Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik

Anf. 157 Veronica Palm (S)

Fru talman! Den grundläggande konflikten i svensk politik står att finna i gränssnittet mellan marknadens intresse och människans behov. Precis där vill jag inleda den här debatten. För mig och för socialdemokratin är människans frigörelse målet och själva meningen med politiken. Det handlar om att fler människor ska få friheten att förverkliga sina drömmar och att fler människor ska våga drömma om det man en gång inte trodde att man kunde förverkliga. Socialdemokratin är en frihetsrörelse. Just därför är det med stor sorg som jag ser hur friheten i Sverige begränsas. De ekonomiska och sociala klyftorna ökar, och färre människor ges reella möjligheter att göra sina egna val. Även inom civilutskottets beredningsområde är det slående tydligt. Låt mig börja med bostadspolitiken! Den borgerliga regeringen har valt att ändra mål och inriktning på hela bostadspolitiken till fördel för marknadens intresse och på bekostnad av människors behov. Nu ser vi effekterna. Nybyggnationen av hyresrätter har mer än halverats under den borgerliga regeringens första mandatperiod. Samtidigt är det 120 000 fler 19-24-åringar nästa år än när den här regeringen tillträdde. Nära en kvarts miljon unga vuxna saknar bostad i Sverige. Förra året färdigställdes 2 045 små lägenheter i hela landet. Det är den lägsta nivån på 22 år. Bostadsbristen är ett gissel för var och en som drabbas. Jag tänker på den 26-åriga floristen i Malmö, som tvingas bo kvar hos sina föräldrar, på den 21-åring som tvingas avstå från drömutbildningen i Uppsala för att det inte finns studentbostäder, på barnfamiljen i Umeå som hindras av bland annat bolånetak att bygga sitt första hus och på pensionärsparet i den avbetalda villan i Enskede som skulle straffbeskattas om de sålde huset och köpte ett bättre anpassat boende. Listan kan göras lång. Vi har i dag en bostadspolitik som utgår mer från marknadens intresse än från människors behov. Men bostadsbristen är också ett gissel för Sverige som nation. Bristen på bostäder och i synnerhet bristen på hyresrätter gör att människor bor kvar. Sverige stagnerar. Begåvningar går förlorade när studentbostadsbristen tvingar bort unga människor från landets högskoleorter. Flaskhalsar på arbetsmarknaden blir än trängre när människor inte kan flytta dit där jobben finns. Bostadsbrist i kombination med brister i möjligheter till omskolning och vidareutbildning slår hårt mot Sverige och hämmar landets tillväxt. Det har vi inte råd med. Sverige har inte råd att backa in i framtiden. Mot den här bristen på politik och mot denna regering, som redan har regerat sig trött, står en socialdemokratisk politik för ökat bostadsbyggande och för mångfald på bostadsmarknaden. Vi vill vrida politiken i en annan riktning där människors behov sätts före marknadens intresse. Som alternativ till regeringens totala avsaknad av stöd till nyproduktion avsätter vi i vår skuggbudget en byggmiljard. Det är 1 miljard kronor för att kicka i gång bostadsbyggandet där bristen är som störst. Landets unga har stått i bostadskö tillräckligt länge. Fru talman! Då miljonprogramshusen byggdes var de en symbol för framtidstro och optimism. I dag, 40 år senare, är verkligheten en annan. Flera av miljonprogrammets områden har blivit symboler för ett Sverige som slits isär. Av åldersskäl men också som ett led i att bryta socialt och ekonomiskt utanförskap krävs en storskalig renovering av miljonprogrammets bostäder. Mer än en tredjedel av samhällets energianvändning går i dag åt till uppvärmning av byggnader. Det är oförsvarbart. En aktiv bostadspolitik ska i stället kunna vara ett viktigt verktyg i klimatomställningen. Vi socialdemokrater föreslår därför statliga lånegarantier för att få i gång en grön upprustning. Det skulle i ett slag kunna betyda en nödvändig upprustning och en klimatsäkring av 60 000 lägenheter. Det är ett viktigt steg för att bygga Sverige hållbart - ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Fru talman! Även inom konsumentpolitikens område har den borgerliga regeringen ändrat mål och inriktning. Även här ser vi tydligt vridningen till förmån för marknadens intresse och på bekostnad av människans behov. Konsumentpolitiken har reducerats till att vara en opartisk betraktare som anser att konsumenter ska göra aktiva val. Jag möter många människor som har gjort aktiva val men som har valt fel: fel elbolag, fel mobilavtal, fel mäklare. Många gånger är det omöjligt att göra dessa val ogjorda. För mig och för socialdemokratin handlar konsumentpolitik om att ge förutsättningar för att kunna göra bra val men också om att kunna känna sig trygg i att om jag blir lurad så ska det finnas ett skydd för mig som enskild konsument. Konsumentpolitiken i dag saknar dessutom helt ett hållbarhetsperspektiv. Att ta ansvar för framtiden är inte någonting vi kan ägna oss åt då och då, när vi känner att vi har lust eller råd. Våra ekologiska fotavtryck märks redan i dag, och de är ett gemensamt ansvar. Därför föreslår vi att konsumentpolitikens mål kompletteras med ett mål om hållbar konsumtion. Avslutningsvis vill jag göra kammaren uppmärksam på frågan om bluffakturor. Allt fler i Sverige väljer att starta eget, och det är bra, men många enskilda företagare luras. En konsument som köper en vara eller tjänst via telefon, internet eller postorder har i dag 14 dagars lagstadgad ångerrätt. Men det finns inte för den som driver eget företag. Hon har inte heller rätt att ansluta sig till Nixregistret för att på så sätt slippa ettriga telefonförsäljare. Enligt Svensk Handel drabbas tusentals svenska småföretagare varje år av dessa bedrägeriförsök. Därför föreslår vi socialdemokrater en översyn av lagstiftningen i syfte att stärka skyddet och underlätta för landets småföretagare. Med hänvisning till detta, fru talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 21 som föreslår andra mål för bostadspolitiken och för konsumentpolitiken. Det är två rödgröna reservationer där vi - Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet - sätter människovärde före marknadsvärde och pekar på att det går att vända utvecklingen. Sverige förtjänar mer av frihet, jämlikhet och solidaritet med kommande generationer! (Applåder) I detta anförande instämde Amineh Kakabaveh (V).

Jan Lindholm (MP)

Anf. 158 Jan Lindholm (MP)

Fru talman! Ärade åhörare! Vad kan man säga efter ett sådant brandtal? Civilutskottets betänkande 1 om samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik, eller utgiftsområde 18 som det heter i statsbudgeten, är det minsta utgiftsområdet i statsbudgeten när det gäller pengar, men kanske är det ändå en av de viktigaste delarna av politiken när det gäller hur vi formar vår gemensamma framtid. Regeringens förslag till budget för utgiftsområde 18 landar på totalt 1 152 414 000 kronor. Om man jämför det med avgiften till EU som är 30 miljarder eller försvarsbudgeten på 45 miljarder är det en väldigt liten summa som vi i den delen av det här betänkandet diskuterar. De tre enskilt största posterna i regeringens förslag till utgiftsområde 18 är Lantmäteriet som får drygt 494 miljoner kronor, Boverket som får lite drygt 202 miljoner kronor och Konsumentverket som får dryga 113 miljoner. Samtliga fyra oppositionspartier har egna budgetförslag som allesammans innebär ökningar av anslagen på utgiftsområde 18. Men oppositionspartiernas förslag skiljer sig ganska mycket åt, så när det gäller pengarna finns det ingen samlad opposition. När det gäller målformuleringarna, som vi hörde i föregående anförande, är oppositionen emellertid mer samlad, även om den inte är enig. Miljöpartiet har beskrivit sitt alternativ till den ekonomiska politiken i motionen Ansvar för framtiden , där vi konstaterar att Sverige har mycket stora möjligheter att med klimatsmarta investeringar skapa många nya arbetstillfällen samtidigt som vi bygger ett hållbart samhälle för att möta de utmaningar framtiden kommer att innebära. Miljöpartiets vision är ett Sverige med 100 procent förnybar energi, energieffektiva industrier och bostäder och snabba och bekväma spårbundna transporter som också följer sina tidtabeller. Den globala klimatförändringen och den ekonomiska instabilitet, som nu även den kan betraktas som ett globalt fenomen, liksom eurokrisen och alla de tydliga signaler vi kan se på många råvarumarknader och på den globala livsmedelsmarknaden om en snabbt tilltagande resursbrist gör att det för vart år som går blir än viktigare att vi sätter fart på de gröna framtidsinvesteringar som Miljöpartiet förordar. Den som känner oro för den ekonomiska instabiliteten i världen borde tilltalas av Miljöpartiets budgetförslag, eftersom det har ett högre så kallat finansiellt sparande än vad regeringen har. Det innebär att vi har en större marginal mellan de utgifter vi föreslår och de intäkter vi budgeterar än vad regeringen har. Marginalen för det oförutsedda är därmed större i Miljöpartiets budget än i regeringens. I ett samhälle där klyftorna växer mellan befolkningsgrupper tenderar även de oförutsedda kostnaderna att stiga. Osäkerheten i regeringens budget är därför större än de vill erkänna. Vi som föreslår förändringar i skattesystemet som minskar klyftorna mellan dem som har mest och dem som har minst kan i stället räkna med minskade kostnader på många områden. Exempelvis minskar den sociala utslagningen och det regeringen definierar som utanförskap. Vår marginal är alltså stabilare än regeringens. För Miljöpartiet är det uppenbart att det är god ekonomi att förebygga och att hålla ihop samhället. Vi föreslår därför även ökade satsningar på vården, och vi avsätter mer resurser än regeringen för att möta den växande barnfattigdomen. Vi gör detta i huvudsak genom omprioriteringar i regeringens budget. Våra ökade satsningar på utbildning, forskning, vård och omsorg ger dessutom betydligt fler nya jobb per satsad miljard än den krogmomssänkning som regeringen exempelvis vill genomföra. Miljöpartiet föreslår jobb där de behövs, inte där de endast efterfrågas av dem som har råd. Fru talman! De fyra allianspartierna har den 23 november avslagit samtliga budgetförslag som oppositionen lagt fram, däribland alla de kloka förslagen från Miljöpartiet, vilket gör att ramen är fastlagd och att förutsättningarna för vårt förslag därmed inte längre finns, om nu inte finansutskottet tar ett eget initiativ exempelvis i frågan om krogmomsen, men tiden för det börjar rinna ut. Liksom övriga oppositionspartier tar vi därför inte del i den fortsatta beslutsgången när det gäller själva budgeten utan lämnar över ansvaret till den minoritetsregering som nu får ta eget ansvar för rikets ekonomi. Jag redovisar därför fortsättningsvis endast kortfattat de omfördelningar av det totala anslaget, inom ramen för den av riksdagen fastlagda totala utgiftsramen, som vi från miljöpartiet i motion C417 förordar för utgiftsområde 18. Vi föreslår alltså en utökning av anslaget till Boverket med 220 miljoner kronor. Det gör vi för att starta ett miljömålsanknutet kunskapsutvecklingsprogram för att öka kompetensen när det gäller kopplingen mellan miljö och planeringsfrågor både hos politiker och hos handläggare i kommuner och länsstyrelser. Programmet syftar till att utveckla verktygen i arbetet med att nå de 16 miljömålen. Vi kan i dag se att många kommuner tyvärr inte planerar för de klimatrelaterade miljöförändringar som faktiskt redan sker, vilket tyvärr kommer att leda till onödiga merkostnader i framtiden. Vi vill minska de här kostnaderna redan nu. På det sättet tar Miljöpartiet ansvar för framtiden. Tillgängligheten är ett annat område som vi vill avsätta mer resurser för. Det är då fråga om ett nytt hisstöd för att fler fastighetsägare ska ha råd att tillgängliggöra sina flerfamiljshus. Vi avsätter 100 miljoner per år till detta men har beredskap för att öka det vid behov. Vi vill även öka kunskaperna kring bullerfrågor i den byggda miljön och avsätter 10 miljoner per år och samma belopp för att ha möjligheter att i förhandlingar med fastighetsägarna återstarta den av alliansregeringen nedlagda fonden för fukt- och mögelskador. Den behövs verkligen mer än någonsin i dag med tanke på alla de skador som dålig byggteknik och undermålig förvaltning har skapat de senaste årtiondena. Strålskyddsmyndigheten har visat att 200 lungcancerfall per år skulle kunna förhindras om samtliga bostäder med radonhalt över gällande gränsvärde åtgärdades. Miljöpartiet föreslår därför ett anslag på 5 miljoner per år för att förbättra kunskapen kring radon och stimulera åtgärder. Med ökad kunskap växer trycket underifrån och mer blir gjort snabbare, vilket räddar fler liv. Så tänker vi. Miljöpartiet vill även satsa 6 miljoner mer än regeringen på att öka företagens kunskaper om konsumenternas rättigheter. De pengarna är även tänkta att användas för att vidareutveckla Konsumentverkets e-tjänster, som ju vänder sig direkt till konsumenterna. På så vis förebygger man och minimerar konflikter mellan säljare och köpare. Slutligen föreslår Miljöpartiet, inom den av riksdagen fastlagda ramen för budgeten för 2012 och utgiftsområde 18, att det även tillförs 9 miljoner årligen för att användas till att utveckla konsumentinformation kring läkemedelsanvändning, och då i första hand läkemedelsbiverkningar. Vet ni att i storleksordningen 400 000 ungdomar i Sverige lider av problem med ofrivillig överkonsumtion av läkemedel? Miljöpartiet vill ta vara på den kunskap som har utvecklats av konsumentföreningen Kilen och inlemma den verksamheten i Konsumentverkets ansvar. Det är totalt alltså 240 miljoner till viktiga framtidsfrågor som regeringen inte prioriterar. Utöver själva budgetfrågorna handlar betänkandet även om ett antal motioner som regeringen föreslår att kammaren ska avstyrka. Fru talman! Regeringen har inga bostadspolitiska ambitioner utan anser att marknaden ska lösa alla bostadspolitiska frågor. Vi kan alla med bedövande tydlighet se att det faktiskt inte fungerar, och det fungerar inte i något land. Bostaden som handelsvara löser inga bostadspolitiska frågor. Tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har Miljöpartiet därför en reservation, reservation 1 i betänkandet, som jag alltså yrkar bifall till. Där föreslår vi en målformulering för bostadspolitiken som vi menar att riksdagen borde ställa sig bakom. I dessa tider, med den oro som finns på den ekonomiska marknaden, ser vi nu en tendens till fallande priser på egnahem och bostadsrätter. Den politik som regeringen har bedrivit har bäddat dåligt för den utvecklingen. Jag är personligen mycket orolig för att vi inom en snar framtid kommer att få se privatpersoner med ägarfastigheter i samma situation som i många andra länder, alltså att värdena realt marknadsmässigt i stor utsträckning kommer att understiga de skulder man har. Det är inte första gången vi har råkat ut för det i Sverige. Jag har själv suttit i en kommunledning på den tiden vi hade möjligheter att till viss del gå in och stödja enskilda individer som drabbades av det. Jag har för mig att det var under 80-talet. Tyvärr har den här regeringen bäddat dåligt för den utvecklingen. Fru talman! Vi gröna är också mycket förvånade över att regeringen håller fast vid en målsättning för konsumentpolitiken som inte på något sätt kopplar samman konsumtionsfrågor med miljö. Den här utvecklingen, som jag tycker att alla politiker pratar om som en utveckling i hållbar riktning, måste faktiskt backas upp av en politik som underlättar för konsumenterna att också göra dessa hållbara val. Nu har de tolv minuter gått som jag har anmält på talarlistan, men jag borde naturligtvis, fru talman, säga några ord även om Miljöpartiets förslag till en bostadspolitisk utredning, några ord om klimatanpassning av miljonprogrammens alla bostäder och även om vårt förslag om hur vi menar att man kan göra det möjligt att bygga även på landsbygden. Men, fru talman, jag vet att jag tröttar ut mina kolleger i utskottet så jag avstår från att ta upp de frågorna. Självklart står vi miljöpartister ändå bakom alla de reservationer som vi har i det här betänkandet, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall i de två frågor jag talat kort om, nämligen till reservationen 1 och reservationen 21.

Anf. 159 Carina Herrstedt (SD)

Fru talman! Bostadspolitiken är den största delen av civilutskottets beredningsområde och därför har jag valt att fokusera på just detta i mitt anförande, inte därför att konsumentpolitik eller något annat är mindre viktigt utan därför att jag tycker att detta är en stor och viktig del. Byggnation och samhällsplanering utgör en viktig del i samhället och dess utveckling. Sverigedemokraternas bostadspolitik vilar på samhällets och människans gemensamma ansvar, möjligheter och skyldigheter. Bostaden och hemmet utgör ramen för varje människas liv. Till människans grundläggande behov och rättigheter hör att ha en bostad, en plats att kalla sitt hem. Mitt hem är min borg, heter det så fint, men hemmet är inte bara en borg utan också grunden för vår trygghet. Varje enskild medborgare har specifika krav och förväntningar på sin bostad. Det är därför en viktig samhällsuppgift att se till att det finns ett så brett urval som möjligt av bostäder men också av bostadsformer att välja mellan, oavsett vilken livssituation man befinner sig i. Samtidigt får inte den statliga bostadspolitiken ges en sådan omfattning och inriktning att den riskerar att begränsa människors fria val eller att inskränka det kommunala självstyret. Gårdagens bostadspolitik passar illa för framtidens behov, där allt fler äldre lever längre och också bor kvar i sitt hem högre upp i åldern samtidigt som våra ungdomar inte ges möjlighet att flytta hemifrån då andelen bostäder för unga inte matchar efterfrågan. Särskilt allvarlig är, som vi har hört här, situationen just för studenter. Bristen på studentbostäder är ett stort och återkommande problem som ändå inför varje terminsstart verkar komma som en total överraskning. Sverigedemokraterna har sedan tidigare deklarerat att vi vill vända det mest akuta och kritiska läget på studentbostadsmarknaden genom att göra det skattefritt att hyra ut halva bostaden och genom att skattebefria andrahandsuthyrningen och göra reglerna mer flexibla. Detta är kanske inte den långsiktiga lösning vi söker, men någonstans måste vi börja. Den statsfinansiella kostnaden för detta blir ett i sammanhanget lågt pris att betala för att på kort tid lösgöra en stor andel bostadstillfällen för unga och studenter som för närvarande kanske tvingas tacka nej till ett jobb eller till en utbildning därför att de inte hittar ett boende. Mycket talar för att dessa bostadstillfällen skulle kunna uppstå just i storstadsregionerna där bostadsbristen är som störst. De samhällsekonomiska vinsterna skulle bli stora när vår bostadsyta nyttjas på ett mer effektivt sätt. Sverigedemokraterna vill också avskaffa fastighetsskatten för studentbostäder och se över skatteregelverket när det gäller olika boendeformer eftersom dessa faller ojämnt ut. Vilka är incitamenten för att bygga små bostäder och studentbostäder när det är svårt att få lönsamhet i nyproduktion eftersom stigande material- och markpriser driver upp produktionskostnaderna? Förklaringen till att produktionskostnaderna har ökat verkar i första hand handla om stigande markpriser och ökade projekteringskostnader. I syfte att få ned produktionskostnaderna vill Sverigedemokraterna se över regelverket och byggnormerna för att göra det enklare och billigare att bygga. En bakomliggande faktor till de stigande materialpriserna är den dåliga konkurrensen både i produktionen av och i efterfrågan på byggmaterial. Det som varit avgörande för vårt lands välstånd är våra gemensamma värderingar, jämställdheten mellan män och kvinnor samt respekten för varandra och våra lagar. Men på flera håll i Sverige har vi bostadsområden där våra svenska värderingar inte längre är normgivande. Bostäderna i miljonprogrammen kännetecknas ofta tyvärr av en hög andel invandrare som ofta tyvärr står utanför arbetsmarknaden och har fastnat i bidragsberoende. De problem som finns i utanförskapsområdena är alarmerande och kräver särskilda lösningar. Bostadspolitiken är bara en liten beståndsdel för att komma till rätta med de strukturella problem som finns i miljonprogramsområdena. Det kommer att krävas många insatser från olika håll i samhället för att vi ska närma oss en lösning på dessa problem. Vi måste ge de boende i dessa områden rätt verktyg så att de kan lyckas i samhället. Det finns ett stort behov av upprustning och omstrukturering av miljonprogrammets flerbostadshus. Sverigedemokraterna vill främst rikta anslagen inom området bostadsmarknad mot stöd i form av garantiprogram till upprustning och omstrukturering av utanförskapsområden eftersom dessa problem har blivit stora samhällsproblem och vi ser stora socioekonomiska vinster med ett sådant förslag. Därför, fru talman, har Sverigedemokraterna valt att tillföra ett nytt anslag för att komma till rätta med delar av miljonprogrammens problem. Men jag vill också passa på att poängtera att vi i grunden anser att det är fastighetsägarna och kommunerna som bör ta ett gemensamt ansvar för att rusta upp miljonprogrammen. Däremot menar vi att eftersom upprustningsåtgärderna inom dessa områden inte alltid är företagsekonomiskt motiverade finns det starka skäl för staten att bidra till att finna finansieringslösningar. En annan viktig åtgärd är att EBO-lagen omedelbart rivs upp eller åtminstone ses över så att inte redan hårt belastade områden belastas ytterligare. Nyanlända kan hänvisas till ett annat område där de inte bara har ökade förutsättningar till eget arbete utan också större möjligheter att bli en del av samhället. Mer än tre fjärdedelar av Sveriges lägenheter är äldre än 30 år. Det är både en utmaning och en möjlighet för bygg- och företagsbranschen till omfattande energieffektiviseringsåtgärder. Kostnaden för totalrenoveringar inklusive energieffektiviseringsåtgärder är i stora drag densamma som vad rivning och nybyggnation skulle kosta, men de samhällsekonomiska vinsterna vid nybyggnation skulle vida överstiga kostnaderna. Detta skulle också skapa en del nya jobb. Fru talman! Vi vill också se över möjligheten att lagstifta om skattefri avsättning till en fond för framtida underhåll. De pengar som inte används för sitt syfte bör inom en viss tid bli skattepliktiga. Sverigedemokraterna har satsat 105 miljoner kronor mer än regeringen på utgiftsområde 18, men jag tänker inte stå här och klaga på vare sig regeringens eller övriga oppositionspartiers satsningar eller kanske brist på satsningar. Jag menar att det inte är så vi finner långsiktiga och hållbara lösningar. Bostadsbristen avhjälps inte av att vi står här och klandrar varandra eller anklagar varandra. Bostadsbristen kan enbart lösas om vi hittar gemensamma lösningar som vi alla kan leva med. Då gäller det att både ge och ta. För mig är lösningen att komma överens och framför allt att komma till skott. Vi behöver inte alltid vara av samma åsikt, men vi sitter trots allt här för att vi vill uppnå ett bättre Sverige och en bättre bostadspolitik. Precis som övriga talare har sagt ryms inte Sverigedemokraternas föreslagna satsningar inom den beslutade ramen. Därför har jag faktiskt inget yrkande.

Anf. 160 Veronica Palm (S)

Fru talman! Jag vill ta chansen att fråga Carina Herrstedt som första företrädare upp i talarstolen för de fem partier som står bakom betänkandet om den fråga där Carina Herrstedt slutade sitt anförande, nämligen att bostadsbristen löses inte genom att vi pratar här utan att det krävs något mer. För mig är det alldeles uppenbart att det krävs en aktiv politik. Då undrar jag varför ni fem partier som ställer er bakom betänkandet har valt att inte göra förändringar. Ni har ändrat målet till att inte vara aktiv politik. Ni har tagit bort en del klimatanpassningar - men dem kan vi lämna därhän. Det blir tydligt att Carina som företrädare för ett av de fem partier som står bakom betänkandet väljer att lyfta fram marknaden som lösning. Den har vi haft i fem år. Vi har sett vad den har lett till, nämligen ökad bostadsbrist. Vidare är det andrahandsuthyrningar. Är ni nöjda, Carina Herrstedt, med resultaten?

Anf. 161 Carina Herrstedt (SD)

Fru talman! Om vi är nöjda? Jag vet inte riktigt vilka "ni" Veronica Palm syftar på. Jag tillhör inte de övriga, och jag har inte varit med och drivit någon bostadspolitik tidigare här. Jag blev lite disträ för jag tappade bort en penna. Du pratar om de bostadspolitiska målen. Förlåt, men visst var det så, Veronica? (VERONICA PALM (S): Är ni nöjda?) Jag är absolut inte nöjd. Då hade vi inte stått här om vi alla var nöjda, eller hur? Vi måste komma överens, komma till skott, närma oss varandra för att komma fram till en lösning i stället för att vi står på var sin sida och inte kommer någonvart.

Anf. 162 Veronica Palm (S)

Fru talman! Det blir tydligt - vilket vi också kan läsa i betänkandet som en majoritet av utskottet har ställt sig bakom - att det är precis vad Carina Herrstedt säger i sitt anförande, nämligen att unga ska bo i sämre lägenheter med lägre standard och ställa lägre krav. På så sätt ska de unga komma in på bostadsmarknaden. Det kan man tycka. Jag tycker inte så. Men det ger också långsiktiga effekter. Då får vi ett sämre bostadsbestånd. Vi ska bygga hus som ska stå i 100 år. Det är dåligt. Det andra svaret är att unga människor ska bo inneboende hos snälla tanter som inte har råd att flytta från villan. För det första tycker jag inte att det är okej. För det andra är det inte heller någon aktivt framåtsyftande politik. Det skulle vi kunna ha. Ni formar ju en majoritet för att kunna driva en aktiv bostadspolitik, och ni väljer att avstå. Min fråga kvarstår: Är ni nöjda med det resultat som har uppnåtts? Om inte, hur arbetar ni som står bakom majoritetstexten för att få fler unga in på bostadsmarknaden?

Anf. 163 Carina Herrstedt (SD)

Fru talman! Svaret är fortfarande nej. Jag är inte nöjd. Då hade jag inte velat satsa mer än vad regeringen gör. Du vet också att jag tyvärr inte kan yrka på de förslagen här och nu. Jag kan inte se att jag i mitt anförande skulle ha sagt att unga skulle bo sämre. Jag säger tvärtom att man måste se över regelverken, göra det mer flexibelt och göra det möjligt för unga att ha någonstans att bo. Sedan kan jag väl hålla med om att inneboende kanske inte är det optimala sättet att bo, men om jag får välja mellan att vara inneboende hos en snäll gammal dam eller att inte ha något boende alls är valet inte särskilt svårt. Vill jag studera och har möjlighet att bo inneboende någonstans gör jag gärna det för att förverkliga min dröm.

Amineh Kakabaveh (V)

Anf. 164 Amineh Kakabaveh (V)

Fru talman! Sverige behöver en ny bostadspolitik med tydliga och starka ambitioner. Alla människor, inte bara de med särskilt goda ekonomiska förutsättningar, ska ha möjlighet att leva i bra och goda bostäder till rimliga kostnader i en trygg boendemiljö. Hyresrätten har därför en särskilt viktig betydelse. Alla billiga hyresrätter behövs. De ska inte dras undan hyresmarknaden genom ombildningar till bostadsrätter. Det är bra att sambanden mellan bostadspolitikens olika frågor och utmaningar har uppmärksammats av regeringen. Men problemet är att det saknas innehåll och ambition i högerregeringens bostadspolitik. Bostadspolitiken måste möta de utmaningar som tar sig uttryck i bland annat bostadsbrist, segregation och otillräckliga insatser för nya bostadsbestånd. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet föreslår därför med utgångspunkt i dessa förslag att riksdagen avslår regeringens förslag och därmed bifaller våra motionsyrkanden. I det sammanhanget vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 21. Självklart står jag bakom samtliga Vänsterpartiets motionsyrkanden i betänkandet, men av tidsskäl yrkar jag bifall bara till dessa två reservationer som mina kamrater har. Fru talman! I dag råder det bostadsbrist i 120 av landets kommuner och i alla större städer i Sverige. 248 000 unga vuxna saknar eget boende. Vänsterpartiet vill möta bostadsbristen genom att öka bostadsbyggandet. Genom investeringar i nyproduktion och upprustning av bostäder skapas också samhällsnyttiga jobb. Vårt mål är att det ska byggas 40 000 bostäder om året, varav en majoritet ska vara hyresrätter. Vi vill därför utforma ett statligt stöd för att stimulera ökat bostadsbyggande med inriktning mot hyresrätter till rimlig kostnad och med miljövänlig teknik. Stödet ska riktas mot tillväxtorter och orter där bristen på ändamålsenliga och efterfrågade bostäder är särskilt stor. Även kooperativa hyresrätter omfattas av stödet. Vi vill satsa 3 miljarder kronor på ett sådant investeringsstöd. Vänsterpartiet vill också genomföra en miljardsatsning på miljonprogrammen genom att upprusta befintliga lägenheter. Vidare satsar vi 3 miljarder kronor på att införa ett nytt upprustningsprogram för flerfamiljshus. Fru talman! Ungefär 300 000 av beståndet inom allmännyttans miljonprogramsområden är i behov av upprustning inom de närmaste åren. Med vår satsning skulle 60 000 lägenheter per år kunna totalrenoveras. Vi i Vänsterpartiet menar att upprustningen ska ske i nära samråd med de boende. En demokratiplan ska upprättas och en konsekvensanalys göras angående hur den valda upprustningen påverkar de boendes besittningsskydd och reella möjligheter att bo kvar. Vi vill skapa förutsättningar för att landets hyresgäster ska kunna bo i moderna, funktionella lägenheter med ökad tillgänglighet och med låg energiförbrukning. Fru talman! Hyresfastigheter och bostadsrättsföreningar är i dag undantagna från regeringens ROT-program. I Vänsterpartiets budgetmotion har vi föreslagit att dagens ROT-avdrag, som enbart riktar sig till villaägare och bostadsrättsinnehavare, slopas och ersätts med ett upprustningsstöd för flerfamiljshus. Förslaget innebär emellertid att villaägare som genomför energieffektiviseringsåtgärder även fortsättningsvis ska kunna få göra avdrag för dessa åtgärder. Fru talman! Det är hög tid att hela samhället görs tillgängligt för alla medborgare. Bristande tillgänglighet ska skrivas in i diskrimineringslagstiftningen och resurser satsas på att bygga bort hinder i offentliga miljöer. Vi avsätter därför 2 miljarder kronor för att bygga bort hinder i offentliga lokaler och affärslokaler som restauranger och butiker. Vi tycker också att alla kommuner ska vara skyldiga att i egen regi eller genom regional samverkan ordna en bostadsförmedling som är transparent, förmedlar såväl allmännyttiga som privata lägenheter och som fördelar lägenheter enligt turordning och med social och medicinsk förtur. Bostadsförmedlingen ska också kunna förmedla andrahandskontrakt. Den kommunala bostadsförsörjningslagen behöver förtydligas så att en bättre genomlysning sker av hur kommunerna uppfyller sitt ansvar att tillgodose alla kommunens invånares behov av ett bra boende. Fru talman! Vänsterpartiet anser att vi ska ha mål för människors boendevillkor. Det är särskilt viktigt för alla unga att ha ett bra boende för att klara skolan. Vi anser att alla bostads- och verksamhetsområden ska vara öppna för alla. Vi vänder oss mot uppdelningen av människors boende på grund av ekonomiska tillgångar. Tillgång till boende utan krav på stora kapitalinsatser är viktigt för en välfungerande arbetsmarknad och möjlighet till studier. Utomhusmiljöer ska bidra till trygghet för både män och kvinnor. Vi i Vänsterpartiet har många motiv till att det ska finnas en aktiv politik för människors boendevillkor. Allmännyttan ska enligt Vänsterpartiet värna rätten till en bra bostad och boendemiljö utan krav på egen ekonomisk insats. Fru talman! Högerregeringen har försvagat allmännyttan, och denna försvagning som i dag pågår av allmännyttan kommer oundvikligen att leda till en försämring av möjligheterna att föra en social bostadspolitik i framtiden. Utförsäljning av kommunal egendom i form av hyresrätter, oftast till underpriser, skapar nya trösklar för kommande generationers möjlighet att skaffa en bostad utan stora kapitalinsatser. Allmännyttan är tillsammans med planmonopolet kommunernas viktigaste verktyg för att låta ett rättviseperspektiv genomsyra bostadspolitiken i enlighet med Vänsterpartiets mål. Vi vill stärka människors möjligheter att välja hur de vill bo. Bostadspolitiken är därför också viktig för att aktivt bekämpa segregationen. Sverige behöver flera bostadsområden med blandade boenden och upplåtelseformer. Det är angeläget att kommunerna genom en aktiv bostadspolitik bidrar till ett varierat utbud med lokala bostadsmarknader. Vi anser att det är viktigt att kommunerna stärker sina bostadsföretag och utvecklar möjligheterna att tillhandahålla bra bostäder enligt självkostnads- och bruksvärdesprinciper. Av detta skäl anser vi att det i varje kommun ska finnas minst ett allmännyttigt bostadsbolag. I syfte att uppnå detta mål bör de kommuner som i dag saknar ett allmännyttigt bostadsbolag ha ansvar för att ett sådant på sikt byggs upp i kommunen. Fru talman! I storstadsregionerna och andra kommuner med inflyttning råder sedan flera år tillbaka bostadsbrist med stigande bostadspriser, ökande grad av inneboende och andrahandsuthyrning och framväxten av en svart hyresmarknad som följd. Enligt kommunerna själva tillhör grupperna unga, utlandsfödda och äldre de grupper som drabbas värst när bostadsbrist uppstår. Enligt Fastighetsägarna Stockholm betalar andrahandshyresgäster i snitt 70 procent mer i hyra än vad förstahandskontraktsinnehavare gör. Det finns till och med exempel där personer har betalat 200 procent högre hyra än vad som står på hyresavin. Samtidigt rapporterar Hyresgästföreningen att den typ av medlemsärenden som har ökat mest i hyresnämnderna rör just återbetalning av för hög andrahandshyra. Fru talman! Vi i Vänsterpartiet vänder oss emot omfattande ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter i framför allt Stockholm, vilket har minskat möjligheterna för unga och utlandsfödda att etablera sig på bostadsmarknaden. Det finns även tusentals barnfamiljer på den så kallade sekundära bostadsmarknaden enligt Boverkets rapport. Högerregeringen har varit inriktad på att utvidga den sekundära bostadsmarknaden bland annat genom andrahandsuthyrning. Vänsterpartiet anser att otrygga boendeformer liksom otrygga anställningsformer ska stoppas. Människor i utsatta positioner behöver tvärtom ett stöd. Fru talman! Vänsterpartiets bestämda åsikt är att vi i olika sammanhang bör eftersträva öppenhet och genomlysning. Detta skapar ett gott samhällsklimat och ett effektivare resursfördelningssystem. Inlåsningseffekter, ineffektivt utnyttjande av lediga lägenheter, mygel med mera måste motverkas. Därför tycker vi att det behövs obligatoriska bostadsförmedlingar. Fru talman! Avslutningsvis vill jag uppmärksamma er på en annan viktig utmaning. Det är bostadssegregationen. I Sverige ökar orättvisorna. En del blir allt rikare och får mer makt medan andra hålls utanför och blir maktlösa. Konsekvenserna av samhällets växande klyftor avspeglas tydligt i boendet. Människors ekonomiska och sociala villkor avslöjas genom vilket område de bor i. Den svenska bostadsmarknaden är segregerad, det vill säga olika befolkningsgrupper bor fysiskt åtskilda från varandra. Men den är också segmenterad, vilket betyder att de olika upplåtelseformerna i hög grad är geografiskt åtskilda. Vi vet till exempel att de med lägst inkomst i dagens Sverige ofta bor i hyresrätter. Av hushåll med låga inkomster bor sex av tio i hyresrätter. Vi känner också till att personer med utländsk bakgrund ofta bor i hyresrätt medan de som bor i villa till största delen har svensk bakgrund. Boendesegregationen är inte något nytt. Konsekvensen av den strukturella rasismen har lett till att resurssvara frivilligt eller ofrivilligt har fått stanna medan de rika har kunnat flytta till mer attraktiva områden i centrum. Forskning visar tyvärr att etniska grupper söker sig till varandra. Problemet är att boendesegregationen ofta blir densamma. Man fastnar i förorterna som invandrare eftersom det är svårt att få boende i centrum. Det tar mer än 15-20 år för att kunna få en bostad i centrum i större orter. Det finns många andra viktiga frågor som borde lyftas fram här, men jag har dragit över min talartid. Jag hade tänkt tala om konsumentpolitiken. Mina kamrater Veronica och Jan har talat om det. Jag vill inte ta mer tid i anspråk.

Anti Avsan (M)

Anf. 165 Anti Avsan (M)

Fru talman! Inom civilutskottets utgiftsområde som avser samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik står den stora skiljelinjen inom bostadspolitikens område mellan långsiktigt stabila villkor och oppositionspartiernas detaljregleringar och subventionspolitik som har skapat dagens problem. Det finns trots detta ett antal motioner som förespråkar olika inte närmare preciserade produktionsstöd, det vill säga subventioner, och därutöver olika detaljregleringar och ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Det finns skäl att tydligt understryka att bostadsbristen på många håll i Sverige är ett problem. Den är utvecklingshämmande och utgör ett särskilt problem inte minst för unga som framför allt i storstadsområdena har uppenbara svårigheter att kunna skaffa en egen första bostad, att starta ett eget vuxenliv eller kunna flytta till arbete och studier. Vi vet att det i Sverige har producerats ungefär hälften så många bostäder per capita jämfört med våra grannländer under de senaste 20 åren. Här har alliansregeringen under de senaste fem åren tagit ett stort ansvar för att förändra situationen. Bostadspolitiken har lagts om i syfte att normalisera bostadssektorn, och ett antal olika reformer har drivits igenom för att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt. Konkurrenssnedvridande subventioner har avskaffats. Plan- och bygglagen har förenklats. Nya regler för kommunala bostadsaktiebolag och nya hyressättningsregler har införts samtidigt som tryggheten för hyresgästerna har värnats. Utgångspunkten har varit att det är människors behov och önskemål som ska vara styrande för hur bostadsbeståndet utvecklas. Detta står i skarp konstrast mot den ryckighet och osäkerhet som en lång följd av år med detaljregleringar och statliga subventioner skapade. Det är också dessa detaljregleringar och statliga subventioner som av europeiska analysinstitut har angetts som skäl till det låga bostadsbyggandet i Sverige. Återigen får man uppfattningen att Socialdemokraterna befinner sig någonstans i ett annat århundrade. Det är samma gamla skåpmat som ingen vill ha som om och om igen dukas fram med samma högstämda retorik. Fru talman! I flera av motionerna talas det om behovet av en bostadspolitik som tar sig an olika problem på bostadsmarknaden som bristen på bostäder och ett otillräckligt byggande liksom upprustningsbehovet i delar av bostadsbeståndet. Det talas också om att det bostadspolitiska ansvaret bör delas mellan staten och kommunerna, och att politiken bör inriktas på åtgärder som kan leda till en bostadsmarknad i bättre balans. På det övergripande planet finns det egentligen inte några delade meningar om behoven. Däremot framstår skillnaderna tydligt när man börjar studera förslagen till medel. I flera av motionerna lyfter man fram medel som enligt motionärerna behöver användas för att ändra bostadspolitikens inriktning. Det är här som skillnaderna i synen på bostadspolitiken tydliggörs mycket mer än när man talar om ett bostadspolitiskt mål. Det gäller återigen användningen av olika regelsystem och subventioner. Det gäller också synen på ansvarsfördelningen mellan de olika aktörerna på bostadsmarknaden och frågan om statens reglerande och styrande roll. Om förslagen fortsätter i linje med vad Vänsterpartiet hittills har presenterat blir väl nästa steg ett förslag om statligt ägda bostadsbolag i varje kommun. När det gäller den allmänna inriktningen av bostadspolitiken är Moderaternas och alliansregeringens politik tydlig. Bostadspolitiken ska även i fortsättningen vara inriktad på att skapa en fungerande bostadsmarknad med långsiktigt stabila villkor för byggande, ägande och nyttjande av bostäder med alla typer av upplåtelseformer. Fru talman! Även om det är ett förslag som inte ryms inom ramen, har jag uppfattat det som det väsentligaste hos både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. De båda partierna förenas i en tanke om subventionspolitiken. Det gäller subventioneringen av kreditgarantier. Förslagen tycks utgå från den utredning som Statens bostadskreditnämnd presenterade 2008. Det är svårt att avgöra eftersom motionerna är lite summariska. Det intressanta i detta sammanhang är att de centrala företrädarna för de tilltänkta mottagarna av kreditgarantisubventionen, det vill säga Sabo och Fastighetsägarna, i sina remissvar gällande utredningen i huvudsak ställde sig avvisande till de förslag som lades fram. Sabos bedömning var att en subventionerad kreditgaranti inte kommer att vara särskilt effektiv. Fastighetsägarna ansåg att det föreslagna stödet var konkurrenssnedvridande och oförenligt med EU-rätten. Inte ens Hyresgästföreningen ansåg att förslaget borde genomföras. Men Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tycker att det är en bra idé. Jag ska även nämna några andra subventioner. Den enda konkreta subventionen till nyproduktion som föreslås är Vänsterpartiets förslag om ett anslag för subventioner på upp till 200 000 kronor per nyproducerad lägenhet. Civilutskottet har vid flera tillfällen under de gångna åren klargjort sin principiella inställning att denna typ av subventioner i flera avseenden är skadlig för bostadsmarknaden. Dessutom borde det vara känt för Vänsterpartiet och de andra partierna som föreslår allehanda subventioner att en helt övervägande del av bygg- och bostadsmarknadens aktörer motsätter sig återinförda subventioner av det slag som vi har sett tidigare. Det är de förslagen vi ser hela tiden. Det finns mycket mer att säga om subventioner. Jag konstaterar bara att den grundläggande uppfattningen att statliga bostadsbyggnadssubventioner inte bör återinföras står fast. Det bygger på den uppfattning som många har. Jag vet inte varifrån partierna får idén till att föreslå detta som ingen vill ha. Vem har efterfrågat detta? Är det partiorganisationerna, eller varifrån kommer det? Vet de bättre hur bostadsmarknaden fungerar och borde fungera än de som är aktörer på marknaden? När det gäller stödet till klimatanpassning av miljonprogrammets bostäder kan jag säga att det är angeläget att möjligheten till ökad energieffektivitet i bostadsbeståndet tas till vara. I samband med de upprustnings- och ombyggnadsåtgärder som är aktuella i en stor del av de flerbostadshus som byggdes under miljonprogrammets dagar bör det vara möjligt att vidta ett antal olika åtgärder när det gäller tillförsel och användning av energi. Det finns också ett antal exempel på genomförda upprustningar i det bostadsbeståndet som har lett till en avsevärt minskad energianvändning. Vilka åtgärder som är möjliga och lämpliga att vidta i de enskilda fallen varierar mellan olika bostadsområden och olika typer av byggnader. Detta måste fastighetsägarna själva avgöra mot bakgrund av de långsiktigt ekonomiska förutsättningarna för olika åtgärder och andra aktuella faktorer. Utgångspunkten måste vara att upprustningen ska kunna genomföras utan statliga subventioner. Jag vill också säga något om de grundläggande ekonomiska förutsättningarna. De verkar aldrig finnas med, inte ens i bakgrunden, när man lyssnar på de partier som föreslår en subventionspolitik och detaljregleringar. Bostadsbyggandets starka beroende av samhällsekonomi i övrigt är ganska tydligt. Inte minst följderna av den internationella ekonomiska utvecklingen under de senaste åren visar tydligt på det sambandet. Under åren runt 2008 påverkades hela den svenska ekonomin starkt av en internationell finansiell kris och konjunkturnedgång. Därefter stärktes framtidstron successivt inom den svenska ekonomin och den svenska bostadsmarknaden vilket visade sig genom ett påtagligt ökat bostadsbyggande. Det finns nu tecken på att den positiva utvecklingen på nytt riskerar att hämmas sedan de finansiella problemen inom eurozonen tilltagit under hösten. Det finns olika prognoser, och Sverige ligger under alla förhållanden bra till i Europa. Jag kan också kortfattat nämna att det bostadspolitiska målet som det har talats om här är utformat med utgångspunkt i att frågorna om bostäder och byggande nu är samlade i ett departement. Möjligen återkommer bostadsministern till detta. Slutligen ska jag säga något om målet för konsumentpolitiken. Civilutskottet behandlade ett förslag till ett nytt konsumentpolitiskt mål under hösten 2007. I samband med behandlingen av förslaget framhölls att det krävs ett grundläggande konsumentskydd och tillgång till lättillgänglig och tillförlitlig information om exempelvis produkters pris och egenskaper, produktionsmetoder, säkerhetsaspekter och vilken påverkan konsumtionen har på människor och miljö för att konsumenterna ska ha makt och möjlighet att göra aktiva val. I budgetbetänkandet hösten 2008 stod utskottet fast vid sin uppfattning att det då gällande målet för konsumentpolitiken, och därmed även det likalydande föreslagna målet för området konsumentpolitik, framstod som väl genomtänkt och välmotiverat. Liksom tidigare påpekades att det uppsatta målet inte innebar någon försvagning av hållbarhetsaspekten. Det finns inget skäl att ersätta det nu gällande konsumentpolitiska målet med något nytt. Om man lyssnade på Veronica Palm, vilket jag gjorde, har man noterat att hon sade att man kan rösta på Socialdemokraternas förslag i kammaren den 14 december om man vill stoppa bluffakturor. Jag undrar vilket förslag man ska rösta på. Det framgår inte riktigt klart. Det handlar om bluffakturor. Man har sagt att man ska införa en ångerrätt, precis som konsumenter har. Då uppstår frågan: Varför ska man ångra ett avtal som man inte har ingått? Om man skulle få ångra ett avtal som man inte har ingått, vem ska man ångra det till? Ska man göra det till blufföretaget som säger: Nej, det är ingen som har ångrat det här. Hur har det förbättrat småföretagarnas situation? Det framstår närmast som en intellektuell härdsmälta. Jag yrkar bifall till utskottets förslag. Det innebär att samtliga reservationer ska avslås. (Applåder) I detta anförande instämde Eva Bengtson Skogsberg och Thomas Finnborg (båda M).

Anf. 166 Carina Herrstedt (SD)

Fru talman! Jag håller med om det som Anti Avsan nämner angående subventioner, att de kan snedvrida konkurrensen och att de kanske inte är en långsiktig lösning. Jag säger också i mitt anförande att det i grunden är fastighetsägarna och kommunerna som bör ta ett gemensamt ansvar, men jag menar dessutom att samhället har skapat de problem som finns i miljonprogramsområdena. Då bör det också vara en del av samhällets ansvar att försöka reda ut dem. Samhällsvinsterna är så pass stora av att komma till rätta med dessa strukturella problem att jag vill se detta som en nödlösning och tillfällig lösning. Jag skulle vilja fråga Anti Avsan hur han mer konkret vill att vi ska komma till rätta med problemen i miljonprogramsområdena.

Anti Avsan (M)

Anf. 167 Anti Avsan (M)

Fru talman! Om man tittar på hur allmännyttan i Sverige har utvecklats får man en del förklaringar till varför det är som det är. Hela idén med allmännyttan var ju att producera ett mycket stort antal bostäder. Det är i och för sig inte fel, men trots den ambitionen blev det fel i någon mening därför att förutsättningarna inte stämde riktigt med omvärldens förutsättningar. I mitten av 90-talet förändrades allmännyttans skattevillkor. Man jämställdes med andra företag inom bostadssektorn. Det visade sig att de ofta var underkapitaliserade. Det ledde till att ägarna ofta tog ansvar och såg till att man fick en bättre ekonomi i de företagen. Det skapade också möjligheter att sköta underhållet av fastigheterna. Det finns väldigt många kommunala bostadsaktiebolag i det här landet som har skött sitt fastighetsbestånd och tagit ansvar, många gånger kanske genom att höja hyrorna. Det är hyresgästerna som har betalat för att få bo i anständiga bostäder. Sedan finns det säkert andra företag som inte har tagit sitt ansvar. Jag kan inte tycka att det är rimligt att skattebetalarna ska gå in och betala för dem som inte har tagit sitt ansvar. Jag tycker att de kommunalpolitiker som sitter i de bolagens styrelser eller kommunpolitikerna i övrigt ska ställas till ansvar av sina väljare i allmänna val. Jag tycker att det är lika fel att tillskjuta skattepengar till den här typen av företag som jag tycker att det hade varit att tillskjuta skattepengar till Saab, vilket fler kanske kan vara överens om i dag.

Anf. 168 Carina Herrstedt (SD)

Fru talman! Nu är det trots allt så, Anti Avsan, att det inte bara handlar om renoveringar. Det handlar om hela strukturen i de här områdena. Det handlar om utemiljön och befolkningen som bor där. Om det är så enkelt att lösa de här problemen, varför har det inte hänt någonting? Någonstans tycker jag att det är kommunernas och fastighetsägarnas ansvar, men har fastighetsägarna och kommunerna haft någonting att säga till om när det gäller vilken befolkning som ska bo där? Det har blivit en så koncentrerad del av i många fall utslagna människor som inte har någon möjlighet att ta sig därifrån. Hur kan detta vara kommunernas ansvar?

Anti Avsan (M)

Anf. 169 Anti Avsan (M)

Fru talman! Kommunerna har ansvar för samhällsplaneringen. Det räcker inte att bygga bostäder. Det har jag reagerat över många gånger, inte minst när det gäller förslag från olika bostadspolitiker dock inte så ofta borgerliga. Man pratar bara om bostäder, och man pratar inte om det andra som måste finnas. Det är ingen poäng med att bygga bostäder om det inte finns förskoleplatser, skolor och annan kommunal service. De här områdena är inte attraktiva för människor om man utgår från människors värderingar. Det finns i och för sig väldigt fina miljonprogramsområden också, men samhällsbyggnadstekniken, att lägga stora limpor ute på ett fält dit det inte ens fanns kollektivtrafik från början, är inte attraktiv. Det var också den utvecklingen vi såg. De här områdena normaliserades med tiden därför att man vidtog kompletterande åtgärder. Jag tror att man måste bygga en mer stadslik miljö. Då kan man också tillföra mervärden som gör att människor mår bättre och trivs bättre i de här områdena om de inte skulle känna att de gör det i dag. Men det här är inte lätt. Det håller jag med om. Det är väldigt svårt. Det förutsätter kommunal handlingskraft och ett aktivt planarbete, vilket kanske inte finns i tillräcklig omfattning i många kommuner. Man har kanske exploaterat nya områden och dragit på sig infrastrukturkostnader i stället för att satsa på områden som redan finns, där det finns kommunalt vatten och avlopp, där det finns vägar och där det finns möjlighet att tillföra mervärden och göra det bättre för alla människor. Som jag ser det är ansvaret fortfarande kommunernas, annars kommer det aldrig att fungera. Det kommer aldrig att bli en fungerande helhet med alla de delar som jag nämnde.

Lars Tysklind (FP)

Anf. 170 Lars Tysklind (FP)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Debatten här i dag visar att det fortfarande finns stora politiska skiljelinjer inom utgiftsområde 18, Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande och konsumentpolitik. Jag kommer att hålla mig mest på bostads- och byggandesidan. Ända sedan 2006 har Folkpartiets och alliansregeringens inriktning varit klart utstakad. Man kan förenklat uttrycka det så att det har varit en successiv förflyttning från ett genomreglerat system med statliga subventioner till ett system med långsiktigt stabila regelverk utan dessa snedvridande subventioner. Utgångspunkten har hela tiden varit att den enskilda människans behov och önskemål ska vara styrande för vilket bostadsbyggande som utvecklas. Bostadspolitik skiljer sig naturligtvis inte från andra politikområden, utan det är en ständigt pågående process att utveckla även detta politikområde. En av de målsättningar som finns är att skapa neutralitet mellan upplåtelseformerna, som det brukar heta, med hänsyn till de skillnader som finns. Alla upplåtelseformer har inte exakt samma förutsättningar. Det har varit väldigt mycket fokus på hyresrätten i det här sammanhanget. Spelreglerna på hyresmarknaden har reformerats i och med att de kommunala bostadsbolagen från och med i år ska drivas efter affärsmässiga principer samtidigt som man har ändrat den hyresnormerande rollen. Nu gäller de förhandlade hyrorna för hela beståndet i stället för att de kommunala bolagen ska vara hyresnormerande. Det är en ständigt pågående process. Ett ytterligare steg när det gäller hyresrättens utveckling togs i förra veckan genom regeringsbeslutet att tillsätta en utredning som ska se över hyresrättens förutsättningar samt hur man kan stimulera uthyrning av bostäder. Den här utredningen ska analysera marknaden för uthyrning av bostäder och lämna underlag för hur den ska utvecklas. Det är många saker som man ska titta på. Man ska inventera förekomsten av outnyttjade lägenheter som kan användas för boende. Man ska se på villkoren för uthyrning och redovisa om det finns några förändringar som man kan göra för att stimulera privatpersoner att hyra ut sin bostad. Man ska titta på om det är en likvärdig behandling av upplåtelseformerna. Man ska också titta på hur man har gjort i andra länder och se om det finns några skillnader som man kan dra lärdom av. I budgetpropositionen finns det ett konkret förslag som syftar till att just stimulera privatpersoner att hyra ut sin bostad. Nu höjer vi ytterligare en gång det schablonavdrag man får när man hyr ut delar av eller hela sin bostad. Nu är vi uppe i en summa på drygt 26 000 som man kan få ut skattefritt när man hyr ut sin bostad. Det är klart att det borde stimulera människor att se om sitt hus och hyra ut delar av det. Fru talman! Man kan analysera och fundera lite på om det finns något som skiljer sig från tidigare års budgetdiskussioner. På något vis finns det en liten glidning när det gäller detta med subventioner i och med att Miljöpartiet tydligen har lämnat kravet på subventioner. Det är gott så långt, men Socialdemokraterna och Vänsterpartiet sitter kvar i sitt gamla tänk och lämnar nya förslag på subventioner. Man kan ju tycka att det är lite märkligt att man kommer med förslag som ingen efterfrågar. Vänsterpartiet har ett renodlat investeringsstöd för hyresrätter. Det är den gamla och verkligen beprövade metoden som inte har fungerat någon gång. Socialdemokraterna har en investeringsstimulans med skattekreditering. Det är ett stöd fast från andra hållet. De har också subvention av kreditgarantier. Ingen av dessa åtgärder har efterfrågats av dem som ska ta hand om dem. Man kan, som Anti Avsan var inne på, undra om det är politiska subventioner snarare än något som bygg- och bostadsmarknaden efterfrågar. Fru talman! Vi kan vara eniga om att byggandet av bostäder borde ligga på en högre nivå. Har en ort bostadsbrist är det ett problem både för den enskilde och för samhället. Veronica Palm har rätt i att bostadsbrist på en ort är en tillväxthämmande faktor. Lösningen är dock inte att sätta in subventioner. Den politiken hade vi länge, och med facit i hand kan vi se att den inte fungerade. Jag tycker att vi ska diskutera vad bostadspolitik är. Inom politiken över huvud taget och kanske mest på detta område är det en tävling om att ha störst anslag. Ju mer pengar man anslår, desto bättre politik är det. Jag vill påstå att det är tvärtom. Man ska ha en politik och ett regelverk som gör att man inte behöver gå in på marknaden och lappa och laga med subventioner. De är ju ett tecken på att det inte riktigt fungerar. Vad är då receptet? Det handlar om att göra det lättare att bygga. Här har kommunen och staten ett delat ansvar. Staten skapar regelverken. Det som har kommit till under senare tid är en ny plan- och bygglag och en ny överprövningsprocess. Regeringen går nu vidare med ytterligare utredningar och uppdrag för att se över regelverket för byggandet. Detta är statens roll i sammanhanget. Man har tillsatt utredare som ska kartlägga kommunernas tillämpning av bygglagstiftningens tekniska egenskapskrav. Det handlar mycket om kommunala särkrav. Branschen påpekar ofta att det som hindrar storskalighet i byggandet är att olika kommuner har olika krav. En annan utredning ska se över genomförandet av detaljplan. Man ska titta på gatukostnader och exploateringsavtal. Det är mycket som är kostnadsdrivande i dessa processer. Man ska också titta på markanvisningsprocessen och planberedskapen. Boverket har fått i uppdrag att titta på olika planförenklande åtgärder för att nå en effektiv planprocess. Det är viktigt att vi tittar på tillämpningen. Ofta tycker man att det ska till en ny lagstiftning när något inte fungerar, men inte alltför sällan ligger det en tillämpningshistoria bakom. Fru talman! Det kanske är lite tjatigt att jag räknar upp dessa saker, men jag gör det för att visa vad statens roll är. Statens roll är alltså inte att subventionera bostadsmarknaden. Kommunernas roll är att planera och att se till att det finns mark. Fru talman! Låt mig till sist anknyta till trafikutskottets debatt som jag deltog i tidigare i dag. Där lyfte jag fram alliansregeringens ökade satsningar på landsbygden. I politiken diskuterar man ofta städernas och tätorternas problem, men i trafikutskottets debatt i dag konstaterade vi att alliansregeringen har ökat sina satsningar på vägsystemet på landsbygden. Det handlar om satsningar på tjälsäkerhet, bärighet och enskilda vägar. I civilutskottets betänkande och i budgetpropositionen kan man utläsa att kommunerna ska skapa förutsättningar för byggande på landsbygden. Det välkomnar Folkpartiet. Vi har haft motioner om detta tidigare. Man ska nu genomföra de två förslag som Statens bostadskreditnämnd har lagt fram. Det handlar om finansiell rådgivning och utökade möjligheter att ställa ut kreditgarantier. Kreditgarantier, som är ett självfinansierande system, är viktigt på landsbygden för att byggkostnaden överstiger värdet på de färdiga husen, vilket är ett problem i sig. Det är dock sällan som de som bygger på landsbygden inte sköter sig och betalar av, så det är inget stort risksystem. Men det är viktigt att man får dessa kreditmöjligheter. Det här tycker Folkpartiet är bra. Men det tycker tydligen inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet som har två reservationer. De skriver att det behövs en mer genomtänkt politik och att de vill koppla det till andra saker. Det är lite diffust uttryckt. Jag tycker dock att vi alla kan enas om att denna förändring för landsbygdens förutsättningar är bra.

Ola Johansson (C)

Anf. 171 Ola Johansson (C)

Fru talman! Jag yrkar avslag på samtliga reservationer och bifall till förslaget i betänkandet. Framtiden är något som de flesta bär på olika drömmar om. Det kan handla om en utbildning, ett arbete, någon att älska och bilda familj med, en aktiv ålderdom, att välja att bryta upp och leva ensam eller att få leva ett bekymmersfritt liv den sista tiden. I alla skeden ska bostaden finnas där som det självklara navet i livet. För Centerpartiet är förverkligandet av drömmar en drivkraft som måste tas till vara. När en ung människa tappar tron på möjligheten till jobb och bostad så ger det en skada som är svår att reparera. Kan man själv inte styra över sitt boende eller sin arbetssituation går det snabbt ut över ens hälsa. Vid sidan om arbete och livsmening är hemkänslan en viktig del i det som ger oss glädje och motivation. Centerpartiets utgångspunkt är att var och en ska ha chansen att förverkliga sina bodrömmar, oavsett bostadsort, ålder eller livssituation. Bostadspolitiken är ett komplext område där skatte- och finansieringsfrågor, företagande och konkurrensvillkor, miljö- och energikrav ofta drar åt olika håll och måste samverka för att ge människor tak över huvudet så att de kan leva sina drömmar och skapa hem. Småhustillverkarna är bekymrade över sin framtid. Det finns ingen efterfrågan på villor, säger de och listar en lång rad orsaker. Det är allt från krångliga regler för byggande till bolånetaket, som tillsammans med minskade lånemöjligheter ar gjort det svårare att skaffa hus, framför allt för unga familjer. I småhusbranschen sker mycket av det utvecklingsarbete som behövs för att skapa ett långsiktigt hållbart och energieffektivt byggande. Om hela landet ska kunna leva måste bostadsbyggandet utanför planlagt område på landsbygden underlättas. Fru talman! "Plötsligt knäpper det till i spiralen. Sakta, sakta börjar den rotera uppåt och blottar en näst intill overklig strukturomvandling. Omfattande, komplex och kanske med smärtande knoppbristningar, men med oanade utvecklingsmöjligheter för platsen och människorna. Pajala börjar skriva in ett stycke positiv samhällsutveckling i historieböckerna." Orden är hämtade ur en populärutgåva av Pajala kommuns översiktsplan för 2010. Jag var där i går och kan intyga att det som står där är sant. Gruvföretaget Northland håller sedan i somras ett extremt högt tempo tillsammans med kommunen och dess näringslivsbolag i utvecklingen av en industrianläggning med infrastruktur som ska hantera den järnmalm som kommer att brytas i tre fyndigheter. 1 000 personer kommer att sysselsättas direkt i gruvdrift och transporter. Minst lika många kommer att jobba i den samhällsservice som blir en följd av expansionen. I dag har Pajala 6 300 invånare. Till 2020 säger de mest optimistiska beräkningarna att det kommer att finnas 10 000 Pajalabor. Alla är överens om att de attraktiva bomiljöer som behövs för att människor ska välja att bosätta sig i Pajala i stället för att veckopendla bör byggas i strandnära lägen längs de 550 kilometer långa älvsystemen. Där har människor bosatt sig i tiotusentals år, så varför skulle de inte kunna göra det i dag? Men trots att Pajala är en röd kommun var det ingen där som frågade efter subventioner, bara efter mindre krångel med länsstyrelsen om strandskyddet och ett sätt att kompensera för de låga marknadsvärdena. Man litar på att privata byggbolag ska kunna få fram de 1 200 bostäder som behövs i en kommun som under de närmaste åren kommer att öka sin befolkning med 10 procent om året. Fru talman! Det är speciellt glädjande för oss i Centerpartiet att ministern ska se till att strandnära byggande underlättas. Det gäller att hålla trycket uppe, så att inte strandskyddsreglerna får motsatt effekt och i stället stänger oss ute från upplevelsen av natur och vatten. Om lagen inte får den effekt som avsågs menar vi i Centerpartiet att den kanske behöver göras om och förtydligas. Det är också positivt att bostadsministern vill göra något åt nya hinder som verkar ha uppstått sedan den nya förenklade plan- och bygglagen trädde i kraft. Vi står bakom alla de utredningar som görs för att hitta flaskhalsarna i planeringsprocessen. Det finns kommuner där det är lättare att gå till sin bank och låna pengar till en ny snöskoter än till en bostad. På svaga bostadsmarknader faller marknadsvärdet på huset under produktionskostnaden i samma ögonblick som du för första gången sätter nyckeln i låset och tar huset i bruk. Det föreslås att Statens bostadskreditnämnd ska utöka gränsen för kreditgarantin från nuvarande 10 000 kronor per kvadratmeter till 16 000 kronor. På det sättet blir det förhoppningsvis enklare för hushåll och byggbolag att få lån för nybyggnation i gles- och landsbygd. Med det ger regeringen en tydlig signal till att stimulera bostadsbyggandet där marknadens drivkrafter inte riktigt räcker till. Bristen på bostäder för unga i våra storstäder är ett stort problem. Jag håller med om att för lite görs för att komma till rätta med det. Men oppositionen vill lösa det med hjälp av högre skatter, inrättande av kommunala bostadsförmedlingar och andra påbud från staten. Subventioner har prövats och för länge sedan passerat bästföredatum. Ingen vill ha dem tillbaka, förutom några talare i den här debatten. Så länge det finns människor som vill skaffa sig en bostad och det finns företag som är beredda att bygga och förvalta bostäder kommer det att kunna byggas utan subventioner. Framför allt borde det väl gälla i storstäderna, där det finns en efterfrågan. Det måste byggas mer, oavsett upplåtelseformer. Det gäller också att undanröja hindren och se till att bättre utnyttja de bostäder som redan finns. Vi vill se till att alla bostadsmöjligheter utnyttjas. Vi ser att dagens hyressättning skapar en grogrund för svarthandel som också har gett upphov till en del av bostadsbristen. Vi tror på en friare hyressättning och på att tillåta större avsteg från bruksvärdesprincipen som ett sätt att öka tillgången på bostäder och som ett sätt att öka bostadsbyggandet totalt. Vi vill också peka på att möjligheten till total skattebefrielse och mer flexibla regler för andrahandsuthyrning kommer att göra att tillgången på bostadsmöjligheter ökar dramatiskt. Det finns undersökningar som visar att potentialen kan vara så stor som 43 000 bostadsmöjligheter bara i Stockholms län. Fru talman! Centerpartiet har lanserat "sparandelinjen". Att spara, amortera och investera ger människor större trygghet och handlingsfrihet, menar Annie Lööf och föreslår ett grundavdrag för sparande på upp till några tusen per år och en avdragsmöjlighet för kapitalinkomster från bankränta och aktieutdelningar. Unga behöver en grundplåt, och så länge vi har ett system där lånemöjligheterna minskar måste vi se till att sparandet stimuleras i stället. Bolånetaket kanske kan behöva höjas lite grann och ersättas med ett ökat krav på amortering. Det vore bra att se över effekten av bolånetaket. Fru talman! Centerpartiet har varit med om att ställa om bostadssektorn från bidragsberoende till en mer förutsägbar och bättre fungerande bostadspolitik med långsiktigt stabila villkor. Det måste nu satsas på sådant som kan bidra till en bättre konkurrens med lägre byggkostnader, som stärker hyresgästens ställning, som kan bidra till en större bostadsmarknad för unga och som kan medverka till att bryta det utanförskap som kommit att koncentreras till vissa bostadsområden. En annan åtgärd är att se till att få bort de inlåsningseffekter som kommer av extrakostnader vid försäljning av bostäder. Inskrivningsavgifter, stämpelskatter, pantbrevsavgifter och reavinstskatt medför kostnader på hundratusentals kronor för en ordinär villa i många delar av landet. Det gör att många sitter kvar onödigt länge i sitt boende eller avstår från att sälja över huvud taget och låter huset stå tomt sedan man flyttat därifrån. När flyttkedjorna stoppar upp hindrar det i slutändan ungdomar från att få kontrakt på sin första bostad och kunna påbörja ett vuxenliv med allt vad det innebär. Det finns ingen quick fix i bostadspolitiken. Centerpartiet tycker att regeringen har tagit sig an utmaningarna på ett systematiskt sätt och tillsatt de utredningar som behövs för att kartlägga problemen och plocka de lägst hängande frukterna. Jag ser fram emot vad utredningen om att stärka hyresrättens ställning kommer fram till för förslag, liksom den utredning som ska arbeta fram ett regelverk för ägarlägenheter i befintligt hyresbestånd. Det finns dock tecken som talar om att krånglet har ökat. Höjda bygglovsavgifter förekommer i vissa kommuner. Tiden man får vänta på bygglov dras ut, trots att en maxgräns har satts. Jag tror fortfarande att det finns en potential hos kommuner och byggare att snabba upp och förenkla. Det gäller förstås även myndigheterna, som Boverket. Byggbranschen kan arbeta mer processinriktat och öka sin effektivitet. Jag har sett bra exempel på bättre upphandlingar, industriell produktion och partnerskapsgenomföranden av stora byggen och renoveringar av exempelvis miljonprogramsområden. Det allmännyttiga bostadsbolaget Alingsåshem har med Skanska som entreprenör arbetat så när de renoverat 16 huskroppar, slarvigt byggda i början av 70-talet vid Brogården. De renoverar energieffektivt, utan subventioner och utan ROT-bidrag. Med subventioner skulle det bli ointressant att vara effektiv och kostnadsmedveten. Det skulle bara gynna de fastighetsägare som sitter passiva och låter hyresgästernas lägenheter förfalla medan uppvärmningskostnaderna ökar. Vi tror på ett bredare utbud, med ägarlägenheter, andrahandsuthyrning och mer marknadshyror. Det behövs en skatte- och avgiftspolitik som främjar rörlighet och där marknaden behöver hjälp och stöd genom kreditgarantier. När privatpersoner behöver hjälp vill vi öka möjligheten genom ökat bostadsbidrag och personligt stöd för att kunna klara av ett boende. Hyresrätter behövs, när ungdomskullarna växer, när människor behöver ändra sitt boende på grund av privata förhållanden och hälsa och när vi behöver snabb tillgång till arbetskraft för att ett företag etablerar sig och vill expandera, vilket händer i Pajala nu. Centerpartiet vill att människor ska känna trygghet och ha möjlighet att välja den bostad som passar henne bäst i varje skede av livet, med olika fysiska och sociala behov, ekonomiska förutsättningar och familjesituationer. Jag vill slutligen, fru talman, önska dig och medarbetarna en god jul och ett gott nytt år. Jag vill tacka civilutskottets kansli och ledamöter från både Alliansen och oppositionen för året som gått och önska er en god och vilsam jul, ett gott nytt år och många nya pepparkakshus.

Anf. 172 Statsrådet Stefan Attefall (KD)

Fru talman! Det är väl bäst att börja med att önska en god jul och ett gott nytt år. I annat fall glömmer man bort det. Det gäller inte bara talmannen utan också personalen och kammarens ledamöter. Regeringens bostadspolitik handlar om att skapa bättre förutsättningar för byggande och en bättre fungerande bostadsmarknad i Sverige. Vi vet att Sverige har byggt för lite bostäder under de senaste 20 åren. Jämfört med våra nordiska grannländer har vi endast byggt ungefär hälften av vad de byggt givet vår storlek. Vi bygger också mindre än genomsnittet bland OECD-länderna. Bostadsbristen är akut för många människor, inte minst våra ungdomar, som ska studera, arbeta eller bara vill flytta hemifrån för att ta ökat ansvar för sitt eget boende. Om vi under 20 år byggt för lite och det är allt svårare att få tag på en lägenhet måste vi göra allt vi kan för att göra en riktig analys av var problemet sitter någonstans. Vi måste också inse att ansvaret faller dels på kommunerna, som har ett stort ansvar och en viktig roll att spela, dels självklart även på staten. Men även byggbolag och fastighetsvärdar har ett ansvar att medverka till att lösa problemen. Alla måste dra åt samma håll. Från statens sida arbetar vi nu dels med att få bostads- och byggmarknaden att fungera bättre, dels med att fundera över hur vi kan utnyttja befintliga hus och lägenheter på ett bättre sätt. Låt mig börja med bostadsmarknaden! För att få den att fungera bättre bedrevs ett intensivt arbete under förra mandatperioden tillsammans med parterna på bostadsmarknaden. Det ledde fram till ett nytt hyressättningssystem och nya förutsättningar för allmännyttan från och med januari i år. Allmännyttan ska bedrivas affärsmässigt, och de kommunala bostadsbolagens hyror är inte längre normerande. Bruksvärdet har fått en renässans, och nu är det upp till parterna att förvalta det ansvar de har fått via förhandlingar. Förhoppningen är att det här ska ge en smidigare bostadsmarknad på sikt och stärka hyresrätten som boendeform. Men en smidigare bostadsmarknad räcker inte. Vi måste också ha bättre förutsättningar för byggande, mindre regelkrångel och mer långsiktighet. År 2006 tog regeringen över en bostadspolitik som under årtionden kännetecknats av höga berg och djupa dalar. Tittar vi på byggandet i Sverige under efterkrigstiden ser vi att det har varit en studie i ryckighet. Det har gått upp och det har gått ned. Det har varit subventioner fram och tillbaka. Regelkrångel och osäkerhet om de långsiktiga förutsättningarna har präglat bostadspolitiken. Det har gjort att bostadsbyggandet har svängt upp och ned, men på en långsiktigt alltför låg nivå, särskilt under de senaste 20 åren. Denna ryckighet kostar pengar, mycket pengar. Byggjobbare måste varslas, byggjobbare anställas, planer tas fram och planer läggas på hyllan, och förutsättningarna för ett effektivt bostadsbyggande blir sämre. Nu krävs det att vi skapar långsiktiga spelregler, en långsiktighet som sträcker sig längre än till nästa utbetalning av räntebidrag. Det är långsiktighet som byggbranschen mår bäst av. I detta sammanhang måste goda offentliga finanser betonas. Det räcker inte med att vi här hemma har ordning och reda i vår statsbudget. I den alltmer sammanknutna världsekonomin påverkas vi av finanskriser i omvärlden och den skuldkris som Europa nu brottas med. Bostadsbyggandet är, mer än många andra sektorer, beroende av ordning och reda i offentliga finanser, fungerande banksystem och rimliga räntenivåer. Fallerar det hjälper inte mycket - då dyker bostadsbyggandet. Vi såg det under finanskrisen, och vi ser nu också hur krisen i omvärlden påverkar viljan att ta de risker det innebär att investera i en ny bostadsrätt eller en ny villa. För att långsiktigt öka det svenska bostadsbyggandet krävs det att man lyfter på alla stenar, att man seriöst söker svaret på frågan: Varför bygger vi för lite? Det har inte Socialdemokraterna orkat göra under många år. De har lutat sig tillbaka, slängt ut några miljarder i subventioner och olika subventionssystem och skyllt på byggsektorn, att den är för dyr och för konservativ. Det kan ligga en del i det. Men, herr talman, om det är så att byggsektorn är för dyr har subventionerna inte gjort saken bättre - tvärtom. Subventioner driver kostnader som vallhunden driver fåren. Att välja subventioner är att blunda för det som inte fungerar och skjuta problemen på framtiden. Det är att göra både skattebetalarna och byggsektorn en otjänst. Miljarderna behövs bättre någon annanstans än i byggherrarnas fickor, där de ofta hamnar. Regeringen arbetar i stället för att skapa bättre förutsättningar för byggande. Vi har en ny plan- och bygglag från den 2 maj i år. Kommunerna har nu maximalt tio veckor på sig att ge besked om bygglov, och reglerna för när bygglovet vinner laga kraft är nu tydliga. Vi har också fått en ny instansordning med mark- och miljödomstolarna som prövar överklaganden. Syftet är en tydligare rättsordning och samtidigt snabbare processer. Vi följer också upp hur domstolarna jobbar med frågorna genom en kontinuerlig dialog. Nu går vi vidare med de för byggandet så nödvändiga plangenomförandefrågorna. Efter valet i fjol samlades många av de frågor som rör bostads- och byggpolitiken under ett och samma paraply. Jag vågar säga att vi redan nu ser tydligt positiva resultat av den här sammanslagningen. Synergieffekterna är uppenbara. Det innebär också att planfrågorna har fått en renässans. Vi måste konstatera att det knappast är en smidig process som kännetecknar byggandet. Från idé till spaden i jorden är det en stökig väg som måste beträdas. För att ta ett exempel från industrin: Om man tar fordonstillverkningsprocessen som en autostrada är byggprocessen en snårig kostig, kantad av diken och fallgropar. Man vet nämligen aldrig vad som väntar runt hörnet. Det är därför som vi nu ser över plangenomförandet och regelverket kring detta. Osäkerheten är tyvärr stor på grund av en föråldrad och otymplig lagstiftning. Kommunerna väljer många gånger att gå sina egna vägar och teckna exploateringsavtal med skiftande kvalitet och innehåll. Det i sin tur leder till ökad oförutsägbarhet: Vad är det som gäller i det här fallet? Insynen från allmänheten blir mindre. Avtalen tar ofta lång tid, och tid är pengar. Kommunerna hanterar till exempel det här med finansiering av gatukostnader olika. Vi läser i medier om enskilda fastighetsägare som fått fakturor på åtskilliga hundratusentals kronor för en bit väg, som man knappt visste att man var ansvarig för. Det är sådana frågor som en plangenomförandeutredning ska titta närmare på. Vi har också delat ut ett antal myndighetsuppdrag som alla på olika sätt handlar om att skapa ökad snabbhet och förutsägbarhet i processen. Vi vill förvandla byggprocessen från en snårig kostig till åtminstone en riksväg. Låt mig också nämna översynen av kommunernas egenskapskrav vid byggande. Utredaren har fått regeringens uppdrag att utreda konsekvenserna av att kommunerna ställer egna, utöver Boverkets, tekniska särkrav vid byggande. Detta handlar också om att skapa ökad förutsägbarhet för dem som ska bygga husen som vi ska bo i. En del invänder och säger att det väl är bra om kommunerna ställer högre krav, exempelvis när det gäller energiförbrukning. Men då glömmer man bort att teknisk utveckling inte bara handlar om att uppfinna nya lösningar, utan lika mycket om att omsätta dem i lönsam produktion. Tänk er fordonsindustrin, tänk er våra svenska lastbilstillverkare Volvo och Scania! Deras lastbilar hade inte dragit 40 procent mindre bränsle i dag jämfört med 70-talet om de tvingats tillverka en lastbil med särskild luftkonditionering för Växjö, en med avgasrening specificerad för Östersund och en med bromssystem utvecklat enligt vad Simrishamn önskade, och så vidare. Men det är denna verklighet byggindustrin möter. Utredaren ska kartlägga problemet med olika tekniska egenskapskrav och se över konsekvenserna för byggandet och byggkostnaderna. Herr talman! Jag tror att vi alla kan vara överens om att vi inte kan bygga bort bostadsbristen i ett nafs. Därför måste vi utnyttja de hus och bostäder vi har smartare och bättre. När regeringen tog över 2006 kunde en privatperson hyra ut delar av eller hela sin villa för 4 000 kronor utan att betala skatt. I tre steg har vi nu höjt detta, och antas den budgetproposition som nu ligger kommer schablonavdraget att bli 21 000 kronor. Tillsammans med det grundavdrag som finns i systemet kan man alltså efter årsskiftet hyra ut för över 2 000 kronor per månad utan att betala skatt. Nu går vi vidare och låter en särskild utredare föreslå åtgärder som ytterligare kan underlätta privatpersoners möjligheter att hyra ut egen ägd bostad i andrahand. Han ska lämna förslag om detta i april nästa år. Jag är övertygad om att potentialen är stor. Handelskammaren i Stockholm har gjort undersökningar och talar om att det kan finnas uppemot 40 000 bostäder i Stockholmsregionen tillgängliga om man får andrahandsuthyrningen att fungera bättre. Låt oss säga att de överdriver, men det indikerar ändå att det handlar om ganska många bostäder. Vi har också fokuserat extra mycket på studentbostäder genom att på departementet anställa en person som rest runt i landet för att just ställa frågan vad det är som hindrar att vi bygger studentbostäder i den omfattning som vi behöver. Vi har också engagerat en speciell person för att titta närmare på den regionala planeringen av bostäder i Stockholms län och hur den kan förstärkas, allt för att få det att fungera på ett bättre sätt. Det är ytterligare några exempel på hur vi angriper de problem vi ser på bostadsmarknaden för att få systemen att fungera bättre. Får jag avslutningsvis kommentera en annan nyhet i årets budgetproposition. Vi underlättar byggande på lands- och glesbygd genom bättre möjligheter för Bostadskreditnämnden att ge garantier för byggande i områden med låga marknadsvärden. Vi följer upp och förbättrar möjligheterna att i dessa områden nyttja lättnaderna som finns i den nya strandskyddslagen. Vi ser att lagen inte används på rätt sätt, och man har inte alltid kompetensen att utnyttja lagen på rätt sätt. Därför tillför vi pengar för stöd, information och uppföljningsinsatser. Steg för steg, herr talman, skapar vi en långsiktigt förutsägbar och stabil bostadspolitik. Mot detta står en opposition som är något högröstad men tomhänt på egna förslag. (Applåder)

Anf. 173 Veronica Palm (S)

Herr talman! Om jag nu skulle fråga bostadsministern hur han avser att få i gång bostadsbyggandet i Sverige, vilket jag har gjort vid ett flertal tillfällen, kommer han att säga att det beror på den tidigare socialdemokratiskt förda politiken. Han kommer att hävda att man har satt i gång en hel del utredningar. Han kommer att använda lite hårda ord - söndersubventionerad, kanske? Och visst kan man se det just när det gäller investeringsstödet. Visst kan man se när vi bytte regering, när siffrorna dök 2007, när bostadsbyggandet dök, ett år innan den internationella finanskrisen slog till i Sverige. Så visst kan man göra det. Men jag tänker inte ställa den frågan till bostadsministern, för jag har redan hört de svaren. Jag skulle vilja ställa en fråga till bostadsministern utifrån ett rent ungdomsperspektiv. En kvarts miljon unga vuxna saknar bostad. Förra året byggdes 125 studentlägenheter. Det byggdes 2 045 ettor, den lägsta nivån på 22 år. Vi har de största ungdomskullorna på väg ut på bostadsmarknaden. Hur lång tid anser statsrådet att det är rimligt att en ung vuxen i dag får stå i bostadskö innan hon får sitt första egna förstahandskontrakt?

Anf. 174 Statsrådet Stefan Attefall (KD)

Herr talman! Först och främst vill jag överlämna ett diagram till Veronica Palm. Det visar antalet påbörjade bostäder i Norden. Man ser hur det samvarierar mellan Norge, Sverige och Finland. Man ser något som händer 2006-2007: Bostadsbyggandet sjunker i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Tydligen är det så att de subventioner som vi avskaffade fick dramatiskt genomslag även i Danmark och Norge. Det är möjligt att Veronica Palm har stor tilltro till regeringens politik. Men så stor tilltro tror jag inte att regeringens politik har. Detta följer varandra ganska väl, med konjunkturer och annat. Problemet är bara att vår nivå är för låg. Den är ungefär hälften mot vad våra nordiska grannländer har. Så till det bekymmersamma läget för våra unga. Jag håller med om problembeskrivningen. Detta är delvis en konsekvens av ett lågt bostadsbyggande under lång tid, att vi har ovanligt stora ungdomskullar och att ungdomar söker sig mot de heta områdena, universitetsorterna och storstäderna. Vi måste nu vända på alla stenar för att fundera över hur vi ska kunna skapa fler bostäder. Då handlar det om att få upp bostadsbyggandet. Jag redovisade i mitt anförande en rad olika åtgärder som ligger på statens nivå. Kommunerna måste bjuda till och göra sin del i detta. Vi måste också se till att vi använder befintligt bestånd bättre. Det är ju bättre att bo i en lägenhet som man själv inte har förstahandskontrakt på än att bo på gatan. Men det innebär inte att vi stannar vid detta. Självklart är målet att alla ska få ett kontrakt man själv vill ha på de villkor man själv önskar - det är målsättningen. Det handlar om att jobba på alla fronter. Därför har vi ett brett spektrum av arbete på gång. Men de som har planmonopolet och de som har instrumentet kommunala bostäder är kommunerna, och även de måste bjuda till. Därför tittar vi på hur kommunerna kan bli bättre på att leva upp till sitt ansvarstagande. Sedan har självklart också de privata byggbolagen ett ansvar.

Anf. 175 Veronica Palm (S)

Herr talman! Jag tycker att det är bra att man vänder på alla stenar. Jag är helt överens med statsrådet om att det behövs många verktyg för att få i gång bostadsbyggandet. Och det behöver inte bara vändas på stenar, utan det är dags att börja stapla stenar och bygga hus, för det är ju där problemet ligger. Vi behöver utreda, genomlysa och utvärdera, men vi behöver också sätta i gång byggandet. Där är den grundläggande politiska konflikten. Är det ett politiskt ansvar att sätta i gång bostadsbyggandet, eller är det något där vi analyserar och låter marknaden stå för lösningen? Jag tycker att det är ett politiskt ansvar, och jag tycker också att det är ett så viktigt politiskt ansvar att jag är beredd att använda några av de pengar som vi gemensamt har för att sätta i gång bostadsbyggandet, för att stimulera och investera i att unga människor får möjlighet att ta sig in på bostadsmarknaden. Det är inte så att regeringen på något sätt är oäven till att använda gemensamma skattepengar, surt förvärvade pengar som folk har tjänat ihop och betalat skatt för, till bostadssektorn. 15 miljarder används till bidrag för dem som väljer att renovera sina privata fastigheter eller köpa hushållsnära tjänster - 15 miljarder! Då måste min fråga bli: Varför är det viktigare att subventionera att bygga nytt badrum i villan på Solsidan i Spanien och ge statliga bidrag till det än att ge ett investeringsstöd för att unga människor ska kunna komma in på bostadsmarknaden? Det är där den politiska konflikten ligger.

Anf. 176 Statsrådet Stefan Attefall (KD)

Herr talman! Vi låter inte bara marknaden lösa problemen. Självklart ska vi använda marknaden - den kan vara vår tjänare på det här området. Men det handlar om politiska initiativ. Det handlar om att se till att planprocesserna fungerar smidigare. Kan vi korta dem skapar vi snabbare igångsättande av bostäder men också lägre kostnader, eftersom tid är pengar. Det handlar om att kommunerna måste göra sin del i det hela, ta fram detaljplanelagd mark och se till att man använder sina kommunala bostadsbolag på ett aktivt sätt. Men det handlar också självklart om att skapa goda förutsättningar för privata pengar för investering i bostadssektorn. Det gäller att jobba på många olika områden. Om subventioner skulle vara lösning på problemet skulle vi ha haft ett betydligt högre bostadsbyggande under de 20 när vi byggde för lite. Vi har prövat tre olika subventionssystem som Socialdemokraterna har hållit på med, men det har ändå inte lyft bostadsbyggandet. Och vad händer om vi skulle introducera ett nytt subventionssystem, förutom risken för att pengarna går raka vägen till vinst för byggherrarna? Jo, det är att vi får EU-kommissionen som vill godkänna detta subventionssystem. I avvaktan på att EU ska godkänna ett subventionssystem kommer det att gå åtta månader av stiltje på bostadsmarknaden. Det kommer att byggas färre hus - det är problemet! Dessutom vet vi att de här subventionerna snarare gör att man anpassar sig till att bygga efter subventionerna och inte efter vad man långsiktigt tror är en sund bostadspolitik. Jag tror alltså inte att den vägen är framkomlig. Jag är beredd att fundera på effektiva insatser för att hjälpa till att stimulera bostadsbyggandet. Men låt oss använda instrument som fungerar i praktiken! Sedan vet Veronica Palm liksom alla andra att ROT- och RUT-avdragen är en arbetsmarknadspolitisk reform. Det handlar om att göra svarta jobb vita och att skapa fler arbetstillfällen i första hand. Det handlar inte om att skapa fler bostäder - det är inte syftet och poängen med det systemet.

Amineh Kakabaveh (V)

Anf. 177 Amineh Kakabaveh (V)

Herr talman! Jag skulle vilja fråga statsrådet Stefan Attefall om de påståenden som ni borgerliga företrädare har framfört, när vi säger att det behövs mer bostäder och hyresrätter. Attacken har då varit att det är dyrare att bygga hyresrätter än bostadsrätter. En undersökning har på begäran av Vänsterpartiet gjorts av riksdagens utredningstjänst för åren 1995-2009. Den gäller både landsbygden och storstäder och visar att det faktiskt är billigare att bygga hyresrätter, där hyrorna kan förhandlas, och att bostadsrätter är mycket dyrare att bygga. Jag undrar vad statsrådet anser om det. Hur gör ni nu, när ni under fem år har påstått att det inte går att bygga därför att produktionskostnaderna är mycket högre för hyresrätter än för bostadsrätter och att det därför är svårt att bygga? Det är det ena. Den andra frågan är: Tror verkligen bostadsministern att situationen att en kvarts miljon unga vuxna behöver eget boende och flera hundra tusen människor i detta land behöver ett boende går att lösa genom andrahandsuthyrning?

Anf. 178 Statsrådet Stefan Attefall (KD)

Herr talman! Jag tror att orsaken till att effekten många gånger blir att man väljer att bygga bostadsrätter är att det går att ta ut ett högre pris. Det finns en större lönsamhet. När det är bostadsbrist och det finns detaljplanelagd mark drar det åt de krafter som vill bygga bostadsrätter, eftersom man kan få större vinst genom att bygga sådana. Det är helt enkelt mer lukrativt. Däremot håller jag med dig om att när det gäller att bygga hyresrätter är det ofta fler aktörer som ställer större krav på produktionskostnad, och det kan möjligen vara så som Amineh Kakabaveh beskriver det, att produktionskostnaden blir något lägre då. Men där är hyrorna mer reglerade, vilket skapar en sämre konkurrenssituation. Sedan har vi detta med skatteregler, som många framhäver och menar spelar en roll. Det kan ligga något i det, att man i investeringsögonblicket upplever att det är mer intressant att investera i en bostadsrätt eftersom man kan dra av räntekostnaderna. Å andra sidan brukar det i andra sammanhang, från villaägare, klagas över transaktionskostnader, att det blir reavinstskatt och liknande saker när man säljer och att man har lagfartskostnader och sådant. Beroende på hur man ser på detta kan man säkert hitta många skäl till att invända mot hur skatteregler fungerar. Vi har sagt att vi ska titta närmare på detta. Vi tillsätter en utredare som tittar just på hur vi ska få mer balanserade villkor med olika upplåtelseformer. Jag vill ha fler hyresrätter byggda. Jag vill också ha fler bostadsrätter byggda. Jag vill ha fler bostäder byggda av alla sorter. Jag tror att vi kan utveckla hyresrätten till att bli en mer attraktiv boendeform genom det utredningsarbete som vi har på gång, genom en del annat arbete som är på gång men också genom det nya hyressättningssystem som parterna nu har ett ansvar att förvalta. Allt detta talar för att vi kan få bättre förutsättningar för att investera också i hyresrätter framöver.

Amineh Kakabaveh (V)

Anf. 179 Amineh Kakabaveh (V)

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Javisst, vi är överens om att alla upplåtelseformer behövs - hyresrätter, bostadsrätter, villor och så vidare. Men den här regeringen och särskilt statsrådet har fokuserat på att de som redan har mycket ska få mer. Man ska helt enkelt se till att folk bygger två villor. Den ena ska de bo i. Den andra ska de hyra ut i andra hand. Vi vet också hur andrahandshyresgäster har det med ockerhyror. I många fall är det över 200 procent. När en utredning tillsätts finns det fortfarande en hel del att kritisera. Den här diskrimineringen av hyresrätter kommer ni inte att göra någonting åt. Dessutom ligger fokus endast på andrahandsmarknad och andrahandshyresrätter. Det är bara tomma ord. Det är jul om en och en halv vecka. De här ungdomarna behöver inte tomma löften som julklapp. De behöver ett boende, tak över huvudet. Det är det som är meningen i detta land. Jag har fått flera brev från ensamstående mammor eller mammor som har en arbetslös man. Hon är mammaledig, och de bor i andra hand. De säger: Amineh! Vi blir utslängda den 1 januari. Vad ska vi göra? Gråtande skickar jag mejl till många. Vad ska vi göra? Vad ska jag göra som riksdagsledamot? Men jag frågar faktiskt: Vad gör bostadsministern åt det här problemet för de här mammorna och för studenterna?