med anledning av prop. 1989/90:81 om ledningsansvaret inom den offentliga hälso- och

Motion 1989/90:So11 av Karin Israelsson m.fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

av Karin Israelsson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1989/90:81 om
ledningsansvaret inom den offentliga hälso- och

Motion till riksdagen

Mot.
1989/90
Soll —18

sjukvården, m.m.

Propositionen

Hälso- och sjukvårdslagen reglerar endast den medicinska verksamheten.

Ansvaret för denna verksamhet åvilar överläkare respektive distriktsläkare.

Ledningen av den administrativa verksamheten står det sjukvårdshuvudmannen
fritt att organisera.

I propositionen föreslås nu ett samlat ledningsansvar inom hälso- och sjukvården.
Såväl den medicinska som den administrativa verksamheten skall
samlas hos en och samma läkare - en chefsöverläkare.

En särskild patientansvarig läkare föreslås bli utsedd för att värna patienternas
säkerhet.

Förslagen väntas bli införda i hälso- och sjukvårdslagen.

Vår uppfattning

Sammanfattande helhetsomdöme

Utgångspunkten för allt reformarbete inom sjuk- och hälsovården måste
vara ätt ge patienterna en god och adekvat vård. Vi ifrågasätter att propositionen
på något avgörande sätt tillgodoser denna inriktning. Vården kan
knappast anses bli bättre genom att man bygger på pyramidens topp utan att
förstärka dess bas.

Vi vill poängtera vikten av att fördelningen av resurser mellan vård och
administration sker på så sätt att personalen ges möjlighet att prioritera vården
och inte administrationen. Resurserna måste ovillkorligen styras mot en
effektivare och värdigare vård och inte mot en ökad administration av vården.

Det är också betydelsefullt i sammanhanget att beslut och ansvar förs ut
till personalen och att medel ges till detta.

Före år 1971 fanns det bara en överläkare på varje klinik. Fr.o.m. detta år
öppnades en laglig möjlighet att ha flera överläkare vid samma klinik. Anledningen
till lagregleringen var att främja rekryteringen. Nu väljer man att
gå tillbaka till ett läge som rådde före hälso- och sjukvårdslagens tillkomst
genom att på en klinik/enhet införa en ny typ av överläkare som skall kallas
chefsöverläkare. En degradering sker på så sätt av överläkartjänsten och
hierarkin inom hälso- och sjukvården förstärks ytterligare. 1

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Soll-18

Vi ifrågasätter behovet av lagstiftning på detta område. Om sådan lagstift- Mot. 1989/90

ning trots allt genomförs är det viktigt att se till helheten och att söka finna Soll

lösningar som tillgodoser de behov som finns av en nyordning. Hälso- och
sjukvården behöver istället få en helt ny organisation som bättre motsvarar
patientens krav på flexibilitet, närhet och effektivitet. I avvaktan på ett
större nytänkande därvidlag är vi dock beredda att ta ställning till propositionens
förslag. Vad här anförts bör ges regeringen till känna.

Ett samlat ledningsansvar

Ett samlat ledningsansvar finns redan i praktiken i dag i och med att klinikcheferna
genom särskild tilläggsfunktion har fått det administrativa ansvaret
inom sin klinik. Det kan naturligtvis diskuteras om det överlag fungerar helt
tillfredsställande. Vi ställer oss dock tveksamma till om administrationen
skulle fungera bättre genom tillsättandet av en ny tjänst med en chefsöverläkare
som totalansvarig.

De brister som finns idag beror mera på bristande rutin och utbildning hos
respektive personer än på att titeln chefsöverläkare saknas. Vad som således
behövs är framför allt en bättre utbildning i administrativa frågor av de överläkare
som utses till klinikchefer.

Vi vill särskilt framhålla att patienternas säkerhet i första hand är beroende
av att var och en fullgör sitt yrkesansvar och att någon ansvarar för
att det finns medicinska föreskrifter och anvisningar på enheten vad gäller
enskilda patienters vård och behandling. Detta bör vara läkarens ansvar själva
utförandet bör vara en uppgift för all vårdpersonal. Vården måste bedrivas
som ett lagarbete.

Ett samlat ledningsansvar behövs dock eftersom det arbete som bedrivs
inom sjukvården inte så renodlat kan särskiljas. De medicinska aspekterna
är ofta nära sammankopplade med de resursmässiga och administrativa. Läkaren
skall inte enbart ordinera särskild kost, för att ta ett exempel, han skall
också ha ansvar för att den kommer till patienten.

För att ett samlat ledningsansvar skall kunna fungera krävs att läkaren och
övrig sjukvårdspersonal befrias från en mängd onödiga administrativa uppgifter.
Allt handhavande av papper, t.ex. remisser, provsvar, journaler och
intyg bör kunna rationaliseras betydligt. Genom denna rationalisering och
genom att en stor del av den kvarvarande pappershanteringen överlåts åt
speciell administrativ personal kan sjukvårdspersonalen och i det här fallet
läkarens tid bättre disponeras för patientvården. ADB-teknikens utveckling
inom det medicinska området ger nya möjligheter att effektivisera vården.

Klinikchefen bör med dessa ändringar mycket väl kunna ta det administrativa
ledningsansvaret.

Att chefsöverläkaren skall ha ett samlat ledningsansvar innebär att överläkarnas
och distriktsöverläkarnas lagreglerade ställning som ytterst ansvariga
för den medicinska verksamheten upphör. Konsekvenserna av detta förfarande
redogörs inte för i propositionen. Vi vill framhålla den allmänmedicinska
verksamhetens särart och distriktsläkarens självständiga ställning i
sitt arbete. Detta fordrar fortsatt medicinskt ledningsansvar för varje distriktsläkare.
Om detta inte kan anses genomförbart får chefsöverläkarens

ledningsansvar kombineras med långtgående delegering till primärvårdens Mot. 1989/90

specialistkompetenta patientansvariga läkare. Vad här anförts om ett samlat Soll

ledningsansvar bör ges regeringen till känna.

Ledningsansvarig - personalkategori

Ansvaret och befogenheterna hos de olika yrkeskårerna inom sjukvården
behöver ytterligare definieras. Innan detta är genomfört är det i det närmaste
ogörligt att ta ställning till vem som i alla uppkomna lägen har bäst
kompetens. Den s.k. tillsynsutredningen bör få tilläggsdirektiv att belysa
dessa frågor.

Klart är att många sjukvårdsutbildade besitter en hög medicinsk kompetens
genom bl.a. utbildning och lång erfarenhet av arbetet. Denna kompetens
bör bättre tas till vara. Detta skulle kunna ske genom att till posten som
klinikchef i högre utsträckning utse exempelvis vidareutbildade sjuksköterskor.
Klart är också att läkare i allmänhet inte kan antas inneha de bästa
administrativa kunskaperna som krävs för att ha det administrativa ledningsansvaret.
Frågor som rör budget, personalansvar, organisation m.m. är inte
de primära frågorna för en läkare att ha kännedom om.

Den kompetens som krävs för att ha ett samlat ansvar måste också innefatta
kunskap i omvårdnadsfrågor. Sjukvård består inte bara av rent medicinskt
kunnande utan även av frågor som rör behovet av att tillgodose vissa
grundläggande vårdbehov hos patienten. Vad här anförts om ledningsansvaret
bör ges regeringen till känna.

Delegering

Enligt propositionens förslag får chefsöverläkaren uppdra åt kompetenta
och erfarna befattningshavare att fullgöra enskilda ledningsuppgifter. Vi vill
härvid poängtera betydelsen av att delegering av chefsöverläkarens administrativa
uppgifter kan ske även till andra yrkesgrupper än läkare. I praktiken
kommer det dock inte att bli så många uppgifter kvar att delegera om
ledningsuppgifterna avseende diagnostik samt vård och behandling skall förbehållas
specialistkompetenta läkare. Vi ifrågasätter därför delegeringens
praktiska betydelse. Vad här anförts om delegeringens betydelse bör ges regeringen
till känna.

Verksamhetsområde

Med verksamhetsområde torde avses specialitet. Med detta följer att chefsöverläkaren
måste vara specialistkompetent och att en enhet bör omfatta en
klinik. Det är dock inte klarlagt hur det verksamhetsområde som chefsöverläkaren
skall ansvara för definieras, t.ex. när det gäller gemensamma avdelningar,
storkliniker etc. Det är angeläget att sjukvårdshuvudmännen klart
definierar de olika verksamhetsområdena. Vad här anförts bör ges regeringen
till känna.

Jourverksamhet

Vi finner det riktigt att endast den som erhållit legitimation som läkare skall
ha primärjour. Vi anser det dessutom önskvärt att all legitimerad läkarperso

nal deltar i jourverksamheten under hela sin aktiva läkartid. I dag är de Mot. 1989/90

högre läkartjänsterna endast förknippade med bakjourer i hemmen, dvs. de Soll

kallas in endast vid särskilt behov. Ett system för bättre samordning av läkares
jourverksamhet är vidare nödvändig för att bedriva en god vård. På
större sjukhus där det finns olika jourer för olika medicinska specialiteter
måste samarbetet mellan jourgrupperna bedrivas mer effektivt för att en avlastning
skall ske. Vad här anförts bör ges regeringen till känna.

Patientansvarig läkare

Centerpartiet har i en partimotion från 1990 klart slagit fast behovet av en
god och nära relation mellan patient och läkare. Patientens krav på säkerhet
och trygghet i vården uppmärksammas särskilt i motionen. Med detta avses
bl.a. tid för patienten, bättre information om patientens rättigheter och ett
fritt läkarval. Det är således för centerpartiet ingen ny tanke att varje patient
skall ges bättre läkarkontakt.

Vi menar att man bör satsa på redan befintlig sjukhusorganisation med
avdelningsläkare och på att utöka denna organisation. Avdelningsläkaren
bör därför vara patientansvarig. I dagsläget finns det ofta flera överläkare
och biträdande överläkare än vad det finns avdelningsläkartjänster. Detta
visar den oriktiga uppfattningen att man skulle kunna höja vårdstandarden
genom att inrätta en mängd chefstjänster utan direkt underställd personal.

Det är oklart vad gäller byte av enhet och det byte av patientansvarig läkare
som då av i och för sig naturliga skäl skall ske. Samtidigt förutsätts dock
att vid kortare vistelser på annan enhet skall inte något byte ske av patientansvarig
läkare. Läkaren skall hålla sig underrättad om enhetens ställningstaganden
och informera sin patient härom. Det är angeläget att patienten inte
lider några men vid byte av patientansvarig läkare.

Vi vill framhålla att det för patienten inte endast är betydelsefullt med en
nära kontakt med läkaren. Kravet gäller all vårdpersonal som patienten
kommer i kontakt med.

Den patientansvarige läkaren skall vara legitimerad. Detta är ett rimligt
krav, men det kan innebära praktiska svårigheter vid t.ex. hänsynstagande
till ledigheter och önskemål om kontinuitet. Man bör vidare vara observant
på att AT- läkarnas roll inte får försvåras och försämras. De får inte ställas
vid sidan av det vardagliga praktiska vårdarbetet. Handledningen av dessa
måste därför bli betydligt bättre. Vad här anförts om patientansvarig läkare
bör ges regeringen till känna.

Utvidgade flyttningsmöjligheter

Rätten att flytta till servicebostad i annan kommun eller annat landsting anses
tillgodosedd genom de rekommendationer som landstingsförbundet och
kommunförbundet antagit.

Centerpartiet har i olika sammanhang pläderat för patientens valfrihet och
denna går i hög grad ut på en rätt att välja vårdform. Vi menar att rättigheten
- även om den är självklar - måste lagregleras. Detta bör ges regeringen
till känna.

4

Hemställan Mot. 1989/90

Med hänvisning till det anförda hemställs '

1. att riksdagen beslutar avslå prop 1989/90:81 om ledningsansvaret
inom den offentliga hälso- och sjukvården.

Därest yrkande 1 ej vinner riksdagens bifall hemställs att riksdagen beslutar

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts som sammanfattande helhetsomdöme,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett samlat ledningsansvar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ledningsansvarig person,

5. att riksdagen begär att regeringen ger tillsynsutredningen tillläggsdirektiv
i enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delegeringens betydelse,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om verksamhetsområdets omfattning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jourverksamhetens uppläggning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patientansvarig läkare,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om lagreglering av flyttningsmöjligheter.

Stockholm den 21 februari 1990

Karin Israelsson (c)

Rune Backlund (c) Ulla Tillander (c)

Rosa Östh (c) Göran Engström (c)

Roland Larsson (c) Marianne Jönsson (c)

Kersti Johansson (c)

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Sol 1-18

5