Psykoterapi

Motion 1992/93:Sf267 av Oskar Lindkvist m.fl. (s)

De som idag behöver psykoterapeutisk hjälp, i form av
samtal med utbildad psykoterapeut/psykoanalytiker,
tvingas oftast själv betala för denna behandling.
Möjligheterna att via den traditionella hälso- och
sjukvården kunna få behandlingen betald av landstinget
eller försäkringen är mycket små.

Tanken i det nuvarande systemet är att huvudmännen --
landstingen -- i sin ordinarie organisation ska kunna erbjuda
sådan behandling. Så är dock inte fallet. Därför har
riksdagen under flera år i de s.k. Dagmarförhandlingarna
tillfört landstingen extra medel för att dessa ska kunna sluta
vårdavtal med utbildade psykoterapeuter.

Trots dessa extrasatsningar från statens sida kan man lätt
konstatera att detta inte på långa vägar täcker det behov
som finns av sådan behandling. I många socialnämnder i
kommunerna har man gått så långt att man ur den sociala
budgeten tar medel för att hjälpa enskilda
kommuninnevånare som är i starkt behov av
psykoterapeutisk behandling.

Den nyligen avslutade Psykiatri-utredningen (SOU
1992:73) fick genom en enkätundersökning till sjukvården
fram att uppemot 20 000
individer var i behov av psykoterapeutisk
behandling. Få av dessa får idag sådan.

Den enskilde blir i dagens system oerhört beroende av
hur det egna landstinget valt att organisera sin vård -- och
om det i denna organisation finns tillräckligt med utbildade
psykoterapeuter. Han eller hon blir också utlämnad till den
enskilda kommunens godtycke, ifall det berörda landstinget
inte kan erbjuda sådan vård. Ifall kommunens socialnämnd
är välvillig kan personen få kostnadsfri
psykoterapibehandling, men om sådan välvilja saknas får
personen själv betala hela behandlingen. Med de pressade
ekonomier som många kommuner idag har är risken att
denna ''ventil'' helt stängs och att den enskilde helt får
förlita sig på att landstinget löser detta vårdbehov.

En psykoterapeutisk behandling är oftast mycket
kostsam. Den pågår i flera år, ofta mellan 2 och 4 år.
Samtalsbehandlingen sker ofta flera gånger i veckan. Flera
hundratusen kronor för en komplett behandling är inte
ovanligt. Detta är för de allra flesta ett oöverstigligt
ekonomiskt hinder -- man får inte den behandling man
behöver.

En effekt av detta är att den somatiska vården och den
vanliga psykiska vården blir hårt belastade. Desperata
människor i behov av psykoterapeutisk hjälp ser ingen
annan råd än att söka den hjälp som finns på annat håll.
Dessa söker sig då till de psykiska akutmottagningarna och
klinikerna och de somatiska akutmottagningarna samt
klinikerna. På dessa har man svårt att ge någon adekvat
hjälp. Ofta återkommer dessa personer ofta och deras
psykiska problem tar sig också somatiska uttryck.

De krav som ställts om att den som söker
psykoterapeutisk behandling ska ha samma rätt och
möjlighet till kostnadsfri vård som andra vårdsökare delar
vi. Det är orimligt att denna form av sjukdom/problem
behandlas så styvmoderligt som den görs i förhållande till
andra sjukdomstillstånd. Dessutom gör det nuvarande
systemet att vi inte klarar målsättningen om att erbjuda
samtliga medborgare en i princip kostnadsfri och
högkvalitativ vård för alla de typer av krämpor man kan
drabbas av.

En lösning på detta problem skulle vara att låta
psykoterapeutisk behandling ingå i det allmänna
försäkringssystemet. De skulle göra det möjligt att precis
som när man söker en vanlig läkare/behandlare få den stora
delen av kostnaden ersatt genom försäkringskassan. En
kompletterande lösning skulle kunna vara att
huvudmännen för hälso- och sjukvården i sin organisation
anställer utbildade psykoterapeuter i högre utsträckning än
vad som är fallet idag.

Invändningen mot bägge dessa lösningar är att det skulle
bli alltför kostsamt för staten och huvudmännen. Indirekt
medger man därmed att behovet av denna vårdform är stort
och idag inte tillgodoses genom den allmänna hälso- och
sjukvården.

Finansieringen av en sådan reform är förvisso ett
problem. Det statsfinansiella läget medger inga nya stora
utgifter. Inte heller kommuner och landsting har en sådan
ekonomisk situation att de kan ta på sig nya stora kostnader.

Vår utgångspunkt är att samhället redan idag drabbas av
stora kostnader förorsakade av den grupp av människor
som har behov av psykoterapeutisk behandling. Vi tror att
många av dessa belastar vårt pensions- och
sjukförsäkringssystem eftersom de är förtidspensionerade
eller långtidssjukskrivna. Indirekt bidrar de också till en
sämre samhällsekonomi eftersom de befinner sig utanför
produktionen och därmed inte producerar varor och
tjänster. Om man skulle kunna återföra en stor del av dessa
människor till arbete, genom psykoterapeutisk behandling,
skulle både den enskilde och samhället tjäna på det.

Den traditionella vården drabbas också, som ovan
anförts, av stora kostnader beroende på att de som
egentligen behöver psykoterapi i brist på annat söker sig till
den traditionella hälso- och sjukvården. Om man skulle
kunna erbjuda dessa personer adekvat vård är vi övertygade
om att belastningen och kostnaderna för den traditionella
vården kraftigt skulle minska.

Det enda sätt, som vi idag ser, att finansiera en reform
som möjliggör för psykoterapeutiskt vårdbehövande att få
den vård de är berättigade till, är omfördelning av befintliga
medel. För att få ett ordentligt underlag för en sådan krävs
dock att frågan blir grundligt belyst. Regeringen bör därför
ges i uppdrag att särskilt utreda alternativt ge den
pågående utredningen om Hälso- och sjukvårdens
organisation och finansiering tilläggsdirektiv, som kan ge
det underlag som behövs för en omfördelning.

Utredningen bör titta på hur och i vilken omfattning våra
transfereringssystem belastas av personer som genom
psykoterapeutisk behandling skulle kunna återföras i
arbete. De kostnader som idag belastar den traditionella
hälso- och sjukvården av denna grupp borde också belysas.
Utredningens uppgift borde också vara att sammanställa
vilka medel som idag avsätts från stat, kommuner och
landstings sida för denna vårdform. Slutligen bör
utredningen, med stöd i den nyligen avslutade
Psykiatriutredningen, försöka göra en detaljerad
undersökning av vilket behov som kan finnas bland
medborgarna av avancerad psykoterapeutisk behandling.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om psykoterapeutisk behandling och
kostnaderna för denna,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
frågan om psykoterapeutisk behandling och kostnaderna
för denna i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 25 januari 1993

Oskar Lindkvist (s)

Sylvia Lindgren (s)

Mats Hellström (s)

Maj Britt Theorin (s)

Lars Ulander (s)

Barbro Evermo Palmerlund (s)

Kent Carlsson (s)

Sten Andersson (s)
i Malmö