Det allmännas skadeståndsansvar

Motion 1989/90:L607 av Ivar Franzén m.fl. (c, m, fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Ivar Franzén m.fl. (c, m, fp)
Det allmännas skadeståndsansvar

Mot.
1989/90
L607 - 620

Genom ändringar i skadeståndslagen som trätt i kraft i januari 1990 har bl.a.
standardregeln (3 kap. 3§), passivitetsregeln i 3 kap. 4§ och den särskilda
regeln för näringsverksamhet (3 kap. 5 §) upphävts. Vidare haren parlamentarisk
kommitté tillsatts för att utreda frågor om det allmännas skadeståndsansvar.
Resultatet av denna kommittés arbete kan normalt inte förväntas resultera
i lagändringar förrän 1994-1995. Under den första delen av nittiotalet
är det således tänkt att vi skall leva med den nu något justerade ordningen
i fråga om det allmännas skadeståndsansvar. På två punkter är det emellertid
mycket angeläget att det görs något omedelbart, så inte fler människor drabbas
av den restriktiva rättstillämpningen i skadeståndsärenden. Det gäller
det allmännas skadeståndsansvar vid åtgärder som är av mycket allvarlig karaktär
för den enskilde och rekvisitet ”vid myndighetsutövning”.

Allvarliga myndighetsingripanden

Vid vissa mycket allvarliga ingrepp mot den enskilde eller dennes egendom
finns särskilda skadeståndsbestämmelser om strikt skadeståndsansvar. Det
gäller t.ex. frihetsberövanden och betalningssäkring. I andra motsvarande
fall, där särskilda regler saknas, gäller endast bestämmelserna i den allmänna
skadeståndslagen. Denna lag reglerar myndigheternas skadeståndsansvar
vid allt från rådgivning och upplysning hos kommuner, försäkringskassor
etc. till ingripanden av polis, skattemyndigheter, kronofogdemyndigheter
m.fl. Det är emellertid uppenbart att det är en stor skillnad på myndigheternas
verksamhet t.ex. då polis bereder sig tillträde till lokaler för husrannsakan,
då skattemyndigheter beslagtar material med stöd av bevissäkringslagen,
då kronofogdemyndigheten spärrar konton m.m. och då myndigheterna
ägnar sig åt allmän serviceverksamhet. I vissa av de förra fallen har
man infört strikt skadeståndsansvar genom specialreglering, men det får å
andra sidan till följd att den enskilde står utan sådant skydd vid lika allvarliga
ingrepp, men där sådan reglering saknas. Lika ingripande åtgärder behandlas
därmed olika i skadeståndssammanhang. En privatperson som utsätts för
en onödig åtgärd från t.ex. kronofogdemyndigheten och som därigenom orsakas
skada står utan rätt till ersättning, om det inte kan klassificeras som fel
eller försummelse av myndigheten i fråga, medan den som oförskyllt råkat
ur för betalningssäkring eller frihetsberövande får ersättning.

1 Riksdagen 1989190. 3 sami Nr L607—620

I inledningsskedet av sådana allvarliga ingripanden står den enskilde ofta Mot. 1989/90

helt utan rättsliga möjligheter. Man får inte sätta sig till motvärn mot polis- L607

man eller annan tjänsteman, man får inte hindra åtgärdens genomförande
och man har normalt inte någon praktisk möjlighet att få ett inhibitionsbeslut
av domstol. De rättsliga befogenheter som står till den enskildes förfogande
är ofta sekundära. Besluten och åtgärderna kan överklagas, återgå,
hävas etc. De negativa följderna av myndighetsåtgärden kan då redan vara
ett faktum. Det kan t.ex. vara fråga om ett avsevärt personligt lidande, negativ
publicitet, ryktesspridning, minskad möjlighet att utöva sin yrkes- eller
näringsverksamhet m.m. som ofta får både ekonomiska och sociala konsekvenser.

De möjligheter som sedan står den drabbade till buds är inte lika dramatiska,
får inte motsvarande publicitet och väcker inte samma uppmärksamhet.
Vidare kan det ta relativt lång tid att få ändring i beslutet. Inte sällan
finns uppfattningen "ingen rök utan eld” kvar bland allmänhet och bekanta.

Då är ett strikt skadeståndsansvar mycket värdefullt för den enskilde, dels i
reparativt syfte, dels ur publicitetssynpunkt. Att få skadestånd upplevs som
en upprättelse.

I de fall en enskild drabbas av ett allvarligt myndighetsingripande och där
det sedan visar sig att åtgärden inte hade behövts är det viktigt att den enskilde
tillförsäkras ersättning. De stora maktbefogenheter som myndigheter
har och måste ha för att kunna fullgöra sin verksamhet bör användas med
viss försiktighet och under strikt ansvar för skada som vållas enskilda, om
det visar sig att åtgärden inte borde eller hade behövt företas. Vid allvarliga
myndighetsingripanden bör skadeståndsbedömningen ske utan hänsyn till
fel eller försummelse. Skadestånd bör utgå i likhet med vad som gäller vid
frihetsberövanden och betalningssäkring.

Att exakt ange gränsen för ett strikt skadeståndsansvar fordrar en noggrann
juridisk analys och bör därför utredas av den nyligen tillsatta parlamentariska
kommittén. I avvaktan på dess resultat är det dock viktigt att
det finns en säkerhetsventil i lagstiftningen så att skadestånd kan medges vid
allvarliga myndighetsingripanden mot enskilda. En sådan säkerhetsventil
kan antingen formuleras som en allmän regel om strikt skadeståndsansvar
vid allvarliga myndighetsåtgärder eller ingå i en mer generell billighetsregel
angående skadestånd vid myndighetsutövning. Alternativt bör kommittén
snabbutreda frågan.

Rekvisitet "vid myndighetsutövning”

Rekvisitet ”vid myndighetsutövning” i 3 kap. 2 § skadeståndslagen har i
praxis fått mycket omdiskuterade effekter (se bl.a. NJA 1987 s. 535 - det s.k.
Trifoliumfallet-och prop. 1989/90:42 s. 9ff, 48 ff). I nämnda rättsfall fick ett
företag inte ersättning av staten, trots att skadan uppkommit till följd av att
konsumentverket i ett pressmeddelande lämnat missvisande uppgifter av resultatet
i en undersökning om lackskyddsmedel. Högsta domstolen fastslog
att konsumentverket förfor klart felaktigt genom det missvisande sätt på vilket
provningsresultatet av lackskyddsmedel presenterades i pressmeddelandet,
men fann att pressmeddelandet inte i sig innefattat myndighetsutövning

och inte heller haft ett nära samband med verkets utövande av maktbefogen- Mot. 1989/90

heter gentemot producenter och andra näringsidkare. HD var inte enig, utan L607

två justitieråd fann att pressmeddelandet innefattat myndighetsutövning. Likaså
ansåg professorn i konsument- och marknadsrätt vid Stockholms universitet,
Ulf Bernitz, att så var fallet (se utlåtandet s. 538 ff i rättsfallsreferatet).

Oavsett om man skall tolka rekvisitet ”vid myndighetsutövning" vidsträckt
eller restriktivt är det viktigt att de enskilda ersätts vid sådana fel som
det är fråga om i det nämnda rättsfallet. Även om det inte direkt är fråga om
myndighetsutövning och inte heller finns ett nära samband med sådan, finns
det en rad fall där det allmänna förtroendet för myndigheten medför att uttalanden
m.m. får en annan genomslagskraft och förväntas ha en annan vederhäftighet
än om motsvarande uttalanden görs av en näringsidkare. Skälet
härtill är naturligtvis att förvaltningsmyndigheter liksom domstolar i sin
verksamhet skall iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9§ regeringsformen),
medan näringsidkare i sin verksamhet normalt har ett ekonomiskt intresse
och agerar till förmån för sitt affärsintresse (dock att marknadsföringsåtgärder
inte får vara otillbörliga). Liksom justitieministern funnit är det
närmast av godo om tjänstemän inte uttalar sig mer tvärsäkert än som är
befogat med hänsyn till de kunskaper han eller hon har och att inte heller
vidtar åtgärder om vars riktighet denne är tveksam (jfr. prop. 1989/90:42
s. 7 f).

Frågan om ett längre gående skadeståndsansvar vid svagare anknytning
till myndighetsutövning synes inte vara politiskt kontroversiellt (jfr. nämnda
prop. s. 11), men man vill från regeringens sida invänta resultatet från den
nyligen tillsatta kommittén. Under den tid kommittén arbetar och som sedan
går åt för att få till stånd en lagändring kommer emellertid enskilda människor
att drabbas av den restriktiva tolkning av det allmännas skadeståndsansvar
som utbildats i rättspraxis. Medveten om detta och utan att frågan om
utvidgning är politiskt kontroversiell är det emellertid alltför passivt att under
de kommande åren behöva vägra enskilda personer rätt till ersättning
med hänvisning till att utredning pågår. Därför bör riksdagen antingen ge
regeringen i uppdrag att tillse att kommittén snabbutreder frågan om hur
rekvisitet lämpligen bör formuleras eller besluta att under tiden utredningen
pågår låta en provisorisk regel gälla, t.ex. den som tidigare föreslagits så att
ordalydelsen blir ”i samband med myndighetsutövning” eller dylikt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående
behovet av provisoriska regler i skadeståndslagen.

3

Stockholm den 18 januari 1990
Ivar Franzén (c)

Bengt Harding Olson (fp)
Britta B jelte (fp)

Marianne Andersson (c)
Ylva Annerstedt (fp)

Mot. 1989/90
L607

Siw Persson (fp)

Göthe Knutson (m)

Ulla Orring (fp)

Anders G Högmark (m)

4