Sveriges feministiska utrikespolitik

Anf. 49 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jaga vill inleda med att yrka bifall till reservation 1.

Sveriges feministiska utrikespolitik

För oss moderater är utrikespolitik en viktig fråga. Det är viktigt var Sverige befinner sig i världen. Det är viktigt med internationella relationer. Det är viktigt med marknadsekonomi. Det är viktigt med demokrati, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Detta står vi fullt och fast bakom. Vidare innebär detta att vi också anser att kvinnors och flickors mänskliga rättigheter är av central betydelse. Men därifrån till en särskild politik är något helt annat.

Jag vill också nämna att 1995 när Wiendeklarationen antogs, av 189 länder, med en plattform för handling, vid en FN-konferens om kvinnors rättigheter uttalade Hillary Clinton, som USA:s första dam, att human rights are women's rights and women's rights are human rights. Det kan inte vara mer sant än så.

Nu har 25 år passerat sedan Wiendeklarationen antogs, och frågan om flickors och kvinnors rättigheter är lika aktuell nu som då.

Regeringen har antagit en feministisk utrikespolitik. Men i en feministisk utrikespolitik bör det finnas inte bara en vilja utan också mätbara mål och en tanke om hur dessa ska uppnås. Vad är det som prioriteras, och vad är det som inte prioriteras? Jag ska återkomma till detta senare.

Jag nämnde inledningsvis att alla flickor och kvinnor ska omfattas av mänskliga rättigheter och ha samma rättigheter och friheter som män och pojkar. Det är självklart. Men det är inte så i dag överallt på jorden. Det finns åtskilliga exempel som vittnar om motsatsen.

Jämställdhet är en frihetsfråga; frihet att få välja sitt liv. Frihet innebär att inte särbehandlas. Bristande jämställdhet begränsar kvinnors vardag och frihet, möjligheter och framtid. Men det kan också handla om nedsättande kommentarer, förminskningar, i värsta fall grova kränkningar och sexuellt våld samt övergrepp. Inget av detta är acceptabelt.

Sveriges ses som ett av världens mest jämställda samhällen. Kvinnor och män kan kombinera familjeliv och arbetsliv. Vi kan välja hur vi vill leva våra liv. Men det har också framkommit att det finns många utmaningar i Sverige. Var tredje kvinna är otrygg under kvällarna i sitt eget bostadsområde. För få sexualbrott utreds och klaras upp. Brottsoffer känner inte att de får det stöd de behöver. Hederskultur finns i form av kvinnofientliga traditioner och strukturer.

När vi kommer till ekonomin visar det sig att kvinnor arbetar och tjänar mindre än vad män gör, får lägre pensioner, har svårare att starta företag och startar färre företag. Sedan 1980-talet har kvinnor haft högre sjukfrånvaro än män. Fler kvinnor än män lämnar arbetslivet i förtid på grund av ohälsa. När möjligheterna till jobb och egenförsörjning är få riskerar jämställdheten att minska. För att vara trovärdigt internationellt behöver Sverige arbeta aktivt för att råda bot på den bristande jämställdheten nationellt. Jag understryker detta därför att jag saknar denna ödmjukhet i den internationella jämställdhetspolitiken - den utrikespolitiska plattformen.

International Center for Research on Women, en icke-politisk tankesmedja baserad i Washington, har analyserat den feministiska utrikespolitiken. Vad de har kommit fram till är att det är svårt att följa vart pengarna tar vägen, det vill säga de pengar som går till den feministiska utrikespolitiken. Det är också svårt att göra en koppling mellan hur de ekonomiska insatserna används och vad de ger för resultat. Jag vill också nämna att International Center for Research on Women arbetar för kvinnors globala rättigheter.

Vad ICRW fann var att det inte finns någon oberoende utvärdering. De anser också att det inte finns möjlighet att bedöma om politiken ens har uppnått några av de mål som har satts upp. De säger tydligt att svenska diplomater och politiker talar om kvinnors och flickors rättigheter, deltar i och arrangerar konferenser, men de undrar vad det har blivit av detta. Vad är resultaten? De framhåller behovet av konkreta mätningar av resultat.

ICRW nämner ett exempel i rapporten som jag tycker är intressant, nämligen att Tyskland och Kanada i samband med morden på de yazidiska kvinnorna beviljade asyl och möjlighet till akut sjukvård och psykologisk hjälp. Men vad gjorde Sverige med sin feministiska utrikespolitik? Vad hände där på den internationella arenan?

En annan händelse som också har nämnts i ett antal andra sammanhang handlar om metoo. Vad gjorde Sveriges regering under metoo? Hur agerade Sverige internationellt? Nu tänker jag inte på tal i Sveriges riksdag utan i den internationella utrikespolitiken. ICRW säger att Sverige pratar och uttalar sig men undrar var handling och resultat finns.

FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet antogs för att skydda och involvera kvinnor i fredsbevarande och fredsbyggande arbete. Resolutionen är antagen av 83 länder inklusive USA. Därför är det tråkigt att behöva säga att det tyvärr har visat sig att FN-personal inte alltid respekterar kvinnors och flickors rättigheter utan att det begås övergrepp. Här kan vi alla tänka på Anders Kompass, den svenske FN-tjänsteman som tog initiativ och aktivt agerade på ett mycket hedervärt sätt. Detta vittnar om att kvinnor och flickor ska kunna ha hög tilltro till FN:s utsända personal och aldrig behöva tvivla på att de inte ska utsättas för övergrepp. Det är oerhört viktigt.

Jag vill också ta upp betydelsen av kvinnors delaktighet i konfliktlösning. Mellan 1990 och 2014 tecknades 1 168 fredsavtal. Endast 18 procent av dessa refererar till kvinnor. Detta tycker jag understryker hur viktigt det är att kvinnor inkluderas i fredsarbete och finns med.

Jag vill nu gå över från vad ICRW har sagt till att tala om Ci Holmgren på Sveriges Radio. Hon har också försökt att analysera de mål och resultat som regeringen redovisar. Ci Holmgren säger att det är fråga om vaga formuleringar som verkar för och strävar mot. Men om man ska uppnå ett konkret resultat för att stärka kvinnors rättigheter behövs det också mätbara mål som till exempel färre oönskade graviditeter och att antalet övergrepp blir mindre. Då menar jag inte i ett helt världsperspektiv, utan det måste avgränsas ordentligt.

I Concords rapport Hur feministisk är Sveriges utrikespolitik? har 12 organisationer analyserat huruvida regeringen har agerat i linje med den feministiska utrikespolitiken. Deras genomgång visar att ambitionen har gett vissa avtryck samtidigt som jämställdhetsperspektivet saknas i flera viktiga beslut och frågor. Där nämns handelspolitik som ett område.

Tiden går, och jag ska egentligen sluta. Men jag tycker att detta är viktigt, för om kvinnor ska ha en chans att faktiskt klara sin ekonomi och bli självständiga krävs det att kvinnor kan försörja sig. Här finns en stor förbättringspotential, och det är en fråga som inte diskuteras på samma sätt.

Jag vill också nämna att OECD i sin utvärdering 2019 har med flera värdefulla slutsatser.

Det nämns positivt att Sverige är ambitiöst och arbetar för fred, konfliktprevention och ett hållbart och jämställt samhälle.

Men OECD säger också i sin rapport att för att kunna göra mer på den internationella arenan och när det handlar om feministisk utrikespolitik behöver man involvera den privata sektorn, bygga partnerskap och involvera Swedfund. Man behöver förstås fokusera på att göra detta under längre tid, för det tar tid att nå resultat, och avgränsa vad man vill uppnå så att det går att mäta. Det behövs kunskapsutveckling, innovationsprocesser och utvecklat samarbete. Strategisk, oberoende utvärdering saknas. Jag kan nämna mer.

Jag nämner detta därför att om kvinnors position ska bli bättre måste kvinnor ha möjlighet till utbildning, trygghet, arbete och rättssäkerhet. De måste kunna bli företagare, fru talman. Detta saknas enligt tre stycken olika rapporter som jag nämnt här och som lyfter fram exempel på vad som behöver förbättras.

I många av dessa sammanhang nämns Kanada som ett exempel värt att ta efter. Det är bland annat för att Kanada i sin så kallade feministiska utrikespolitik har varit tydligt med exempel, konkreta mål och mätbarhet.

Låt mig ge ett par exempel. Om alla skolelever som lämnar grundskolan, särskilt flickor, har grundläggande litterära färdigheter beräknas den extrema fattigdomen världen över kunna minskas med 12 procent. Om kvinnor som lever i konfliktzoner involveras i fredsprocessen ökar chansen med 35 procent att fredsöverenskommelser ska hålla i minst 15 år.

Fru talman! Detta visar hur viktigt det är att kvinnor har samma rättigheter som män och att flickor har samma möjligheter som pojkar.

I detta anförande instämde Hans Rothenberg (M).

Sara Gille (SD)

Anf. 50 Sara Gille (SD)

Fru talman! År 2014 deklarerade regeringen att man hade etablerat en feministisk utrikespolitik. Nu har regeringen redovisat sin första skrivelse om detta, Sveriges feministiska utrikespolitik, som beskriver regeringens arbete för jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter globalt.

Vi i Sverigedemokraterna ser positivt på en svensk utrikespolitisk linje som främjar kvinnors och flickors rättigheter globalt. Men tyvärr ser vi att flera viktiga prioriteringar saknas i skrivelsen. Bland annat saknas områden där regeringen vid upprepade tillfällen mottagit befogad kritik och där man trots kritiken fortsatt att driva en direkt kvinnofientlig utrikespolitik.

Fru talman! Det är anmärkningsvärt att regeringen ens kan kalla sig feministisk samtidigt som den gör ett närmande till den totalitära, islamistiska diktaturen i Iran när regeringens kvinnliga företrädare reser dit klädd i slöja. Iranska kvinnor har gjort betydande uppoffringar för att få sina grundläggande mänskliga rättigheter erkända medan regimen fortsätter att göra allt i sin makt för att förtrycka deras försök till självbestämmande över sina egna kroppar och liv. Detta väljer Sveriges regering inte att aktivt ta avstånd från genom att på plats vägra underkasta sig slöjan. I stället väljer man att aktivt närma sig den iranska regimen, bland annat genom ett tydligt välkomnande av dess utrikesminister till Stockholm hösten 2019.

Vi i Sverigedemokraterna ser med stor oro hur Sveriges så kallade feministiska regering gör dessa närmanden till den iranska regimen och dess kvinnofientliga följder.

Fru talman! Andra saker som vi känner oro för är regeringens Israelfientliga utrikespolitik, som i längden är direkt kvinnofientlig, och regeringens erkännande av den palestinska så kallade staten. Det är en så kallad stat som systematiskt förtrycker kvinnor, men trots detta väljer Sveriges så kallade feministiska regering att direkt understödja den kvinnofientliga palestinska myndighetens förtryck. Regeringens symbolpolitiska ställningstagande har orsakat oåterkallelig skada för Sveriges relationer med staten Israel och det judiska folket i Sverige, i Israel och världen över.

I Sverigedemokraternas motion om biståndspolitik beskriver vi närmare de förslag som vårt parti presenterar för att på riktigt främja kvinnors rättigheter globalt, även i exempelvis Afghanistan och Somalia.

Till exempel vill vi återkalla regeringens erkännande av den kvinnoförtryckande palestinska myndigheten som stat. Vi vill utöver det se en avveckling av biståndsmedlen så länge myndigheten inte lever upp till grundläggande krav om mänskliga rättigheter.

Ytterligare ett område som vi har betonat i vår utrikespolitik är arbetet för att minska och förbjuda flickaborter internationellt. Den problematiska situationen med flickaborter är särskilt oroväckande i det totalitära kommunistpartiets Kina men även i flera muslimska kulturer där flickor ses som mindre värda.

Mot bakgrund av de verktyg som regeringen beskriver i sin skrivelse vore det angeläget att man i handelspolitiska samtal prioriterar ett ökat ansvarsutkrävande från kinesisk sida när det gäller de mänskliga rättigheterna.

Fru talman! Vi anser att det finns mycket att önska från regeringens sida när det gäller Sveriges ansvarsutkrävande i relation till totalitära och förtryckande regimer som Kina och Iran. Särskilt fokus bör ligga på alla former av kvinnoförtryck, sexuell handel, barnäktenskap, övergrepp och andra former av våldsyttringar såsom könsstympning av flickor. Det är mot bakgrund av detta fokus som Sverigedemokraterna förhåller sig mycket kritiska till regeringens närmande till regimer runt om i världen där dessa problem är både utbredda och väldokumenterade.

Fru talman! Svenska Institutet driver ett program som heter She Leads. Det är ett program som riktar in sig på kvinnligt ledarskap i Saudiarabien. Vi vill tillföra resurser för att utveckla programmet och applicera det på fler länder i området.

Fru talman! Missnöjet med regeringens så kallade feministiska utrikespolitik bland svenska väljare har varit omfattande, vilket tagit sig uttryck i protester och demonstrationer exempelvis vid regeringens välkomnande av Iran och erkännandet av den palestinska myndigheten som stat. Vi anser att regeringens ställningstaganden i flera av dessa fall visat på bristande omdöme och oförmåga att stå upp för de värderingar som regeringen påstår sig företräda.

Runt om i världen kämpar flickor och kvinnor för att kunna bestämma över sina egna liv och kroppar. På flera håll utsätts de för sexuella övergrepp, hot, våld med mera - allt medan vår så kallade feministiska regering använder sig mer av lovord än av handling. Man påstår att man står upp för kvinnors rättigheter, samtidigt som man inte tar avstånd från diktaturer och regimer som utsätter dessa kvinnor för förtryck.

Fru talman! Jag har mycket mer som jag skulle kunna ta upp i den här debatten som visar på hur vår så kallade feministiska regering misskött sitt arbete globalt. Men av respekt för att det varit en lång dag i dag avrundar jag med att yrka bifall till reservation 11.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 51 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det här är den första skrivelse som vi har fått från regeringen när det gäller den feministiska utrikespolitiken.

Sverige var det första landet i världen som hade en uttalad ambition att bedriva feministisk utrikespolitik. Det är klart att det är en ambition som kan vara lovvärd, men den kräver också ett innehåll. Om man går ut stort måste man kunna visa att man har täckning för det, och det är där som vi har riktat kritik.

Det låter kanske bra. Men innehållsmässigt blir det snart tydligt att det är väldigt lite i utrikespolitiken som egentligen är nytt, utan det fullföljer flera regeringars, inklusive alliansregeringars, arbete för jämställdhet också på det utrikespolitiska fältet. Det är klassisk svensk jämställhetspolitik i många stycken.

Från vår sida är det såklart viktigt att utrikespolitiken värnar demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, värnar friheter och rättigheter, den liberala demokratin. Med detta följer också jämställdhet som en viktig aspekt.

Regeringen må kalla det feministisk utrikespolitik, men i sak är lite nytt även om begreppet i sig var nytt. Nu har andra följt efter. Vi ser och varnar för att ett begrepp som inte fylls med ett tydligt innehåll eller definieras tydligt riskerar att urholka begreppets potentiella mervärde. Då är det mer en slogan i syfte att väcka uppmärksamhet än en tydlig färdriktning för de politiska vägvalen.

Vi har ingenting emot att regeringen har försökt söka uppmärksamhet på ett område som är viktigt, nämligen kvinnors lika rättigheter, för kvinnors rättigheter är också mänskliga rättigheter. Detta är naturligtvis bra. Och det finns inslag bland de aktiviteter som regeringen har genomfört som vi tycker har varit bra, till exempel det som lyfts fram med det kvinnliga medlarnätverket. Det är positivt och bra. Men vi hade önskat att vi hade fått möjlighet att se tydliga mål för den feministiska utrikespolitiken i den skrivelse som redovisas för riksdagen och inte bara en allmän berättelse om vad man gör. Vi hade önskat tydliga mål som hade gjort att riksdagen kan fullfölja det som är riksdagens uppdrag, nämligen att granska och utvärdera regeringens arbete. Det hade då naturligtvis varit viktigt med en tydlig definition.

Vad menar regeringen med feministisk utrikespolitik? Kan allting vara feministisk utrikespolitik? Läser man skrivelsen blir nästan svaret ja, men det är inte riktigt så som vi ser det. Vi skulle vilja se en liberal definition av feminism som utgår från att kvinnor faktiskt är individer med egna bevekelsegrunder, drömmar och rättigheter. Kvinnor är olika, precis som män, och kämpar för olika saker, även om det finns vissa gemensamma strukturer som kvinnor kan bli offer för, särskilt förtryck och diskriminering.

Ett sådant angreppssätt skulle landa i fler resultat än om man bara räknar huvuden. Representation kan naturligtvis vara bra och viktigt, men det är inte det enda. Det blir alldeles för grunt. Med ett tydligare liberalt perspektiv och en liberal feministisk utrikespolitik hade individens rättigheter varit utgångspunkt. Då hade inte minoriteter systematiskt osynliggjorts, vilket vi tycker har skett. Detta går att läsa mer om i vår reservation i betänkandet.

Eftersom det inte finns en tydlighet har vi försökt se vad feministisk utrikespolitik står för, om det är något nytt och i så fall vad.

Jag bad riksdagens utredningstjänst att göra en genomlysning av den feministiska utrikespolitiken, huruvida den hade fått genomslag i regeringens formella styrning av myndigheter och hur man hanterar biståndsmedel eller arbetar med nedrustning, handelspolitik och säkerhetspolitik. Man jämförde perioden 2014-2018 med perioden 2010-2014. Jämförelsen visar att det mesta är ett fullföljande av tidigare ställningstaganden; väldigt lite är nytt. Riksdagens utredningstjänst visar på att det är mer eller mindre konstant politik.

Det handlar om kvinnors deltagande i fredsprocesser, där alliansregeringen särskilt betonade resolutionerna 1325 och 1820, kvinnors deltagande och inflytande i fredsprocesser, fredsinsatser och konfliktförebyggande insatser. Detta har varit grundläggande mål för båda regeringarna.

I grund och botten liknar den rödgröna regeringens mål och fokusområden för en feministisk utrikespolitik alliansregeringens utrikespolitiska mål och fokus i policyer och utrikesdeklarationer. Det kanske kan vara en bild av just den konsensus som råder och har rått i Sverige om vikten av jämställdhet inom olika politikområden.

Att jämställdhet mellan könen är bra och att vi i Sverige vill se ett jämställt land har det så här långt varit stor samsyn kring. Men när den antiliberala, antifeministiska vågen rullar över globen ser vi risken för att svallvågor kommer in också i vårt land, så håll utkik!

Jämställdheten har naturligtvis också synts i vår politik. Centerpartiet hade Sveriges första jämställdhetsminister, Sverige första kvinnliga utrikesminister och Sveriges första kvinnliga ledare för ett parti i riksdagen, så för oss har jämställdheten varit en viktig del.

Avslutningsvis, fru talman, är det viktigt att inte allt blir feministisk utrikespolitik. När man till exempel gör KEX-utredningen, utredningen om krigsmaterielexport, till ett utslag av feministisk utrikespolitik är det ett exempel på hur allt möjligen kan rymmas under den kappan. Det gör inte saken, civilsamhällets, andra partiers arbete och profilen rätt. Det är viktigt framåt att inte allt blir en zebra.

Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till reservation 3 under punkt 1.

Anf. 52 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Jag uppskattar att regeringen kommer med en skrivelse som samlar det regeringen gör inom den feministiska utrikespolitiken.

Vänsterpartiet har sedan länge integrerat ett feministiskt perspektiv i alla politikområden, så när regeringen gick ut med att de skulle bedriva en feministisk utrikespolitik såg vi med glädje fram emot detta. Och precis som det står i skrivelsen har mycket gjorts.

Dock finns det mer kvar att göra. För likaväl som regeringen i Sverige prioriterar att sänka skatterna för dem med höga inkomster och samtidigt blundat för de lågavlönade kvinnorna vars medellivslängd minskar väljer regeringen att prioritera svenska vapenföretags export och blunda för att flickor och kvinnor överallt i världen drabbas hårdare av konflikter.

Likaväl som regeringen väljer att prioritera städbidrag till rika i stället för att se till att kommunerna har en fungerande hemtjänst med sjysta villkor gör regeringen avräkningar på över 2 miljarder på biståndet som i stället hade kunnat gå till organisationer som arbetar för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR.

Regeringen skriver att en stark svensk röst i världen förutsätter en sammanhållen och aktiv nationell politik. Det rimmar illa med den politik man faktiskt för.

I skrivelsen lyfts nedrustning och icke-spridning samt exportkontroll fram som en del av den feministiska utrikespolitiken. Samtidigt fortsätter man, i direkt motsättning till Agenda 2030, att exportera vapen till diktaturer och krigförande länder.

När regeringen besöker land efter land som begår kraftiga brott mot de mänskliga rättigheterna och är rena diktaturer i syfte att få dem att köpa svenska vapen agerar man rakt emot de principer som utvecklingspolitiken bygger på.

Bristerna i den svenska samstämmighetspolitiken blir som tydligast i dagens Jemen. Sveriges humanitära bistånd till Jemen uppgick 2019 till över 300 miljoner kronor. Samtidigt har Sverige under kriget mot Jemen exporterat vapen till sex av de nio stater som deltar i den saudiskledda koalition som bombar landet, begår krigsbrott och dödar civila.

Att regeringen skriver om vikten av att förändra normer och se till att flickor och kvinnor äger rätten att bestämma över sin egen kropp förpliktar. Då är det anmärkningsvärt att man konsekvent motsätter sig att öka andelen bistånd som går till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Under flera års tid har andelen bistånd som går till SRHR legat på 6-7 procent. Samtidigt kränks och inskränks kvinnors och flickors rättigheter i många länder som Sverige bedriver utvecklingssamarbete med.

Bristande tillgång till grundläggande hygien, preventivmedel och sexualupplysning, bristande mödravård, starka begränsningar i aborträtten och användandet av sexuellt våld mot kvinnor och flickor i konflikt är centrala hinder för utveckling och fattigdomsbekämpning. Det vore därför välkommet om regeringen hörsammade Vänsterpartiets krav på att andelen av biståndet som går till SRHR ska öka till 10 procent - speciellt med tanke på att reaktionära och kvinnofientliga krafter som motarbetar aborträtten och kvinnors rätt till sin egen kropp är aktiva i många fattiga länder och flyttar fram sina positioner.

Trumps beslut att återinföra Mexico City policy, den så kallade munkavleregeln, som hindrar USA från att finansiera organisationer som arbetar för aborträtten utgör ett mycket stort hot mot kvinnors rättigheter och är ett tydligt bakslag för den globala utvecklingspolitiken.

När kvinnors demokratiska utrymme begränsas, sexuellt våld i konflikt är ett omfattande problem och allt fler befinner sig på flykt och under längre tid borde den feministiska analysen leda till mer än bara prat. Sverige är känt som förespråkare för kvinnors rättigheter, och jag menar att vår röst behöver bli ännu starkare i dessa tider.

Sverige bör därför som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för ett ännu tydligare stöd till och handlingsfrihet för kvinnorörelser runt om i världen. Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nr 12.

När regeringen slog fast att den skulle föra en feministisk utrikespolitik var det många som förutsatte att det skulle innebära ett ökat fokus på hbtq-frågorna. Förtryck på grund av kön, sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller könskarakteristika hänger samman. Tyvärr tycks regeringen helt ha missat att bland världens kvinnor är ofta homo- och bisexuella kvinnor samt transpersoner bland de mest utsatta för både diskriminering och våld.

Jag menar att Sverige inom ramen för den feministiska utrikespolitiken bör uppmärksamma situationen för homo- och bisexuella flickor och kvinnor samt icke-binära personer, transpersoner och intersexpersoner inom fler områden än bara SRHR.

I skrivelsen konstaterar regeringen att det finns en tydlig koppling mellan klimat- och miljöarbetet och jämställdhetsarbetet. Vänsterpartiet är helt överens med regeringen om detta och menar att det globala såväl som det lokala klimatarbetet måste gå hand i hand med arbetet för jämställdhet och jämlikhet.

Det är världens rika människor som orsakar klimatförändringarna och har den största påverkan på klimatet medan de som drabbas värst är världens fattiga. Situationen är djupt orättvis utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Kapitalismen fördelar jordens resurser extremt ojämlikt mellan klasser, mellan rika och fattiga länder och, i samspel med patriarkala strukturer, mellan kvinnor och män.

Därför har Vänsterpartiet föreslagit ett klimatbistånd som består av nya additionella medel, det vill säga ytterligare medel utöver det utlovade biståndet enligt enprocentsmålet. Detta är tänkt att trappas upp under tre år för att landa på 1 miljard.

Precis som regeringen skriver avgörs svensk handelspolitik i stor utsträckning på EU-nivå. Omfattande handelsavtal påverkar miljontals människor, och tyvärr står de ofta i direkt motsättning till demokrati, klimat, miljö och arbetsrätt. Ett exempel är hur liberaliseringen inom exportindustrin ofta leder till sänkta löner och osäkra anställningsvillkor, som i sin tur slår allra hårdast mot kvinnor och grupper som redan är särskilt utsatta på arbetsmarknaden.

En feministisk handelspolitik måste därför utöver fagra texter om mänskliga rättigheter innehålla bindande klausuler både för jämställdhet och för att säkra kvinnors rättigheter. EU och dess handelspartner bör förbinda sig att motverka exploatering och att förbättra kvinnors villkor.

Ska regeringen vara trovärdig i sin feministiska handelspolitik anser Vänsterpartiet att det feministiska perspektivet i mycket högre grad behöver genomsyra handelspolitikens alla dimensioner.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet var som sagt positiva när regeringen sa sig vilja driva en feministisk utrikespolitik, men vi ser att mycket finns kvar att göra innan så verkligen är fallet.

(Applåder)

Anf. 53 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jag kan förstå att ni vill att 10 procent av biståndet ska gå till hbtq-personer, med fokus på kvinnor. Det är en lovvärd inställning eftersom kvinnliga hbtq-personer är extra utsatta.

Jag undrar dock hur Yasmine Posio ser på företagande. Jag hörde inte mer än att marknadsekonomi kan vara problematisk och att det är fagra texter och inget som förbättrar kvinnors villkor. Är det så? Eller kan Yasmine Posio tänka sig att bistånd kan användas för kvinnors företagande och för att kvinnor ska kunna utveckla sin ekonomi i större omfattning än i dag? Om Yasmine Posio kan tänka sig detta, på vilket sätt? Det är ju utan tvekan så att marknadsekonomi leder till att fler kvinnor får möjlighet att försörja sig.

Jag vill gärna höra ett mer utvecklat resonemang om detta.

Anf. 54 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Jag tackar Margareta Cederfelt för frågan.

Jag vill börja med de 10 procenten, för denna andel anser vi ska gå till SRHR och hela det spektrumet, bara så att detta blir klart och tydligt för dem som lyssnar på debatten.

Även Vänsterpartiet står bakom att man ger stöd till kvinnor, dels för att de ska kunna äga sin egen mark och ärva mark, dels för att de ska kunna starta eget företag, när det gäller låginkomstländer. Detta motsätter vi oss inte. Däremot ser vi med oro på när mer och mer pengar går till att företag från rika länder och medelinkomstländer ska etablera sig i fattiga länder. Dessa företag har redan resurser och kommer dessutom att göra stora vinster på det de gör, genom att flytta verksamheter från andra länder till låginkomstländer. Visserligen gör detta att kvinnor kan få jobb i låginkomstländer, men vi vet att arbetsvillkoren på dessa arbetsplatser inte alltid är så positiva eller bra. De får löner som inte är tillräckligt höga för att kunna leva på, de får jobba många timmar, de har svårt att kunna sköta hygienen och så vidare.

Vi behöver se till att vi, när vi väl stöttar företag att etablera sig i låginkomstländer, ser till att sjysta arbetsvillkor verkligen efterlevs och följs.

Anf. 55 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Ja, sjysta arbetsvillkor är något som följer med ekonomisk utveckling. Detta kan vi se världen över. Sjysta arbetsvillkor är oerhört viktigt.

Jag skulle vilja fråga lite mer. Det kan faktiskt vara så att det är kvinnor som startar, äger och driver företagen. Hur ser Yasmine Posio och Vänsterpartiet på kvinnligt företagande inom hushållsnära tjänster? Det är ett område där många kvinnor är yrkesverksamma under svåra och usla förhållanden, men med ett företagande skulle kvinnorna kunna få en annan position. Är detta något som Vänsterpartiet kan se positivt på, eller är det bara vissa former av företagande som accepteras inom Vänsterpartiet?

Anf. 56 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Nu hängde jag inte riktigt med på vad Margareta Cederfelt vill komma fram till. Hon undrar hur jag ser på kvinnligt företagande. Det tycker jag är positivt. Vi kan gärna starta företag även inom hushållsnära tjänster - det ser jag inga som helst problem med. Det som vi ser problem med inrikes, i Sverige, är att människor ska få bidrag för att anställa kvinnor till att sköta hushållsnära tjänster. Detta tycker vi inte rimmar med de behov som finns i Sverige, och det är därför vi är emot till exempel RUT-bidragen. Vi ska ha bra och välfungerande hemtjänst med sjysta villkor. Människor får jättegärna anlita städföretag, men då ska de betala vad det faktiskt kostar att ha dem. Det behövs inga bidrag för att kunna göra så.

Vad jag misstänker att Margareta ville komma fram till är om det inte är bättre att kvinnor i lågavlönade länder jobbar på fabrik i stället för att jobba med hushållsnära tjänster, där de har fruktansvärda villkor, vilket vi vet att de har. Det är nästan slavliknande former, och det sker människohandel på deras bekostnad.

Det är klart att om man kan tjäna lite mer och ha sjystare arbetsvillkor är väl det bättre än att vara någon typ av husslav, men det är fortfarande inte sjysta arbetsvillkor i de företag som har startats i låglöneländerna. Ta till exempel våra mobiltelefoner, som vi alla använder. Vi vet att de som jobbar med att ta fram de material som behövs i våra mobiltelefoner lever under fruktansvärda förhållanden.

Anf. 57 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Inledningsvis vill jag lyfta fram Kristdemokraternas reservationer och särskilt yrka bifall till reservation nr 13.

Kristdemokratin verkar för en utrikespolitik baserad på värderingar som demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Politiken ska alltid hävda varje människas unika och okränkbara värde, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet eller religion. Varje människa har rätt att leva ett värdigt liv, bli respekterad och utvecklas till sin fulla potential. Detta gäller kvinnor och män. Jämställdhet är en självklar del av kristdemokratisk utrikespolitik.

Alla pojkar och flickor har rätt till utbildning. Varje barn ska få den kunskap som krävs för att forma sitt liv och förverkliga sina drömmar. Trots detta vet vi att många flickor i dag förvägras en utbildning. På flera platser runt om i världen är skolgång för flickor inte någon självklarhet. Diskriminering, destruktiva föreställningar och traditioner är några av orsakerna. I andra fall är graviditeter till följd av barnäktenskap eller brist på preventivmedel ett hinder för skolgång och utbildning.

Sexuell och reproduktiv hälsa måste därför vara ett prioriterat område för svensk utvecklingspolitik. Såväl Sveriges som EU:s utvecklingsbistånd ska i större utsträckning än i dag användas för att säkerställa kvinnors och flickors rätt till utbildning och skolgång.

Fru talman! I de flesta samhällen och kulturer är familjen central i formandet av en människas värderingar. I familjen möts barn och vuxna av kärlek, omtanke och respekt. Familjens stödjande funktion skapar förutsättningar för grundläggande trygghet och rustar individen samtidigt som samhällsgemenskap byggs. Betydelsen av väl fungerande familjer är därför central - för kvinnor och män, för barn och, inte minst, för samhället i stort.

Men ett hem kan också vara platsen för intolerans och våld. På många håll i världen förtrycks människor inom ramen för familjen, släkten eller klanen. Inte sällan sker detta med hänvisning till heder eller sharialagstiftning, och nästan alltid drabbas kvinnorna hårdast.

I dag när vi skriver 2020 utnyttjas kvinnor och flickor genom tvångsgifte, månggifte och barnäktenskap. De tvingas täcka sina ansikten, de förvägras rätten att bestämma över sitt eget liv och de riskerar att utsättas för könsstympning eller hedersvåld. Verkligheten för dessa kvinnor är brutal, och därför måste vi vara tydliga. Att stoppa hederskultur och religiöst förtryck av kvinnor är och förblir en central del av jämställdhetspolitiken. Låt oss därför gemensamt intensifiera det internationella arbetet mot tvångsgifte, barnäktenskap och könsstympning. Låt oss på hemmaplan förstärka Sidas insatser mot barnäktenskap runt om i världen. En utrikespolitik som tar jämställdheten på allvar måste motverka förtryck och skapa förutsättningar för väl fungerande familjer där flickors och kvinnors rättigheter fullt ut respekteras.

Fru talman! Kvinnors utsatthet och ökningen av könsrelaterat våld i konflikt- och katastrofsituationer är djupt oroande. Sexuella övergrepp, våldtäkter och förslavning har blivit en del av en cynisk krigföring som syftar till att demoralisera och förnedra fienden och skapa skräck bland civilbefolkningar.

Kraftfulla åtgärder mot sexuella övergrepp och könsrelaterat våld är därför helt centralt. Detta arbete behöver integreras i de internationella humanitära insatser som Sverige deltar i eller på annat sätt har möjlighet att påverka.

Full implementering av säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet är ett grundläggande krav. Kunskapen om det sexuella våldet i krig och konflikter måste öka. I detta har Sida en central roll. Det har myndigheten också när det gäller finansiering av verksamheter som kan ge hjälp till kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp.

Låt mig i just detta sammanhang nämna och framhålla den verksamhet som läkaren Denis Mukwege sedan flera år bedriver vid Panzisjukhuset i Demokratiska Republiken Kongo med stöd av Pingstmissionen och Läkarmissionen. Vid sjukhuset behandlas varje år tusentals kvinnor från Bukavu och den östra delen av landet. Säkra förlossningar kan erbjudas, och undernärda eller för tidigt födda barn kan räddas till livet. Mest känd är kanske den del av verksamheten som är inriktad på att hjälpa kvinnor som utsatts för grovt våld och sexuella övergrepp. Genom traumabehandling, kirurgi och annan vård har tusentals drabbade kvinnor fått förutsättningar för ett nytt liv. I arbetet mot sexuella övergrepp och könsrelaterat våld mot kvinnor är fredspristagaren Denis Mukwege en förebild värd allt vårt stöd.

Fru talman! Att kvinnor utnyttjas och systematiskt utsätts för sexuella övergrepp sker inte enbart i kris- och konfliktsituationer. Kristdemokraterna vill därför understryka vikten av att Sveriges och Frankrikes gemensamma diplomatiska offensiv mot prostitution, människohandel och trafficking fortsätter. Det handlar om vår tids slaveri. I dag är det väl känt att det finns ett tydligt samband mellan prostitution och människohandel. Gemensamt ska vi därför motverka de krafter som verkar för en legalisering av prostitution. Jag hoppas att vi gemensamt i denna riksdag kan slå vakt om svensk sexköpslagstiftning och gärna exportera den till andra länder. Ingen kvinna, var i världen hon än befinner sig, ska behandlas som objekt. Människovärdet är och förblir absolut, oavsett kön och oavsett var i världen det ifrågasätts.

I detta anförande instämde Marcus Jonsson (KD).

Anf. 58 Sara Heikkinen Breitholtz (S)

Fru talman! En av de senaste årens stora svenska exportsuccéer är den feministiska utrikespolitiken. Frankrike, Kanada och nu senast Mexiko är alla länder som har antagit en feministisk utrikespolitik helt enligt svensk modell. I dag är regeringens politik hyllad världen över, och flera länder har alltså tagit efter.

I november hörde jag Danmarks utvecklingsminister Rasmus Prehn stolt referera till den danska feministiska utrikespolitiken. Som ett led i den stod Danmark värd för den internationella konferensen ICPD+25 i Nairobi tillsammans med Kenya och UNFPA. Konferensen ledde till mer än 1 200 konkreta åtaganden från de stora kärngivarna som Sverige och Danmark, men också från individer och företag som alla lovade att göra skillnad för kvinnor och flickor. Det övergripande målet med konferensen var att göra sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter tillgängliga för alla senast 2030.

Fru talman! Behovet av feminism är uppenbart. Skillnader mellan förutsättningarna för män och kvinnor syns överallt: i hemmet, på arbetsplatsen, i politiken och inte minst inom rättsväsendet.

För att vi ska uppnå de globala målen och Agenda 2030 krävs det att hela världens befolkning får vara med på lika villkor.

Fru talman! Regeringen satte den feministiska utrikespolitiken högst upp på agendan under tiden i säkerhetsrådet. FN-ambassadör Olof Skoog upprepade ständigt frågan: Var är kvinnorna? Det satte verkligen avtryck. Sverige bidrog till att kvinnor fick utrymme i säkerhetsrådets resolutioner om fredsarbetet i såväl Demokratiska Republiken Kongo som Gambia. Kvinnor fick plats i fredssamtalen om Syrien och Jemen. År 2015 inrättade regeringen ett medlingsnätverk för kvinnliga fredsförhandlare. Feministisk utrikespolitik gör alltså skillnad på riktigt.

Jag hade förmånen att delta i FN:s kvinnokonferens i New York förra året. Det var precis efter att Sverige hade lämnat säkerhetsrådet. Oavsett vilken institution som vi besökte tackade man oss för den svenska feministiska utrikespolitiken. I dessa frågor är Sverige en stormakt.

Fru talman! Även inom EU driver regeringen den feministiska utrikespolitiska agendan. Sverige har drivit fram inrättandet av en högnivårådgivare för jämställdhet och kvinnor, fred och säkerhet inom EEAS och förstärkt rådgivarens kontor med en svensk expert.

Vi vet att motståndet mot att arbeta för jämställdhet växer globalt. En samordnad kampanj från högerkonservativa och reaktionära krafter i världen vill tysta kvinnor och förpassa oss tillbaka till hemmet. Dessa krafter har haft stora framgångar i bland annat Polen och Ungern.

Men även i denna kammare finns det partier som gärna hade sett att regeringen övergav den feministiska utrikespolitiken och arbetet med att konsekvent och strukturerat arbeta mot diskriminering och för jämställdhet.

Varje dag måste vi arbeta för jämställdhet. Vi ska inte låta de reaktionära krafterna vrida tillbaka tiden och den politiska utvecklingen.

Fru talman! Varje dag dör mer än 500 flickor och kvinnor i krigs- och konfliktsituationer på grund av bristande tillgång till säker mödrahälsovård och säker abort.

Än i dag är det fler hundra miljoner kvinnor som saknar tillgång till sexuell och reproduktiv hälso- och sjukvård. Frågan om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, är helt livsavgörande.

I morgon är det tre år sedan president Trump återinförde den så kallade global gag rule, att inga amerikanska biståndspengar får gå till organisationer som främjar abort. Beslutet har lett till att kvinnor tvingas föda oplanerade barn och utsätter sig för illegala och farliga aborter med risk för sina egna liv. Det har dessutom lett till att flickor inte får tillgång till mensskydd, preventivmedel, sanitet och tvättmöjligheter.

Regeringen har agerat mot Trumps gag rule och har tillsammans med Belgien, Nederländerna och Danmark i initiativet She Decides sett till att minska konsekvenserna av policyn.

Fru talman! Vi vet att flickor och kvinnor på flykt löper större risk att utsättas för våld, tvångsäktenskap, människohandel och prostitution.

Sveriges arbete med frågorna har bland annat lett till tillgång till SRHR och barn- och mödrahälsovård, men även stödkontor längs de stora migrationsrutterna har fått genomslag.

Fru talman! Kvinnlig könsstympning är en av de mest fruktansvärda sedvänjor som finns. Cirka 200 miljoner kvinnor uppskattas hittills ha blivit könsstympade. Bedömningar gör gällande att ytterligare ca 15 miljoner kvinnor kommer att utsättas för detta före 2030 om samma väg fortsätter. Vi måste stå enade mot detta förtryck och arbeta tillsammans med parter som har stort förtroende i kretsar där detta sker.

I Kenya träffade jag en ung kvinna som tillsammans med religiösa ledare hos massajerna arbetar mot könsstympning. Hon beskrev för mig hur hon blivit räddad av kyrkan och nu gör samma sak för andra tjejer. Svenska kyrkor och trossamfund kan ha en helt avgörande påverkan här, och det är vår uppgift att fortsätta arbetet för att se till att dessa goda och progressiva krafter kan bli en del av lösningen - en del av räddningen. En tredjedel av alla kvinnor utsätts för könsbaserat våld under sin levnadstid. Varje dag dödas kvinnor av den man de lever tillsammans med eller har levt tillsammans med. Svenskt bistånd till olika civilsamhällesorganisationer är avgörande för många våldsutsatta då en stor del av pengarna går till att säkra skyddade boenden, stödlinjer och stödcenter.

Fru talman! I går hölls ett riksdagsseminarium för att hedra Fadime. Hon mördades av sin pappa för 18 år sedan. Fortfarande drabbas kvinnor, flickor och pojkar av hedersvåld och hedersmord. Vi vet att det enda som kan bryta och förändra detta är att förändra de patriarkala normerna, strukturerna och hierarkierna i samhället. Det finns inget annat sätt än att förändra samhället i grunden, och det är precis det den feministiska utrikespolitiken är till för. Vi anlägger ett genusperspektiv på allt vi gör - på varenda policy, vartenda uttalande och vartenda projekt.

Fru talman! Jag står här som kvinnlig riksdagspolitiker, vilket ur ett globalt perspektiv statistiskt sett fortfarande är ovanligt. Regeringen har bidragit till att andelen kvinnor i Somalias parlament ökade med 70 procent i det senaste valet, 2016, till nuvarande 24 procent.

Fru talman! Sverige har inrättat en ambassadör för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer, en ambassadör för jämställdhet och ytterligare en ambassadör mot människohandel. Detta gör regeringen för att alla människor ska kunna åtnjuta de mänskliga rättigheterna fullt ut och på ett aktivt sätt delta i och bidra till samhället. Genom att fortsätta bedriva den feministiska utrikespolitiken skapar vi förutsättningar för att alla barns drömmar ska kunna uppfyllas. Sverige är i en tid av stora svårigheter och utmaningar helt avgörande i the push against the pushback.

Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 59 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Som jag sa i mitt anförande skriver regeringen att en stark svensk röst i världen förutsätter en sammanhållen och aktiv nationell politik i enlighet med politiken för global utveckling. Dessutom lyfter man i skrivelsen nedrustning, ickespridning och exportkontroll som en del av den feministiska utrikespolitiken. Samtidigt fortsätter man, i motsättning till Agenda 2030, att exportera vapen till diktaturer och krigförande länder.

I den debattartikel av Sara Heikkinen Breitholtz och utrikesminister Ann Linde som finns i Aftonbladet i dag nämns vikten av att uppmärksamma kvinnors situation i krig och konflikt och att våldtäkter används som vapen i konflikt. Detta skrevs trots att regeringen besöker land efter land som begår grova brott mot de mänskliga rättigheterna och som är rena diktaturer, i syfte att få dem att köpa svenska vapen. Regeringen agerar alltså tvärtemot de principer som utvecklingspolitiken bygger på. Det handlar om Filippinerna, där tusentals människor har dödats sedan president Duterte tillträdde i juni 2016. Det handlar om Colombia, där bläcket knappt hade hunnit torka på fredsavtalet innan Mikael Damberg åkte dit för att kränga JAS-plan. Det handlar också om den saudiskledda koalition som bombar Jemen sönder och samman.

Fru talman! Jag har därför ett par frågor till Sara Heikkinen Breitholtz. Varför använder sig inte Socialdemokraterna av den nya lagen om exportkontroll av krigsmateriel? Den skulle ju se till att mänskliga rättigheter och demokrati efterlevs. Nu är det dessutom guldläge när det gäller länderna som deltar i den saudiskledda koalition som krigar i Jemen, med tanke på januariöverenskommelsen. Och varför fortsätter Socialdemokraterna i regeringen att marknadsföra vapen till länder som begår grova brott mot de mänskliga rättigheterna, trots att det går emot den feministiska utrikespolitiken?

Anf. 60 Sara Heikkinen Breitholtz (S)

Fru talman! Tack för frågorna, Yasmine Posio! Vi kan förstås debattera vapenexporten, men är detta verkligen rätt forum?

Om vi konstaterar att Sverige av olika historiska försvars- och säkerhetspolitiska anledningar har en vapenexport med världens striktaste demokratikriterium är frågan: Gör inte det att vi också kan bedriva en feministisk utrikespolitik? Om vi vill att färre kvinnor ska drabbas av krig och konflikt - och där tror jag att jag och Yasmine Posio är helt enade - är det en viktig prioritering att fortsätta satsa på dialog, diplomati, FN och OSSE. Vi ska prioritera agendan med resolution 1325, alltså kvinnor, fred och säkerhet i FN. Allt detta gör den feministiska regeringen.

Jag förstår att Yasmine Posio och Vänsterpartiet är emot krig; det är även Socialdemokraterna, jag och utrikesminister Ann Linde. Jag önskar också att världen inte behövde vapen, men i en värld där vapen trots allt fortfarande behövs är det kanske bättre att vi exporterar vapen och försvarar kvinnorna med dem.

Anf. 61 Yasmine Posio (V)

Fru talman! Tyvärr lyckas Sara Heikkinen Breitholtz inte riktigt svara på mina frågor, vilket inte är så konstigt med tanke på att det faktiskt inte går att säga sig vara för en feministisk utrikespolitik och samtidigt exportera krigsmateriel till krigförande länder eller länder där det begås övergrepp på mänskliga rättigheter. Självklart fattar jag att Socialdemokraterna är emot krig - det hoppas jag att alla partier i den här kammaren är - men det jag lyfter är vapenexporten, som trots allt pågår. Det är en helt annan sak. Vårt regelverk må vara det hårdaste i hela världen, men vi exporterar trots allt vapen.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter lyfts flera gånger i skrivelsen, med rätta. Men det räcker ju inte att prata om SRHR, utan man måste även leverera medel för att på riktigt kunna göra skillnad - speciellt i dessa tider, när Trump genom sin så kallade gag rule har sett till att flera organisationer som arbetar med SRHR har fått minskade anslag. I den debattartikel som Sara Heikkinen Breitholtz och utrikesminister Ann Linde kom med i dag skriver de att en feministisk utrikespolitik behöver "se till att biståndspengarna når kvinnorna och öka stödet för barnmorskor och preventivmedel". Ändå har stödet till SRHR legat på 6-7 procent under flera års tid. I stället har Socialdemokraterna valt att ha kvar städbidraget till de rika och dessutom sänka skatterna för dem.

Hade det inte, Sara Heikkinen Breitholtz, varit bättre för kvinnor och flickor i världen om ni i stället för att täcka upp för det ni ger till de rika genom avräkningar på biståndsbudgeten hade lagt pengarna på ytterligare bistånd till SRHR?

Anf. 62 Sara Heikkinen Breitholtz (S)

Fru talman! Vapenexporten tror jag att vi får lämna därhän. Yasmine Posio och Vänsterpartiet kommer nog aldrig att ha samma syn som Socialdemokraterna i den frågan.

Vad gäller den feministiska utrikespolitiken och SRHR gör regeringen otaliga satsningar. Att höja biståndsbudgeten och därmed SRHR-satsningarna är kanske någonting att överväga, men den svenska regeringen satsar på SRHR konsekvent - i allt vi gör. I alla delar av biståndet satsar vi på SRHR. Vi är den största kärnstödsgivaren till UNHCR med våra 870 miljoner. De jobbar hela tiden med såväl SRHR som jämställdhet. Yasmine Posio vet att vi 2018 lade ytterligare 200 miljoner för att stärka jämställdheten och stödet till kvinnor, med tanke på UN Women och allt vi gör där.

Man kan kritisera regeringen och det arbete som görs genom att säga att det inte är tillräckligt, men frågan är: När är det tillräckligt?

Jag delar Yasmine Posios mening att vi alltid kan göra mer - det vill vi hela tiden - och jag vill försäkra Vänsterpartiet att det är regeringens högsta prioritet. Att ge kvinnor rätt till SRHR är livsavgörande. Vi ställer denna fråga i varenda policy och i vartenda arbete som regeringen gör.

Du kan vara lugn, Yasmine Posio: Vi kommer att fortsätta att tillsammans arbeta för mer SRHR i hela världen.

Anf. 63 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! När jag satt ned och lyssnade till Sara Heikkinen Breitholtz kunde jag konstatera att det åtminstone finns en grundläggande samsyn mellan våra partier. Jämställdhet inom ramen för utrikes- och säkerhetspolitiken är av central betydelse.

Samtidigt är det viktigt - och det är detta jag vill understryka - att fokus måste vara att åstadkomma reella och faktiska resultat för kvinnor runt om i världen. Just detta är viktigt att understryka, för tyvärr har vi sett - och vi ser - hur Socialdemokraterna och regeringen emellanåt ägnar sig åt ren symbolpolitik och aktivistiska kampanjer. Detta är djupt olyckligt eftersom det riskerar att ta fokus från de stora och viktiga jämställdhetsfrågorna, till exempel att reformera FN.

Utan någon som helst protest från Sverige valdes Saudiarabien in i FN:s kvinnokommission 2017. Detta skedde trots att Saudiarabien är ett av världens absolut värsta länder när det gäller statssanktionerat och systematiskt förtryck av kvinnor. Jag har själv sett det; jag har på plats i Riyadh suttit ned med företrädare för kvinnonätverk som riskerar sina egna liv för att få en ändring till stånd.

I stället för att godkänna länder som Saudiarabien för uppdrag i FN:s kvinnokommission krävs ett annat förhållningssätt. För den regering som kallar sig feministisk borde det vara självklart att spela en aktiv roll i reformeringen av FN.

Jag vill fråga: Kommer regeringen och Socialdemokraterna att ta på sig denna roll?

Anf. 64 Sara Heikkinen Breitholtz (S)

Fru talman! Tack så mycket för frågan, Lars Adaktusson!

Det enkla svaret på frågan är ja. Socialdemokraterna och regeringen kommer att arbeta och arbetar redan väldigt aktivt med att reformera FN på alla nivåer. Sverige bidrar med stora summor pengar varje år, och feminism och kvinnors rättigheter är en absolut huvudfråga.

Regeringen är aktiv såväl i generalförsamlingen som i alla informella diskussioner. Vi har olika konferenser där vi diskuterar jämställdhet. Men frågan om FN och reformeringen av FN är en mycket större fråga, där allt möjligt inryms.

Svaret på din fråga, Lars Adaktusson, är: Ja, vi arbetar aktivt, ständigt och jämt, med att reformera FN eftersom generalsekreterare Guterres förra året lanserade en stor reform av FN-systemet.

Anf. 65 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Det är alldeles utmärkt att få det svaret, men för att kunna ta på sig denna ledarroll krävs ett nytt förhållningssätt gentemot Saudiarabien. Detta gäller också mot andra diktaturer, till exempel Iran.

I stället för att stötta iranska kvinnor som har kastat slöjan och mött den islamiska republikens brutalitet och våld har Socialdemokraterna i detta avseende valt att föra en närmast vördsam eller eftergiven linje gentemot Iran. Vi såg det i samband med den iranske utrikesministern Javad Zarifs besök i Sverige i augusti, när såväl den tidigare som den sittande socialdemokratiska chefen för UD närmast bokstavligt omfamnade den iranske regimföreträdaren. Att gästen vägrade ta Margot Wallström i hand var uppenbarligen ingenting som störde. Det här med att ta seden dit man kommer tycks gälla kvinnliga ministrar som iklär sig slöja när de besöker Iran men inte manliga ministrar som besöker vårt land.

Jag tycker att det är synd - och det är uppenbart - att Sveriges förhållningssätt visavi Iran riskerar att stärka den kvinnofientliga och kvinnoförtryckande regim som finns där. Det duger inte att den feministiska regeringen fortsätter att hålla isär frågan om att träffa internationella avtal och efterlevnaden av mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors rättigheter. Det rimmar illa med den demokratioffensiv som vi nu har sett att regeringen lanserar, och det riskerar i förlängningen att gå ut över kvinnors rättigheter.

Sverige borde tydligare markera mot Iran.

Anf. 66 Sara Heikkinen Breitholtz (S)

Fru talman! Jag kan konstatera att Lars Adaktusson och Kristdemokraterna efterfrågar symbolpolitik genom att efterfråga att Sveriges utrikesminister ska ställa till med stora scener i mottagandet eller när vi åker till utlandet i stället för att bedriva en aktiv diplomati.

Jag tror att Lars Adaktusson, Kristdemokraterna och alla i denna kammare, fru talman, är väl medvetna om att Sverige och den svenska regeringen inte underkastar sig vare sig den iranska eller den saudiarabiska regimen. Jag kan försäkra er om att varken Margot Wallström eller Ann Linde, i egenskap av utrikesminister, är ute efter detta.

Vi står absolut upp för de iranska kvinnor som har kastat slöjan. Jag säger: Jag står alltid bakom er.

Att vi inte skulle stå upp för att internationella handelsavtal ska gå hand i hand med mänskliga rättigheter är direkt provocerande, skulle jag vilja säga. Om det är någonting som Sverige står upp för - bland annat genom lanseringen av Drive for Democracy, som Lars Adaktusson tog upp - är det mänskliga rättigheter.

Den feministiska utrikespolitiken i sin helhet handlar om att främja och stärka kvinnors rättigheter. Det är absolut en stor del av den svenska handelspolitiken. Eftersom den feministiska utrikespolitiken genomsyrar allt vi gör, på UD och på varenda utlandsmyndighet som Sverige har, kan jag försäkra er alla om att handelspolitiken är en viktig och aktiv del av detta.

Anf. 67 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jag har suttit här och lyssnat på Sara Heikkinen Breitholtz, och jag måste säga att jag inte på ett enda sätt har blivit klokare av denna debatt och av regeringens hållning. Jag hade förväntat mig någon form av svar.

Vad jag säger här är att jag lyfte fram fyra olika organisationer som har framfört kritik - eller ska vi säga förbättringsförslag - men jag har inte fått en enda kommentar kring detta.

Det som nämndes var bland annat behovet av att sätta mål och att vara tydlig med vad som ska uppnås. Jag har inte fått några kommentarer kring detta.

Vad som också talades om var att bygga partnerskap, eller samarbete. Jag har lyssnat, men jag har inte hört någonting om samarbete. Det har i stället handlat om vad Sverige - mer eller mindre som ensam aktör - vill och om vad Sverige gör. Men vilket nätverk bygger Sverige?

Vad som också framkommer av dessa fyra rapporter är följande: Tala är bra, men det gäller ju att agera. Vad gör Sverige? Vad gör Sverige mer handfast? På vilket sätt agerar Sverige?

Jag nämner detta därför att genom att agera går det också att få trovärdighet och förstärka trovärdigheten. Det är detta som mina frågor handlar om. Utöver att tala om och lyfta fram vad Sverige vill och gör - vad innebär detta konkret? Vad är det som Sveriges regering vill göra med sin feministiska utrikespolitik? Det är inte bara detta fluff-fluff jag vill höra om, utan jag vill ha mer konkreta exempel. Jag avslutade tidigare med att nämna några exempel, och jag vill inte säga att det är Kanada som följer efter Sverige, utan Kanada har byggt sin egen utrikespolitik.

Anf. 68 Sara Heikkinen Breitholtz (S)

Fru talman! Jag kan bara beklaga om Moderaterna och Margareta Cederfelt inte uppfattar att Sverige har några samarbeten eller bygger nätverk. Min bild, och det är ju min bild, är att jag precis höll ett anförande där jag beskrev det Sverige gör - tillsammans med andra givetvis - till exempel i FN, under tiden i säkerhetsrådet.

Om ni vill ha konkreta exempel på exakt vad Sverige har gjort kan jag säga att vi har stärkt kvinnliga ledare och entreprenörer i Saudiarabien. Det tog till och med Sverigedemokraterna upp som någonting som var positivt. Vi gjorde en 35-procentig ökning av stödet till kvinnoorganisationer mellan 2015 och 2016. Genom att stärka kvinnoorganisationer hjälper vi dem som faktiskt genomför de olika delarna varje dag. Vi har genom att aktivt konsultera och hjälpa Moldavien i deras utformning av parlamentarisk lag bidragit till att 40 procent av alla som ställer upp i val till nationella, lokala eller regionala val nu måste vara kvinnor. Vi har stärkt jobbet inom EU med kvinnor, fred och säkerhet. Sverige har drivit fram en ny rådgivarfunktion inom EU, och vi har, som jag nämnde i mitt anförande, bidragit med en svensk expert till denna funktion.

Det är en väldigt lång lista på konkreta saker som Sverige gör - givetvis tillsammans med andra. Jag vill dock understryka att Kanada har följt efter Sverige. Vi var 2014 det första landet i världen som lanserade en feministisk utrikespolitik.

Anf. 69 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jag nämnde ICRW, Concord, OECD och Ci Holmgren i Sveriges Radio. Det som har framförts från alla dem är: Bygg partnerskap och samarbete! Man vill inte att det endast ska vara vad Sverige har gjort och att andra har följt efter oss. Det är detta det handlar om. Det är precis den här terminologin som min replik handlade om.

I sin utvärdering från 2019 talade OECD om att bygga partnerskap med den privata sektorn och involvera Swedfund. Jag har inte hört någonting om detta.

Vad det handlar om är att nå långvariga, hållbara resultat och att bryta en negativ utveckling och säkerställa att flickor och kvinnor får en möjlighet att leva det liv som kvinnor och flickor världen över vill leva. Att skaffa sig utbildning och jobb och kunna försörja sig - det är viktiga frågor.

Anf. 70 Sara Heikkinen Breitholtz (S)

Fru talman! Sverige bygger nätverk hela tiden. Det är prioriterat. Genom arbetet i såväl EU som FN och genom att öka stöden till kvinnliga organisationer och civilsamhället och hela tiden stå bakom och utveckla den feministiska utrikespolitiken gör regeringen precis det som Margareta Cederfelt efterfrågar.

Jag kan bara konstatera att jag är enig med Moderaterna i frågan om att vi hela tiden behöver göra mer. När det gäller att Sverige och den svenska regeringen kanske har en hög svansföring, om det är det som Margareta Cederfelt tycker, kan jag inte annat göra än att konstatera att vi har det - och att vi ska ha det. Jag är oerhört stolt över allt det arbete som Sverige gör i världen och här.

Tillsammans kan vi säkert utveckla det arbetet, och det gläder mig, måste jag säga, att Moderaterna alldeles uppenbart vill öka stödet för den feministiska utrikespolitiska agendan. Då förväntar jag mig att Moderaterna enstämmigt kommer att vilja tillföra mer resurser i den feministiska utrikespolitiken, mer pengar, så att fler kvinnor och flickor kan få rätt till utbildning och starta företag och på så vis faktiskt kunna uppnå alla de mål och drömmar som kvinnor har rätt till precis som män.

Joar Forssell (L)

Anf. 71 Joar Forssell (L)

Fru talman! Tack, ni som har deltagit i debatten, för en god debatt!

Ända sedan 1792 när Mary Wollstonecraft skrev boken Till försvar för kvinnans rättigheter har vi liberaler varit feminister. Hon var liberal och den första feministen. Vi har i hundratals år tagit strid mot konservativa och reaktionära och nu mot populister och den våg av populism som sprider sig inte bara i Sverige utan över hela världen och som trycker tillbaka kvinnors rättigheter, som är både antifeministisk och antiliberal, som står emot individen och individers rättigheter och står för oklara kollektiv.

Jag kan inte annat vara annat än glad för att regeringen vill föra en feministisk utrikespolitik. Alla som precis som liberaler har gjort i hundratals år och, som Mary Wollstonecraft uttryckte det, går till försvar för kvinnors rättigheter är mina vänner. Jag önskar att vi kunde sluta upp tillsammans i den här kammaren, i det här landet, i vår del av världen och i hela världen till försvar för kvinnors rättigheter.

Det är klart att Sverige, som är ett land som ofta ligger före och som ofta har kommit lite längre i de här frågorna, måste vara inflytelserikt. Vi måste ta vår plats i världen och se till att driva på så att vi inte bara får jämställdhet och ett feministiskt Sverige utan att vi också får en feministisk värld.

Fru talman! Den feministiska utrikespolitiken som den här regeringen för har inte nått hela vägen fram. Det är en bra ansats. Det är bra att man fortsätter den stolta historia som Sverige har att oavsett regering föra en i mångt och mycket feministisk utrikespolitik. Men man når inte hela vägen fram.

Feminism går hand i hand med demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten. De sakerna är oskiljbara. Man kan inte vara feminist och inte samtidigt ta strid för demokratin, och man kan inte ta strid för demokratin utan att ta strid för kvinnors rättigheter.

Det är positivt att den här regeringen med sin utrikespolitik har tagit strid för att kvinnor ska bli representerade bättre i olika sammanhang. Det är positivt att man gång på gång har lyft kvinnlig representation och sett till att kvinnor har fått vara med vid förhandlingsbord och varit med där beslut fattas och fått föra fram sina åsikter och perspektiv. Men det är klart att innan kvinnor faktiskt kan rösta om vem de tycker ska representera dem i parlament i demokratisk ordning räcker det inte särskilt långt. Det är bra, men det är alldeles för kort. Den här regeringen har inte gjort tillräckligt för att ta strid mot de länder i världen som inte är demokratiska, alltså de länder där kvinnor inte genom demokrati får göra sina röster hörda på riktigt. Man kan ha hur många råd som helst, och de råden kan var för sig vara bra, och man kan ha hur många sammanslutningar som helst där man inkluderar till exempel kvinnor, och den representationen kan vara bra, men innan man har representativ demokrati där varje individ oavsett kön får chans att rösta och bestämma vem som ska representera just hen kan man faktiskt inte kalla det för en feministisk utrikespolitik som har fått tillräckligt stort genomslag.

Fru talman! Jag har ingenting emot en feministisk utrikespolitik. Den alliansregering som Liberalerna satt med i förde i mångt och mycket en liknande feministisk utrikespolitik som den regeringen nu för. Det kan vara bra att kalla den politiken feministisk. Det kan vara ett bra sätt att marknadsföra den ute i världen. Men låt oss inte förhärliga oss själva. Låt oss inte svälla i vårt självförhärligande. Låt oss inte vältra oss i att vi är så mycket bättre än alla andra. Visst har vi kommit långt. Men vi har faktiskt inte kommit hela vägen.

Jag skulle önska att vi gick längre i den feministiska utrikespolitiken och skapade uppföljningsbara mål och att vi inte bara hade fina ord utan konkreta mål för hur kvinnors rättigheter kan stärkas i hela världen. Det misslyckas den här regeringen med.

Jag skulle önska att den feministiska utrikespolitiken, feminismen i sig, tilläts genomsyra hela den utrikespolitik som regeringen för. Så är det inte i dag. I stället har regeringen rullat ut röda mattan här i Stockholm för att ta emot regimen Irans representant; Iran är kanske en av de värsta regimerna i världen när det gäller hur man behandlar kvinnor. I stället har den här regeringen fortsatt att pumpa ut biståndspengar till kvinnoförtryckare i exempelvis Palestina men även andra delar av världen. Det är inte en feministisk utrikespolitik.

En större del av Sveriges bistånd borde i stället gå till exempelvis demokratiarbete, till att stödja organisationer och individer som på olika sätt driver frågan om demokrati runt om i världen. Varför det? Jo, det är bara när kvinnor får makt på riktigt, genom sin röst och över de beslut som fattas i parlamentariska församlingar, som man kan nå stora feministiska landvinningar.

En större del av Sveriges bistånd och ansträngningar måste såklart också användas för att säkra kvinnors skolgång runt om i världen. Utbildning är en mänsklig och inte en manlig rättighet. Utbildning banar ofta väg för och skapar möjligheter för kvinnor att bryta den onda spiral som innebär att generation efter generation runt om i världen tvingas in i barnäktenskap. De kan också fastna i sin situation på grund av oönskade graviditeter, otillräcklig kunskap om reproduktiv hälsa, att man inte har rätt till abort eller att man inte känner till sina rättigheter.

Det försvar för kvinnors rättigheter som Sverige borde vara en del av och som Sverige borde leda runt om i världen kräver både att vi satsar på kvinnors skolgång och att vi satsar mer på att stärka demokratin.

Mot den bakgrunden, att kvinnor behöver en ökad rätt att bestämma över sina egna kroppar, behöver vi såklart också prioritera sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Det arbetet måste stärkas. Det är nämligen bara när kvinnor har rätt till sina egna kroppar som man kan säga att de är fria i det avseendet. Och det här handlar såklart om frihet.

Vi måste också prioritera hur vi arbetar med hbtq-rättigheter. I de länder där hbtq-rättigheter kränks är det ofta kvinnor som drabbas hårdast. Där måste Sverige vara den kanske främsta aktören. Vi har kommit långt och har därför ett stort ansvar i världen.

Fru talman! En av de saker som världen har gjort för feminismen de senaste tio åren och som kanske har fått störst praktisk påverkan var när världens länder gick samman för att bomba sönder Islamiska staten, IS, Daish. Feminism är nämligen inte pacifism. Utöver det jag har sagt om att stärka rättigheter, stärka utbildning, skifta biståndet så att vi kan lyfta kvinnor och sluta smöra för diktaturer runt om i världen måste man vara beredd att försvara kvinnors rättigheter med vapen i hand.

Kvinnor utsätts i dag systematiskt för våldtäkter och sexuellt våld. Det används som ett vapen i konflikter runt om i världen. Sverige, som är ett demokratiskt land, har en plikt att vara delaktigt i världen och motverka de onda krafter som använder sig av till exempel våldtäkter och sexuellt våld som vapen.

Det var bra att världen gick samman för att bomba IS. Sverige måste också stärka sin närvaro ute i världen och samtidigt se till att förbättra den utbildning som våra soldater får i säkerhetsrådsresolutionerna 1325 och 1820, för att se till att vi även när det gäller försvarets verksamhet kan bidra ytterligare till en feministisk utrikespolitik.

Fru talman! 70 procent av världens fattigaste är kvinnor. Det krävs att vi ser till att sprida handel, kapitalism och marknadsekonomi så att kvinnor får medel att lyfta sig själva ur fattigdom. 65 miljoner flickor får inte gå i skolan. Det krävs att vi ser till att biståndet går till att kvinnor får gå i skolan och att vi, där det behövs, tillsammans med andra försvarar de skolor dit kvinnor annars förvägras gå.

39 000 flickor tvingas in i barnäktenskap varje dag. Det är helt oacceptabelt. Det krävs att vår feministiska utrikespolitik accelererar och slutar att bara stoltsera med sitt goda namn och att vältra sig i självgodhet. Vi måste göra något för kvinnor och kvinnors rättigheter i världen på riktigt.

Anf. 72 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Tiden som vi nu lever i lär oss att inte ta någonting för givet. Strider som vi en gång trodde att vi vunnit behöver uppenbarligen utkämpas igen. Rättigheter som generationer före oss kämpat för ifrågasätts och dras undan runt om i världen. I dagens Europa står till exempel aborträtten på spel. Konservativa krafter vinner mark genom att ifrågasätta kvinnors rätt till sina kroppar. I USA driver den sittande regeringen en politik som på flera plan aktivt motarbetar kvinnors rättigheter. På andra håll stiftas lagar som befäster ojämlikhet.

Kvinnoförtrycket tar sig olika uttryck, ibland genom lag och ibland på andra sätt. Vi ser att flickor och kvinnor utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck runt om i världen. De får helt enkelt aldrig den frihet de har rätt till. Barn gifts bort och fråntas en stor del av sitt eget liv. När liv trasas sönder i hederns namn får vi aldrig vända bort blicken och se åt ett annat håll, oavsett var i världen det sker och av vilken anledning. Varje människas frihet är vår att försvara.

Fru talman! Jämställdheten behöver vinnas gång på gång, i land efter land. Samtidigt som vi ser att konservativa krafter går framåt i flera länder och att kvinnors rättigheter ifrågasätts finns det en annan kraft. De senaste åren har det på flera sätt skett feministiska framsteg som lagt grunden för att våra barn och barnbarn, runt om i hela världen, har getts förutsättningar att växa upp i en värld där kvinnor ges bättre möjligheter än tidigare.

De senaste decennierna har det globalt skett många avgörande framsteg. Tillgången till utbildning och inflytande har stärkts för många miljoner flickor och kvinnor världen över. I allt fler parlament tar kvinnor platser som för inte allt för länge sedan var reserverade för endast män. I länder där abort tidigare varit totalförbjudet lättas lagarna, och kvinnans plats och rättigheter på arbetsmarknaden stärks runt om i världen.

Ingenting av det här har skett av sig självt. Det har skett genom att modiga människor har vågat gå före och vågat drömma om det jämställda samhället. De har kunnat se möjligheter och vågat stå upp mot konservativa system. Det har skett genom de kvinnor som har skapat nya samhällen och visat att förändring inte bara är möjlig utan också helt nödvändig.

Fru talman! Regeringen slog 2014 fast att vi ska driva en feministisk utrikespolitik som sätter flickor och kvinnor i första rummet. Genom att deklarera det satte vi oss som exempel för resten av världen, och orden har sedan dess, steg för steg, fyllts med handling.

Kampen för jämställdhet har förändrat livsförutsättningarna för många kvinnor världen över. Detta arbete tar den feministiska utrikespolitiken nu vidare. Den vilar på sex grundläggande principer som borde vara en självklarhet för alla kvinnor och flickor, oberoende av i vilket land de är födda.

Det handlar om fullt åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter, och det behöver lysa igenom i allt arbete, oavsett område.

Kvinnor ska kunna leva i frihet från fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Vi behöver aktivt arbeta och med många metoder för att förebygga våldet men också för att lagstiftningen ska skärpas och förövarna alltid ska ställas till svars.

Kvinnor ska ha en medverkan i att förebygga och lösa konflikter och i att bygga upp en hållbar fred efter att konflikterna är slut. Vi vet att fred byggs tillsammans och att kvinnors medverkan är avgörande för att freden ska hålla över tid. Klimatkrisen leder också till att konflikter blir allt vanligare. Kvinnor och barn drabbas mest, och därför måste kvinnor också tydligare vara en del av lösningen.

Vi måste säkra politiskt deltagande och inflytande inom alla samhällsområden. Kvinnors plats behöver vara i maktens korridorer. Fler och fler arenor öppnas nu upp för kvinnor runt om i världen, men arbetet behöver ske på fler ställen och i fler sektorer.

Kvinnor måste åtnjuta ekonomiska rättigheter och egenmakt. Det gäller i såväl det lilla som det stora. I dag äger män, globalt sett, 50 procent mer än kvinnor, och tillsammans äger världens 22 rikaste män mer än alla kvinnor i Afrika. Detta visar Oxfams senaste rapport, som tydligt pekar ut den ekonomiska ojämlikheten och ojämställdheten i världen.

Kvinnor måste säkras sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Rätten till den egna kroppen är grundläggande, och vårt stöd till rörelser runt om i världen som står upp för den är helt centralt. Genom den så kallade gag rule drog USA och Donald Trump undan finansieringen för de organisationer som arbetar med bland annat aborträtten. Mot det var Sverige med och svarade med She Decides, ett initiativ som sedan dess har arbetat för att samla in pengar till just dessa organisationer för att väga upp USA:s tillbakadragna medel och agerande.

Dessa sex principer borde vara en självklarhet och ett normalläge för alla anständiga samhällen. Men vi vet att det inte är så. Sverige trycker dock på i alla sammanhang.

Fru talman! När Sverige vågar gå före skapar vi utrymme för andra att komma efter. Efter att Sverige lanserat sin utrikespolitiska feministiska linje har bland andra Kanada, Luxemburg och Frankrike fört in ett uttalat feministiskt perspektiv i sin politik och diplomati.

Mycket arbete har gjorts. Men otroligt mycket återstår, och det ligger framför oss. Det finns flera delar som är centrala för Sveriges arbete med den feministiska utrikespolitiken framöver.

Där finns bland annat arbetet för kvinnor, fred och säkerhet som Sverige, inte minst i säkerhetsrådet, har gjort de senaste åren. Detta behöver följas upp och utvecklas. Våra ansträngningar riktar bland annat in sig på att stärka kvinnors deltagande i fredsprocesser genom flera internationella organ och att utveckla länken mellan olika typer av fredsarbete runt om i världen. Det är att på allvar sätta kvinnor i centrum.

Parallellt med den feministiska utrikespolitiken genomför regeringen just nu en demokratioffensiv. Den är inte möjlig utan ett stärkt jämställdhetsarbete. Demokrati, fred och feminism går hand i hand. När mänskliga rättigheter ökar, demokratin stärks och rättsstatens principer säkras bidrar det till en större frihet och stärkt ställning för flickor och kvinnor.

Sist men absolut inte minst skulle det idoga arbetet med en feministisk utrikespolitik aldrig kunna få kraft om det inte vore för civilsamhället. Att det finns för att driva på i frågorna, sätta ljus på ojämlikheten och höras i debatten är avgörande för framgången för ökad jämställdhet världen över. Därför är det också otroligt viktigt att vi står bakom och stärker de organisationer som varje dag arbetar för kvinnors och flickors rättigheter.

Fru talman! Världen är det som vi tillsammans gör den till. Den politik som vi bedriver här och nu spelar roll för utvecklingen runt om i världen. Vi har som sagt ett stort arbete framför oss. Jag är därför glad över att vi i riksdagen ger uttryck för att alla står bakom kvinnors rättigheter i världen. Jag är extra stolt över Miljöpartiet och att vi är en del av den regering som vågat gå före och vara tydlig. Nu fortsätter kampen för alla flickors och kvinnors rätt till makten över sina egna kroppar och sina liv.

(Applåder)

Anf. 73 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Under Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd, som nämndes här, gjorde Islamiska statens terrorister sig skyldiga till oerhörda brott i Irak och Syrien såsom förslavning av kvinnor, systematiska våldtäkter och brutala avrättningar. Trots det sexuella våldet och trots att yazidiska kvinnor användes som sexslavar av IS-terrorister har den rödgröna regering som har suttit vid makten de senaste åren konsekvent vägrat att erkänna IS försök att utplåna hela kulturer som ett folkmord.

Inte vid något tillfälle under den förra mandatperioden nämndes ens förföljelsen av kristna i den rödgröna regeringens utrikesdeklarationer. Det var just under dessa år som IS genomförde folkrättens värsta och mest avskyvärda brott mot kristna och yazidier.

Under tiden i säkerhetsrådet valde Sverige samtidigt att inte aktivt verka för en särskild ad hoc-tribunal för IS brott, trots att detta hade kunnat vara en framkomlig väg och fortfarande är det för att ställa de skyldiga för folkrättsbrotten inför rätta.

Hur kommer det sig, Janine Alm Ericson, att den regering som Miljöpartiet ingår i inte gjorde något? Vad är den feministiska utrikespolitiken värd när de mest utsatta kvinnorna i Irak och Syrien, folkmordets offer, inte fick ert stöd?

Anf. 74 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Jag har lite svårt att orientera mig i det som Lars Adaktusson tar upp, eftersom jag tyvärr inte jobbade med utrikesfrågorna under den förra mandatperioden. Men att Sveriges regering inte skulle vara för att IS ställs inför rätta är en anklagelse och ett påstående som är helt absurda. Vi sitter fortfarande och arbetar på olika sätt, eftersom detta inte är löst, för att kunna ställa IS och dem som har gjort dessa förfärliga brott inför rätta på ett sätt som gör att det även blir en upprättelse för de offer som finns.

Jag tänkte passa på och ställa en fråga till Lars Adaktusson eftersom jag inte hade tillfälle att begära replik på honom förut. Jag vill understryka att det var väldigt bra att få höra att Lars Adaktusson och Kristdemokraterna verkligen står bakom rätten till abort för alla kvinnor i världen. Men hur kommer det sig att han i EU-parlamentet ideligen röstade för en annan politik?

Anf. 75 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Låt oss börja med det sista. Inte vid något tillfälle - noll gånger - röstade jag i Europaparlamentet mot abort eller mot rätten till abort. Punkt slut.

Jag beklagar att det inte finns någon som helst tillstymmelse till självkritik eller självrannsakan i det vi just hörde när det gäller det som hände de senaste åren och det historiska sveket mot folkmordets offer, som detta handlar om. Kvinnorna var de som drabbades allra värst.

Det är klart att den rödgröna svenska regeringen också vill att de skyldiga till dessa oerhörda brott ska ställas inför rätta. Jag har aldrig påstått något annat. Men det som regeringen underlät var att driva frågan om en internationell ad hoc-domstol när man hade möjlighet att göra det då man satt i FN:s säkerhetsråd. Man har senare kommit fram till att detta är ett förslag som man kan ställa sig bakom. Men man försummade chansen att driva frågan när man satt i FN:s säkerhetsråd.

Jag har full respekt för att det inte går att vara insatt i alla frågor. Men med tanke på hur allvarligt det här sveket är skulle det ändå ha varit klädsamt, Janine Alm Ericson, att visa viss självkritik och viss självrannsakan när det gäller detta historiska svek.

Anf. 76 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Finns det anledning till självkritik och självrannsakan är det absolut någonting som man ska se till. Men eftersom jag som sagt inte är insatt i situationen och det som Lars Andersson hänvisar till kan jag inte vare sig vara självkritisk eller göra självrannsakan. Jag hoppas att vi får tillfälle att återkomma till frågan när jag har fått ta reda på lite mer. Men jag är i alla fall glad att vi gemensamt kan komma fram till att vi vill att de skyldiga ska straffas och att folkmordets offer ska få upprättelse genom vårt fortsatta agerande.

Anf. 77 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Min fråga till Janine Alm Ericson handlar om ungefär vad jag har frågat om tidigare. Är Janine Alm Ericson beredd att agera för att det ska bli fler och mer tydliga mål i regeringens feministiska utrikespolitik?

Jag lyfter fram den här frågan därför att det är precis denna kritik som har framförts av organ och organisationer som har granskat den svenska feministiska utrikespolitiken. Vad de också har efterfrågat är en utvärdering. Då menar jag en oberoende utvärdering av en oberoende part, inte en utvärdering som görs av oss här i riksdagen eller av regeringen närstående organisationer. Jag säger detta därför att det är viktigt att veta om en politik når de mål den är avsedd att nå eller om det är någonting helt annat som sker.

Anf. 78 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Jag tror på att hela tiden utveckla sin politik. Det gäller både sättet man för den på och sättet att se om den har varit framgångsrik. Sedan är jag inte säker på att vi ska ha siffermål att på olika sätt hänga upp den på. Då blir det mer av den utveckling som vi har sett här i Sverige med new public management, där vi sätter siffror på allting. Däremot tycker jag att det är viktigt att vi kan se att det vi gör ger avsedd effekt. Men på just det här området är det extra svårt. Framgången för svensk utrikespolitik, biståndspolitik och feministisk politik avgörs nämligen inte bara av det vi gör utan också av hur resten av världen agerar.

Jag vill passa på att tala om för Margareta Cederfelt att det har gjorts utvärderingar. OECD-Dac, som hon själv hänvisar till, ger Sverige ett mycket gott betyg. De lyfter också fram just arbetet för jämställdhet och att de prioriteringar som Sveriges regering har gjort för vårt utvecklingssamarbete har gett resultat. Center for Global Development utvärderar inte bara biståndet, utan även hur regeringar på andra sätt når upp till att hjälpa till att utveckla andra länder. Sedan 2009 ligger Sverige väldigt högt på den listan. År 2018, då den senaste utvärderingen gjordes, kom Sverige på allra högsta plats.

Det är bra att efterfråga mer tydlighet, så att vi vet vad vi gör. Men vi är väldigt bra på bollen.

Anf. 79 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jag återkommer till OECD:s rapport från 2019, som mycket riktigt också talar om att Sverige gör en hel del bra saker. Det skulle vara skrämmande annars, eftersom det handlar om prioriterade resurser för att bygga utveckling. Det finns mottagare, som förväntar sig utveckling, och avsändare, ytterst de svenska skattebetalarna, som förväntar sig ett positivt resultat.

Det som jag nämnde lyfts fram som en stor kritik. Men det handlar också om liberalism, marknadsekonomi och företagande. Det handlar om samarbete med näringsliv och om att få igång ett större företagande. Är regeringen - som jag får se det som att Janine Alm Ericson representerar här - beredd att arbeta mer, i enlighet med den kritik och de förslag till rekommendationer som kommit, för att kunna ta ytterligare steg framåt i syfte att stärka kvinnors och flickors positioner och möjligheter i livet?