Tillgång till kultur

Anf. 70 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Nu ska vi debattera Tillgång till kultur en sista gång för den här mandatperioden. Grundläggande när vi debatterar kultur är att det är mer än budgetposter och procentsatser. Kultur är våra gemensamma berättelser och våra minnen, språk, sånger och värderingar. Det är det som gör Sverige till Sverige helt enkelt. Det är också därför som de gamla partiernas experiment med mångkulturalism varit ett så stort problem för den kultur vi nu ser växa fram i Sverige.

I en tid präglad av krig, inte minst i vårt närområde, där desinformation sprids och där den ökade polariseringen gör sig påmind blir den svenska kulturen ett värde som är mer värt än någonsin. Den blir som ett kitt som håller ihop vårt samhälle. Den ger oss gemensamma referenser. Den skapar motståndskraft, inte bara militär utan även mänsklig och demokratisk sådan.

Om man stannar upp lite grann och tänker på de orden, att vår svenska kultur skapar gemensamma referenser, motståndskraft och inte bara militär utan även mänsklig och demokratisk motståndskraft, blir det ganska påtagligt vad kulturen utgör och vilken viktig roll den har i vårt samhälle.

Det är därför vi sverigedemokrater tillsammans med regeringen blev tvungna att prioritera om hela kulturpolitiken och också ändra den gängse ordningen för förslagen i budgeten. Det har handlat om att se till att kulturen och kulturarvet står rustade inför den nya verklighet vi står inför och lever i.

Därför har vi vidtagit åtgärder för att se till att kulturen och kulturarvet ska bli en central del av Sveriges nationella säkerhetsstrategi. Detta är historiska åtgärder. När vi bygger upp totalförsvaret stärker vi inte bara försvaret, vägar och det robusta energisystemet som tidigare regeringar så aktivt nedmonterat. Vi skyddar också arkiv, konstsamlingar och historiska miljöer.

Att Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet nu är beredskapsmyndigheter är ett tydligt besked. Kulturen är inte en eftertanke. Den är en del av vår motståndskraft, och därför har ett råd för skydd av kulturarv inrättats. Medel avsätts för att säkra magasin och transporter.

Men, för att vara helt ärliga: När vi tillträdde mötte vi en betydande beredskapsskuld. Totalförsvaret var nedmonterat under flera decennier, och kulturarvet var kraftigt eftersatt. Fastigheter hade förfallit, och tak rasade bokstavligen in. Underhåll hade skjutits upp under lång tid. Beredskapsplanering saknades, och det arbetet måste nu tas igen.

Allt detta har vi gjort under en tid med hög inflation och låg konjunktur. Vi har gjort en kraftsamling. Anslagen till statliga byggnadsminnen har nästan fördubblats. Den kyrkoantikvariska ersättningen har höjts. Den dysfunktionella kostnadshyran har avskaffats. Beslutet att renovera Kungliga Operan är historiskt, och en ny scen för barn och unga möjliggörs genom privata donationer. Det är fantastiskt. Det är investeringar i både vårt arv och vår framtid.

Samtidigt bygger vi kulturens ekonomiska styrka. De kulturella och kreativa branscherna omsätter 640 miljarder kronor årligen. Det är en ny svensk basindustri som vi nu erkänner. Det kanske är ”fulkultur” om du skulle fråga den bidragsberoende kultureliten. Men lyssna: En tioårig strategi för kulturella och kreativa branscher är på plats.

Vi stärker exportfrämjandet. Vi har förbättrat villkoren för kulturföretag genom momssänkningar på dans och nattklubbar. Tidigare var momsen 25 procent vid galleriförsäljning. Nu är den 12 procent vid direktförsäljning från konstnären. Nu gäller alltså 12 procent moms vid försäljning av konstverk, vilket innebär en sänkning från 25 procent för gallerier och auktionshus. Det är bra. Vi skapar bättre förutsättningar.

Den svenska filmen som vänsterliberaler förgripit sig på under lång tid reformeras för att bli mer långsiktig och mer publiknära. Äntligen! Vi vill se film som folk faktiskt vill se och inte film för experter som skapar ”värdefull” film för varandra och gammelmediernas filmkritiker. Den tiden är förbi.

Vi ser också över finansieringen för kulturskapare och institutioner. Utredningar om kultursponsring, avdragsrätt och matchningssystem ska skapa mer stabila och rättssäkra villkor. Kulturen behöver fler ben att stå på.

Herr talman! Varför lyfter jag fram allt detta i debatten om betänkandet? Det är för att det hänger ihop. Jag vill vara tydlig: Vi vet att mer resurser skulle behövas. Behoven är stora inom kulturarvet och institutionerna men också för det fria kulturlivet.

Men vi verkar i en tid av krig, ekonomisk osäkerhet och nödvändiga satsningar på försvar och trygghet. Vi har tvingats prioritera hårt, och just prioriteringar är en av politikens grundfundament. Det är ett fundament som flera partier i denna kammare uppenbarligen inte har klarat av att göra.

Det betyder inte att kulturens värde minskar. Nej, tvärtom. Det betyder att vi måste använda varje skattekrona klokt och bygga strukturer som håller över tid.

Därför prioriterar vi sverigedemokrater barn och bildning. Skapande skola förstärks. En digital kulturskola utvecklas. Ett fritidskort har gjort det lättare för fler barn att delta.

Vi genomför historiskt stora satsningar på läsning med bemannade skolbibliotek, nya läromedel och omfattande bokinköp. En svensk kulturkanon är på plats, och läslistor stärker våra gemensamma referenser och språket som bär demokratin.

Vi har inte råd att prioritera fusk, slöseri och vuxnas hobbyverksamhet genom studieförbunden, för att ta ett exempel.

Vi säkrar finansieringen av public service långsiktigt. Vi stärker lokal och regional journalistik genom mediestödet. Vi satsar på medie- och informationskunnighet för att möta desinformation. Vi lever i en digital värld där desinformation sprids som en löpeld på internet. Utan fria medier och bildade medborgare försvagas demokratin.

Herr talman! Sverigedemokraterna för en kulturpolitik som förenar realism med framtidstro. Vi erkänner de brister som vi ärvde. Vi tar ansvar i oroliga tider, och steg för steg återupprättar vi kulturens plats i samhällsbygget. Kultur är inte ett särintresse. Det är inte heller ett verktyg för miljöpartister och socialdemokrater. Det är vårt gemensamma arv och vår gemensamma framtid. Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

I detta anförande instämde Pia Trollehjelm (SD).

Anf. 71 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för ditt engagerande inlägg!

Våra två partier har nog det gemensamt att vi har en vilja att förändra kulturpolitiken, men skillnaden är att vi vill förändra den i ganska olika riktningar.

Alexander Christiansson använde en ganska stor del av början i sitt anförande för att prata om det som vi pratade om i den förra debatten, nämligen kulturarvet och skyddet av kulturarvet i tider av krig och kris, kanske framför allt i krig men också i kris. Jag ställde i den debatten en fråga till moderaten Peter Ollén, och jag tänkte ställa samma fråga nu till Alexander Christiansson.

Jag håller med om att regeringen har tagit stora kliv för att inventera, fundera på och stärka skyddet av kulturarvet i tider av krig och delvis också i tider av kris. Jag tänker på klimatkrisen, som verkligen ställer höga krav på skyddet av kulturarvet. Alexander Christiansson får gärna kommentera just klimatkrisen och andra kriser, men jag tänkte framför allt ställa frågan om det levande kulturlivet i händelse av kris och krig och vikten av det.

Jag håller inte med ledamoten om att regeringen har gjort stora satsningar på public service och så vidare, utan det är snarare en urholkning av anslagen som har skett. Det har delvis också gjorts sänkningar av anslagen brett till kulturen.

Vi måste bygga ett starkt kulturliv om vi ska ha ett starkt och levande kulturliv i händelse av krig och kris, och där har regeringen gått åt andra hållet. Jag vill därför fråga hur Alexander Christiansson ställer sig till detta.

Anf. 72 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman och Mats Berglund! Både Miljöpartiet och Sverigedemokraterna vill använda kulturen. För vår del har det i hög grad handlat om att tvätta bort mycket av den politiska styrning som vi ärvde från Miljöpartiet. Det har vi pratat om många gånger i den här kammaren.

Rapporter visar att kulturskapare, inte minst filmskapare, har känt sig nödgade att anpassa sina äskanden, lägga in olika värderingar och så vidare, för att kunna få in pengar. Det är en politisk styrning av kulturen som jag tycker har varit besvärande, och vi har ägnat vår tid åt att tvätta bort den. Det är jag väldigt stolt över.

Vi har inte heller några ambitioner att lägga in någon egen styrning av kulturen, utan vi vill att den ska vara fri. Det är också därför vi pratar så mycket om breddad finansiering.

När det gäller beredskapsfrågan och till exempel klimatförändringar, som ledamoten lyfter, är det klart att vi ser att vi lever i en tid som är orolig inte bara när det gäller krig. Vi har sett översvämningar och allt sådant som naturligtvis påverkar vårt samhälle på olika sätt. Det är en viktig fråga.

Jag menar att just beredskapsskulden är tragisk, och den har ju hamnat på allas läppar. Alla kulturpolitiker har pratat om detta de senaste åren. Det var som att man vaknade upp av en kalldusch och blev varse att man inte lever i en trygg och säker värld.

Det är därför beklagligt att man har monterat ned försvarsanslagen när det kommer till magasin, bunkrar, digitalisering och allt sådant. Det har vi satsat på ganska kraftigt under den här mandatperioden, och det vet Mats Berglund. Vi kommer också att behöva fortsätta göra det.

Sedan finns det andra delar av kulturen som vi kommer att behöva satsa mer på, och kultursamverkansmodellen är en sådan. Men vi har varit tvungna att prioritera. Jag tycker att man ska vara hederlig i sin argumentation när det gäller det här, för inte heller Miljöpartiet och Socialdemokraterna satsade på detta i hög konjunktur och låg inflation. Matchningen går inte riktigt ihop.

(Applåder)

Anf. 73 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för svaret!

Mjuk makt nämns väldigt mycket just nu; det är ett begrepp som har dykt upp. Kulturen är väldigt viktig för att skapa mjuk makt, men det finns naturligtvis också andra inslag som diplomati, biståndsarbete och sådana saker, som stärker en nations ställning i det internationella samtalet.

Jag tänker på den tillställning vi hade i går, när talmannen höll ett kort anförande för att uppmärksamma de fyra år som har gått sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Då stod vi i flera minuter och applåderade Ukrainas ambassadör gemensamt här i kammaren. Jag tycker att det var väldigt fint.

Varför gör vi det? Varför står vi bakom Ukraina? Det handlar till stor del om att Ukraina har jobbat mycket med just den mjuka makten, till skillnad från en hel del andra nationer just nu. USA håller på att rasera den på alla plan, skulle jag säga. Sveriges position under Tidöregeringen är oroväckande eftersom man drar ned på exempelvis biståndsarbetet men också urholkar kulturen.

Jag ska försöka formulera en fråga som syftar lite framåt. Alexander Christiansson nämnde filmpolitiken samt sponsring och breddad finansiering. Det är områden som Tidöregeringen har varit väldigt långsam med – oroväckande långsam. Propositionen om film kommer väldigt sent, och vi kommer förmodligen inte att hinna genomföra någon politik under mandatperioden. Samma sak gäller breddad finansiering, som har varit ett flaggskepp tillsammans med kulturkanonen.

Varför har regeringen varit så långsam i de här viktiga frågorna?

Anf. 74 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Jag tycker att det är väldigt fint att alla partier i den här kammaren har samlats kring vårt stöd för Ukraina och den situation landet befinner sig i.

Jag var själv i Ukraina för inte så länge sedan och besökte då kulturutskottet och träffade dess ordförande. Vi hade ett otroligt intressant samtal. Jag ska inte ägna hela min replik åt detta, men man brinner ju för det.

Det jag tyckte var mest intressant var när de beskrev sina stora utmaningar, till exempel att streamingjättar för musik används för att manipulera unga i Ukraina med propaganda för att lura in dem i något slags ryska medier. Där försöker man sedan indoktrinera dem genom att till exempel påstå att det inte finns någon ukrainsk kultur. Det är utmaningar som kanske är svåra för oss att förstå. Det är svårt att sätta sig in i vilka makter Ukraina egentligen har att spela mot i den digitaliserade världen.

Nu glömde jag kanske frågan lite grann. Men jag tycker att vi i debatterna ofta hamnar i diskussionerna om finansiering. Vi har prioriterat lite annorlunda, men i det stora hela lägger vi ungefär samma pengar som ni gjorde tidigare. Vi har absolut en högre budget nu än vad ni hade de sista åren innan Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnade över makten 2022. Vi lägger alltså lite mer pengar än vad ni gjorde då.

Sedan lägger vi pengarna på lite andra saker, och jag tycker egentligen inte att det är så otroligt konstigt eftersom vi har olika ideologiska ingångsvärden. För oss är det de här värdena, bland annat digitalisering, som är viktiga. Vi har varit tvungna att prioritera dem liksom Operan, våra museer där taken har rasat in och så vidare. Det har varit det vi har prioriterat, och sedan får vi lägga pengar på andra saker när utrymme finns.

Vi har fått bekämpa inflation och lågkonjunktur, och det har kostat enormt mycket. Jag hoppas själv som kulturpolitiker på en annan tid efter valet då vi får utrymme att satsa mer på kulturen, för det behövs.

(Applåder)

Anf. 75 Vasiliki Tsouplaki (V)

Herr talman! Behoven är stora, säger Alexander Christiansson i sitt anförande. Samtidigt kallar han kulturarbetare som påpekar de stora behoven för bidragsberoende kulturelit. Jag tror att det var så han sa, men jag kan ha antecknat slarvigt. Jag blir lite förvånad över den typen av retorik när ledamoten själv säger att det finns väldigt mycket som behöver göras på området.

Alexander Christiansson nämner att det är viktigt med prioriteringar. Min fråga är: Hur kommer det sig då att Sverigedemokraterna, som ändå har varit ett parti med ganska hög svansföring när det gäller till exempel kulturarvsfrågorna, lägger så lite resurser på området och i stället prioriterar skattesänkningar?

Förra året var det runt 34 miljarder i skattesänkningar, och i år tror jag att det är ytterligare 52 miljarder. Ganska små resurser skulle kunna göra väldigt stor skillnad på kulturområdet. Vi ser hur ideella krafter gör stora insatser, och om de bara fick lite smörjmedel skulle vi kunna få mycket mer kultur i hela landet.

Jag tycker att Sverigedemokraterna har intagit en konstig position här. Jag hörde det också i den tidigare debatten när ledamotens kollega Runar Filper lyfte kulturarvsfrågorna.

Min fråga är varför man har prioriterat dessa stora skattesänkningar för framför allt höginkomsttagare framför satsningar på kulturen.

Anf. 76 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Det enkla svaret på den frågan stavas tillväxt. Så är det. Exempelvis Konjunkturinstitutet lyfter ju den frågan.

Vi behöver se tillväxt i Sverige. Vi ärvde en av de lägsta tillväxterna i Europa. Nu har vi en hög tillväxt, och den växer. Det beror på att vi behöver se innovation och drivkrafter för företag att kunna anställa och locka hit kompetens och högkompetens från andra länder. Vi behöver helt enkelt bättre förutsättningar för företagen och för människor som har utbildat sig lång tid, exempelvis för att kunna behålla sin inkomst.

Här finns en tydlig ideologisk skillnad mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna och, tror jag, de flesta partier i kammaren. Men det må så vara. Visst finns det stora behov, men kanske inte inom de områden som Vänsterpartiet ser. Vi ser jättestora behov.

Jag förstår nog inte riktigt frågan: Varför har vi inte satsat mer? Vi har satsat jättemycket på områden som varit enormt eftersatta under flera decennier inom kulturarvet. Räcker det? Nej, det gör det inte. Men vi satsar väldigt mycket, till skillnad från vad tidigare regeringar har gjort. Det är tack vare Sverigedemokraterna, då detta är en prioriterad fråga för oss.

Sedan skulle vi vilja göra jättemycket mer, men vi står i ett läge där det skjuts och sprängs. Jag har använt den här metaforen tidigare i kammaren: När vi har ett hus där taket har rasat in, det regnar in och det är översvämning i källaren är inte köksluckorna det vi kommer att prioritera. Vi måste sanera hela källaren och laga taket; sedan kan vi börja prata om andra saker.

Det har vi också gjort under den här mandatperioden. Förra månaden var den första månaden utan någon skjutning i Sverige på flera år. Vi ser att gängkriminella sitter inne på längre tid. Detta är prioriteringar för den här regeringen för att skapa trygghet på gator och torg så att unga tjejer vågar röra sig där igen. För mig är det viktigare. Sedan måste vi prioritera exempelvis kultursamverkansmodellen på sikt.

Anf. 77 Vasiliki Tsouplaki (V)

Herr talman! Jag tackar Alexander Christiansson för försöket till svar. Jag tycker ändå inte riktigt att det var så stringent just när det gäller de här skattesänkningarna.

Ledamoten tar upp detta med lågkonjunktur och tillväxt. De stora skattesänkningarna har ju gått rakt ned i plånboken hos människor som redan hade väldigt mycket pengar och som nu kanske tar en tredje utlandssemester, vad vet jag. Det är den gruppen som bara kan sätta pengarna på banken eller konsumera lyxprodukter. Det är inte så att den stora andelen av Sveriges befolkning har fått stöd så att de kan konsumera mer och dra igång hjulen.

Bara i förra veckan kritiserade Finanspolitiska rådet Tidöpartierna för att ha satsat på skattesänkningar som varit ineffektiva – till exempel sänkningen av arbetsgivaravgifter för ungdomar, en väldigt ineffektiv och dyr satsning för att skapa jobb – samtidigt som vi den här mandatperioden har den högsta arbetslösheten på väldigt länge.

När det gäller kulturområdet har arbetslösheten ökat med 30 procent under mandatperioden. Det är för att det saknas resurser inom kultursektorn. Ville man skapa jobb hade man ett utmärkt läge här, men i stället har man gått åt fel håll och skurit ned – till exempel på kultursamverkansmodellen, där människor nu får sägas upp.

Kultursamverkansmodellen är den modell vi har för att skapa kultur i hela landet. Här tycker jag verkligen att Sverigedemokraterna och resten av regeringsunderlaget har gått bort sig helt.

Ledamoten nämnde strategin för kulturella och kreativa branscher. Där finns det knappt något smörjmedel, bara 5 miljoner eller något sådant för internationalisering. Ville man satsa på tillväxt och på en bransch som växer har man också här missat chansen.

Jag tycker att ledamoten behöver förklara varför man satsar så mycket på skattesänkningar för höginkomsttagare.

Anf. 78 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Jag tycker att mitt svar var ganska tydligt.

Jag kan säga så här: Jag tror att vi har väldigt olika syn på dessa saker. När vi pratar tillväxtpolitik är det kanske inte heller Vänsterpartiets paradgren. Om vi skulle utgå från Vänsterpartiets politik finns det gott om exempel på jorden där man faktiskt har använt sig av den politiken. Det har gått så där för de länderna.

Det som kanske är allra mest skrämmande är väl om Vänsterpartiet eventuellt skulle ingå i en regering, kanske till och med få finansministerposten i en socialdemokratisk regering. Det är gåshud på den, tycker jag, herr talman.

Men låt mig ändå försöka besvara frågan. Ja, vi prioriterar tillväxt. Vi prioriterar brottsbekämpning. Vi prioriterar en rad olika saker i vårt samhälle. Vi tog över makten för snart fyra år sedan. Vi kavlade upp ärmarna, gick in med våra verktygslådor och städvagnar och började sanera det här huset, som varit otroligt misskött under flera år. Det var katastrofalt på många sätt – växande otrygghet, parallella samhällsstrukturer, våldtäktsmän som är ute efter några månader, förövare som inte får något straff, brottsoffer som inte får någon upprättelse över huvud taget och en integrationsskuld som varit totalt förödande för landet. Katastrof!

Detta är allvarligt. Den här regeringen har gjort enorma omläggningar på dessa områden. Samtidigt har vi satsat mycket på kulturarvet jämfört med tidigare regeringar, som inte gjorde ett jota åt de andra saker jag precis rabblade upp. Vi har lyckts göra flera saker samtidigt.

Behövs det mer? Ja, det behövs mer. Men jag är väldigt nöjd med och stolt över det vi faktiskt har gjort på kulturområdet under de här åren, trots de förutsättningar vi fick efter Socialdemokraterna, Miljöpartiet och till viss del Vänsterpartiet.

(Applåder)

Anf. 79 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Miljöpartiet har ambitionen att vara det ledande kulturpartiet i svensk politik. Det har vi kongressbeslut på sedan länge, och det har vi också arbetat för under många år, i regeringsställning och i opposition.

Sverige behöver en ny kulturpolitik. Förändringar behöver göras. Vi behöver stärka kulturen inom de institutioner och strukturer vi har byggt upp under många år: länsinstitutionerna, nationalscenerna, kultursamverkansmodellen, arrangörer, lokaler och det fria kulturlivet i hela landet. Men vi behöver också hitta nya former för att stärka kulturen i alla dess uttryck och i hela landet.

Ett starkt kulturliv med goda villkor för kulturskapare och en stark infrastruktur för de olika konstområdena är tillsammans med det vi diskuterar i dag – allas tillgång till kultur – helt avgörande för möjligheten att bygga ett starkt, motståndskraftigt, demokratiskt och hållbart samhälle med yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet och så vidare, ett samhälle som bygger på tillit till människor snarare än misstro. Där går också den stora skiljelinjen mellan de politiska partierna i dag, såväl i politiken i stort som i kulturpolitiken.

Herr talman! Miljöpartiet tillsatte i regeringsställning utredningen Återstart för kulturen, som i sitt betänkande Från kris till kraft kom med ett stort antal förslag för en återstart för kultursektorn efter pandemin. Förslagen var tillfälliga, men vi menade att flera av dem borde ha permanentats för att tydliggöra en större ambition för kulturen och kulturlivet från politikens sida.

Trots att den här insatsen fick väldigt stor och bred betydelse för hela kulturlivet och för hela landet har Tidöregeringen valt att dra tillbaka i princip alla delar av det här stödet.

Miljöpartiet vill se en helt annan kulturpolitik. Efter de slag som har drabbat kulturlivet – pandemin, lågkonjunkturen, den höga inflationen och nu inte minst de hårda åren med Tidöregeringen – behöver vi en ny återstart för hela kulturlivet.

Vi har ett förslag i betänkandet om detta. Det handlar om stödet till konstarterna. Ska vi göra förändringar i kultursamverkansmodellen behöver vi skjuta till medel. Vi ska inte hålla på och omfördela och trixa med de knappa resurser som finns i modellen i dag.

Det handlar om kulturskaparnas villkor och ersättningar. Det är inte okej att det blir en klassfråga vem som ska få arbeta professionellt med kultur och konst. Det handlar också om kulturens infrastruktur. Lokaler och arrangörer behöver finnas och få ersättning om vi ska ha kultur över hela landet.

Den ideella sektorn med riksorganisationerna är också avgörande för att de kulturella ekosystemen inte ska kollapsa. För gör de det – vilket vi ser tydliga tendenser till nu, framför allt i små orter på landsbygden – är det precis som med ekosystemen i naturen att det kan ta väldigt lång tid för dem att återhämta sig.

Herr talman! Vi har en kulturskuld att betala till våra barn. Miljöpartiet vill införa en kulturell allemansrätt för barn och unga. Det är ett slags paket med flera förslag. Estetiska ämnen ska vara obligatoriska genom hela skolsystemet. Varje elev i skolan ska regelbundet få möta professionell kultur. Det ska finnas en kulturgaranti. Kulturskolan ska stärkas. Vi vill inrätta en kulturskolelag.

Genom de här förslagen får alla barn och unga möjligheter att uppleva kultur men också att skapa själva. Skapande skola har under en tid varit statens verktyg för att erbjuda kulturmöten i skolan, men den har inte nått alla elever. Även om regeringen har skjutit till en skvätt pengar under mandatperioden är ambitionsnivån fortfarande för låg.

Jag satt själv i den här salen och röstade igenom beslutet att barnkonventionen ska gälla som svensk lag för ett antal år sedan. Barn och unga har rätt till konst och kultur. Miljöpartiet vill uppfylla barnkonventionen och omvandla Skapande skola till en garanti.

Vad gäller kulturskolan är regeringens satsning på ett pilotprojekt med digital kulturskola intressant, tycker jag. Vi ser så här långt fina resultat. Det ger möjlighet att skapa kurser med särskild inriktning och kanske lite mer spets, även i mindre kommuner som inte har möjlighet att hitta lärare och skapa kurser på alla områden. De kan ha stor nytta av den digitala kulturskolan. Det blir spännande att följa utvecklingen.

Vi kommer dock inte runt behovet av mer statliga medel till kulturskolan. Med en kulturskolelag får vi helt andra möjligheter att skapa en likvärdig och stark kulturskola över hela landet. Vi kan också skapa tydligare villkor för utbildningen av kulturskolans lärare, stärka statusen och på sikt få fler att välja den utbildningen, vilket är helt nödvändigt för att stärka barns och ungas tillgång till kulturskolan.

Herr talman! Kulturskolan är en central länk i utbildningskedjan för konstnärer, musiker och kulturarbetare. Det svenska musikundret och det svenska dataspelsundret bygger på vår nästan världsunika kulturskola. Men ska vi ha ett levande kulturliv med liveuppträdanden på småorter på landsbygden och i städerna behöver vi göra bredare satsningar. Hela utbildningskedjan måste stärkas. Här kommer studieförbundens replokaler och musikhus in, men även folkhögskolornas roll är viktig, inte minst som förberedelse för antagningen till de högre konstnärliga utbildningarna.

Vi behöver stärka livekulturens och livemusikens infrastruktur i hela landet. Miljöpartiet har förslag om till exempel kulturljudzoner – som man har i Malmö och jobbar på i Göteborg – andrahandsförsäljning av biljetter, vilket är ett stort problem, och en hel del annat som jag säkert kommer att få utveckla i senare debatter här i kammaren.

Det finns även yrkanden i betänkandet om bättre villkor och ersättningar för musiker och andra professionella kulturskapare. Vi vill stärka scenkonstallianserna. Vi sköt till medel i vår skuggbudget för att få fler trygga anställningar för kulturskapare. Regeringen bör se över möjligheten att få in fler konstnärliga yrkesgrupper i systemet.

I början av mandatperioden kom utredningen Ett trygghetssystem för alla som föreslår en ny beräkning av SGI, alltså sjukpenninggrundande inkomst. Det skulle stärka tryggheten för ganska många grupper i samhället. Det gäller till exempel elitidrottare – alla de svenska olympier som vi har följt de senaste veckorna och de paralympier som är på väg – och gigarbetare, alltså de som tar de ”enkla jobb” som allianspolitikerna tjatade om i åratal. Nu är de här, men varför låter man inte trygghetssystemen följa med? Det handlar också om kulturskaparna.

Regeringen har när jag har frågat återkommande svarat att ärendet bereds i Regeringskansliet. Nu har den sista propositionsförteckningen för mandatperioden kommit, men fortfarande är ingen proposition aviserad. Jag tycker det är sorgligt att Tidöregeringen väljer att missa chansen att med en liten förändring i lagstiftningen göra ett stort avtryck i konstnärsvärlden.

Herr talman! Miljöpartiet har ytterligare motionsyrkanden i betänkandet, som handlar om kulturens frihet, armlängds avstånd och annat som behöver stärkas, inte minst i oroliga tider.

Betänkandet tar också upp frågor som rör public service. I höstas röstade Tidöpartierna för en kraftig åtstramning av public service-företagens medelstilldelning. Frågan om de ökade kostnaderna för marknätet och det stärkta beredskapsuppdraget och så vidare i kombination med högre inflation har regeringen valt att inte lösa. Det blir i stället programverksamheten som får ta smällen, och det leder exempelvis till minskad omvärldsbevakning och omvärldsanalys men också minskat skydd mot desinformation. Det är beklagligt att Tidöpartierna inte förmådde hålla ihop public service-utredningen eller bjuda in oppositionen till diskussioner om propositionens utformning.

I oroliga tider är SVT, SR och UR oerhört viktiga institutioner med högt förtroende. Det är viktiga kanaler för en oberoende nyhetsförmedling med hög nivå på journalistik och faktagranskning. Miljöpartiet hade velat se en politik som värnar de demokratiska värden som bärs upp av ett starkt public service. Miljöpartiet har också motionsyrkanden i betänkandet om att ge public service större möjligheter att värna både det svenska språket och de nationella minoritetsspråken.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga någonting om fristäderna och fristadskonstnärerna. I en värld som avdemokratiseras i högt tempo, med krig i vår närhet, där antalet diktatorer och diktaturer ökar globalt och förföljelsen av journalister och kulturskapare blir allt hårdare blir Icorns arbete och fristäder för förföljda kulturskapare allt viktigare. Det är positivt att fler svenska städer och nu även regioner väljer att gå in i systemet.

Herr talman! När vi pratar om tonårsutvisningar, utvisningar av akademiker och forskare och små barn som måste lämna det här landet där de har sin trygghet måste vi nämna att den inhumana, inkonsekventa och ineffektiva Tidöpolitiken med stram invandring och total avsaknad av konsekvenstänk också har udden riktad mot den här hotade och förföljda gruppen av författare och konstnärer. Regeringen måste snarast säkra förutsättningarna för fristadskonstnärer så att de kan få förlängda uppehållstillstånd. Det är alldeles för svårt för dem nu.

Sverige har blivit kallt. Miljöpartiet vill se ett annat Sverige. Den stora skiljelinjen i svensk politik handlar om ifall vi vill ha ett samhälle som bygger på tillit till människor eller på misstro.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i betänkandet, som handlar om kulturens roll och oberoende, vikten av armlängds avstånd, den konstnärliga friheten och värnandet av kulturens ekosystem över hela landet.

(Applåder)

Anf. 80 Marie-Louise Hänel Sandström (M)

Herr talman! Det är roligt med två olika kulturdebatter i dag. Det är viktiga frågor, och det känns att vi är väldigt engagerade i kulturen. Sedan är vi kanske inte helt överens om hur det ska göras.

Sverige behöver stärkas inifrån, inte av fler bidrag eller nya skatter utan av berättelser, värderingar och gemenskap som binder oss samman. Det är därför kultur är en fråga för alla, inte bara för ett fåtal. Det är grunden för ett mer rättvist Sverige.

Titlar som Gösta Berlings saga, Pippi Långstrump och Katitzi – jag kan nämna många fler – väcker något inom de flesta hos oss. De är inte bara litteratur eller klassiska inslag i läroplanen, utan de är del av en gemensam mytologi. De är fragment av en kollektiv egenskap som definierar vår värld och vad svensk kultur innebär för oss, både historiskt och i nutid.

Kulturen – böckerna, scenkonsten och vårt kulturarv – bildar tillsammans historien om oss. Det är en viktig historia och också vår framtid.

Vad i en specifik tid har präglat oss, gjort oss upprörda eller fått oss att skratta eller gråta tillsammans? Hur hänger det ihop med andra delar i vår gemensamma historia, såsom Magnus Erikssons landslag, den heliga Birgittas uppenbarelser, tryckfrihetsförordningen och många andra viktiga händelser som har skett långt tillbaka? Lagsamlingar, traditioner och institutioner har format vår frihet, vår jämlikhet och vårt helt unika sätt att organisera vårt samhälle. Det finns många viktiga hörnstenar.

Allt detta och mycket mer ryms i det som numera utgör den svenska kulturkanon, som kommer att ligga till grund för bildning, gemenskap och inkludering. Vår svenska kulturkanon är något att vara stolt över.

Herr talman! I vardagen är kultur för de flesta av oss till exempel att lyssna på musik som strömmar ur våra hörlurar, boken som vi läser på kvällen innan vi släcker lampan eller filmen vi ser under helgen tillsammans med våra vänner eller barn. Kultur är också de 10 000 verk, organisationer och företeelser, till exempel SKF som nämndes tidigare, som finns med i Folkets kanon. Det var den vi alla fick vara med och bilda tillsammans när kulturkanon togs fram. I den finns också oväntat nog kebabpizza, IFK Göteborg, som jag som göteborgare förstås värnar om, och Carola som musikunder med.

Kultur är den väv som håller ihop folk. Men det är också Nobelpriset, som varje december uppmärksammas här i Stockholm och som rymmer en stark symbolisk trygghet och styrka och är känt över hela världen. Det är också porträttsamlingen vid Gripsholms slott. Det kan även vara köttbullar med lingon eller svenska kanelbullar.

Som flera redan nämnt får vi kanske det mest påtagliga exemplet på kulturens och det kulturella arvets betydelse för sammanhållning från de negativa upplevelserna av kriget i Ukraina, som faktiskt är inne på sitt femte år. Det är helt förfärligt, vilket vi talade mycket om i går. Vi hade då en fin stund tillsammans och diskuterade hur vårt stöd alltid kommer att finnas kvar.

Anfallarens mål är där att slå sönder så mycket som möjligt av den kulturella identiteten. Man försöker få Ukrainas identitet att falla. Det lyckas man inte med, utan folkets vilja är att stå samman och man har fortfarande en väldigt stark motståndskraft. Kulturen är alltså viktig av många skäl.

Kulturkanon är också ett sätt att sätta en ultimat stämpel på vad som är viktigt och vad som inte är det. Men egentligen är det inte alls så. Det är i stället en öppning. Det är en avgångshall och inte en slutstation. Det ska vara brett. Som min kollega Peter Ollén nämnde tidigare finns det fler luckor att fylla när det gäller vad som ska vara med i vår kulturkanon.

Det finns ingen motsats mellan att värna en stark nationell kultur och att bygga ett inkluderande samhälle. Snarare är det precis tvärtom. Känner man sig trygg i sig själv behöver man inte vara rädd för andras kulturer. När vi bottnar i vår svenska identitet och våra svenska värderingar bjuder vi in till något som vi är stolta över så att andra kan få del av det.

Herr talman! Låt mig också stanna upp vid det paradigmskifte som just nu sker i den svenska kulturpolitiken. Vi har varit ett land med hög andel offentligt finansierad kultur. I jämförelse med andra länder, till exempel Norge och Danmark, ser vi dock stora skillnader. Där är det helt normalt med en värld av stipendier, fonder och finansiering från näringslivet, något som vi inte alls är i närheten av.

Nu har en utredning gjorts kring detta, då vi vill se att sponsring av kultur underlättas. Vi vill också se hur man kan bredda kulturfinansieringen. Man kan bereda för fler att komma in i kulturfinansieringen. Det är också ett sätt att skapa inkludering så att vi alla tillsammans känner ett ansvar för vår kultur och kan värna det som kommer fram inom kulturen och vad som ska bli vår framtid i morgon.

Jag är inte säker på att vare sig kulturskapare eller den gemensamma kulturen mår bäst av att vara helt i händerna på det offentliga. Jag tror att det är bra om vi har det friare och att det är precis tvärtom: ju bredare kultur och fler satsningar vi kan ha, desto mer beständig blir kulturen.

Herr talman! En fri kultur behöver flera alternativ. Som jag nämnt tidigare har vi Operans renovering som ett lysande exempel. Över 300 miljoner har kommit in från privata donationer. Bland annat kan man därigenom bygga en ungdomsscen som ska utgöra starten för barn och unga att nå kulturen. Det är viktigt att vi kan involvera näringslivet för att gynna både kulturen och våra kulturskapare.

Vi får förstås inte glömma hushållen, det vill säga de som ska nyttja kulturen. Det är vi alla som ska göra det. Hushållen står för var tredje krona i kulturen. Det är människor som köper biljetter, köper böcker eller prenumererar på olika tidningar. Vi stöder den verksamhet som vi själva brinner för. Vi har möjlighet att välja den kulturen.

Det är därför viktigt att hushållens ekonomi stärks och att vi har sänkt priset för en barnfamilj med 5 000 kronor i plånboken sedan 2022. Om man har mer pengar har man också möjlighet att nyttja kulturen på ett annat sätt.

Som nämnts tidigare är skattesänkningar till för alla i Sverige, inte alls bara för de rika. De är till för alla. Där finns det en stor möjlighet. Den 1 april sänker vi till exempel matmomsen för att förbättra människors ekonomi så att de har råd att äta mat men också kunna gå på kultur.

Med en breddad finansiering minskar vi också risken för politisk påverkan.

Herr talman! Framtiden är ljus. Runt om i vårt samhälle finns fantastiskt många barn och unga som sjunger, spelar instrument, skriver koder till dataspel, läser böcker och spelar teater. Det finns ett stort intresse. Kulturskolan lockar många, men bara 10 procent av alla barn nås av den. Därför har vi gjort en satsning på Skapande skola. Vår förhoppning är få in fler elever där. Nu ingår ungefär 70 procent. Någon sa att det var en liten andel, men det är 900 000 elever som deltar i Skapande skola. Vi har gett mer pengar till den, för att vi vill utveckla det här ytterligare.

Det är också viktigt att kulturskolan görs digital, så att fler kan få nytta av den varhelst de bor. Det kan handla om att kommuner samarbetar eller att de som undervisar inom kulturskolan skulle kunna samarbeta mer.

Vi är inne på rätt väg, men vi är inte färdiga än. Vi har en tradition av att vara världsledande inom både musik och dataspel. Det är jag jättestolt över. Vi som land har stora resurser.

Moderaterna tror på bildning. Vi tror på gemensam kunskap som skapar sammanhållning. Vi tror att det är möjligt att bygga ett Sverige där fler människor, oavsett bakgrund, kan känna sig stolta över det kulturella arv som vi gemensamt förvaltar, använder och utvecklar. I en tid då polariseringen tyvärr växer och människor splittras vill vi att man ska känna att en gemensam kulturell referensram är en nödvändighet. Det kan stärka alla i samhället.

Höstens val blir ett vägval även för kulturen. Antingen fortsätter vi bygga ett Sverige där kulturen är fri, finansierad av fler och tillgänglig för alla, eller så gör vi en vänstersväng tillbaka till ett Sverige där politiken bestämmer vad som är värdefull kultur och vem som får stöd. Det vill vi såklart inte se. Om vi får förlängt förtroende efter höstens val, vilket jag tänkt, kommer vi att kunna fortsätta på den här vägen till en kultur som är öppen för alla.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag vill också passa på att tacka för detta blir min sista debatt med kulturutskottet. Det har varit väldigt roligt. Intresset har alltid varit stort, och det är kul att få diskutera dessa frågor. Vi är inte alltid överens, men det viktiga är att vi alla tycker att kulturen är något värdefullt som vi ska värna.

(Applåder)

Anf. 81 Björn Wiechel (S)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag har en fråga. Den handlar om vad som har hänt med Moderaterna. Tidigare var ni ett parti som man kunde göra överenskommelser med. Våra partier har tillsammans tagit mycket gemensamt ansvar i frågor som är stora och viktiga för landet, exempelvis public service. Det är en fråga som vi behandlar i betänkandet.

Tidigare generationers moderater har stått upp för att vi brett, i parlamentariskt samförstånd, mejslar fram en politik som tar ansvar för en helhet så att den kan bära över tid. Vi kunde lägga polariseringen åt sidan och freda viktiga områden. Men det gör ni inte längre.

Nu har ni valt att köra över den parlamentariska kommittén för public service. Ni har valt att bryta borgfreden, samförståndet och traditionen.

Jag har därför en ganska rak och enkel fråga. Vad är det som har hänt? Varför står ni inte längre upp för överenskommelser?

Anf. 82 Marie-Louise Hänel Sandström (M)

Herr talman! Tack, Björn Wiechel, för frågan!

Vad har hänt med Moderaterna? Vad som har hänt är att vi arbetar tydligt med kulturfrågorna. Vi båda vill emellanåt gå olika vägar, och därför vill vi värna de vägar där kulturfrågorna har störst framtid. I det ingår till exempel public service, där vi gör en satsning.

Vi tycker givetvis fortfarande att det är bra att diskutera frågor tillsammans, men vi känner att vi här vill gå åt olika håll. Därför driver vi Moderaternas och Tidöpartiernas politik.

Anf. 83 Björn Wiechel (S)

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Sanningen är väl egentligen att det som har hänt är Sverigedemokraterna. Det är de som numera dikterar villkoren. Sanningen är väl också att det här är ett mönster sedan Sverigedemokraterna blev det dominerande partiet på högersidan.

Ni bröt migrationsöverenskommelsen. Ni bröt energiöverenskommelsen. Ni vägrade att ingå en ny energiöverenskommelse, och nu har ni även brutit den parlamentariska public service-kommitténs uppgörelse i stället för att göra de saker som vore bra för Sverige.

Jag beklagar ärligt talat det här. Jag saknar de förra Moderaterna, de som kunde ingå och hålla uppgörelser.

Även om ni inte ingår uppgörelser nu undrar jag om ni principiellt kan se värdet av att ha breda uppgörelser som är bra för landet. Om ni rent principiellt ser ett sådant värde undrar jag varför ni inte sätter värde på dem i praktiken.

Anf. 84 Marie-Louise Hänel Sandström (M)

Herr talman! Tack, Björn Wiechel, för ytterligare en fråga! Det är bra när ledamoten själv har svaret på sin fråga, alltså det som han anser vara det rätta svaret.

Först vill jag tala om att SD inte ingår i vårt regeringsunderlag men däremot i Tidösamarbetet. Men det viktiga är att vi också samarbetar med många andra partier i många frågor. I till exempel de här frågorna har vi sett att vi hittat bättre lösningar tillsammans.

97 procent av våra vallöften är ju uppfyllda redan, och i stort sett alla kommer att vara det vid valet. Det vi går till val på ska vi också genomföra, anser vi. Vi har gjort det på väldigt många områden – på alla områden, inte bara kulturområdet utan också mycket som gäller rättsväsen och socialpolitik, till exempel. Vi såg att det var mycket som behövde göras. Det var mycket som var eftersatt, och därför behövde vi göra stora förändringar, också inom utbildningsområdet, till exempel. Det är vad jag kan svara.

Regeringen arbetar på, och vi arbetar framför allt med våra vallöften. Vi har i stort sett infriat alla av dem redan. I varje fall har vi startat utredningar, även om de inte är helt färdiga.

Anf. 85 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Jag vill i min roll som utskottsordförande passa på att tacka ledamoten för den tid hon har varit i utskottet. Det har varit väldigt värdefullt för utskottet, och jag hoppas att det också har varit värdefullt för ledamoten att få arbeta lite med det roligaste av alla politikområden. Vi har ju träffats i ett annat roligt sammanhang, nämligen högre utbildning och forskning i utbildningsutskottet.

Min fråga tangerar faktiskt detta lite. Det handlar om breddad finansiering, som ledamoten pratade om i sitt anförande. Jag tar tillfället i akt att debattera detta, för jag är inte säker på att det blir någon mer debatt om detta med breddad finansiering. Utredningen kommer ju överraskande sent i mandatperioden med tanke på inte minst kulturministerns men även hela Tidögängets höga ambitioner och tonläge i frågan. Man har ju velat marknadsföra detta som sitt flaggskepp i kulturpolitiken under mandatperioden. En fråga är därför: Varför kommer detta så sent? Varför dröjde man så länge med att tillsätta utredningen att man knappast kan hinna med att skriva ihop en proposition under mandatperioden?

Men det jag egentligen ville fråga är: Vad är regeringens ambitioner på området? Som ledamoten nämnde har vi en utredning om sponsring och skattefrågor. En annan utredning är på gång som handlar om matchning, motfinansiering och lite andra saker. Matchning handlar ju om att staten ska ta en stor del av kostnaderna. Hur mycket har man tänkt att staten ska budgetera för, om man nu vill ha ett sådant system? Hur får vi in dollarmiljardärerna, de superrika, i systemet? Den typen av frågor tycker jag inte alls att regeringen har svarat på hittills. Jag tycker att det finns anledning att ta upp dessa frågor till diskussion.

Anf. 86 Marie-Louise Hänel Sandström (M)

Herr talman! Tack, Mats Berglund, för frågorna! Jag vill också säga att det har varit väldigt roligt med kulturfrågor. Utbildning och kultur är bland de viktigaste frågorna, och det är jättekul att få engagera sig i dem.

Jag vill egentligen ställa en fråga tillbaka till Mats Berglund. Mats nämnde att han upplevde en misstro från regeringen. Det vill jag gärna få en förklaring på lite senare.

Det viktigaste med breddad finansiering är, som jag nämnde i anförandet, helt enkelt att den ska bli bredare. Man ska inte lägga alla ägg i samma korg.

Varför tar det då lång tid? Vi hade ju mycket att göra när vi tog över 2022. Det tar tid att renas upp efter tidigare regeringar. Då får det ta lite tid, för det ska bli bra utredningar.

Som ledamoten nämnde är det ju flera utredningar i detta. Det är utredningar som gäller matchning, sponsring, skattelättnader och så vidare.

Ska vi göra ett nytt system är det viktigt att det blir bra. Vi har sett att det fungerar väldigt bra i Norge och Danmark, och vi vill gärna få ett bra sätt som fungerar här också. Då är det viktigt att det blir en bra utredning.

Ibland tar det tid. Men när vi väl fattar beslut kommer det att kunna genomföras, förstås, och när vi fortsätter i nästa mandatperiod är det möjligt att vi kan komma att finslipa detta ytterligare. Men vi ser det som viktig finansiering.

Ledamoten frågade också hur man får in de stora finansiärerna. Vi fick ju in 300 miljoner till Kungliga Operans renovering. Det är ganska mycket pengar. Jag tycker att det är fantastiskt. Det finns alltså många som vill donera. Det kan vara både stora och små, och det kan göras på både små och stora kulturella arrangemang. Det ska ju inte bara vara operan utan alla möjliga områden, där man själv ska kunna välja vad man vill prioritera. Jag tror att det finns många som vill sponsra.

Detta med matchning är ungefär detsamma som att man vill kunna ge en tjänst tillbaka om man får en tjänst. Det är ett yttrande från staten för att tacka för sponsringen, helt enkelt, kan man säga.

Anf. 87 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Först vill jag ta upp detta med misstron. Det har vi ju pratat om flera gånger här. Sedan jag fick det här uppdraget har jag ju träffat kulturlivet brett, och från kulturlivet har man verkligen brett tryckt på att man känner en misstänksamhet och en misstro från politiken. Inte minst gäller det folkbildningen och studieförbunden, men jag skulle säga att det också är hela civilsamhället. Inte minst gäller det biståndsorganisationerna, som blir motarbetade av politiken.

Jag träffade en biståndsorganisation som under bara de senaste åren mer än 300 gånger har råkat ut för olika former av revision, där de ska visa att de inte bedriver kriminell verksamhet.

Det finns en misstro mot utlandsfödda personer. Man vill brett skicka ut människor ur landet i stället för att se hur de faktiskt kan bidra till det svenska samhället. Jag tror att debatten håller på att svänga lite sedan till exempel Jokkmokks kommun började sätta sig emot detta.

Låt mig fortsätta med detta med sponsring och breddad finansiering – eller kompletterande finansiering, som jag tror är ett bättre uttryck. Inom forskningen har man ju starka stiftelser. Inte minst har Wallenbergstiftelserna varit jätteviktiga, liksom andra stiftelser. Man har under många år jobbat med att skapa stora stiftelser med insyn, transparens och en form av armlängds avstånd, om vi ska använda det kulturbegreppet. Det har varit referensgrupper och så vidare för man ska kunna skilja bidragsgivarnas intressen och forskningens behov av stöd, så att forskningen fortsatt är fri.

När vi talar om mecenater, sponsring och så vidare finns hela tiden en sådan oro. Hur har regeringen tänkt sig att ett sådant system ska byggas upp?

Anf. 88 Marie-Louise Hänel Sandström (M)

Herr talman! Tack, Mats Berglund, för ytterligare frågor och för svar på fråga!

Detta med misstro är i så fall väldigt beklagligt. När vi talar om kulturens värld vill vi ju inte att det ska finnas fusk, och vi vill prioritera den kultur som fungerar, såklart. Vi tycker att det är viktigt med alla former av kultur och bildning, och vi vill gärna bredda detta ytterligare. Misstron har kanske att göra med att vi vill att det ska gå rätt till.

När det gäller bistånd vet ledamoten också att mycket pengar nu satsas på Ukraina, till exempel.

Vad gäller sponsringen tittar vi lite på hur det fungerar i andra länder, till exempel i Danmark. Där fungerar det ypperligt på olika sätt. Det handlar ju inte om att man ska styra kulturen egentligen, utan det handlar om något som man vill värdesätta. Men självklart har vi armlängds avstånd, som vi brukar säga. Vi ska inte styra kulturen. Det ska inte politikerna göra, och det ska inte heller de som ger pengar heller göra. Men man kan vara med och se till att det till exempel blir en ungdomsscen, vilket vi tycker är jätteviktigt.

Vi satsar ju mycket på barn och unga. Min kollega Peter Ollén nämnde också att läsning var ett väldigt prioriterat område, och det är också prioriterat att barn möter kultur tidigt i skolan. Då kan det vara att vi satsar på barn som ett av våra prioriterade områden.

Men det är inte de som skänker pengar som ska styra kulturen, utan vi vill ha en fri kultur. Vi vill ha armlängds avstånd och få en kultur som utvecklar alla människor på väldigt många områden. Jag känner ingen oro över detta, utan tvärtom ser vi många goda exempel där det fungerar väl.

Vi fortsätter på den linjen och tycker att det är viktigt att känna att kulturen inte påverkas av politiken. Som någon nämnde tidigare: Om det skulle komma en Trump i Sverige som ville styra kulturen är det inte bra att ha bara offentlig finansiering. Då vill man ha mer breddad finansiering. Vi ser många stora fördelar med det.

Anf. 89 Björn Wiechel (S)

Herr talman! Socialdemokraterna bedriver en kulturpolitik som stärker Sverige genom att kulturen skapar sammanhållning, genom att kulturen är en del av vår välfärd och genom att kulturen för Sverige framåt.

Genom kulturen kan vi värna vårt språk. Vi kan förstå varandra och spegla varandra. Vi kan delta i samhällslivet och debatten och skapa sammanhållning.

Vår uppgift som politiker är att praktiskt förverkliga att alla medborgare faktiskt kan använda sin yttrandefrihet, att människor kan få ge sin bild och likaså få ta del av andras. Då kan vi få fram de olika perspektiven och åsikterna och även överbrygga, hantera och lösa konflikter. Vi kan förenas och samlas.

Därför är det ett offentligt ansvar att det ska finnas just tillgång till kultur, som det här betänkandet heter. Det förpliktar. Vi ska se till att kultur finns nära medborgarna. Barn ska få möta kultur och upptäcka att man kan uttrycka sig på flera sätt som människa. Var man än bor ska man veta var man kommer ifrån. Man ska kunna förstå sitt sammanhang och kunna läsa av samtiden.

Vi ska ha levande lokalsamhällen med mötesplatser, idrottsanläggningar och replokaler. Det kräver att kommunerna får stöd för att ha musik- och kulturskola. Det kräver att kulturarvet – museer, teatrar, musik och film – kan nå ut. Det kräver att föreningslivet har platser att hålla till på.

Vår uppgift är mycket konkret och materiell. Det är någon som ska klippa gräset på fotbollsplanen. Hockeyrinken behöver en fungerande strålkastare. Lärarna ska utbildas. Instrumenten måste stämmas. Lokalerna måste vara öppna. Detta förutsätter en politik som tar ansvar och som fördelar resurser rättvist.

Problemet är att Sverige under SD-regeringen har gått åt fel håll vad gäller resurser och fördelning. Regeringen har misslyckats med jobb och tillväxt. 100 000 fler är arbetslösa. Det är 30 000 konkurser. Mediciner har gjorts dyrare. Unga har fått dyrare tandvård. Regeringen har försämrat a-kassan. Man har försämrat ekonomin för de familjer som har det tuffast. Regeringen slopar inte karensen. Sverige är det enda land i Norden som inte har höjt barnbidraget. Därtill har SD-regeringen skurit ned på välfärden – det är mindre resurser i reala termer.

Det här går ut över vanligt folk i deras vardag. Det går ut över kulturlivet i våra kommuner. Det går ut över välfärden för medborgarna.

Men samtidigt har regeringen sänkt skatten för dem med de högsta inkomsterna. De har till och med skuldsatt svenska folket för att göra det, och nu är pengarna slut enligt finansministern själv.

I stället för tillgång till kultur för alla blev det extra oxfilé åt djursholmarna.

Det är också just den här fördelningspolitiken som har gjort att Sverige underpresterar ekonomiskt jämfört med hur det varit under tidigare regeringar. Politiken är missriktad och ineffektiv.

Herr talman! I betänkandet diskuteras bland annat frågan om breddad finansiering. Jag förmodar att vi alla här uppskattar när det kommer mer pengar till kulturen, att även näringslivet ser värdet av attraktiva, levande samhällen, av estetik och konst och att idrottsföreningar får lite extra slantar till lagkassan eller att det kommer donationer till granskande journalistik. Det som däremot skaver i regeringens tal om ett ben till för kulturen att stå på är att det knappast är rätt väg att börja med att hugga i det första benet, som kulturen står på.

Dessutom är erfarenheten att när rika människor väljer att donera går det oftast till statusfyllda byggnader i stora städer. Det är förstås välkommet i sig, men det är inte på det sättet som vi upprätthåller en kulturskola i små kommuner eller ett närvarande kulturarv. Uppgiften att upprätthålla medborgarnas välfärd utifrån våra kulturpolitiska mål och ambitioner kan inte överlåtas. Den måste det offentliga ta – också för att det ska finnas ett demokratiskt ansvarsutkrävande för medborgarnas välfärd.

Vad vi ser i praktiken är en regering som gör drakoniska nedskärningar på den kultur som når ut allra närmast. Det handlar om mötesplatserna för landsortens föreningsliv, för pensionärerna och för boksamtalen, om den professionella kulturens möjligheter att nå ut och om replokalerna. Det handlar därmed om vår sammanhållning och vår beredskapsförmåga.

I stället för kultur för alla får vi med SD-regeringen lyxkultur för storstadsbor med mycket pengar.

Herr talman! En mycket viktig svensk kulturinstitution för att kulturen ska vara tillgänglig för alla är svenskarnas public service – Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion.

Det är en inrättning som stärker svenska språkets ställning och som ger oss bilder och verkligheter från hela landet och möjligheter att spegla varandra och hålla samman. Det är här vi kan få de lokala nyheterna likaväl som kunskap om vad som händer i övriga landet och i världen. Det är här bredden av utbud finns – sport, underhållning, kritisk granskning, fördjupande program, minoritetsprogram och aktuell bevakning. Just den här bredden, den här räckvidden, och förmågan att nå nya grupper är det som gör att public service är så viktigt i vår beredskap.

Det är en institution som garanterar fri och oberoende journalistisk för alla medborgare och som står under höga etiska regler och granskning. Men just detta har SD-regeringen inlett en nedmontering av. De begränsar public services möjligheter att nå nya grupper och att nå ut. De skär ned i finansieringen. Public service får inte bara i reala termer mindre pengar, utan det är också rent procentuellt en nedskärning. Det är lägre än tidigare, trots ökade kostnader. Detta är då i kombination med ökade krav på beredskap.

Ovanpå det har public service sedan årsskiftet ensamt fått bära stora ökade kostnader för marknätet. Att det var på väg var känt sedan länge. Vi socialdemokrater har ett flertal gånger, under flera månader, frågat hur regeringen tänker lösa den frågan. Men svaret liksom lösningarna har helt uteblivit. Regeringen har valt väg med öppna ögon. Följaktligen kunde vi häromveckan ta del av att SVT lägger fram ett massivt nedskärningspaket med många uppsägningar.

Ytterst är det medborgarna och en tillgänglig kultur för alla som drabbas.

SD-regeringens politik här kunde inte heller vara mer feltajmad. Vi lever i en värld där internationella techjättar tar över alltmer. De styr med algoritmer utifrån vad som tjänar deras politiska och ekonomiska syften. Vi har desinformation, manipulation och påverkan från fientliga stater. I det läget väljer SD-regeringen att montera ned en av de viktigare aktörer som vi har för att stå emot det här. I vems intresse är det?

Som socialdemokrat är jag av uppfattningen att det är viktigt att vi i Sverige också har en svensk kultur, en kultur som är skapad av oss och för oss utifrån våra villkor och viljor. Kulturpolitiken handlar om att vi ska förverkliga medborgarnas möjligheter att skapa och ta del av den här kulturen.

Det är beklagligt att inte SD-regeringen värdesätter det utan i stället, i detta omvärldsläge, skär ned på den nära kulturen och på välfärden ute i lokalsamhällena samt inleder nedmonteringen av svenska kulturinstitutioner, som våra public service-bolag är. Jag vill därför passa på att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation nummer 16.

Herr talman! Kulturen skapar sammanhållning, och den är en del av välfärden. Men den är också ett sätt för oss i Sverige att ta landet framåt – med människor som tänker nytt och som utmanar och med en fri och kritisk debatt, där det är en mångfald av röster och där frågor tas upp, så att vi kan väga argument och fatta kloka beslut. Det föder nya idéer. Det skapar nya uppfinningar och nya företag. Kulturen för Sverige framåt.

Därför är det viktigt att politiken ger människor möjligheten att få fram sina berättelser och sina bilder och att de kan ta del av andras. Det är viktigt att vi förverkligar detta med en rättvis fördelning. Men det kräver en politik som sätter vanligt folks intressen först. Sverige behöver då en ny riktning. Det måste bli vanligt folks tur för att vi ska få en kultur som är tillgänglig för alla.

(Applåder)

I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg och Magnus Manhammar (båda S).

Anf. 90 Marie-Louise Hänel Sandström (M)

Herr talman! Björn Wiechel inledde bra med att kulturen skapar sammanhållning, förenar och samlar. Sedan kom han in på finansieringen, och när man tittar på finansieringen har i Moderaterna och Socialdemokraterna i stort sett samma finansiering. Vi har 0,61 procent av budgeten, och ni har 0,62 procent. Så det är i stort sett helt lika.

Vi gör däremot olika prioriteringar. Vi har gjort stora satsningar när det handlar om försvarets kostnader och stödet till Ukraina, till exempel. Det vet ledamoten, eftersom han har varit med på alla beslut. Det är helt gemensamma satsningar och inte någonting som avviker från vad Socialdemokraterna gör.

När det gäller public service gör Moderaterna och Tidöpartierna en ganska stor satsning på 3 procent varje år, med en inflation på 2 procent. Socialdemokraterna satsade 2 procent när vi hade en inflation på 10 procent, så man kan fundera på vad som gav mest pengar. Vi ger alltså mycket pengar till public service.

Vi gör som sagt olika prioriteringar. Moderaterna och Tidöpartierna gör en stor satsning på skolbibliotek och på skolböcker; mer än en miljard läggs på detta. Mer än vart femte barn kan inte läsa när de går ut grundskolan, och vi satsar alltså 460 miljoner kronor på skolbibliotek som är bemannade och 850 miljoner kronor till att få fler skolböcker. Det är en stor prioritering.

I vår stora satsning på barn och unga ingår Skapande skola, som har nämnts tidigare. Vi lägger mer pengar än S för att fler barn ska få tillgång till Skapande skola, och vi når nu 70 procent – 900 000 barn. Vi gör alltså stora satsningar på Skapande skola för att barn ska få möta kultur. Skapande skola ger också arbete till skådespelare och kulturpersoner.

Anf. 91 Björn Wiechel (S)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det var en mycket engagerad uppräkning av alla fantastiska satsningar som regeringen gör.

Det vore kul om det var sant att vi ger samma mängd pengar, men det är det inte. Vi har under perioden gett 3 ½ miljard mer direkt till kulturen. Vi hade haft ett annat läge i Kultursverige om våra budgetar hade gällt de här åren. Dessutom har vi en politik där nio av tio får mer i plånboken än med SD-regeringens politik. Det får en helt annan effekt för tillväxten i landet att man styr insatser mot det som ger pang för pengarna och hjälper konjunkturen.

Vi har också gett omfattande stöd, framför allt generella sådana, till kommuner och regioner – 13 miljarder mer. Det gör att vi inte ställer kommunerna och regionerna inför situationen att behöva välja mellan kultur och vårdplatser. De får råd med båda. Ni skär i reala termer ned på det regionala, och det är klart att det får effekter ute i Kultursverige.

Era satsningar på läsande är bra. Problemet är att ni nollar pengarna till skolan, så de får inte ens uppräkningar. Ni ger lite grann och tar bort mycket, samtidigt som ni inte har stöden till kommunerna, samtidigt som ni med näbbar och klor försvarar att vi har vinstdrivande friskolor som de senaste tre åren har plockat ut 19 miljarder i vinst ur vår gemensamma skola, ned i privata fickor. Tänk vad 19 miljarder hade kunnat göra i vår skola!

Vi har helt olika ekonomisk politik, både vad gäller fördelning och resultat.

Anf. 92 Marie-Louise Hänel Sandström (M)

Herr talman! Tack, Björn Wiechel, för svaret – tror jag att det var!

När du säger att nio av tio får mer pengar i plånboken ställer jag mig väldigt frågande, eftersom ni från S oftast vill höja skatterna medan vi från regeringen och Tidöpartierna vill sänka skatterna. Det har vi också har gjort på väldigt många områden, till exempel matmomsen som nämndes tidigare. Vi sänker skatterna på otroligt många områden och har även billigare förskoleavgifter, vilket gör att man får mer i plånboken. Jag förstår inte hur man får mer i plånboken genom att höja skatterna som S gör; det verkar helt ologiskt, tycker jag.

När det handlar om skolor, som vi råkade komma in på här, är det viktigaste för oss att skolorna är bra och har fungerande huvudmän. Självklart ska det alltid granskas, men det är kvaliteten som är det viktigaste för oss. Tyvärr har det ju brustit lite grann, som jag nämnde tidigare, när var femte elev inte kan läsa. Det finns också en väldig otrygghet i skolan, och vi måste göra väldigt mycket för att öka tryggheten för både lärare och elever i skolan. Jag kan inte riktigt se sammanhanget där.

Frågan är hur S egentligen vill lösa det här. Vi har i stort samma budget. Jag känner inte att S lägger mer pengar än vad vi gör, utan vi gör helt enkelt andra prioriteringar. Vi satsar på kommuner och regioner och ger dem mycket självbestämmande, vilket de också önskar. Vi beslutar inte allting, utan vi väljer till exempel hellre generella än riktade bidrag.

Vi gör fortfarande stora satsningar på kultur, som vi började med, men också inom skola och forskning och även försvar och bistånd, vilket nämndes tidigare. Regeringen gör otroligt många satsningar på många viktiga områden. Ibland måste man prioritera, men budgeten till kultur är fortfarande i stort sett likadan som Socialdemokraternas kulturbudget.

Anf. 93 Björn Wiechel (S)

Herr talman! Tack, ledamoten, för ytterligare frågor!

Hur ledamoten ”känner” inför de olika budgeterna får stå för ledamoten. Jag går till siffrorna. Ni lägger inte lika mycket som vi. Vi lägger 3 ½ miljard mer under perioden. Vi har en större kulturbudget. Vi ger mer till kommuner och regioner för att säkra nära välfärd och kultur för medborgarna. Vi har en politik som ger nio av tio mer i plånboken än med regeringens politik. Det är bara att kolla.

Vilka man ger till spelar roll och ger en helt annan ekonomisk utväxling. Vi ser att människor med oerhört små resurser har fått sitt bostadsbidrag sänkt och blivit ännu fattigare samtidigt som ni ger pengar till folk som har mycket pengar.

Det här är ingen klok ekonomisk politik för vår sammanhållning eller för barnens möjlighet att delta i kulturen. Det ger mer oxfilé i Djursholm men färre barn som kan vara med i fritidsaktiviteter. Det ger familjer färre möjligheter att köpa det nödvändiga.

Det är precis det som är kritiken från Finanspolitiska rådet, det vill säga den missriktade konjunkturpolitiken. Sverige underpresterar för att man gör fel ekonomiska satsningar. Det är menligt för landets tillväxt, vår arbetslöshet och för vårt reformutrymme. Nu är pengarna slut. Ni har lånat till de här prylarna, som är missriktade. Det drabbar vanligt folk – det är alltid de som kommer att behöva städa upp när man inte har ordning och reda.

Vi har en annan riktning. Vi kommer att sätta vanligt folks plånböcker först, och det är en väldigt stor skillnad. Vi har mer pengar till public service. Ni har mindre i snitt, 1,75 procent. Vi hade mer och vill ha mer. Det här är en nedmontering.

Men det viktiga är riktningen. Det är vanligt folks tur. Det är det som behövs.

(Applåder)

Anf. 94 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Tack, Björn Wiechel – det är alltid kul att lyssna på Björn Wiechels kreativa anföranden! Jag har några retoriskt sett ganska enkla frågor som kommer att bli väldigt svåra för Björn Wiechel att svara på.

Om vi struntar i orsaker och verkan, hade vi några av Europas högsta bränslepriser när Socialdemokraterna lämnade över makten 2022? Hade vi nästan flest skjutningar i världen per capita? Hade vi Europas nästan högsta arbetslöshet och lägsta sysselsättning? Hade vi enormt höga elpriser? Hade vi en skenande inflation?

Herr talman! Vi kan skippa alla orsaker, från omvärldsläge till oljepriser. Jag bara undrar: Var det så det var 2022 eller inte? Ja eller nej?

Andreas Norlén

Anf. 95 Talman Andreas Norlén

Jag påminner om att debatten handlar om kulturutskottets betänkande Tillgång till kultur.

Anf. 96 Björn Wiechel (S)

Herr talman! När Ryssland invaderade Ukraina var bränslepriserna den första inflationsimpulsen i ekonomin. Det slog direkt mot bränslepriserna. Det var därför vi den våren, år 2022, lade fram förslaget om det vi kallar Sverigepriser. Vi ville rikta stöd till de hushåll som behöver kunna köra bil. Vi ville ge extra stöd till dem som har långa avstånd, för att hjälpa deras plånböcker. Det förslaget röstade högermajoriteten ned, så det blev tyvärr inget.

Det är klart att inflationen ska bekämpas, men frågan är hur man gör det. Man hade kunnat stötta välfärden; det hade varit bra att hålla den uppe, för den är inte särskilt inflationsdrivande. Det hade varit bra för att hålla igång ekonomin. Och när tillväxten sedan ska komma igång igen handlar det om vilka viktiga satsningar man gör. Vem är det som har tagit smällen av inflationen? Man har inflationssäkrat de högsta inkomsterna men inte de lägsta. Det är inte särskilt begåvat om man vill ha ekonomisk tillväxt och sammanhållning.

Där har vi gjort annorlunda. Vi har helt enkelt valt saker och ting som skapar mer jobb, i form av arbetsmarknadspolitik. Vi har hållit igång investeringar, och vi har stöttat vanliga hushåll.

Andreas Norlén

Anf. 97 Talman Andreas Norlén

Med detta kanske vi kan återgå till kulturpolitik i de avslutande replikerna.

Anf. 98 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Det var faktiskt inte mitt fel; jag måste någonstans få bemöta de påhopp på regeringens och Sverigedemokraternas budget som ledamoten gör. Men för att behaga herr talmannen: Det är klart att det påverkar kulturpolitiken hur mycket pengar man har i skattkistan när man ska prioritera.

Om jag får tolka ledamotens svar – även om jag nog inte fick något svar alls på frågan – skulle jag ändå vilja säga att det: Ja, det var så. Det finns nämligen siffror, statistik och fakta på att det var detta man lämnade efter sig till oss 2022.

Den här regeringen har faktiskt gjort ganska många bra grejer, och jag tror att ledamoten kanske ändå skulle kunna erkänna det. Inflationsbekämpningen har varit rimlig. Det är ganska bra grejer som vi har gjort kopplat till de här frågorna. Energipriserna är fortfarande höga, men eftersom vi inte ska gå in i en energidebatt släpper jag den frågan.

Det jag ändå tycker är intressant är att ledamoten tar upp det här med desinformation. Det kan nämligen vara lite frustrerande att vara politisk motståndare till ett parti som självt använder desinformation så frekvent och på så många olika sätt.

Före valet 2022 valde två ministrar att gå ut och varna Sveriges befolkning för att rösta på oppositionen. Sådant görs i länder som normalt inte förknippas med stark demokrati. Man använder sig också av vanföreställningen att vi skulle utvisa en åtta månaders bebis till Iran själv. Det sitter partiledaren för Socialdemokraterna och upprepar i tv, om och om igen som ett slags mantra – trots att man vet att det faktiskt inte är sant. Det är lögner man sprider. Det är desinformation.

Samma sak gäller Finanspolitiska rådets kritik mot regeringen. Ändrar ni er nu när det gäller stödet till Ukraina och att rusta upp försvaret, Björn Wiechel? Är ni med på de satsningarna eller inte? Är ni med på dem kanske ni inte ska använda dem som ett argument mot regeringens politik. Det handlar alltså om satsningar och prioriteringar som vi har gjort och som Socialdemokraterna är med på.

(Applåder)

Anf. 99 Björn Wiechel (S)

Herr talman! Jag minns en partiledare för Sverigedemokraterna som stirrade rätt in i kameran och påstod att en journalistisk granskning var en massiv påverkansoperation, apropå hur man ser på det här med desinformation och sanning.

Det finns saker som regeringen har gjort bra. Jag tycker att satsningen på läsning är bra, men jag tycker inte att det är bra att man samtidigt skär ned på skolan eller på kulturen. När det gäller de straffskärpningar som regeringen gör är ju sju av tio av dem våra produkter, som regeringen har tagit vidare. Det är bra! Det visar att det finns en gemensam riktning i arbetet för att lösa ett samhällsproblem, och det är bra.

Däremot tycker jag inte att de prioriteringar man gör är bra. Ingen av oss har mycket pengar som helst; det är sant. Men de pengar man har, oavsett om det är en hundralapp eller tusenlapp, kan man använda på olika sätt.

Är det klokt att skära ned på den nära kulturen om man vill värna folks nära kultur? Nej, det är ju inte det. I stället måste man förstås stärka den nära kulturen, folks deltagande och välfärden. Om man vill värna vår sammanhållning, vårt språk och vår möjlighet att skapa kultur som är gjord av oss och för oss – vår svenska kultur – i en omvärld där internationella techjättar tar över med desinformation, är det då klokt att börja strama åt och skära ned på public service? Nej, det är det inte. Det är väldigt feltajmat.

Gör alltså de grejer som gör att vi kan skapa en kultur av oss och för oss! Skydda välfärden och kulturen som är nära medborgarna! Det kräver praktisk fördelningspolitik, och det kräver att man i ekonomin har ett fokus på vanligt folks plånböcker i stället för att bara sänka skatten för de mest förmögna – och det med lånade pengar.

Det behövs en ny riktning.

(Applåder)

Anf. 100 Roland Utbult (KD)

Herr talman! Den som är besjälad av kulturfrågor får sig väldigt mycket sådant till livs – och lite annat också – genom debatterna här i dag. Den aktivt lyssnande kan även urskilja lite olikheter i politiken.

Det här motionsbetänkandet tar upp väldigt mycket – breddad finansiering, kulturskolan, civilsamhället, public service, barns rätt till kultur – men jag har tänkt fokusera på två områden. Det ena är fritidskortet och det andra är de ekonomiska villkoren för kulturarbetarna.

Jag tycker personligen att det är väldigt trist att så många barn och unga saknar kontakt med kultur i olika former. Det kan bero på språksvårigheter, social utsatthet eller fattigdom. Det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet har inte uppnåtts.

Vilka förutsättningar finns det för att bli exempelvis musiker? Det är många trösklar: hem där det inte spelas, föräldrar som inte förstår och annat som lockar. Därför finns det initiativ där man säger: ”Kom på lovet och testa det här!” Sådana inslag kan vara betydelsefulla och skapa intresse.

Kulturutövande håller barn och ungdomar från kriminalitet, och idrotten har samma funktion. Alla kan inte spela instrument – många har idrottstalang. I Kortedala i Göteborg startas nu en tennisförening för att aktivera ungdomar. Det är ett privat initiativ och bara ett exempel som visar civilsamhällets betydelse.

Kulturskolan är ju ett kommunalt ansvar, men vi har från statens sida bidragit med bland annat ett utvecklingsbidrag för att kommunala kulturskolor ska bredda sin verksamhet och nå fler barn. Det är något vi alla är överens om.

Herr talman! När fritidskortet infördes var ambitionen tydlig. Det handlade om att sänka trösklarna så att fler barn och unga får tillgång till en meningsfull, ledarledd fritid. Fritidskortet lanserades i september 2025, alltså förra året, och i december kunde man konstatera att reformen blivit en framgång. Över 300 000 hade laddat ned fritidskortet.

Över 40 000 av de nedladdade korten var på det högre beloppet, och siffrorna för hösten visar att genomslaget var särskilt stort just bland hushåll med svag ekonomi. För de familjerna har stödet inneburit en konkret skillnad, inte i teorin utan i vardagen. Genom att rikta stödet direkt till barnet i stället för via generella bidrag har fritidskortet nått just den målgrupp som annars riskerar att stå utanför.

Det har funnits kritiker här i kammaren. De har dock i hög grad ändrat sig, vilket gläder mig oerhört. Kritikerna har fört fram att resurserna i stället borde ha gått till föreningarna, men regeringen har fortsatt att stödja idrotten, friluftslivet och övrigt föreningsliv samtidigt som man tagit fram fritidskortet. Fritidskortet är en särskild satsning utöver de generella stöden. Fler barn i verksamheterna innebär fler medlemsavgifter, större bredd och långsiktig stabilitet för föreningar och kulturskolor.

När fritidskortet öppnade för 2026 kunde regeringen dessutom presentera ett fritidskort som även omfattar alla sjuåringar. Nu är det barn mellan 7 och 16 år som får det här kortet. Det generella bidraget höjdes från 500 till 550 kronor, och det förstärkta bidraget höjdes från 2 000 till 2 500 kronor.

Nu har jag nog snart övertygat alla om fritidskortets fantastiska förmåga!

Över 6 400 föreningar och kulturskolor har anslutit sig. Fritidskortet är en kristdemokratisk reform som har möjliggjorts genom regeringens gemensamma arbete och som bygger på att barn behöver gemenskap, förebilder och sammanhang för att utveckla sina intressen och för att växa. Att investera i barns fritid är att motverka ensamhet, stärka individen och bygga ett hållbart samhälle på sikt. Fritidskortet visar att träffsäker reformpolitik kan göra stor skillnad för barnen här och nu och för samhället i framtiden.

Herr talman! För mig som kristdemokrat är kreatörer inom kulturlivet och deras sociala och ekonomiska trygghet ett oerhört viktigt område. För yrkesverksamma konstnärer och andra kulturarbetare finns det tydliga brister på det här området.

Den kulturella sektorn bidrar till stora värden i Sveriges ekonomi och omsätter 650 miljarder varje år. Kulturarbetarna är med och betalar in till sjukförsäkringssystemet i form av sociala avgifter, men de får sällan del av SGI, alltså sjukpenninggrundande inkomst. SGI är en trygghetsreform, men dagens SGI-system relaterar till att arbeta med fast anställning hos en enda arbetsgivare. De flesta kulturarbetare har flera uppdragsgivare, korta anställningar och eget företag parallellt.

En gemensam rapport från Myndigheten för kulturanalys och Konstnärsnämnden visar att cirka två tredjedelar av kulturskaparna är företagare eller så kallade kombinatörer, det vill säga personer som kombinerar anställningar och eget företagande. Även om en kulturarbetare jobbar för fullt saknas det alltså ordentligt skydd i sjuk- och föräldraförsäkringen. Det innebär att kreatören riskerar att förlora sjukpenninggrundande inkomst vid till exempel föräldraledighet eller sjukdom.

I Calle Nathansons utredning Ett trygghetssystem för alla – nytt regelverk för sjukpenninggrundande inkomst från 2023 föreslår han lösningar som ger kulturskapare tillgång till trygghetssystem på samma villkor som andra medborgare. Han föreslår också bland annat att de statliga stipendierna, som ju inte räknas som inkomst av tjänst, ska bli fler, mer långsiktiga och dessutom pensionsgrundande, så att kulturarbetarnas pension inte blir för låg.

Herr talman! Det är tydligt att dagens SGI-system inte fungerar fullt ut för kulturarbetare. Detta är en fråga som jag som kristdemokrat brinner för och en fråga som behöver lösas framöver.

(Applåder)

Anf. 101 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Tack, Roland Utbult, för ditt anförande!

Alla här i salen blev inte riktigt övertygade om hur fantastiskt fritidskortet är. Jag är en av dem som inte är särskilt övertygad.

Ledamoten och jag är överens om att förslagen från Calle Nathansons SGI-utredning Ett trygghetssystem för alla bör genomföras. Jag tror att det är otroligt viktigt. Jag skulle dock vilja höra från ledamoten, om han hinner svara på det, varför regeringen inte har tagit tag i detta under mandatperioden.

Vi är inte överens när det gäller fritidskortet. För att travestera talmannen kan jag fråga varför ledamoten tar upp det här i en kulturdebatt. Det är ju knappt någon kultur som får vara med. Detta är framför allt en idrottspolitisk reform. Kulturskolan kan vara med, men knappt några kulturföreningar har kunnat vara med. I princip inga friluftsföreningar har heller kunnat vara med, eftersom stödet är konstruerat på ett sätt som inte alls passar kulturlivet, friluftslivet och en stor del av föreningslivet.

Det är 6 413 föreningar som har anslutit sig. Åtminstone 10 000 – kanske till och med 15 000 – idrottsföreningar borde ha varit med i det här systemet, enligt Riksidrottsförbundet. Det är lite svårt att veta exakt.

Det har gått mer pengar till myndigheterna än vad som har betalats ut till familjerna. Jag tycker att det är en ganska tydlig inriktning. Bara ungefär 18 procent av de barn som man har riktat sig till har fått en utbetalning. Man hade räknat med 65 eller till och med 70 procent.

Jag tycker inte alls att det här har varit en succé.

Anf. 102 Roland Utbult (KD)

Herr talman! Jag ifrågasätter de fakta som Berglund kommer med när det gäller att det här inte skulle ha nått fram till kulturskolorna och i så fall heller inte till barnen.

Jag tycker att det är beklagligt att man inte ser att så många som 300 000 personer har laddat ned fritidskortet och att det för 40 000 av dem handlar om det högre beloppet på 2 500 kronor. Jag måste säga att jag tycker att det är lite märkligt att man ifrågasätter succén med fritidskortet. Det säger jag inte bara därför att detta är en kristdemokratisk reform. Fakta ligger på bordet här; jag har ju redogjort för dem.

Berglund ifrågasätter mig. Jag ifrågasätter Berglund när det gäller de fakta som ledamoten kommer med.

Anf. 103 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Det här har nått kulturskolorna; jag kanske var otydlig tidigare. Det har dock naturligtvis inte nått de kulturskolor som har avgiftsfria kurser – det går inte att använda där. Det inte har nått kulturlivet i övrigt, vilket var en del av min kritik.

Enligt propositionen och förarbetena skulle nyttjandegraden ligga på runt 65 procent första året. Man hade tagit fram olika scenarier med 70 procent och 80 procent. Katastrofscenariot, om jag får uttrycka mig så, var 20 procent. Nyttjandegraden över hela riket har visat sig ligga på 18 procent. Det här har jag låtit riksdagens utredningstjänst utreda, så det är inte mycket att ifrågasätta.

Nyttjandegraden ligger alltså under katastrofscenariot. Det är inte en succé. Detta beror till stor del på att föreningarna tycker att det är för krångligt och dyrt. Jag tycker synd om alla de stackars föreningsekonomer, kassörer och så vidare som ska hantera det här haveriet, skulle jag säga, av byråkrati.

Framför allt vill jag lyfta fram att man lägger otroligt mycket av dessa pengar på Försäkringskassan och på E-hälsomyndigheten. Det har gått mer pengar till dem än vad man har kunnat betala ut till familjerna.

Det pratas om 300 000 barn, men man borde ha kommit upp i åtminstone 800 000 barn för att nå de mål som uttrycks i propositionen och övriga förarbeten. Systemet är otroligt ineffektivt, och det finns en mängd kritik mot det, som jag har fått till mig när jag har pratat med kommunföreträdare. Det hade varit mycket bättre, också enligt idrottslivet, om man hade lagt pengarna på Riksidrottsförbundet, kulturskolorna, friluftsföreningarna med flera för att skapa fler ledare, för det är där flaskhalsarna finns.

Anf. 104 Roland Utbult (KD)

Herr talman! Nu skruvar Berglund lite på fakta, vilket inte gör replikskiftet bättre. Det var inte alla utan vissa kulturskolor som inte fick del av detta.

Talet om haveri är på gränsen till oförskämt. Vad är en succé? För min del är det när 300 000 barn får bidrag, varav 40 000 får 2 000 kronor, för att kunna gå i kulturskolan eller vara med i en idrottsförening. Berglund vill ge pengarna till föreningarna, men vi ger pengarna till barnen, vilket är en stor skillnad.

Att nyttjandegraden ligger på 18 procent beror på att vi befinner oss i starten. Vi hoppas också att kostnaderna för administration sjunker när allt kommer på plats.

Berglund säger att det är ett haveri och att det skulle ha varit 800 000 barn. Men det är ändå 300 000 barn. Min och ledamotens bild synkar inte riktigt. Men jag tackar för replikskiftet.

Anf. 105 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Jag tänkte prata lite musik med ledamoten Utbult. Jag vet ju att Roland Utbult brinner för musikfrågorna och själv är en duktig musiker, och jag tror att hans vallåt bidrog till att KD kom över fyraprocentsspärren i förra valet.

Jag är dock lite besviken på utfallet när det gäller studieförbunden och deras musikverksamhet. Många musiker har de senaste åren gått ut i medierna och berättat hur viktiga studieförbunden har varit för deras karriärer. Studieförbunden har gett dem möjlighet att öva i många timmar innan de för första gången ställt sig på scen i sin hemort och mött publiken och sedan växt och växlat upp och blivit stora internationella stjärnor. Basen för detta har varit studieförbundens replokaler. Man uttalar nu sin stora oro för de nedskärningar som har skett, och de senaste årens statistik visar att studieförbunden har behövt stänga 15 procent av sina replokaler. Detta beror på att regeringen och Sverigedemokraterna har tagit bort ungefär en tredjedel av stödet till studieförbunden.

Det är inte många andra verksamheter som kan erbjuda denna typ av utrymme till framför allt unga som börjar sin musikbana. De unga får ekonomiskt stöd, en plats att vara på och coachning, och de får chans att uppträda för första gången, kanske på en festival som anordnas av just ett studieförbund.

Kan ledamoten se att de stora nedskärningarna på statsbidragen till studieförbunden under denna mandatperiod är skadliga för musiklivet i Sverige?

Anf. 106 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Jag tackar Vasiliki Tsouplaki för frågan.

Vad inspirerande att få samtala om musik! Det händer inte varje dag. Jag ska inte dra in min familj alltför mycket, men jag har två söner, varav en har spelat så mycket och hårt i just en replokal att han fick tinnitus. Min andra son gör något som tusentals andra också gör i dag, nämligen skapar musik på sin dator där hemma. Jag säger inte att det ersätter replokaler, men det är ett nytt sätt att arbeta på. Musiken streamas sedan, och det är en stor marknad, faktiskt en exportmarknad. Varje låt streamas kanske 50 miljoner gånger, och många lever på detta. Det är alltså ett nytt läge. Nog om min familj.

När det gäller studieförbunden finns det en historia bakom att vi har dragit ned på deras pengar. Det handlar om fusk och andra problem. Det stämmer att det har drabbat studieförbunden, men jag hoppas att det inte drabbar de ungdomar som vill skapa musik. Men däri ligger orsaken.

Anf. 107 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Fusket inom studieförbunden har kulturutskottet debatterat många gånger. En del människor har velat utnyttja studieförbundens system, lokaler och generositet när det gäller studiecirklar och har fuskat sig till bidrag. Tyvärr visade det sig att just musikverksamheten stod för en stor del av fusket, men här har studieförbunden rensat upp. Tidigare var det möjligt att anmäla sin musikstudiecirkel till flera olika studieförbund och därigenom fuska till sig stöd från flera aktörer. Även om man bara träffades en gång fick man betalt från tre olika förbund.

Detta har studieförbunden nu råddat upp på egen hand. Trots minskat statligt stöd har de satt igång stora insatser och parallellkör sina register, och de som leder studiecirklarna måste logga in. Nu är det nog den verksamhet som är mest kontrollerad, och vi har fått väldigt fin feedback från studieförbunden på hur man har kommit åt detta. Men de blev ju utsatta för fusk, och därför är det olyckligt att Tidöpartierna använder det som förevändning för att skära ned. En myndighet som blir utsatt för fusk får ökade resurser för att kunna genomföra kontroller. Men studieförbunden har fått mindre medel samtidigt som de har försökt skapa ett tryggt system.

Min fråga kvarstår när det gäller just musiklivet: Kan ledamoten se att det svenska musikundret faktiskt är hotat när minst 20 000 ungdomar inte längre har tillgång till en replokal där de kan repa med sitt band och därmed inte har någonstans att vara? Detta är en specifik verksamhet som inte platsar i kulturskolan, för det handlar om att kunna repa med sitt band på egna meriter.

Anf. 108 Roland Utbult (KD)

Fru talman! Jag ska ta mig själv som exempel för kanske första och sista gången här. När jag startade min musikbana bodde jag på Öckerö utanför Göteborg, och jag och mina vänner hittade vägar för att spela vår musik. Vi hade ingen studiecirkel genom ett studieförbund, utan vi körde bara på. Sedan hyrde vi hemvärnsgården för att ha någonstans att spela och uppträda. Det finns alltså vägar, och musiker är väldigt kreativa. Därför är jag inte orolig. Men med tanke på vad ledamoten säger hoppas jag att detta inte skadar ungdomarnas musikliv.

Sedan är det korrekt som ledamoten säger att Studieförbunden i samverkan, som de kallas, har gjort stora insatser. De har genomfört ett antal punkter, ett tjugotal, om jag kommer ihåg rätt. Det stämmer. Det som har hängt kvar är den historik som jag talade om. Vi förde över pengar från studieförbunden till folkhögskolorna.

Jag ska avsluta med att säga att det är Kristdemokraternas ambition att studieförbunden ska återfå sin status genom att vi tillför ekonomi till dem så att det inte skapas sådana problem som ledamoten förde fram här. Det är en kristdemokratisk ambition – det kan jag lova.

Anf. 109 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Det här är en lite spretig debatt, eftersom betänkandet innehåller en samling med motioner som alla berör tillgång till kultur på olika sätt. Det är därför vi tar upp lite olika frågor här.

Den centrala frågan för Vänsterpartiets kulturpolitik är hur vi ska kunna skapa ett fritt och starkt kulturliv för alla. De allra flesta människor i vårt land tar faktiskt del av kultur dagligen. I vilken utsträckning och på vilket sätt skiljer sig förstås åt.

När det gäller eget skapande är skillnaderna inte så stora mellan olika grupper, men när det gäller att ta del av professionell kultur som publik – från scener, museer och konsthallar – blir skillnaderna desto större. Då spelar bland annat klass och bostadsort in. Kvinnor är överrepresenterade som kulturkonsumenter, och personer med funktionsnedsättningar är kraftigt underrepresenterade.

Vi menar att det här i förlängningen också ger avtryck i vilka som kan tänka sig att arbeta inom ett konstnärligt yrke. Utan en mångfald bland kulturarbetarna riskerar kulturen i slutändan att beröra färre. Perspektiven blir enahanda. Färre delar av landet skildras om det bara är stadsbor som är både publik och kulturarbetare. Många berättelser kommer aldrig fram, och intresset för kultur blir mindre. Då blir det också svårare att nå nya grupper, och situationen cementeras.

Den som aldrig ser någon som liknar en själv på vita duken, skärmen eller scenen har svårare att föreställa sig själv där. Det blir en ond spiral. Vårt mål om ett samhälle med kultur för alla kräver därför ett aktivt arbete med ökad mångfald inom de konstnärliga yrkena. Det handlar om jämlikhet, demokrati och rätten till det offentliga rummet. Den som skapar musik, litteratur och scenkonst är också med och formar samtiden, skapar vårt framtida kulturarv och får en plattform för att föra fram åsikter.

Fru talman! För att bryta gamla mönster och för att nya generationer inte bara ska gå i sina föräldrars fotspår har vi i Sverige beslutat om en kompensatorisk skola. Det är där vi kan ge alla barn möjlighet att utveckla sin skapande förmåga och komma i kontakt med ett brett utbud av kulturformer. I skolan spelar föräldrarnas utbildning och inkomster ingen roll, utan alla barn kan ta del av skolbio, museibesök, barnteater och konserter. Så kan vi stärka nästa generation i att vara aktiva deltagare i kulturlivet och hitta sin väg och sitt sätt.

Vänsterpartiet menar att det behövs ett stort antal insatser för att nå dit, och i dagens betänkande finns några pusselbitar. Vi motionerar till exempel om en nationell scenkonstgaranti för att bostadsort inte ska vara avgörande för om du får kultur i skolan eller inte men också, vilket inte är mindre viktigt, för att kulturlivet inte ska behöva hantera 21 olika regioners utbudsdagar, 290 olika kommuners ansökningssystem och kanske 1 100 olika skolhuvudmäns kontaktvägar. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 8 om en nationell scenkonstgaranti för elever.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet menar att de ideella kulturaktörerna behöver få ett lyft och uppmärksammas mer. Svenskarna är oerhört aktiva som kulturutövare: Vi sjunger i kör, lajvar, spelar i band och målar – ibland i föreningsform och ibland genom studieförbunden.

Även på små orter sjuder föreningslivet, och det är där målet om kultur i hela landet förverkligas. Ett stort antal kulturföreningar är arrangörer av teaterföreställningar, konserter och konstutställningar som ger arbetstillfällen för yrkesverksamma.

Jag såg en siffra som jag faktiskt häpnade över: Värdet av det frivilliga arbetet inom kultursektorn uppgår till 8,4 miljarder kronor per år. Det är viktigt att alla nivåer – kommunal såväl som regional och nationell – stöttar de viktiga insatser som görs av ideellt aktiva, genom goda ekonomiska förhållanden, anpassade och tydliga regelverk och ett bra bemötande för att underlätta föreningsarbete för den som inte är van organisatör.

Parallellt med den positiva bild av ett vitalt föreningsliv som jag nu har lyft fram ser vi oroande tendenser. Många små föreningar som är beroende av stöd från sin riksorganisation för att hantera till exempel administration, it-plattformar, avtal och utbildningar har det väldigt tufft. Detta beror på att de stora riksorganisationerna nationellt har det tufft.

Kulturrådets bidrag till såväl centrala amatörföreningar som musikarrangörer har haft en negativ utveckling de senaste åren, efter att ha legat stilla i över ett decennium. Med krympande resurser blir det svårt att ge stöd och uppmuntran till exempelvis nya riksförbund som uppstår kring nya kulturformer och musikaliska uttryck. Vi anser att det här är väldigt olyckligt då man riskerar att utestänga preferenserna hos unga, som kanske är de som för fram nya kulturformer. Det gör det också svårare att nå det nationella målet om ett dynamiskt kulturliv, som alla partier är överens om.

Det är också ett stort bekymmer att befintliga organisationer tvingas till nedskärningar och uppsägningar. I ett brev till kulturministern beskriver två stora paraplyorganisationer på området sina personalneddragningar de senaste åren: 37 procent har de behövt skära ned med under den här mandatperioden.

Som exempel kan vi ta Amatörteaterns Riksförbund, ATR, som har sitt säte i mitt län Västmanland och som organiserar runt 10 000 medlemmar i 230 lokalföreningar runt om i landet. Denna organisation lyfts upp i en motion från en Sledamot i dag, och den tycker jag att hela Sgruppen borde ställa sig bakom, precis som Vänsterpartiet har gjort.

ATR stöder amatörteaterföreningar i hela landet genom utbildning, rådgivning och arrangemang. De har också ett nationellt manusbibliotek med 6 000 titlar och en upphovsrättsförmedling som ser till att dramatiker får betalt när deras pjäser används i till exempel kulturskolor, folkhögskolor, skolteater och olika teatersällskap runt om i landet.

Det här är unikt i sitt slag. Om ATR inte har råd med en lokal och personal för att sköta det hela faller en stor del av amatörteatern i vårt land. De har sagt upp personal, försökt hyra ut en del av sin lokal och lagt ned Sveriges enda tidning om amatörteater.

Låter det här som ett rikt kulturland? Att vi inte kan ha råd med denna verksamhet tycker jag är något som regeringen och Sverigedemokraterna behöver ta till sig och skämmas för en aning. Man uppmärksammades på det här för flera år sedan, men gång på gång har man prioriterat skattesänkningar framför stöd till kultursektorn.

Vi har förstås skjutit till medel i vår budget för att stötta både dessa och andra delar av det ideella kulturlivet. Vi ser att det är där man skapar den där gemenskapen, som vissa partier har sagt här i talarstolen att de vill se i Sverige. Jag har gång på gång hört att det är viktigt att vi har sammanhållning och skapar gemenskap, men den gemenskap som finns i dessa föreningar handlar inte om att alla ska tycka lika eller ha samma värderingar och att det är det som bygger gemenskap. Människor med olika bakgrund, människor som röstar på olika partier och människor i olika åldrar möts kring ett gemensamt intresse, till exempel teater.

Det är den sortens mötesplatser som vi behöver så väl. Det är civilsamhället som skapar dem, och de hjälper till att minska den polarisering som många partier är oroade över. Det är när människor lär känna och får förståelse för dem som är olika som vi får ett starkt samhälle. Det sker när man möter den människa som man inte hade träffat om det inte hade varit för den där föreningsträffen. Det är det som vi behöver hålla fast vid.

Tidöpartierna fnyser åt vuxnas fritidsintressen, men jag menar att det är genom ett starkt civilsamhälle som vi bygger en stark demokrati.

Jag ska också säga några ord om studieförbunden, även om vi har hunnit prata om dem i replikskiften, för när det gäller kulturen i hela landet är de en väldigt viktig aktör. De tillhandahåller replokaler, studiecirklar på olika språk och kultur. De har varit flitiga arrangörer av festivaler och kulturprogram i egen regi och i samarbete med till exempel folkbiblioteken.

På biblioteket i min hemkommun säger de så här: Nu har studieförbunden inte längre möjlighet att skicka personal till våra planeringsmöten när vi ska lägga programmet för författarbesök. Det finns ingen personal längre på studieförbunden.

Även kommunerna har minskat anslagen, så här behövs ett handslag över partigränser och även på kommunal, regional och nationell nivå för att stärka verksamheten igen. I vår budget finns de 500 miljonerna som har försvunnit.

Vi har pratat om detta många gånger den här mandatperioden. Jag minns särskilt en debatt vi hade förra året, när vi pratade om nedskärningarna.

Studieförbunden har sagt upp 800 personer – den siffran kanske är lite gammal nu, men ungefär 800 personer har sagts upp inom studieförbunden. Men det räcker inte för att täcka nedskärningarna, utan man har också behövt göra besparingar på fastighetssidan. Det är därför de här replokalerna och musikhusen har behövt stänga.

När vi debatterade detta förra gången hävdade Tidöpartiernas företrädare att studieförbunden med flit hade gjort nedskärningar som skulle väcka uppmärksamhet. De borde faktiskt ha prioriterat på ett annat sätt, ett bättre sätt, hävdade man. Men hur de ska kunna banta ned sina utgifter med en tredjedel utan att säga upp personal och utan att stänga lokaler är för mig en gåta. Kanske hoppades man att de kunde trolla med knäna, som det brukar heta.

Jag hoppas verkligen att vi får en ny regering med en annan politik som Vänsterpartiet ingår i och att vi tillsammans i den regeringen kan stå upp för ett fritt och starkt kulturliv. Vi från Vänsterpartiet kommer inte att förvänta oss att någon, vare sig man är kulturarbetare eller kulturminister, ska behöva extraknäcka som trollkarl för att få ihop sin budget.

(Applåder)

Malin Danielsson (L)

Anf. 110 Malin Danielsson (L)

Fru talman! Kultur är en bärande del av det fria samhället. I generationer har liberaler försvarat människans rätt att tänka fritt och att uttrycka sig fritt. Från studieförbundens framväxt till folkbibliotekens spridning över hela landet har övertygelsen varit tydlig: Bildning och kultur är vägar till frihet.

Men det räcker inte att kulturen bara existerar. Den måste också vara tillgänglig – tillgänglig för barnet i glesbygdskommunen, för den nyanlända som söker en väg in i det svenska språket, för den äldre som inte längre kan resa och för den unga som inte har de ekonomiska resurserna hemifrån. Ett samhälle som menar allvar med att ge alla livschanser måste också göra kulturen tillgänglig.

Därför har vi offentligt finansierade bibliotek, teatrar, museer med mera. Därför investerar vi i kulturskolan så att barns möjligheter till skapande inte ska avgöras av föräldrarnas plånbok. Därför har vi i de senaste budgetarna satsat på extra medel till exempelvis Skapande skola, riktiga böcker i skolan och skolbibliotek med bibliotekarier som kan väcka läslusten hos våra barn.

Tillgången till kultur handlar också om språk. Att läsa, skriva och förstå är nycklar i det demokratiska samtalet. När läsförmågan sjunker hotas inte bara individens möjligheter utan hela vår gemensamma offentlighet. Att stärka litteraturens ställning och värna biblioteken är därför en demokratisk investering.

Fru talman! En viktig sak som görs inom kulturpolitiken just nu är att skapa nya möjligheter till kompletterande finansiering. Det är ett arbete som borde ha påbörjats för länge sedan. Att hitta fler finansieringskällor till kulturen är angeläget, inte minst för att minska kulturens sårbarhet över tid. Vi behöver självklart ha offentlig finansiering som en grund att stå på, men för att finansieringen ska räcka och kunna öka i den takt som behövs behöver vi möjliggöra fler källor till finansiering.

Myndigheten för kulturanalys skriver i sin rapport från 2025 att Sverige sticker ut bland de nordiska länderna som ett land där nivån på finansieringen från privata fonder och stiftelser är låg. Sverige är också ett av få länder i Europa som inte har en fungerande avdragsrätt för sponsring av kultur.

Just nu bereds inom Regeringskansliet en utredning om avdrag och andra skattelättnader för utgifter för sponsring. I vår kommer ytterligare en statlig utredning att presenteras som tittar på incitament för ökad kompletterande finansiering.

Det här är inte en snabblösning för dem som kämpar med sin ekonomi här och nu. Men det är en förutsättning för att vi i framtiden ska kunna lägga grunden för en stabilare finansiering för kulturen så att den inte enbart ska bero på hur stadd vid kassa staten är framöver.

Fru talman! Kulturen är samhällets intellektuella infrastruktur. Den ger människor verktyg att förstå, ifrågasätta och påverka och se sig själva och samhället ur nya perspektiv. Det är därför ett levande kulturliv är så viktigt för oss liberaler. När människor utövar eller tar del av kultur föds inspiration, kreativitet och nya idéer. Kultur kan öka människors nyfikenhet, också på sådant som man inte visste att man var intresserad av eller ens visste att det fanns. I mötet med kultur växer man också som människa. Därför har vi ett särskilt ansvar att ge barn och unga möjlighet att både utöva och ta del av kultur.

Jag har redan nämnt satsningen på Skapande skola. År 2024 fördelades cirka 172 miljoner kronor till 437 ansökningar. Totalt nådde man 862 000 elever. Det är 70 procent av målgruppen. Målet måste naturligtvis vara 100 procent av alla barn och unga. Liberalerna är öppna för att se över den här modellen i framtiden så att fler kan nås av Skapande skola och de medel som finns.

Ett annat sätt att nå ut till barn och unga är kulturskolan. Det statliga utvecklingsbidraget har gjort att nya barn och unga har hittat till kulturskolan.

I årets budget finns det en välkommen nyhet i form av projektmedel för att testa att tillgängliggöra kulturskolornas digitala insatser för fler. Det tror jag är viktigt inte minst i glesbygd, där utbudet kanske är något mer begränsat och tillgången till professionella kulturutövare som kan arbeta med vissa musikinstrument kanske inte är lika stor som i större städer.

En fråga som ligger mig som liberal varmt om hjärtat, fru talman, är bildning. Fler måste få möjligheten att uppleva böckernas magi. Men när skolan sätter en Ipad i handen på en, skolbiblioteket saknar en bibliotekarie som kan hjälpa en att hitta rätt bok och ett oändligt skrollande tar all ens tid uteblir magin för många. För att bryta denna trend måste mer göras. Tillgången till kultur handlar därför också om tillgång till litteratur.

Därför är jag glad att folkbibliotekens arbete med läsfrämjande fördubblas och förlängs och att Berättarministeriet beviljas medel för att nå barn och unga i utsatta områden – detta utöver alla de satsningar som görs på böcker i skolan, skolbibliotek och skolbibliotekarier.

Fru talman! Slutligen några ord om public service, som också behandlas i det här betänkandet.

Skälen att ha en stor, stark och bred public service är många, men låt mig lyfta fram tre som är extra aktuella i den tid som vi lever i nu.

För det första är public service en fri och oberoende nyhetskälla med hög trovärdighet som är tillgänglig för alla. Public service är i allmänhetens tjänst, inte statens. Public service ska stå på medborgarnas sida, inte maktens. När desinformation sprids med blixtens hastighet behövs redaktioner som kan stå upp för fakta, saklighet och granskning av makten, oavsett vem som sitter i regeringen och oavsett var makten ligger.

För det andra håller public service samman Sverige. Oavsett var man bor, vilken bakgrund man har och vilket språk man talar finns public service tillgänglig genom radio och tv. Mello, Allsång på Skansen, Bolibompa, julkalendrar och Sommar i P1 är några av de lägereldar som samlar många varje år och som präglar såväl barns uppväxt som samtalsämnena på fikarasten. Det hjälper oss att bygga ett gemensamt vi.

För det tredje är public service en del av Sveriges beredskap. När krisen kommer, när nätet ligger nere eller när desinformationen flödar ska människor kunna lita på en röst som ger korrekt, lugn och lättillgänglig information. Det är en fråga om säkerhet och trygghet, inte bara journalistik.

Vi har redan tagit ett beslut i den här kammaren om ett nytt åttaårigt sändningstillstånd med ekonomiska förutsättningar som i reda tal – trots allt annat som sägs i den här talarstolen – ger högre uppräkning än tidigare sändningstillstånd och en fortsatt bred public service. Det lägger en bra grund för en stor, stark och bred public service även i framtiden.

För oss liberaler har det under den här mandatperioden varit viktigt att mota läskrisen, att säkra förutsättningarna för public services breda uppdrag även framgent och att se till att genom en breddad finansiering skapa förutsättningar för långsiktig finansiering för kulturen.

Jag yrkar bifall till betänkandet.

(Applåder)

Catarina Deremar (C)

Anf. 111 Catarina Deremar (C)

Fru talman! Jag vill börja med att återge ett ganska långt stycke ur en rapport som kom för ett tag sedan från Scen & Film. Den heter Ett Sverige utan kultur är ett tyst Sverige.

Torsdag 11.57. Här inne finns en scen. Ni kanske kommer att uppträda där själva en dag. Ni kan sjunga eller spela instrument eller dansa. Men i dag ska vi se på skådespelare. Han säger det med stort S, läraren med stort L, som har kommit med sina elever i förskoleklass för att se Regionteater Västs föreställning Hopp och hinder när den är på turné i en av de mindre kommunerna i Västra Götalandsregionen. När dörrarna öppnas och hockeyorgeln hörs ut i foajén tindrar allas ögon.

12.43. Han gråter högt, som ett mindre barn än han är. På något sätt skulle jag vilja säga att han gråter hjärtligt. Han har i ungefär 40 minuter sett tre vuxna skådespelare rida på hockeyklubbor – men de är ju hästar! Det ser vi alla i rummet.

Vi har sett hästarna och deras ryttare utföra en kadrilj och dressyrprogram. Vi har fått klappa hästarnas mular. Vi har skrattat när Velvet ätit upp tulpanerna som flankerar hopphindren. Vi har sett dem hoppa över 30 centimeter, över 50 centimeter och över 70 centimeter, och vi har hejat på dem, jublat och förundrats. Och så dör en av hästarna – alltså en hockeyklubba. Barnet gråter så att han skakar, så han måste sitta i lärarens knä.

Torsdag 12.51. Samma barn och samma lärare. Tillsammans med de andra klasskompisarna galopperar de på de egna käpphästarna i foajén efter föreställningen. Lika ledsen som han var nyss, lika lycklig är han nu, och det är rakt ur hjärtat. Att få uppleva konst som väcker något inom en och som rör vid hjärtat är en barnslig och mänsklig rättighet.

Det här berättade en icke namngiven producent i denna rapport, alltså Ett Sverige utan kultur är ett tyst Sverige. Jag tycker att det är ett sådant gott exempel. Det visar vikten av att barn tidigt får möjlighet att uppleva professionell kultur. Jag är övertygad om att det hände någonting med den där lilla killen den där dagen som han kommer att bära med sig oavsett om han kommer att minnas att det var just hockeyklubbor som gestaltade hästar.

Fru talman! Jag vill framhålla att det för Centerpartiet är centralt att kulturen finns tillgänglig i hela landet. Det handlar om kulturens och konstens frihet och att det finns en armlängds avstånd mellan kulturutövare och politiken. Vi ska skapa förutsättningarna. Den här debatten är spretig, och man kan inte vara på alla områden även om man skulle vilja, för allt är angeläget.

Jag tror också att kulturen blir friare om den står på flera ben. Därför ser vi i Centerpartiet positivt på det som numera ofta kallas kompletterande finansiering. Jag vill dock påpeka att vi ser det som en uppväxling till den offentliga finansieringen. Den offentliga delen kan aldrig dra sig ur, utan vi ska öka den gemensamma kakan till kulturen. Det är oroväckande att man först drar ned på kulturen, och sedan ska någon annan vara med och finansiera. Jag tänker inte minst på folkbildningen.

Några förslag från Centerpartiet rör bland annat frågor som handlar om att underlätta kultursponsring, att sänka dansbandsmomsen och att införa avdragsrätt för företag vid förstahandsinköp av konst och andra former av åtgärder som kan främja privat finansiering.

Det behöver dock tas fram en modell för offentlig, idéburen och privat samverkan samt mer privat finansiering för att växla upp de offentliga bidragen. För att det ska bli framgångsrikt måste det finnas en tydlig konstruktion. Det kommer att ta tid. Det här är ingen quickfix. Det handlar om att skapa förtroende och att man ska bli bekväm både med att bidra till kulturen och med att ta emot bidrag som kulturutövare.

Det finns som sagt många delar i detta betänkande. Jag vill beröra en konstform till. Den är lättillgänglig för de allra flesta av oss, och det är att gå på bio. Det finns överallt och är spritt över hela vårt land. Det bedrivs av stora kedjor och av enskilda biografföretagare, och det finns en mängd föreningsdrivna biografer som gör detta tillgängligt.

Att vi har film- och dramaproduktion i Sverige ser jag som mycket angeläget, eftersom vi är ett litet språk. Det är vår kultur. Det är våra berättelser som ska berättas. Det måste finnas sådana från olika delar av vårt avlånga land.

Jag är verkligen bekymrad. Det är beklagligt att Filmutredningen, som nu har varit klar i ett år, inte har kommit till riksdagens bord. En hel bransch står och väntar på att vi ska fatta beslut. Jag vet att utredningen fick ett tilläggsdirektiv, men även det lämnades till regeringen i höstas. Nu får vi vänta på det här till efter sommaren och därmed efter valet. Jag tycker att det är djupt beklagligt. Man måste se det som ett misslyckande.

Till sist vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 9, som handlar om barns tillgång till kultur.

Fru talman! Vi ska oavsett regering komma ihåg att det är tur att vi är många kvinnor i det här landet, för det är vi som till stor del gemensamt bär upp kulturen, och det är tjejerna som kommer hem med OS-medaljerna.

(Applåder)

Peter Ollén (M)

Anf. 112 Peter Ollén (M)

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att rikta ett tack till Catarina för det långa framförandet i början och för att du därmed beskrev kulturen. Vi sitter ju här hela dagen och debatterar någonting, men du påminde också om vad det är vi diskuterar. Det var väldigt fint.

Fru talman! Sommaren 2024 tog vi här i kammaren beslut om en svensk strategi för de kulturella och kreativa näringarna. Nu skulle det synliggöras hur värdefulla de är för Sverige.

I fjol togs, under Johanna Nylanders ledning, den första statistiken för branscherna fram: 230 000 anställda och 650 miljarder i omsättning. Det är alltså fråga om en mycket stor export i en bransch som inte har fått samma juridiska omvårdnad som mycket annat.

I svensk lagstiftning gäller fortfarande att häleri bara gäller fysiska produkter. Alltför lite kan göras när sökmotorerna säljer sponsrade länkar till kopior av möbler, lampor och klockor. Det är en typ av häleri – förmedling av stulen immaterialrätt och stöld från kreativa, skapande människor. Tullen har en praxis att inte åtgärda kopior om inköpsvärdet ligger under 5 000 kronor. Då pratar jag inte om vad originalet kostar utan om vad som har betalats för kopian. Svensk immaterialrätt måste skärpas.

Ett område där regeringen har engagerat sig gäller ip-tv-utredningen. Den kom i höstas, och i slutet av januari gick remisstiden ut. Jag hade ett möte med representanter för Mastercard i förra veckan, och de sa sig vara helt nöjda med utredningen och bedömde att om dess förslag kommer att genomföras kommer Mastercard att kunna agera mot betalningsströmmarna som går till dem som säljer stulna filmer och sportinslag. Förhoppningsvis tillförs nästan en och en halv miljard till sport- och filmbranschen när lagstiftningen är på plats och polis och åklagare har börjat tillämpa den.

Inom området scenkonst vill jag gärna lyfta fram cirkusen. Våra cirkusar turnerar runt i hela landet och når längre ut än någon annan scenkonstform. De spelar varje kväll från slutet av april och in i september. Bara midsommarafton gör de uppehåll. Eftersom de inte söker bidrag, trots låg lönsamhet, glöms de ofta bort i kommunernas besöksstatistik. Det är synd. I stället tycker jag att kommunerna borde välkomna cirkusen med öppna armar och gärna bjuda på både platshyra, el och vatten.

Vasiliki Tsouplaki tog upp de funktionsvarierade. Vi har länge pratat om att göra teatrar och andra anläggningar tillgängliga för besökare med olika funktionsvariationer. Nu ska de igång med paralympics, och där ser vi utövare. På samma sätt har vi i Skåne, från vilket jag och Ewa Pihl Krabbe från Socialdemokraterna kommer, sett hur man arbetar med att få funktionsvarierade att arbeta på scenen. Den 17 mars anordnar vi ett seminarium i riksdagen där vi speciellt vill lyfta fram funktionsvarierade som agerar på scen.

Här i Sveriges riksdag har vi tagit fram lägesrapporten om dataspelsbranschen – denna bransch som omsätter nästan dubbelt så mycket som film- och musikbranschen tillsammans. Även dataspelsbranschen blir lätt osynlig i kulturella sammanhang eftersom den inte söker bidrag. Branschen behöver inte heller bidrag, men den är beroende av välutbildad personal på hög teknisk nivå. Den behöver stöd för sin framgångsrika export. Majoriteten av de små utvecklarna behöver kluster att sitta i där de även guidas i hur man driver företag och arbete framåt. När staten vårdar dataspelsbranschen vårdar vi en bransch som har alla förutsättningar att kunna dubbleras inom en inte alltför fjärran framtid.

Fru talman! För de kulturella och kreativa näringarna har AI redan en viktig roll, och den kommer att bli ännu viktigare. För spelbranschen handlar det om att snabbare få fram nya spel. För musiken är AI en hjälp, och filmmakarna sparar mycket när de kan lägga till sådant som saknas vid klippningen i stället för att på nytt samla skådespelare och filmteam för kompletterande tagningar.

I fredags presenterade statsminister Ulf Kristersson en strategi för hur allt från skola till innovation behöver präglas av AI. Ambitionen är att Sverige ska bli en av världens tio främsta AI-nationer. Senast 2030 ska en färdig AI-verkstad finnas för svensk offentlig sektor, och skolan ska ge elever i de högre årskurserna kunskaper och förståelse för både risker och möjligheter med AI. Vidare ska yrkeshögskolan och universiteten erbjuda kortare utbildningar som möter arbetsmarknadens behov.

Låt oss tillsammans arbeta för att synliggöra hela den växande kulturella och kreativa näringen, både för att det gör Sverige andligt rikare och för att det är en bra affär.

(Applåder)

Anf. 113 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Jag tänkte ta tillfället i akt och prata med ledamoten om villkoren för det ideella kulturlivet. Trots att i princip alla arrangörer, ledare, kaffekokare och vaktmästare jobbar gratis för att ge invånare i hela landet tillgång till kultur kan det behövas ett visst ekonomiskt stöd, till exempel för att hyra lokaler, öppna bankkonto, betala el, betala upphovsrättsersättningar, gager och så vidare.

Ibland är det förstås möjligt att få täckning för en del av utgifterna genom biljettintäkter, men det gäller sällan på mindre orter. Det är ett bekymmer om vi vill ha kultur i hela landet och uppmuntra det ideella kulturlivet och det demokratiskt organiserade kulturlivet. Jag vet att Peter Ollén brinner för detta och att han är väl insatt i gällande förhållanden, till exempel situationen för musiklivet och amatörteatern.

Hinner ledamoten Peter Ollén få in ett extra tillskott i den sista vårändringsbudgeten så att vi kan få ordning på den, eller behövs ett maktskifte så att vi kan få en bättre ekonomi för det ideella kulturlivet?

Peter Ollén (M)

Anf. 114 Peter Ollén (M)

Fru talman! Tack för de här viktiga frågorna, Vasiliki Tsouplaki!

Dilemmat var att mer än vart femte barn lämnade nionde klass utan att kunna läsa, skriva och räkna. Vi såg att det största hotet mot demokratin och mot barnen var att fortsätta låta barn gå ut skolan utan de grundläggande färdigheterna. Det har gjort att allt fokus och alla pengar har kanaliserats dit. 850 miljoner har gått till skolböcker, 460 årliga miljoner har gått till bemannade skolbibliotek och så vidare.

Detta har varit tufft för mycket av det ideella arbetet. Och jag tycker inte att vi har varit tillräckligt tydliga med att visa tacksamhet mot det ideella kulturlivet. De har dragit en stor del av lasset genom att de inte har blivit kompenserade för inflationen och i vissa fall till och med har fått minskade bidrag.

En annan sak som jag där gärna hade lyckats leverera är just konton till ideella organisationer. Det är inte rimligt att det ska vara så svårt för en ideell organisation att öppna ett bankkonto. Jag hade hoppats att vi hade kunnat ha mer dialog med finansdelen om att det skulle rättas till. Men det har inte gjorts.

Anf. 115 Vasiliki Tsouplaki (V)

Fru talman! Tack för svaret, Peter Ollén!

Jag uppskattar att vi är överens om bekymret med bankkonton. Vi ser att det särskilt för barn- och ungdomsorganisationer är nästan omöjligt att få ordning på det. Där skulle vi säkert kunna göra gemensam sak. Vi har motionerat flera gånger om att bankerna behöver ta ett ansvar för att också civilsamhället ska kunna öppna bankkonton.

När det gäller regeringens prioriteringar uppfattar jag nog ändå att ganska små pengar i sammanhanget hade kunnat göra väldigt stor nytta för det ideella kulturlivet. Det handlar kanske snarare om någon sorts ideologiska låsningar mellan Tidöpartierna som gör att det inte har kommit till. Jag lyfte fram tidigare att det förra året handlade om 34 000 miljoner i skattesänkningar. Samtidigt fick till exempel ATR, som kämpar för att kunna behålla sin medlemstidning och sina anställda, en neddragning förra året på 130 000 – har jag för mig. Det är alltså väldigt små pengar i sammanhanget.

Man har framför allt prioriterat de här skattesänkningarna, inte läskunnighet. För att barn ska kunna tillgodogöra sig läskunskaper skulle vi kunna satsa mycket mer på skolan och på pedagoger som faktiskt ska stötta barnen i läsutvecklingen. Men väldigt mycket pengar har gått till böcker.

Det bär mig emot att säga att det kanske har varit lite för mycket som har gått till böcker, men det är kanske det som partierna har lyckats komma överens om. Men det man har gjort med de flera hundra miljonerna har egentligen inte byggt på någon undersökning av hur stort behovet är. Har du köpt klassuppsättningar med kurslitteratur ett år behöver du inte köpa samma böcker nästa år, till exempel.

Jag tror att man hade kunnat hämta hem en del här för att satsa där det faktiskt gör mer nytta: på pedagogerna, på fler biblioteksplatser på högskolan, på att få till de bemannade skolbiblioteken och på mer till det ideella kulturlivet.

Peter Ollén (M)

Anf. 116 Peter Ollén (M)

Fru talman! Även om jag i det civila är förläggare och därmed älskar böcker måste jag erkänna att jag också har stött på flera bibliotekarier som har sagt: Nu har vi fått pengar, och det är väldigt bra. Det känns som att det har varit fullt finansierat och att man nu kan fokusera på andra områden.

Jag håller med när det gäller små pengar till organisationerna. Vi har inte gett andra direktiv, utan man har valt att göra andra prioriteringar för de bitarna när man har fördelat medlen hos Kulturrådet.

När det gäller skattesänkningen kommer vi aldrig att komma överens. Vår bild är att skattesänkningar är något som sätter igång ekonomin. Får man sedan en tillväxt på 3 procent om året kommer man på sikt att ha helt andra summor att fördela.

(Applåder)

(forts. § 20)

Kristoffer Lindberg (S)

Anf. 117 Kristoffer Lindberg (S)

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 4.

Dagens debatt behandlar utskottets betänkande 5 Tillgång till kultur. Det är ett betänkande som spänner över en bredd av verksamheter, frågor och områden. Jag vill ägna mitt anförande åt några delar som är av stor betydelse just för tillgång till kultur.

Det handlar bland annat om den regionala kulturen, med de regionala och kommunala kulturinstitutionerna såväl som det fria kulturlivet regionalt och lokalt. Dessa är enormt viktiga för kulturens infrastruktur men också för arbetstillfällen för kulturskapare i hela landet. Statens relation till dessa utgörs inte bara men framför allt av kultursamverkansmodellen, som tillämpas sedan 2011 för fördelning av statliga medel till regional och lokal kulturverksamhet.

Regeringen beslutade i juli 2022 att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av kultursamverkansmodellen. Utredaren redovisade sitt uppdrag i september 2023, och utredningen fick en hel del synpunkter och invändningar när den sedan sändes ut på remiss. Vi har sedan dess inte heller sett någon proposition från regeringen på riksdagens bord utifrån utredningens förslag.

Däremot uppdrog regeringen för drygt ett år sedan till Statens kulturråd att med utgångspunkt i analysen från utredningen och de synpunkter som kommit fram vid remitteringen komma med förslag om hur kultursamverkansmodellen kan vidareutvecklas. Det uppdraget redovisades i oktober i fjol. Om detta kommer att leda till några förändringar i kultursamverkansmodellen eller inte återstår att se.

Klart är dock, fru talman, att statens andel av medlen i kultursamverkansmodellen under lång tid har minskat, medan regionerna och kommunerna har ökat sina andelar. I år gör regeringen förvisso en ökning av anslaget med 2,8 miljoner kronor. Det får dock ses som ganska blygsamt, särskilt eftersom man för kommande två år aviserar ytterligare neddragningar på över 40 miljoner.

Detta handlar om just den kulturverksamhet som hjälper till att nå det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Det handlar om tillgång till kultur – i hela landet.

Vi vet att många regioner och kommuner vittnar om att man gör vad man kan för att kompensera för det minskade statliga åtagandet, samtidigt som man har en mycket tuff ekonomisk situation till följd av ökade kostnader och minskade statsbidrag. Sammantaget leder denna utveckling redan i dag till att tillgången till kultur för oss utanför storstäderna minskar och att vi därmed också riskerar att försvåra att de statliga kulturpolitiska målen uppnås.

Vi socialdemokrater har en förhoppning om att alla ser betydelsen av den regionala kulturverksamheten och hade därför, för att bryta den negativa utvecklingen, föreslagit en förstärkning för i år med 100 miljoner till kultursamverkansmodellen.

Fru talman! Kulturen utvecklar oss som människor, både individuellt och som kollektiv, när vi delar kulturella upplevelser eller skapar tillsammans. Den stärker samhörigheten i ett samhälle, samtidigt som den också utmanar våra tankar och hjälper oss att se nya perspektiv.

Kultur hänger starkt ihop med bildning. Alla människor har rätt till kultur och bildning, och vi vet att våra kulturvanor skapas redan i barndomen. Skolan har därför en otroligt viktig roll att spela för att alla barn och unga ska ha rätt till de upplevelser och den personliga utveckling som ryms i det egna skapandet och den professionella kulturen. Skolverkets läroplan slår också fast att kulturupplevelser ska vara en del av lärandet.

Men tillgången till kultur och eget skapande för barn och unga är ojämlikt fördelad. I vissa skolor och kommuner finns det redan ett föredömligt arbete – inte sällan kopplat till det statliga anslaget för Skapande skola, som har nämnts tidigare i debatten. Men vi ser också att det finns elever som sällan eller aldrig under sin skoltid kommer i kontakt med kulturupplevelser. Skapande skola når i dag 70 procent av grundskoleeleverna. Det innebär att mellan 300 000 och 400 000 barn varje år inte nås av Skapande skola.

Fru talman! I många kommuner arbetar man som sagt redan i dag utifrån olika former av kommunala kulturgarantier för barn i skolan. Jag stöter på dem i allt från större kommuner till små lands- och glesbygdskommuner. De går under lite olika namn och är upplagda på lite olika sätt, men de har alla en sak gemensamt: att ge alla barn bättre möjligheter att ta del av det svenska kulturlivet och den gemenskap som finns i att utöva kultur och att dela kulturella upplevelser.

Det ska dock inte spela någon roll vilken kommun du bor i eller vilken ekonomi din skola har. Vi vill därför se en statligt finansierad kulturgaranti där alla barn garanteras att genom skolgången kontinuerligt få uppleva professionell konst och eget skapande, både i skolans lokaler och på plats hos kulturinstitutioner. Det kan exempelvis handla om skolbio, scenkonst, eget skapande eller besök på museum.

Vi ser det här som en vidareutveckling av det nuvarande systemet med Skapande skola. Men 70 procent är inte 100 procent. Vi vill hitta ett system som når 100 procent och är en garanti för barnen. Det är en tydlig viljeinriktning, och det är en prioritering. För att inleda arbetet med genomförandet föreslog vi socialdemokrater 300 miljoner under ett nytt anslag i statsbudgeten. Det förslaget har fallit i omröstningen, men vår förhoppning är att hitta en bred samsyn framöver i kammaren angående den här frågan.

Fru talman! Avslutningsvis behandlas även kulturskolan i detta betänkande. Vi menar att den ska finnas tillgänglig på jämlika villkor i hela landet. Vi föreslår därför att frågan om en kulturskolelag utreds. Det skulle ge kulturskolan ett nationellt ramverk och understryka kulturskolans betydelse för barns och ungas utveckling och dess roll i den konstnärliga utbildningskedjan i Sverige. En sådan lagstiftning bör utformas som en ramlag i likhet med bibliotekslagen och museilagen. I en sådan utredning menar vi också att frågor om exempelvis kulturskolans kompetensförsörjning och den framtida tillgången till utbildade kulturskolelärare bör ingå. Vi föreslog även i budgeten att det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan skulle höjas och uppgå till 200 miljoner för nästa år.

(Applåder)

Anf. 118 Marie-Louise Hänel Sandström (M)

Fru talman! Kristoffer Lindberg pratar om kultursamverkansmodellen. Det är en mycket omdiskuterad modell som skulle vara bra, var det tänkt. Men den medförde mycket administration och mer koordination av prioriteringar och vad som skulle finansieras där. Vad gör staten? Vad gör regionen? Vad gör kulturen? Vi vill inte att det ska vara så.

Vi ville ha en utredning för att se hur man kan förenkla och göra så att det fungerar på ett bättre sätt. Det var ju det som var tanken. Vi har inte hittat de förenklingarna än, så frågan bereds fortfarande. Ibland kan det ta lång tid när något ska beredas för att det ska bli bra. Min fråga är hur ledamoten tycker att det här ska förenklas. Nu är det väldigt krångligt, och då är det inte något underlättande utan snarare ett försvårande.

Kristoffer Lindberg (S)

Anf. 119 Kristoffer Lindberg (S)

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Flera av de förslag som Kulturrådet har kommit med kanske mer är på nivån regleringsbrev i anpassningen. Jag tror att flera av dem är bra, till exempel när det gäller att ha olika samverkansforum för de delar som ingår i samverkansmodellen och de som kanske är utanför men som ändå handlar om regional kultur.

Rent generellt är diskussionen om kultursamverkansmodellen och ytterligare kulturområden som borde ingå intressant. Den tror jag att vi behöver ta på allvar. Problemet är att om man ska utöka modellen till att omfatta fler områden görs det inte med mindre än att vi tillför mer resurser. Det här är ju i mångt och mycket ett system där staten är med och finansierar de regionala kulturinstitutionerna.

Problemet som jag ser det är att staten över tid har minskat sin andel i kultursamverkansmodellen, vilket gör att kommuner och regioner hela tiden får kompensera. Det har pågått under lång tid. Jag tror att vi i den här kammaren behöver ta ansvar för att vända den utvecklingen, speciellt i ett läge där det är kris inom sjukvården och kommuner går på knäna eftersom man har fått mindre statsbidrag. Då är det svårt att prioritera att ytterligare kompensera för statens minskade åtaganden. Jag tror att vi har ett gemensamt ansvar att ta.