Herr talman! Den här debatten rör något som på flera sätt är ett av årets viktigaste betänkanden från riksdagens konstitutionsutskott, nämligen betänkandet om det som brukar kallas skrivelse 75, regeringens årliga rapport till riksdagen om hur regeringen har behandlat riksdagens skrivelser till regeringen eller med andra ord i vilken utsträckning regeringen har genomfört riksdagens beslut. Beslut om så kallade tillkännagivanden är förstås särskilt intressanta.
Bakgrunden till regeringens rapport är följande: Nästan varje gång riksdagen fattar ett beslut i en sakpolitisk fråga skickar riksdagen information till regeringen om det fattade beslutet. En gång om året redovisar regeringen samlat för riksdagen hur man har hanterat alla de skrivelser som skickats från riksdagen till regeringen - vilka skrivelser har slutbehandlats på ett sätt som innebär att regeringen genomfört det riksdagen vill, och vilka skrivelser återstår att slutbehandla? Det är den redovisningen vi nu debatterar.
Ett tillkännagivande är som bekant ett beslut om ett slags beställning från riksdagen till regeringen, till exempel att regeringen förväntas utreda en fråga och återkomma till riksdagen med lagförslag.
Tillkännagivandens rättsliga ställning regleras inte i grundlag eller riksdagsordningen, men de omfattas av rättsliga normer i form av fast konstitutionell praxis, inte minst utvecklad av konstitutionsutskottet under en lång följd av år.
Utgångspunkten är att regeringen ska tillgodose riksdagens tillkännagivanden. Beredningsåtgärder med anledning av ett tillkännagivande ska inledas så snart som möjligt. Om regeringen inte har för avsikt att tillgodose ett tillkännagivande ska regeringen underrätta riksdagen om det och redovisa sina skäl.
Inte annat än i undantagsfall bör det ta längre tid än två till tre år att slutbehandla ett tillkännagivande. Hur lång tid som är skälig beror på hur komplicerat det är att bereda tillkännagivandet, till exempel om det krävs omfattande utredningsåtgärder eller inte. Regeringen ska varje år i den så kallade skrivelse 75, alltså den rapport vi nu debatterar, redovisa hur riksdagens tillkännagivanden har hanterats.
Sedan den nya regeringen tillträdde i oktober 2014 har riksdagen som bekant skickat rekordmånga tillkännagivanden till regeringen. Utgångspunkten är som sagt att tillkännagivanden ska tillgodoses. Det kan dock vara så att ett visst önskemål från riksdagen efter utredning visar sig vara praktiskt omöjligt eller på goda grunder olämpligt att genomföra. Då är det rimligt att lägga tillkännagivandet till handlingarna utan ytterligare åtgärd.
Att däremot vägra att genomföra riksdagens beslut av politiska skäl är något helt annat, och det vore som jag ser det ett brott mot konstitutionell praxis om regeringen rutinmässigt vägrade att genomföra riksdagens tillkännagivanden.
Uppföljningen går till så att när KU har fått regeringens årliga rapport ber KU övriga utskott att kommentera hur regeringen har genomfört riksdagens beslut inom respektive utskotts ansvarsområde. Denna genomgång ligger sedan till grund för KU:s samlade kommentarer.
Jag är glad över att KU har kunnat enas över alla partigränser om årets kommentarer, och jag hoppas att vi även kommande år ska kunna ha en enig syn på behandlingen av riksdagens tillkännagivanden.
En fråga som tas upp i yttranden från andra utskott till KU är vikten av att regeringen gör ansträngningar för att undvika onödig tidsåtgång när det gäller att hörsamma riksdagens tillkännagivanden. Konstitutionsutskottet delar denna uppfattning. Det är också, som flera utskott påpekar i sina yttranden, angeläget att regeringen lämnar fullgod information om orsakerna till att handläggningen drar ut på tiden i de fall det trots allt blir en fördröjning.
Utöver de generella kommentarerna har KU en del kommentarer om några enskilda tillkännagivanden, men jag avstår från att närmare gå in på dem. Jag konstaterar i stället att utöver genomgången av regeringens redovisning innehåller årets betänkande även ett principiellt resonemang om en fråga som väckt viss uppmärksamhet och debatt i riksdagen, nämligen frågan om hur man ska se på så kallade negativa tillkännagivanden.
Konstitutionsutskottet beslutade den 10 december 2015 att utvärdera vissa frågeställningar kring tillkännagivanden och gränsdragningen mellan riksdagen och regeringen. Utskottets kansli har gått igenom samtliga över 2 000 tillkännagivanden som riksdagen beslutat från och med riksmötet 1991/92 till och med april 2016 - ett imponerande arbete.
En slutsats i kartläggningen är att det inte är så lätt att entydigt avgöra vad som är ett negativt tillkännagivande. Rent språkligt tänker man sig nog att ett negativt tillkännagivande innebär att regeringen inte ska vidta en viss åtgärd. Men å andra sidan: Om riksdagen tillkännager för regeringen att en viss verksamhet ska fortsätta bedrivas skulle man kunna hävda att det beslutet har samma praktiska innebörd som ett beslut om att regeringen inte får lägga ned verksamheten i fråga.
Mot bakgrund av denna oklarhet om definitionen av negativa tillkännagivanden fokuserar KU i sitt ställningstagande framför allt på tillkännagivanden som formuleras som att regeringen inte ska lägga fram ett visst förslag eller inte ska utreda en viss fråga. Sådana tillkännagivanden är mycket ovanliga. Det finns bara enstaka exempel i den här mycket omfattande genomgången, men det är inte desto mindre viktigt att slå fast vissa utgångspunkter.
Om riksdagen säger att regeringen inte ska föreslå riksdagen en viss åtgärd uppstår en tydlig friktion med 4 kap. 4 § regeringsformen, där det slås fast att regeringen har en grundlagsreglerad rätt att lägga förslag till riksdagen. Eftersom tillkännagivanden inte regleras i grundlag eller lag utan enbart i praxis kan de inte ta över regeringsformens bestämmelser. Det innebär i och för sig inte att det finns något formellt hinder för riksdagen att besluta om ett sådant tillkännagivande, men man kan inte hävda att regeringen skulle begå ett konstitutionellt fel om regeringen valde att lägga en proposition i ämnet, i strid med tillkännagivandet. Har förslagen i propositionen inte stöd i riksdagen kan riksdagen som vanligt avslå propositionen.
KU:s slutsats blir: "Regeringen har således att hantera tillkännagivanden, negativa och andra, under parlamentariskt ansvar."
När det gäller tillkännagivanden om att regeringen inte får utreda en viss fråga kan man notera att regeringsformens beredningskrav i 7 kap. 2 § säger att regeringsärenden, till exempel propositioner, måste beredas. Om en proposition inte har tillräckligt underlag får den inte läggas fram av regeringen. Att hindra regeringen från att vidta beredningsåtgärder som ett led i arbetet med att ta fram en proposition skulle därmed indirekt kunna innebära ett kringskärande av regeringens initiativrätt.
Å andra sidan finns det andra typer av regeringsbeslut än beslut om förordningar eller propositioner. Det finns därmed utredningsåtgärder och andra beredningsåtgärder som inte syftar till att skapa underlag för en proposition eller en förordning. Åtgärder av den typen kan också påverka samhällsutvecklingen, men de kommer inte självklart under riksdagens prövning.
Ett exempel kan vara att regeringen utser en statlig samordnare för att förmå kommunerna att agera på ett visst sätt. Ett annat exempel kan vara att regeringen utser en förhandlingsperson som ska förhandla med kommuner, landsting och andra aktörer inom ett visst område för att de ska enas om exempelvis en viss investering. Regeringen kan på detta sätt påverka samhällsutvecklingen utan att riksdagen kopplas in.
I sådana situationer är det naturligt att riksdagen genom tillkännagivanden kan berätta för regeringen vad riksdagen tycker om det arbete som pågår. KU uttrycker det lite mer formellt: "Även i sådana fall kan det finnas ett behov för riksdagen att meddela sin uppfattning till regeringen." Dock får sådana riksdagsbeslut självfallet inte innebära att riksdagen lägger sig i förvaltningsuppgifter i strid med regeringsformen.
Det ställningstagande till negativa tillkännagivanden som KU nu presenterar, herr talman, är således noggrant avvägt. Det förs flera resonemang av typen "å ena sidan - å andra sidan". KU slår fast att regeringsformen har företräde framför tillkännagivanden men säger samtidigt inte att så kallade negativa tillkännagivanden är förbjudna. KU redovisar de olika verktyg riksdagen har för att påverka den formella beslutsprocessen men säger samtidigt att vad gäller åtgärder av regeringen utom räckhåll för riksdagens formella beslutsmakt kan riksdagen ha ett legitimt behov att meddela regeringen om åtgärderna har stöd i riksdagen eller inte.
Med detta hoppas KU enhälligt ha lagt fast ett synsätt och en praxis som kan bli bestående och ge vägledning oavsett vilka partier som utgör regeringsunderlag och vilka som utgör opposition.
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.
