med anledning av prop. 1990/91:34 Ny bostadsfinansiering, m.m.

Motion 1990/91:Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

1. Sammanfattning

Folkpartiet motsätter sig regeringens förslag till
räntelån. Det är alltför stor risk för att de samlade
lånen under ogynnsamma ekonomiska
omständigheter kan komma att överstiga
fastigheternas värde. Detta skulle drabba den
enskilde hårt och skulle sannolikt också medföra att
hela systemet havererade.

Ett bostadsfinansieringssystem måste vara
stabilt och kunna fungera över en längre tidsperiod
under skiftande ekonomiska förhållanden.
Regeringens förslag uppfyller inte dessa krav.

Folkpartiet anser att det krävs en övergång till
marknadsekonomi på bostadsmarknaden.
Bostadsmarknaden är så reglerad och
subventionerad att förhållandena mer liknar en
planekonomi. Problemen är likartade dem som
finns i öststatsekonomierna med ineffektivitet,
köer och svarta marknader.

Folkpartiet vill därför minska regleringarna. Vi
vill ta bort en rad onödiga regler såsom markvillkor,
konkurrensvillkor och kostnadskontroll. Den
omfattande lånebyråkratin bör skäras ned bl.a.
genom att länsbostadsnämnderna avskaffas. SBAB
bör avvecklas. Vi vill ha en hyressättning som ger
ökad rörlighet och ett bättre utnyttjande av
bostäderna.

Vi förespråkar ett nytt
bostadsfinansieringssystem som successivt minskar
räntebidragen kraftigt. Bidrag bör på sikt bara utgå
till flerfamiljshus som motsvarar den avdragsrätt
som småhusägarna har. När subventionerna
minskar vill vi skapa förutsättningar för lån där
kostnaderna i viss mån omfördelas över tiden. De
besparingar detta leder till skall utnyttjas för
skattesänkningar 2.
Regleringar och subventioner

Den svenska bostadsmarknaden har slagits
sönder av subventioner och regleringar. Detta har
medfört att förhållandena på bostadsmarknaden
mer liknar en planekonomi än en
marknadsekonomi. Problemen är också likartade
dem som finns i öststatsekonomierna.

Detaljreglering och planhushållning leder alltid
till samma konsekvenser. Vi får en ineffektiv
produktion som är dåligt anpassad till
konsumenternas önskemål. Det blir långa köer där
alla fula metoder används för att ta sig fram i kön.
Det uppstår en svart marknad. Det leder också till
orättvisor och slöseri med resurser.

Bostadssubventionerna uppgår årligen till
tiotals miljarder kronor. Räntebidragen beräknas
budgetåret 1990/91 kosta 22,5 miljarder kronor och
beräknas nästa budgetår öka med minst 4 miljarder
kronor. De stora subventionerna medverkar till det
höga skattetrycket.

Subventionerna går dessutom i huvudsak till
dem som redan har det bra ställt. Det är bara
bostadsbidragen -- en mindre del av de totala
bidragen -- som går till de sämst ställda.

Subventionerna utgår dessutom ofta endast till
den förste innehavaren av lägenheten eller
småhuset. Vid försäljning tillfaller i praktiken alla
subventioner den förste innehavaren. Den andre
och kommande ägare får ingen glädje av dem.

Subventionerna bidrar också till att
byggkostnaderna drivs upp. Genom räntebidragen
betalar staten större delen av räntan. Det torde
vara uppenbart att byggkostnaderna skulle vara
lägre om det inte fanns några subventioner.

En lägre inflationstakt förutsätter sannolikt
också en ändrad bostadsfinansiering. I det
nuvarande systemet finns inga motståndare till
inflationen. För ägare av bostadsrätter, småhus och
andra fastigheter har inflationen ofta varit mer än
välkommen. Fastigheternas värde har sett över en
längre tidsperiod ökat i takt med inflationen medan
lånen har urholkats av samma inflation. Generösa
avdragsregler har eliminerat en stor del av de
negativa effekterna av inflationen.

Subventionerna är vidare tveksamma ur en mer
principiell synvinkel. De innebär att människor inte
ens tillnärmelsevis betalar den verkliga kostnaden
för sitt boende. Alla får vara med och bidra via
skatterna oavsett om de själva bor bra eller dåligt.
Särskilt drabbas de ungdomar som inte alls får
tillträde till bostadsmarknaden men likväl får bidra
till subventionerna för de mer välbeställdas
boende. Från liberala utgångspunkter är det
självklart att den enskilde, inte staten, själv skall
bestämma sitt eget konsumtionsval.

Bostadssubventionerna går i hög utsträckning
till expansiva regioner där det byggs mycket och de
förstärker därmed dessa expansiva tendenser.

Subventionerna är dessutom nära kopplade till
omfattande regleringar. För att få del av
subventionerna måste en rad villkor uppfyllas
såsom markvillkor, konkurrensvillkor och
kostnadskontroll.

Den reglering som har medfört de största
skadeverkningarna är hyresregleringen. Den
ersattes visserligen, när effekterna av
hyresregleringen under 1960-talet började framstå
som allt för negativa, av den s.k.
bruksvärdeprincipen. Tanken var att hyrorna i
högre grad skulle bestämmas av marknadsvärdet.
Men under senare år har vi istället fått en
hyressättning som är knuten till den ursprungliga
produktionskostnaden och därmed i realiteten en
bibehållen hyresreglering.

Hyresregleringen medför ibland att hyran sätts
lägre än vad den skulle bli på en fri hyresmarknad.
Detta leder till en ökad efterfrågan på bostäder
men samtidigt till ett minskat utbud eftersom
lönsamheten i fastighetsförvaltning och
bostadsproduktion sjunker.

Resultatet blir bostadsbrist, dvs. efterfrågan
överstiger utbudet. Eftersom inte betalningsviljan
avgör hur bostäderna skall fördelas måste något
annat fördelningssystem till. Det har vi i Sverige
försökt lösa genom bostadsköer och
bostadsförmedlingar.

Men om den verkliga hyran är lägre än
jämviktshyran på en fri marknad uppstår en svart
marknad. Både hyresvärdar och hyresgäster kan
tjäna pengar om de kan kringgå hyresregleringen
och trots den få ut marknadsvärdet. Detta
accepteras självklart inte av dem som slår vakt om
regleringen. Marknaden kriminaliseras och en
kontrollapparat försöker övervaka den.

Den svenska hyresregleringen innebär inte att
hyrorna överallt är lägre än jämviktshyrorna utan
framför allt att hyresnivån beror på när huset
byggdes. Detta innebär att hyrorna för äldre
lägenheter med bra läge är lägre än för nya
lägenheter med sämre läge.

Hyresstrukturen stämmer alltså inte överens
med vad människor är villiga att betala. Detta
skapar särskilda problem bl.a. i form av ett
ineffektivt utnyttjande av våra bostäder och en låg
rörlighet på marknaden för hyreslägenheter. Det
blir nästan omöjligt att flytta om alternativet till den
stora lägenheten med bra läge än en mindre med
sämre läge och högre hyra. I en bristsituation drivs
dessutom priserna för bostadsrätter och villor upp
över jämviktspriset eftersom hela efterfrågetrycket
läggs på den fria delen av bostadsmarknaden.

På en reglerad marknad är det framförallt de
nya bostadskonsumenterna som stängs ute. Ca
100 000 lägenheter i Sverige hyrs ut i andra hand.
Det är lika många lägenheter som i Malmö. Genom
hyresregleringen blir det lönsamt att behålla en
lägenhet man inte behöver och hyra ut den i andra
hand till höga priser. Många behåller också sin
lägenhet för att använda den som
övernattningslägenhet.

Regleringarna och subventionerna leder ofta
till bieffekter som skapar krav på nya regleringar
och subventioner. Under årens lopp har detta lett
till mycket omfattande subventioner och
regleringar.

Det hävdas ofta att bostaden är en social
rättighet och att det därför krävs politiska ingrepp
på bostadsmarknaden. Det bör naturligtvis vara en
social rättighet att få ha en bostad. Men den
rättigheten tryggar vi bäst genom att föra en
ekonomisk politik som leder till välstånd och
genom stöd till särskilda grupper, t.ex. i form av
barnbidrag och bostadsbidrag.

Däremot finns det inget skäl att tro att
planhushållning på just bostadsmarknaden skulle
vara överlägsen marknadsekonomin. Tvärtom har
vi all anledning tro att marknadsekonomi är bäst
också på denna marknad.

En övergång till marknadsekonomi på
bostadsmarknaden -- en svensk perestrojka inom
bostadssektorn -- är alltså önskvärd. Men den kan
av hänsyn till enskilda människor inte ske över en
natt och den kommer inte att kunna ske utan
övergångsproblem. Dessa problem är ändå
blygsamma jämfört med de problem man står inför
i Östeuropa.

Mer marknadsekonomi på bostadsområdet
skulle ge konsumenterna större inflytande och
ökad valfrihet. Vi skulle kunna utnyttja våra
bostäder effektivare och kapa köerna. De svarta
pengarna skulle försvinna och vi skulle kunna sänka
skatterna.

3. Brister i propositionen

I det utredningsarbete som har förekommit de
senaste åren har vi kunnat skönja en ökad
medvetenhet om avigsidorna av regleringar och
subventioner. Även i denna proposition redovisas
en ökad medvetenhet främst om avigsidorna av
subventionerna men i viss mån även om att den
nuvarande hyressättningen motverkar den
nödvändiga rörligheten på bostadsmarknaden.

De förslag som redovisas i propositionen för att
minska bostadssubventionerna är dock olämpligt
utformade och inga förslag redovisas för att minska
regleringarna.

Räntelånen

I propositionen föreslås att de nuvarande
räntebidragen ersätts av räntelån. För nybyggda
hus ska inga räntebidrag utgå från 1 juli 1992 och i
det befintliga beståndet ska räntebidragen upphöra
vid utgången av år 1992. Skattekompenserande
räntebidrag föreslås utgå till flerfamiljshus
motsvarande den avdragsrätt som småhusägarna
får.

De föreslagna villkoren för räntelånen kan dock
under ogynnsamma förhållanden leda till en
omfattande skulduppskrivning under lång tid
samtidigt som fastighetspriserna inte stiger i samma
takt. Detta drabbar den enskilde hårt men det
medför också att systemet blir instabilt.

Ett bostadsfinansieringssystem måste nämligen
vara stabilt och kunna fungera i skiftande
ekonomiska lägen. I propositionen hävdas att det
föreslagna systemet uppfyller dessa krav. Många
remissinstanser har dock kritiserat systemet just
därför att det inte är tillräckligt robust. Riksbanken
har t.ex. i sitt remissvar över den utredning som
ligger till grund för propositionen hävdat att
systemet är förenat med i stort samma nackdelar
som orsakat sammanbrott i tidigare
finansieringssystem.

Det föreslagna realräntebidraget som ska utgå
när realräntan är mycket hög, 5--7% beroende på
ränteläge, gör inte systemet mer stabilt. Det
innebär tvärtom att staten redan från början har
tagit ett alltför stort ansvar för
bostadsfinansieringen. Bidragskonstruktionen är
dessutom krånglig och svårbegriplig.

Det föreslagna realräntebidraget är tveksamt
också av andra skäl. Det föreslås utgå med fullt
belopp under de första 10 åren och därefter
successivt reduceras. Det finns inget skäl till att just
de som bor i ett relativt nytt hus ska ha detta skydd
mot höga realräntor.

De statsfinansiella effekterna av räntelån och
realräntebidrag belyses också mycket
knapphändigt i propositionen. Det är inte
acceptabelt att regeringen lägger fram förslag som
innebär förändringar på tiotals miljarder kronor
utan att de långsiktiga effekterna redovisas. I
propositionen redovisas den statsfinansiella
effekten med två räkneexempel som sträcker sig
fram till 1996. Men det står inget om effekterna år
2000 eller 2010. På längre sikt torde vinsterna i
statsbudgeten minska. En effekt av systemet är att
minskat byggande ger mindre vinst i statsbudgeten.

Ett räntelånesystem torde också förutsätta en
förändrad reavinstbeskattning. Den
reavinstbeskattning som införs nästa år är
nominell, dvs. den tar ingen hänsyn till inflationen.
Det är orimligt att förena en nominell
reavinstbeskattning med ett finansieringssystem
som är anpassat till inflationen. Den praktiska
konsekvensen kan bli att den som säljer sin
fastighet för samma belopp som lånen uppgår till
ändå kan få betala en stor reavinstskatt.

Folkpartiet har länge föreslagit införandet av
lån som omfördelar kostnaderna över tiden. Vi
avvisar dock det föreslagna räntelånesystemet
främst därför att det finns en risk för att det inte blir
ett tillräckligt stabilt system. Vi återkommer längre
fram till vårt alternativ.

Investeringsbidrag

Den beslutade skattereformen innebär att full
moms införs även på byggande. Denna höjning har
dock ansetts innebära så stora nackdelar att ett
tillfälligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad
ingår som en del i skattereformen. I prop.
1989/90:110 sägs att detta bidrag bör utgå
åtminstone år 1991.

I föreliggande proposition föreslås detta
investeringsbidrag utgå med 9,7% av de beräknade
kostnaderna för ny- och ombyggnad. Vi instämmer
i att investeringsbidraget ska utgå utifrån
schablonmässigt beräknade kostnader då det skulle
medföra betydande kontrollproblem att utgå från
verkliga kostnader. Vi kommer längre fram att
föreslå förenklade regler för denna
schablonberäkning.

I propositionen föreslås att en förutsättning för
bidraget tills vidare ska vara att bostadslån lämnas.
Detta är ett helt onödigt krav. Det strider dessutom
mot principen att subventioner ska lämnas
oberoende av åtgärdernas faktiska finansiering. I
propositionen ansluter sig regeringen till denna
princip.

Folkpartiet föreslår således att
investeringsbidraget ska utgå oavsett om
bostadslån lämnas eller inte. I övrigt accepterar vi
bidragets utformning.

Underhåll och räntebidragstrappa

I propositionen föreslås även åtgärder för 1991
som leder till ökade bostadssubventioner bl.a.
genom att räntestöd ska lämnas för underhåll i
hyreshus. Dessutom skall räntebidrag över den s.k.
övre lånegränsen på 125% av
schablonlåneunderlaget utgå.

Vi avvisar dessa förslag. Det är inte rimligt att
lägga förslag som ytterligare ökar subventionerna.
Vi föreslår istället att fastighetsägarna ges
möjlighet till skattefria avsättningar till
reparationsfonder.

SBAB

Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag föreslås
i propositionen få marknadsanpassa sin
organisation och bygga upp en låneadministration
och en försäljningsorganisation. Som motiv anges i
propositionen att SBABs fortsatta verksamhet
bidrar till att upprätthålla konkurrensen på
bostadsfinansieringsmarknaden.

Några belägg för att det krävs en nytt statligt
bostadsfinansieringsinsitut redovisas dock inte.
Enligt vår mening bör SBAB istället läggas ned.

Bibehållna regleringar

I propositionen finns inga förslag om
avreglering. Alla regleringar såsom markvillkor,
konkurrensvillkor och kostnadsprövning finns kvar
och kopplas dessutom till de föreslagna räntelånen.

Regeringen föreslår inte heller några åtgärder
för att ändra hyressättningen. Det räcker inte att
förändra bostadsfinansieringen för att uppnå en en
rimlig hyressättning därför att en ändrad
bostadsfinansiering endast påverkar en mindre del
av beståndet.

4. Folkpartiets förslag

Nytt bostadsfinansieringssystem

Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag om ett nytt bostadsfinansieringssystem. Det
bör bygga på följande riktlinjer. Räntebidragen
skall successivt minska kraftigt. Bidrag bör på sikt
bara utgå till flerfamiljshus motsvarande den
skatteminskning som småhusägarna får.

Vi vill åstadkomma detta genom extra
nedtrappningar av räntebidragen i det befintliga
bostadsbeståndet och genom successiva höjningar
av den garanterade räntan i nyproduktionen. En
reform skall kombineras med skattesänkningar i
enlighet med vad som anförs nedan.

Folkpartiet vill också göra det möjligt för den
enskilde att ta lån som omfördelar kostnaderna
över tiden. När bostadssubventionerna minskas
måste vi erbjuda andra sätt att initialt minska
kostnaderna i nya hus. Denna omfördelning får
dock inte vara så omfattande och ske under så lång
tid att systemet blir instabilt och därmed inte
fungerar i praktiken.

Det är sannolikt en förutsättning för att sådana
lån ska kunna erbjudas att staten erbjuder
möjligheten till en statlig kreditgaranti. Vi anser att
regeringen bör återkomma med förslag till
riksdagen om statliga kreditgarantier för lån där
skulduppbyggnaden är lägre än i det nu föreslagna
systemet. Denna kreditgaranti kommer sannolikt
att kunna köpas till ett lägre pris än den
kreditgaranti som regeringen har föreslagit, då
riskerna för förluster är lägre i det av oss föreslagna
systemet. Komplicerade och sakligt tvivelaktiga
konstruktioner såsom det av regeringen föreslagna
realräntebidraget bör inte ingå i ett nytt system.

Avreglera

Propositionen innebär att alla regleringar finns
kvar. De föreslagna räntelånen knyts till
regleringarna och till bostadslånebyråkratin.

Vi vill avskaffa en rad regleringar. Markvillkor,
konkurrensvillkor och kostnadskontroll kan
avskaffas omedelbart. De försenar och fördyrar
byggandet.

Låneunderlaget för bostadslån beräknas enligt
den s.k. schablonmetoden där en rad faktorer
påverkar låneunderlaget. Beräkningarna är
komplicerade och det finns till och med särskilda
dataprogram för ansökningar om statliga lån. Vi
anser att dessa beräkningar ska förenklas kraftigt. I
samband med denna schablonisering bör
uppdelningen i bostadslån och bottenlån upphöra
så att endast ett lån behöver tas.

En sådan förenkling innebär också att kraftiga
nedskärningar kan göras i bostadslånebyråkratin.
Länsbostadsnämnderna bör läggas ned och de
kommunala tjänstemän som sysslar med
låneförmedling kan i hög grad få andra
arbetsuppgifter.

Hyressättningen bör förändras genom att de
ursprungliga intentionerna bakom
bruksvärdeprincipen genomförs. Avsikten med
bruksvärdesystemet var att det skulle efterlikna en
ordning med marknadsbestämda hyror och att
hyressättningen skulle bli mer rättvis. För att uppnå
detta bör hyreslagen ändras.

Det är inte minst nu angeläget att det sker en
betydligt större hyresomfördelning mellan äldre
och nyare lägenheter. Det finns stora vinster med
en sådan omfördelning. Hyrorna i nybyggda hus
blir lägre, vilket ökar möjligheten att bygga nya
lägenheter. I det äldre lägenhetsbeståndet får vi en
ökad rörlighet vilket gör att det utnyttjas
effektivare. Dessa förändringar leder till minskade
köer. Större avkastning i det äldre beståndet ger
utrymme för självfinansiering av underhåll. Därför
bör privata fastighetsägare som de allmännyttiga
bostadsföretagen ges möjlighet till skattefria
avsättningar till reparationsfonder.

Skattesänkning

I propositionen konstateras att de föreslagna
räntelånen leder till lägre statsutgifter men att detta
inte medger några skattesänkningar därför att
räntelånen inte innebär någon finanspolitisk
åtstramning. Detta är i huvudsak rätt även om en
viss åtstramning torde ske genom att utrymmet för
rebelåning av fastigheter minskar när räntelån
införs.

Folkpartiets förslag om nedtrappning av
räntebidragen innebär dock att resurser tidigare
frigörs som kan och bör användas för
skattesänkningar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår propositionen om ny
bostadsfinansiering förutom anslag till
investeringsbidrag och ändring av plan- och
bostadsverkets namn,

2. att riksdagen godkänner vad i motionen
anförts om investeringsbidragens utformning,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ett nytt bostadsfinansieringssystem som bygger på
de riktlinjer om minskade räntebidrag och
kreditgarantier för lån som omfördelar
kostnaderna över tiden som redovisas i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ökad schablonisering vid beräkningen av
låneunderlag för bostadslån,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om översyn av
bruksvärdesystemet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om avskaffande av
länsbostadsnämnderna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om avskaffande av
SBAB,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om avsättning till
reparationsfonder,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en förändrad
reavinstbeskattning,

10. att riksdagen beslutar att avskaffa
markvillkoret,

11. att riksdagen beslutar att avskaffa
konkurrensvillkoret,

12. att riksdagen beslutar att avskaffa
kostnadskontrollen.

Stockholm den 26 oktober 1990

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

Erling Bager (fp)