Herr talman! KU11, eller Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, behandlas årligen av konstitutionsutskottet.
I samband med att berättelsen, som avser tiden 1 juli 2015 till 30 juni 2016, överlämnas har utskottet en öppen direktsänd utfrågning med ombudsmännen. Så har också skett detta riksdagsår.
Man kan säga att Justitieombudsmännens ämbetsberättelse är som ett kvitto för vad som fungerar och inte fungerar i vårt samhälle.
Jag slås av vikten av att ha justitieombudsmännen att kunna vända sig till just när något inte står rätt till. Människor hamnar i kläm när samhället inte räcker till av olika anledningar. JO-anmälningar ska leda fram till förbättringar.
Jag tänker på JO Lars Lindströms ärende rörande utformningen av domar och beslut i domstol. Att domarna motiveras är av grundläggande betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt och för förtroendet för verksamheten. Detta har också Lars berört tidigare i bland annat ämbetsberättelse 2013/14.
I två fall går det enligt Lars mening inte att utifrån de skrivna domarna bedöma om domsluten är riktiga. Därför uppfyller domskälen inte kraven i rättegångsbalken. De ansvariga domarna får kritik. Domen ska också innehålla en redogörelse för parternas yrkanden och de omständigheter som de åberopar.
En annan fråga gäller handläggningstiden för vårdnadsmål i tingsrätterna. Att det i vissa fall tagit runt två år att avgöra mål som gäller vilken förälder som ska ha vårdnaden om barnen är något som JO Lars Lindström, kritiserar även i år. Det är inte bara parterna som berörs av hur arbetet i domstolen går till, utan det är framför allt barnen som drabbas.
Det är givetvis aldrig bra att ha en lång domstolsprocess men i dessa fall är det extremt viktigt att komma med en snabbare lösning så att barnet inte hinner bli vuxet innan målet är avgjort. De huvudsakliga skälen till att det tar sådan tid är avsaknaden av en upprättad tidsplan följt av den bristfälliga kontrollen av hur man, när det förekommer medlare, har utfört sitt uppdrag. Här får tingsrätten kritik.
Herr talman! Tidigare chefs-JO Elisabet Fura poängterar ett ärende som rör allvarlig kritik mot Kriminalvården för att man inte har utformat rutiner för kontroll av att grunden för ett frihetsberövande håller. Beslutet gäller en person som hade häktats i sin utevaro och sedan förts till häktet. Enligt tillämpliga bestämmelser skulle en häktningsförhandling ha ägt rum inom fyra dygn efter det att häktningsbeslutet hade verkställts. Av oklara skäl hölls aldrig någon förhandling och därmed saknades laglig grund att hålla den intagne frihetsberövad efter det att de fyra dygnen hade passerat. Trots detta blev den intagne kvar i häktet i ytterligare sex veckor.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Justitieombuds-männens ämbets-berättelse
I sitt svar till JO framhöll Kriminalvården att myndigheten inte har något formellt ansvar att anmäla till åklagare eller domstol när ett häktningsbeslut har verkställts. Vidare uppgav Kriminalvården att det inte är möjligt för ett häkte att påta sig ett rutinmässigt bevakningsansvar för att samtliga klienters rättsprocessuella tidsfrister hålls.
Det som framkom i ärendet gav enligt JO Furas uppfattning intrycket av att Kriminalvården inte ville ta på sig den centrala roll som myndigheten har när det gäller att frihetsberöva människor. Genom att inte göra det har myndigheten inte heller utformat rutiner för att säkerställa att medarbetarna gör nödvändiga kontroller av att det finns laglig grund att hålla en person inlåst. Att sitta frihetsberövad utan rättslig grund är integritetskränkande enligt min mening - för att inte tala om vad det gör förtroendet för rättsstaten!
Herr talman! Jag ska också avslutningsvis nämna något om JO Cecilia Renfors ansvarsområde rörande beslut som gäller behovet av skydd för uppgifter om målsägande i förundersökningsprotokoll och förhållandet till rätten för den misstänkte att få ta del av underlaget för beslut om åtal.
I ett fall har målsäganden en sekretessmarkering i folkbokföringen då hon behövde skydd från sin före detta make. Under förundersökningen avseende en brottsmisstanke mot honom bytte hon efternamn. När förundersökningsprotokollet delgavs mannen angavs hennes nya efternamn, vilket innebar säkerhetsrisker för kvinnan. Handläggningen var dock korrekt eftersom en målsägandes namn alltid ska anges i förundersökningsprotokollet och den misstänkte har en ovillkorlig rätt att få del av protokollet. Skälet till att reglerna ser ut så här är att den misstänkte behöver känna till målsägandens identitet för att effektivt kunna försvara sig.
JO Renfors konstaterar dock att när identiteten redan är känd finns det inte skäl för den misstänkte att få veta det nya namn som målsäganden bytt till under utredningen. JO Cecilia Renfors har också överlämnat sitt beslut till Justitiedepartementet då det skulle behöva övervägas om den nuvarande regleringen borde ändras på denna punkt.
Herr talman! Vi har från utskottets sida, tidigare uttalat att klagomålsprövning - som är en del av ombudsmännens arbete - ska prioriteras i förhållande till andra arbetsuppgifter eftersom detta är JO:s huvudsyfte. Det är givetvis också av betydelse att ombudsmännen har möjlighet att utföra specifika inspektioner, och det har ombudsmännen hittills hanterat väl, vilket vi tror även är fallet i framtiden.
Herr talman! Med detta anförande vill jag yrka bifall till utskottets förslag att lägga redogörelsen till handlingarna.
(Applåder)
