med anledning av prop. 1988/89:23 om produktsäkerhetslag

Motion 1988/89:L11

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:L11

av
med anledning av prop. 1988/89:23 om produktsäkerhetslag

Propositionens förslag syftar till att motverka att farliga varor och tjänster
orsakar person- eller egendomsskador. Det hade varit önskvärt om förslagen
till regler om produktsäkerhet hade lagts fram samtidigt med förslag om
produktansvar. Det hade även varit önskvärt om reglering av detta område
hade skjutits framåt i tiden så att anpassning direkt skulle ha kunnat ske till
motsvarande regler inom EG. Då propositionen nu likväl har lagts fram vill vi
emellertid inte motsätta oss att lagstiftning sker om produktsäkerhet.

Enligt propositionens förslag skall produktsäkerhetslagen endast omfatta
sådana varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Service i
offentligrättsliga former, exempelvis varor och tjänster som enskilda människor
använder i den offentliga hälso- och sjukvården, i skolor och på daghem
faller utanför lagens tillämpningsområde. Konsumentverket har i sitt remissyttrande
hävdat att detta inte är godtagbart.

Vi menar att verkets kritik är välgrundad. Det är svårt att förstå varför
människors skydd mot farliga varor och tjänster skall vara mindre inom den
offentliga sfären än inom den privata. Detta ter sig än mindre motiverat mot
bakgrund av att den offentliga verksamheten ofta utövas i en monopolsituation.
Människorna har således inte något alternativ att anlita om de skulle
vara missnöjda. I ett sådant läge är det oförsvarligt att inte låta medborgarna
omfattas av det ökade skydd produktsäkerhetslagen kan ge dem.

Enligt propositionen skall varje näringsidkare som tillhandahållit en farlig
produkt kunna åläggas bl.a. att återkalla produkten. Då ett åläggande
övervägs skall i första hand hänsyn tas till vem eller vilka som har de bästa
förutsättningarna att uppfylla ändamålet med åtgärden. Detta betyder att en
näringsidkare kan åläggas att utföra åtgärder beträffande produkter som har
tillhandahållits av en annan näringsidkare.

Vi menar att propositionens förslag i denna del inte är godtagbart. Vi vill i
detta sammanhang citera marknadsdomstolens remissyttrande:

I motiven (s. 153) tas som utgångspunkt att varje näringsidkares ansvar i
princip bör begränsas till produkter som han själv har tillhandahållit. Detta
torde också ha starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen. Av effektivitetsskäl
kan dock, som kommittén funnit, principen inte tillämpas fullt ut. I
sina slutsatser och i lagtexten sätter emellertid kommittén generellt effektivitetshänsynen
i första hand. Detta är enligt marknadsdomstolens mening
rimligt när det gäller akuta risksituationer. I andra fall bör det kunna finnas
större utrymme för rättvisesynpunkter. Det kan ifrågasättas om inte § 12 bör
jämkas på denna punkt.

För marknadsdomstolens del blir övervägandena angående vem som skall

vara adressat för ett åläggande eller ett förbud beroende av partsförhållande- Mot. 1988/89

na i varje särskilt fall. Det blir konsumentombudsmannen - eller annan Lil
sökande - som bestämmer ramen för prövningen. Detta förhållande är i
frågor om varningsinformation och återkallelser inte helt tillfredsställande.

Det skulle vara önskvärt om domstolen i sådana ärenden hade möjlighet att
mer allsidigt pröva vem som är lämplig adressat för ett åläggande. En tänkbar
lösning är att näringsidkare mot vilka ansökan riktats ges viss möjlighet att
dra in även andra näringsidkare i processen vid domstolen. Enligt domstolens
mening bör denna fråga övervägas ytterligare.

Det är enligt vår mening ett elementärt rättssäkerhetskrav att en sådan
ordning som marknadsdomstolen anvisar tillåts i lagen. Det bör alltså bli
möjligt för en näringsidkare att dra in även andra näringsidkare i processen
och låta talan omfatta även dem. Departementschefens försvar då han
motsätter sig den nämnda ordningen ter sig föga övertygande. Enligt
propositionen skulle en sådan lösning ”inrymma allt för många praktiska och
processuella problem”. Så till vida är departementschefens kommentar
korrekt att möjligheten att föra in ytterligare parter i processen naturligtvis
gör denna mer invecklad. Men motsvarande problem har lösts i rättegångsbalkens
14 kap. om förening av mål och tredjemans deltagande i rättegång.

Det saknas anledning att anta att motsvarande system inte skulle fungera
inför marknadsdomstolen. Ytterst är det en fråga om hur lagstiftaren ser på
förhållandet mellan effektivitet och rättssäkerhet. I propositionen har
effektiviteten satts främst vid regleringen av denna fråga. Vi menar att
rättssäkerheten måste ges ökad betydelse.

Det föreslås inga nya regler i propositionen gällande hur de kostnader som
uppkommer till följd av ingripanden skall fördelas mellan olika näringsidkare.
Enligt departementschefen bör man kunna räkna med att t.ex. en detaljist
kan hålla sig skadeslös genom att styra tillbaka varor med säljförbud och
återkallade varor till sin leverantör med stöd av den allmänna köplagens
regler eller motsvarande avtalsvillkor. Det görs vidare gällande att med
avtalsfrihet får näringsidkarna möjlighet att utforma rättsförhållandet på ett
sätt som bäst passar varje situation.

Enligt vår mening underskattar departementschefen de svårigheter för
näringsidkare som ingripanden med stöd av produktsäkerhetslagen kan
skapa. Där avtalsförhållande redan finns, exempelvis mellan detaljist och
grossist, torde tvister kunna lösas. Men där avtal saknas, exempelvis mellan
detaljister som saluför likartade produkter, måste rimligen tvister uppstå.

Vid den tidpunkt produktsäkerhetslagen skall tillämpas kan för övrigt
normalt förekommande garantitider eller ansvarsåtaganden för länge sedan
ha upphört att gälla. Vi menar att mycket talar för att den föreslagna
produktsäkerhetslagen kommer att kräva ytterligare lagstiftning inom detta
område. Det är angeläget att man noggrant följer effekterna av lagens
tillämpning.

Enligt propositionen skall förhandlingar mellan tillsynsmyndigheten och
näringsidkaren normalt föregå en talan om åläggande eller förbud. I
propositionen sägs att huvudregeln måste vara att om ett företag och en
myndighet kommit fram till en samförståndslösning om vilka åtgärder som
bör vidtas, skall företaget inte senare behöva befara att myndigheten kräver

helt andra åtgärder. Men nya utredningar eller plötsligt uppkomna oväntade Mot. 1988/89
skador kan förändra förutsättningarna för vilka åtgärder som är lämpligast. Lil
Enligt departementschefen bör myndigheten i en sådan situation vara
oförhindrad att kräva att andra lämpligare säkerhetsåtgärder vidtas. Departementschefen
förutsätter dock att detta skall ske endast i mycket speciella
undantagsfall.

En sådan reglering är inte helt tillfredsställande. Har två parter ingått en
överenskommelse bör principen vara att den skall hållas av båda. Det
förhållandet att ena parten är en myndighet bör inte ge denna rätt att bryta
överenskommelsen. Ett sådant system kan i värsta fall leda till ett minskat
intresse från näringsidkarnas sida att över huvud taget bry sig om att försöka
nå samförståndslösningar. Samtidigt är det svårt att förneka att ett behov av
icke förutsedda säkerhetsåtgärder kan finnas i vissa fall. Ett elementärt krav
är dock att det i lagen finns inskrivet att myndighet har rätt att frångå
överenskommelser endast då ”särskilda skäl” föreligger. Detta ger näringsidkarna
ökad rättssäkerhet och innebär samtidigt en ökad kontroll av att
myndigheter frångår samförståndslösningar endast då det är starkt befogat.

Enligt propositionen skall marknadsdomstolen pröva materiella frågor
enligt produktsäkerhetslagen. Vi vill inte i detta sammanhang motsätta oss
en sådan ordning. Men vi vill erinra om att vi tidigare föreslagit att
specialdomstolar av den typ marknadsdomstolen utgör bör avskaffas eller att
mål avgörs av högsta domstolen som sista instans.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
författningstext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om sambandet mellan produktsäkerhetslag och produktansvarslag
samt regleringen av motsvarande frågor inom EG,

2. att riksdagen beslutar att produktsäkerhetslagen skall omfatta
även sådana varor och tjänster som tillhandahålls i offentligrättsliga
former,

3. att riksdagen beslutar att produktsäkerhetslagen skall utformas
på sådant sätt att en näringsidkare ges möjlighet att dra in även andra
näringsidkare i processen vid marknadsdomstolen i enlighet med vad
som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om regler om näringsidkares inbördes förhållanden,

5. att riksdagen beslutar att utforma produktsäkerhetslagens regler Mot. 1988/89
om myndighets bundenhet av förhandlingslösningar i enlighet med Lil
vad som i motionen anförts.

Stockholm den 7 november 1988
Rolf Dahlberg (m)

Allan Ekström (m)

Ewy Möller (m)

Charlotte Cederschiöld (m)
Filip Fridolfsson (m)

Eva Björne (m)

Carl G Nilsson (m)

Jerry Martinger (m)
Göthe Knutson (m)
Anders Andersson (m)
Göran Ericsson (m)
Inger Koch (m)

9