med anledning av skr. 1995/96:194 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 1995/96:Fi104 av Lars Tobisson m.fl. (m)

Sammanfattande inledning

Regeringens skrivelse skall för riksdagen ge en beskrivning
av den aktuella utvecklingen inom den kommunala sektorn
och för aktuella utvecklingstendenser och iakttagelser. En
sådan skrivelse är ett viktigt inslag i den
uppföljningsverksamhet riksdagen alltmer skall ägna sig åt.
Det är därför bra med en årlig redovisning av utvecklingen
inom den för samhällsekonomin så viktiga kommunsektorn,
inte minst därför att denna svarar för en betydande del av den
offentliga sektorns verksamhet.

Regeringen förefaller emellertid medvetet nonchalera vissa viktiga frågor
när den gör sin redovisning. Vi kan sålunda konstatera att även om redo-
visningen delvis är fyllig så saknas intressant information samtidigt som
vissa mycket aktuella frågor behandlas mycket parentetiskt. Riksdagen bör
därför uttala att den önskar en mer ingående redovisning av utvecklings-
tendenser och resultat inom vissa av oss angivna områden samt därutöver
begära en vidgning av en statlig kommittés arbetsuppgifter.

Kommunal ekonomi och
skatter

Skrivelsen innehåller en beskrivning av kommunsektorns
ekonomi. Av denna framgår bl.a att den kommunala
skattenivån mellan 1994 och 1996 höjts från i genomsnitt
31,05 procent till 31,66 procent. Detta har skett trots att
regeringen i tidigare propositioner framhållit de
samhällsekonomiskt skadliga verkningar kommunala
skattehöjningar har. Någon närmare redovisning av vilka
kommuner och landsting som höjt skatten ges ej. Det går
sålunda inte att utläsa i vilken utsträckning förändringar
beslutade av staten medverkat till skatteförändringarna eller i
vilken utsträckning de är en följd av resultaten av
kommunalvalen 1994.

En oroande tendens är att kommuner som gynnats av nya regler för
inkomst- och strukturkostnadsutjämning ej sänkt sin skatt. Det förefaller
sålunda som om kommuner som erhåller relativt förbättrade villkor ej tar
tillfället att sänka sin ofta höga utdebitering. Eftersom ett framskjutet
argument för utjämningssystemet varit att utjämna skillnader i kommunal-
skatt är det anmärkningsvärt att någon uppföljning inte tycks ske av varför
detta mål inte nås.

Det nya grundlagsstridiga inomkommunala utjämningssystemet får en rad
märkliga effekter för enskilda kommuner, vilka samtliga påtalades inför
beslutet. Dit hör inte minst de negativa incitament som byggts in i systemet.
För ett stort antal kommuner kommer sålunda den totala inkomstnivån att
stiga vid en relativt sjunkande skattekraft och/eller försämrad struktur. Det är
därför av stor betydelse att iaktta vilken effekt på sikt ett sådant tillväxt-
fientligt system får.

Regeringens skrivelse innehåller inte någon diskussion om hur kommun-
sektorn kan medverka till ett bättre tillväxtklimat i vårt land. Den
parlamentariska utredning som skall utvärdera det nya utjämningssystemet
för kommuner och landsting bör därför få som en särskild uppgift att iaktta
och analysera det beslutade systemets effekt på incitamenten för enskilda
kommuner att bidra till ekonomisk tillväxt i Sverige.

Det får vidare anses anmärkningsvärt att i en skrivelse, som bl.a sägs
redogöra för pågående statligt utredningsarbete som berör kommunsektorn,
helt förbigå den utredning som har till uppgift att analysera den kommunala
självstyrelsen och det nyligen beslutade utjämningsförslagets överens-
stämmelse med grundlagen. Från moderat sida har vi bestämt hävdat - i
enlighet med Lagrådets första yttrande - att det beslutade systemet är grund-
lagsstridigt. För att komma till rätta med detta uppenbara faktum torde de
som försvarar systemet vara tvingade att ändra grundlagen. Denna för den
kommunala beskattningsrättens framtid mycket viktiga fråga - som alltså
befinner sig under utredning - berörs inte alls i regeringens skrivelse.

Verksamheten år 1995

Regeringens skrivelse visar att en rad tendenser till förnyelse
från föregående period dessbättre fortsatt även under 1995.
Samtidigt är det uppenbart att takten avtagit och att viktigt
förnyelsearbete avbrutits på många håll. Aviserade
regeringsförslag har t.ex. försvårat för många som planerat
start av enskilda alternativ inom skola och omsorg.

Av flera skäl är en av de viktigaste uppgifterna att skapa variation och
icke-kommunala alternativ inom vård, omsorg och skola. Endast därigenom
kan långsiktighet, mångfald, valfrihet och kvalitet säkras. Det är beklagligt
om den positiva utveckling som pågått under ett antal år stoppas som en
följd av en ideologiskt stelbent socialdemokratisk politik på såväl riksplanet
som i många kommuner och landsting.

Hälso- och sjukvård

Under avsnittet 3.1.1 beskriver regeringen utvecklingen inom
hälso- och sjukvården. Man redogör för antalet läkarbesök,
vårdplatser, kostnader och årsarbetare. Det
anmärkningsvärda är emellertid att det inte med ett enda ord
berörs de allt längre köerna till operationer och behandlingar.

De vårdköer som försvann under föregående mandatperiod är nu tillbaka!

Socialdemokratiska politiker försöker hävda att sjuksköterskestrejken i
slutet av 1995 är anledningen till att köerna har vuxit. Detta stämmer inte.
Redan i början av 1995 kunde man i landsting efter landsting konstatera att
köerna växte. Landstingsförbundet har konstaterat att strejken endast
förstärkte en redan pågående trend.

Låt oss bara ta tre exempel på behandlingar som omfattas av vårdgarantin
och där köerna ökat kraftigt sedan socialdemokraterna fick ansvaret.

466 patienter hade väntat mer än tre månader för höftledsplastik 1993/94.
1994/95 hade kön vuxit till 950 och 1995/96 till 2 003 patienter.
Motsvarande antal för gråstarrsoperationer 1993/94 var 524. Året därpå hade
det antalet ökat till 1 175 och vid det senaste årsskiftet hade 2 163 väntat på
operation mer än tre månader. 656 patienter hade 1993/94 väntat mer än tre
månader på gallstensoperation, 1994/95 var det antalet 1 129 och 1995/96
hade antalet stigit till 1 754. Bakom dessa siffror finns ett stort mänskligt
lidande.

Av dessa exempel framgår att de kraftigt förlängda köerna uppstod långt
före sjuksköterskestrejken.

Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och Falu lasarett klarade under första
halvåret 1995 enligt Landstingsförbundet inte längre att uppfylla vård-
garantin. Samma sak gällde sjukhusen i Arvika, Uddevalla, Mölndal, Boden
och Västerås. På bara några månader blev således långa köer återigen en
realitet i svensk hälso- och sjukvård. För många typer av ingrepp är köerna
mellan fem och sju månader!

Enligt en enkät som Landstingsförbundet presenterade i maj 1995 fanns då
i minst fem landsting köer utanför vårdgarantin som av den medicinska
sakkunskapen ansågs vara medicinskt oacceptabla. Enkäten visade också att
bara 14 av 21 sjukvårdshuvudmän sade sig följa vårdgarantins rekommenda-
tioner. Situationen sedan dess har ytterligare förvärrats.

Vi finner det vara mycket anmärkningsvärt att en skrivelse som skall följa
upp utvecklingen inom den kommunala sektorn så helt går förbi den för så
många medborgare oroande utvecklingen med pånyttfödda oacceptabla
vårdköer.

Barnomsorg

Regeringens skrivelse berör inte de många viktiga
kvalitetsfrågorna inom barnomsorgen. En sådan är att de
kommunala insatserna när det gäller att utveckla samarbetet
mellan föräldrar, förskola och skola måste stärkas. De små
barnens unika förmåga och vilja att lära måste stimuleras.
Därigenom skapas också bättre förutsättningar för senare
inlärning.

Moderna medicinska och pedagogiska rön visar på föräldrarnas och även
barnomsorgens betydelse för barnets motoriska och intellektuella utveckling.
Ett arbete bör initieras för att i större utsträckning än idag sprida denna
information till föräldrarna.

Regeringens skrivelse anger att kommunerna alltmer sällan tillämpar
enhetstaxor utan istället övergår till avgiftstaxor som är baserade på
bruttoinkomsten. Detta är en dålig utveckling som i sin tur stimulerats av
olika uttalanden av regeringsföreträdare. Innebörden av denna avgiftspolitik
blir att just barnfamiljer utsätts för särskilt hårda och för samhällsekonomin
skadliga marginaleffekter vid inkomstökning. Konstruktionen av inkomst-
relaterade taxor inom vissa speciella områden bottnar i en märklig felsyn att
också kommunerna ovanpå den statliga fördelningspolitiken genom
skatternas och vissa bidrags utformning skall bedriva fördelningspolitik.
Varför man i så fall låter detta gälla just barnomsorg men inte t.ex
kollektivtrafik förefaller gåtfullt.

Skolan

Uppgifterna om antalet sexåringar i skolan indikerar att
kommunernas information om skolstarten och rätten att välja
skola måste förbättras. Skolstarten bör även fortsättningsvis
vara flexibel och beslutet om när barnet skall börja skolan
skall tas av föräldrarna. I god tid före skolstarten skall alla
barn erbjudas skolförberedande verksamhet.

Uppgifterna i regeringens skrivelse anger tydligt att den svenska skolan
skall kunna nå bättre resultat än idag. Det handlar om att höja den generella
kunskapsnivån så att svenska elever i alla ämnen tillhör de absolut främsta i
världen. Det handlar också om att stävja tendenserna till ökade skillnader i
resultat mellan dem som kan mest och dem som kan minst. Regeringen bör
därför snarast återkomma med en analys av orsakerna till de ökande
skillnaderna, liksom med förslag till hur såväl svag- som högpresterande
elevers behov skall kunna tillgodoses i svensk skola. Givetvis måste alla
sådana förslag bygga på att de elever som har störst brister i kunskap ges
extra stöd och inte på en allmän nivellering och ambitionssänkning.

Vi moderater kan heller inte acceptera att barn med särskilda behov inte
får det stöd de har rätt till. En viktig fråga där underlag saknas i regeringens
skrivelse berör utvecklingen när det gäller lärare som har genomgått
specialpedagogisk påbyggnadsutbildning. Dessa lärare utgör en relativt liten
grupp med hög kompetens och hög medelålder (i t.ex. Stockholms kommun
beräknas cirka 30 procent gå i pension år 2000). Vi är allvarligt bekymrade
över återväxten inom denna grupp, särskilt vad gäller lärare för barn med
talsvårigheter och lärare som kan ta eget ansvar för grupper inom den
grundläggande särskolan.

Det hade även varit önskvärt med en redovisning i skrivelsen av effekterna
av kommunaliseringen av särskolan eftersom det är en betydelsefull och
genomgripande reform.

Regeringen har vidare nyligen i en proposition föreslagit ändrade regler för
personliga assistenter för elever med särskilda behov. Vi har avvisat detta
förslag och vill här endast betona att oavsett vem som är huvudman för
assistenterna är det av största vikt att barn med särskilda behov garanteras
goda förutsättningar för sin utbildning och sociala utveckling. Regeringen
bör därför återkomma till riksdagen med en redovisning av hur integreringen
av handikappade elever i grundskolan påverkas av eventuellt ändrade regler.

Det är viktigt att Sverige har en gymnasieskola av hög kvalitet och att
eleverna är väl förberedda för vidare studier eller för arbetslivet. Det är en
förutsättning för att vi skall klara oss i den ökande konkurrensen och
internationaliseringen. Det är därför av största vikt att en uppföljning och
utvärdering nu sker av det arbete kommunerna bedriver för att uppfylla
målen för den nya gymnasieskolan.

Det förs en livlig debatt om antalet kärnämnen och om alla elever inom
gymnasieskolan kommer att klara av att nå kursplanernas mål. Vi ser
allvarligt på de svårigheter som många skolor nu möter i arbetet med att
införa den nya gymnasieskolan och utgår från att nödvändiga åtgärder vidtas
för att stödja lärarna och skolledarna i deras delvis svåra arbete.

För att höja kvaliteten i gymnasieskolan krävs det bland annat en höjning
av kompetenskraven för gymnasielärare i yrkesämnen. Det är utomordentligt
allvarligt att regeringen fortfarande tillåter att hälften av lärarna i
yrkesämnena inte har en djupare ämnesteoretisk kompetens än vad deras
elever har när de lämnar skolan. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med förslag om höjda kompetenskrav för gymnasielärare i
yrkesämnen samt om hur dessa lärare skall kunna beredas en adekvat
yrkespraktik.

På de yrkesinriktade programmen i den nya gymnasieskolan skall minst
15 procent av undervisningstiden vara förlagd till en eller flera arbetsplatser.
Andelen arbetsplatsförlagd utbildning, APU, är i en internationell jämför-
else mycket låg. Det är skolan som har ansvaret att anskaffa utbildnings-
platser. Tyvärr visar rapporter från Kommunförbundet och Skolverket att
många skolor inte kan få ut sina elever på arbetsplatsförlagd utbildning i den
omfattning som regering och riksdag har beslutat. Detta förhållande är
mycket allvarligt. Skall vi ha en yrkesutbildning av god kvalitet måste skola
och arbetsliv ta ett större ansvar för att förverkliga den arbetsplatsförlagda
utbildningen. Regeringen bör återkomma med ett förslag till finans-
ieringsmodell för APU-n utifrån de riktlinjer som föreslogs i betänkandet
"Höj ribban".

För att skolan skall kunna bedriva en undervisning av god kvalitet krävs
det fler lektorer i gymnasieskolan. Vi ser mycket allvarligt på den långsiktiga
trend - ej redovisad i regeringens skrivelse - som innebär att gymnasieskolan
"dräneras" på lektorer. En bidragande orsak till den negativa trenden är att
många lektorer från gymnasieskolan har sökt sig till högskolan. En annan
orsak är att många kommuner i allmänhet inte varit benägna att utlysa eller
tillsätta vakanta lektorstjänster. Denna utveckling är inte acceptabel. Det är
av mycket stor vikt att det finns forskarutbildade lärare i gymnasieskolan.
Den forskningsanknytning som fler lektorer innebär ökar givetvis kvaliteten.
Ett annat viktigt skäl är att det skapar fler karriärvägar för lärarna i skolan.
Detta får i sin tur positiva effekter på rekryteringen till läraryrket.

Vi vill också peka på möjligheten att vidga kommunernas rätt att lägga ut
utbildning på entreprenad. Nu gällande lag möjliggör entreprenad endast i
sådana ämnen som enligt skollagen betecknas som estetiska ämnen,
ekonomiska ämnen, tekniska ämnen eller yrkesämnen. Lagen om
entreprenadförhållanden inom skolan bör förtydligas så att det i framtiden
blir möjligt för kommunerna att uppdra åt andra utbildningsanordnare att
bedriva undervisning inom ett flertal olika ämnen.

Ytterligare en fråga berör Svenska för invandrare - sfi. Varför avbryter så
stor andel som 17 procent av eleverna sina studier inom sfi? Ett sådant
manfall leder till slöseri med resurser och tid. Regeringen bör därför ges i
uppdrag att snarast för riksdagen redovisa skälen för och planerade åtgärder
mot den höga bortfallsfrekvensen inom sfi.

Vad gäller mer övergripande frågor noterar vi att Skolverket påpekat att de
flesta kommuner saknar rutiner för uppföljning och utvärdering av
skolverksamheten. Detta är anmärkningsvärt och regeringen måste mot den
bakgrunden snaraste tydliggöra kommunernas ansvar. En god uppföljning är
en förutsättning för ett rationellt utnyttjande av resurser och en hög kvalitet
i
verksamheten.

Lärarna och skolledarna är de som med sin utbildning, sina kunskaper och
sina erfarenheter har de bästa förutsättningarna för att bidra till utvecklingen
av skolan. Vi hade därför gärna i skrivelsen sett en redogörelse för hur
kommunerna arbetar med sina skolplaner, hur de hanterar frågor rörande
fort- och vidareutbildning för lärare och skolledare, hur de utnyttjar modern
informationsteknik för att stödja den pedagogiska processen samt hur frågor
kring de nya läroplanerna och den nya gymnasieskolan hanteras.

De enskilda initiativen är som redan nämnts av största vikt för att nå en
förnyelse och utveckling av skolan. Det är vår fasta övertygelse att kvalitet
och variationsrikedom i undervisningen bäst främjas om skolor med olika
inriktning, arbetssätt och huvudmän kan verka sida vid sida. Vi vill att
arbetet för en ökad valfrihet inom barnomsorg och skolan skall fortsätta, ett
arbete som regeringen motarbetar. Detta förvånar eftersom flera rapporter
nyligen visat att fristående alternativ inom skola och barnomsorg uppnår hög
kvalitet till relativt sett lägre kostnader. Regeringen bör därför redovisa de
sakskäl som ligger till grund för denna politik mot elevernas och föräldrarnas
rätt att välja skola och barnomsorg.

Entreprenader och
konkurrens

Den konkurrensutsättning av kommunal verksamhet som
påtagligt ökades under föregående mandatperiod ledde till
markant höjd produktivitet. Effekten uppstår dels genom fler
entreprenader efter upphandling dels, tack vare att
egenregiverksamheten utvecklas när den konkurrensutsätts
och kostnadsjämförs. Mycket av det interna
utvecklingsarbetet i kommuner och landsting har sålunda
direkt haft som orsak en mer stimulerande konkurrensmiljö.

Det är märkligt att regeringens skrivelse så lite berör effekterna av
konkurrensutsättningen. Det torde nämligen vara uppenbart att kommunerna
och landstingen har stora förutsättningar att genom bra konkurrensprogram
förbättra kvaliteten i sin verksamhet och samtidigt uppnå lägre relativa
kostnader. Potentialen härför verkar inte vara känd av regeringen. När den
noterar en undersökning som gjorts av Institutet för kommunal ekonomi vid
Stockholms universitet om Stockholms stads konkurrensprogram avfärdas
den helt kort: "I denna undersökning konstateras att besparingar gjorts
genom att konkurrensutsätta verksamheten."

I en uppföljning av pågående kommunal verksamhet vore det naturligtvis
av stort intresse att få en närmare redovisning av de positiva effekter väl
genomförda konkurrensprogram kan få. Regeringens behandling av detta
ämnesområde tyder dessvärre inte på något större intresse för frågor som kan
bidra till mer service för varje skattekrona till medborgarna.

Det bör vara möjligt för regeringen att till kommande år ge en fyllig
redovisning av effekterna på olika verksamhetsområden av konkurrens-
utsättningen. Såväl kommunförbunden, enskilda kommuner, företagar-
organisationer och olika institut har erfarenheter inom detta område där det
är viktigt att de goda exemplen kan få spridning. Kommunsektorn är så
omfattande att positiva förändringar genom t.ex. ökad konkurrensutsättning
ger en långsiktigt gynnsam effekt på samhällsekonomin.

Medborgarperspektivet

Under denna rubrik redovisas bl.a. i skrivelsen att
medborgarna är ganska nöjda med den kommunala servicen
enligt flera lokala undersökningar. Det är en brist att
regeringen inte här valt att redovisa att medborgare som valt
de privata alternativen inom t.ex. skola och omsorg ofta är
mer nöjda. Mot den bakgrunden vore det på sin plats att
regeringen redovisar de skäl som ligger bakom regeringens
ovilja mot elevers och föräldrars rätt att välja skola och
omsorg. Vi ser det som självklart med en rätt för föräldrar att
kunna välja skola och barnomsorg.

Det är vår övertygelse att kvalitet och variationsrikedom i t.ex.
undervisningen bäst främjas om skolor med olika inriktning, arbetssätt och
huvudmän kan verka sida vid sida. Gjorda undersökningar visar att detta
alltså också är åsikten hos dem som aktivt väljer ett alternativ som passar just
dem eller deras barn. I den diskussion som förs om mångfald och kvalitet
inom de kommunala verksamhetsområdena är det särskilt viktigt att lyfta
fram hur resultatet till sist värderas av dem som verksamheten är till för.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en uppföljning av varför kommunala
skattesänkningar inte genomförs av kommuner och landsting som
gynnas av det nya utjämningssystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vidgad arbetsuppgift för den kommitté som
utvärderar det nya utjämningssystemet för kommuner och landsting,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vårdköerna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en redovisning av hur inkomstrelaterade taxor
inom barnomsorgen ökar marginaleffekterna för barnfamiljerna och
vad detta leder till,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en analys av hur olika elevers behov skall kunna
tillgodoses i svensk skola,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om specialpedagogisk påbyggnadsutbildning och
kommunaliseringen av särskolan,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om finansiering av den arbetsplatsförlagda praktiken
- APU,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagen om entreprenadförhållanden i skolan,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenska för invandrare,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten att välja som en grund för förnyelse och
utveckling av vård, barnomsorg och utbildning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om redovisning av effekterna av
konkurrensutsättning av kommunal verksamhet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om redovisning av hur de olika alternativen inom
skola, omsorg m.fl. kommunala verksamhetsområden upplevs av dem
verksamheten finns för,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten att kunna välja skola och omsorg.

Stockholm den 14 maj 1996

Lars Tobisson (m)

Sonja Rembo (m)

Lennart Hedquist (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Per Bill (m)

Anna Åkerhielm (m)

Stig Rindborg (m)

Tom Heyman (m)

Margit Gennser (m)

Bo Lundgren (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Rune Rydén (m)