Arbetsmarknad och ekonomi

Fru talman! Ett samhälle blir inte starkare av att några få får mer medan fler ställs utan jobb och välfärden pressas tillbaka. Ett samhälle blir starkare när fler får möjlighet att försörja sig själva, barn får en bra start i livet, den som blir sjuk får vård och äldre kan lita på omsorgen. Detta är den socialdemokratiska grundtanken: Vi bygger ett starkare samhälle när fler får frihet och möjligheter och när vi tar gemensamt ansvar för den trygghet vi alla behöver.

Ekonomisk politik handlar aldrig bara om siffror; den handlar om vilket samhälle vi vill vara. Efter fyra år med Tidöpartierna har Sverige fått högre arbetslöshet, underpresterat när det gäller tillväxten och fått större underskott i statens finanser. En halv miljon människor går nu arbetslösa. Det handlar inte bara om siffror. Det handlar om människor som vill arbeta, försörja sig och vara en del av samhället.

För oss handlar sysselsättning om frihet. Alla som kan arbeta ska ha möjlighet att göra det. Eget arbete ger självständighet och makt över det egna livet. När fler arbetar stärks också ekonomin och möjligheten att finansiera välfärden. Därför behövs utbildning som leder till jobb, investeringar som utvecklar Sverige och bättre förutsättningar för företag att växa.

Fru talman! Vi måste också använda våra gemensamma pengar rätt. Skattepengar ska gå till det de är avsedda för: en skola där barn får stöd, sjukvård när vi behöver den och äldreomsorg med tid för de äldre – inte övervinster i skolan, företag som fuskar sig till offentliga kontrakt eller kriminella som utnyttjar välfärden. Därför vill vi stoppa vinstjakten i skolan och förskolan, strypa den kriminella ekonomin, städa upp i offentlig upphandling och minska onödig administration.

Det handlar om respekt för skattebetalarna och om rättvisa. Det är inte rimligt att välfärdens personal ska spara och springa fortare medan miljarder går förlorade genom fusk, slöseri, övervinster och kriminellt utnyttjande. Den som värnar välfärden måste också stoppa slöseriet.

Fru talman! Vi vill ha ett samhälle där ingen lämnas ensam när man blir sjuk, där barn får en bra start och där äldre kan åldras med värdighet – där välfärden ger trygghet och möjligheter, oavsett inkomst eller bostadsort. Vi vill ha en starkare välfärd i hela landet. Det är bra för människorna, för sammanhållningen och också för svensk ekonomi. När fler får utbildning, arbete och möjlighet att bidra och när vi stärker välfärden tar vi bättre vara på hela landets kraft.

Sverige behöver en ny ekonomisk riktning: fler i arbete, ansvarsfull användning av skattepengarna och investeringar som bygger landet starkt.

Vi socialdemokrater tar ansvar för ekonomin. Men vi vet också vad ekonomin är till för. Den ska inte bara få siffrorna att gå ihop. Den ska också få samhället att hålla ihop. Det är så vi bygger ett mer jämlikt och jämställt Sverige, där fler kan stå på egna ben och man kan lita på att välfärden finns där när man behöver den.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides och Leif Nysmed (båda S).

Fru talman! Sverige reser sig igen.

Jag har mött oräkneliga unga människor som har vuxit upp i ett Sverige där problemen hopat sig och hoppet bleknat. Det har varit en känsla av att ingen riktigt gör något åt problemen, att ingen tar tag i det som inte fungerar och att politiken inte klarar uppgiften. Det har handlat om att det skjuts en till döds varje vecka, att pengarna inte räcker både till att tanka epatraktorn och till att gå ut med vännerna på helgen, att man är otrygg på vägen hem från träningen eller klubben, att det är så stökigt i skolan att man inte kan lära sig och att det inte finns jobb.

De här ungdomarna har nu i tusental strömmat till Moderaterna som väljare och till Moderata Ungdomsförbundet som medlemmar. Varför? Jo, för att de senaste fyra åren har problem blivit lösta. Skjutningarna har minskat med 75 procent, och poliserna blir allt fler. Bränslet har gått från världens dyraste till Europas billigaste. Vårdköerna har krympt med 40 procent. Arbetslösheten sjunker. Integrationen blir bättre. Reformer gör skillnad. Ungdomarna har känt att politiken kanske visst klarar detta och att vi kanske klarar det här tillsammans.

Hopp är ingen vacker saga vid sidan av problemen. Hopp är lösningen på problemen. Hopp är en verklighet och en vardag som blir stegvis bättre. Det är känslan av en återupprättad övertygelse om att vi som land, som folk, som förening, som arbetslag, som familj och som människor kommer att klara det.

Sverige reser sig, men vi har långt kvar att vandra. Vi behöver göra som vi alltid har gjort när vi ställts inför prövningar och problem. Vi behöver arbeta oss ur svårigheterna.

Det finns ingen mer solidarisk handling än att ställa klockan och gå till jobbet. Det finns inget mer rättvist sätt att fördela välstånd än genom arbete.

Arbetslinjen är att arbete alltid ska löna sig och löna sig mer än bidrag, att alla som kan arbeta ska arbeta och att alla som arbetar ska kunna leva på sin lön.

Nu behöver vi hålla arbetslinjen. Några kommer att försöka locka dig med att du inte behöver anstränga dig och med att det går även om vi inte hugger i – nog kan vi jobba lite mindre. De kommer att säga till dig att det arbete du utför ska löna sig mindre och att du inte behöver få riktigt så mycket lön för mödan. Lyssna inte på dem! De försöker lura dig. De försöker föra dig bakom ljuset.

Sanningen är att det kommer att bli tufft, svårt, jobbigt, kärvt. Det är priset vi kommer att behöva betala för en bättre framtid för oss själva och för våra barn. Men vi lovar att din ansträngning ska löna sig. Vi ska inte bara klara det. Vi ska vinna.

Arbetslinjen är inte bara lösningen på Sveriges problem. Arbetslinjen är också vägen till det bästa Sverige kan bli. Arbetslinjen är du och jag – när vi går till jobbet, använder våra färdigheter och våra förmågor till tjänst för andra och gör det bästa för oss själva och det bästa för Sverige. Det mycket enkla skälet är att Sverige är som bäst när Sverige jobbar.

Fru talman! Det var intressant att höra Oliver Rosengren. Vi har haft ett val. Väljarna har gett besked om att de vill se en annan riktning. Det vill också jag.

Det kändes som att Oliver Rosengren i sitt anförande var väldigt nöjd med resultaten trots att arbetslösheten har ökat med nästan 100 000, trots att statsskulden ökade med 200 000 kronor i minuten under hela mandatperioden och trots att vår svenska ekonomi har underpresterat.

Jag vill bara fråga Oliver Rosengren: Vad är det i resultaten som han menar att svenska folket ska vara nöjt med?

Fru talman! När vi fick väljarnas förtroende att få ordning på Sverige 2022 hade Sverige en inflation på 10 procent. Vi hade en svag konjunktur och en låg tillväxt. Svensk tillväxt var i Europas bottenskrap. Nu är den i stället på toppnivåer. Det är 3 procents tillväxt under året, enligt de senaste prognoserna.

Arbetslösheten har minskat varje månad och är nu på de lägsta nivåerna sedan 2023. Vi har en strukturarbetslöshet, alltså en underliggande arbetslöshet bortom konjunkturens svängningar, som för första gången på 20 år minskar. Det är enligt expertmyndigheten Konjunkturinstitutet ett resultat av att vi har fått ordning på bidragsinvandringen, att vi har fått bättre etablering av nyanlända och att vi har stärkt drivkrafterna för arbete genom sänkt skatt på arbete och en reformerad a-kassa.

Inget av detta klarade Socialdemokraterna av under de åtta år man styrde Sverige. Vad gjorde man i stället? Det kan vi återkomma till i nästa replikskifte.

Fru talman! Det är tydligt att vi har helt olika verklighetsbilder. Det är kanske därför Oliver Rosengren är nöjd och jag inte är nöjd.

Inflationen har gått ned – absolut. Det har den gjort i hela området. Det skulle den ha gjort också med vår budget. Men det som Tidöregeringen faktiskt inte har klarat av är att lyfta svensk ekonomi ur lågkonjunkturen, och arbetslösheten har ökat. Inte ens under pandemin hade vi en lägre ökad sysselsättning än med Tidöregeringen. Det är väl ändå att underprestera.

Vad är Oliver Rosengren nöjd med?

Fru talman! Ja, det är möjligt att vi har lite olika bilder av verkligheten.

Ni övergav nyanlända kvinnor, som knappt kunde läsa på sitt eget språk, i utanförskapsområden. En app var den enda hjälpen från samhället – efter att ni hade nedmonterat Arbetsförmedlingen. Nu har vi återupprättat Arbetsförmedlingen. Nu har vi skärpt krav och kontroller. Nu ser vi till att alla som är arbetslösa får en personlig kontakt, att insatserna blir fler och att drivkraften att jobba stärks i ersättningssystemen.

För er är arbetsmarknadspolitik att gömma och glömma människor som är arbetslösa i utanförskap. Det kommer aldrig att vara vårt svar eftersom vi vet att alla behövs.

(Applåder)

Fru talman! Att människor jobbar och bidrar är grunden till rika samhällen och till att Sverige kan leverera i allt. Det handlar om försvarssatsningar, om klimatomställningen och om en sjukvård som finns när du behöver den.

Men ett första jobb är mer än så. Det är att få erfarenhet, självständighet, arbetskamrater och framtidstro – inte minst för Sveriges unga. Men för många unga har vägen in på arbetsmarknaden blivit alltför svår. Arbetslösheten i Sverige är alltjämt hög, och alltför många som vill arbeta får aldrig chansen att komma in på arbetsmarknaden.

Ungdomsarbetslösheten har till synes fastnat på ett dystert Europarekord. Närmare var fjärde ung är arbetslös.

Fru talman! Det här är ingen naturlag. Det är följden av politiska val och prioriteringar. Trösklarna till ett första jobb är för höga. Kopplingen mellan studier och arbetsliv är för svag. Samtidigt möter mindre företag kostnader och regelkrångel som gör att de tvekar att anställa. Resultatet blir att människor som vill arbeta hålls tillbaka samtidigt som företag som vill växa inte får rätt förutsättningar. Det är dåligt både för unga och för svensk ekonomi.

Vi i Centerpartiet vill inte bara skönmåla och tala med stora ord. Vi vill också lösa problemen genom tre konkreta reformer.

För det första ska det bli billigare att anställa unga. Vi vill ta bort anställningsskatten för unga och för dem med låga löner. När en arbetsgivare funderar på att ge någon chansen att komma in på arbetsmarknaden för första gången ska politiken underlätta och inte försvåra. Vi kan beskatta saker som är dåligt som miljöutsläpp och miljögifter. Men vi ska inte beskatta företag som anställer.

För det andra ska vi göra det enklare för små företag att växa och anställa. Många första jobb skapas i små och medelstora företag som växer. Det är företagen på den lokala orten, butiken runt hörnet eller den hantverkare som expanderar, som ger unga deras första möjlighet. Där vill vi ta bort anställningsskatten för de tio första anställda i växande företag och minska regelkrånglet som håller tillbaka tillväxt och nyanställningar.

För det tredje måste vi bygga starkare broar mellan studier och arbetsliv. Det är ett område där Sverige alldeles för länge har underpresterat. Det finns föredömen om vi bara blickar över en bro till Danmark. Där har man infört ett system med studentmedarbetare. Ingen ung ska avsluta sin utbildning utan kontakt med arbetslivet. Vi vill därför införa studentmedarbetare som en ny anställningsform så att fler kan få relevant erfarenhet redan under studietiden.

Fru talman! Unga behöver inte fler pekpinnar. De behöver möjligheter. Företag behöver inte byråkrati. De behöver bättre förutsättningar att anställa. Det är dags för en politik som gör det lättare att få sitt första jobb, lättare för företag att växa och lättare att gå från studier till egenförsörjning.

Centerpartiet kommer alltid att välja fler vägar till jobb för unga. Det är inte bara bra för dem. Det är bra för företagen, och därför är det också bra för Sverige.

Fru talman! Tack, föregående talare, för ett anförande som går i linje med det som jag kommer att säga!

Jag bor i hjärtat av Gnosjöandan. Jag är stolt över de världsledande företag som vuxit fram där. Men jag är också stolt över de små och medelstora företag som skapar arbetstillfällen och som genererar skatteintäkter till välfärden.

I hjärtat av Gnosjöandan vet vi vad ett jobb kan betyda. Det är såklart lön och erfarenhet, men även gemenskap, framtidstro och en plats i samhället. Fler unga i arbete är färre unga som riskerar att rekryteras till kriminella nätverk. Ungdomarna är viktiga för att företagen ska hitta framtidens medarbetare. Därför vill Kristdemokraterna permanent sänka arbetsgivaravgiften för unga i åldern 16–22 år.

För många företag handlar det om att våga anställa en ung människa, ge den människan den första chansen och investera i framtiden. Att permanent sänka arbetsgivaravgiften för unga ökar förutsättningarna för många att ge ungdomar deras första jobb. En permanent sänkning av arbetsgivaravgiften för unga ger också företagen mer långsiktiga och förutsägbara villkor, vilket inte alls är oviktigt när de ska planera sin verksamhet och fatta beslut om framtida rekryteringar.

Gnosjöandan handlar precis om detta, att se möjligheter, att våga satsa och att skapa jobb genom företagsamhet. Men vi kan inte bara tala om att vi ska skapa en möjlighet för unga att få en fot in på arbetsmarknaden. För Kristdemokraterna handlar det också om att göra det möjligt för företagen att öppna dörren. För varje ung människa som får sitt första jobb är det en vinst. Det är det självklart för den som får anställningen men också för företaget och för hela samhället.

Fru talman! Det ska vara billigare att anställa en ung människa än att låta bli. När kostnaden för att anställa blir lägre får fler företag möjligheten att ta steget. Det handlar inte bara om att skapa arbetstillfällen utan också om att öka antalet arbetade timmar för varje ungdom som får sitt första jobb.

Själv hade jag mitt första sommarjobb inom serviceyrket. Det var på ett kafé på Stenfors Kvarn i Vimmerby kommun. Där fick jag möjligheten att möta människor, och praktisera min knackiga engelska och tyska med turister som valt att besöka Astrid Lindgrens hembygd. Första jobbet handlar om så mycket mer än bara lön in på kontot. Det ger erfarenhet. För mig gav det självförtroende och också en väg vidare in i arbetslivet.

Samtidigt innebär en anställning en kostnad och en risk för arbetsgivaren. Det gäller särskilt för mindre företag, som ofta har små marginaler och måste tänka sig för noga innan de anställer. Därför behövs reformer som gör det enklare att anställa och inte svårare. Att permanent sänka arbetsgivaravgiften för unga är ett sätt att skapa bättre förutsättningar för fler jobb och stärka företagens möjligheter att investera i nästa generation.

Fru talman! Våra unga är framtiden. Låt oss därför ge våra unga en större chans till sitt första jobb. Tro på våra unga!

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett väldigt fint anförande att ta del av!

Det handlade om vikten av att få komma i arbete och vad det gör med unga människor. Det som gjorts av den regering som ledamoten som kristdemokrat har varit en del av har lett till att färre har kommit i arbete. Det är fler arbetslösa.

Frågan är varför regeringen med sina försämringar i a-kassan har fördjupat lågkonjunkturen. A-kassan har många viktiga roller. Men den har inte haft den viktiga rollen att stabilisera ekonomin i de dåliga tiderna. Arbetslösheten har resulterat i fattigdom. Det leder inte till fler jobb.

Min fråga till ledamoten är: Varför har Kristdemokraterna bedrivit en politik där människor blir fattigare och inte kommer i arbete?

(Applåder)

Fru talman! Tack, Sofia Amloh, för berömmet för anförandet och för en viktig fråga!

När vi reformerade a-kassan var anledningen att vi ville ge människor en motivering att gå tillbaka till ett arbete, att söka arbete och att inte hamna hemma i något vakuum där de ändå kan hämta ut pengar.

För mig är det ganska viktigt att människor försöker söka jobb. Vi stärkte a-kassan så att den människa som blir arbetslös nu har en högre ersättning initialt än vad den hade tidigare.

Det finns en trappa, och jag tror att den är viktig. Hundra dagar är det första steget. Det är drygt tre månader. För mig är önskan att ingen ska hamna i långtidsarbetslöshet utan få verktyg att hitta till arbete. Jag har talat om arbetsgivaravgiften för unga. Det är ett steg.

Fru talman! Det finns tusentals och åter tusentals berättelser från enskilda människor därute som beskriver att de har sökt 50 jobb i månaden, 100 jobb i månaden. Det borde finnas jobb att kunna gå till.

När människor söker jobb och söker så många jobb måste det kunna leda till en anställning. Det har det inte gjort med Kristdemokraternas politik.

A-kassan har blivit så dålig och ersättningen så låg att människor inte kan äta ordentligt. Det är en av de många berättelser som vi har tagit del av.

Min fråga är: Varför har Kristdemokraternas politik lett till att människor har blivit fattiga?

(Applåder)

Fru talman! Som jag sa i mitt anförande är det viktigt för människor med ett arbete, inte bara för lön in på kontot utan också för gemenskap och för att få känna sig behövd och efterfrågad.

A-kassereformen med dess förändringar och nya regler gjorde att den som går ut i arbetslöshet initialt får en högre ersättning än tidigare. Det var viktigt för oss, men det var också viktigt att skapa verktyg för att man ska försöka hitta nya vägar till ett arbete och inte stanna hemma utan att få ett jobb.

(Applåder)

Fru talman! Under 2025 hade vi över en halv miljon arbetslösa i Sverige. Samtidigt har vi arbetsgivare som inte hittar personal, välfärdsyrken som saknar kompetens och människor som sliter ut sig på jobbet. Det är en ekvation som inte går ihop.

Vi har människor som vill arbeta, som vill ställa klockan på morgonen men som inte får chansen. Vi har också människor som arbetar men som drabbas av en ohållbar arbetsmiljö. Detta är två sidor av samma misslyckade arbetsmarknadspolitik.

Fru talman! Det har talats mycket om arbetslinjen och om att ansträngning ska löna sig. Men arbetslinjen kan inte bara handla om att ställa högre krav på människor som saknar arbete. Det hjälper inte att höja kraven på den arbetslösa och misstänkliggöra individer om man samtidigt sänker ambitionerna för arbetsmarknadspolitiken.

Vi behöver investera i utbildning, stärka möjligheterna att ställa om mitt i livet och ge arbetsgivare bättre förutsättningar att anställa människor som står långt från arbetsmarknaden.

Vi måste också våga prata om de hinder som inte handlar om individens kompetens eller vilja. Vi måste prata om den strukturella rasism och diskriminering som finns på arbetsmarknaden och som gör att människor väljs bort på grund av sitt namn eller sin bakgrund.

Vi kan inte kräva att alla ska arbeta samtidigt som vi accepterar att alla inte får samma chans att få ett jobb.

Miljöpartiet vill skapa framtidens arbetstillfällen genom investeringar i klimatomställningen, förnybar energi, järnväg och grön industri. Men att skapa fler jobb löser inte problemet om vi inte samtidigt bygger bättre vägar in på arbetsmarknaden.

I min tidigare roll som ansvarig för arbetsmarknadspolitiken i Tyresö kommun var det tydligt hur beroende kommunen är av att samarbeta nära myndigheter och andra aktörer för att människor ska komma ut i arbete. För den som exempelvis behöver stöd både från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kan vägen till arbete bli krånglig och onödigt lång. Alltför många människor behöver vara sin egen projektledare för sin egen rehabilitering.

Det behövs bättre förutsättningar för att kunna samverka, och här kan landets alla samordningsförbund spela en avgörande roll. Deras möjligheter att samverka och hitta nya samarbetsformer måste dock stärkas. Lagstiftningen om finansiell samordning behöver ses över, eftersom den annars riskerar att hämma syftet med lagen: att få människor ut i arbete. Vi behöver ha lagstiftning som främjar samverkan, inte tvärtom.

Fru talman! Vi behöver också prata om hur vi arbetar, för samtidigt som fler behöver komma i arbete måste vi se till att de som redan arbetar orkar ett helt arbetsliv. Det är därför Miljöpartiet vill gå mot kortare normalarbetstid med bibehållen lön, med målet om en fyra dagars arbetsvecka. Det handlar om bättre möjligheter till återhämtning och att människor ska kunna arbeta utan att slitas ut.

Vi kan inte bara prata om hur fler ska komma in på arbetsmarknaden. Vi måste också prata om varför människor slits ut och hur vi ska få dem att hålla hela vägen till pensionen.

Sverige behöver en ny arbetsmarknadspolitik som skapar nya jobb, bekämpar diskriminering, investerar i människors kompetens och låter myndigheter samarbeta i stället för att bolla människor mellan sig.

Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som tror på människan och ger människor förutsättningar att hålla ett helt yrkesliv. Målet kan inte bara vara att fler ska få ett jobb. Målet måste vara att fler ska få en plats i arbetslivet – och kunna behålla den.

Det är den vägen Miljöpartiet vill ta.

(Applåder)

Fru talman! I arbetarrörelsen organiserade sig människor för att få mer makt över produktionsmedlen och förbättra sina egna liv. Trots kraftigt motstånd från de privilegierade ledde kampen för demokratiska fri- och rättigheter till framgång under början av 1900-talet.

Den följdes av en fortsatt strävan för ökad social och ekonomisk rättvisa, och den svenska modellen växte fram. Genom politiska reformer kunde det växande välståndet fördelas rättvist och solidariskt, en generell välfärd skapas och det svenska folkhemmet byggas. År 1972 hölls FN:s första miljökonferens här i Stockholm med inledningstal av Olof Palme.

Under 1980-talet började dock de ekonomiska klyftorna åter att vidgas. Globaliseringen förstärkte obalansen mellan kapital och arbete till kapitalets fördel. Klimatförändringarna orsakade av människans utsläpp var nu kända.

1990-talet präglades av stora samhällsförändringar i vårt land med en hög arbetslöshet, bankkris och betydande nedskärningar i välfärden för att sanera statsfinanserna. Kreditmarknaderna hade avreglerats, och Sverige hade fått en självständig riksbank. Skolsystemet förändrades i grunden genom friskolereformen och det fria skolvalet. Sverige blev medlem i EU.

Sverige blev också det land inom OECD där ojämlikheten och klassklyftorna kanske växte allra mest. Ökade kapitalinkomster och minskad omfördelning i skatte, transfererings- och välfärdssystemen bidrog starkt till detta. En högerorienterad majoritet här i riksdagen har sedan 2006 motverkat möjligheterna att driva en mer progressiv politik, vilket inte minst syns i att klimatomställningen, i orättvisornas spår, nu haltar betänkligt i vårt land.

Fru talman! En mer progressiv politik har stora möjligheter att vända utvecklingen – både att minska klyftorna och utsläppen och att skapa hopp och framtidstro. Vi socialdemokrater menar att målet för den ekonomiska politiken ska vara full sysselsättning och att den därför måste vara offensiv. När fler jobbar möjliggör vi en bättre välfärd. Välfärden är samtidigt en förutsättning för en god ekonomisk utveckling. Alla svenskar drar nytta av välfärden och bidrar tillsammans till att finansiera den.

Men för att säkra välfärdens finansiering behöver skatteintäkterna öka. Vi socialdemokrater vill genomföra en skattereform som vilar på breda skattebaser. Skevheten i hur arbete och kapital beskattas måste åtgärdas. De allra mest förmögna ska bidra mer.

Vi socialdemokrater vill inrätta en omfattande lånefinansierad totalförsvarsfond för kraftfulla investeringar i vår civila och militära beredskap. Genom lånefinansiering säkerställer vi att investeringarna inte går ut över välfärdens verksamhet. Som en effekt av denna ökade upplåning kan skuldankarets nivå behöva höjas. Vi är även öppna för att lånefinansiera vissa strategiska infrastrukturprojekt med stor klimatnytta. Vi vill också se en statlig investeringsbank efter internationell modell.

Fru talman! Sverige behöver en ny riktning för den ekonomiska politiken – en socialdemokratisk riktning!

(Applåder)

Fru talman! Sverige behöver fler som arbetar och färre som lever på bidrag. Ändå har vi byggt system där människor kan bli kvar i försörjningsstöd år efter år trots att de har förmåga att arbeta. Det är dåligt för Sverige, men framför allt är det dåligt för de människor som fastnar i utanförskap. Den som är beroende av bidrag har mindre makt över sitt eget liv. Att försörja sig själv ger en självständighet och en frihet som inget bidragssystem någonsin kan ersätta. Det är därför vi moderater sätter arbetslinjen före bidragslinjen.

Sverige har ett arbetsmarknadspolitiskt problem som ibland kan verka motsägelsefullt: Samtidigt som människor går arbetslösa skriker företag efter arbetskraft. Detta är särskilt tydligt i mitt hemlän Skåne. Skåne har hög arbetslöshet, men samtidigt uppger omkring 70 procent av de skånska företagen att de har svårt att hitta rätt kompetens. För 30–40 procent är kompetensbristen så stor att den direkt hindrar företaget från att växa. Vi har människor som behöver jobb, och vi har företag som behöver arbetskraft. Det duger inte.

I min valkrets finns några av Sveriges starkaste miljöer för forskning, innovation och företagande. I min hemstad Lund utvecklas teknik som används över hela världen, och bara en kort resa bort – över Öresund – finns ytterligare en stor arbetsmarknad med arbetsgivare som behöver personal.

Vi måste se till att fler svenskar tar de jobb som finns. Det kräver utbildning och bättre matchning, men det kräver också att vi ställer krav.

Under mina år som ordförande i arbetsmarknads- och socialnämnden i Lunds kommun mötte jag människor som stod långt ifrån arbetsmarknaden och behövde mycket stöd för att ta steget till egen försörjning. Jag blev alltmer övertygad om en sak: Det största sveket mot en människa är att sluta ha förväntningar på henne och att acceptera uppfattningen att just den personen inte behöver bidra. Samhället ska erbjuda stöd och möjligheter men också förvänta sig att människor gör vad de kan för att förändra sin situation. Det är att tro på människors förmåga.

Ett samhälle som nöjer sig med att betala ut bidrag till människor som skulle kunna arbeta har alldeles för låga ambitioner. Alla som kan ska bidra till vårt gemensamma utifrån sina egna förutsättningar.

Jag växte upp i ett Sverige som gav mig möjligheter. Detta är ett fantastiskt samhälle som ger människor makt att forma sitt eget liv, men det förutsätter också att människor tar ansvar för de möjligheter som de får. Detta är kärnan i den moderata arbetslinjen, och det behöver Sverige mer av.

(Applåder)

Fru talman! Vad är en rättvis arbetsmarknad? För mig som socialdemokrat är det en arbetsmarknad utan det orättvisa karensavdraget. Det är hög tid att efter fyra år med Tidöregeringen ge Sverige en ny riktning och slopa karensavdraget i socialförsäkringen.

Slopat karensavdrag är en fråga om ekonomisk rättvisa och arbetsmiljö, särskilt i yrken där hemarbete inte är möjligt. Vi var många som träffade anställda i förskola, butiker och äldreomsorg under valrörelsen. Något jag möttes av vid i princip varje arbetsplatsbesök var det återkommande kravet på oss politiker att slopa karensen.

I dag dras ett belopp som motsvarar 20 procent av din genomsnittliga veckoarbetstid när du blir sjuk. Med en heltidstjänst betyder det i princip en förlorad dagslön. Om du är undersköterska, arbetar på ett äldreboende och tjänar 30 000 kronor i månaden är din dagslön cirka 1 400 kronor. När du blir sjuk får du med nuvarande system 0 kronor den första sjukdagen och förlorar därmed 1 400 kronor. Med ett slopat karensavdrag skulle du i stället få cirka 1 100 kronor den första sjukdagen. Det skulle alltså finnas en självrisk på 300 kronor även med ett slopat karensavdrag.

Karensavdraget handlar om ekonomisk orättvisa. Alla förlorar ekonomiskt på att vara sjuka, men dagens system drabbar vissa grupper – arbetare och kvinnor – betydligt hårdare än andra. Möjligheterna att hantera en sjukdag ser väldigt olika ut. Den som kan arbeta hemifrån med en lättare förkylning kan ibland undvika både sjukfrånvaro och karensavdrag. Den som arbetar i butik, förskola, sjukvård eller kollektivtrafik har sällan denna möjlighet. Karensavdraget träffar dessutom arbetarkvinnor särskilt hårt. Beräkningar från LO visar att nästan var femte arbetarkvinna har minst fem karensavdrag under ett år. Det innebär att dessa kvinnor förlorar inkomst motsvarande minst en hel lönevecka.

Fru talman! Det handlar om arbetsmiljö. Karensen driver fram sjuknärvaro. Redan 2015 visade fackföreningen Kommunal i rapporten Friskt liv i sikte? hur vanligt det var att medlemmar arbetade trots sjukdom, av ekonomiska skäl och för att inte sätta kollegorna i en svår arbetssituation. Dagens sjuknärvaro riskerar dock att bli morgondagens sjukfrånvaro.

Dokumentärfilmen Det omätbara – utan omsorg stannar allt visades här i Sveriges riksdag hösten 2025 tack vare några kollegor från Socialdemokraterna. Över 600 texter om svensk omsorg överlämnades. En av texterna kom från den tidigare barnskötaren Matilda. Hennes budskap till riksdagspolitikerna var: Bort med karensavdraget! Vi utsätter oss dagligen för magsjuka, löss, förkylningar med mera. Skärp er!

Fru talman! Nu är det dags för den nya riksdagen och mig som nyvald ledamot att lyssna. Slopa det orättvisa karensavdraget!

(Applåder)

I detta anförande instämde Åsa Andersson, Markus Kallifatides, Adrian Magnusson och Andrine Winther (alla S).

Fru talman! Tack så mycket, Katarina Berggren, för detta socialdemokratiska brandtal för att vi ska arbeta mindre!

Alla poänger om att orättvisa situationer kan uppstå när jobb ser olika ut ska tas på mycket stort allvar och behandlas med all respekt. Vi vet dock, både av våra egna erfarenheter från Sverige och av internationella erfarenheter, att exempelvis försämrad försäkringsmässighet i sjukförsäkringssystem och slopande av karensavdrag leder till att fler personer blir sjukskrivna mer. Detta riskerar att leda till att det blir värre på många arbetsplatser och att trycket ökar på dem som är kvar på arbetsplatsen.

Därför är min fråga: Varför vill Socialdemokraterna att arbetsmiljön ska bli tuffare på arbetsplatser på grund av att färre är där och delar på arbetsuppgifterna?

(Applåder)

Fru talman! Tack för frågan, Oliver Rosengren!

För mig som socialdemokrat är det självklart att vi ska ha en arbetsmarknad där människor – män och kvinnor, unga och gamla – orkar arbeta hela arbetslivet. I dag ser det inte ut så.

Som jag beskrev i mitt anförande finns det forskning som visar att sjuknärvaro riskerar att leda till högre frånvaro längre fram, eftersom man inte kan återhämta sig från kortare sjukdomstillstånd.

Det finns också en självrisk. Jag tror att du kanske hörde det i mitt anförande. Även med ett slopat karensavdrag är det 80 procent av lönen man erhåller. Det blir alltså en självrisk också med ett slopat karensavdrag.

(Applåder)

Jag vill påminna ledamöterna om att vi talar via talmannen och inte duar varandra i kammaren.

Fru talman! Sverige står inför svåra prövningar. Vi ska klara av att göra viktiga investeringar i försvar, kriminalvård, infrastruktur och forskning. Vi ska stärka välfärden och se till att få högre tillväxt och en mer konkurrenskraftig ekonomi.

I allt detta vill Socialdemokraterna att vi ska bli mindre solidariska med varandra och inte dela på arbetsbördorna. Man vill i stället att det ska vara färre som arbetar, att de som arbetar ska tjäna mindre på det och dessutom att vi ska ha färre regler och färre krav i de här sjukförsäkringssystemen.

Varför vill Socialdemokraterna nedmontera arbetslinjen?

(Applåder)

Fru talman! Socialdemokraterna står för full sysselsättning. I dag är det 100 000 fler som inte har ett jobb att gå till. Det är en väldigt viktig och prioriterad fråga för oss socialdemokrater.

Men därtill är karensavdraget väldigt orättvist. Det slår ekonomiskt hårt. Jag vill att människor inte ska riskera att smitta barn och sköra äldre utan att de ska ha råd att vara hemma för att behandla sin sjukdom.

(Applåder)

Fru talman! Få saker har så stor inverkan på och betydelse för en människas vardag som när han eller hon får möjlighet att ha en egen försörjning. Arbetslöshet håller nämligen tillbaka människan och försvagar samtidigt samhällsekonomin.

Frågan om den aktiva arbetsmarknadspolitiken är därför central för vår tid och för den svenska ekonomin. Det handlar i grunden om individens möjligheter att förverkliga sina drömmar, att finnas i ett sammanhang tillsammans med andra, att helt enkelt få ett erkännande av att man som människa är med och bidrar.

Lika viktigt är det naturligtvis för vårt samhälle, där vi alltjämt har betydande kompetensbrist inom en hel del branscher. För en del är situationen också direkt akut och kritisk. Det gäller i såväl offentlig som privat sektor.

Varje regering som på allvar prioriterar samhällsekonomin och vår konkurrenskraft måste sätta arbetslöshetsbekämpningen högst upp på den politiska dagordningen. För det krävs engagemang, bortom paroller. Det handlar om politik som gör skillnad, där vi går från passivitet till aktivitet.

Fru talman! I dag står närmare en halv miljon människor utanför arbetsmarknaden. Det är inget annat än ett stort misslyckande. Det faktum att miljardbelopp skickats tillbaka till staten från Arbetsförmedlingen bekräftar just att det saknats idéer om hur arbetslösheten ska bekämpas. Långtidsarbetslösheten har tillåtits bita sig fast, och människor har lämnats åt sitt öde, med begränsade och i många fall inga som helst möjligheter att komma tillbaka.

Arbetslösheten slår nu också mot allt fler grupper i samhället. Många, framför allt unga människor som investerat i utbildning och sitter med stora CSN-lån, riskerar i dag att helt och hållet tappa kontakten med arbetsmarknaden.

Fru talman! En viktig fråga är därför om vi ens har råd med den massarbetslöshet som råder i vårt land. Har vi råd med dagens högerpolitik, som kastar ut människor i arbetslöshet? Socialdemokraternas svar på den frågan är ett entydigt nej. Vi har inte råd att fortsätta på den inslagna vägen.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken innebär en ny riktning. Den betonar individens ansvar liksom det faktum att arbetslösheten också är samhällets fråga och ansvar. Den kanske mest effektiva insatsen i sammanhanget är inget annat än investeringar i utbildning och kompetensutveckling. För det krävs resurser och insikt om att ansvaret ligger också på samhället och inte enbart på individen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides, Adrian Magnusson och Andrine Winther (alla S).

Fru talman! Vi pratar om vilket Sverige vi vill bygga – ett starkare Sverige, ett tryggare Sverige, ett mer jämlikt Sverige. Men om vi ska bygga ett starkare och tryggare Sverige måste vi börja där människor tillbringar en stor del av sina liv. Vi måste börja på jobbet.

Det är där många människors vardag börjar. Det är också där många av samhällets problem blir väldigt konkreta. Det är där man känner av stressen när bemanningen inte räcker till. Det är där man känner otryggheten när anställningen bara är tillfällig. Det är där man märker när lönen inte räcker till. Och det är där man märker vad som händer när människan får stå tillbaka för jakten på effektivitet och kortsiktig vinst.

Fru talman! Socialdemokraternas kongress pekade ut en ny riktning för Sverige. För mig handlar den riktningen om något väldigt enkelt: Den som arbetar ska kunna leva ett tryggt liv. Det borde vara självklart, men det är det inte för alla. Därför behöver vi stärka den svenska modellen. Vi behöver starka fackförbund och starka kollektivavtal. Vi behöver fler fasta anställningar och en bättre arbetsmiljö.

Vi måste också fortsätta pressa tillbaka arbetslivskriminaliteten. Det är inte rimligt att företag som tar ansvar för sina anställda ska konkurreras ut av företag som dumpar löner och villkor. Det är inte fri konkurrens. Det är en kapplöpning mot botten och en försämring av människors livsvillkor.

Fru talman! För mig är detta också en fråga om social hållbarhet. Vi kan inte kalla ett samhälle hållbart om människor blir sjuka av att arbeta. Social hållbarhet handlar också om arbetsplatsen och om att kunna gå till jobbet och veta att man kommer hem med krafter kvar. Det handlar om att kunna försörja sig på sin lön och om att kunna vara förälder, vän och människa, inte bara arbetstagare. Och det handlar om att ha en röst när arbetslivet förändras.

Fru talman! Arbetslivet kommer att förändras. AI, digitaliseringar och nya arbetssätt kommer att påverka våra arbetsplatser. Då ska frågan inte vara: Hur kan vi få människor att springa ännu fortare? Den ska vara: Hur använder vi utvecklingen för att skapa ett mer hållbart arbetsliv?

Där har fackföreningsrörelsen en avgörande roll. De som varje dag finns på arbetsplatserna vet nämligen vad som fungerar och vad som inte fungerar. Därför ska arbetstagare vara med inte bara när förändringen redan är beslutad, utan de ska vara med och forma den.

Fru talman! Vi socialdemokrater vet vilken sida vi står på. Vi står på arbetstagarnas sida. Vi står för ett arbetsliv där arbete ska ge frihet och trygghet, inte stress och otrygghet. Vi står för en välfärd där personalen ska orka stanna kvar och där kvalitet inte byggs genom att springa snabbare. Och vi står för ett samhälle där den som arbetar ska kunna känna: Jag behövs. Jag har rättigheter. Jag har en röst. Och jag kan bygga mitt liv på mitt arbete.

Det är för mig social hållbarhet. Det är för mig facklig politik. Och det är en del av den socialdemokratiska riktningen framåt. Ett hållbart Sverige börjar inte någonstans långt borta. Det börjar på jobbet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides och Andrine Winther (båda S).

Fru talman! Låt mig börja med något som jag anser är en självklarhet: Alla människor som kan arbeta ska också arbeta. Anledningarna till det är många.

Att människor arbetar är en grundläggande förutsättning för finansieringen av vår välfärd, när våra skatteintäkter ökar tillsammans. Det är också en grundförutsättning för själva välfärdsmodellens funktionssätt. Vi behöver människor som arbetar som undersköterskor, lokalvårdare och lärare.

Att människor arbetar är däremot inte bara en fråga om skatteintäkter och organisering av nästa schemarad, utan det är också en fråga om frihet – friheten att ha en egen försörjning, fatta egna beslut och leva ett självständigt liv. Arbete är också en fråga om gemenskap – att få vara en del av ett sammanhang där man får möjlighet att bidra. Ett arbete är en fråga om att känna sig behövd – att ha en uppgift, bidra med något och veta att det man gör spelar roll.

Fru talman! I dag är det på tok för många människor i vårt land som inte har ett arbete att gå till. Den statliga myndigheten SCB säger att nästan 500 000 människor i det här landet saknar ett arbete att gå till varje dag. Det är 100 000 fler än för fyra år sedan.

Anledningarna kan vara många, men jag vill ändå säga härinne att den absoluta majoriteten av den halva miljonen människor inte är arbetslösa av egen fri vilja. Överlag handlar det om att man saknar förutsättningar att ta ett arbete. Det är en samhällsutmaning som vi gemensamt måste hantera.

I dag är hindren för att komma in på arbetsmarknaden alltför stora. Först och främst: Att det saknas arbetstillfällen i det här landet beror på den bristande tillväxtpolitiken, men detta överlåter jag till ett annat debattsjok. Det som vi rent arbetsmarknadspolitiskt kan göra för att ta folk närmare den frihet som ett arbete innebär stavas en aktiv arbetsmarknadspolitik.

En aktiv arbetsmarknadspolitik är en politik som inte är passiv och som inte sitter på händerna när man ser utmaningar på arbetsmarknaden och att människor saknar verktyg för att ta ett arbete. Det är en politik som ser till att människor rustas med de praktiska kunskaper som krävs för att få ett arbete. Det kan handla om praktiska hantverkskunskaper, språk och mycket annat. I grunden är det en politik som rustar människor.

Tyvärr har de senaste årens politik inte varit en politik som har rustat människor. Det som Sverige behöver är en aktiv arbetsmarknadspolitik som möter arbetslösheten med aktiva insatser – en politik som har det uttalade målet full sysselsättning. En helt grundläggande förutsättning för detta är att arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken får den finansiering som behövs för att kunna arbeta i den riktningen.

Det handlar om att de utbildningar som arbetslösa hänvisas till ska vara utformade utifrån behoven på svensk arbetsmarknad. Det handlar om att öka mängden arbetsmarknadsutbildningar och om att se till att alla människor med funktionsnedsättningar välkomnas på arbetsmarknaden och att ungdomar rustas med nya verktyg för den nya arbetsmarknad som växer fram. Det handlar också om en arbetsförmedling som har de muskler som krävs för att exempelvis kunna matcha människor mot de arbeten som finns, som kan erbjuda individuellt stöd och som kan arbeta närmare de människor som står långt ifrån arbetsmarknaden.

Fru talman! Som jag inledde med att säga borde det vara en självklarhet att alla människor som kan arbeta också arbetar. Det är en grundläggande förutsättning för vårt samhälles funktionssätt men också för människors försörjning, gemenskap och frihet. Tyvärr har vi under de senaste åren inte haft en politik som prioriterat detta. Det, fru talman, ska förhoppningsvis förändras nu.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides (S).

Fru talman! Edith Södergrans ord ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är” är ord som har följt mig sedan jag arbetade i industrin som ung kvinna, senare som fackligt förtroendevald och nu som riksdagsledamot. Edith Södergrans ord tänker jag ofta på när jag ser på Sverige och svensk jämställdhetspolitik. Det anstår icke Sverige att göra sig vare sig mindre eller sämre än vad vi kan vara.

Skillnaderna ökar mellan kvinnor och män på flera sätt. Kvinnors ohälsa har ökat mer än mäns, uttaget av föräldraledighet är fortfarande ojämställt och ensamstående mammor klarar inte månadens utgifter. Det står med all tydlighet klart att de mest grundläggande jämställdhetsfrågorna inte har prioriterats av Tidöregeringen.

Fru talman! De jobbskatteavdrag som genomfördes under den förra mandatperioden har kostat tiotals miljarder kronor årligen och har ökat den ekonomiska ojämställdheten. Tidöpartierna har fört en högst medveten politik riktad till dem som har högst inkomster, inte till kvinnor som jobbar inom välfärden. Nästan tre av fyra kvinnor arbetar i den svenska välfärden. Att inte prioritera den är ett svek mot alla kvinnor som varje dag bär upp den.

Rika män får mer i plånboken samtidigt som arbetarkvinnor går på knäna och tvingas arbeta deltid. Dessa kvinnor sliter ut sig och kan ofta inte jobba ett helt arbetsliv. Tusen och åter tusen kvinnor sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar, och siffran bara ökar. Dessutom är arbetarkvinnor överrepresenterade bland fattigpensionärer.

Det är en djupt orättvis fördelning som har bedrivits av den förra regeringen. Vi socialdemokrater har länge varit drivande i arbetet för att stärka kvinnors självbestämmande, och vi tänker inte slå av på takten. Kvinnor ska ha samma frihet som män att forma sina egna liv och fatta sina egna beslut. Något mindre än full jämställdhet kan vi aldrig acceptera.

Ekonomisk ojämlikhet mellan könen är i grunden en fråga om samhällsekonomi. Vi socialdemokrater vill stärka resurserna till välfärden, för att skapa bättre arbetsvillkor, trycka tillbaka de ovärdiga sjukskrivningstalen och få en arbetsmiljö som man inte blir sjuk av. Vi vill stärka de svaga hushållens ekonomi och höja barnbidragen. Vi vill bekämpa fattigdomen, inte göda den.

Sverige behöver en medveten jämställdhetspolitik som prioriterar välfärden och en ekonomisk politik som sätter ensamstående mammor framför de mest välbärgade. Vi behöver minska den ekonomiska klyftan mellan fattiga och rika, inte öka den. Vi behöver minska hälsoklyftorna, för att arbetarkvinnor inte ska betala det absolut högsta priset genom förkortad livslängd.

Det är helt grundläggande för oss socialdemokrater att vi inte kan lämna den andra halvan av befolkningen efter oss. Jämställdhet är inget som kan väljas eller väljas bort. Det är ingen plusmeny i goda tider. Jämställdhet är grunden för det socialdemokratiska samhällsbygget och för den svenska välfärdsstaten.

(Applåder)

I detta anförande instämde Isak From, Markus Kallifatides, Adrian Magnusson och Andrine Winther (alla S).

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Innan vi går vidare tänkte jag passa på att påminna om tilltalet i riksdagen och att vi inleder våra anföranden med ”fru talman” eller ”herr talman” och att vi håller en god ton.)