Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer
Betänkande 2024/25:JuU4
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 20 november 2024
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Tillfälligt problem
För vissa betänkanden kan det saknas bilagor på huvuddokumentets sida. Bilagorna går att hitta via sökfunktionen. Vi arbetar med att åtgärda problemet. Vid frågor, kontakta riksdagsinformaion telefon: 020-349 000, e-post: riksdagsinformation@riksdagen.se
Beslut
Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer (JuU4)
I en skrivelse redovisar regeringen sin bedömning av de iakttagelser och rekommendationer som Riksrevisionen har gjort i rapporten Statens skydd av hotade personer – brister i omfattning och effektivitet. Rapporten visar att staten inte arbetar tillräckligt effektivt för att skydda hotade personer.
Riksdagen ser positivt på de åtgärder som regeringen, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har genomfört och kommer att genomföra. Det handlar bland annat om initiativ till lagändringar som gäller kontaktförbud och Skatteverkets förmedling av post till personer med skyddade personuppgifter, samt om flera myndighetsuppdrag.
Riksdagen lade regeringens skrivelse om statens skydd av hotade personer till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet. Riksdagen sa också nej till förslag i motioner, varav fyra är från den allmänna motionstiden 2024, med hänvisning till pågående arbete.
- Utskottets förslag till beslut
- Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionsyrkandena.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Skrivelser: 1
Från regeringen
- Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personerSkrivelse 2023/24:157
Motioner från ledamöterna
- Motion 2024/25:126 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) med anledning av skr. 2023/24:157 Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer
- Motion 2024/25:2618 av Rasmus Ling m.fl. (MP) Åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor
- Motion 2024/25:3111 av Teresa Carvalho m.fl. (S) Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
- Motion 2024/25:3157 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) Ett jämställt samhälle
Beredning, Genomförd
Justering: 2024-11-14
Trycklov: 2024-11-15
Betänkande 2024/25:JuU4
Alla beredningar i utskottet
Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer (JuU4)
I en skrivelse redovisar regeringen sin bedömning av de iakttagelser och rekommendationer som Riksrevisionen har gjort i rapporten Statens skydd av hotade personer – brister i omfattning och effektivitet. I rapporten konstaterar Riksrevisionen att staten inte arbetar tillräckligt effektivt för att skydda hotade personer.
Justitieutskottet har behandlat regeringens skrivelse och ser positivt på de åtgärder som regeringen, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har genomfört och kommer att genomföra. Det handlar bland annat om initiativ till lagändringar som gäller kontaktförbud och Skatteverkets förmedling av post till personer med skyddade personuppgifter, samt om flera myndighetsuppdrag.
Justitieutskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens skrivelse om statens skydd av hotade personer till handlingarna, det vill säga avslutar ärendet. Utskottet föreslår också att riksdagen säger nej till förslag i motioner, varav fyra är från den allmänna motionstiden 2024, med hänvisning till pågående arbete.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2024-11-20
Debatt om förslag 2024/25:JuU4
Webb-tv: Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer
Dokument från debatten
- Onsdag den 20 november 2024Kammarens föredragningslistor 2024/25:33
- Protokoll 2024/25:33 Onsdagen den 20 novemberProtokoll 2024/25:33 Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer
Protokoll från debatten
Anf. 55 Pontus Andersson Garpvall (SD)
Fru talman! I Sverige har tidigare regeringar tyvärr skapat ett samhällsklimat där stora delar av den justitiepolitiska debatten handlar om gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Så hade det inte behövt vara. Situationen har uppstått på grund av dåliga politiska beslut från regeringar på såväl höger- som vänstersidan.
I dag debatterar vi däremot Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer. Det är en fråga som inte minst berör många av de kvinnor och barn i Sverige som är i behov av kontaktförbud - inte sällan gäller det en våldsam tidigare partner eller pappa. Våld i nära relationer är ett jätteproblem som främst drabbar kvinnor och barn men också allt oftare pojkar som lever i en hederskultur där de, liksom sina systrar, blir kontrollerade och inte tillåts välja partner på egen hand.
Sedan 2011 har Brottsförebyggande rådet redovisat statistik över dödligt våld uppdelad på kön. Antalet dödade kvinnor har årligen varit mellan 21 och 33. Förövaren är nästan alltid en partner, en tidigare partner eller en annan person i kvinnans närhet. Våld och dödligt våld mot kvinnor är ett samhällsproblem som borde få minst lika stor uppmärksamhet som våldet från de kriminella gängen.
Syftet med Riksrevisionens granskning har varit att bedöma om staten arbetar effektivt för att skydda hotade personer. Granskningen har fokuserat på just kontaktförbud, på Polismyndighetens brottsoffer- och personsäkerhetsverksamhet samt på skyddandet av personuppgifter. Riksrevisionens övergripande slutsats är att staten inte arbetar tillräckligt effektivt för att skydda hotade personer. Detta beror dels på att staten inte alltid kan säkerställa att de personer som behöver skydd beviljas det, dels på att skyddet inte alltid är verkningsfullt.
När saker och ting inte går som politiker önskar brukar de utbrista: Detta är ett
misslyckande för samhället. Men sanningen är att det är ett misslyckande för de politiker som fattat de beslut som satt oss i en situation där staten inte kan säkerställa att de personer som behöver skydd beviljas skydd.
Det här får mig att tänka på förra veckans mest omdebatterade händelse. Nytorgsmannen är häktad för ytterligare en våldtäkt.
Låt mig nu vara väldigt tydlig. Ni politiker som säger att längre straff inte fungerar är de sista som ska klaga när ytterligare en kvinna har utsatts för denna sjuka människa. Det är era partier som drivit den politik som får en serievåldtäktsman att dömas till fem års fängelse, släppas efter två tredjedelar av straffet och efter två månader med fotboja begå ytterligare en våldtäkt. Detta är inget misslyckande för samhället, utan det är ett misslyckande för er usla politik.
Lyckligtvis har Sverige ett nytt ledarskap sedan 2022. Det är ett ledarskap där Sverigedemokraterna spelar en viktig roll. Innan den här mandatperioden är slut har vi skärpt straffen för sexualbrott. Vi kommer att avskaffa villkorlig frigivning, och vi kommer att avskaffa dagens form av mängdrabatt. Vi kommer också att införa det som kallas förvaringsdom. Det är ett icke tidsbestämt straff som innebär att personer som
Nytorgsmannen inte blir släppta förrän man gjort bedömningen att personen är frisk nog att bli släppt.
Med sverigedemokratisk politik hade personer som Nytorgsmannen inte blivit släppta. Med sverigedemokratisk politik skyddas kvinnor.
Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer är inget undantag. Staten arbetar inte tillräckligt effektivt för att skydda hotade personer. Kontaktförbudsutredningen redovisade i februari 2024 sina förslag till förbättringar av kontaktförbuden. Förslagen skulle bland annat innebära ökade möjligheter att besluta om större förbudsområden än i dag, vilket utan tvekan är ett steg i rätt riktning. I reservationerna till betänkandet hänvisar oppositionspartierna till kontaktförbudsutredningen. Den bereds just nu på departementet, där arbete pågår med en lagrådsremiss i ärendet.
Med anledning av detta anser justitieutskottet att motionsyrkandena bör avslås. Kontaktförbudsutredningens intentioner kommer att verkställas före mandatperiodens slut. Utskottet ser också positivt på de åtgärder som regeringen, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har vidtagit och avser att vidta bland annat med anledning av Riksrevisionens iakttagelser och rekommendationer. Det handlar om initiativ till lagändringar i fråga om såväl kontaktförbud som Skatteverkets förmedling av post till personer med skyddade personuppgifter, om flera myndighetsuppdrag med mera.
Med anledning av detta yrkar jag avslag på samtliga motionsyrkanden med hänvisning till pågående arbete.
Anf. 56 Tredje vice talman Kerstin Lundgren
Jag vill påminna om att pågående rättsprocesser är någonting som vi inte debatterar i kammaren.
Anf. 57 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Detta ärende handlar om regeringens skrivelse med koppling till Riksrevisionens granskning av statens skydd av hotade personer. Jag kommer att inleda mitt anförande med att prata generellt om mäns våld mot kvinnor. Avslutningsvis ämnar jag belysa vår reservation gällande kontaktförbud, som jag redan nu vill yrka bifall till.
Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är det yttersta beviset på ett ojämställt samhälle. Våldet kan vara fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt och sexuellt och är så utbrett att det klassas som ett strukturellt samhälls- och folkhälsoproblem. Våld mot kvinnor är en kränkning av den kroppsliga integriteten och kvinnors grundläggande fri- och rättigheter och är självklart en brottslig handling.
I Sverige lever uppskattningsvis 28 000 personer med sekretessmarkering eller skyddad folkbokföring. De kvinnor och barn som lever gömda på flykt från en livsfarlig man är några av samhällets allra mest utsatta. När hotet är hedersrelaterat kan situationen vara extra farlig, då det kan handla om flera personer som kvinnan behöver skydd från och då all kontakt med alla familjemedlemmar ofta behöver brytas.
Eftervåld behöver också nämnas i den här kontexten. Det begreppet betecknar våldet förövaren fortsätter att utöva mot offret efter det att hon har lämnat relationen. Det är alltså, ordet till trots, ett högst pågående våld som ofta eskalerar och blir som farligast precis när kvinnan flyr och ska lämna mannen. Exempel på eftervåld är hot, stalkning, ekonomisk utpressning och andra trakasserier. Det som kanske upprör och berör oss allra mest är när mannen använder barnen som vapen för att skada offret, till exempel vid vårdnadstvister.
Startskottet för våldet är ofta det psykiska våldet. Det vittnar många om, och det är tyvärr ännu inte kriminaliserat i Sverige och därför svårt att komma åt.
Många kvinnor som lever gömda vittnar om en mycket ensam och svår tillvaro där samhällets stöd brister på flera nivåer. Det handlar till exempel om att barnens rättigheter till trygg skolgång och adekvat traumabehandling inte tillgodoses. Det kan även handla om upprepade vårdnadstvister eller förhalade bodelningsprocesser som gör det helt omöjligt att starta ett nytt liv i trygghet.
Utredningar rapporterar också om att viktiga kallelser till vård uteblir på grund av skyddade personuppgifter samt om att det som absolut inte får hända ändå händer i alltför stor utsträckning, nämligen att uppgifterna blir röjda för förövaren.
Fru talman! Jag vet inte om det är en slump att den här debatten hålls just i dag, mitt i En vecka fri från våld. Initiativet kommer från Unizon och organisationen Män och har spridit sig över hela landet. Kunskapsökande seminarier hålls, debattartiklar skrivs och manifestationer arrangeras.
Jag vill verkligen slå ett slag för civilsamhället. Deras arbete är ovärderligt när det gäller att vara en stark röst i samhällsdebatten, förebygga destruktiva maskulinitetsnormer och ge stöd och skydd till våldsutsatta.
Att fly från sitt hem kan få allvarliga konsekvenser, särskilt för barn. Kvinnor och barn som söker skydd från våld ska ha rätt till säkert boende med hög kvalitet och professionellt stöd.
Riksdagen har nyligen skärpt reglerna för skyddade boenden, vilket är ett steg mot att förbättra villkoren, särskilt för barn. Men det finns dock allvarliga farhågor om att dessa förändringar hotar kvinnojourernas verksamhet. De har lång erfarenhet och hög kompetens när det gäller att möta kvinnor och barn på flykt från livsfarliga män. Socialdemokraterna vill att all upphandlad drift av skyddade boenden ska reserveras för idéburna organisationer för att säkerställa kvalitet och skydd.
De organisationer som arbetar för att förebygga våld och skydda kvinnor som lämnar en våldsam relation måste ges rimliga möjligheter att utföra sitt viktiga arbete. Därför måste finansieringen av dessa verksamheter vara långsiktig och omfattande.
Fru talman! Polisen är en avgörande aktör när det gäller att stoppa de här hänsynslösa gärningsmännen. Tyvärr är arbetet långt ifrån tillräckligt. Polismyndighetens årsredovisning för 2023 ger en mörk bild. Trots ökade resurser under lång tid och trots myndighetens tydliga visioner om förbättringar ser vi att mäns våld mot kvinnor inte har minskat. Flera polisregioner beskriver till och med det våldet som dödligare än gängens. Det syns ingen nedgång i antalet anmälningar eller antalet ärenden som lämnas över till åklagare. Det visar att polisen fortfarande arbetar reaktivt snarare än förebyggande; det är en kritik som polisen själv lyft fram.
Satsningen på polisen och deras specialistkompetens och samverkan med andra aktörer måste utvecklas, inte avvecklas. Polisen måste handlägga mäns våld mot kvinnor på samma sätt som alla andra allvarliga brott. De arbetssätt som används av till exempel Trygghetens hus i Bollnäs eller som användes av Stockholmspolisens verksamhet Igor ska inte läggas ned. De ska spridas till hela landet. Vi vill också att en variant av Sluta skjut sprids i Sverige gällande de här brotten.
Att bekämpa mäns våld mot kvinnor måste vara ett gemensamt ansvar där var och en av oss bidrar. Förskola, skola, föreningsliv, hälso- och sjukvård, socialtjänst och polis ska samverka på ett effektivt sätt för att förebygga, upptäcka och lagföra våldet.
Kvinnojourer har i flera år larmat om att samhällets institutioner alltför ofta brister i kunskap eller tillämpning även där det finns tydlig och bra lagstiftning och tydliga riktlinjer. Det saknas heltäckande lagstiftning, samverkan, tillräckliga kunskaper och tillräckligt stöd för implementering.
Riksrevisionen bekräftar bilden av att det brister i flera delar. Sammantaget leder detta till sämre skydd för personer som lever under hot. Riksrevisionen har granskat Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten och Skatteverket, som har viktiga roller i statens arbete med att skydda hotade personer. Den övergripande slutsatsen är att staten inte arbetar tillräckligt effektivt, dels för att staten inte kan säkerställa att personer som behöver skydd beviljas det, dels för att skyddet inte alltid är verkningsfullt.
När det gäller frågan om kontaktförbud säger Riksrevisionen bland annat att åklagarnas beslut främst påverkas av tidigare brottslighet och alltför lite av risken för brott, förföljelse eller trakasserier. Riksrevisionen konstaterar även att det finns stora, bestående skillnader i andelen beviljade kontaktförbud över landet och att kontaktförbud med fotboja inte fungerar som effektivt skydd i dagsläget.
Vi socialdemokrater ser återkommande de här problemen i samtal med våldsutsatta, och vi såg dem också i regeringsställning. Därför tillsatte vi utredningen om en effektivare kontaktförbudslagstiftning, som nu har legat på regeringens bord sedan i februari. Remissinstanserna är övervägande positiva, och det är väldigt angeläget att Tidöpartierna tar fram en proposition för riksdagen att ta ställning till.
Min uppfattning utifrån regeringens skrivelse är att det till stor del råder politisk samsyn kring behovet av en starkare kontaktförbudslagstiftning. Det är jättebra. Men min största oro gäller risken för en undanträngningseffekt och att skyddet av våldsutsatta kvinnor och barn helt enkelt inte prioriteras tillräckligt högt av regeringen för att det ska läggas tid och resurser på ett lagstiftningsarbete.
När det gäller vissa propositioner har man så hög växel att remissinstanserna inte ens hinner sätta sig in i ärendena, men jag ser inte samma fart eller beslutsamhet hos regeringen i frågan om mäns våld mot kvinnor. Jag hoppas att regeringen inte slösar en enda dag till gällande lagförslaget om förstärkt kontaktförbud, för dagens regelverk räcker inte till. Skyddet för den våldsutsatta personen måste väga tyngre än förövarens frihet.
(Applåder)
Anf. 58 Ludvig Ceimertz (M)
Fru talman! Statens enskilt viktigaste uppgift är att skydda sina medborgare och garantera frihet och trygghet. Varje år utsätts alldeles för många människor för våld, hot och trakasserier. De får sina liv begränsade och ser tillvaron förstöras. Där måste staten kunna gå in och garantera säkerhet. Oavsett om det rör sig om offer för gängvåld eller hedersvåld eller om mäns våld mot kvinnor måste det bekämpas med samma kraft och beslutsamhet. Våldet och otryggheten är ett gift som bryter ned människor och samhällen.
Riksrevisionens granskning begränsar sig till några områden och påvisar stora brister i statens arbete med skyddade personer. Alltför mycket av statens skydd har varit kopplat till begränsningar för de utsatta, och alltför lite har varit kopplat till begränsningar för förövarna.
Regeringen genomför nu en historisk omläggning av kriminalpolitiken som i grunden handlar om ett perspektivskifte, från att ha ett alltför ensidigt fokus på gärningspersonen i synen på brott och straff till att sätta brottsoffer, hotade personer och samhällets behov av skydd i centrum. Flera av de brister som lyfts upp i Riksrevisionens rapport bekräftar denna bild - behovet av ett perspektivskifte och av reformer. Vi har nu en regering som reform för reform bygger Sverige tryggare igen.
Utredningsbetänkandet En effektivare kontaktförbudslagstiftning är slutfört. Utredningen kom till stånd någon månad före valet efter stora påtryckningar från den samlade oppositionen under den förra mandatperioden. Det har också tagits fram en utredning med kompletterande förslag på kontaktförbudslagstiftning där remisstiden gick ut så sent som i förra veckan, den 11 november. Med utgångspunkt i utredningsdirektiven och utredningarna bereds just nu en proposition i Regeringskansliet.
Behovet av att kontaktförbudet ska få en mer förebyggande funktion är stort. Att kontaktförbudet behöver spela en alltmer förebyggande roll blir särskilt tydligt när det gäller våld i nära relation. Det måste bli lättare att döma ut kontaktförbud även när det inte finns någon tidigare brottslighet. Detta blir särskilt tydligt när det gäller mäns våld mot kvinnor, där det ofta inte finns några tidigare domar trots år av systematiskt våld. Det måste vara risken som styr, inte enbart historiken. Det måste alltså bli lättare att utdöma kontaktförbud, som också måste kunna gälla betydligt större områden, för begränsningarna ska ske för förövare, inte de våldsutsatta.
Fler kontaktförbud måste också kunna hanteras med fotboja för att säkerställa och kunna göra snabbare ingripanden. Om större områden kombineras med en bättre fotboja kan polisen hinna ingripa innan förödande våldsutövning sker. På så vis kan det få en mer förebyggande roll.
Fru talman! Vi behöver också ha straffskärpningar för den som bryter mot ett kontaktförbud. Riksrevisionen pekar tydligt på att konsekvenserna för den som inte följer ett kontaktförbud inte är tillräckliga. Det drar undan trovärdigheten, det drar undan skyddet och det drar undan den förebyggande effekten. Om ett kontaktförbud ska vara effektivt måste det också bli tydliga konsekvenser för den som bryter mot det. Utgångspunkten måste vara att skydda de utsattas frihet och trygghet.
I regeringens budgetförslag för 2025 finns medel avsatta för att genomföra en förändring i kontaktförbudslagstiftningen. Som jag nämnde tidigare gick remisstiden för de kompletterande förslagen ut så sent som i förra veckan. Remissinstanser är viktiga och ska ges möjlighet att svara, och jag känner mig trygg i att en proposition att ta ställning till snart kan läggas på riksdagens bord.
Med tanke på de reservationer som finns i detta ärende tycks det finnas ett starkt stöd för regeringens politik. Det är bra. Ett starkt stöd för regeringens politik kan göra Sverige tryggare igen.
Fru talman! Riksrevisionen pekar också på ett antal punkter kopplat till skyddade personuppgifter. Där har regeringen gett ett uppdrag till Jämställdhetsmyndigheten, Skatteverket och Integritetsskyddsmyndigheten att vidta åtgärder, ta fram samverkansmodeller, göra analyser och stödja övriga myndigheter i arbetet med skyddade personuppgifter. Dessa uppdrag har regeringen gett i regleringsbrev, och de ska återrapporteras. Slutsatserna kommer att ligga till grund för ytterligare åtgärder.
Fru talman! Avslutningsvis bekräftar Riksrevisionens rapport behovet av reformer och också de brister vi har sett. Där vidtar regeringen kraftfulla åtgärder. Såväl bristerna enligt Riksrevisionens rapport som förslagen på åtgärder är helt i samklang med regeringens omfattande arbete. Genom att göra nödvändiga reformer kan vi, reform för reform, bygga Sverige tryggt igen.
Jag vill avslutningsvis yrka bifall till justitieutskottets förslag.
Anf. 59 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 1. Syftet är förstås att påskynda en mycket angelägen reform av kontaktförbud.
För mig och Vänsterpartiet är det ovant att reagera mot en långsamhet från regeringens sida. Från Vänsterpartiet har vi oftast haft anledning att kritisera att man går alltför snabbt fram, på ett rättsosäkert sätt. Då handlar det om en reformiver med fokus på hårdare tag mot gäng och organiserad brottslighet, men när det handlar om reformer till skydd för kvinnor och barn som är utsatta för våld och förtryck dröjer det.
Det kan tyckas som att dessa problemområden skiljer sig åt, vilket de delvis gör, men detta är en skenbar skillnad. Båda områdena rymmer risker för ond, bråd död, och det finns dessutom samband mellan de två våldsområdena som jag snart vill återkomma till.
Det är allvar. Med återkommande säkerhet dödas tyvärr en kvinna nästan var tredje vecka, och ett barn dödas varannan månad i Sverige. Bakgrunden i de fall och uppgifter jag nämner är våld från en tidigare eller nuvarande partner i en relation.
Det är i och för sig så, som nämndes alldeles nyss, att regeringen inte har varit totalt passiv sedan utredningen om kontaktförbud presenterades i början av året. Man tillsatte en kompletterande utredning, där remisstiden gick ut i förra veckan, men också detta kunde ha gjorts med större skyndsamhet.
Jag misstänker att det är problemområdena det handlar om och att regeringen vill förhala eller inte är särskilt engagerad i dem men också att man inte så gärna vill leverera på direktiv och en utredning som den förra regeringen tillsatte. Jag hoppas dock att vi kan komma över detta och inse allvaret. Inte minst i Riksrevisionens rapport upprepas allvarlig kritik mot hur statens skydd fungerar, eller inte fungerar, för hotade personer.
Besöksförbud, som kontaktförbud hette från början, var en reform från 1988 som välkomnades mycket i samband med kvinnofridsreformerna. Man hoppades mycket, och sedan har kritiken återkommit. Nya reformer har gjorts, men kritiken kvarstår.
Det handlar väldigt mycket om den basproblematik som Riksrevisionen pekar på, nämligen att det brister i kompetens. Man har inte tillräcklig kompetens om våld hos polisen och inte heller bland åklagare. Det finns inte heller tillräcklig kompetens i domstolorna, kan tilläggas. Riskbedömningar görs alldeles för sällan och ibland inte alls, och när det handlar om barn finns det inte ens en manual att följa för att göra riskbedömningarna. Det säger också något om hur dåliga prioriteringar vi gör när det gäller att skydda dem som behöver det bäst.
Det är också så att nuvarande kontaktförbud i regel inte är aktuellt förrän någon har dömts för ett brott. Det kan dock finnas gott om varningstecken som borde - och förhoppningsvis kommer att - beaktas. Till det kommer att vi har tekniskt undermåliga fotbojor till dem som förses med det, vilket innebär att de inte ger något skydd. Många remissinstanser säger att det här är ovärdigt och att det måste till en helt ny uppsättning sådana. Man reagerar inte heller tillräckligt vid överträdelser och har ibland, bland annat på grund av de dåliga fotbojorna, inte tillräckliga bevis.
Det här har Vänsterpartiet påpekat i åtskilliga motioner genom åren, och kvinnojourskvinnor kompletterar med allvarliga markeringar. De ser att kontaktförbuden beviljas för alldeles för kort tid. Sex månader är vanligt, men det går att besluta om kontakförbud på ett år och sedan upprepa beslutet. Ibland tycker man också att det går att avstå helt och hållet ifall det inte har hänt något under den pågående kontaktförbudstiden, i stället för att tänka att det i vissa fall kanske har berott just på kontaktförbudet att inget allvarligt har hänt.
Jourerna har också gott om exempel där rättsväsendet bagatelliserar det kvinnorna berättar. Det finns exempel där man har charmats av en man och säger till kvinnan att han ju har lovat att inte kontakta henne. Det är också ett exempel på att man inte har förstått normaliseringsprocessen och inte har förstått att även mycket trevliga och charmanta personer kan utöva våld i sina nära relationer.
Jag har sedan årtionden erfarenheter av kontakter med både kvinnor och barn som har varit skrämda och rädda. Kvinnor kan ringa, skräckslagna, och säga: "Nu känner jag igen hans steg i trappan - vad ska jag göra? Kommer polisen att hinna hit?" En kvinna kan få ett meddelande från Kriminalvården om att mannen inom kort kommer att släppas ut, och hon blir då desperat: "Hur ska jag skydda mig? Hur ska vi hinna rigga det som kan behövas för att skydda mig och barnen?"
Det finns förstås skrämda barn, men det finns också barn som är mycket kompetenta - som fullt inser vad som är på väg att hända och som är strategiska i att skydda sig och sin mamma. Det finns gott om forskning där forskarna kanske är de allra första som har fått veta vad barnen har tyckt och tänkt eftersom de inte har intervjuats tidigare. Det finns avhandlingar en masse från 1997 och framåt, och det finns informationsfilmer där man även har intervjuat barn. Man har också kunnat bygga ut små filmer med teckningar från barn.
Jag vill särskilt nämna en intervju där en pojke berättar att han brukade säga att han haft en mardröm. När det var stök i familjen och han hörde att det var bråk på allvar och att mamma skrek ropade han inifrån sitt sovrum. Då kom mamma, och han sa att han haft en mardröm. På så sätt räddade han henne från våldet. Tyvärr var det inte bara en mardröm utan verklighet, men det kunde leda till uppbrott.
Det är också så att det sker en undanträngning på grund av den allvarliga organiserade brottsligheten. Den upprör givetvis oss alla, men mäns våld mot kvinnor är också farligt - på flera sätt. Barn, och då särskilt pojkar, lär sig våld som maktmedel genom att fäder och män i familjen använder våld som maktmedel. Det här har man inom forskningen länge hävdat som en risk med upprepat våld, och nu finns det även forskning från Storbritannien som pekar på att en stor andel av pojkarna i kriminella gäng har levt med våld i hemmet under sin uppväxt. Våldet ger ett eko, och det ekot måste vi bromsa.
Det finns en fantastisk ansats i de förslag till reformer som nu diskuteras, och det är att man ska göra skyddsområdena för kontaktförbud så pass stora att polisen ska hinna rycka ut och gripa den som träder in i ett förbudsområde innan denne når fram till skyddspersonen. Förslaget är dessvärre omstritt, men det är en av de saker vi hoppas som mest på ska genomföras.
Detsamma gäller att låta kvinnor och barn bo kvar i det egna hemmet. Ett barns rätt till sitt hem borde väga tyngre än en våldsutövande pappas rätt. Barnen ska ha rätt att behålla kontakten med sina kamrater, sin skola och så vidare. Det skulle också stämma väl med de internationella konventioner som Sverige har förpliktat sig att följa.
Med det sagt - och jag skulle vilja säga mycket mer - kan jag konstatera att det brådskar med den här reformen. Jag hoppas att den kommer snabbt, att den blir effektiv och att den vågar utmana den hittills alltför rådande manliga normen.
Anf. 60 Ludvig Ceimertz (M)
Fru talman! Jag hoppade till lite i min stol när ledamoten Nordborg gav uttryck för tanken att det kanske är regeringens ovilja att agera på den föregående regeringens tillsatta utredning som leder till att en proposition inte är på plats än. Det skulle jag vilja vända mig mot.
Den föregående regeringen tillsatte en utredning om en effektivare kontaktförbudslagstiftning den 7 juli 2022. Det skedde efter ett antal tillkännagivanden från den samlade oppositionen, det vill säga Moderaterna, Vänsterpartiet, Liberalerna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna. Den samlade oppositionen krävde av den då sittande regeringen att denna utredning skulle tillsättas, och regeringen gjorde alltså det den 7 juli 2022 - strax före valet.
Alla goda krafter som bekämpar mäns våld mot kvinnor är bra, och den utredning som tillsattes då föreslår många goda saker som vi kommer att använda oss av. Med tanke på reservationerna i det här ärendet tror jag också att det finns en bred enighet i Sveriges riksdag för att ta krafttag när det gäller kontaktförbudslagstiftningen. Vi ska göra den betydligt effektivare, och där är utredningen om en effektivare kontaktförbudslagstiftning väldigt viktig.
Alla goda krafter är alltså bra, och alla får gärna följa med när vi bygger Sverige tryggt igen.
Anf. 61 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! Tack för frågan, Ludvig Ceimertz! Jag hoppas att det inte ligger en politisk motvilja i botten här. Och jag hoppas att vi över hela linjen kan vara väldigt ense om hur vi hanterar frågor om mäns våld mot kvinnor och barn, med en kompetens som det fältet kräver. Jag tycker ändå att jag ser luckor och skilda synsätt när det gäller vad man uppfattar som strukturella problem i vårt samhälle och vad man ser som ett individuellt ansvar.
Problematiken med mäns våld mot kvinnor och barn har sin grund i en könsmaktsordning som vi måste bearbeta på väldigt många olika sätt. Det räcker inte med punktinsatser, utan vi måste gå fram väldigt brett - hela civilsamhället. Man är bättre rustad i dag än tidigare, men det riskerar att bli en avlövning.
Detta med skyddade boenden, till exempel, riskerar att bli katastrofalt. Det handlar om hur man bör skydda, och där borde man mycket mer ta till vara civilsamhällets och kvinnojourernas kompetens på området i stället för att satsa på privatisering av skyddade boenden.
Anf. 62 Ludvig Ceimertz (M)
Fru talman! I slutet av ledamoten Nordborgs anförande i talarstolen tryckte hon väldigt tydligt på vikten av den andra utredning regeringen har tillsatt, med de kompletterande förslagen om en kontaktförbudslagstiftning. Nordborg tryckte själv på vikten även av dessa förslag, om ett större geografiskt område och en effektivare elektronisk övervakning - två av de punkter som är med i den kompletterande utredningen, där remisstiden, fru talman, gick ut förra veckan.
Jag delar helt Nordborgs uppfattning att dessa punkter är viktiga. Det var därför utredningen om kompletterande förslag var så viktig, och det är därför de måste vara en del av en helhet - för att vi ska kunna ta hand om en kontaktförbudslagstiftning på ett brett plan, inte göra punktinsatser utan ha en bred ansats. Då är det viktigt att vi samlar de utredningar som finns, tar ett helhetsgrepp och går fram med en proposition.
Jag lovar att det inte sölas med detta, utan det bereds i Regeringskansliet. En proposition kommer att läggas fram med sikte på en effektivare kontaktförbudslagstiftning, med större områden och bättre elektronisk övervakning som blir lättare att utdöma, där fokus ska vara på den som blir utsatt. Jag ser, fru talman, fram emot att kunna rösta för en sådan proposition när den kommer.
Anf. 63 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! Tack, Ludvig Ceimertz, för ditt löfte mot slutet - det uppskattar jag mycket!
Jag har inget emot att man bereder ärenden seriöst, men jag ser att den här kompletteringen hade kunnat sättas igång tidigare. Remissutfallet för den ursprungliga utredningen var ju genomgående väldigt positivt, vilket hade kunnat göra det möjligt att agera snabbare.
Nu hoppas jag att man håller takten och inte stannar vid detta och att det kommer ännu fler reformer som bidrar till att vi kan skydda kvinnor och barn och, ytterst, att vi får en politik som begränsar de kriminella gängens tillgång till och möjligheter att rekrytera unga pojkar, framför allt, som redan är fostrade in i våld som ett maktmedel. Detta är jättefarligt för vårt samhälle.
Jag hoppas alltså på en fortsatt snabb takt i reformarbetet.
Anf. 64 Torsten Elofsson (KD)
Fru talman! Behovet av skydd för hotade personer har vuxit markant under senare år. Samhället, såväl stat som kommun, har även successivt utvecklat metoder för att stödja dem som av skilda skäl behöver skydd. Trots detta mördas varje år ett antal kvinnor som levt eller lever i nära relation med våldsamma män.
Dagligen utsätts ett stort antal personer i vårt land för hot, våld och trakasserier, och en del av dessa behöver skydd från staten. Ett exempel är, som nämnts, kvinnor som utsätts för våld i nära relationer, som kan tvingas leva med en ständig hotbild. De förföljs och tvingas ibland på flykt med sina barn. Detta är en personlig tragedi för alla dessa kvinnor och barn och något som underminerar hela samhällets trygghet om vi låter det fortgå. Ett stärkt skydd är därför av yttersta vikt.
Som nämnts har Riksrevisionen nu granskat statens skydd av hotade personer och då i huvudsak fokuserat på kontaktförbud och de myndigheter som främst berörs av och ansvarar för att brottsoffrens behov av skydd tillgodoses. Rapporten pekar på en rad brister inom såväl Polismyndigheten som Åklagarmyndigheten och Skatteverket.
Det ska också sägas att gängkriminalitetens och den organiserade brottslighetens lavinartade utveckling, med de grova våldsbrott som följt i dess spår, har haft stor inverkan på Polismyndigheten och särskilt på enheten för brottsoffer- och personsäkerhetsverksamhet, Bops, som dragits med en hög arbetsbelastning. Skyddet för personer som hotas av gängen har tagit stora resurser i anspråk, vilket tyvärr, måste vi medge, har skett på bekostnad av ärenden rörande kontaktförbud och brott i nära relation.
Regeringen såväl som Polismyndigheten är väl medvetna om behovet av förbättringar och förstärkningar och har nu gjort särskilda insatser för att förbättra skyddet för personer utsatta för brott i nära relation. Sedan en tid tillbaka pågår ett arbete med att klassificera gärningsmännen - vi vet alla att det mest är män - utifrån våldsbenägenhet och farlighet, vilket utgör grund för skyddsbehov för den utsatta. Parallellt ska relevanta skyddsåtgärder vidtas för att förebygga upprepad brottslighet och stoppa våld i ett tidigt skede. Mäns våld mot kvinnor, brott mot barn och hedersrelaterat våld prioriteras särskilt.
Polismyndigheten har även vidtagit åtgärder för att få en effektivare styrning av ärendeinflödet till Bops. Polisanställda ska nu få bättre stöd för riskbedömningar gällande hot och våld i enskilda ärenden, vilket leder till bättre förutsättningar för att hotade personer ska få erforderligt stöd.
Det finns även ett förslag om att Polismyndigheten, i enlighet med kontaktförbudsutredningens betänkande, ska utse en kontaktperson för såväl skyddspersonen som förbudspersonen. Detta är ett bra förslag, som enligt oss kristdemokrater bör förverkligas så snart som möjligt.
Fru talman! I ärenden som rör kontaktförbud har åklagarna tidigare haft en restriktiv syn på de underliggande kraven för positiva beslut. Tillämpningen har inte heller varit enhetlig i landet. Generellt kan sägas att åklagarna lagt ribban väl högt vad gäller både kraven på styrkt brottslighet och gränserna rent geografiskt; det har varit ovanligt att förbudet omfattat större områden. Det har egentligen inte funnits några större hinder utan handlar mer om synen på tillämpningen av lagstiftningen.
Även i detta fall har regeringen tagit initiativ. I betänkandet om kontaktförbudslagstiftning som presenterades tidigare i år finns en genomgripande översyn av den aktuella lagstiftningen. Förslagen tar sikte på fler kontaktförbud och på att lagstiftningen i högre grad ska ha ett brottsförebyggande perspektiv och utgöra ett effektivt skydd. Det ska bli enklare att utfärda kontaktförbud där det finns riskbedömningar som tar upp exempelvis förföljelse, otillbörlig övervakning eller andra allvarliga trakasserier. Det ska även bli lättare att ta beslut om elektronisk övervakning, och straffskärpningar för överträdelse av kontaktförbud är att vänta.
Fru talman! Sist och slutligen: Alltför ofta har det hänt att myndigheter av slarv och oförstånd röjt skyddade personuppgifter. Här måste det till en generell skärpning. Det ankommer på alla som tar del av skyddade personuppgifter att verkligen se till att de inte läcker ut. I många fall är det livsavgörande att uppgifterna är och förblir hemliga. Man ska inte underskatta uppfinningsrikedomen och ihärdigheten hos motiverade gärningsmän när det gäller att spåra och söka upp sina potentiella offer.
Fru talman! Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och ber om ursäkt för att jag drog över min talartid med någon minut.
Anf. 65 Helena Vilhelmsson (C)
Fru talman! För en tid sedan presenterade Dagens Eko siffror som visar att antalet personer som lever med någon form av skyddad identitet ökat drastiskt. Jag tror att Dagens Eko rapporterade att det var över 31 000 personer. De som står för ökningen är kvinnor och barn som lämnat våldsamma relationer. Det här är naturligtvis oacceptabelt. Det är oacceptabelt för ett land som Sverige när vi som nation inte kan skydda personer mot förövare på annat sätt än genom att kraftigt begränsa deras vardag. Det som händer är att offrens vardag begränsas. För att använda ett uttryck som en av de gömda kvinnorna själv använder är det så att de lever i ett fängelse utan väggar.
Riksrevisionens granskning slår fast att staten inte arbetar tillräckligt effektivt för att skydda hotade personer. Många som behöver skydd får det inte beviljat. För dem som får skydd beviljat är det inte alltid verkningsfullt. Skyddsåtgärderna, det vill säga kontaktförbuden, innebär som jag nämnde stora begränsningar, trots att de här personerna inte gjort något kriminellt. De har för det mesta bara råkat bli kära i fel person.
Jag ställer mig lite tvivlande till om de åtgärder som regeringen nämner faktiskt räcker till. Jag är inte så säker på att de leder till vare sig fler kontaktförbud eller strängare straff vad gäller kontaktförbuden.
Jag är dock mycket glad över att kontaktförbudsutredningens betänkande överlämnats till regeringen. Det tråkiga är att det under innevarande år inte finns någon proposition om detta på propositionslistan. Men vi har hört här att remisstiden gick ut alldeles nyligen och att man kommer att jobba med detta.
Det är viktigt att den här lagändringen kommer på plats. Jag skulle dock ha önskat mer. Jag är lite tveksam om kriterier som tidigare förföljelser och otillbörlig övervakning faktiskt räcker för att vårt rättsväsen ska döma till fler, längre eller strängare kontaktförbud. Min vädjan till regeringen är att vara oerhört tydlig i dialogen med våra myndigheter och i regleringsbrev och myndighetsinstruktioner. Jag tror att man måste vara det.
Jag tillåter mig att citera Skatteverket, även om de inte är här för att kunna försvara sig. Skatteverket säger att dess uppgift är att se till att människor med skyddad identitet ska kunna leva som vanligt. Men det är ju en omöjlighet. Jag hoppas att jag slipper läsa fler sådana citat från Skatteverket. Skatteverkets uppgift är inte att se till att människor med skyddad identitet ska kunna leva som vanligt, utan Skatteverket ska tillsammans med andra myndigheter samt regeringen och riksdagen se till att skyddad identitet inte behövs. Det hoppas jag kommer att framgå i ett regleringsbrev till Skatteverket.
Med dagens konstruktion av kontaktförbudslagstiftningen omfattas skyddspersonerna av statens skydd men inte deras anhöriga. Det innebär en verklig inskränkning i skyddspersonernas vardag. När man åker och hälsar på anhöriga, till exempel vid jul eller påsk, kan förbudspersonen stå där och vänta. Det är en stor brist i dagens system.
Det är bra att skyddsområdet ska kunna utökas, kanske till en hel kommun. Vi har själva varit med och voterat för sådana saker här i kammaren. Men i förlängningen måste kontaktförbudslagstiftningen förändras i grunden, precis som vi skriver i vår följdmotion. I dag är det så att skyddspersonen har ett område runt den plats där hon bor - ja, jag säger "hon" - och kanske barnens skola. Det området får förövaren inte komma in i. I stället borde det vara tvärtom: Förövaren bor på ett ställe och har sitt jobb någonstans, och ett område runt dessa platser får han inte lämna. Ska förövaren gå utanför det området får den personen höra av sig till polisen och brottsoffret. Jag vet att det knottrar sig lite på många jurister när de hör det här, men jag tycker att det är däråt vi måste röra oss. Det är då vi på riktigt kommer åt problematiken. Det är förövarens vardag som ska begränsas, inte brottsoffrets.
Med det yrkar jag bifall till Centerpartiets reservation, som har nummer 2.
Anf. 66 Martin Melin (L)
Fru talman! Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer var ingen glädjande läsning i år. Det är helt klart så att det finns jobb att göra. Men ett litet ljus i tunneln - vi har hört flera som sagt det - är att det faktiskt görs någonting. Regeringen sitter inte med armarna i kors och tittar på. Man ser vad det är som felar, man ser vad det är som saknas och man gör vad man kan för att ändra på det. Jag kan lugna dem som inte tror att det är så. Jag kan varmt rekommendera den som vill ta del av vad regeringen gör att läsa vad liberalen och jämställdhetsministern Paulina Brandberg har att säga i frågan.
Ska vi ha ett fungerande skydd av hotade personer - jag kommer främst att prata om kvinnor som blir hotade - kommer det att kosta pengar. Lagar och reformer är en sak. Resurserna för att kunna ingripa när det värsta händer, förhindra att det värsta händer eller hjälpa till efteråt, när det värsta har hänt, har vi inte riktigt i dag.
I Riksrevisionens rapport får rättsväsendet kritik. Det är fråga om anmälningsupptagare som inte förstår, åklagare som inte fattar rätt beslut och poliser som inte prioriterar rätt. Skatteverket får också sin beskärda del. Så här är det säkert. Men är det verkligen Åklagarmyndighetens eller Polismyndighetens fel att vi i dag inte kan skydda de kvinnor som blir hotade? Jag tycker att vi politiker ska vara lite försiktiga när vi kritiserar myndigheter som vi faktiskt har mandat att kunna påverka, inte minst ekonomiskt. Vi får faktiskt den polismyndighet och den åklagarmyndighet som vi betalar för, och vi får resultat av ingripanden och domar enligt de lagar som vi stiftar.
Därför vill jag återigen säga att jag är glad över att vara en del av regeringsunderlaget. Regeringen satsar nu rekordstort på rättsväsendet och säger uttryckligen att antalet poliser måste öka, så att vi får resurser att kunna ingripa före, under och efter en händelse. Jag blev också glad när jag läste - i går, tror jag att det var - att statsministern uttryckligen sagt att våld i nära relationer är prioriterat.
Fru talman! Låt mig bli lite personlig under någon minut. För ett par år sedan jobbade jag som polis i en radiobil när larmet gick om att en kvinna hade blivit knivhuggen i sin lägenhet. Jag och min kollega låg bra till; vi befann oss väldigt nära och kom först till platsen.
Jag tror att det är svårt att föreställa sig det här om man inte varit med om det. Vi kommer in i lägenheten och in i det lilla köket. Det är ganska mycket blod på golvet. Det är blod på kylskåpet och på köksluckorna. Det är blod på köksbänken, där det också ligger en blodig kniv. Stolar är omkullvälta, och ett bord är inknuffat i en vägg. Det är helt klart att det har varit en kamp - förmodligen en kamp på liv och död.
Jag ser att blodspåren fortsätter in i ett litet sovrum. Där inne ligger kvinnan på sängen i ett par korta shorts och ett linne. Hon är knivhuggen med flera hugg, närmare bestämt åtta. Det blöder från de öppna såren. Hennes blick är en blandning mellan rädsla, skräck och uppgivenhet. Hon skriker och gråter både av smärta och uppgivenhet.
Kvinnan överlevde överfallet, och vi kunde gripa gärningsmannen ett par timmar senare. Men vet ni vad som gjorde mig riktigt jäkla förbannad, irriterad och lite uppgiven? Det var när jag några timmar senare satt inne på polisstationen och skulle avrapportera händelsen.
Det visade sig att mannen som hade gjort detta hade kontaktförbud gentemot kvinnan. Han hade vid åtta tillfällen överträtt kontaktförbudet innan dagen när han tog sig in i lägenheten och knivhögg henne åtta gånger. Vid åtta tillfällen hade han överträtt kontaktförbudet.
På vilket sätt tror ni att samhället hade reagerat? Hade han fått böter, fängelse eller någon form av straff? Nej! Inte vid ett enda av de åtta tillfällena hade det lett till åtal och till att han hade fått något straff.
Det gällde också den gången när polisen hade kommit i tid när han sökt upp kvinnan på hennes arbetsplats och han greps. Inte ens då blev han anhållen, utan han släpptes ut direkt. Åtta tillfällen, åtta överträdelser av kontaktförbud, ledde till noll reaktioner från samhället.
Fru talman! Så här kan vi inte ha det. Det skickar inte de signaler som jag och Liberalerna vill skicka. Vi vill att samhället ska reagera när en kvinna blir hotad. Hon ska känna att hon har samhället i ryggen och stöd, att vi alla står bakom henne och att hon kan få den hjälp hon behöver.
Alla mord på kvinnor där gärningsmannen är en närstående har föregåtts av ett hot. Det är därför det är så viktigt att vi tar hot mot kvinnor på allvar i ett tidigt skede.
Fru talman! Slutligen: Om vi ska lyckas skydda hotade kvinnor måste vi ha ett fungerande system med kontaktförbud i olika former. Det kan vara elektronisk övervakning och förbud att vistas i områden, stora som små. Men det måste också finnas resurser från myndigheten att kunna ingripa när det värsta händer.
Fru talman! Sedan måste samhället reagera. Vi måste utnyttja de straff som finns i lagstiftningen. Ingen man som hotar en kvinna ska känna att han ska kunna komma undan med detta, i varje fall inte i min värld.
Anf. 67 Rasmus Ling (MP)
Fru talman! Vi debatterar Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer. Som åhörarna kan höra finns det ett starkt engagemang och en bred samsyn i många av frågorna, vilket är väldigt bra.
Det var ett starkt inlägg av liberalen Martin Melin, som beskrev hur det kan se ut i de situationer där staten har misslyckats fatalt med den grundläggande uppgiften att skydda sina medborgare.
Den övergripande slutsatsen i rapporten är att statens arbete inte är tillräckligt effektivt, som det står på lite torr myndighetsprosa. Men det är en oerhört allvarlig mening. Med personer avses förstås framför allt kvinnor.
Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem. Antalet kvinnor som mördats av en man som de har eller har haft en relation med har varit tämligen konstant under lång tid. Det är över 20 kvinnor om året. Antalet som misshandlas, kontrolleras, far illa på olika sätt i relationer och som behöver leva med skyddade uppgifter är många tusen varje år.
Rapporten från Riksrevisionen visar på att behovet av förändrade arbetssätt från ansvariga myndigheter. Det är ett torrt sätt att uttrycka en skarp kritik. Att kontaktförbud tillämpas restriktivt i förhållande till lagens våldsförebyggande syfte är ett exempel. Överträdelser av kontaktförbud får heller inte tillräckliga konsekvenser, som vi också har hört. Skyddet som kontaktförbud ska vara är därför alltför sällan ett effektivt skydd för dessa personer.
Myndigheterna behöver alldeles uppenbart enligt Riksrevisionen förändra sig på en rad olika sätt. Det finns också, fru talman, ett reformbehov i form av politiska förändringar, lagstiftningsförändringar. Den kontaktförbudsutredning och de kompletteringar som har gjorts är remitterade, och det måste bli en ny lagstiftning. Områdena som kontaktförbuden gäller måste bli större rent geografiskt. Möjligheterna att rent faktiskt hålla den som har kontaktförbud borta från personen, oftast kvinnan, måste förbättras.
Fru talman! Det krävs också andra reformer och andra förändringar. Ett sådant exempel är brottet grov kvinnofridskränkning och hur straffen mäts ut för det. Så här långt är Miljöpartiet det enda parti som har velat få en miniminivå, ett minimistraff, för grov kvinnofridskränkning på två år.
Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna har hållit emot och tyckt att nuvarande ett och ett halvt år är tillräckligt. Det är med reservation för Sverigedemokraternas uppfattning. Mig veterligen har de inte sagt något, men jag håller det öppet om jag har missat det.
Det vore en förändring som skulle peka på hur allvarligt brottet är. De som döms för grov kvinnofridskränkning får ofta kontaktförbud och ofta fängelse, men tyvärr är det oftast för kort straff.
Vi har ofta diskussionen om hårdare straff hjälper. Jag tror inte att det hjälper på det sättet att hårdare straff avhåller någon från att begå brott. Det kan för vissa brottstyper skada samhället att ha alltför hårda straff. Men när det gäller allvarliga brott, våldsbrott och sexualbrott, måste samhället se strängt på det. De som begår dessa brott måste sitta i fängelse under lång tid.
Fru talman! Jag ska inte bli alltför långrandig. Jag yrkar bifall till reservation nummer 1 och tackar för den debatt som vi har haft.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 13.)
Beslut, Genomförd
Beslut 2024/25:JuU4
Webb-tv: Beslut: Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer
Protokoll med beslut
- Protokoll 2024/25:33 Onsdagen den 20 novemberProtokoll 2024/25:33
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Kontaktförbud
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2024/25:126 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) yrkandena 1-4,
2024/25:2618 av Rasmus Ling m.fl. (MP) yrkande 9,
2024/25:3111 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 73 och
2024/25:3157 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) yrkandena 16 och 17.- Reservation 1 (S, V, MP)
- Reservation 2 (C)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (S, V, MP) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 0 92 0 14 SD 61 0 0 11 M 59 0 0 9 C 0 0 19 5 V 0 19 0 5 KD 15 0 0 4 MP 0 12 1 5 L 12 0 0 4 - 1 1 0 0 Totalt 148 124 20 57 Skrivelsen
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger skrivelse 2023/24:157 till handlingarna.