Verksamheten i Europeiska unionen under 2019

Fru talman! Under punkt 4, En global EU-sanktionslagstiftning för mänskliga rättigheter, yrkar jag bifall till reservation nr 5 av S, V och MP. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vi debatterar i dag verksamheten i Europeiska unionen 2019. Det lär dock förekomma en del inlägg om rådande läge 2020 – så även från undertecknad.

I juni 2019 enades Europeiska rådet om en ny strategisk agenda för åren 2019–2024. Den kommer att styra rådets arbete och vägleda de övriga EU-institutionernas arbete. De fyra huvudsakliga prioriteringarna är att skydda medborgarna och friheterna, att utveckla en stark och kraftfull ekonomisk bas, att bygga ett klimatneutralt, grönt och rättvist Europa och att främja Europas intressen och värden i ett globalt sammanhang.

Jag tänker beröra dessa prioriteringar i mitt anförande.

Att skydda medborgarna och friheterna är av särskilt intresse i dag. Begreppet icke-diskriminering av EU-medborgare är synnerligen aktuellt och även hur vi ska förhålla oss till de fyra friheterna: fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital mellan EU-länderna.

Att skydda EU-medborgarna är ett av fundamenten inom EU. Du får rösta i EU-val och lokala val för att påverka EU-politiken. Den fria rörligheten gör att du kan studera, praktisera och arbeta var som helst i EU. Du har rätt till hälso- och sjukvård i ett annat EU-land.

EU-reglerna garanterar också att maten du köper är säker. När det gäller konsumentskydd ska du behandlas rättvist och få fullständig och tydlig information före köpet. Du har en rad rättigheter när du reser med flyg, tåg, buss eller båt och får extra skydd om du köper en paketresa.

Du har rätt att få tillgång till fast telefoni av hög kvalitet och till rimligt pris i hela EU. Du kan byta operatör utan att byta telefonnummer och betalar rimliga roamingavgifter när du använder mobilen i andra EU-länder.

Du har även rätt att kontakta EU-institutionerna på ditt eget språk och få information, stöd och så vidare.

Fru talman! Under pågående coronapandemi har frågan om resandet inom EU varit aktuellt. Många EU-länder har haft olika förhållningssätt till en av de fyra friheterna: fri rörlighet för personer. Risken för smittspridning och minimerande av densamma har givetvis varit vägledande på samma sätt som respektive EU-land velat skydda just sina EU-medborgare och personer med uppehållstillstånd.

Metoderna har varit väldigt olika. Vissa länder har haft fullständiga lockdowns där de boende i princip tvingats vara inlåsta hemma med möjlighet till enbart livsnödvändiga inköp eller promenader med hunden – detta förenat med kraftfulla böter och även fängelse om inte reglerna efterlevts. I andra länder har rörelsefriheten varit begränsad i form av riktlinjer i kombination med lagstiftning, vilket också i huvudsak respekterats av de boende i dessa länder.

Denna extrema situation måste få ett stort utrymme i den framtida prioriteringsdiskussionen. Är det rimligt att EU-länderna agerar så olika när det gäller skyddet av EU-medborgarna? Vilka principer ska vara vägledande vid en framtida pandemi? Ska nationella smittskyddsregler gå före en gemensam EU-smittskyddsstrategi i skyddandet av EU-medborgarna? Ska varje medlemsstats egen tolkning av den fria rörligheten för personer i princip ha företräde före en gemensam EU-strategi vid ett pandemiutbrott?

Så en rimlig reflektion utifrån den fria rörligheten för personer: Vore det inte klädsamt att alla EU:s medlemsstater hävde avrådan från icke-nödvändiga resor samtidigt inom EU den 15 juni, precis som EU-kommissionen antyder och som många EU-länder redan har beslutat om?

Fru talman! Att utveckla en stark och kraftfull ekonomisk bas och att bygga ett klimatneutralt, grönt och rättvist Europa hänger ihop. Framtidens EU måste i en ökande takt ta än mer höjd för de pågående klimatförändringarna. EU är ju aktivt involverat och pådrivande i Parisavtalet, och därför är det angeläget att alla nödvändiga steg tas för att uppfylla villkoren i Parisavtalet. Det finns så många nya spännande möjligheter inom EU att genomföra klimatomställningen och även göra det i harmoni i skapandet av en kraftfull ekonomisk bas i spåren av covid-19.

Här har EU en unik chans att via ordentliga, gemensamma satsningar på framtidens innovativa lösningar för ett fossilfritt EU ta täten i den globala ekonomin.

På samma sätt har EU en unik chans att bygga ett rättvist EU genom att den sociala pelaren respekteras av samtliga EU-länder och används som en måttstock för hur välfärden ska bli likvärdig, inte exakt likadan, inom EU, med respekt för nationella hänsyn och finansieringsmodeller.

Fru talman! Att främja Europas intressen och värden i ett globalt sammanhang är en prioritering som är av högt intresse för oss som är ledamöter i utrikesutskottet. EU har under flera år etablerat sig som en viktig och betydelsefull aktör på den internationella arenan, såväl inom diplomatin och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som inom handeln och frihandeln.

När USA under president Trumps ledning alltmer fjärmar sig från samarbetet med EU och minskar sitt internationella samarbete och engagemang är EU:s närvaro på den internationella arenan angelägen och vägledande när det gäller förebyggande arbete för fred, konflikthantering och demokratiutveckling.

EU måste fortsätta att våga vara den aktör som alltid står upp för, främjar och står i första rummet vad gäller respekten för mänskliga rättigheter och resolution 1325 och även vara den största biståndsgivaren inom såväl humanitärt bistånd som utvecklingsbistånd.

Det finns inga genvägar. Tydlighet och enighet bör råda. Då står EU starkt mot andra länder, till exempel Kina och Ryssland, som i USA:s frånvaro flyttar fram sina positioner, inte sällan i avsikt att främja sina egna geopolitiska intressen.

Fru talman! I spåren av pandemin har EU visat både kraft och solidaritet, men i början också splittring och nationalism. Det är viktigt att EU noterar detta och agerar framöver. Det är inte rimligt att samarbetet krackelerar när det behövs som allra mest, även om det var i initialskedet av pandemin.

De nationella särlösningarna, som i början hindrade och kraftigt begränsade de fyra olika friheterna inom EU utan hänsyn till en gemensam EU-strategi, är förhoppningsvis ett minne blott när en liknande situation uppstår i framtiden. EU kan, och jag vet att det kommer att bli både bättre och tydligare samverkan framöver.

Fru talman! För 25 år sedan trädde Sverige in i Europeiska unionen som medlemsland. Det är många erfarenheter som vi har fått med oss under dessa år.

Vi ska utvärdera EU:s verksamhet, och det är att betrakta Sverige i en backspegel. Det är också ett tillfälle att blicka framåt. EU och Sverige hänger samman på gott och möjligheter.

Vad har hänt sedan Sveriges inträde? Sveriges utrikeshandel har ökat kraftigt sedan 1995. Handeln har specialiserats. Sveriges investeringskvot har ökat mer än vad konsekvensutredningen spådde. Sverige har fått en skjuts i utlandsinvesteringar. Reallönerna har rusat sedan 1995. Så har det varit för de flesta EU-länder.

Det som varit bra med EU har byggt på handel och ett liberalt förhållningssätt. Det som varit dåligt med EU har handlat om begränsningar, inåtvändhet och misstro mot varandra. Brexit är där det tydligaste och tristaste exemplet. Så är även vissa länders tilltagande slutenhet och begränsningar av demokrati och yttrandefrihet. Det är i sanning en tragedi. Och artikel 7, som ingen trodde skulle behöva användas, kan nu visa sig vara den frihetliga och handelsliberala unionens viktigaste redskap.

Fru talman! Rättsstatens principer är ett uttryck som används allt oftare, av nödvändighet. Demokratin och yttrande- och pressfriheten är dessvärre satta på undantag inom delar av unionen. En rättsstat med fungerande MR-principer tar lång tid att bygga men går fort att rasera. Därför måste EU reagera vid varje indikation på att dessa värden luckras upp. Länder som bryter mot dessa värden och principer ska känna av reaktioner. Därför är unionens artikel 7 ett nödvändigt redskap.

Vi har under det senaste året bevittnat och genomlevt brexit. Det är ett slag mot frihandel och europeisk samverkan. Att ett medlemsland självmant väljer att lämna Europeiska unionen och dess samarbete är minst sagt ett bakslag, inte bara på grund av separationen som sådan utan även därför att det är ett nederlag för de principer som gjort EU attraktivt. Brexit måste därför ses som en signal för EU att återgå till och utveckla de friheter som från början varit unionens kärna.

I ljuset av detta ska vi se på EU:s utvidgningsprocess. Nya länder, ja tack, men ställ krav som går att följa upp över tid! Krav är omsorg, både mot ansökarländerna och mot EU. Deltagande förpliktar och ska också premieras i form av unionens alla fördelar.

Fru talman! Allt är inte solsken i vår värld. Det som är bra för EU är också bra för världen. Detta gäller inte minst inom säkerhetspolitiken. Oro kräver samarbete om säkerhet. Där är Pesco en hörnpelare som komplement till Nato och nationella insatser. Detta kan vara värdefullt. De hot vi ser i dag tar sig nya uttryck i form av cyberangrepp och andra icke fysiska former.

Mycket av den säkerhetspolitiskt försämrade situationen i vårt närområde härrör från rysk aggressivitet gentemot grannländer. Ryssland har med propaganda, korruption och hybridkrigföring sökt destabilisera och stoppa länder som själva valt att närma sig EU. När det inte lyckats har rysk militär satts in, med annekteringen av Krim 2014 som tydligaste exempel.

EU:s ekonomiska sanktioner mot Ryssland har varit ett styrkebesked för EU. Sverige bör därför verka för att EU:s sanktionsregim mot Ryssland bibehålls och utökas om inte Rysslands krigföring och annektering av Ukraina upphör. En Magnitskijlagstiftning på EU-nivå måste vara högprioriterad. En process för detta har påbörjats, och vi kommer från moderat håll att följa att den också verkligen slutförs. Om processen inte skulle fullföljas anser vi att Sverige bör införa en nationell Magnitskijlagstiftning. I ett sådant skede bör Sverige söka samarbete med likasinnade länder, även länder utanför EU, såsom Norge och Island.

Fru talman! Det är handel och investeringar som ger liv åt unionen, skapar välfärd och ger oss redskapen för detta. USA är i dag tyvärr problematiskt och dessvärre inte att betrakta som en frihandelsvän, som landet var en gång i tiden. USA har blivit alltmer protektionistiskt och mindre samarbetsvilligt på viktiga frihetsområden med liberala förtecken.

I tider av tilltagande global protektionism ledd av auktoritära staters agerande är det särskilt viktigt att den liberala världen samlar sig och agerar gemensamt. Faktum är att det är den enda möjligheten för att med kraft möta protektionism och främja frihandel. Därför måste EU lägga särskild kraft på att återupprätta den transatlantiska länken och ta nya gemensamma tag då USA väl fått en ny president, om inte förr.

Kina, detta land långt borta som under många år gick under radarn därför att man slöt sig inåt och inte agerade särskilt mycket utåt, har under de senaste åren målmedvetet och i accelererande grad ökat sin aktivitet i andra delar av världen bortom sitt territorium. Det diplomatiska tonläget har skärpts, vilket har märkts i Sverige.

Att vinna världsherravälde behöver i dag inte nödvändigtvis ske genom att använda vapenkraft. Däremot har den militära kapaciteten varit viktig som muskeluppvisning. Detta är ett perspektiv som vi i EU måste beakta. Vi måste ta med det när vi tittar tillbaka på hur vi agerat, och vi måste vara medvetna om det när vi agerar framöver. Vägen mot att vinna världsherravälde kan minst lika effektivt gå via investeringar och uppköp. Framför allt orsakar det inte lika mycket fysisk ödeläggelse och kostar inte lika många liv.

Det är för alla uppenbart att EU i dag innefattar länder som är ekonomiskt mycket utsatta. De har strukturella ekonomiska problem, dels i efterdyningarna av finanskrisen för drygt tio år sedan, dels i efterdyningarna av coronapandemin. Dessa länder är i akut behov av ekonomisk förstärkning och är därmed också sårbara inför sockrade erbjudanden om stöd och investeringar från länder med en annan långsiktig agenda än att ”hjälpa till”. Därför är investeringsprövningar på såväl nationell nivå som EU-nivå särskilt angelägna.

Fru talman! EU-medlemskapet ger Sverige en större möjlighet att vara med och utforma politiken på europeisk och global nivå. EU är det bästa verktyget för att hantera gränsöverskridande utmaningar och garantera fred, demokrati, säkerhet och tillväxt.

Jag yrkar att vi lägger skrivelsen till handlingarna. Jag yrkar också bifall till Moderaternas reservation 7 och instämmer i övriga moderata reservationer.

I detta anförande instämde Hans Wallmark (M).

Fru talman! I dag behandlar vi ett gediget dokument, med ett sjuttiotal olika motionsyrkanden. Många av dessa yrkanden är mycket viktiga men kommer tyvärr inte att få den uppmärksamhet de egentligen förtjänar. Jag vill därför betona att Sverigedemokraterna naturligtvis står bakom de ståndpunkter som framförts i våra motioner och som behandlas i betänkandet. Under de nu rådande förhållandena har vi emellertid, likt andra partier, valt att inte föra alla yrkanden till kammaren för behandling.

Att viktiga frågor inte får den uppmärksamhet de bör få är i dessa tider ingenting ovanligt. Hela världen står inför en tuff prövning till följd av den rådande pandemin. Medierna domineras således av en beskrivning av den situation vi ser till följd av detta fruktansvärda virus.

I skuggan av covid-19 har viktiga händelser hamnat i skymundan. Hur många vet exempelvis att turkisk militär ockuperar grekiskt territorium? Detta görs enbart för att understödja en irreguljär migration i syfte att förstöra för EU. Vi ser alltså turkisk militär som ockuperar en del av EU.

Trots medieskugga över detta är det en oerhört viktig fråga som måste behandlas oaktat pandemin. Det handlar inte bara om att det är en ren ockupation. Det handlar också om alla långsiktiga konsekvenser, såväl sociala och hälsomässiga som ekonomiska, som gör det viktigare än någonsin att lyfta fram dessa frågor även under pandemin.

Redan före pandemin uppmärksammades det sällan att det i praktiken bara är ett fåtal av EU:s medlemsstater som ansvarar för upprätthållandet av unionens yttre gränser. Dessa länder, och kanske främst just Grekland, har länge tvingats ta ett oproportionerligt stort ansvar för gränskontroller med följden att de inte har kunnat uppfylla sina åtaganden. För att Grekland ska kunna fortsätta att vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att upprätthålla unionens yttre gräns behöver stöd erbjudas och andra åtgärder vidtas. När systemet fallerar så som det har gjort drabbas nämligen hela unionen, inte bara Grekland.

Fru talman! Redan i månadsskiftet februari/mars meddelade Turkiet att fri lejd kommer att ges åt 100 000 migranter som okontrollerat skulle kunna ta sig över gränsen till Europa. Tusentals människor har med eller mot sin egen vilja bokstavligen bussats till gränsen av de turkiska myndigheterna och sedan tvingats vandra mot Europa. Förfarandet innebär att Turkiet gör verklighet av de hot genom vilka landet utpressat EU på enorma summor pengar. Allt detta gör de för att EU ska kunna behålla en skadlig och ohållbar politik på migrationsområdet.

Tyvärr ser vi hur legitimt skyddsbehövande migranter har ersatts av ekonomiska migranter och andra personer som helt saknar skyddsskäl men som tar tillfället i akt att söka sig till Europa och inte alltför sällan till Sverige. Asylrätten kan samtidigt inte upprätthållas, eftersom det i praktiken många gånger visat sig svårt att verkställa utvisningar när någon väl har tagit sig in i ett land på illegal väg.

Det är väl känt att en stor andel av de migranter som Turkiet nu har skickat mot Europas gränser har Sverige som slutdestination, och än i dag tycks Sverige sticka ut som det udda exemplet där man fortfarande inte riktigt lärt sig läxan efter tidigare förödande misstag i migrationspolitiken.

Ironiskt nog har de som kanske främst av alla vurmade för en slapphänt och verklighetsfrånvänd politik på området nu också bidragit till en asylkollaps. Samhällseffekterna av detta svek är i dag påtagliga i hela vårt land. Låt oss därför lära av misstagen.

Fru talman! Ett förslag som släppts fram för behandling är att det stöd och bistånd som för närvarande riktas till Turkiet som stat eller dess myndigheter, både för svensk del och när det gäller sådant som förmedlas via EU eller dess medlemsstater, omgående bör upphöra. Vi menar att dessa medel i stället bör riktas om till att motverka effekterna av Turkiets provokationer, till exempel genom Frontex eller nationella skyddsåtgärder som vidtas av Grekland. Vi kan inte acceptera Turkiets agerande, och vi kan inte lämna Grekland ensamt i detta. När vi nu ser upprinnelsen till en ny anstormning krävs skarpa åtgärder med reell effekt, och vi måste hjälpas åt.

Sverigedemokraterna menar därför bestämt att Sverige måste agera för att Grekland ska erbjudas det bilaterala stöd som är möjligt för att öka förutsättningarna att upprätthålla den yttre gränsen.

Fru talman! I dagens betänkande behandlas även Magnitskijsanktioner. Detta är sanktioner som Sverigedemokraterna under en längre period har verkat för. Vi har länge velat se en nationell Magnitskijlagstiftning och har länge varit positiva till att man inom EU och Europa verkar för en synkroniserad form av lagstiftning.

Vi såg glädjande nog hur samtliga svenska partier som har en plats i Europarådet röstade för att uppmana medlemsländerna att införa nationella Magnitskijlagar. Samtliga svenska representanter från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna röstade för detta. Trots det ser vi att den svenska regeringen inte är positiv till detta, och vi ser att andra partier i Sveriges riksdag inte är positiva till en nationell Magnitskijlagstiftning. Däremot är man positiv till att pröva någonting som man har försökt med tidigare, nämligen en EU-gemensam lagstiftning på området.

Detta har diskuterats i Europaparlamentet. Utöver en lång byråkratisk process vill vissa länder inte stöta sig med Ryssland, som ju av förklarliga skäl skulle drabbas negativt av denna typ av lagstiftning. Det är därför inte konstigt att Europaparlamentet, precis som Europarådet, har valt att uppmana medlemsländerna till egna lösningar. Detta är också den väg som jag tror att vi bör gå om vi över huvud taget ska få till denna typ av lagstiftning.

Det är naturligtvis positivt om vi kan använda oss av parlamentet för att synkronisera Magnitskijlagarna. Men vi är inte där än. Det har redan gjorts försök. Det yttersta ansvaret ligger därför naturligtvis först och främst på de nationella parlamenten.

Sverigedemokraterna har med andra ord, till skillnad från andra partier, förstått svårigheterna med att lotsa detta genom EU-byråkratin. Det är också därför som vi har gjort våra ställningstaganden i Sverige.

Vi kan inte rakryggat hävda att vi står upp för mänskliga rättigheter om vi samtidigt låter bli att införa denna typ av beprövade sanktioner som faktiskt kan göra skillnad. Vi kan inte säga att vi gör allt när så inte är fallet. Vi kan alltså bättre än så, och vi förtjänar bättre än så.

Jag vill därför uppmana regeringen, regeringens samarbetspartier och oppositionen att snarast verka för en nationell Magnitskijlagstiftning. Sverigedemokraterna kommer vid dagens omröstning först och främst att stödja våra förslag på detta område, där vi uppmanar till en synkronisering och använder oss av EU för detta. I andra hand kommer vi att rösta på utskottets förslag och därmed rikta ett tillkännagivande till regeringen. Detta innebär ett steg i rätt riktning, men dessvärre är det inte tillräckligt.

Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 6.

Fru talman! Detta är ett coronabetänkande, får man väl säga. För ovanlighetens skull har utrikesutskottet inte skickat ärendet till övriga utskott för att inhämta yttranden. Den som läser och jämför kommer inte att finna andra utskotts uttalanden med anledning av den redovisning av EU-samarbetet som lades på riksdagens bord av regeringen.

Riksdagen ska få fortlöpande information från regeringen när det gäller EU-samarbetet, som vi nu behandlar tillsammans med en lång rad motioner, vilket tidigare har nämnts. Men, som sagt, denna gång har vi i samråd med övriga utskott kommit överens om att de inte behöver yttra sig över skrivelsen.

Som flera talare tidigare har varit inne på handlar detta även om den covidverklighet som vi upplever här och nu 2020, även om detta egentligen är fråga om en tillbakablick på 2019, och 2019 handlade framför allt om brexit. Brexit gick då som en löpeld genom alla våra samtal, och frågan var hur Storbritannien slutligen skulle landa. Efter ett val landade man i ett skarpt brexitbeslut.

Storbritannien deltog även i ett annat val, nämligen valet till Europaparlamentet; 2019 var nämligen valår. Naturligtvis ledde det till att rätt mycket av EU:s, kommissionens och rådens arbete blev fångat av både väntan på och resultatet av val. Det tog lång tid för den nya kommissionen att komma på plats. Många väntade också då på resultatet. Det landade i en ny kommission som pekade ut fyra områden: skydda medborgarna och friheten, utveckla en stark och kraftfull ekonomisk bas, bygga ett klimatneutralt, grönt och rättvist Europa samt främja Europas intressen och värden globalt. Dessutom ska man fokusera på framtidsfrågor. Väl så.

År 2019 var ett framgångsrikt avslut på många frihandelsavtal. Frihandel är det som har byggt EU:s ekonomiska bas. Det var välkommet att vi under den svenska kommissionärens ledning kunde ro flera av dessa avtal i land. I protektionismens smygande tidevarv efterfrågade många just frihandelsmöjligheter med EU som ett sätt att bygga ekonomisk utveckling och styrka för flera länder, inte bara för EU-länderna. Detta är och har varit viktigt för vår ekonomi.

Handelsavtalen måste även leva upp till det vi säger. Ska vi handla med medborgarnas friheter för ögonen skickades fel signal när till exempel Sverige godkände och därmed gav EU möjlighet att fullfölja avtalet med Kuba. Detta frihandelsavtal var en felaktig signal. Det främjar inte vare sig EU:s eller Sveriges värden och intressen globalt sett. Detta beklagar vi djupt. Här hade Sverige en möjlighet att påverka EU:s röst och göra den tydlig i den globala miljön.

När man i december 2019 däremot nådde en överenskommelse om ett klimatneutralt EU 2050 var det naturligtvis en framgång genom att man ändå lyckades nå detta. Men många av oss hade önskat att man hade tidigarelagt målbilden och inte landat först 2050. Det är dock ett steg i rätt riktning.

EU är en dröm för många, för oss, om frihet, mänskliga rättigheter, demokrati och en rättsstat och om en union där människor verkligen får en chans att leva och förverkliga sina drömmar. Det är viktigt att vi håller i och säkrar att denna dröm får leva.

Detta innebär att vi måste utveckla EU:s förmåga att stå emot gränsöverskridande hot. Vi ser att det möjligen måste ske även om det innebär en breddning av EU:s uppgifter. Vi kommenterar det i en av våra reservationer, som jag dock inte yrkar bifall till här, fru talman.

EU:s utvidgning är i mångt och mycket en dröm för många. Det är ett freds- och frihetsprojekt. Detta är inte kravlöst, som vissa säger. Men det är bra att man nu har tagit steg för att stärka anslutningsprocessens fokus på demokrati, mänskliga rättigheter och de friheter som är grunden för EU. Detta är bra om än sent. Vi var ju inne på 2020 när dörren för Nordmakedonien och Albanien öppnades att ta steget att bli kandidatländer. Västra Balkan är viktigt, både för EU och för oss alla, och det är viktigt att dessa länder precis som övriga länder i EU:s grannskap har möjlighet att bli medlemmar om de når upp till de krav som ställs.

EU:s förutsättningar att hävda sina – våra – värden handlar också om huruvida EU självt förmår att leva upp till dem. Vi måste se att vi där har stora utmaningar internt i EU. Det var även synligt 2019. Vi såg det när Polen gick hårt åt sin rättsstat, medierna och friheten. Det finns synlig opposition, men greppet har stärkts. Vi ser det med tragik när Ungern, som var ett av de länder som 2005 var föregångare i riktning mot demokrati, nu leder marschen bort från demokrati. Detta bekräftas i och med att Freedom House konstaterar att Ungern inte längre har demokratisk status och inte längre lever upp till demokratin. Polen och andra följer efter i detta.

Efter att ha läst Viktor Orbáns tal från högtidlighållandet av Trianon fick jag all anledning att fundera över vad det är man håller på med – vägen ut ur EU och bort från EU:s värden. Detta är såklart mycket oroande. Hur vi hanterar detta kommer att vara avgörande om vi med trovärdighet ska kunna hävda EU:s värden om frihet, mänskliga rättigheter, en fungerande rättsstat och demokrati.

De riskerar att bli, och kanske redan är, en trojansk häst för andra intressen, såsom Ryssland och Kina. Vi har senast kunna se det då man blockerar transparensen vad gäller avtalet med Kina om järnvägsutbyggnad i Ungern. Detta är mycket allvarligt. Det är viktigt att EU klarar av att stå upp och fortsätter ett artikel-7-förfarande med mera. Vi måste också framöver stå upp för värden gentemot Ryssland och Kina.

Ukraina har nämnts och tas upp i en reservation som jag vill uppmärksamma er på.

Magnitskijfrågan är dock det jag avslutningsvis vill lyfta fram. Vi säger ja till en nationell sanktionslagstiftning och till en utredning som inte väntar på EU utan går före så att vi har möjlighet att vara en påtryckande kraft. Vi är det gärna tillsammans med nordiska och baltiska vänner eller med andra like-minded, men vi bör vara en påtryckare som går före. Vi är det gärna på EU-nivå, men det har tagit tid och därför vill vi gärna gå före. Jag vill yrka bifall till vår reservation 9 under punkt 5, fru talman.

Fru talman! Europa har aldrig varit så rikt och samtidigt så ojämlikt. Ojämlikheten mellan dem som har och dem som inte har breder ut sig. Den breder ut sig såväl inom länder som mellan länder. EU:s svar på finanskrisen var ännu mer av den högerpolitik som hade skapat krisen. Bankerna räddades medan kostnaderna fick bäras av alla oss andra. Den växande ojämlikheten har skapat en grogrund för nationalister och rasister, som nu vill inskränka demokratin. Med högerns hjälp tar de makten i Europa med en retorik och en politik som sparkar nedåt.

För Vänsterpartiet är demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer inte förhandlingsbara. Regimer på flera håll i världen har börjat att begränsa det demokratiska utrymmet – särskilt civilsamhällets utrymme – både genom att inskränka möjligheterna att finansiera verksamheter och genom hot, våld och begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter.

Under coronapandemin har vi sett att denna utveckling har förstärkts ytterligare. Omfattningen är mycket oroväckande. Det är också oroväckande att stater verkar inspireras av varandra och ibland samarbeta i försöken att tysta obekväma röster.

Europa är på inget sätt undantaget, utan den oroväckande utvecklingen med krympande demokratiskt utrymme finns också här. En tydlig slutsats från de organisationer som granskar detta är att utvecklingen på flera områden faktiskt är värst i Europa, även om det sker från bättre utgångsnivåer. Vänsterpartiet menar att Sverige måste arbeta aktivt inom EU och Europa i stort, till exempel i Europarådet, för att vända denna negativa och oroväckande utveckling.

Under Viktor Orbáns tid vid makten har Ungern haft en oroande utveckling där man begränsat friheten för medier, universitet och civilsamhälle. Under coronapandemin har man till och med infört undantagstillstånd med i princip fullständig makt till Orbán. Detta undantagstillstånd har ännu inte tagits bort, även om det nu har meddelats ett datum för när man hävdar att man ska ta bort det.

Polen är ytterligare ett exempel. Lagändringar och begränsningar av demonstrationsrätten har presenterats, och Amnesty rapporterar om hur polis trakasserar demonstranter och försöker att hindra människor från att delta i protester. Under året har även lokala parlament i över 80 städer och provinser antagit homofobiska resolutioner och upprättat så kallade hbtq-fria zoner. Även i Polen har det styrande partiet, Lag och rättvisa, försökt att använda sig av coronapandemin för att stärka sin makt ytterligare genom att försöka hålla presidentval, trots pandemin och förbudet mot att hålla kampanjmöten.

Ungern och Polen pekas ofta, och med rätta, ut som de EU-stater som har den mest oroväckande utvecklingen, men de är långt ifrån ensamma. Fler EU-länder skulle kunna räknas upp där vi ser att utvecklingen nu går åt fel håll.

Fru talman! I förra veckan grep den turkiska regimen tre parlamentariker – två från vänsterpartiet HDP och en från det socialdemokratiska partiet CHP. En av de gripna var den kända parlamentarikern Leyla Güven, som under vintern 2018–2019 blev känd för sin långa och kraftfulla hungerstrejk. Gripanden är ett av de sätt som den turkiska regimen använder sig av för att tysta kritiker.

En annan person som hamnat i problem med den turkiska regimen är den unge kurden Resul Özdemir från Värmland. Trots att han borde ha getts uppehållstillstånd här i Sverige, likt hans familj, utvisades han mitt under pågående coronapandemi till Turkiet. Där blev han en förstasidesnyhet och anklagad för terrorism. Turkiet använder sig konsekvent av EU:s terrorstämpling av PKK som ett sätt att svartmåla kurder och alla som står upp för kurdernas rättigheter. Vi har ju sedan i går också lärt oss att PKK inte är ett spår i Palmeutredningen; det är farligare med moderater från Täby.

Senast var det fyra socialdemokratiska riksdagsledamöter som hamnade i skottgluggen för de regimtrogna turkiska medierna. Alla dessa hade såklart kurdiskt ursprung. Man kan konstatera att det finns en stor systematik i den propaganda som kommer från turkiska statskontrollerade medier.

Vänsterpartiet har länge kritiserat utvecklingen i Turkiet och uppmanat Sverige och EU att agera kraftigare, men EU har inte vågat agera mot Turkiet av rädsla för att Erdoğan ska säga upp det skamliga avtal som finns för att hindra flyktingar från att ta sig från Turkiet till Europa. Under 2020 har problemen blivit alltmer uppenbara. När den turkiska regimen hotade att skicka samtliga landets flyktingar till gränsen mot Grekland reagerade EU genom att till varje pris försöka hålla människor på flykt borta från Europa.

EU:s kritik mot Turkiet är fortfarande försiktig, och flyktingarna hamnar i kläm i stormaktsspelet mellan EU och Turkiet. Det är hög tid för EU att säga upp avtalet och att tydligt agera mot förtrycket av oppositionella och mot inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter i Turkiet. Jag anser därför att regeringen måste se till att EU bryter detta flyktingavtal så snart som möjligt.

Just nu pågår en militärövning som heter Baltops i Östersjön. Det är en marin militärövning för Sverige, Finland och Nato. Totalt deltar 19 länder. Ett av dem är Natolandet Turkiet. Trots att Sverige och EU har fördömt Turkiets invasion i nordöstra Syrien och trots att EU har fördömt den turkiska marinens kränkningar av Cyperns territorium i en segdragen kamp om naturgas och olja utanför Cyperns kust ges Turkiet militärt tillträde till Östersjön och Europa. Detta är vad Sveriges Natonärmande kostar i praktiken. Vi tvingas att samarbeta även med dem som vi vill fördöma.

Även om medlemskapsförhandlingarna med Turkiet formellt inte är avbrutna framstår det som allt mindre troligt att Turkiet en dag kommer att bli EU-medlem. Samtidigt pågår ändå utvidgningen mot andra länder. För dessa länder har ansökningsprocessen förändrats under det senaste året. Som tidigare talare har varit inne på leder detta förhoppningsvis till en bättre process när det gäller utvidgningar.

I dag har flera länder med en historia av omfattande diskriminering och förföljelse av hbtq-personer ansökt om medlemskap i EU. Erfarenheterna från länder som tidigare har tagit sig in i unionen, som Rumänien, Slovakien och Lettland, visar att det inte räcker att ansökarländerna formellt uppfyller de lagmässiga kraven. Ansökarländerna behöver också visa ett engagemang för att arbeta mot diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller könskarakteristika.

Alla kandidatländer som nu förhandlar om medlemskap i EU brottas med stora utmaningar när det gäller respekten för hbtq-personers rättigheter. Det gäller inte minst Turkiet, som vi har varit inne på, där pride har stoppats vid flera tillfällen, där transpersoner har mördats och där president Erdoğan vid upprepade tillfällen har gjort homofoba uttalanden. I Serbien har prideparader attackerats eller helt stoppats, och var fjärde hbtq-person i landet uppger sig ha blivit utsatt för våld på grund av sin sexualitet.

Vänsterpartiet anser därför att de så kallade Köpenhamnskriterierna behöver skärpas när det gäller hbtq-personers rättigheter så att det uttryckligen framgår av kriterierna att ett land som diskriminerar hbtq-personer inte kan bli eller kan vara medlem i EU.

I höstas presenterade EU-kommissionen sin gröna giv. Målsättningen är att ställa om EU:s politik till nettonollutsläpp år 2050 och att den ekonomiska tillväxten frikopplas från resursförbrukning. Tanken är att Europa ska bli världens första klimatneutrala världsdel.

Vänsterpartiet tycker att detta är en bra ambition. Det handlar faktiskt inte om något mindre än vår planets överlevnad. Vi i Europa, den rikaste världsdelen, kan gå före och visa vägen.

Vänsterpartiet tar forskarnas och klimatrörelsens krav på allvar. Vi vet att om vi ska klara omställningen till ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle kan vi inte fortsätta som vanligt. Vi behöver göra stora, grundläggande förändringar, också i vår ekonomi. Därför bör den svenska regeringen verka för att den europeiska gröna given ska innehålla bindande mål på vägen om minskade utsläpp med 70 procent till 2030 och nollutsläpp redan 2040 samt kompletterande mål för att minska de konsumtionsbaserade utsläppen. Med ambitiösa mål blir det tydligt att vi måste utforma en ny politik och nya instrument – inte bara justera i marginalen.

Europeiska investeringsbankens beslut att inte längre subventionera fossil energi är ett steg i rätt riktning. Nu behövs en konkret handlingsplan för utfasning av miljö- och klimatskadliga EU-subventioner. Till exempel subventioneras europeiska flygresor i dag med 300–400 miljarder kronor per år, enligt EU:s egen miljöbyrå EEA.

Den gröna given behöver innehålla ökade satsningar på jämlikhet och rättvisa. Samhällen som hänger ihop klarar stora utmaningar och förändringar bättre. Samhällen där orättvisor finns dras i stället isär, vilket är en grogrund för ökad nationalism och högerpopulism. En rättvis klimatomställning kräver därför specifika insatser i de kolregioner som finns i Europa, men det kräver också en förändring av EU:s budgetramar och en ny ekonomisk politik. Detta kräver dessutom stora investeringar i tågförbindelser, förnybar energi, energieffektiviseringar och ett hållbart jordbruk.

Vi måste också våga fokusera på de stora företagen. I dag står de 100 största företagen för 70 procent av världens samlade utsläpp. EU måste våga ifrågasätta och sätta stopp för de stora miljö- och klimatbovarna. Klimatpolitiken behöver genomsyra fler politikområden, som handel, jordbruk, energi och transporter. Alla beslut måste bidra till att minska utsläppen.

Regeringen måste därför bland annat verka för att EU:s handelsavtal ska innehålla bindande miljö- och klimatklausuler, så att inga avtal tecknas med länder som inte skrivit under Parisavtalet. Detta gäller till exempel det avtal med Mercosur som just nu är under beredning.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 10.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 4.

Det europeiska samarbetet har ett väsentligt och händelserikt år bakom sig. År 2019 kom att präglas av stora frågor som klimatet, migrations- och flyktingpolitiken och inte minst Storbritanniens utträde ur unionen, för att bara nämna några exempel. Samtidigt fortsatte EU:s ekonomi att växa för sjunde året i rad. Tack var arbetet med att effektivisera den inre marknaden kunde företagande och konkurrenskraft stärkas.

År 2019 blev även året då stödet för Europasamarbetet glädjande nog ökade i de flesta medlemsländer. I Europaparlamentsvalet i maj var valdeltagandet det högsta på 20 år.

Därefter har en ny och mer jämställd kommission kommit på plats under ledning av kristdemokraten Ursula von der Leyen. Och Europeiska rådet har enats om en strategisk agenda för de närmaste fem åren, fram till 2024.

I strategin finns det fyra prioriterade områden: att skydda medborgarna och friheterna, att utveckla en stark och kraftfull ekonomisk bas, att bygga ett klimatneutralt, grönt och rättvist Europa och att främja Europas intressen och värden globalt. Med denna inriktning kan rättsstaten och demokratin värnas samtidigt som den inre marknaden, den gröna given och den gemensamma säkerhetspolitiken utvecklas. Det är en stark strategisk agenda väl i linje med Kristdemokraternas prioriteringar för Europasamarbetet.

Fru talman! När detta är sagt om 2019 ska det också sägas att 2020 innebär en helt ny situation för det europeiska samarbetet. Coronapandemin har fullständigt förändrat förutsättningarna när det gäller ekonomisk utveckling och välfärdsutveckling. Runt om i Europa går nu framgångsrika företag omkull, arbetslösheten skenar och medlemsländer som tidigare har haft en positiv ekonomisk utveckling förvandlas till krisekonomier. Detta är en extraordinär situation – en historisk utmaning som leder till politiska påfrestningar och i grunden prövar hållfastheten i samarbetet och sammanhållningen inom unionen.

I förhandlingarna om EU:s budgetram för 2021–2027 har vi kristdemokrater varit tydliga med att effektiviseringar och omprioriteringar inom en redan omfattande budget är nödvändiga. Vi har också varit tydliga med att den återhämtningsfond för Europa som just nu diskuteras inte får bygga på passivt mottagande av bidrag. När det gäller både budgeten och återhämtningsfonden är ekonomiskt ansvarstagande grundläggande. Kraftigt höjda medlemsavgifter och EU-skatt är inte vägen framåt.

Samtidigt vet vi att EU:s existens i grunden bygger på solidaritet, att den som har räcker ut en hjälpande hand till den som inte har. Som varma Europavänner värnar vi detta. Vi värnar samhörigheten och gemensamheten, och vi inser att utan förhandlingar och utan dialog finns det inget Europasamarbete. Från svensk sida måste vi därför verka för konstruktiva kompromisser vad gäller både långtidsbudgeten och återhämtningsfonden – kompromisser som inte bortser från vare sig det ekonomiska ansvarstagandet eller solidariteten.

Fru talman! När EU fick Nobels fredspris 2012 framhölls unionens stabiliserande roll, som bidragit till att omforma huvuddelen av Europa från en krigets till en fredens kontinent. I Nobelkommitténs prismotivering heter det att EU:s viktigaste framgång är att samarbetet har bidragit till försoning, demokrati och mänskliga rättigheter.

Det finns skäl att påminna om EU:s historiska betydelse, inte minst i orostider när den liberala demokratin ifrågasätts, när människovärdet förringas och när islamism och antisemitism hotar det öppna samhället.

Politik handlar i grunden om ideologi och om människovärde. För Kristdemokraterna innebär det att vi lyfter fram betydelsen av personlig frihet i kombination med socialt ansvarstagande och solidaritet med de mest utsatta, med andra ord de värderingar som i decennier utgjort grunden för den europeiska värdegemenskapen. EU behöver lyfta fram detta. EU behöver i dag ett ledarskap som ser den djupa betydelsen av försoning mellan nationer och folk och som agerar för en gemenskap inte enbart byggd på ekonomiska faktorer. Detta är väsentligt, inte minst i relation till omvärlden.

Fru talman! Oavsett om det gäller kriget i Syrien, diktaturerna i Kina och Iran, det utmanande Ryssland eller den globala förföljelsen av kristna har EU en möjlighet att göra skillnad.

Kristdemokraterna arbetar för ett EU som talar med en röst i utrikespolitiken och alltid prioriterar människovärde och mänskliga rättigheter. Därför välkomnar vi en större andel majoritetsbeslut i utrikespolitiken. Vi står helhjärtat bakom en europeisk Magnitskijlagstiftning, och vi stöder en utvidgning av EU när förutsättningarna finns. Närmast handlar det om Nordmakedonien och Albanien.

De kommande åren är ett starkt, effektivt och solidariskt EU-samarbete helt centralt – ett nära samarbete med respekt för olikheter.

Fru talman! Man skulle kunna tro att jag, precis som vanligt, reagerade på någonting som Lars Adaktusson sa. Men kammarkansliet reagerade på att jag yrkade bifall till en moderat reservation. Därför ska jag rätta mig och yrka bifall till reservation nr 12, som är Vänsterpartiets reservation.

Tack, Lars, för ett intressant inlägg! Jag återkommer någon annan gång.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 9, som är en gemensam reservation från Liberalerna och Centerpartiet angående en svensk så kallad Magnitskijlag.

Europa står nu mitt i en enorm och historisk kris, givetvis till följd av covid-19-pandemin. Den läggs på något sätt ovanpå följderna av tidigare kriser och problem, strukturella problem och så vidare, i många medlemsstater. Därtill har vi brexitproblematiken, ett mer instabilt världsläge, en ökad inhemsk polarisering med en växande populism och mycket annat.

Den här debatten är egentligen tillbakablickande. Det är ju något märkligt att vi diskuterar vad som hände i Europeiska unionen förra året. Det kan vi förstås göra, men jag vill nog ändå vika större delen av min talartid till att tala om framtiden.

Jag är liberal, och jag är en mycket varm Europavän. Jag började engagera mig politiskt för att Sverige skulle bli medlem i Europeiska unionen. Mitt första politiska möte var ett möte på ett så kallat ja-centrum under kampanjen för ett svenskt EU-medlemskap 1994.

Det är nödvändigt att det europeiska samarbetet blir starkare och att det fördjupas. Sverige blir tyvärr alltmer marginaliserat eftersom vi aktivt har valt att ställa oss utanför viktiga delar i Europasamarbetet.

EU-samarbetet är nödvändigt för att vi ska kunna stå starka och skydda vår frihet och vår demokrati mot destruktiva diktaturer som Ryssland och Kina. Det är också nödvändigt med ett starkt EU för att driva på arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter och för en regelbaserad världsordning där vi löser saker multilateralt i globala avtal om klimat och mycket annat.

Ett starkt EU är i dag nödvändigt även för liberaler och andra progressiva i länder som Polen och Ungern och på andra håll där högerradikalismen växer. Likaså är ett starkt EU nödvändigt för en fungerande inre marknad med mer harmonisering, starkare konkurrenskraft och ökad tillväxt.

Den fragmentisering och polarisering som i dag präglar såväl Europa som stora delar av den globala geopolitiken innebär ett bakslag för världen av historiska mått. Ovanpå allt detta kommer pandemin som givetvis förändrar situationen och hela spelplanen dramatiskt med nu nästan 200 000 döda EU-medborgare, och tiotals miljoner jobb hotas.

Fru talman! I det perspektivet krävs en ökad europeisk solidaritet både mellan invånare och mellan medlemsstaterna. Det krävs resoluta både kortsiktiga och långsiktiga insatser för att i praktiken förhindra statskollaps i flera länder i Sydeuropa.

Det betyder att frågor om långtidsbudget, återhämtningspaket, eventuell upplåning, egna medel, och så vidare nu står högst på agendan och kommer i ett delvis nytt ljus till följd av detta. Sverige har här valt en ekonomiskt restriktiv linje som man driver så in absurdum att vi snart är helt ensamma om den. Det finns anledning att rikta kritik mot detta.

Den attityd Sverige nu visar gentemot andra EU-länder kommer att marginalisera oss ytterligare i Europasamarbetet. Efter brexit finns inte heller Storbritannien att alliera sig med och ibland luta sig mot. Det är en annan maktbalans i Europa nu, mer koncentrerad än tidigare kring Tyskland och Frankrike.

Det är också de länderna som ser de realiteter som råder i en rad krisande ekonomier och nu är beredda att ta ansvar för detta. En enig riksdag, förutom Liberalerna, har valt att Sverige bara ska delta i Europasamarbetet halvvägs och på halvfart. Jag tycker att det är djupt beklagligt, fru talman.

Avslutningsvis har Liberalerna ytterligare en reservation i betänkandet. Jag avstår från att yrka bifall till den för att sedan vinna tid under voteringen. Den gäller utvecklingen i Turkiet.

Det har kommit till en punkt där man nu måste formellt avbryta anslutningsprocessen med Turkiet. Nu har AKP-partiet och Recep Tayyip Erdoğan styrt Turkiet i 17 ½ år. De första tre fyra åren skedde reformer, vilket också banade väg för en förbättrad relation med Europeiska unionen.

Från 2007 och framåt har Turkiet praktiskt taget inte genomfört några reformer. Det ledde fram till att man nu inte får öppna vissa kapitel i anslutningsprocessen. Sedan kom en rad år av stagnation, ökad kontroll av invånarna i Turkiet, starkare politiskt förtryck, arresteringar och kontroll över medier. Det var ett successivt nedmonterande av det som är checks and balances inom staten.

Sedan 2014 gick det sämre för AKP-partiet. Man förlorade majoriteten i valet. Man utlyste då undantagstillstånd och avbröt fredsprocessen med kurderna. Man satte igång nya krig, lamslog hela landet och tvingade fram ett nyval som Erdoğan vann.

Följden av det blev kuppförsöket året därpå i Turkiet. Det har sedan följts av massiv repression ända fram till nu, och det pågår fortfarande. Det sker massarresteringar. Man slår sönder de oppositionella partierna och deras strukturer.

Man agerar på ett sätt i frågan om rättsstat och mänskliga rättigheter som gör att det i dag är omöjligt att betrakta Turkiet under den nuvarande regimens ledning som en partner till Europa eller en stat som kan bli medlem. Därför måste man nu ta steget att avbryta anslutningsprocessen med Turkiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 8.)