med anledning av prop. 2007/08:147 Nya regler för arbetskraftsinvandring

Motion 2007/08:Sf27 av Kalle Larsson m.fl. (v)

1Innehållsförteckning

2Förslag till riksdagsbeslut2

3Bakgrund2

4Förslagen enligt propositionen2

5Vänsterpartiets utgångspunkter3

6Förslagens konsekvenser4

6.1Urholkning av asylrätten4

6.2Risk för brain-drain4

6.3Fler arbetande fattiga6

6.4Slopad arbetsmarknadsprövning6

6.5Stark beroendeställning till enskilda arbetsgivare7

6.6Otillräckliga garantier för rättvisa villkor8

6.7Minskad rätt att arbeta under asyltiden8

6.8Sveket mot de papperslösa8

7Ett system för arbetskraftinvandring på rättvisa villkor9

2Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar avslå proposition 2007/08:147 Nya regler för arbetskraftsinvandring.

2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ny utformning av utökade regler för arbetskraftsinvandring i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen begär – om yrkandena 1 och 2 faller – att regeringen återkommer med förslag på övergångsregler som ger asylsökande och papperslösa som i dag befinner sig i Sverige möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl i enlighet med vad som anförs i motionen.

3Bakgrund

Frågan om ökade möjligheter för arbetskraftsinvandring har varit aktuell under lång tid. Vänsterpartiet har sedan länge förespråkat ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring även för personer från länder utanför EU/EES-området. Vi har emellertid varit kritiska till de modeller för arbetskraftsinvandring som förespråkats av Svenskt Näringsliv, de borgerliga partierna och senare även av Miljöpartiet. Lanserad som kampanjer för att skapa fler vägar till Sverige har denna diskussion varit fokuserad på import av arbetare med sämre rättigheter och lägre löner. Risken för gästarbetarliknande system har därmed varit uppenbar och av somliga debattörer uttryckligt eftersträvad. Med en sådan modell används arbetslöshet och osäkra villkor i andra länder för att underminera de rättigheter och den relativa sociala trygghet som fackföreningsrörelsen lyckats erövra på den svenska arbetsmarknaden.

I oktober 2006 presenterade en parlamentarisk utredning (Kaki) sitt slutbetänkande Arbetskraftsinvandring till Sverige – förslag och konsekvenser (SOU 2006:87). Därefter har regeringen preciserat sina förslag i departementsskrivelsen Ett effektivt och flexibelt system för arbetskraftsinvandring (Ds 2007:27). Den proposition som nu har lagts fram för riksdagen är resultatet av en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet.

4Förslagen enligt propositionen

Regeringen föreslår i propositionen att nya regler för arbetskraftsinvandring till Sverige ska införas. Förslagen går i korthet ut på att den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen helt ska upphöra. I stället för den nuvarande ordningen där Arbetsförmedlingen, i samråd med de fackliga organisationerna, prövar behovet av arbetskraft och eventuell brist, ska enligt förslaget den enskilde arbetsgivare som önskar anställa utländsk arbetskraft göra denna bedömning från fall till fall.

Den som arbetskraftsinvandrar ska få tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd som ska beviljas först på två år och därefter kunna förlängas med ytterligare två år. Därefter ska permanent uppehållstillstånd kunna beviljas. Under de första två åren ska de tidsbegränsade uppehållstillstånden vara kopplade till en viss arbetsgivare och därefter till en viss bransch. Om anställningen upphör och personen inte hittar ett annat arbete inom tre månader ska uppehållstillståndet dras in och personen måste lämna landet.

Ansökan om förlängning av uppehållstillstånd får göras inifrån Sverige. En person som har ett arbete ska därmed inte längre behöva åka till hemlandet för att göra en ny ansökan när tillståndet gått ut.

Tillfälligt uppehållstillstånd för arbete ska enligt förslaget kunna sökas vid vistelse i Sverige även om man är asylsökande. Det innebär att det ska vara möjligt för asylsökande som fått avvisningsbeslut att byta spår – dvs. att en person som först sökt asyl i Sverige ska kunna söka uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare i stället. Villkoret är dock att den asylsökande ska ha haft en anställning sedan minst sex månader tillbaka och att det finns avtal om anställning för ytterligare tolv månader framåt. Förutsättningarna för att få undantag från kravet på arbetstillstånd för asylsökande skärps.

Gäststudenter som avslutat utbildning i Sverige ska enligt förslaget kunna beviljas uppehållstillstånd utan att behöva lämna landet.

5Vänsterpartiets utgångspunkter

Att människor av olika skäl flyttar mellan länder är en naturlig process som ställer naturliga krav på samhället och något som tillför nya erfarenheter och kunskaper. Vänsterpartiet vill ha en human och rättvis invandringspolitik. Rätten till asyl är grundläggande, och detta är reglerat i en rad internationella konventioner som Sverige undertecknat. Det handlar därmed om ovillkorliga rättigheter som inte är tänjbara i förhållande till den svenska konjunkturen eller till vårt behov av arbetskraft.

Det finns emellertid mycket som tyder på att just behovet av arbetskraft kommer att öka under de kommande åren. Det innebär att den arbetskraft som redan finns i landet, de som i dag befinner sig långt från arbetsmarknaden inräknade, inte kan bedömas vara tillräcklig för att fylla detta behov. Vänsterpartiet välkomnar självklart att det arbetskraftsbehov som kommer att finnas i framtiden får tillgodoses även av utomeuropeisk invandring.

Det är i sammanhanget viktigt att betona att den föreslagna utformningen av ett system för utökad arbetskraftsinvandring är mycket väl samordnad med regeringens övriga åtgärder för att luckra upp reglerna på arbetsmarknaden och nedmontera den svenska modellen. Det regeringen gör är att tona ned asylrätten, och därmed flyktinginvandringen, för att i stället helt fokusera på arbetskraftsinvandring – detta för att arbetsgivarna fritt ska kunna handplocka mer lönsamma grupper som tillfälligtvis kan passa de behov den svenska konjunkturen anger.

Denna syn på invandring ligger helt i linje med den utveckling som vi ser inom EU och i övriga västvärlden. Det innebär att mindre tyngd läggs vid rätten till asyl för att i stället betona ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring. EU-kommissionen har nyligen lagt fram ett förslag om import av högutbildad arbetskraft till EU genom ett s.k. blue card-system. Detta sker samtidigt som murarna runt Fästning Europa byggs allt högre, militariseringen vid yttergränserna ökar och möjligheterna att söka asyl i EU kraftigt har begränsats.

Att införa snabbfiler för önskvärd arbetskraft av olika slag är ingen lösning på vare sig den europeiska eller den svenska flyktingkrisen, vilket ofta påstås i debatten. Arbetskraftsinvandring är ingen lösning för alla de människor som tvingas fly sina hemländer och som förvägras rätten att söka asyl genom den restriktiva gemensamma flyktingpolitiken inom EU. Det som i stället måste göras är att skapa legala vägar för människor att söka asyl. Ingen sammanblandning får ske mellan asylrätten och arbetskraftsinvandring. Det är också avgörande att ett system för ökad arbetskraftsinvandring utgår från ett internationellt perspektiv.

6Förslagens konsekvenser

Att öppna för ökad arbetskraftsinvandring till Sverige ställer krav på att det ska finnas garantier för att den som invandrar inte utnyttjas och att arbets- och anställningsvillkor ska vara desamma som för andra på den svenska arbetsmarknaden. För Vänsterpartiet är det avgörande att samma villkor ska gälla för alla som jobbar i Sverige, oavsett nationalitet och etnisk bakgrund. En utökad arbetskraftsinvandring ställer därmed krav på stärkta kollektivavtal och fackligt inflytande. Ingen sammanblandning får heller ske mellan asylprocessen och system för arbetskraftsinvandring. Den modell som regeringen och Miljöpartiet företräder, enligt propositionen, bryter tydligt mot dessa grundläggande utgångspunkter.

Den högermodell för arbetskraftsinvandring som nu är i fråga, med totalt fokus på arbetsgivarnas behov av arbetskraft, är en del i regeringens strategi att försvaga arbetarna, kollektivavtalsmodellen och de fackliga organisationernas styrka. Det är därmed en del i en utveckling som fördjupar klyftor och tydligt befäster den etniska indelningen av arbetsmarkanden.

6.1Urholkning av asylrätten

Trots fortsatt mycket allvarliga brister i den svenska asylprocessen, och trots att människor fortfarande tvingas gömma sig utan rättigheter vare sig på arbetsmarknaden eller i samhället i övrigt, diskuteras nu i princip enbart frågan om arbetskraftsinvandring. Den tidigare tvärpolitiska uppslutningen kring flyktingars rättigheter är som bortblåst.

Det föreslås i propositionen att asylsökande som fått avslag på sin asylansökan och som haft en anställning i minst sex månader ska kunna byta spår och i stället söka uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare. Vänsterpartiet ställer sig mycket kritiskt till detta. En sådan modell skulle allvarligt urholka asylrätten. Bristande rättssäkerhet i asylprocessen kan aldrig lösas genom en alternativ möjlighet till uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl. Detta skulle leda till svåra orättvisor och försätta asylsökande i en extremt utsatt position som arbetssökande. Den som anser sig vara hotad av tortyr i hemlandet är sannolikt beredd att godta slavliknande arbetsvillkor. Vidare skulle stora grupper av asylsökande som av olika skäl inte är arbetsföra aldrig lyckas åtnjuta en sådan eventuell alternativ grund till uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl. Möjligheten till spårbyte riskerar att befästa föreställningen att många av dem som kommer till Sverige för att söka asyl egentligen skulle sakna riktiga asylskäl och enbart kommer hit för att få ett bättre liv. Detta är naturligtvis helt felaktigt. Problemet med den svenska asylprocessen är att alltför många förvägras rätten till skydd undan förföljelse – inte att de skulle ha fel skäl att komma hit. Detta är särskilt viktigt att betona i en tid när i stort sett samtliga övriga partier verkar ha slutat prata om flyktingars rättigheter till en fristad och bara vill tala om rätten att komma hit för att arbeta.

Dessutom löser förslaget inte situationen för den grupp människor som i dag lever som papperslösa i Sverige, av vilka många redan har arbete. Vi återkommer till detta längre fram.

6.2Risk för braindrain

Propositionen innehåller i princip inga resonemang om vilka konsekvenser ett system med arbetskraftsinvandring har på de länder varifrån arbetskraften utvandrar, eller vilket ansvar detta innebär. För Vänsterpartiet är det avgörande att en politik för ökad arbetskraftsinvandring måste bygga på internationell solidaritet och på en rättvis politik om bistånd och utrikeshandel.

Sverige liksom övriga rika länder i världen har blivit alltmer aggressiva i sina försök att rekrytera arbetskraft från tredje världen. Särskilt problematiska och direkta konsekvenser får detta för hälsosektorn. Malawi utgör ett tydligt exempel. Kvar i landet finns endast en läkare på 50 000 personer. Det sägs också finnas fler malawiska läkare i Manchester i England än i hela Malawi.

Det är ett svåröverstigligt problem att människor utbildas i den fattiga världen för att sedan lockas till den rika. Uppskattningsvis kostar en allmänläkare närmare en halv miljon kronor att utbilda. Den afrikanska samarbetsorganisationen AU har beräknat att låginkomstländerna i världen på detta sätt sponsrar höginkomstländer med ca 500 miljoner dollar årligen i utvandrad, färdigutbildad arbetskraft inom hälsosektorn.

Detta är särskilt alarmerande eftersom Europa utbildar ca 174 000 läkare per år, medan hela den afrikanska kontinenten utbildar endast drygt 5 000 läkare per år. Afrika söder om Sahara har totalt ca 600 000 läkare, barnmorskor och sjuksköterskor, vilket utgör ca 1 % av dessa kategorier i hela världen, trots att Afrika har ca 10 % av världens befolkning.

I rapporten The Least Developed Countries Report 2007 definierar FN-organet Unctad risken för braindrain som ett av den afrikanska kontinentens största hinder för ekonomisk utveckling. Ungefär 20 000 högutbildade personer lämnar redan i dag Afrika varje år. Under de senaste 40 åren har 1,2 miljoner högutbildade lämnat Latinamerika för att arbeta i USA, Kanada eller Storbritannien.

Vänsterpartiet menar att regeringens förslag inte tillräckligt tar hänsyn till denna problematik. Vi befarar vidare att propositionens förslag om att gäststudenter som slutfört högskolestudier eller forskarutbildning ska få söka uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige, ytterligare riskerar att bidra till utarmningen av utbildad arbetskraft i utomeuropeiska länder.

6.3Fler arbetande fattiga

Regeringens förslag skiljer sig från EU-kommissionens förslag om gräddfil för högutbildad arbetskraft såtillvida att det snarare är lågutbildad arbetskraft som efterfrågas för att fylla behoven på den låglönemarknad man vill införa. Svenska Dagbladet skrev följande i en ledare den 6 maj 2002:

Sverige behöver både fler välutbildade specialister och okvalificerad arbetskraft som tar sig an de minst attraktiva tjänsterna inom välfärdssektorn. Sådana är de ekonomiska och sociala realiteterna för ett litet land där de infödda har höga anspråk på löner och service men låg nativitet.

Den modell för arbetskraftsinvandring som regeringen förespråkar ligger helt i linje med detta. Den nordiska välfärdsmodellen har varit framgångsrik i att driva fram en ständig utveckling av arbetsmarknaden och minska marknaden för lågproduktiva, lågavlönade och dåligt utvecklande arbeten, särskilt inom privat tjänstesektor. Just denna arbetsmarknad vill regeringen nu stimulera fram. Tanken är att sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna, en kraftig minskning av de arbetsmarknadspolitiska programmen och krav på arbetssökande att acceptera första bästa jobb ska öka konkurrensen om varje ledigt jobb och pressa ned de lägsta lönerna.

Vad det handlar om är att regeringen vill stimulera framväxten av en otrygg låglönemarknad i den privata tjänstesektorn där ungdomar, lågutbildade och utlandsfödda ska jobba. Detta är en politik som urholkar legitimiteten för hela skattesystemet och som syftar till att slå sönder solidariteten mellan människor. Vänsterpartiet avvisar bestämt denna politik och föreslår reformer som pekar i motsatt riktning.

6.4Slopad arbetsmarknadsprövning

En huvudfråga i regeringens förslag är att slopa den myndighetsbaserade prövningen av brist och arbetskraftsbehov. I stället ska den enskilde arbetsgivaren själv göra denna bedömning från fall till fall. Motiveringen är att det är arbetsgivaren som bäst anses ha kunskap om vilken kompetens som behövs i företaget. Detta innebär att arbetsgivarna själva får bestämma behovet av arbetskraft utan att behöva ta hänsyn till om kompetensen finns i landet. Risken är därmed uppenbar att personer som arbetskraftsinvandrar hamnar i ett underläge och inte ges möjlighet att tillvarata sina intressen. Detta riskerar i sin tur att undergräva villkoren på den svenska arbetsmarknaden. LO skriver följande i sitt remissvar:

Med ständig tillgång på personal känner inte arbetsgivaren press att höja attraktionen i arbetstillfällena. I stället för att hänvisa arbetsmiljöer som inte är attraktiva nog för européer åt tredjelandsmedborgare, bör ett tryck sättas på dessa branscher att förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren.

Mot bakgrund av detta är det absolut nödvändigt att definitionen såväl som bedömningen av brist görs opartiskt och objektivt. Det bästa sättet att garantera det är att beslutet tas av en myndighet. Dessutom är det av mycket stor vikt att arbetsmarknadens parter ges tillfälle att yttra sig i bristfrågan med hänsyn till sin kunskap om läget på både enskilda arbetsplatser och arbetsmarknaden i stort. LO skriver vidare:

Om arbetsgivaren enskilt får avgöra om brist förekommer så kan denne kanske snarare se brist på billig arbetskraft och inte på själva tillgången på arbetskraft med rätt kvalifikationer. Vissa arbetsgivare erbjuder så dålig lön och arbetsmiljö att inga personer med kännedom om vad som anses normalt accepterar att arbeta under dessa villkor. Sådana arbetsgivare upplever säkert en brist. Om man låter arbetsgivaren själv bedöma bristsituationen uppstår därför en risk för att oseriösa arbetsgivare subventioneras.

Vänsterpartiet delar denna farhåga. Det är därför nödvändigt att bristbedömningen hålls objektiv och att den myndighetsbaserade prövningen bibehålls och att fack och arbetsgivare får möjlighet att både påverka definitionen av brist och vara med och avgöra om en bristsituation verkligen förekommer.

6.5Stark beroendeställning till enskilda arbetsgivare

De regeländringar som föreslås i propositionen innebär att en arbetskraftsinvandrares tillfälliga uppehållstillstånd ska vara knutet till en anställning hos en enskild arbetsgivare. Det innebär att arbetskraftsinvandrare hamnar i en mycket stark beroendeställning till sin arbetsgivare utan möjlighet att tillvarata sina intressen. Arbetsgivaren blir inte enbart överordnad på arbetsplatsen utan får också ett inbyggt migrationspolitiskt mandat. Om arbetsgivaren inte önskar behålla den anställde, står denne inte bara utan arbete utan hotas med snar avvisning ur landet om det inte inom mycket kort tid går att hitta en annan anställning.

6.6Otillräckliga garantier för rättvisa villkor

Det anges i propositionen att lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor visserligen inte ska vara sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen. Men i praktiken har dessa utfästelser ingen faktisk betydelse. För i och med att de fackliga organisationernas inflytande över behovet av arbetskraft beskärs så kraftigt som förslaget syftar till, minskar också kontrollen av att lönenivåer, arbetsförhållanden och andra villkor på arbetsmarknaden efterlevs. Det talas högstämt om att öppna nya vägar till Sverige, men risken med regeringens förslag är i stället att lönerna dumpas och att de sociala villkoren urholkas.

6.7Minskad rätt att arbeta under asyltiden

Enligt propositionens förslag ska möjligheten att arbeta under asyltiden begränsas. Asylsökande som saknar identitetshandlingar eller inte medverkar till att klargöra sin identitet ska enligt förslaget inte längre undantas från kravet på arbetstillstånd. Orsaken sägs vara att den ordning som gäller i dag innebär en stor arbetsbörda för Migrationsverket som man härigenom avser att underlätta.

Vänsterpartiet avvisar detta förslag. Vi menar tvärtom att möjligheterna att arbeta under asyltiden måste stärkas jämfört med i dag och att detta ska vara regel snarare än undantag. Detta är viktigt inte minst av integrationspolitiska skäl för att stärka flyktingars möjligheter på arbetsmarknaden och fortsatta liv i Sverige. Regeringens förslag slår mycket hårt mot flyktingar med starka skyddsskäl eftersom dessa personer per definition regelmässigt har stora svårigheter att kunna skaffa fram identitetshandlingar. Risken är att personer som har lättare att skaffa fram identitetshandlingar därmed kommer att kunna använda asylprocessen och utnyttja den föreslagna möjligheten att byta spår efter sex månaders anställning på bekostnad av andra sökanden som saknar den möjligheten. Utöver att undergräva asylprocessen skulle detta förslag också kräva en omfattande och onödig byråkrati för att kunna avgöra om personer verkligen medverkat till att klargöra sin identitet eller inte, vilket kommer att innebära förlängda handläggningstider.

6.8Sveket mot de papperslösa

Regeringens och Miljöpartiets förslag innebär inte, även om man gör allt för att försöka framställa det så, någon lösning för alla de papperslösa som i dag finns i landet, som kanske har ett arbete men som aldrig har sökt asyl.

För Vänsterpartiet är det självklart att de mänskliga rättigheterna gäller för alla, och vi vill att också gömda och papperslösa ska få rätt till vård och att barnen ska få rätt att gå i skolan. Vi kräver också en starkare ställning för papperslösa på arbetsmarknaden, väl medvetna om att det är de arbetsgivare som utnyttjar de papperslösa som är de stora brottslingarna och inte de papperslösa.

För oss är det dock inte tillräckligt att enbart stärka de papperslösas ställning i samhället, eftersom det trots allt riskerar att innebära att befolkningen delas in i ett A- och ett B-lag. En sådan uppdelning är förödande för såväl den som lever utan papper som andra i Sverige vars rättigheter och ställning på inte minst arbetsmarknaden urholkas. Ytterst handlar det därför om rätten till uppehållstillstånd och om rätten för gömda och papperslösa att få bygga ett nytt liv i Sverige utan fruktan för utvisning.

Däremot anser vi att det är fullständigt orimligt att den som är papperslös i Sverige i dag ska uteslutas från möjligheter att söka uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl i ett utvidgat system för arbetskraftsinvandring. Det skulle innebära att människor som redan lever och arbetar här ska avvisas samtidigt som annan arbetskraft importeras för att utföra samma arbete.

Mot bakgrund av de genomgripande försämringar som regeringens och Miljöpartiets förslag skulle innebära för asylrätten och för villkoren på arbetsmarknaden, som redogjorts för ovan, bör riksdagen avslå regeringens proposition 2007/08:147 Nya regler för arbetskraftsinvandring. Detta bör riksdagen besluta.

Om förslaget ändå bifalls av riksdagen bör regeringen återkomma med förslag på övergångsregler som ger asylsökande och papperslösa som i dag befinner sig i Sverige och som inom en bestämd tid kan uppvisa anställningsbevis möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl inifrån Sverige. Detta bör riksdagen begära.

7Ett system för arbetskraftinvandring på rättvisa villkor

Utgångspunkten för Vänsterpartiets politik är att invandring bidrar till att vitalisera den svenska arbetsmarknaden, ekonomin och samhället i övrigt. Vänsterpartiet är alltså positivt till en utökad arbetskraftsinvandring till Sverige. Vissa tydligt uppställda villkor ska emellertid vara gällande:

Ingen sammanblandning med asylrätten. Den sammanblandning som förslaget om spårbyte innebär hotar asylrättens integritet och riskerar att underminera hela asylsystemet. Nuvarande bristande rättssäkerhet i asylprocessen kan aldrig lösas genom en alternativ möjlighet till uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl. Detta skulle leda till svåra orättvisor och en osund hets att hitta arbete bland asylsökande.

Nej till gästarbetarsystem. Det måste röra sig om permanenta uppehållstillstånd för de personer som omfattas av arbetskraftsinvandringen. Rätten för arbetstagaren att återförenas med sina anhöriga i Sverige måste garanteras. Detta innebär att de medföljande också ges permanenta uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Rättvisa villkor och social trygghet ska garanteras. Den som beviljas uppehållstillstånd och arbetstillstånd av arbetsmarknadsskäl ska oinskränkt ha tillgång till det sociala trygghetssystemet på samma villkor som svenska medborgare. Arbetskraftsinvandring får inte äga rum under sådana förhållanden att den kan utgöra ett hot mot kollektivavtal och arbetsrätt.

Myndighetsbaserad prövning och fackligt inflytande. Den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen ska behållas. Frågan om brist och påföljande arbetskraftsbehov ska alltså prövas av Arbetsförmedlingen med yttrande från representanter för de fackliga organisationerna och arbetsgivarna. Vi avvisar kraftfullt att det ska vara upp till arbetsgivarna att från fall till fall avgöra arbetskraftsbehovet.

Ingen dränering får ske av utvecklingen i andra länder. Arbetskraftsinvandring får inte innebära att fattiga länder utsätts för braindrain av sin mest välutbildade arbetskraft. Internationell solidaritet måste vara överordnat, och fattigare länder måste ges möjligheten att utveckla sin ekonomi bl.a. genom skuldavskrivningar och kontroll över naturresurser och industriell produktion.

Skärpt kontroll av ordning och reda på arbetsmarknaden. De fackliga organisationerna ska ges utökad rätt att kontrollera efterlevnaden av kollektivavtal. Arbetsgivare bör vara skyldiga att lämna uppgifter så att den fackliga organisationen kan bevaka att arbetsgivarna följer och tillämpar träffade avtal. Vidare bör beviljandet, kontrollen och tillsynen av F-skatt skärpas. Detta behövs för att komma till rätta med att arbetstagare, i strid med arbetstagarbegreppet, med hjälp av F-skatt utges för att vara egenföretagare, vilket riskerar att användas som medel för att dumpa villkor och löner. Vi vill också öka kontrollen av bemanningsföretag.

Intensifierad kamp mot strukturell och annan diskriminering. Arbetskraftsinvandring får aldrig bli en ursäkt för att inte lösa de strukturella problem som stänger ute invandrade från arbetsmarknaden eller tvingar kvinnor till att ofrivilligt arbeta deltid. En intensifierad kamp mot strukturell och annan diskriminering på arbetsmarknaden är en nödvändig förutsättning för att arbetskraftsinvandring kan komma i fråga.

Regularisering av papperslösa. Vänsterpartiet är som vi tidigare nämnt mycket kritiskt till att utforma system för arbetskraftsinvandring som inbegriper möjligheter till spårbyte. För att långsiktigt lösa situationen för den grupp som i dag lever gömda i Sverige utan papper och som inte kan återvända till sina hemländer krävs att en amnesti genomförs. Samma möjligheter att bygga sitt fortsatta liv i Sverige ska ges till alla, oavsett om man lyckats få tag på ett arbete eller inte.

Gömda och papperslösa måste få möjlighet att bygga ett nytt liv i Sverige, utan fruktan för utvisning. Därför bör en amnesti genomföras såväl för dem som fick avslag på den tillfälliga asyllagen som för de papperslösa som aldrig varit inne i asylprocessen men varaktigt lever i Sverige.

En human och rättvis flyktingpolitik. För att ett system med ökad arbetskraftsinvandring ska vara möjligt att genomföra krävs att kraftfulla insatser görs för att förbättra flyktingpolitiken i Sverige och inom EU. Lagliga vägar att söka asyl i Europa måste skapas. Det handlar också om att värna rätten till familjeåterförening i Sverige, att skapa en rättssäker asylprövning som ger skydd till dem som söker skydd undan förföljelse och om kraftfulla insatser för att asylsökande och flyktingar ges de förutsättningar som behövs för fortsatt liv i Sverige och för likvärdigt deltagande på den svenska arbetsmarknaden.

Regeringen bör återkomma med förslag om utökade möjligheter till arbetskraftsinvandring i enlighet med det ovan anförda. Detta bör riksdagen begära.

Stockholm den 20 maj 2008
Kalle Larsson (v)
Torbjörn Björlund (v)	Josefin Brink (v)
LiseLotte Olsson (v)