Miljön i Stockholmsregionen

Motion 1991/92:T221 av Ines Uusmann m.fl. (s)

Stockholmsregionen är ett av Sveriges mest
tättbefolkade områden. Att bo i Stockholmsregionen har
många fördelar. Här finns rika möjligheter till arbete och
utbildning liksom kultur, fritids- och friluftsliv.

Dagens storstadsfamilj rör sig i hela regionen. Det gäller
vuxnas arbetsresor och barns och ungdomars resor till
skolor och fritidsaktiviteter. Till detta kommer transporter
som krävs för att försörja regionens invånare med varor och
tjänster av olika slag.

Vi socialdemokrater vill tillförsäkra länets invånare en
region med en god livsmiljö varhelst i länet man bor och
arbetar. Detta förutsätter en aktiv och genomtänkt
samhällsplanering där kommunernas lokala planering
måste sättas in i sitt regionala och nationella sammanhang.

I samhällsplaneringen för en god miljö ingår också
planering för en säker och miljövänlig energitillförsel och
för en väl fungerande avfallshantering.

Trafiken

Trafiken är utan tvekan det främsta hotet mot en god
miljö i Storstockholmsområdet. Utsläppen försurar mark
och vatten. Gamla byggnader och stenskulpturer vittrar
sönder. Föroreningarna medför, tillsammans med bullret
från bilar, tåg och flyg, stora hälsorisker för de människor
som bor och arbetar i Stockholmsregionen.

För att nå de mål om minskade kväve- och svavelutsläpp
som riksdagen beslutat om och därmed minska störningarna
från trafiken i vår region, krävs en kombination av åtgärder.
Utbyggnad och förbättring av kollektivtrafiken,
utbyggnader av vissa kringfartsleder, ekonomiska
styrmedel och teknisk utveckling är viktiga delar. Vi måste
också ställa hårdare krav på bilproducenterna så att
framtidens bil blir betydligt minde miljöfarlig än i dag.

Den socialdemokratiska regeringen tog 1990 initiativ till
att en särskild förhandlare fick till uppgift att, tillsammans
med intressenter för Stockholmsregionen finna lösningar på
de speciella miljö- och trafikproblem som vi brottas med i
Stockholmsregionen. I slutskedet av förhandlingarna
förutskickades ett riktat statsbidrag på 3,5 miljarder kronor
till vår region, att betalas ut när helheten var klar.

Resultatet, den s.k. Dennisuppgörelsen, innebär en
kraftig utbyggnad och förbättring av kollektivtrafiken i
Stockholmsregionen. Det handlar dels om kraftiga ny- och
reinvesteringar i spårsystemen, dels om förbättringar av
busslinjenätet i innerstaden. Vidare ingår en utbyggnad av
den s.k. ringen och en yttre tvärled för att förbättra
vägtrafiken. Finansieringen av kringfartslederna förutsätts
ske ge genom vägavgifter. Vägverket har uppdraget att
utreda hur ett elektroniskt system kan utformas.

Moderaterna i Stockholm har sagt nej till avgifter av
denna typ. Därmed riskeras hela uppgörelsen. Även
folkpartiets nej till Västerleden riskerar uppgörelsen. Det
är alldeles nödvändigt dels för miljöns skull, dels för att göra
det möjligt att korta restiderna från förorternas
bostadsområden, att intentionerna i Dennisuppgörelsen
fullföljs som planerat. Regeringen bör, i enlighet med
riksdagens fattade beslut, snarast betala ut de särskilt
avsatta medlen för kollektivtrafiksatsningar i
Stockholmsregionen.

Vidare bör regeringen medverka till att planeringen av
kringfartslederna, såsom det uttalats i de miljö- och
näringspolitiska propositionerna, medverkar till en
långsiktigt god hushållning med mark och vatten och att
planeringen i övrigt görs med stor naturvårdshänsyn.

Ur miljösynpunkt är det ett oeftergivligt krav att
järnvägen till Arlanda snabbt kommer till stånd. Vägnätet
och miljön runt Arlanda är redan i dag hårt belastade och
tål på vissa sträckor inte dagens och absolut inte ytterligare
påfrestningar. Regeringen bör medverka till att
huvudmannaskapet avgörs omedelbart och att arbetena
påskyndas.

Det är också motiverat av arbetsmarknadsskäl.

Den miljötekniska utvecklingen på
kollektivtrafikområdet måste uppmuntras. Den dåvarande
socialdemokratiska ledningen i Stockholms läns landsting
beslutade exempelvis om inköp av etanoldrivna bussar,
vilka nu trafikerar ett antal innerstadslinjer i Stockholm.
Det handlar också om att utveckla s.k. hybridbussar, som
kan konverteras mellan el och bensin, att utveckla system
med tillförsel av elenergi till bussar via gatunätet osv. För
detta ändamål bör transportforskningsberedningen tillföras
vissa medel.

Arlanda flygplats

Arlanda flygplats fungerar som en ''navflygplats'' för
hela Sverige med mycket stor internationell, nationell och
regional trafik.

Bullret är en av de svåraste störningarna från flyget. Det
påverkar många människor och är svårt att helt få bort.

Redan i dag är stora områden med många boende kring
Arlanda svårt bullerstörda. När trafiken utvidgas ytterligare
genom att en tredje landningsbana byggs, innebär det
försämringar för ännu fler. Det är därför viktigt att
miljöhänsynen får spela en avgörande roll när det gäller de
återstående besluten om den tredje landningsbanan på
Arlanda.

Det behövs dessutom åtgärder för att minska effekterna
av den nuvarande trafiken. Trafiken bör regleras så att de
bullrigaste planen inte tillåts starta och landa nattetid.

En differentiering av landningsavgifterna bör prövas i
syfte att minska bullret, men också andra miljöskadliga
effekter som t.ex. avgasutsläpp.

Den metod som i dag används för bullermätningar ger
ett medelvärde av bullret utslaget över tiden. Den bör
kompletteras med mätningar av det faktiska maximalbullret
vid varje enskilt tillfälle. Det är motiverat av att det är
sådant max-buller som stör t.ex. sömnen.

Utsläpp från flyget bidrar till till övergödning och
försurning av marken kring flygplatsen. De nya, tystare och
bränslesnålare flygplanen släpper tyvärr ut mer kväveoxider
än de äldre planen. Det är därför angeläget att
teknikutvecklingen drivs på för att ytterligare förbättra
motorerna.

Vid koncessionsprövningar bör man utgå från absoluta
tak vad gäller utsläpp till naturen och inte relateras till
antalet resande eller flygrörelser. Prövningen måste således
alltid utgå från vad människor och natur tål.

Sedan länge har glykolanvändningen vid avisning av
flygplan varit ett stort miljöproblem. Glykol har runnit ner
i marken och vattendragen runt Arlanda. Mycket tyder
dock på att systemet fortfarande släpper ut en del glykol i
naturen. Den nuvarande hanteringen innebär dessutom
stora påfrestningar på personalens arbetsmiljö.

För framtiden behövs fasta avisningsplatser för allt flyg
vid Arlanda, där man tar hand om överskottsglykolen på ett
miljöriktigt och ekonomiskt sätt. Ingen glykol får komma ut
i naturen. Dessutom bör berörd myndighet åläggas att
omedelbart upprätta en plan för saneringen av Arlanda och
områdena runt omkring och snarast påbörja
genomförandet. Vid sidan av glykolen är urea, som används
för att isa av banorna, ett hot för markerna kring Arlanda.
Så länge kemikalier måste användas för att klara
flygsäkerheten måste de samlas upp och hindras från att
komma ut i naturen. Ett system för uppsamling av urea
måste upprättas.

Det pågår viktigt forsknings- och utvecklingsabete för
att få fram andra miljövänliga metoder att hålla banorna
fria från is. Det är viktigt att detta arbete påskyndas för att
så snart som möjligt leda till konkreta resultat.

Arlanda gränsar till vattenförande rullstensåsar som är
viktiga för många människors vattenförsörjning. Arlanda
ligger dessutom nära Mälaren och Märstaån, som är en
direkt kontakt mellan flygplatsområdet och Mälaren.
Mälaren förser hundratusentals människor med
dricksvatten och en ökad förorening skulle bli förödande. I
vissa avseenden ligger värdena redan nu i farlig närhet av
vad naturen tål, t.ex. är halten av fosfor hög.

Det är med anledning av detta viktigt att understryka att
man vid bedömningen av en stor flygplats inverkan på
miljön bedömer också inverkan från verksamheter i direkt
anslutning till flygplatsen.

Stockholms skärgård -- en unik oas

Den vackra natur som våra kuster och skärgården
erbjuder är en viktig rekreationskälla som ger möjligheter
till fina naturupplevelser för alla som vistas där. Skärgården
är också hembygd för människor som till vardags lever och
verkar där. Stor hänsyn måste visas för att det rörliga
friluftlivets intressen inte mer än nödvändigt ska inkräkta
på de fastboendes intressen. Allemansrätten ger invånarna i
Stockholmsregionen unika möjligheter att under ansvar
tillbringa sin fritid i skärgården. Denna urgamla sedvänja är
en omistlig del av vårt kulturarv och måste skyddas mot alla
angrepp från marknadsliberalers profithunger.

Stor hänsyn måste tas till växt- och djurlivet vid våra
stränder. För att minska störningar från såväl båtar i
yrkestrafik som fritidsbåtar är det rimligt att införa någon
form av miljöprövning som inte bara omfattar själva
farlederna. Även fartyg bör miljöprövas innan de sätts in i
reguljär trafik. En sådan miljöprövning måste gälla såväl
utsläpp som påverkan på stränder och havsbotten. Man bör
också överväga miljöavgifter på färjetrafiken. Avgifterna
kan användas för att skydda och återställa skador på
stränder och egendom. För fritidsbåtar bör samma krav på
avgasrening som gäller bilar införas.

Mälaren

Mälaren är regionens huvudsakliga vattentäkt. Om
vattnet förorenas genom ett fartygshaveri eller genom
alltför stor användning av kemikalier i jordbruket med
åtföljande läckage äventyras vattenförsörjningen för
hundratusentals människor.

Ur miljösynpunkt är transporter på Mälaren bättre än
vägtransporter. Fartygen måster dock åläggas att garantera
en fullgod säkerhet, inte minst när det gäller transport av
miljöfarligt gods. Därför bör krav på dubbla bottnar för de
fartyg som trafikerar Mälarens och skärgårdens farvatten
införas. Kustbevakningens resurser måste också förstärkas
genom att ett miljöskyddsfartyg permanent stationeras i
Södertälje.

Avloppsvattnet som leds ut i Mälaren måst vara renat
med tillräckliga och miljömässigt rena metoder.
Kemikalieanvändningen i jordbruket runt Mälaren måste
också minskas. Ett sätt att åstadkomma detta är att öka
miljöavgiften på handelsgödsel.

Avfallsfrågorna

År 1988 producerade varje invånare i Storstockholm i
genomsnitt 370 kg hushållsavfall. Till detta kommer 500 000
ton industriavfall. Den enskilde kan i sitt
vardagsbeteende ta ett stort ansvar för att minska avfallet,
men samhället måste också ta sitt ansvar när det gäller de
strukturella besluten om miljön. Målet bör vara att minst 50 %
av det avfall som produceras i regionen skall
återvinnas. Detta förutsätter dock att man på riksnivå
upprättar marknader för de återvunna produkterna.
Exempel på åtgärder som bör vidtas är att kräva att andelen
returpapper i tidnings- och journalpapper ska ökas från år
till år, att stimulera utbyggnaden av returpappersbruk.
Regeringen bör ta initiativ till en diskussion mellan
industrin, renhållningsbranschen och kommunerna för att
undersöka möjligheterna till en bättre och utökad marknad
för källsorterat material.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fullföljandet av
Dennisuppgörelsen samt utbetalning av reserverade medel,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om påskyndande av arbetena med
järnvägen till Arlanda,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den miljötekniska utvecklingen
på kollektivtrafikområdet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöaspekterna på och omkring
Arlanda flygplats,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värnandet om
allemansrätten,1

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöprövning m.m. för trafik i
skärgården,1

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skyddet av Mälaren,1

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om marknad för källsorterat
avfall.1

Stockholm den 24 januari 1992

Ines Uusmann (s)

Thage G Peterson (s)

Anita Johansson (s)

Eva Johansson (s)

Ulf Lönnqvist (s)

Mona Sahlin (s)

Sören Lekberg (s)

Ingela Thalén (s)

Hans Göran Franck (s)

Pierre Schori (s)

1 Yrkandena 5--8 hänvisade till JoU