Fru talman! Europa har aldrig varit så rikt och samtidigt så ojämlikt. Ojämlikheten mellan dem som har och dem som inte har breder ut sig. Den breder ut sig såväl inom länder som mellan länder. EU:s svar på finanskrisen var ännu mer av den högerpolitik som hade skapat krisen. Bankerna räddades medan kostnaderna fick bäras av alla oss andra. Den växande ojämlikheten har skapat en grogrund för nationalister och rasister, som nu vill inskränka demokratin. Med högerns hjälp tar de makten i Europa med en retorik och en politik som sparkar nedåt.
För Vänsterpartiet är demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer inte förhandlingsbara. Regimer på flera håll i världen har börjat att begränsa det demokratiska utrymmet – särskilt civilsamhällets utrymme – både genom att inskränka möjligheterna att finansiera verksamheter och genom hot, våld och begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter.
Under coronapandemin har vi sett att denna utveckling har förstärkts ytterligare. Omfattningen är mycket oroväckande. Det är också oroväckande att stater verkar inspireras av varandra och ibland samarbeta i försöken att tysta obekväma röster.
Europa är på inget sätt undantaget, utan den oroväckande utvecklingen med krympande demokratiskt utrymme finns också här. En tydlig slutsats från de organisationer som granskar detta är att utvecklingen på flera områden faktiskt är värst i Europa, även om det sker från bättre utgångsnivåer. Vänsterpartiet menar att Sverige måste arbeta aktivt inom EU och Europa i stort, till exempel i Europarådet, för att vända denna negativa och oroväckande utveckling.
Under Viktor Orbáns tid vid makten har Ungern haft en oroande utveckling där man begränsat friheten för medier, universitet och civilsamhälle. Under coronapandemin har man till och med infört undantagstillstånd med i princip fullständig makt till Orbán. Detta undantagstillstånd har ännu inte tagits bort, även om det nu har meddelats ett datum för när man hävdar att man ska ta bort det.
Polen är ytterligare ett exempel. Lagändringar och begränsningar av demonstrationsrätten har presenterats, och Amnesty rapporterar om hur polis trakasserar demonstranter och försöker att hindra människor från att delta i protester. Under året har även lokala parlament i över 80 städer och provinser antagit homofobiska resolutioner och upprättat så kallade hbtq-fria zoner. Även i Polen har det styrande partiet, Lag och rättvisa, försökt att använda sig av coronapandemin för att stärka sin makt ytterligare genom att försöka hålla presidentval, trots pandemin och förbudet mot att hålla kampanjmöten.
Ungern och Polen pekas ofta, och med rätta, ut som de EU-stater som har den mest oroväckande utvecklingen, men de är långt ifrån ensamma. Fler EU-länder skulle kunna räknas upp där vi ser att utvecklingen nu går åt fel håll.
Fru talman! I förra veckan grep den turkiska regimen tre parlamentariker – två från vänsterpartiet HDP och en från det socialdemokratiska partiet CHP. En av de gripna var den kända parlamentarikern Leyla Güven, som under vintern 2018–2019 blev känd för sin långa och kraftfulla hungerstrejk. Gripanden är ett av de sätt som den turkiska regimen använder sig av för att tysta kritiker.
En annan person som hamnat i problem med den turkiska regimen är den unge kurden Resul Özdemir från Värmland. Trots att han borde ha getts uppehållstillstånd här i Sverige, likt hans familj, utvisades han mitt under pågående coronapandemi till Turkiet. Där blev han en förstasidesnyhet och anklagad för terrorism. Turkiet använder sig konsekvent av EU:s terrorstämpling av PKK som ett sätt att svartmåla kurder och alla som står upp för kurdernas rättigheter. Vi har ju sedan i går också lärt oss att PKK inte är ett spår i Palmeutredningen; det är farligare med moderater från Täby.
Senast var det fyra socialdemokratiska riksdagsledamöter som hamnade i skottgluggen för de regimtrogna turkiska medierna. Alla dessa hade såklart kurdiskt ursprung. Man kan konstatera att det finns en stor systematik i den propaganda som kommer från turkiska statskontrollerade medier.
Vänsterpartiet har länge kritiserat utvecklingen i Turkiet och uppmanat Sverige och EU att agera kraftigare, men EU har inte vågat agera mot Turkiet av rädsla för att Erdoğan ska säga upp det skamliga avtal som finns för att hindra flyktingar från att ta sig från Turkiet till Europa. Under 2020 har problemen blivit alltmer uppenbara. När den turkiska regimen hotade att skicka samtliga landets flyktingar till gränsen mot Grekland reagerade EU genom att till varje pris försöka hålla människor på flykt borta från Europa.
EU:s kritik mot Turkiet är fortfarande försiktig, och flyktingarna hamnar i kläm i stormaktsspelet mellan EU och Turkiet. Det är hög tid för EU att säga upp avtalet och att tydligt agera mot förtrycket av oppositionella och mot inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter i Turkiet. Jag anser därför att regeringen måste se till att EU bryter detta flyktingavtal så snart som möjligt.
Just nu pågår en militärövning som heter Baltops i Östersjön. Det är en marin militärövning för Sverige, Finland och Nato. Totalt deltar 19 länder. Ett av dem är Natolandet Turkiet. Trots att Sverige och EU har fördömt Turkiets invasion i nordöstra Syrien och trots att EU har fördömt den turkiska marinens kränkningar av Cyperns territorium i en segdragen kamp om naturgas och olja utanför Cyperns kust ges Turkiet militärt tillträde till Östersjön och Europa. Detta är vad Sveriges Natonärmande kostar i praktiken. Vi tvingas att samarbeta även med dem som vi vill fördöma.
Även om medlemskapsförhandlingarna med Turkiet formellt inte är avbrutna framstår det som allt mindre troligt att Turkiet en dag kommer att bli EU-medlem. Samtidigt pågår ändå utvidgningen mot andra länder. För dessa länder har ansökningsprocessen förändrats under det senaste året. Som tidigare talare har varit inne på leder detta förhoppningsvis till en bättre process när det gäller utvidgningar.
I dag har flera länder med en historia av omfattande diskriminering och förföljelse av hbtq-personer ansökt om medlemskap i EU. Erfarenheterna från länder som tidigare har tagit sig in i unionen, som Rumänien, Slovakien och Lettland, visar att det inte räcker att ansökarländerna formellt uppfyller de lagmässiga kraven. Ansökarländerna behöver också visa ett engagemang för att arbeta mot diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller könskarakteristika.
Alla kandidatländer som nu förhandlar om medlemskap i EU brottas med stora utmaningar när det gäller respekten för hbtq-personers rättigheter. Det gäller inte minst Turkiet, som vi har varit inne på, där pride har stoppats vid flera tillfällen, där transpersoner har mördats och där president Erdoğan vid upprepade tillfällen har gjort homofoba uttalanden. I Serbien har prideparader attackerats eller helt stoppats, och var fjärde hbtq-person i landet uppger sig ha blivit utsatt för våld på grund av sin sexualitet.
Vänsterpartiet anser därför att de så kallade Köpenhamnskriterierna behöver skärpas när det gäller hbtq-personers rättigheter så att det uttryckligen framgår av kriterierna att ett land som diskriminerar hbtq-personer inte kan bli eller kan vara medlem i EU.
I höstas presenterade EU-kommissionen sin gröna giv. Målsättningen är att ställa om EU:s politik till nettonollutsläpp år 2050 och att den ekonomiska tillväxten frikopplas från resursförbrukning. Tanken är att Europa ska bli världens första klimatneutrala världsdel.
Vänsterpartiet tycker att detta är en bra ambition. Det handlar faktiskt inte om något mindre än vår planets överlevnad. Vi i Europa, den rikaste världsdelen, kan gå före och visa vägen.
Vänsterpartiet tar forskarnas och klimatrörelsens krav på allvar. Vi vet att om vi ska klara omställningen till ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle kan vi inte fortsätta som vanligt. Vi behöver göra stora, grundläggande förändringar, också i vår ekonomi. Därför bör den svenska regeringen verka för att den europeiska gröna given ska innehålla bindande mål på vägen om minskade utsläpp med 70 procent till 2030 och nollutsläpp redan 2040 samt kompletterande mål för att minska de konsumtionsbaserade utsläppen. Med ambitiösa mål blir det tydligt att vi måste utforma en ny politik och nya instrument – inte bara justera i marginalen.
Europeiska investeringsbankens beslut att inte längre subventionera fossil energi är ett steg i rätt riktning. Nu behövs en konkret handlingsplan för utfasning av miljö- och klimatskadliga EU-subventioner. Till exempel subventioneras europeiska flygresor i dag med 300–400 miljarder kronor per år, enligt EU:s egen miljöbyrå EEA.
Den gröna given behöver innehålla ökade satsningar på jämlikhet och rättvisa. Samhällen som hänger ihop klarar stora utmaningar och förändringar bättre. Samhällen där orättvisor finns dras i stället isär, vilket är en grogrund för ökad nationalism och högerpopulism. En rättvis klimatomställning kräver därför specifika insatser i de kolregioner som finns i Europa, men det kräver också en förändring av EU:s budgetramar och en ny ekonomisk politik. Detta kräver dessutom stora investeringar i tågförbindelser, förnybar energi, energieffektiviseringar och ett hållbart jordbruk.
Vi måste också våga fokusera på de stora företagen. I dag står de 100 största företagen för 70 procent av världens samlade utsläpp. EU måste våga ifrågasätta och sätta stopp för de stora miljö- och klimatbovarna. Klimatpolitiken behöver genomsyra fler politikområden, som handel, jordbruk, energi och transporter. Alla beslut måste bidra till att minska utsläppen.
Regeringen måste därför bland annat verka för att EU:s handelsavtal ska innehålla bindande miljö- och klimatklausuler, så att inga avtal tecknas med länder som inte skrivit under Parisavtalet. Detta gäller till exempel det avtal med Mercosur som just nu är under beredning.
Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 10.
