med anledning av prop. 1989/90:28 om vård i vissa fall av barn och ungdomar

Motion 1989/90:So6 av Karin Israelsson m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:So6

av Karin Israelsson m. fl. (c)

med anledning av prop. 1989/90:28 om vård
i vissa fall av barn och ungdomar

Propositionen

Grundsynen som det nya lagförslaget vilar på är barnens samhörighet med
de biologiska föräldrarna. I de fall konflikter mellan barnets och föräldrarnas
intressen kan uppstå, hävdas barnets rätt. 1 de fallen ger lagen möjlighet
att splittra en familj.

Den nya LVU-lagen kommer att möjliggöra tidigare ingripanden av ungdomar
som missbrukar, begår brott eller lever farligt på annat sätt. Grunderna
för att bereda barn och ungdomar vård preciseras genom att begreppet
”fara” byts ut mot ”påtaglig risk för skada”.

Socialnämndens övervägande om vård föreslås ske minst en gång var
sjätte månad. Beträffande beslut i fråga om umgänge mellan den unge och
vårdnadshavaren föreslås att övervägande skall ske minst en gång var tredje
månad.

Reglerna om flyttningsförbud kommer enligt lagförslaget att flyttas från
socialtjänstlagen till den nya lagen.

Bakgrund

Samhällets ansvar för barn och ungdomar regleras genom bestämmelserna i
socialtjänstlagen. Socialnämnden kan som regel i frivilliga former inom socialtjänsten
ge föräldrar och barn det stöd och den hjälp de behöver. Om inte
samförstånd nås och en ogynnsam utveckling för den unge kan befaras finns
möjlighet att bereda vård oberoende av samtycke. Detta sker genom den
nuvarande lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

LVU har varit utsatt för kritik i olika hänseenden. Detta har bl. a. gällt de
vaga förutsättningarna för lagen, bristerna vid tillämpningen och svårigheten
att ta hand om de mest utsatta ungdomarna. Antalet § 12-hem har varit för
litet, vården för odifferentierad och personalen har inte fått det stöd den behövt.

Dessa synpunkter har legat till grund för en ny LVU-lagstiftning. En ny
lag har diskuterats länge. Redan i februari 1986 presenterade socialberedningen
ett förslag som dock inte ansågs tillräckligt genomarbetat. Förre justitieombudsmannen
Sverne fick i oktober 1986 uppdrag av regeringen att
företa en översyn. Denna översyn ligger i stora delar till grund för den nu
aktuella propositionen.

Disposition Mot. 1989/90

Centerpartiet kommer i denna motion att behandla följande områden. Inledningsvis
redogör vi för faktorer som vi anser i hög grad avgörande för den
unges utveckling och där vi särskilt framhåller familjens och skolans förebyggande
roller. Därefter följer en kort beskrivning av ungdomsbrottslighetens
utveckling. Drogernas inflytande framför allt på ungdomsvåldet speglas
också. Ungdomsarbetslösheten anser vi vara en annan bidragande orsak.

Mot denna bakgrund gör vi sedan en bedömning av dagens vårdsituation
inom ramen för LVU. Våra synpunkter och förslag till åtgärder återfinns under
respektive avsnitt.

Centerpartiets förslag
Familjens betydelse

Ingen grupp av människor betyder så mycket för barnet som den närmaste
familjen. Det är i familjen som barnets fostran skall ske i första hand. Härifrån
hämtas språk, normer och värderingar. Dessa faktorer ger trygghet och
samhörighet.

Bandet mellan barn och övrig familj visar sig inte alltid hållbara. Många
kommer under barn- och ungdomsåren att skiljas från en av sina föräldrar
och kanske växa upp i nya familjekonstellationer.

År 1985 fanns det enligt folk- och bostadsräkningen en kvarts miljon barn
under 18 år som hade ensamstående förälder. Antalet barn med ensamstående
förälder var 25000 fler än tio år tidigare. I de allra flesta fall är det en
mor och hennes barn som lever tillsammans.

Enligt statistiska centralbyråns uppgifter blir en separation mellan barn
och en av föräldrarna allt vanligare. Antalet separationer har ökat snabbare
under 1970-talet än under 1960-talet.

Centerpartiet sätter familjen i centrum. Vi ser sambandet mellan en hel
familjebild och en familjepolitik som bygger på valfrihet och lika villkor för
alla familjer oberoende av bostadsort och en trygg uppväxt utan kriminalitet/missbruk
och olika tvångsmässiga samhällsinsatser. Vi hävdar att införandet
av vårdnadsbidrag är ett steg på vägen för att skapa rättvisa förhållanden
och ge barn och föräldrar mer tid för varandra. Det är nödvändigt att föräldrarnas
roll som fostrare stärks; detta gäller inte minst de ensamstående föräldrarna.
Vad som här anförts bör ges regeringen till känna.

Skolans roll

I dag finns flera alternativa barnomsorgsformer innan grundskolan tar vid.

Barn till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar ges plats i daghem, fritidshem
eller familjedaghem. Vid sidan av de kommunala daghemmen finns
daghem med annan huvudman än kommunen såsom föräldrakooperativa
daghem och privata dagbarnvårdare. Enligt vår mening måste barnomsorgen
utvecklas så att familjeras egna val tillgodoses.

Redan på mödravårdscentraler och BB kan man ofta se vilka familjer som
kan komma att få problem och att de behöver extra stödinsatser från samhällets
sida. Barnhälsovården orkar inte i vanliga fall förutom de ordinarie ar- 5

betsuppgifterna arbeta med en eller flera familjer på väg mot social utslag- Mot. 1989/90

ning. Barnhälsovårdens resurser behöver därför förstärkas. Detta kan ske So6

genom att utbilda arbetslag vars huvuduppgift skall vara att stödja trängda
familjer. Detta skall naturligtvis ske på frivillig grund.

Vi finner det också angeläget att ge barnen talesmän inom socialsektorn.

Socialnämnden behöver ges befogenheter att bland socialsekreterarna utse
en ”barnavårdsman” eller ”kontaktperson” för arbete med utsatta familjer.

Nästa steg gäller barnomsorgen där man ännu tydligare kan få en bild av
de barn som behöver extra stöd. Vi finner det därför viktigt att personalen,
som ofta uppmärksammar vilka barn som är utsatta, ges stöd för att hjälpa
dessa.

Tidig hjälp till dessa familjer kan förhindra många placeringar och underlätta
valet av bra placeringar när dessa blir nödvändiga.

Även grund- och gymnasieskolans betydelse i det brotts- och missbruksförebyggande
arbetet kan inte nog värderas. Skolan måste enligt vår mening
ges resurser för att tillvarata och utveckla ungdomars inneboende förmåga
och möjligheter. Det är också viktigt att skolan kan och har kraft att ställa
krav och uppställa normer. Enligt aktuell BRÅ-statistik finns klara samband
mellan skolk, dålig skolanpassning och kriminalitet. Det får aldrig tillåtas gå
så långt att eleverna inte kan vara kvar i den ordinarie undervisningen utan
straffar ut sig ur skolan. Med hänsyn till allas bästa och för att kunna tillgodose
dessa ungdomars behov av en intensiv vuxenkontakt kan det vara nödvändigt
att tillfälligt placera ungdomarna i en annan miljö, t. ex. små specialenheter.
För att detta skall bli verklighet krävs att skolan ges ökade resurser
och att ett mer samlat program antas med inriktning på att hjälpa dessa ungdomar.
Vad som här anförts bör ges regeringen till känna.

Ungdomsbrottslighet — droger

Alkoholkonsumtionens utveckling har klara samband med brottsutvecklingen.
Enligt studier som bl. a. BRÅ företagit konstateras att 70-80 % av
våldsgärningsmännen vid brottstillfället var alkoholpåverkade. Statistiken
visar också att den typiske gärningsmannen är en ung man mellan 20 och 24
år. Våldet har blivit allt råare och mer hänsynslöst. Det våld ungdomarna gör
sig skyldiga till är ofta misshandel och olika typer av skadegörelse.

Beträffande alkoholkonsumtionen bland ungdomar har SIFO i sin senaste
intervjuundersökning slagit fast att den totala alkoholkonsumtionen i gruppen
ungdomar mellan 12 och 24 år sedan 1984/85 ökat med närmare 30%.

Ökningen ligger i huvudsak på starkölssidan. Vi finner tendensen att alkoholkonsumtionen
går allt längre ner i åldrarna mycket oroande.

Centerpartiet finner att alkoholens och narkotikans roll för ungdomar
framför allt i våldssammanhang hittills undervärderats. Kampen mot missbruk
av alkohol och narkotika måste därför intensifieras. Vad som här anförts
bör ges regeringen till känna.

Arbetslösheten

Enligt SCBs arbetskraftsundersökningar har antalet arbetslösa ungdomar
mellan 16 och 24 år minskat med 4 500 från september 1988 till september

6

1989. Denna siffra tyder inte på någon stabil nedåtgående trend. Mätningen Mot. 1989/90

mellan de två föregående åren visar på en ökning av antalet med 10 800. Den So6

senaste snittsiffran beträffande årsarbetslösheten var för 19881,6 %.

Oberoende av all statistik utgör ungdomsarbetslösheten ett stort problem.

Ungdomarna lämnas utanför all gemenskap och socialt stöd som arbetslivet
kan erbjuda.

Arbetslösheten är enligt vår uppfattning en starkt bidragande orsak till utslagningen
av ungdomar. Känslan av att inte behövas leder till en destruktiv
passivitet och i värsta fall brottslighet. De stora omflyttningarna inom landet
och uppbyggnaden av stora opersonliga bostadsområden har sin grund i bristen
på arbete främst för unga. Centerpartiet föreslår åtgärder för att komma
till rätta med ungdomarnas arbetslöshetssituation. Regeringen måste uppfatta
betydelsen av ungdomsarbetslösheten och på allvar söka komma till
rätta med den. Vad som här anförts bör ges regeringen till känna.

Dagens vård av unga

De statliga ungdomsvårdsskolorna övergick 1982 till landstingen och i några
fall till kommuner eller vårdförbund. Även intagningen decentraliserades till
de nya huvudmännen. De f. d. ungdomsvårdsskolorna benämns i dag paragraf
12-hem. Dessa hem ingår i den stora gruppen hem för vård och boende
(hvb-hem) som innefattar institutionsvård för barn eller ungdomar som blivit
omhändertagna med stöd av LVU. Det stora flertalet unga, ca 90%, som
omhändertas placeras i familjehem. Det finns i dag 26 tolvhem i landet med
sammanlagt 520 platser.

Antalet vårddygn utanför det egna hemmet uppgick sammantaget till
drygt fyra miljoner årsskiftet 1987/88. Därtill kommer 68620 vårddygn som
LVU-placerade barn tillbringat i det egna hemmet ofta i samband med utskrivning.
Vårdkostnaden ligger på i genomsnitt 1000 kronor per dygn.

Under 1988 avvisade tolvhemmen 600 gånger sammanlagt 150 ungdomar,
dvs. flera avvisades flera gånger. Skälet är inte i första hand platsbrist utan
det rör sig om ungdomar som ingen vill ta emot. De som är i störst behov av
vård och som för länge sedan prövat alla tänkbara vård- och hjälpformer.

Antalet barn och ungdomar som omhändertagits med stöd av LVU ligger
relativt konstant på ca 600 stycken per år. Antalet frivilligt placerade sjönk
under hela 1970-talet medan antalet unga som varit föremål för tvångsvård
ökat något under samma period. Det är ungdomar i åldrarna 15 till 17 år som
främst blir föremål för tvångsomhändertagande.

Vi finner ökningen av antalet tvångsomhändertagande oroande. Samhällets
strävan måste »'ara att leda utvecklingen därhän att:

□ allt färre tvångsingripanden enligt LVU behöver göras

□ vården företrädesvis sker i familjehem

□ vården/personalen är kvalificerad att möta de problem som finns inte
minst på hvb-hemmen.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är de ungdomar som blir utstraffade
från i stort sett alla hjälpinstanser. Det är en relativt liten skara men de är i
desto större behov av stöd.

Ett tvångsomhändertagande är ett hårt ingrepp i den privata sfären och 7

2* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr So5-9

därför bör det ställas höga krav inte bara på den enskilde socialarbetaren Mot. 1989/90

utan även på de handlingsregler som denne skall ha till grund för sin bedöm- So6

ning. De regler som lagen ställer upp måste ovillkorligen leda till skönsmässiga
bedömningar i varje enskilt fall.

Dessutom handlar det ofta om antaganden om framtida förhållanden, att
situationen skall komma att utvecklas i en viss riktning. Det är därför nödvändigt
att lagens anda är klart uttryckt och tolkas likartat så att barnets
bästa verkligen kommer i förgrunden.

Inte bara socialarbetaren och domstolen ställs inför svåra avvägningsfrågor.
Den som misstänker att ett barn far illa står också inför ett dilemma.

Uttalar denne sin misstanke ifrågasätts föräldrarnas lämplighet som vårdare,
en anklagelse som drabbar hårt. Vad som återstår att välja på är emellertid
att lämna ett barn försvarslöst.

I förarbetena till socialtjänstlagen uttalas klart målsättningen att hemmen
för särskild tillsyn skall finnas kvar som en särskilt kvalificerad resurs inom
socialtjänsten för de mest utsatta ungdomsgrupperna. Man kan med fog
hävda att det råder obalans mellan å ena sidan den målsättning som har uttalats
i fråga om de unga lagöverträdarna och å andra sidan de förändringar
söm nu sker inom socialtjänsten.

Genom den något dystra bakgrundsbild som målats upp kan vi konstatera
att de problem som finns inte löses enbart genom ökade möjligheter till ingripanden
enligt LVU. De nyheter som föreslås, bl. a. ändrade rekvisit för ingripanden,
förbättrar knappast situationen för många utsatta ungdomar. Vi
finner också att de särskilt drabbade, både socialt och kriminellt, de s. k.
värstingarna, når man inte i någon ökad utsträckning genom lagförslaget.

Dessa ungdomar är redan LVU-fall. Frågan hur samhället på bästa sätt skall
ta hand om den i och för sig lilla men vårdkrävande skaran asociala ungdomar
framstår alltjämt som oklar.

Erfarenheten visar att det behövs en vårdform motsvarande de tidigare
ungdomsvårdsskolorna, där det finns resurs och kompetens att under begränsad
tid ta hand om ungdomar med särskilt svåra problem. De s. k. paragraf
tolv-hemmen måste därför återskapas till att bli den vårdresurs de tidigare
varit. Detta löses inte enbart genom en förändring av statsbidraget. För
att alla ungdomar som har behov av högt kvalificerad vård skall kunna få
tillgång till sådan krävs ett statligt huvudmannaskap. Anslagen måste vidare
höjas så att resurserna förstärks och vårdmetoderna utvecklas. Antalet vårdplatser
behöver bli fler.

Motivet till att verksamheten överfördes i annan regi var att ungdomarna
skulle placeras enligt närhetsprincipen och att socialtjänsten skulle ha det
samlade ansvaret för vårdinsatserna. Denna princip som föreskrivs i socialtjänstlagen
har hittills varit svår att följa. I och med detta försvåras den unges
kontakt med föräldrar och även socialnämndernas tillsynsplikt över vården.

Detta förhållande finner vi i de flesta fall vara oroande. Vården måste bedrivas
på så sätt att kontakten mellan den unge och föräldrarna inte i onödan
försvåras. JO har kritiserat förhållandet och hävdat att det finns allvarliga
brister i socialnämndernas kontakter med familjehemmen. Privata vårdhem
växer upp utan större kontroll av vilken vård man kan erbjuda. Vi ser det

som positivt att alternativa vårdformer kan prövas men vill betona att kvali- Mot. 1989/90
teten måste garanteras genom kontrollåtgärder. So6

På flera av de befintliga vårdhemmen vill man inte ta emot de ungdomar
som har de allra svåraste problemen. Man anser sig inte kunna vårda kriminellt
belastade ungdomar tillsammans med dem som har mindre uttalade
problem. Det har också visat sig svårt att placera dessa ungdomar i familjehem.
Centerpartiet kräver att särskilda insatser görs för att bereda dessa den
kvalificerade vård de behöver.

De insatser som personal och familjehemsföräldrar uträttar kan inte nog
värderas. Det är ett många gånger tungt och svårt arbete de bedriver. För att
de själva skall känna att de räcker till och för att vården skall vara så bra som
möjligt krävs att de får ett aktivt stöd och önskvärd utbildning. Den utbildning
som ges i dag bygger till stor del på enskilda överenskommelser. Det är
inte helt enkelt att få till stånd en utbildning som täcker alla frågeställningar.

Därför kräver vi en översyn av de utbildningsmöjligheter som ges i dag och
förslag till lösningar. Ett organ för samordning av dessa insatser bör skapas.

En stor del av de unga som berörs av LVU är ungdomar med invandrarbakgrund.
Ca en fjärdedel av platserna antas fyllas av ungdomar med invandrar-
eller flyktingbakgrund. Detta ställer särskilda krav på vårdens utformning
med tanke på språk, kultur, religion och föräldrakontakter. Vi finner
det mycket angeläget att speciellt utreda vilka förebyggande åtgärder
som behövs för att tillgodose dessa ungdomars speciella behov och krav,
bl. a. med tanke på val av familjehem.

Vidare kräver den ungdomspsykiatriska verksamheten särskilda resurser.

Många av de ungdomar som är föremål för omhändertagande har psykiska
störningar och detta ställer stora krav på personalens kompetens. Det är viktigt
att antalet behandlingsenheter för dessa ungdomar byggs ut.

Grunderna för vård

En allmän iakttagelse som vi gör i den nya inledande paragrafen till lagen är
att barnet inte nämns som den individ som det hela rör sig om. Barnets sårbarhet
bör vara utgångspunkten för lagen. I stället föredrar man att understryka
viljan av samarbete med vårdaren. Inte heller tas något upp om möjligheterna
att utröna barnens situation med professionell hjälp.

En enligt vår mening given utgångspunkt för fortsatt reformering av lagen
är att barnet även om det är omyndigt är okränkbart och har uttrycksmöjligheter.
I klartext innebär det att barnet inte får utsättas för övergrepp och det
faktum att det är omyndigt kräver att det ges särskild hjälp att hävda sin rätt.

Den ändring av rekvisiten för omhändertagande som föreslås är inte enligt
vår mening tillfredsställande. Vi finner i likhet med den särskilda utredaren
och ett antal remissinstanser att begreppet ”uppenbar risk” är att föredra
framför ”påtaglig risk”. Detta återfinns i lagförslagets 2 respektive 3§. Bedömningen
som gjorts i det nya lagförslaget är rätt så till vida att en ändring
behöver ske för att närmare precisera när ett tvångsomhändertagande kan
vara aktuellt. Vi finner sålunda att den osäkerhet som råder härom måste
brytas och att detta delvis kan ske genom en ytterligare precisering. Vi delar
inte åsikten att uppenbar risk skulle vara att anse som en skärpning av be

viskravet för att ett omhändertagande skall kunna komma i fråga. Begreppet
talar i stället för att det är frågan om en skyddslag.

I fråga om grunderna för vård i beteendefallen anser vi att valet av begreppet
”annat socialt nedbrytande beteende” inte är vare sig relevant eller
språkligt riktigt. Vi föreslår därför att detta begrepp i lagförslagets 3 § får en
något annan lydelse: ”annat socialt nedbrytande levnadssätt". Detta uttryck
är mer konkret och stämmer bättre överens med den helhetssyn man bör ha
på vårdbehovet.

Vi har också betänkligheter mot begreppet ”brister i omsorgen”. Det är
för oegentligt och leder tankarna till barnet som enbart passivt och mottagande.
I själva verket är det så att barnet samspelar med omgivningen och
att barnets individualitet går att uppfatta och måste tas till vara.

Ansökan om vård

Centerpartiet anser i likhet med de remissinstanser som yttrat sig i frågan att
det är positivt att lagen innehåller bestämmelser om att förutsättningarna för
vården skall anges. Det är av stor betydelse för såväl den enskilde som för
handläggare att ansökan görs så tydlig som möjligt. Vi anser det inte nödvändigt
att belasta lagtexten med ytterligare moment, men det bör däremot tydligt
preciseras i motiven till lagen vad som skall ingå. Där bär även framgå
att det är kraven i 4 § i förvaltningsprocesslagen som gäller i detta avseende.

Vi vill vidare betona vikten av att socialstyrelsen lämnar erforderliga råd och
anvisningar till socialnämnderna om de krav som ställs på ansökningshandlingarna.

Flyttningsförbud

Flyttningsförbud är en kännbar åtgärd såväl för de unga som för föräldrarna.

De inblandade kommer här i kläm och far illa. Om man väljer att reglera
umgänget under flyttningsförbudstiden kan det tyda på att åtgärden inte är
temporär, vilket den får anses ha till syfte att vara. I propositionen anförs att
skälet till att umgängesfrågan vid flyttningsförbud inte regleras i socialtjänstlagen
torde närmast vara att det är att anse som en temporär åtgärd.

Vi anser att flyttningsförbudet strider mot lagens syfte att eftersträva att
familjen skall kunna återförenas. Det är vidare ologiskt att i domstol rent
formellt fatta beslut om fortsatt vård utan vårdbehov trots att vårdbehov inte
längre anses föreligga.

Av dessa anledningar bör det särskilt undersökas om inte andra vägar kan
stå till buds för att i viss mån tillgodose syftet med bestämmelserna. Reglerna
om flyttningsförbud bör tills vidare brytas ut ur lagen och ses över särskilt.

Övrigt

För att vården skall ge resultat på lång sikt får den inte gå ut på förvaring.

Vården måste reformeras så att tonvikten kommer på individualisering och
behandling och inte som nu på kollektiv anpassning. Individuella vårdprogram
måste utvecklas och följas upp. Bättre planering och konsekvens av
beslutsfattarna krävs liksom en regelbunden uppföljning av vårdsituationen. 10

Mot. 1989/90
So6

En uppföljning måste också göras i varje enskilt fall så att ingen plötsligt Mot. 1989/90

står där utan stöd och hjälp. För att detta skall bli verklighet föreslår vi att So6

vårdplanen innefattar ett uppföljningsprogram och att en regelbunden kontakt
med socialtjänsten i form av en särskilt önskad kontaktperson föreskrivs
under en övergångstid på ett år efter vårdens upphörande.

Socialberedningen gavs 1982 i uppdrag att närmare belysa avgränsningen
och samverkansformerna mellan socialtjänsten och kriminalvården. I januari
1988 beslöt regeringen att detta arbete skulle upphöra. Socialstyrelsen
fick sedermera i uppdrag att genomföra en översyn av socialtjänstlagen och
i samband med detta arbete bör även frågan om bättre samverkan diskuteras.
Vi förväntar oss att den arbetsgrupp som tillsatts under våren 1989 med
representanter från olika departement snarast skall komma med konkreta
förslag på lösningar och även företa en översyn av socialtjänstlagen i de delar
som behandlar vård av unga.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjens betydelse för att förebygga ungdomsproblemen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en god barnomsorg,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolans roll för att förebygga ungdomsproblemen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sambandet mellan ungdomsbrottslighet och droger,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av en arbetsmarknadspolitik som förhindrar
utslagning av ungdomar,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrat huvudmannaskap
av de s. k. paragraf 12-hemmen i enlighet med vad som i motionen
anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkta resurser till de s. k. paragraf 12-hemmen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av kontroll av den vård som bedrivs på alternativa
vårdhem,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av speciella insatser för särskilt vårdkrävande
ungdomar,

10. att riksdagen begär att regeringen skall ta initiativ till en översyn
av de utbildningsinsatser som behövs för personal vid vårdhem
och för familjehemsföräldrar,

11. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en analys av
invandrarungdomarnas behov och krav i LVU-vården,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av ett större antal behandlingsenheter inom
den ungdomspsykiatriska verksamheten,

13. att riksdagen beslutar, med avslag på proposition 1989/90:28 i Mot. 1989/90

denna del, att begreppet ”påtaglig risk” i 2 § och 3 § lag med särskilda So6

bestämmelser om vård av unga, ersätts med begreppet ”uppenbar

risk”,

14. att riksdagen beslutar, med avslag på proposition 1989/90:28 i
denna del, att begreppet ”annat socialt nedbrytande beteende” i 3§
lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, ersätts med begreppet
”annat socialt nedbrytande levnadssätt”,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av precisering av förutsättningarna för
vård,

16. att riksdagen avslår proposition 1989/90:28 såvitt avser reglerna
om flyttningsförbud i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 14 november 1989

Karin Israelsson (c)

Ulla Tillander (c) Rune Backlund (c)

Göran Engström (c) Rosa Östh (c)

Marianne Jönsson (c) Roland Larsson (c)

Kersti Johansson (c)

12