med anledning av prop. 1990/91:9 Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m.

Motion 1990/91:Fi4 av Pär Granstedt m.fl. (c)

Ökning av kvoten

För att Sverige ska kunna tillsammans med de
andra nordiska länderna ha rätt till en
exekutivdirektör i Interntionella valutafonden
måste vi öka vårt bidrag till fonden med 4 400
miljoner kronor. Det innebär att så mycket
ytterligare av Sveriges valutareserv ställs till
Valutafondens disposition för SDR.

Det är viktigt att vi fortsätter att aktivt arbeta i
fonden. Därför bör propositionen bifallas i denna
del.

Det är emellertid angeläget att vi noga ser till att
Sveriges insats motsvarar våra förväntningar.

En rättvis ekonomisk världsordning

Vårt arbete bör gå ut på att skapa rättvisa mellan
den rika världen och världens majoritet, de icke-
industrialiserade länderna. För att kunna komma
med konstruktiva förslag krävs en breddad
kompetens hos Valutafondens beslutsfattare.

Valutafonden bildades i Bretton Woods efter
andra världskriget. Syftet var att förhindra en
kollaps av i-världens valutasystem som skedde efter
första världskriget. Detta arbete har varit
framgångsrikt.

Den nuvarande ekonomiska världsordningen
gynnar emellertid de redan rika och gör det mycket
svårt för de fattiga folken att höja sin levnadsnivå.
Efter oljekrisen på 70-talet har situationen blivit
orimlig.

U-ländernas skulder till i-länderna och deras
banker är mycket stora. Det är viktigt att analysera
varför vissa u-länder hamnade i denna situation.

Bankerna är ju helt beroende av att placera
pengar för att de ska förräntas. Den stora
överlikviditeten i världens finansinstitutioner, som
det höjda oljepriset på 70-talet åstadkom,
föranledde bankerna att övertala fattiga länder att
låna stora belopp på mycket förmånliga villkor. Om
låntagarna var kreditvärdiga eller projekten
räntabla kollades dåligt.

Räntehöjningar och minskad världsinflation har
drastiskt ökat skuldbördan och försatt många
länder i en ohållbar ekonomisk situation. Sänkta
råvarupriser har ytterligre minskat u-ländernas
betalningsförmåga. Det går nu mer pengar i
skuldtjänst från de fattiga länderna till de rika
ländernas banker än vad som lämnas i nya lån.

Denna skuldfälla har gjort de fattiga länderna
beroende av valutafondens herravälde.
Valutafonden och Världsbanken fordrar att
länderna antar strukturanpassningsprogram för att
få hjälp med skulderna. Också Sverige har anslutit
sig till dessa krav på u-länderna och i vissa fall
knutit vår u-hjälp till Valutafondens krav. Detta
innebär en icke önskvärd policyförändring.

U-länderna inser att strukturella förändringar är
nödvändiga, men det måste vara förändringar som
engagerar befolkningen om produktionen ska
kunna främjas. Och den får inte gå ut över kvinnor
och barn.

Valutafondens recept tar inte tillräckliga hänsyn
till u-ländernas långsiktiga behov och kan skapa
allvarliga sociala problem. Det räcker inte bara att
i efterhand kompensera några av de grupper som
far illa genom programmen. Stater och banker bör
skriva av skulderna. Med en annan ränteutveckling
och den inflation som rådde när pengarna lånades,
hade de varit redan betalda.

Teorin bakom strukturanpassningsprogrammen
måste ifrågasättas och anpassas till situationen i
icke-industrialiserade länder. Programmen måste
utformas mer lyhört för de organisatoriska
systemen i u-länderna.

Den för dagen förhärskande neoklassiska
ekonomiska skolan är inte den bästa för att få
ordning på u-ländernas ekonomi. Bland-ekonomi
av beprövad svensk modell borde i många fall vara
effektivare. Sociologiska kunskaper och
erfarenheter från verksamhet i u-länder är lika
viktiga som strikt ekonomiska kunskaper.

Också för Sveriges agerande i Valutafonden bör
de biståndspolitiska målen vara vägledande:
resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning,
ekonomisk och politisk självständighet,
demokratisk samhällsutveckling samt framsynt
hushållning med naturresurser och omsorg om
miljön i mottagarländerna.

Regeringen bör eftersträva en breddning av
kompetensen hos vår representation i
Valutafonden, liksom i Världsbanken och andra
Bretton Woods-institutioner.

Detta bör ges regeringen tillkänna.

Suspendering av rösträtten

Regeringen vill bemyndigas att för Sveriges del
biträda en ändring av Valutafondens stadgar så att
rösträtten kan dras in för medlemsländer som är i
betalningsdröjsmål till fonden.
Riksbanksfullmäktige anser att ''det övergripande
målet alltjämt måste vara att nå en lösning utan att
tillämpa sanktionsåtgärder'' (propositionen sid 5
sista stycket).

Vissa länder har inte betalat sin andel till
Valutafonden. Det framgår inte av propositionen
vilka dessa är. Om det är fråga om fattiga länder
med skuldproblem anser vi att det är viktigt att de
får behålla sin rösträtt, även om de inte haft råd att
betala. Även om långivarländerna måste acceptera
en lägre avkastning då deras valutor används, som
propositionen säger (sid 5 nederst), är det oriktigt
att hindra skuldtyngda länder från att göra sin röst
hörd i Valutafonden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Sveriges arbete i
Valutafonden för en ny ekonomisk världsordning.

Stockholm den 25 oktober 1990

Pär Granstedt (c)

Birgitta Hambraeus (c)

Gunhild Bolander (c)

Anders Svärd (c)

Karin Söder (c)

Ingbritt Irhammar (c)

Sven-Olof Petersson (c)

Lennart Brunander (c)

Gunnar Björk (c)

Ingvar Karlsson (c)
i Bengtsfors