Anf. 86 Fredrick Federley (C)
Fru talman! Jag vill börja med att från Centerpartiets sida yrka bifall till förslaget i betänkandet. Jag tror precis som föregående talare, Mikael Cederbratt, att den här reformen kommer att bedömas vara historisk. Den är historisk i ett internationellt perspektiv. Inte i något annat land kan du se lika generösa möjligheter och en lika stor öppenhet hos en nation att tillåta människor från andra länder att komma till ens hemland och arbeta, för vår del att komma till Sverige och söka möjligheter att arbeta.
I grund och botten är det här en tydlig del av den svenska migrationspolitiken under alliansregeringen, att försöka få två tydliga spår och vägar in i Sverige. Där måste man skilja på vilka vägar vi pratar om. Detta är inte någon debatt om den svenska asylpolitiken. Detta är inte en debatt om hur vi ska kunna stärka den svenska asylrätten, utan detta gäller en möjlighet för dem som inte har asylskäl att komma till Sverige på legala grunder.
Tidigare har man tvingats, på grund av att den här möjligheten inte har varit reglerad, att försöka pressa sig in genom nålsögat och hävda asylskäl. Det är inte så att vi tror att alla som har sökt asyl i Sverige har haft felaktiga grunder eller gjort det med falska motiv. Däremot har vi, framför allt vi som har jobbat med migrationsfrågor under lång tid, sett människor som har sökt vår hjälp för att få stanna i Sverige. Vi har sett att skälen uppenbart inte är tillräckligt starka för att få uppehållstillstånd på de grunderna i Sverige. Vi har kunnat se många med sådana skäl, arbetsdugliga goda människor som skulle ha kunnat bli medborgare i Sverige, göra rätt för sig och arbeta, men den lagliga grunden har inte funnits. Den möjligheten öppnas nu.
Vi kan i den här debatten höra att det fortfarande finns en rädsla från oppositionen och ett vi-och-de-tänkande. Med oppositionen menar jag i detta fall absolut inte Miljöpartiet, som står bakom förslaget i betänkandet. Jag vill vara tydlig med det så att ingen som lyssnar till debatten tar fel.
Jag tror att det också handlar om vår syn på öppenhet och solidaritet och på vem Sverige är till för. Där finns det tydligen en stor skillnad mellan de tre oppositionspartierna. Miljöpartiet är berett att ta ett ansvar och öppna den här möjligheten men kan ändå föra en konstruktiv oppositionspolitik i andra frågor där vi kanske inte är helt överens, medan de två röda partierna i oppositionen pratar om öppenhet och solidaritet och ett välkomnande i högtidstalen och på första maj. Men när det kommer till realpolitik, att verkligen öppna Sverige, är man kritisk. Möjligtvis försöker man i retoriken hävda att man fortfarande är positiv till arbetskraftsinvandring och möjliggörandet för fler att komma till Sverige, men när det sedan kommer till debatten i kammaren och beslutet är man inte alls lika positiv. Det bör man betänka i den här debatten, och jag tror att det är många som behöver ta det till sig.
I grund och botten handlar det om en rädsla och ett vi-och-de-tänkande. Vore det så att man inte från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet var rädd för att människor kom till Sverige skulle man inte lyfta fram frågan. Man ser det som ett problem att i en begynnande lågkonjunktur, där det finns varsel på den svenska arbetsmarknaden, låta andra människor komma till Sverige och arbeta. I slutet av sitt anförande sade Göte Wahlström att han inte såg detta som ett hinder. Men det var först alldeles på slutet, och jag skulle vilja börja i den andra ändan.
Jag tror att det handlar om olika syn på marknadsekonomin, olika syn på hur ekonomin fungerar. Den socialistiska traditionen, som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet bär på, är att anse att ekonomin är statisk och att man därmed måste dela på den mängd arbeten som finns. Det är klart att det blir problem om fler människor får komma hit och söka sin lycka genom att arbeta. Har man en mer liberal syn på ekonomin, en mer marknadsinriktad syn, anser man att ju fler som befinner sig i landet, desto fler arbeten skapas det och desto mer dynamik blir det. Det kan vi bevisa om och om igen på svensk arbetsmarknad. Vi har kunnat bryta arbetslösheten efter Socialdemokraternas misslyckade arbetsmarknadspolitik tidigare.
Det var också intressant att höra LiseLotte Olssons resonemang där hon från Vänsterpartiets sida gav en ganska skrämmande men korrekt beskrivning av hur det ser ut för de människor som har sökt sig till Sverige för att arbeta men som inte haft den lagliga möjligheten, som inte har haft de rättigheter som vi tillskriver dem enligt betänkandet. Vi vill upprätthålla lagar och regler på arbetsmarknaden och vi vill värna kollektivavtalen, något som man tidigare inte kunnat göra utan att tvingas långt ifrån dagsljuset och på en arbetsmarknad där människor inte kunnat söka det skydd som jag tycker att alla i Sverige ska ha rätt till och där vi inte kunnat värna de rättigheter eller där människor inte kunnat få tillgång till de skyddssystem som vi bör ha. Allt detta är vi beredda att ge dem.
Då blir den uppenbara frågan till LiseLotte Olsson och Göte Wahlström i oppositionen som motsätter sig detta: Är det så att ni anser att er migrationspolitik har varit så himla misslyckad att ni försöker kritisera regeringen och på något sätt hävda att det är vårt fel att de här problemen har uppstått? Vi är faktiskt de som öppnar för möjligheten att komma till Sverige. När vi inför världens mest generösa system för arbetskraftsinvandring står ni här och kritiserar. De problem som vi har att hantera framöver har ni varit med och skapat. Är det så att den tillfälliga lagen var ett stort politiskt misslyckande så bör ni säga det rätt ut i stället för att försöka påskina att det är arbetskraftsinvandringen som skapar de här problemen. Med arbetskraftsinvandring öppnar vi en vit marknad med alla tydliga lagar och regler och det skydd som behövs för den som är anställd.
Något annat som kanske inte är förvånande för alla men för mig är att oppositionen tror att de är mer kompetenta att avgöra vem som är bäst att avgöra vem som kan utföra ett gott arbete på en arbetsplats. Handlar det om bagaren i Trosa tror jag inte att det är Arbetsförmedlingen som är bäst att bedöma vem som skulle göra bäst jobb hos bagaren i Trosa. Jag tror inte att det är Socialdemokraterna, jag tror inte att det är Vänsterpartiet, utan jag tror att det är bagaren i Trosa. Handlar det om skogsbonden i Värmland som i dag med ljus och lykta söker efter arbetskraft tror jag inte att det är någon av de tre nämnda parterna heller som är bäst på att avgöra vem som skulle kunna utföra detta arbete. Är det så att man söker indiska designer tror jag inte heller att det är Arbetsförmedlingen, Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet som är bäst att bedöma.
Vore det så att vi äntligen kunde se ett politiskt paradigmskifte där Vänsterpartiet och Socialdemokraterna annat än i retoriken ställde sig bakom öppenhet på arbetsmarknaden och arbetskraftsinvandring och därmed en gång för alla bröt sig ur LO:s protektionistiska kedjor som har begränsat och byggt murar kring Sverige och också riskerat att bygga murar kring Europa, vore det någonting historiskt. Men det är man inte riktigt beredd att göra, och därför låtsas man i retoriken att vara för arbetskraftsinvandringen, men i praktiken är man emot.
Ur mitt och Centerpartiets perspektiv är det här en välkommen reform. Vi ser inte människor som kommer hit som en belastning, utan vi tror att alla kan och vill vara med och bidra, också de som inte kommer hit för att de är flyktingar. Flyktingdebatt är en helt annan debatt. Vi vill se det på ett öppet sätt. Det är inte det primära skälet, och det är inte heller för min del en fråga om demografi i Sverige. Vi vet att det är en åldrande befolkning i Sverige, och vi kommer att skrika efter arbetskraft om ett antal år. För mig handlar det om vilket Sverige vi vill se, ett Sverige med murar där det är svårt att komma hit eller ett Sverige som är öppet och välkomnande. För mig och Centerpartiet är det tydligt att vi vill se ett land som är öppet och välkomnande.
Till syvende och sist kommer vi snart att stå inför en situation där det kommer att handla också om ekonomin, men det är ett sekundärt skäl för min del. Vi vet att våra vänner i Kanada, våra vänner i Europa och våra vänner i USA kommer att vilja konkurrera med oss om att få den bästa arbetskraftsinvandringen. Det är därför man i Europa nu diskuterar ett
blue card
-system, men som riktar sig lite mer till eliten, de som har kunnat få en utbildning. Jag tycker att systemet i grund och botten är bra, men jag välkomnar att vi i Sverige från alliansregeringens och Miljöpartiets sida också säger: Du som inte har en akademisk utbildning, du som kanske inte är elitidrottare och du som inte är professor är också välkommen till Sverige för att arbeta. I kombination med Europeiska unionens
blue card
-system tror jag att det kan bli en stor konkurrensfördel för Sverige. Också make eller maka, som kanske inte är lika högt kvalificerad, ska ha möjlighet att komma hit så att man komma tillsammans till Sverige för att arbeta och söka sig en framtid här.
Jag hoppas att vi framöver kommer att ha problem av en helt annan karaktär när vi diskuterar migrationspolitik, det vill säga att vi måste hantera utbildningspolitiken annorlunda, därför att så pass många människor kommer att ha sökt sig till Sverige därför att man har kunnat få ett jobb här, därför att man hanteras sjyst på arbetsmarknaden, därför att man betalar sina skatter och har sitt skydd. Det kommer att göra att många barn kommer hit som behöver en utbildning som kanske är anpassad på ett helt annat sätt än vad vi i dag är vana vid. Då, fru talman, tror jag att vi har kommit många steg mot ett öppnare Sverige, som jag hoppas att vi får se framöver.
Ytterligare en gång vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.
(Applåder)
I detta anförande instämde Gunnar Axén, Mikael Cederbratt, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m), Ulf Nilsson (fp), Lars Gustafsson (kd) samt Bodil Ceballos (mp).