Läsa för livet

Anf. 164 Per Svedberg (S)

Fru talman! Rubriken på betänkandet Läsa för livet är mer omfattande än vad man kan tro. De texter och de tankegångar som presenteras i betänkandet är i mångt och mycket klockrena. Till att börja med vill jag säga att jag stöder alla våra reservationer, men jag vill lyfta fram reservationerna 12 och 22. Vi har precis fått en PISA-rapport med alarmerande resultat när det gäller läsförståelse. Läsförståelse är grund för att det som beskrivs i betänkandet ska ha någon betydelse. Alltså blir frågan betydligt större än bara det här betänkandet. Jag tänkte illustrera detta lite grann med egna erfarenheter, och jag vill också göra några reflexioner utifrån mina barns skolgång. Jag var en arbetarunge när jag gick i skolan. Jag hade en lärare som var hyfsat opedagogisk. Han sade ungefär så här: Per, om du läser något, vad läser du då? Och sedan sade han lite fult: Är det Kalle Anka kanske? Det var en upplevelse som jag inte reflekterade så jättemycket över då, men jag såg ju att det fanns andra ungar som läste. Någonstans här hände det något hos Per. Det var att det här med läsning nog inte var så viktigt direkt, eftersom det inte togs på allvar att jag skulle läsa något. Sedan kom jag en bit upp i skolgången och hamnade på högstadiet. Där träffade jag en bibliotekarie som helt plötsligt gjorde någon typ av snabbanalys av Per och hanterade mig på ett sådant sätt att jag plötsligt stod där med en bok i handen. Jag stod med en bok i handen som jag var helt övertygad om att jag skulle läsa och frågade mig vad det berodde på. Jag har som sagt följt mina barn och sett hur skolbiblioteken har fungerat från tid till annan. På några av de skolor som de har gått i har man haft ett skolbibliotek som inte har fungerat, det vill säga bemannat med personal som i princip har lärt sig hur man gör när man ska registrera att någon har lånat en bok, inget mer. I en av våra reservationer pratar vi ganska mycket om behovet av att ha bibliotekariekompetens. Jag förstår att regeringen inte tycker att det är så himla viktigt att man är intresserad av att lyfta fram frågan. Jag hoppas att ni förstod den illustration jag gjorde, att det handlar precis om det. Det handlar om hur jag blir mottagen när jag ska låna min bok eller om vem det är som kan entusiasmera mig till ett läsande. De läsfrämjande åtgärder som regeringen beskriver i betänkandet är jättebra. Senast i går fick vi en rapport från Kulturrådet som beskriver att det har kommit in ett antal ansökningar och att man har delat ut pengar. Det som är lite spännande är att projekt som "Läs för mig, pappa!" och liknande återkommer. Alltså kanske man borde ha underhållit dem redan från start i stället för att avveckla dem. Det pekar också på att läsandet inte är så givet för alla grupper. Om vi då ska dra det ett varv till kan vi fundera lite grann över allt som händer när man eldar bilar och när man ställer sig utanför. Vad beror det på? Förmodligen okunskap. Under mina tidiga år som politiker sade man: Per, du måste läsa mycket, du måste lära dig mycket och du måste ta till dig mycket, för du vet att kunskap är makt. Då kan man indirekt säga att det här betänkandet också handlar om demokrati, en demokratiaspekt som vi måste komma ihåg. I föregående debatt blev det mycket diskussion kring att en insats som är betydande för kultursektorn och kulturområdet är skattesänkningarna. Vad bra! Men jag tror inte på det. Jag tror inte att det är det som är betydande. Är man övertygad om det - fine, det får man vara - kan man fundera lite grann över vilka det är som behöver komma in i samhället. Vilka är det som behöver få makt och känna ansvar? Ja, det kanske är jag som har fått max av alla jobbskattevdrag. Men det är ju inte min kompis som inte har fått något jobbskatteavdrag, eftersom han är arbetslös, och inte min släkting som har varit sjukskriven under större delen av sitt liv. De skulle behöva få makt. De skulle behöva få en ingång till vårt samhälle. Och vad får man det av? Jo, man får det av kunskap, och kunskap tar man till sig genom läsandet. Med risk för att jag kan ha fel visar PISA-rapporten möjligen att det var en av sex i grundskolan som inte fixade läsförståelsen. Om vi då vidgar begreppen lite kanske vi kan tillstå att det är två av sex som inte skulle förstå det som står i betänkandet. Det manar till lite eftertanke, tycker jag. Om vi då funderar lite grann på det här kanske vi också förstår storheten i vad läsandet betyder. Det kanske skulle motverka ett antal destruktiva krafter, krafter som bär i väg åt helt fel håll utifrån ett samhällsperspektiv, som struntar i att vi behöver hjälpas åt och som struntar i att vi är medmänniskor. Med ökad förståelse och ökad kunskap kanske vi hade haft ett bättre samhälle. Hade det då inte varit bättre att använda de skattesänkningar ni har gjort till att stärka den här sektorn ytterligare för att se till att alla barn får verktygen för att förstå de skrifter som finns? Det skulle skapa ett bättre samhälle. Det finns en post i betänkandet som handlar om att man gör en omfördelning inom folkbildningsområdet. Det är lite intressant, för det blir liksom som ett trolleri. Samtidigt blir det lite förvånande om det nu är så att Alliansen inte har förstått folkbildningens roll och funktion. Alla som har rört sig inom folkbildningsområdet vet att där pratar vi väldigt mycket om läsandet. Som ni kanske har förstått har jag inte skrivit så mycket i mina dar, men det var folkbildningen som gjorde att jag kunde ta steget och vågade skriva, på samma sätt som den gav mig verktygen för att våga läsa högt. Då blir det lite intressant när man gör trolleritricket med de 30 miljonerna, samtidigt som man gör avkall på den fria folkbildningens roll. Då kan jag ställa mig frågan: Varför blir det så? Lars-Axel var inne på att folkbildningens och studieförbundens funktioner faller tillbaka på kommunerna. Okej. Jag tror att vi förde det här resonemanget också i fjol just inom folkbildningsområdet. Nu kan vi ta det här ett varv till eftersom det bevisligen finns i betänkandet. Då sades det nämligen att det skulle upparbetas en dialog mellan regeringen och SKL för att hitta formerna för att inte gå den utveckling till mötes som Lars-Axel beskrev. Då blir den enkla frågan till kulturministern, och den kanske hon kommer att beröra: Hände det något med det? Vi har inte hört något. I ett samhälle där vi känner att fler hamnar vid sidan om, där fler får det besvärligare, är det här betänkandet av största vikt. Det går att göra skillnad; man kan göra mer skillnad. Jag tycker att vi är skyldiga de medborgare som står längst ifrån att skapa förutsättningar för ett läsande, så man får verktygen att delta i den samhällsprocess som vi alla lever i och möjligheten att ta del av de uttryck som kommer. (Applåder)

Anf. 165 Tina Ehn (MP)

Fru talman! Det blir en lång debattdag, men så är det också stora och viktiga frågor för oss allihop. I går var det en stor tillställning, Nobelfesten. Alice Munro, Nobelpristagaren i litteratur, har sagt: Under 20 år har jag inte haft en enda dag då jag inte har behövt tänka på andras behov. Och detta betyder att skrivandet har fått anpassa sig till det. Sverige behöver en ambitiösare kulturpolitik, en annorlunda skolpolitik, en politik som jämnar ut klyftor och en politik för hela landet. Sverige behöver en politik som klarar av att ha flera bollar i luften samtidigt och dessutom fixar att fånga upp dem utan att de slår i backen. Vi har i dagarna fått en PISA-rapport som bekräftar det många, inte minst inom utbildningsområdet, har misstänkt, nämligen att svenska skolelevers resultat dyker. Den rådande politiken och de ifrågasatta reformerna duger inte. Politik är ofta stora ord och mycket motsättning, men den får aldrig vara bara det. Det måste finnas substans och klokskap, och den bör dessutom vila på forskning och vetenskap. Att hålla många bollar i luften är att vara duktig på att jonglera, vilket är en svår konst. Kultur och konst ingår som så mycket annat här i världen i begreppet bildning, i alla fall som jag och Miljöpartiet ser på saken. I dagens Sverige har man separerat bildning från utbildning och konst och kultur från kärnämnesverksamheten. Det har blivit något extra utöver basverksamheten. Regeringen har minskat betydelsen av bildning i utbildningen och anpassat sig till det som marknaden just nu efterfrågar. Det blir ett kortsiktigt perspektiv. Jag upprepar saker som tidigare har sagts, men det är nödvändigt. Regeringen tog bort estetisk verksamhet på gymnasiet utan att ersätta det med något annat. Regeringen minskade möjligheterna att utbilda lärare i estetiska ämnen som ska täcka upp de behov som finns. Regeringen genomförde en lag om skolbibliotek utan att fastslå att det behövs skolbibliotekarier, och regeringen genomförde reformer som inte var tillräckligt förarbetade, såsom lärarlegitimationen. Jag undrar: Hur tänkte regeringen? Förmodligen tänkte man jobbskatteavdrag, men med facit i hand: Våra barn behöver en bra start i livet genom att politiken verkligen bryr sig om skolan och dess innehåll och lärarnas och elevernas situation. Har kulturministern och utbildningsministern satt sig ned och talat igenom läsning och främjande av läsning? Vi har fått chockartade uppgifter från PISA-undersökningen, OECD:s stora undersökning om skolresultaten i den utvecklade världen. Sverige fortsätter att halka efter. Allt fler unga får inte den tid och det stöd de behöver för att klara matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Läsförståelse är en del av det vi behandlar i dagens betänkande Läsa för livet . Läsning och läsförståelse kan göra livet lätt eller till en kamp. När utbildningsministern ska förklara resultatet i PISA-rapporten skyller han ifrån sig. Det är lärarnas fel, det är elevernas fel och det är Göran Perssons fel. Det är allas fel utom hans eget. Att beskåda utbildningspolitiken från kulturutskottets område har gett mig många olustkänslor under åren. När utbildningsministerns senaste åtgärd för skolan är att låsa dörren vid sen ankomst undrar jag vilka visioner det finns för utbildningen i Sverige. En helsida om att låsa dörren för Sveriges elever, vad är det för vision? Var finns tankar och idéer om att öka lusten, stötta lärarna och satsa på utveckling och utbildning? Hur ser regeringen på utmaningarna i utbildningsfrågorna? Hur ser kulturministern på PISA-undersökningens resultat? Dagens betänkande behandlar ett politiskt hett område, och det är bra att kulturministern är här. Jag lyssnade bitvis på gårdagens debatt om utbildningspolitiken, men utbildningsministern verkade inte delta i den. Vi har alla ett politiskt ansvar, och vi ska göra vårt bästa. Vi har haft en alliansregering i sju år och sett reformer inom skola och utbildning som fått många att undra om dessa reformer verkligen är rätt. Stor kritik har riktats mot dagens utbildningspolitik och reformer som inte varit särskilt genomtänkta eller ens vilat på forskning. Den mycket uppmärksammade PISA-rapporten är ett bevis på regeringens misslyckande. Kommer vi att klara att ge människor chansen att läsa för livet, det som vi i dag debatterar? Jag och Miljöpartiet vill i dagens debatt lyfta fram flera delar som hör till samhällets pussel för läsandets möjligheter. Låt mig först hänvisa till det särskilda yttrande som Miljöpartiet har avseende läsfrämjande insatser där vi utvecklar vår syn på samhällets ansvar för läsandet och hur det borde växlas in i investeringar i skolan. Vi gör stora investeringar på skolområdet. I betänkandet har vi ett antal reservationer om kompetensutveckling för lärare på läs- och skrivområdet. Det handlar om att fler som arbetar med läsförståelse, till exempel bibliotekarier, ska omfattas av insatser för kompetensutveckling, precis som Litteraturutredningen säger. En reservation som Miljöpartiet har anslutit sig till handlar om läsombud i förskolan. Vi lyfter också fram frågan om skolbibliotekariernas roll. Fakta visar att elever i skolor med skolbibliotek och utbildade bibliotekarier har 10-20 procent högre resultat i standardiserade lästester än elever i skolor med sämre biblioteksresurser. Miljöpartiets syn på bibliotek är att det i första hand inte är den samling böcker som skolan har tillgång till som är avgörande utan tillgången till en skolbibliotekarie. Miljöpartiet lyfter också fram folkbibliotekens möjlighet att arbeta aktivt med e-böcker. Vi tror att det behöver tas politiska initiativ i den frågan. I reservationen har vi lyft in det som har gjorts i Norge. Där har staten utformat ett digitalt biblioteksavtal så att böcker som publicerades i Norge mellan 1900 och 2000 ska kunna läggas ut fritt i ett digitalt bibliotek. Äldre böcker ska kunna laddas hem, och upphovsrättsskyddade verk kommer att finnas för läsning på skärmen. Frågan om e-böcker är en viktig framtidsfråga. Så säger utskottet i svaret, och jag håller med. En annan reservation handlar om biblioteksersättningen och upphovsmännens villkor. Upphovsmännens förhandlingsrätt om biblioteksersättningen verkar vara fortsatt hotad. Vi vill att den skyddas och förtydligas. Vi har sedan länge ett väl fungerande ersättningssystem. Vi värnar detta system och anser också att biblioteksersättningen borde höjas. Reservationen om biblioteksersättningens utformning och framtida inriktning tar upp det som klargörs i propositionen, nämligen att ersättningen ska ses över. Men vad innebär det? Ett par reservationer handlar om litteratur i internationellt perspektiv och biståndsperspektiv. En reservation handlar om bokmoms på e-böcker. En reservation som de rödgröna har gemensamt tar upp frågan om en nationell biblioteksstrategi. Vi ser att regeringen anser att man har gett ett uppdrag till Kungliga biblioteket om en nationell överblick på biblioteksområdet. Vi tycker inte att det är tillräckligt och föreslår att en strategi tas fram som tar sig an fler utmaningar och som tydligt kan ge stöd och främja bibliotekens planering och uppföljning. Herr talman! Jag stöder givetvis alla våra reservationer men yrkar bifall till reservationerna 2 och 6.

Margareta Larsson (SD)

Anf. 166 Margareta Larsson (SD)

Herr talman! Jag ska nog bara yrka bifall till reservationerna 2, 13, 15, 19, 21, 23, 29, 30 och 37. Det betänkande vi har framför oss följer ju på en diger utredning som behandlar litteratur, ett komplext och brett ämne som är utsatt för en snabb samhällsomvandling. Trots alla farhågor från olika aktörer tror jag att så länge människor kan läsa är texten som medium ohotad. Formerna kan ändras, men förmedling av information för nöje eller nytta genom skriven text kommer att bestå. Därmed inte sagt att vi sverigedemokrater är nöjda med tillståndet i dag i Sverige. Det var roligt att höra Per Svedbergs anförande om sina personliga upplevelser, sin barndom och sin relation till böcker. Det är ett trevligt inslag när det kommer sådana personliga upplevelser, för då rycks man upp lite i bänken om man har somnat till lite grann. Jag har också en erfarenhet jag skulle vilja dela med mig av. Den kommer från en affärsbekant som jag har, en väldigt framgångsrik sådan som är ute och reser mycket i världen. Då faller det sig naturligt att närvara vid middagar och bjudningar. Det intryck han har berättat att man i andra länder har av oss svenskar är att det är svårt att föra ett samtal med oss eftersom vi har så låg bildning när det gäller kultur och litteratur. Det var rörande och intressant på något vis att höra. Man kan ju tänka sig in i att sitta i den situationen, oavsett varför man sitter i den. Det blir pinsamt för båda parter - dels för den som försöker föra ett samtal, dels för den som inte förstår och försöker undvika ämnet. Det är ingen bekväm situation. Kanske tänker man i stundens hetta: Vad var det jag gick miste om i skolan? När jag var liten läste vi mycket böcker. När jag var i tio- och elvaårsåldern läste jag många av Femböckerna och mycket science fiction som jag var väldigt intresserad av. Vi är väl eniga om att boken har vissa egenskaper som är nyttiga för hjärnan. Filmen matar oss hela tiden med färdiga bilder. Om vi läser en bok får hjärnan själv arbeta fram "filmen" i huvudet. Vi blir delaktiga i berättelsen på ett personligt sätt genom att själva omvandla orden till bilder. Det är en konstart som sätter fantasin i rörelse. Språket i boken ger en vägledning till hur man uttrycker sig i skrift och även i tal. Kan man uttrycka sig korrekt tas man på större allvar - även i den demokratiska processen. Jag tyckte att Per Svedberg uttryckte något liknande i sitt anförande. Herr talman! Vi vill satsa på att förstärka läsfrämjande insatser och därmed få fler att läsa. Vi vill lägga till pusselbitar som regeringen missat för att öka bredden hos dem som läser. Vi vill däremot inte som en reflexion av en marknad som förändras gå in med konstgjord andning. Vi skulle hellre vilja satsa på en omställning. Vi tycker att regeringen har kommit med en bra proposition men att den kanske hade kunnat göra lite mer. Jag kan känna att det finns en ängslighet att stöta sig med någon. Man försöker ordna in stödåtgärderna i befintliga system som ger ett så utslätat resultat som möjligt. Jag tror att vi är eniga om att boken är en kulturbärare av särskild rang. Vi hade gärna sett att regeringen införde mål om läsande i skolan. Till exempel gamla klassiker har en viktig roll att fylla då de uppenbarligen har varit populära under väldigt lång tid - en kvalitetsmärkning om man så vill. De kan väcka intresse för gamla och nya tiders ideal. Men det viktiga är egentligen inte vad barnen läser utan att barnen får lära sig att läsning kan vara kul och att de förväntas läsa. Vi skulle vilja ha klara och tydliga mål, inte bara för läsförståelse utan även för läsandet i sig som sedan leder till läsförståelse och kunskapstörst. Jag kan även tycka att regeringen hanterar läsandet lite valhänt. Man verkar inte våga ta ställning för litteraturen. Inte ens efter en utredning som var tillsatt för att behandla litteratur vill man ge pengar specifikt till litteratur- och läsfrämjande, utan man lägger dem i samma pott som all annan kultur inom Kultursamverkan. Efter att ha läst utredningen tycker vi att man skulle kunna öronmärka de pengarna, när vi nu har ett sådant viktigt problem. När det gäller folkbiblioteken anser vi att de är en viktig utjämningskanal för barn och unga vars föräldrar inte har bokhyllor fulla hemma. Regeringen har fortfarande inte kommit till något avslut när det gäller e-böcker heller, trots att dessa har funnits på marknaden ett bra tag och att allt fler läser romaner, faktatexter och noveller i mobilen eller paddan. Det är uppenbart att det finns motstående intressen här. Förlagen märker en vikande försäljning på andra områden och försöker ta igen intäkterna på e-böcker. E-böckerna kostar mindre att producera och framför allt att distribuera. Vi föreslår därför att regeringen tar tag i frågan för att få fler att låna böcker, oavsett om de är i elektronisk eller fysisk form. Rätten för biblioteken att låna ut böcker i stora mängder är ju en inskränkning i upphovsrätten. Vi anser inte att förlagen ska kunna gömma sig bakom argumentet att det är skillnad på en e-bok och en fysisk bok. Kommer inte parterna överens finns det alltid möjlighet att till exempel göra upphovsrättslagen teknikneutral. Sverigedemokraterna vill inte bara tydliggöra satsningarna för att öka läsförståelsen utan även i viss mån bredda den. I dagens läge finns det en stor mängd människor som saknar erkännande för sitt eget svenska skriftspråk. Jag kan nämna de synskadade. Invändningen att punktskrift inte är ett eget språk tvivlar jag lite grann på. Det är ju den enda kommunikationsform de använder för att uttrycka sig i skrift. Vi tillerkänner fler och fler minoriteter fler och fler rättigheter språkligt sett, men de personer som har svenska som modersmål och uttrycker sig eller kommunicerar i punktskrift kommer i skymundan. Vi skulle därför önska att punktskriften gjordes till ett officiellt språk så att de synskadade får bättre rättigheter, bland annat gentemot myndigheter. När det gäller satsningarna vill Sverigedemokraterna även att regeringens läsfrämjande och måluppfyllelse delrapporteras till riksdagen, gärna i en särskilt utsedd parlamentarisk grupp. I annat fall riskerar frågorna, tror vi, att falla i glömska eller kanske inte tas på allvar efter att den tillfälliga belysningen på sakområdet har försvunnit. Herr talman! Det råder inget tvivel om att litteraturbranschen står inför en strukturomvandling. Fler och fler engelskspråkiga böcker säljs, e-böcker tar en större del av marknaden och vi ser en försäljningskoncentration. Vi tror dock inte att ett halvhjärtat stöd till bokhandlarna är lösningen på problemet. Jag tror att branschen i stället skulle behöva stöd för att ställa om sig till en ny verklighet.

Bengt Berg (V)

Anf. 167 Bengt Berg (V)

Herr talman! NÄR du öppnar en bok öppnar du samtidigt porten till hemligheternas hus Det är världen som finns där inne Där inne finns allt det som gör livet större Där inne finns allt som gör världen mindre Där inne finns också någons drömmar och skratt och hopp Någons sorg, kanske, och gråt, saknad Vi kommunicerar dagligen med varandra genom olika språkliga uttryck. Vi talar, vi skickar sms via mobilen eller längre meddelanden via datorn. Vi meddelar omvärlden att vi finns, vad vi tänker och tycker, vad vi känner och tror, och verktyget är språket. Utan språk är vi handfallna. Att läsa är att förstå sig själv genom att förstå andra. I böckernas värld träder människor fram ur historiens djup och från andra delar av världen. Där finns plats för drömmar och äventyr, för fantasi och för verklighet. Litteraturen förmedlar allt detta, och allt finns att hämta på biblioteken alldeles gratis. Folkbiblioteken runt om i landet är mötesplatser och informationscentraler öppna för oss alla. Vänsterpartiet har i sin motion om läsning en rad förslag om hur läsandet ska stimuleras, hur litteraturen ska nå fram till alla och hur språkförståelsen ska öka. Jag vill yrka bifall till reservationerna 12 och 22, även om jag givetvis stöder alla våra underbara reservationer. Vi vill satsa på läsombud i förskolorna, vilket också Litteraturutredningen föreslår. Samtliga skolbibliotek ska vara bemannade med utbildade bibliotekarier och ha ett bra bokbestånd, också på de nationella minoritetsspråken och andra, för respektive kommun, vanliga språk, inklusive teckenspråket. Vi vill satsa på fortsatt stöd för läsfrämjande insatser både i folkbibliotekens och i läsrörelsernas regi. Hit hör särskilt riktade insatser för dem som mest behöver dem. Förutom att litteraturen utforskar vad det innebär att vara människa och förmedlar erfarenheter från andra liv än våra egna och andra samhällen än de som vi lever i spelar litteraturen en egen roll i samhällsdebatten och i gestaltandet av olika förhållanden runt om i världen och i våra inre. Men litteraturen kräver också sin egen plats och sin egen tid. En bok kan utgöra en glänta i det digitala bruset eller en efterlängtad oas i det samhälle som alltmer låter siffrorna svälla och överrösta oss. Vi vill ge alfabetet en plats i samhället. Utan bokstäver, ingen litteratur. Den fantastiska boken finns på biblioteket och är en guldgruva för själen, en syrebehållare för hjärnan och bränsle för hjärtat. Jag ska också säga något om språkförståelse. För barn och ungdomar är språkförståelsen och läsandet extra viktiga för att främja deras personliga utveckling och för att ge dem verktyg för livet som väntar. Det skrivna ordet har genom den nya tekniken och internet fått väldigt många att uttrycka sig över nätet. Jag skulle tro att det aldrig har skrivits så mycket och att alfabetet aldrig har varit i sådant intensivt bruk som det är i vår tid, och det är bra för en något grånad stöt som jag, som fortfarande vill krama en bok, att konstatera detta. Min ungdomlige partibroder Lars Ohly kommer att prata lite mer om den moderna teknikens böcker senare. Vänsterpartiet vill öka insatserna för att tillfredsställa de olika språkliga minoriteternas behov. Vi vill också ha en särskild riktning för olika språk- och läsinsatser till kulturellt eftersatta områden - det kan vara både i förorten och på landsbygden. Vänsterpartiet vill satsa stor kraft på olika initiativ för att främja språktillgången och därmed öka den samhälleliga gemenskapen. Vi vill satsa på fortbildning för dagis- och skolpersonal, för fritidsassistenter och för lärare. Studieförbund och folkbildning, ideella läsrörelser och andra organisationer bör också kunna aktiveras i en landsomfattande språkinsats. Utan författare, fotografer och konstnärer blir det inga böcker. För att ge dem rimliga ekonomiska livsvillkor och därmed skapa förutsättningar för ett nytt skapande i den kulturella näringskedjan vill Vänsterpartiet att nivån på biblioteksersättningen ska höjas rejält. Vi vill också ge stöd till kulturtidskrifterna, som utgör pilotprojekt, kan man kalla det för. En kulturtidskrift kan innan en trend kommer visa på vad som är i görningen, och den bidrar till den samhälleliga debatten och det demokratiska samtalet. Vi menar också att boken är gränslös. Vi menar att det skrivs otroligt värdefull litteratur som också ska komma oss i vårt kulna land uppe i höga nord till del. Därför vill vi också ge stöd till översättningar, och vi vill stötta översättarutbildningen som har bedrivit en väldigt bra verksamhet på Södertörns högskola men som tyvärr har gått i putten. Kulturen förmår att ge röst åt minoriteternas nedärvda samtida och framtida identitet genom att använda sig av den egna traditionen som omstöps och utvecklas alltmedan tiden går och samhällena förändras. Det har pratats om bildning här, och det är ett vackert ord. Folkbildning är också ett begrepp som har med arbetarrörelsens framväxt att göra, och med hur man i små, anspråkslösa lokaler byggde upp ett litet bibliotek som kunde betyda väldigt mycket. Herr talman! Jag skulle vilja förmedla en vacker definition på bildning: Bildning är det som finns kvar när man har glömt det man läst. Det är ju bra om man kommer ihåg något också, men ändock. En annan sak som vi i Vänsterpartiet har slagit vakt om är det kulturella biståndet och utbytet med länder i tredje världen. Det kulturella biståndet har upphört, och det tycker vi är helt fel. Därför skulle vi vilja återinföra det när vi byter regering efter valet. Herr talman! Jag ska avsluta den dikt jag inledde med. Bok behövs, bok är nya ögon att se den gamla världen med. låt oss aldrig glömma att hysa en dröm under mössan! (Applåder) I detta anförande instämde Lars Ohly (V).

Anf. 168 Ellen Juntti (M)

Herr talman! I dag debatterar vi propositionen Läsa för livet . Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i kulturutskottets betänkande nr 4 och avslag på samtliga reservationer. I propositionen har regeringen satt upp följande nationella politiska mål för litteratur- och läsfrämjande: "Alla i Sverige ska, oavsett bakgrund och med utgångspunkt i vars och ens särskilda förutsättningar, ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha tillgång till litteratur av hög kvalitet." Dessa mål ska styra de statliga myndigheternas arbete och vägleda kommuner och landsting samt inspirera även det civila samhället. Syftet är ganska självklart. Det är att läsförmågan ska förbättras jämfört med i dag, att fler än i dag regelbundet ska ta del av både fack- och skönlitteratur och att kunskapen ska öka om läsningens betydelse för utbildning, bildning och delaktighet i samhällslivet. Det här är väldigt viktiga mål, inte minst med tanke på att läsförmågan har minskat bland unga, särskilt bland unga pojkar. En tidigare undersökning har visat att 25 procent av de 15-åriga pojkarna har svag läsförmåga. Förra veckan kom PISA-undersökningen som har nämnts här flera gånger och som visade att läsförmågan sjunkit ytterligare. Det är mycket oroande. Om du inte kan läsa, och inte förstår det du läser minskar också dina chanser att skaffa en bra utbildning och ett bra jobb i framtiden. Här vill jag passa på och säga några ord om svenska myndigheters ansvar. Ibland skriver myndigheter oerhört krångligt. Man kan förstå orden men inte sammanhanget. Jag har själv många gånger känt att jag förstår orden, men jag får läsa flera gånger innan jag förstår vad som menas. Hur tror ni då att det känns för en ung person som inte är bra på att läsa? Tror någon att det inspirerar till fortsatt läsning om man känner sig dum redan på första raden? Nej, naturligtvis inte. Därför är jag extra glad för att denna proposition ska vara styrande för statliga myndigheter. Det är glädjande att också riksdagen har tagit tag i saken genom projektet Klarspråk. Det är en utbildning som går ut på att riksdagen ska använda ett språk som är lätt att förstå och risken för missförstånd ska minskas. Det är väldigt bra. Propositionen Läsa för livet innehåller många bra förslag. Jag kan inte ta upp alla, men jag nämner några. Statens kulturråd får i uppdrag att ta initiativ till, samordna och följa upp läsfrämjande insatser av nationellt strategiskt intresse. Det innebär att Statens kulturråd ska bli mer aktivt i olika projekt och inte bara fördela bidrag. För detta ändamål ökar anslaget med 15 miljoner kronor årligen. Folkbildningen är viktig för att läsandet skall öka. Därför ska 30 miljoner ur det statliga stödet öronmärkas till planerad läsfrämjande verksamhet. Litteratur- och läsfrämjande kommer från och med 2015 att vara ett av de områden som kan få statligt stöd inom ramen för kultursamverkansmodellen. Jag går vidare till några andra insatser som gjorts. En läsambassadör har tillsatts av Kulturrådet för att få fler unga att läsa. I maj 2013 gjordes en satsning som innebär att idrottsföreningar tillsammans med bibliotek ska ordna olika aktiviteter för att få fler unga att börja läsa. Insatser för att öka läsandet finns även i den nya bibliotekslagen som träder i kraft vid årsskiftet. I propositionen Bildning och tillgänglighet - radio och tv i allmänhetens tjänst , som vi beslutade om för några veckor sedan, höjdes medlen till Utbildningsradion med 50 miljoner kronor för att stärka utbildningsuppdraget, med tanke på att Utbildningsradion kan göra viktiga insatser för att öka intresset för läsning. Jag vill också passa på att säga några ord om insatserna för de nationella minoritetsspråken. Alliansregeringen har på olika sätt stärkt minoritetsspråkens ställning. Detta är extra viktigt för mig och ligger nära mitt eget hjärta. Jag är ju finne från början, och finska är mitt modersmål. Jag tycker alltså att det här är viktigt. I Läsa för livet stärker vi minoritetsspråkens ställning, men det har vi gjort även i språklagen, i det nya beslutet om public service och nya bibliotekslagen. Behovet av språkvårdande insatser växer, och personer med svenska som andraspråk måste lära sig att använda sitt eget språk för att utveckla tvåspråkighet. Detta är mycket viktigt ur integrationssynpunkt. Listan kan göras mycket längre, men dessa exempel visar att alliansregeringen och Moderaterna förstår hur viktigt det är med god läsförmåga. Herr talman! God läsförmåga utvecklar minnet, förmågan att koncentrera sig och det abstrakta tänkandet. Att kunna läsa och skriva och att förstå det man läser är en förutsättning för att kunna bearbeta fakta, fatta beslut och tänka kritiskt. Det handlar inte bara om att läsa orden. Man måste också förstå vad det betyder och kunna tyda sammanhanget och förstå det. Jag brukar ofta ta upp det när texterna blir för krångliga och säga att om inte jag - som sitter i Sveriges riksdag - förstår, hur ska då någon som är dålig på att läsa eller inte har bra läskunskaper kunna förstå. Därför ska vi skriva enkelt. Det är en anledning till att jag är nöjd med projektet Klarspråk som jag talade om tidigare. Förmågan att uttrycka sig är också oerhört viktig för ett öppet och demokratiskt land. Den som inte kan kommunicera och göra sig förstådd har heller inte möjlighet att ta del av den offentliga debatten och viktig samhällsinformation och hamnar därför utanför samhället. Den som vill påverka måste behärska språkets mekanismer. Utan detta begränsas och försvagas det offentliga samtalet. Herr talman! Läsförmåga är en demokratifråga, och det tror jag att vi alla här i kammaren är överens om. Däremot är vi inte överens om vägen dit. Det är mycket viktigt med uppföljning och utvärdering. Man måste få veta om en reform har varit bra eller dålig. Oppositionen vill skapa en ny myndighet för utvärdering och uppföljning, men vi anser att det kan skötas av en myndighet som redan finns. Till skillnad från oppositionspartierna vill vi moderater inte detaljstyra, och vi vill inte skapa nya myndigheter i onödan. Läsning i förskolan är också viktigt. Däremot tycker vi inte att den rätta vägen att gå är genom läsombud. Detta kan utvecklas vidare från 2015 inom ramen för kultursamverkansmodellen. Till sist vill jag säga några ord om skolbibliotek. De är mycket betydelsefulla för läsfrämjande insatser. Skolorna har dock mycket olika förutsättningar beroende på om det är en liten byskola eller en skola i en storstad. I skollagen står det att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek. Jag vet att det tyvärr finns brister, men det är upp till skolans huvudmän att åtgärda dessa. Herr talman! Propositionen Läsa för livet innehåller många kraftfulla läsfrämjande förslag, inte minst för barn och unga, vilket är mycket bra. (Applåder) I detta anförande instämde Peter Jutterström (M).

Anf. 169 Per Svedberg (S)

Herr talman! Det lät verkligen jättebra, men jag har en liten fråga med tanke på det anslag som man så att säga destinerar utifrån folkbildningsanslaget. Hur tänkte ni då? Jag beskrev att folkbildningen pysslar mycket med de sakerna redan nu. Ni kritiserar ganska ofta detaljstyrning. Det här är väl ett sätt att detaljstyra, dessutom i en verksamhet som redan håller på med det här? Jag måste få höra hur ni tänkte nu.

Anf. 170 Ellen Juntti (M)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är en viktig och bra proposition. Alla i Sverige ska få möjlighet att lära sig läsa och att göra det på ett bra sätt. Därför måste vi göra flera olika insatser för att öka läsfrämjandet. Det räcker inte att göra bara en insats. Man försöker bredda och göra många olika insatser, bland annat när det gäller folkbildningen. Folkbildningen är viktig och har en viktig roll när det gäller läsfrämjande. Det handlar om folkhögskolor, studieförbund och övriga civila samhället. För att bredda det här och nå ut till så många som möjligt tycker vi att vi kan öronmärka 30 miljoner kronor till läsfrämjande insatser. Det är också en mycket liten del av den totala budgeten som går till folkbildningen.

Anf. 171 Per Svedberg (S)

Herr talman! Det är förvisso sant, men då undandrar man ett basbelopp som man har kunnat arbeta med på ett frivilligt plan. Jag blir lite fundersam över hur tanken var egentligen. Det är dock en helt annan historia. Nästa fundering är om Ellen Juntti ser någon som helst koppling mellan att läsförståelsen sjunker samtidigt som skillnaderna i samhället blir allt större. De som står utanför samhället - det är oftast de som bidrar till sämre resultat - får inte verktygen hemifrån och känner redan från start att de är i ett underläge. Det finns hur mycket forskning som helst på det. Tror Ellen Juntti att jobbskatteavdragen stimulerar till utveckling av den här trenden?

Anf. 172 Ellen Juntti (M)

Herr talman! Jobbskatteavdragen stimulerar till väldigt mycket. Hela Alliansen tror att det är bättre att människor får tjäna egna pengar och själva besluta vad man ska använda pengarna till. Det säger jag lite grann med tanke på att vi tidigare talade om kulturskolor. Det är bra att man får mer pengar i plånboken och själv kan välja vad man ska använda pengarna till. Barn vilkas föräldrar har högre utbildning och är vana vid att läsa stimuleras förstås mer hemifrån till att läsa. Därför är det viktigt att barn som inte får stimulans kompenseras i skolans värld. Vi har tillfört skolan stora resurser. I kulturpropositionen för 2014 satsar vi bland annat 300 miljoner i kompetensutveckling för lärare i både grundskolan och gymnasiet. Skolan har alltså en viktig roll. Det vi också gör, och som jag tog upp i mitt anförande, är att satsa på samarbetet mellan bibliotek och idrottsföreningar. På så sätt når man ungdomar utanför skolans värld, vilket är viktigt. Det finns inte en enkel lösning, utan vi får försöka jobba på flera olika plan.

Bengt Berg (V)

Anf. 173 Bengt Berg (V)

Herr talman! Jag håller med om att propositionen är intressant. Litteraturutredningen Läsarnas marknad, marknadens läsare är också intressant. Den serverar en sorts landskap med problem, att alltför få släpper in boken, pojkarnas läsning och annat. Det som saknas är åtgärder för att råda bot på problemen. Skolan är, som redan sagts, en viktig plats. Där finns alla i en viss generation. Skolan är, som jag ser det, den viktigaste arbetsplatsen i landet. Jag blir lite bestört när jag lyssnar. Björklunds bag är inget som Ellen Juntti ska kånka på, men vi läser i tidningen - apropå elever som kommer för sent - att vi ska låsa dörren för dem. Hur ser Ellen Juntti på problemet att många elever hamnar utanför och absolut utanför om man låser dörren för dem? Det gäller ju att få eleverna motiverade att komma till klassrummet och undervisningen. Många som skolkar känner helt enkelt bristande delaktighet i skolan. Jag skulle vilja veta hur Ellen Juntti ser på litteraturens och språkets möjlighet att involvera och välkomna alla i ett klassrum.

Anf. 174 Ellen Juntti (M)

Herr talman! Det var mycket om skolan. Jag håller med Bengt Berg om att skolan är en viktig plats för läsandet. Jag skulle vilja påstå att det är den viktigaste platsen för läsandet. Det är där man lär sig att läsa. Det är där man tar de första stegen till att behärska läsandet. Bengt Berg frågar mycket om skolan. Det är nästan så jag börjar tro att det här är en skoldebatt och inte en kulturdebatt. Att låsa dörren när elever kommer för sent har väl inte så mycket att göra med den proposition vi nu debatterar, men jag tror att ordning och reda i skolan betyder mycket för att eleverna ska få lugn och ro och lära sig saker i skolan. Om man sedan ska smälla igen dörren framför näsan på dem vet jag inte, men att elever ska komma i tid till skolan tycker jag är viktigt.

Bengt Berg (V)

Anf. 175 Bengt Berg (V)

Herr talman! Jag ska ställa en mer precis fråga som verkligen har med propositionen att göra. Ett exempel på hur regeringen tar medel från ett ställe och lägger på ett annat och sedan basunerar ut att det är en stor satsning på gång finns på s. 57 i propositionen, där det står: "Regeringen bedömer att medel regeringen tillfälligtvis anslagit för litteratur bör användas för dessa satsningar under 2014. Det innebär att de medel som tidigare avsatts för folkbibliotekens och det civila samhällets läsfrämjande och metodutvecklande samarbete bör upphöra." Min fråga är om Ellen Juntti tror att problematiken är löst 2014.

Anf. 176 Ellen Juntti (M)

Herr talman! Jag måste säga att jag inte riktigt förstår vad Bengt Berg menar, men om jag svarar lite mer övergripande kan jag säga att jag inte alls tror att allting är löst 2014. Jag tror inte att det finns något beslut som vi fattar i riksdagen som löser alla problem. Om man lägger ihop propositionen Läsa för livet och det som jag tog upp i mitt anförande om bibliotekslagen, public service-propositionen - där vi ger 50 miljoner till Utbildningsradion - och språklagen ser man att vi gjort mycket stora insatser för att öka läsandet. Det kommer att förbättras, och det tycker jag är bra.

Anf. 177 Tina Ehn (MP)

Herr talman! Jag tänkte på det som Ellen sade, att det verkar som om vi har en skoldebatt i stället för en kulturdebatt. Det är väl så att kultur ingår i mycket. Kultur är inte bara en staty på torget eller någon vacker yta att titta på, utan kultur handlar om vad som händer runt omkring oss, hur vi uppfattar och ifrågasätter saker. Det handlar också om hur vi lär in. Därför är konst och kultur viktigt för bildningen, för att stimulera vår hjärna. Kanske ökar det även vår förmåga att tillgodogöra oss kunskap. Jag tänkte fråga om skolbiblioteken. Det har jag frågat om många gånger i kammaren. Det har visat sig att där det finns skolbibliotek med skolbibliotekarier har man lyckats lite bättre med läsningen och har därmed lite bättre resultat. Också Litteraturutredningen förordar inrättandet av skolbibliotekarier. Fakta visar att det ger bättre resultat. Att satsa på bibliotekarier vid skolbiblioteken är alltså ett ganska säkert kort för att medverka i läsfrämjandet. Därför undrar jag vad argumentet från Alliansens och Moderaternas sida är beträffande bibliotekarierna. Ellen Juntti kanske inte vill svara på det. Att man inte går vidare med den satsning som Litteraturutredningen förordar tycker jag är lite märkligt.

Anf. 178 Ellen Juntti (M)

Herr talman! Jag tror att vi alla är övertygade om att skolbiblioteken är mycket viktiga. Det står i skollagen att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek. Ju bättre utbildad personal vi har vid skolbiblioteken desto bättre är det för eleverna - eller borde det i alla fall vara. Sedan är det svårt att detaljstyra, för skolbiblioteken är kommunernas ansvar. Som framgår av betänkandet kan man ha väldigt olika utbildningar. Man kan ha en treårig utbildning eller en femårig utbildning, och därför anser vi inte att vi ska bestämma exakt vilken utbildning de ska ha. Det tror jag att kommunerna själva kan avgöra. Det har inte heller alltid med utbildning att göra. Den lärare som Per Svedberg berättade om, som halvknäckte honom i början, var ju utbildad lärare och borde ha förstått bättre. Det beror alltså mycket på vem man är som person om man kan inspirera barn och unga till att läsa.

Anf. 179 Tina Ehn (MP)

Herr talman! Det är klart att kommunerna kan ha en roll att spela, men det är inte det som är problemet. Eftersom det inte finns en klar och tydlig vilja från regeringen, eller direktiv om att det ska finnas utbildade bibliotekarier vid skolbiblioteken, kan man ha skolbibliotek utan bibliotekarier. Det är det som är problemet, och det tycker jag att man missar. Det sägs i Litteraturutredningen att det är en god idé, och det finns positiva resultat där man verkligen har det. Vi har ett komplext samhälle. Vi kan ha uppfattningar om hur det är, men när man sedan börjar gräva i saker märker man att det är mer komplext än man trott. Ju mer man lär sig om någonting desto mer förstår man att man inte kan. För att underlätta elevers lärande behövs personal som är specialiserad på informationshantering, urval, kritisk analys och så vidare. Det finns mycket i detta som vi inte bara kan låta passera. När man genomförde skolbibliotekslagen, som i sig är bra, missade man det väsentligaste, och då blir lagen inte lika bra längre. Man har missat bibliotekariernas roll. Därmed har man också missat möjligheten att ställa krav och se till att det finns skolbibliotekarier som kan lotsa eleverna i kunskapsinhämtningen. Det går att samarbeta med folkbibliotek också. De möjligheterna måste man kunna se. Men man ska ha personal i skolbiblioteksverksamheten med den utbildning som krävs.

Anf. 180 Ellen Juntti (M)

Herr talman! Om det inte finns utbildade bibliotekarier på skolbiblioteken har man missat det väsentligaste, säger Tina Ehn. Jag är inte riktigt beredd att hålla med om det. Det ska finnas personal på skolbiblioteken, men det är kommunerna som ska se till att det är personal som klarar av jobbet. Jag tror att vi får lita på att kommunerna kan göra den bedömningen. Även utbildningsutskottet har tillfrågats, och inte heller där tycker man att vi ska detaljstyra vad personalen på skolbiblioteken ska ha för utbildning. Som jag sade i mitt anförande är det väldigt olika förutsättningar i en liten byskola och en stor skola i en storstad. Vem ska bestämma vad det ska vara för personal i en liten byskola? Ska det vara samma personalstyrka som i en storstadsskola? Det blir jättesvårt. Vi fick veta på förra utskottssammanträdet att Skolinspektionen, som utövar tillsynen, ganska nyligen beslutat om vite gentemot en skola som inte fullföljt sitt uppdrag. Det finns alltså en myndighet som kontrollerar att kommunerna sköter sig.

Anf. 181 Ulf Nilsson (FP)

Herr talman! PISA-rapporten om skolans tillstånd i Europa och Sverige har upptagit en stor del av den här debatten, framför allt vad gäller läsförståelsen hos ungdomar. Jag kan inledningsvis kort säga att PISA-rapporten bekräftade det som vi folkpartister ofta blev anklagade för att vi överdrev när vi påstod, nämligen att resultaten är sjunkande i svensk skola sedan 20-30 år tillbaka. Man undersökte våren 2012 15-åringar som gått nio år i den gamla svenska grundskolan och inte i någon väsentlig del påverkats av de reformer som nu är genomförda. Rapporten är snarare ett domslut över den gamla skolpolitiken och ett gott argument för många av de reformer som Alliansen genomför. Per Svedberg talade om pengar och resurser. Det bör påpekas rent sakligt att det inte har blivit mindre resurser och pengar till skolan sedan 2006. Tvärtom har de ökat. Om man ser någon tendens är det att lärartätheten ökat sedan 2006. Slutligen kan man konstatera att speciallärarna så smått är på väg att komma tillbaka, eftersom vi nu har fått en ny speciallärarutbildning. Hur som helst är vi alla överens om att förmågan att läsa är en viktig nyckel till delaktighet i vårt samhälle. Det är naturligtvis sorgligt - det tycker vi alla, oavsett politisk uppfattning - att se flickor och pojkar som kommer hopplöst efter i skolan på grund av att de inte har knäckt läskoden. Vi vet också att många vuxna personer som inte förstår en vanlig nyhetsartikel är hopplöst utanför vårt aktiva samhällsliv. Vi vet även att litteratur, konst och musik, förutom att vara nöje och avkoppling, skapar en ny insikt och kunskap som inte alltid går att få via faktaböcker. All kultur som berör en människa inspirerar till nya tankar och livsuppfattningar. Böcker, tavlor, filmer och musik som vi blir känslomässigt berörda av gör att vi förändras som människor. Skolpolitiken har liksom kulturpolitiken en nyckelroll när det gäller läsning. Tydliga kunskapsmål, uppföljningar med nationella prov och att speciallärarna som sagt kommer tillbaka är viktiga förändringar som är gjorda när det gäller skolan, liksom den nya skollagen, som säger att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek. Man kan klaga över detaljer i den lagen. Nu ska jag bli lite tråkig och säga att jag varit med länge här. Jag har suttit några år i riksdagen. Jag vill påminna om att vi för första gången fick ett krav på skolbibliotek i förra årets skollag. Något sådant krav hade inte funnits tidigare. Under de åtta år då jag var med här i opposition och de rödgröna styrde fick vi inte ens någon ny skollag över huvud taget, trots att vi hade väntat på en sådan i årtionden. Men man kan säkert utveckla och diskutera delar i den nya skollag som vi fick förra året. I propositionen Läsa för livet , som vi behandlar i dag, läggs det för första gången fram en övergripande nationell strategi för läsning och litteratur. Den innehåller ett antal förslag för ett läslyft för Sverige, ett läslyft för barn och ungdomar och - inte heller att förglömma - ett läslyft för vuxna. Det övergripande målet är att alla, med utgångspunkt i sina särskilda förutsättningar, ska ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha tillgång till kultur av hög kvalitet. För att nå det målet sätter regeringen upp tre delmål som statens insatser ska syfta till: 1. Läsförmågan ska förbättras jämfört med i dag, vilket går att följa upp och utvärdera. 2. Fler än i dag ska ta del av fack- och skönlitteratur. 3. Kunskapen ska öka om läsningens betydelse för utbildning och delaktighet i samhället. Bland annat ska Statens kulturråd ta fram ett handlingsprogram för läsfrämjande arbete utanför skolorna. Därför föreslår regeringen att Statens kulturråd får en ökning av sina resurser med 15 miljoner kronor årligen från och med nästa år. För de pengarna ska de ta initiativ till att samordna och följa upp läsfrämjande insatser av nationellt strategiskt intresse. I dag är det ganska otydligt hur läsfrämjande insatser utanför skolan ska samordnas. Rättare sagt finns det sedan gammalt ingen riktig samordning. Därför utökar vi nu uppdraget och ger Kulturrådet i uppgift att samordna insatserna. Kulturrådet ska även vara med och arbeta med projekt som myndigheten är med och finansierar samt stödja och följa upp, inte bara ge bidrag. Rådet får som sagt ett samordnande uppdrag att följa upp olika läsfrämjande insatser av nationellt strategiskt intresse. Där ska ingå att ta fram ett handlingsprogram för läsfrämjande utanför skolan. Utbildningspolitik och kulturpolitik stöder varandra i detta arbete. Framöver ska också läsfrämjande ingå bland de områden som regionalt ska få stöd via samverkansmodellen, som vi alla känner till. Det innebär att staten nu tydligt pekar ut till regionerna att en satsning på läsning och litteratur ska vara ett inslag i den regionala kulturpolitiken. Målen ska inte på något sätt begränsa det omfattande uppdrag som förskolan och skolan redan har, utan skolan och kulturen ska som sagt stödja varandra. Sedan är det ett antal andra åtgärder som får anslag via budgetpropositionen och som bidrar till att åstadkomma ett läslyft - det läslyft vi alla vill se. För 2014 föreslår regeringen till exempel en fortbildningsinsats för lärare i skolan med 300 miljoner som handlar just om läs- och skrivutveckling. Kungliga biblioteket tillförs resurser för att förmedla och tillgängliggöra e-böcker och särskilt böcker på annat språk än svenska. Man ska också bygga upp och stödja distributionen av e-böcker till bibliotek. Stödet till bokhandeln för bokevenemang och digitalisering av äldre litteratur förlängs. Statens kulturråd får också ett uppdrag att främja svensk litteratur i utlandet och öka det internationella utbytet. Slutligen: Folkhögskolor och bildningsförbund har alltid gjort väldigt viktiga insatser för vuxnas kunskapssökande. Sammantaget får de kraftigt ökade resurser i budgeten och dessutom ett uppdrag att tydligt använda en liten del av dessa resurser till att hjälpa vuxna som inte läser men vill börja läsa. Vi är också glada över att regeringen i propositionen ställer sig bakom den viktiga principen att biblioteksersättning inte är ett bidrag utan en ersättning till författarna för deras insatser. Vi kan också konstatera att det har blivit ett avtal mellan Författarfonden och regeringen angående biblioteksersättningen i år. Propositionen säger tydligt att man slår vakt om att det ska vara en ersättning som ska betalas ut bland annat i förhållande till lånestatistiken. I det här sammanhanget vill jag också säga att det är dags att, vilket flera har snuddat vid, diskutera hur e-böcker ska påverka rätten till ersättning för förlorade inkomster på grund av gratisutlåning. Självklart ska biblioteken erbjuda e-böcker gratis, men en viktig fråga är hur författarna och förlagen ska kompenseras för minskad utlåning och försäljning. Om e-boksutlåningen ökar och pappersboksutlåningen minskar kraftigt om några år - det har ju skett i USA, till exempel - kommer biblioteksersättning inte att behöva betalas ut i lika stor utsträckning som i dag. Jag menar, och det kommer jag också att föreslå mina alliansvänner, att vi behöver börja utreda hur vi kan se till att statens ersättning till författarna inte minskar på grund av e-boksutlåningen. Om man inte kan göra så mycket mer med biblioteksersättningen på grund av att pappersboksutlåningen minskar får man se till att i stället kanalisera ersättningen på annat sätt. Detta är viktigt, för det kan gå fort. I vissa länder har e-boksutlåningen skjutit i höjden som en raket på bara några år. Herr talman! Den här hösten kan vi alltså se ett antal skolsatsningar på läsning, en ny bibliotekslag och nu en litteraturproposition, Läsa för livet . Som helhet samverkar dessa insatser till att stärka läsningen och litteraturens ställning. Skolan, folkbildningen och kulturen bidrar gemensamt och drar åt samma håll. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. (Applåder)

Anf. 182 Per Svedberg (S)

Herr talman! Tyvärr råkade jag springa ut på toaletten medan du höll ditt anförande, Ulf Nilsson, men jag fick klart för mig att du hade hänvisat till att PISA-resultaten hade gått ned under väldigt lång tid. Jag kan upplysa om att PISA-rapporten pekar på att läsförståelseresultaten steg fram till 2003. Sedan vek det av. Detta förändrar förmodligen ingenting i sak, men jag säger det som en sakupplysning. En annan intressant faktor som ni folkpartister framför nästan hela tiden är att det är någon annans fel. En enkel fråga är då: Hur länge är det någon annans fel? Det måste väl ändå finnas något uns av ansvarstagande hos den sittande regeringen för det som sker? Om jag inte är helt galet ute tror jag att det är borgerliga regeringar som har gjort förändringar i läroplanen de tre senaste gångerna. Jag kan ha fel, men det är nog ganska nära sanningen.

Anf. 183 Ulf Nilsson (FP)

Herr talman! Det blir kanske lite mycket skoldebatt här, men jag får väl svara på frågan, som egentligen inte gällde den här propositionen. Det har inte så stor betydelse vilket år man tar, men 2003 är ungefär åtta år innan den nya läroplan som alliansregeringen sjösatte. Det är sant att läsförståelse var det som svenska ungdomar länge var ovanligt bra på, medan resultaten i naturkunskap och matematik sjönk. Sedan började läsförståelsen sjunka också. Visst är det sant att de senaste läroplanerna är införda av en borgerlig regering. Det gjordes 2011-2012. PISA-undersökningen gjordes 2012, och de ungdomar som undersöktes hade alltså inte gått en enda dag i Jan Björklunds nya skola. Det intressanta är väl egentligen inte vems fel det är, även om jag tror att jag vet vems fel det är när det gäller själva skolpolitiken. Det intressanta är väl vad vi vill göra. I stället för att hitta olika sätt att säga att ni inte kan hjälpa att det ser ut som det gör i PISA-undersökningen borde ni tala om vad det är för fel på alla reformer som genomförs, och vilka reformer skulle Socialdemokraterna vilja genomföra i stället? Det har jag inte hört någon av er säga något om här i dag.

Anf. 184 Per Svedberg (S)

Herr talman! Ibland kan man tycka att rätt ska vara rätt. Vi ska väl inte bara räkna från nutid? Antogs det inte en läroplan 1994? Sedan antogs det ytterligare någon. Rätt ska vara rätt. Det vi alla här har pekat på är sådant som ni inte har berört. Tror man att lösningen är att skapa större klyftor mellan människor? Eller finns det andra lösningar? Här hänvisar man ju till jobbskatteavdraget, och det gynnar dem som har jobb, men de som inte har jobb skjuts ännu mer åt sidan. Jag tror att det är stora grupper vi talar om när det gäller läsförståelse, och de finns i den grupp som inte har det så himla bra. Där har vi nog väldigt olika åsikter, tror jag. Tror Ulf Nilsson och Folkpartiet att ökade klyftor gynnar utvecklingen av läsandet?

Anf. 185 Ulf Nilsson (FP)

Herr talman! Nej, jag tror verkligen inte att ökade klyftor ökar delaktigheten. Det är ett av skälen till att vi satsar och tycker att skolan och lässatsningen är så viktiga. God läsförmåga är en förutsättning för att man ska kunna vara delaktig i vårt samhällsliv. Det satsar vi på. Detta ska inte sättas mot jobbavdrag eller mot en skattepolitik som faktiskt bidrar till att fler människor får arbete. Man brukade tala om dynamiska effekter förr i världen. Socialdemokraterna tror på något konstigt sätt verkligen på dynamiska effekter, för nu finansierar ni era förslag i oppositionsställning med att säga nej till våra skatteförslag. Men när nyåret är passerat om en månad tänker ni behålla de skatteanslagen. Tar ni då tillbaka de reformer som ni finansierar genom att säga nej till våra skatteförslag? Nu ställde jag en fråga. Det ska man inte göra i sista repliken. Jag ber om ursäkt för det, men det kom spontant.

Anf. 186 Tina Ehn (MP)

Herr talman! Jag tycker egentligen att utbildningsminister Jan Björklund borde delta i denna debatt. Han borde också ha deltagit i gårdagens debatt, för de hänger ju ihop. Läsa för livet är en proposition som handlar om kunskaperna, läsförståelsen, att ta in och att kunna utbilda sig. Läsningen är ju grunden för allt. Det tror jag att vi är överens om. Det är grunden för att förstå vårt samhälle och att kunna ta in texter och så vidare. Så visst är det delvis en skoldebatt - det blir på något sätt det. PISA-rapporten, som vi talar om väldigt mycket och som jag förstår att Jan Björklund inte vill debattera - men det kommer han ändå att göra, på många sätt, antar jag - visar att 2009 låg Sverige på 22:a plats inom OECD men 2012 har halkat ned till 28:e plats. Läsförståelsen testar elevers förmåga att söka information och att reflektera över, tolka och bedöma texter. År 2009 låg Sverige på 15:e plats inom OECD, och nu ligger vi på 27:e plats. Den genomsnittliga eleven 2012 skrev 12 poäng sämre än den genomsnittliga eleven 2009. Detta att tolka information, att söka, reflektera och bedöma texter är någonting jag vill komma tillbaka till när det gäller skolbiblioteksfrågan. Där hävdar jag envist att skolbibliotekslagen var en del men att den viktigaste ingrediensen fattades. I Litteraturutredningens förslag påpekar man just detta att det hade varit en bra idé att se till att det finns skolbibliotekarier på skolbibliotek.

Anf. 187 Ulf Nilsson (FP)

Herr talman! Skolan och kulturen berör varandra i den här frågan, som sagt var, så man ska inte glömma skolan. Men jag tycker kanske att den har tagit lite för stor del här. Jag vill då upprepa att Tina Ehn inte svarar på hur de 15-åringar som testades för två år sedan och som inte gått en dag i Alliansens skola bevisar någonting. Men något som vore ännu intressantare att få veta är vad Tina Ehn tycker att man ska göra för att öka läsförmågan i skolorna. Vi har ju satsat hårt på att få tillbaka speciallärare, tidiga nationella prov kopplat till rätten att få stöd, betydligt mer utvärderingar och uppföljningar av resultaten än vad man har gjort tidigare. Nog om skolan, som är viktig. Men Tina Ehn frågade om biblioteken. Jag tycker, som sagt, att det är väldigt bra att vi har fått in i skollagen att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek. Vi ser också att man tar det på allvar. Så sent som för bara några veckor sedan utkrävde Skolverket vite av en kommun för att den inte hade inrättat skolbibliotek enligt lagen. Det finns alltså en viss grundläggande definition av vad skolbiblioteken ska innehålla. Det är att det ska vara mångsidig litteratur, facklitteratur, skönlitteratur och så vidare. Nästa steg är jag beredd att diskutera, och många med mig inom Alliansen, tror jag. Det är att vara ännu tydligare när det gäller riktlinjer för personal. Men låt oss först se hur skolan lever upp till att över huvud taget skaffa sig skolbibliotek, för det var kanske hälften som inte hade det när vi fick igenom den här lagen för ett år sedan.

Anf. 188 Tina Ehn (MP)

Herr talman! Jag tackar för svaret. Vill Ulf Nilsson läsa om våra satsningar finns det ett särskilt yttrande i betänkandet som handlar om mycket stora investeringar på skolområdet. Inom kulturområdet har vi sagt att vi tycker att skolbibliotekarier borde skrivas in i skollagen. Det är en del av det hela. Hälften av Sveriges elever saknar tillgång till bemannade skolbibliotek. Det står i en rapport som kom 2012, så det kan hända att det har ändrats. Men den rapport jag har är den som är senast uppdaterad. En av sex elever saknar helt skolbibliotek. Det innebär, enligt den statistik som fanns då, att 210 000 elever i grundskolan och gymnasiet inte har tillgång till skolbibliotek på den skolenhet där de går. 7 procent av landets skolenheter har inte tillgång till vare sig bibliotek eller samarbete med folkbibliotek för elevers räkning. Två tredjedelar av skolorna som har tillgång till skolbibliotek har ingen eller lägre bemanning än 20 timmar i veckan på bibliotek. Här finns väldigt mycket att göra, och jag kommer säkert att lyfta fram den här kritiken fler gånger. Det är väl så det går till i politiken, att vi trycker på för att det ska göras förändringar. Jag tycker ändå att Ulf Nilsson har svarat på de frågor jag har ställt, och jag tackar för det så länge.

Anf. 189 Ulf Nilsson (FP)

Herr talman! Jag tackar för det. Jag vill bara än en gång säga att den statistik som Tina Ehn räknade upp över hur många kommuner som saknar skolbibliotek är dyster. Det var i princip just därför som alliansregeringen bestämde sig för att göra något helt nytt, nämligen att i skollagen skriva in ett krav på att skolor ska ha skolbibliotek, att elever i alla kommuner ska ha tillgång till skolbibliotek. Det är bara något år sedan den nya skollagen kom till, och så effektiv centralstyrning har vi inte i Sverige att alla de som Tina Ehn räknade upp plötsligt har perfekta skolbibliotek. Men det är naturligtvis någonting som regeringen och Utbildningsdepartementet kommer att ge tydliga riktlinjer till bland annat Skolinspektionen att följa upp för att se hur biblioteken fungerar, om det över huvud finns bibliotek och vilken tillgång eleverna har till dem. Sedan diskuterar jag gärna när nästa steg kommer den viktiga frågan om att det också ska finnas tillgång till duktig och kompetent personal som hjälper eleverna.

Per Lodenius (C)

Anf. 190 Per Lodenius (C)

Herr talman! I våras inledde jag min del av debatten om litteratur här i kammaren med Nils Ferlins dikt Strof i april . Jag skulle i dag kunna inleda med Ferlins dikt Infall , som kan passa ganska bra i denna sena timme: Man dansar däruppe - klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är en annans golv. Men det skulle kanske vara att upprepa sig. Samtidigt spelar Ferlins dikter en viktig roll för mig. Det är ju så att litteratur, dikter, texter och böcker påverkar oss alla på olika sätt. Och genom litteraturen kan vårt samhälle speglas samtidigt som det också kan bevaras för framtida historieskrivning. Litteraturen kan roa och oroa, skapa frågor och ge svar. Litteraturen är helt enkelt en viktig samhällsbärare och samhällsberättare. Och samtidigt är det inte alltid så enkelt. Du kan ha svårt att läsa och att ta till dig det som är skrivet. Det kan bero på en funktionsnedsättning som gör det svårt att läsa en text. Det kan bero på att du har svårt med språket som texten är skriven på. Det kan bero på att du inte har fått chansen att lära dig att läsa. Vad det än beror på måste vi ge chansen till alla att kunna ta till sig litteratur. Vårt språk bär också våra minnen och mycket av vår kultur. Därför är det centralt att främja språkkunskaper, inte bara i svenska utan även i andra språk. Stöd till minoritetsspråk är här en viktig del. Herr talman! I dag finns det så många fler sätt att ta till sig litteratur än genom en vanlig bok. Tekniken när det gäller ljudböcker och olika typer av e-böcker utvecklas hela tiden. E-boken är en viktig framtidsfråga, vilket vi också lyft fram i kulturutskottets utredningsgrupp, där vi gjort en kartläggning av frågan om e-boken. Rapporten En bok är en bok är en bok? - en fördjupningsstudie av e-böckerna i dag presenterades här i slutet av november. I rapporten konstateras att den tryckta boken, boken i pappersformat, kommer att finnas kvar. Men e-boken kommer att utvecklas och snabbt öka som bärare av litteratur. Det här skapar nya frågor, som kanske inte alltid är så kända, som integritetsaspekten vid läsning av streamade böcker. Vem kan ta del av det jag läser, hur snabbt jag läser och vad jag läser om flera gånger, ja, kanske till och med ta del av anteckningar jag gjort när jag läst? Och i vilket syfte kan någon annan ta del av fakta kring mitt läsande? Det här väcker, som sagt, frågor kring vår integritet. Hur anonym kan jag vara i mitt läsande? Samtidigt finns det stora vinster att göra också. Jag kan dela med mig av min läsupplevelse till andra på ett enkelt sätt, rekommendera bra litteratur till andra och också få rekommendationer på litteratur som kan intressera mig. Det kan också vara enkelt att snabbt ladda hem en ny bok på min läsplatta, och jag har alltid med mig min mobiltelefon där boken jag läser finns nedladdad. Man kan också anpassa textens storlek och ibland också typsnittet för att underlätta läsandet. Det finns alltså många fördelar med e-boken. Samtidigt kommer inte e-boken att konkurrera ut boken i pappersformat, åtminstone inte under en överskådlig framtid. Men för att kunna ta del av en bok, oberoende av om det är i digital eller tryckt form, behöver man lära sig att läsa. Man behöver inspireras till att läsa. Och man behöver få hjälp att hitta lusten till att läsa. En av de viktigaste prioriteringarna på kulturområdet syftar just till att öka läsandet, till att främja och öka läslusten och intresset för litteratur, inte minst bland barn och unga. Det handlar till exempel om satsningar på fortbildning för lärare, liksom att Statens kulturråd får i uppdrag att ta initiativ till, samordna och följa upp läsfrämjande insatser av nationellt strategiskt intresse och ta fram ett handlingsprogram för det läsfrämjande arbetet utanför skolan. I regeringens proposition föreslås också att litteratur och läsfrämjande från 2015 ska ingå bland de verksamheter som tilldelas statligt stöd inom ramen för kultursamverkansmodellen. Herr talman! Det finns också andra aktörer som är viktiga för de läsfrämjande insatserna. Biblioteken har självklart en viktig del. Det betonades också i debatten här i kammaren i oktober när vi antog den nya bibliotekslagen. Också folkbildningen spelar en mycket viktig roll. Redan i dag gör studieförbund och folkhögskolor viktiga insatser när det gäller läsfrämjandet. Det är en roll som inte kommer att minska. En annan viktig del är möjligheten till litteratur och texter som alla kan ta till sig och ta del av. Det är inte alla som kan läsa en vanlig bok eller tidning, hur mycket man än vill eller försöker, eller också kan tröskeln till att börja läsa en bok eller en dagstidning vara för hög, så att man inte ens vågar försöka. Det kan bero på en funktionsnedsättning som gör det svårt att läsa en text. Det kan bero på att du har svårt med språket som texten är skriven på. Det kan bero på att du inte har fått chansen. Vad det än beror på måste vi ge chansen till alla att kunna ta till sig litteratur. Då är det viktigt att det finns texter, böcker och nyheter som jag kan ta till mig på ett enkelt, ja lättläst sätt. Lättlästa texter och nyheter är ofta en väg, kanske den enda vägen, till det skrivna ordet. I gårdagens Dagen Nyheter var det ett reportage om ett projekt på anstalter i Stockholmsområdet med rubriken "Interner läser för framtiden". I det här projektet, där man samarbetar med Centrum för lättläst, används just böcker på lättläst svenska för att stimulera och starta upp läsningen bland interner på anstalterna. Jag har också själv sett nyttan av texter på lättläst svenska i andra sammanhang, som när jag jobbade som lärare för ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning. Det handlar egentligen om demokrati, om tillgänglighet, om allas rätt att själv kunna ta till sig litteratur och nyheter på ett språk som man förstår. Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. (Applåder)

Lars-Axel Nordell (KD)

Anf. 191 Lars-Axel Nordell (KD)

Herr talman! Jag vill börja med att ange tre värdeomdömen för betänkandet Läsa för livet : viktigt, avgörande och betydelsefullt. När vi talar om läsningens betydelse kan vi med gott samvete verkligen strössla med adjektiv. Läsningens betydelse är viktig ur flera olika aspekter och skär rakt igenom olika politikområden, som vi har hört i dag i debatten. PISA-undersökningen, som samtliga som har varit uppe i talarstolen har pratat om, har på ett tydligt sätt satt sitt strålkastarljus på frågor om läsandet och läsförståelsen. De senaste internationella kunskapsmätningarna visar att den nedåtgående trenden vad gäller svenska elevers läsförståelse fortsätter. Även om läsfrämjandet inom ramen för skolverksamheten inte berörs i detta betänkande är det ändå värt att nämna att vi Kristdemokrater i en skolpolitisk rapport föreslår en tydligare prioritering av svenskämnet och framför allt läsningen inom detta område. Om vi ser ut över världen ser vi att analfabetism verkligen är något som verkligen cementerar fattigdomen. Men under de senaste decennierna har enorma framgångar gjorts på det området. För 50 år sedan var mer än 40 procent av världens befolkning analfabeter. Siffran ligger i dag på ca 15 procent. Det är egentligen en ofattbar minskning. Men alltjämt finns det u-länder där hälften av befolkningen saknar läsförmåga. En läsande befolkning är en grundförutsättning för att dessa länder ska kunna resa sig ur fattigdom. Utbildningssatsningar med läskunnighet i fokus är och bör därför också vara ett bärande element inom biståndspolitiken. I Sverige är naturligtvis situationen en annan än i de här länderna. Men även här är en fortsatt läsande befolkning en grundförutsättning för att vi ska stå starka i en värld av tilltagande konkurrens. Av Barnboksinstitutets trendrapport framgår det att den tid som småbarnsföräldrar lägger på högläsning för sina barn minskar. Detta riskerar barns språkutveckling och inlärningsförmåga. Andelen som läser varje dag för och med sina barn har halverats på bara tio år. Enligt en undersökning som Läsrörelsen och Junibacken har gjort läser bara 35 procent av föräldrarna för sina barn varje dag. För tio år sedan var siffran 70 procent. Läskunnigheten hos barn och ungdomar försämras även den. Ett sätt att förebygga det är just att i tidig ålder högläsa med sina barn. För ett barn som växer upp i ett hem utan böcker och utan en lästradition är det särskilt viktigt att skolan stimulerar och uppmuntrar läsning, inte minst om man i hemmet inte talar svenska. Det är mycket oroande att framför allt en stor andel unga pojkar i vårt land inte lär sig läsa ordentligt. Ett bristfälligt ordförråd och svårigheter att uttrycka sig är ett jämställdhetsproblem och riskerar att leda till utanförskap. De pojkar som halkar efter tidigt får inte den start i livet de är värda. Oavsett bakgrund och förutsättningar ska alla i Sverige ha god läsfärdighet - det är vi överens om. Läsning är grunden för att kunna tillgodogöra sig kunskap. Trenden med vikande läsfärdighet, särskilt bland unga pojkar, måste därför brytas. I propositionen Läsa för livet lämnar regeringen förslag som syftar till att främja ökat läsande och stärka litteraturens ställning. Det är glädjande att regeringen med syfte att öka läsfärdigheten och läslusten hos barn och ungdomar bland annat gett Statens kulturråd i uppdrag att genomföra en läsfrämjandesatsning, som det har talats om tidigare i debatten. Uppdraget innebär att idrottsföreningar ska samverka med bibliotek för att göra litteratur mer tillgänglig för idrottande pojkar och flickor. Statens kulturråd ska i dialog med biblioteken ta initiativ till och finansiera olika aktiviteter. Uppdraget ska ske i samråd med Riksidrottsförbundet. Herr talman! I en tid av snabb och lättillgänglig underhållning i form av smarttelefoner, läsplattor och datorer är kanske inte alltid pappersboken något som dagens unga finner mest lockande. Därför måste en offensiv utbildningspolitik på området säkras. En viktig part i det arbetet är utan tvekan biblioteken. Bibliotekens roll som kulturförmedlare kan inte nog betonas. Jag tror inte heller att det finns någon annan kulturinstitution i vårt land som är så omtyckt av folk i allmänhet som just biblioteken. Alltsedan läsekonsten blev allmän egendom i vårt land har biblioteken varit en källa till vidgat vetande och kulturella värden. Jag vill också passa på att betona hur viktigt det är att biblioteken erbjuder sin service till äldre personer, personer med funktionsnedsättningar och andra som av olika anledning inte har möjlighet att ta sig till biblioteket, till exempel genom det system som kallas "Boken kommer", som fungerar på olika håll i Sverige. För egen del, både som kristdemokrat och som folkbildningsmänniska, gläds jag särskilt åt den betydelse som regeringen tillmäter folkbildningen i det läsfrämjande arbetet. Runt om i landet bedrivs många lokala projekt som syftar till att öka läsningen bland barn och unga. I min egen hemkommun Örebro har stadsbiblioteket projektet "Kom in i matchen" tillsammans med SISU Idrottsutbildarna. Projektet syftar till att få fler barn i grundskolan att finna glädje i läsningen. Det finns många olika projekt av den här typen, men en samordnande funktion har saknats. Regeringen föreslår därför att en nationell samordnare för läsfrämjande insatser utanför skolan ska inrättas. Det är rätt. Frågan vi bör ställa oss är: Vad fungerar, och vad ger resultat? Om vi menar allvar med att implementera en genomgripande läsfrämjande politik, även utanför skolan, måste vi ha svar på dessa frågor. Det handlar sällan om ren statlig politik - däremot om ett statligt stöd och en utvärderingsfunktion som kan fungera som ett stöd till lokala insatser. Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. (Applåder)

Anf. 192 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Herr talman! I kväll debatterar vi propositionen Läsa för livet . Klockrent, sade Per Svedberg. Det gläder mig. Vi kan kanske påminna oss om att litteratur och läsning under flera decennier faktiskt var en OS-gren. När vi 2011 tillsatte Litteraturutredningen var det för att få ett gediget kunskapsunderlag om litteraturens och läsandets ställning. Det fick vi också. Tidigare undersökningar pekade redan då, sedan en längre tid tillbaka, på en negativ utveckling när det gällde läsförståelse framför allt bland barn och unga. Så sent som häromveckan - över debatten vilar PISA-undersökningen - bekräftades tyvärr att Sveriges resultat i läsförmåga ytterligare hade sjunkit. Detta är djupt oroande; det är vi alla överens om. Medan läsförmågan är god i befolkningen i övrigt och läsandet till och med verkar öka bland vuxna, åtminstone enligt EU-kommissionens rapport, måste vi bryta trenden av försämrad läsförmåga bland de unga. För mig är detta den mest prioriterade frågan. Regeringen har genomfört flera läsfrämjande insatser inom kulturområdet. Några har nämnts här, jag ska nämna några andra. Mellan åren 2006 och 2010 fördubblades Statens kulturråds bidrag till läsfrämjande insatser, utanför skolan. I dag uppgår stödet årligen till ca 10 miljoner. Och i nästa års budget föreslår vi en förstärkning till detta anslag med ytterligare 15 miljoner, totalt 25 miljoner kronor. I maj tidigare i år fick Statens kulturråd extra medel, som nämndes här, för att genomföra ett projekt där idrottsföreningar ska samverka med bibliotek. I den nya bibliotekslagen, som börjar gälla från årsskiftet, stärks folkbibliotekens uppgift att ägna särskild uppmärksamhet åt barn och unga för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsande. I propositionen Bildning och tillgänglighet - radio och tv i allmänhetens tjänst höjs Utbildningsradions anslag med 50 miljoner kronor. Det sker bland annat för att UR ska kunna fortsätta att göra viktiga insatser för att öka läsförmågan och intresset för läsning hos svenska barn och ungdomar. Sedan 2011 är det obligatoriskt enligt lag, som flera har påpekat, att erbjuda elever tillgång till ett skolbibliotek. Men det är tydligt att vi måste göra mer, som att höja medvetenheten på alla nivåer - på barnavårdscentralerna och hos föräldrarna, i förskolorna, i skolorna och hos det civila samhället. Det behövs ett brett engagemang för att böcker och läsande och glädjen i ord och berättande ska bli en naturlig del i barns och ungas vardag. Skolan har givetvis en viktig roll här, men det har även kulturpolitiken, herr talman. Genom flera nya förslag i Läsa för livet vill regeringen stödja ökat läsande och stärka litteraturens och de litterära upphovsmännens ställning, framför allt när det gäller läsfrämjande arbete utanför skolan. Förmågan och lusten till läsning är en förutsättning för att vi ska kunna ta del av vår kultur och vara aktiva medborgare. Vi vet att det är bland unga som läsförmågan sjunker, och det är framför allt är det unga pojkar som läser mindre. Orsakerna till och teorierna om detta är flera, men jag tror personligen att det betyder mycket med vuxna förebilder och att inte skambelägga viss läsning. Fackböcker och till och med serier kan vara väl så goda ingångar i läsrymden som etablerade klassiker. För att samla hela politiken och alla delar av samhället bakom tydliga målsättningar att öka läsförmågan föreslår regeringen nya nationella mål. Alla i Sverige ska, oavsett bakgrund och med utgångspunkt i vars och ens särskilda förutsättningar, ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha tillgång till litteratur av hög kvalitet. För att nå det övergripande målet ska statens samlade insatser syfta till att läsförmågan förbättras jämfört med i dag att fler än i dag regelbundet tar del av både fack- och skönlitteratur att kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och delaktighet i samhällslivet ökar jämfört med i dag. Därtill ska de insatser som genomförs utanför skolans område följas upp för att sedan kunna utvärderas. Nästan allt läsfrämjande arbete bedrivs lokalt, herr talman, vilket innebär att erfarenhetsutbytet inte är så omfattande som det borde vara, att större nationella eller flerregionala satsningar uteblir liksom att läsfrämjande projekt sällan utvärderas, trots att de finns. Därför ger regeringen det till Statens kulturråd i uppdrag. Kulturrådet ska också ta fram ett handlingsprogram för det läsfrämjande arbetet utanför skolan. Kultursamverkansmodellen, som vi talat om här, har haft stor betydelse för att utveckla kulturpolitiken och de kulturella verksamheterna. Regeringen anser därför att litteratur- och läsfrämjande från 2015 bör ingå bland de verksamheter som kan få statligt stöd inom ramen för kultursamverkansmodellen. Jag talade förut om att ingen kommer undan och att ökat läsande och läsförståelse är en angelägenhet för hela samhället. Folkbildningen till exempel engagerar många och har en lång tradition av att arbeta med läsande och självbildning, inte minst när det gäller vuxna som i dag inte läser. Men det finns verksamheter, och detta lyftes förtjänstfullt fram av just Litteraturutredningen, som inte får statligt stöd. Arbetsplatsbibliotek och vägkrogsbibliotek är några av de exempel som utredningen tog fram. De faller utanför ramarna för bidragen till studieförbund som ofta bygger på att verksamheterna anordnas i form av studiecirklar. Av det statliga stödet till folkbildningen bör därför 30 miljoner kronor destineras till planerad läsfrämjande verksamhet inom folkbildningen. På så vis blir det möjligt för folkbildningen att stödja fler former av läsfrämjande verksamhet. En annan framtidsfråga, herr talman, för hela det litterära fältet är den digitala utvecklingen. För bibliotekens del är det avgörande att i ökad utsträckning kunna tillhandahålla e-böcker och samtidigt kunna hantera kostnaderna för detta. Regeringen har därför givit Kungliga biblioteket i uppdrag att inleda en verksamhet för att förmedla och göra e-böcker tillgängliga. I uppdraget ingår att se till att upphovsrättslig fri e-litteratur via Libris ska finnas tillgänglig för förmedling via det allmänna biblioteket. För detta har KB nyligen fått 2 miljoner kronor. Regeringen ser positivt på möjligheten att huvudmännens samarbetsorganisation, Sveriges Kommuner och Landsting, går in som avtalspart gentemot rättighetshavarna i förhandlingarna om avtalsvillkor för e-böckerna. Regeringen anser att biblioteksersättningen fortsatt ska medverka till att förbättra författarnas ekonomiska villkor och att de litterära upphovsmännen ska ersättas för att deras verk lånas ut vid folk- och skolbibliotek. Grundbeloppet ska fortsatt vara utgångspunkt för ersättningen. Några förändringar föreslås emellertid i propositionen när det gäller biblioteksersättningen. Den förordning som styr biblioteksersättningen bör ses över. Bland annat bör det framgå att användandet av fysiska exemplar av verk ska ligga till grund för biblioteksersättning. Regeringen och de litterära upphovsmannaorganisationerna bör sluta en ny överenskommelse om hur man ska fastställa grundbeloppets storlek. Överläggningarna bör också ske med längre tidsintervall än vad som gäller i dag. Regeringen bedömer att tre år är ett lämpligt intervall, det skulle ge större stabilitet och bättre förutsättningar för planering. I Läsa för livet betonar vi att de språkvårdande insatserna bör stärkas, framför allt när det gäller nationella minoriteter och personer med annat modersmål än svenska liksom för det svenska teckenspråket. I budgetpropositionen för 2014, som vi debatterade tidigare, beräknas att Institutet för språk och folkminnen tillförs ytterligare 3 miljoner kronor. I Läsa för livet lyfts också litteraturens roll inom Sveriges internationella bistånd fram. Biståndet ska kunna stärka förändringsaktörer i det civila samhället som arbetar för demokrati och yttrandefrihet. I regeringens strategi för särskilda insatser för demokratisering och yttrandefrihet lyfts också fristadsförfattare fram. Mina meddebattörer har tidigare talat om att de satsningar som sker inom utbildningspolitiken kompletterar det som vi här arbetar för inom Läsa för livet . Ja, Tina Ehn, jag har diskuterat läsande och litteratur med utbildningsministern, eftersom du frågade om det. Avslutningsvis handlar Läsa för livet just om att ge alla tillgång till läsandet i sina liv. Regeringen har nu uppsatt tydliga mål. Till detta kommer nya strategiska uppdrag och insatser för att samla och stärka den statliga kulturpolitikens roll i läsfrämjandet utanför skolan. Jag ser fram emot att fortsätta debatten, inte bara här i kammaren utan även den debatt som jag är övertygad om kommer att pågå hela nästa år - en debatt som förs för att lyfta medvetenheten kring hur vi ska öka läsförmågan bland våra unga. Detta är en verklig framtidsfråga. Med Läsa för livet tar vi nu flera initiativ för att möta den utmaningen! Herr talman! Jag vill gärna avsluta med ett tänkvärt citat. När vi debatterade bibliotekslagen lånade jag några 2000-åriga ord från Cicero. Det finns många att välja mellan, men i dag går ordet till den danske litteraturkritikern Georg Brandes som föddes 1842 och dog 1927. Han sade så här: "Böcker är våra bästa vänner - även när de vänder oss ryggen!" (Applåder)

Anf. 193 Per Svedberg (S)

Herr talman! Jag tror att kulturministern och jag är precis lika oroade för utvecklingen när det gäller läsförståelse. Sedan har vi förmodligen olika vägar att gå för att åtgärda detta och skapa en bättre situation. När jag lyssnade på ministerns anförande reagerade jag på en liten detalj som jag har ställt en fråga om tidigare. Man tar pengar från folkbildningen för att ge folkbildningen så att den kan utvecklas. Då tänker jag: Om du å ena sidan tar pengar från folkbildningen för att sedan stoppa tillbaka dem funderar jag över tilltron till folkbildningens verksamhet, som du bedyrade var bra. Vart tar tilltron vägen om man ska göra den transfereringen? Det innebär ju att man tar bort 30 miljoner och destinerar dem på ett särskilt sätt. Både du och jag vet ju att folkbildningen ägnar sig åt betydligt mycket mer läsande än vad man får ut av dessa pengar. Jag vet inte riktigt om jag hängde med på den loopen. Kan du förklara för mig?

Anf. 194 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Herr talman! Jag hoppas att jag inte använde uttrycket tar. I så fall tar jag tillbaka det, för jag menade inte så. Vad jag hoppas är att jag använde uttrycket öronmärker. Vi har höjt anslagen till folkbildningen, det framgår tydligt i budgetpropositionen. Anslaget ligger på ca 3 ½ miljard kronor. Vad vi gör är att vi följer det förslag som Litteraturutredningen lämnade till oss, att öronmärka 30 miljoner kronor innan de stannar inom folkbildningen. Det är inte så att vi tar pengar och ger till dem någon annan aktör. Vi öronmärker dessa pengar för att folkbildningen ska kunna arbeta friare och stödja verksamheter som annars inte ryms inom de regler som gäller. Jag tog upp arbetsplatsbibliotek och vägkrogar som ett sådant exempel.

Anf. 195 Per Svedberg (S)

Herr talman! Det kan ha varit jag som hörde fel. Men du sade nu att ni specialdestinerar medel för att man ska kunna arbeta friare. Då tänker jag: Den ekvationen gick inte riktigt ihop. En annan fråga som Tina Ehn har varit inne på handlar om bibliotekspersonal. Av våra reservationer framgår det ju att vi är väldigt angelägna om att den kompetens som bibliotekarier har skulle tillföra så mycket mer. Tina beskriver det hela i exakta tal. Jag är lite mer svepande än så. Men jag vet att deras kompetens är oerhört viktig. Överväger ministern att i framtiden vara lite mer spetsig i den frågan så att det blir en högre kompetens på skolbiblioteken?

Anf. 196 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Herr talman! Jag har haft flera interpellationsdebatter här i kammaren där det har handlat om bibliotek, skolbibliotek och läsande. Jag, liksom mina kolleger, har lyft fram hur viktigt det är att rätten till skolbibliotek är inskriven i lag. Det är en bra ambition att också se till att den här lagen verkligen följs, även om jag har respekt för att det är skillnad mellan en mindre skola på en liten ort och en skola i en storstad. Där finns olika möjligheter och olika resurser, men ambitionen är viktig. Jag tror - och det har jag också sagt i olika debatter - att det vore väldigt bra om det fanns utbildade bibliotekarier på skolbiblioteken. Det skulle vara till stöd både för lärarna och för eleverna. Den satsning som sker på Utbildningsdepartementets område - de 300 miljoner kronorna som går till att utbilda lärare i effektivare metoder i läsning och skrivande - ska också kunna omfatta personal som arbetar i skolbiblioteken. Men vi har nog samma vision. Allt går inte att göra på en gång. Detta är en stor satsning. Det handlar om att det måste finnas personal. Det kostar pengar, och det är egentligen en kommunal angelägenhet. Men jag tycker att det är bra att vi pekar ut riktningen och att vi gemensamt - för detta är egentligen en partiöverskridande och blocköverskridande opolitisk fråga - för att vi ska nå målet, nämligen bildning, tillgänglighet och att läsa ska vara för livet. Innan Per går och sätter sig skulle jag vilja överlämna en bok till honom och önska god jul. Jag har valt en bok som jag vet är väldigt bra. (Applåder)

Anf. 197 Tina Ehn (MP)

Herr talman! Jag tänker inte fråga om skolbibliotek, och jag tänker inte nämna PISA. Däremot tänkte jag ta upp jättekrångliga frågor som inte är så lätt att debattera. De handlar om biblioteksersättning, förhandlingsrätt och riksdagens roll. Det är sådana frågor där de små detaljerna kan avgöra vad som kommer att hända. Därför finns det reservationer i betänkandet. Jag skulle vilja ställa en fråga runt riksdagens roll. Om jag tolkat texterna rätt handlar det om att den tidigare riksdagsbindningen bör upphävas när det gäller att ta ställning till biblioteksersättningen. Då är min fråga till kulturministern om hon verkligen ser det som en bra politik, för om det blir så minskar ju riksdagens inflytande, som jag har tolkat det hela. Det är också därför det finns en reservation på det här området. Vi har också en reservation som handlar om förhandlingsrätten om biblioteksersättning. Vi har läst att i direktiven till utredningen Läsandets kultur anförde regeringen att utredaren skulle överväga om den förhandlingsordning mellan staten och upphovsmännen som tillämpas för biblioteksersättningen är tidsenlig eller om den kan ersättas med ett annat förfarande som ger de berörda grupperna insyn i för dem viktiga processer. Detta är också en fråga som skapar farhågor: Vad menas egentligen? Kommer man att utesluta möjligheten till förhandlingsrätt såsom den har sett ut? Detta är inte minst en viktig demokratisk fråga, och den är viktig för författare och så vidare som undrar hur det kommer att bli.

Anf. 198 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Herr talman! Som Tina Ehn inledningsvis sade är det en lite komplicerad fråga. Det är svårt att debattera den. Då ska jag bli mer formell än vad jag brukar vara i ett replikskifte. För att det ska bli korrekt ska jag mer eller mindre läsa innantill. Jag har också ställt mig frågor om hur det fungerar. Vad som gäller är att förhandlingsrätten blir kvar. Det framgår också i propositionen Läsa för livet . Vi bedömer från regeringens sida att en ny överenskommelse om förutsättningarna för förhandlingarna om biblioteksersättningen ska träffas eftersom förändringar sker på ett antal punkter. Vi har också lyssnat på remissynpunkterna, inte minst från Författarförbundet, och har därför uppfattningen att utgångspunkten för förhandlingarna, liksom i dag, bör vara biblioteksersättningens grundbelopp, vilket jag också nämnde inledningsvis. Det föreslås också att förhandlingar ska ske vart tredje år för att skapa större stabilitet, bättre förutsättningar för regeringen att planera för budgetarbetet och minskad arbetsbörda för parterna generellt. Vi har också skrivit att de här frågorna ska tas upp i dialog med upphovsmännens parter. Men det är inte så att vi rundar riksdagen. Det stämmer inte. Biblioteksersättningen blir kvar. Den har en stor kulturpolitisk betydelse, vilket vi också påpekar. Men man ska inte i detalj reglera ersättningens utformning utan begränsa den till de övergripande principerna. Det ligger helt i linje med hur regeringen i dag binder frågorna till riksdagen. Liknande ändring har gjorts tidigare när det gäller litteraturstödet. Jag är ledsen att jag var så formell. Men det här är komplicerade frågor, och det är viktigt att det blir rätt.

Anf. 199 Tina Ehn (MP)

Herr talman! Jag tackar för svaret. Egentligen får man fundera på exakt vad som sades i svaret eller läsa texten. Men det finns en oro, och det är inte för inte som de här reservationerna finns i betänkandet, för det finns ett tolkningsutrymme som gör att vi upplever det som oklart vad det hela innebär. För att inte svara fel byter jag ämne nu. Då handlar det om e-böcker och folkbibliotek som är en intressant fråga. I reservationen från Miljöpartiet efterfrågas ett mer aktivt arbete med e-böckerna från regeringens sida. Vi har haft en väldigt intressant fördjupningsstudie i kulturutskottet om e-boken. När den presenterades hade saker redan hänt, så det är en fråga som inte står stilla. Men det som oroar mig i utredningen är att flera aktörer påpekar att det inte är självklart att folkbiblioteken kommer att kunna låna ut e-böcker om parterna inte lyckas komma överens. Regeringen har ju lagt över förhandlingen på SKL. Det finns andra initiativ man skulle kunna ta, för här sker saker fort. Samtidigt vill folkbiblioteken säkert inte stå utanför utvecklingen, utan de vill verkligen vara med och hitta lösningar. Ett förslag är till exempel att göra som man har gjort i Norge, som jag tog upp tidigare i mitt anförande. Det kan vara en positiv bild för folkbiblioteken och visa att regeringen är intresserad av frågan. Hur ser kulturministern på e-boksfrågan och folkbibliotekens roll? Och vad skulle man kunna göra mer än att bara lämpa över förhandlingarna till SKL?