med anledning av prop. 1990/91:14 Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.

Motion 1990/91:So15 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

Bakgrund

Den landstingsstyrda sjukvården präglas av en
omfattande och snabbt tillväxande administration.
Samtidigt har sjukvårdsarbetet blivit alltmer
specialiserat och svåröverblickbart. Detta har
medfört tilltagande problem för politiker,
administratörer och sjukvårdspersonal att förstå
varandra. Tid för ömsesidig information tar tid
ifrån det verkliga sjukvårdsarbetet. Detta gäller i
såväl de större sjukhusen som de mindre.

Sjukvårdens andel av landets offentliga utgifter
kan inte längre ökas i nämnvärd grad. Men så länge
miljöförstöringen fortsätter och svårigheter finns
att rekrytera personal måste extra medel tillföras.
Satsningen på primärvård och på förebyggande
åtgärder innebär med nödvändighet en minskning
av de resurser, som disponeras av sjukhusvården.
Detta blir en utomordentligt svår och delvis
smärtsam process. Uppgiften kan dock knappast
ses som orimlig, om man betänker, att Sverige i
förhållande till antalet invånare har det högsta
antalet vårdplatser i världen. Ökad
kostnadsmedvetenhet på kliniker och andra
enheter inom sjukvården samt löpande
kostnadsredovisning har i stor utsträckning
genomförts. Det är dock politikerna i respektive
landsting och kommuner som skall ta ansvaret för
verksamhetens inriktning.

Med stigande andel äldre i befolkningen ökar
kraven på insatser inom tung sjukvård, långvård
och annan omsorg om de äldre. Vårdformer som
leder till isolering från anhöriga och andra sociala
kontakter måste undvikas.

Att inför ett ökande tryck inom den tunga
vården avveckla och sänka standarden på
institutionsvården får inte ske. I stället bör vi
behålla och förbättra både ålderdomshem,
långvård och andra institutioner, samtidigt som nya
alternativ ska stödjas, såsom servicehus,
servicelägenheter, ekonomisk ersättning för
anhörigvård och hela skalan inklusive dem som kan
ges möjligheten att bo kvar hemma så länge som
möjligt utan att drabbas av rädsla eller ensamhet.

Kort sagt: vi ska inte bygga ut alternativen på
bekostnad av institutionsvården; vi ska förstärka
båda delarna samtidigt. Först då får våra gamla
verklig valfrihet.

Sjukvårdens kostnader

Sverige måste ha råd att ta hand om sina gamla
och handikappade även om det drabbar de aktiva
inkomsttagarna. Vi kan inte överlåta på de redan
svaga grupperna i samhället att ta hand om sig
själva och stå för sina egna kostnader. Om vi inte
har råd till detta är vi ett fattigare samhälle än
någonsin, fattiga på omtanke om och fattiga på
erkänsla med dem, som byggt upp vår s k svenska
välfärd.

Att spara genom att låta de gamla betala
åldringsvården genom att avstå från sin bostad är
en dålig lösning. Detta blir fallet om man skall
betrakta vistelsen på sjukhemmet direkt som ett
särskilt boende och låta de gamla betala som om det
vore eget boende. Då blir det inga pengar över för
att betala den egna bostaden, inget eget hem kvar
att längta till sedan man blivit frisk igen efter
sjukhemsvistelsen. Pensionärerna har redan blivit
av med sitt friår, som innebar att de var
avgiftsbefriade under ett års tid vid sjukhusvistelse.
Detta innebär att den hemmavarande friska
pensionärsmaken kan ha svårigheter att behålla
den gemensamma bostaden och att man mentalt
sett försvårar tillfrisknandet; tar bort ett incitament
för den sjuke till att vilja komma hem frisk.

Det finns andra sätt att minska
vårdkostnaderna. På lång sikt minskar
förebyggande vård, förändrad och förbättrad
livsstil sjukvårdsköerna. På kort sikt kan
sjukvårdsköerna minskas genom att tillåta
operationer utanför hemlandstinget. Vi måste
utnyttja hela landets resurser. Med kortare
sjukskrivning p g a tidigarelagda
behandlingsåtgärder kan vi utnyttja
försäkringskassans pengar bättre. Vård, omsorg
och försäkringskassans åtgärder måste sträva åt
samma håll, nämligen att både ge god vård och kort
sjukdomstid. Långvariga sjukskrivningar och
förtidspensioneringar är oftast ingen bra lösning
vare sig för samhället eller den enskilda människan.

Besparingarna får inte leda till att unga
handikappade skall behöva vistas på
långvårdsavdelningar, vilket förekommer i dag.

Andra sätt att minska på sjukvårdskostnaderna
är

-- att i högre utsträckning än i dag använda s k
generika, läkemedel som verkar på samma sätt som
originalpreparat men där ursprungspatentet har
gått ut. Dessa preparat är mycket billigare och har
samma verkan.
-- att prioritera inom vården och omsorgen i högre
utsträckning än i dag
-- att få både personal och patienter att bli mer
kostnadsmedvetna.
-- att se över hela vårdkomplexet.

Grön solidaritet kräver att alla ska dela på
kostnaderna för vård och omsorg och det var en av
anledningarna till att miljöpartiet röstade mot
kommunalt skattestopp i riksdagen.

Propositionen

Miljöpartiet de gröna anser att beslut och
ekonomiskt ansvar skall decentraliseras till en nivå
där alla kategorier inom vården kan överblicka
situationen och resultaten av fattade beslut.
Propositionen uppfyller inte detta eftersom
föreslaget inte innehåller överföring av
primärvården till kommunerna. Vi anser det inte
tillräckligt att kommunerna får ett utvidgat ansvar
för långvarig vård till äldre och handikappade utan
även primärvården måste föras över till
kommunerna för att det skall bli en helhet. Den
uppdelning som har gjorts i propositionen är inte
bra. Miljöpartiet de gröna anser trots allt att
propositionens förslag kan tillstyrkas under
förutsättning att primärvården överförs till
kommunalt huvudmannaskap.

Sjukvårdens svårigheter kan inte lösas bara
genom en omorganisation från landstingsnivå till
kommunal nivå, även om det ger administrativa
vinster. Det behövs fler åtgärder, bl.a. utbildning
som breddar personalens kompetens.

Det är viktigt att de handikappade har möjlighet
att påverka vem som hjälper dem och när. Vi anser
det därför viktigt att de försök som pågår där de
handikappade får bidrag och själva har möjlighet
att avgöra vem de vill anställa och på vilka tider bör
uppmuntras. Försöken bör ges stöd till fortsatt
utveckling.

I det här sammanhanget anser vi att
överklagandemöjligheten för patienter bör
utredas. Vidare bör det säkerställas att unga
handikappade inte vistas på långvårdsavdelningar.

Sammanfattningsvis anser miljöpartiet de gröna
att propositionens förslag kan godtas under
förutsättning att garantier lämnas om att hela
primärvården överförs till kommunerna inom
rimlig tid.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att hela primärvården bör övergå till
kommunerna,

2. att vid avslag på yrkande 1 riksdagen avslår
propositionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i övrigt framförts i motionen om
service och vård till äldre.

m.fl.

Stockholm den 24 oktober 1990

Claes Roxbergh (mp)

Inger Schörling (mp)

Anita Stenberg (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Eva Goe s (mp)

Anna Horn af Rantzien (mp)

Carl Frick (mp)

Kjell Dahlström (mp)