Humanitärt bistånd

Anf. 110 Olle Thorell (S)

Herr talman! Det här blir mitt allra sista anförande i denna kammare efter snart 20 år som ledamot av Sveriges riksdag. Alla dessa år har jag suttit i utrikesutskottet.

När jag valdes in 2006 var världen på många sätt en helt annan. Barack Obama var en tämligen anonym senator från Chicago. Det fanns i världen ett hopp om fred, nedrustning och demokratisering. Demokratin gick framåt i land efter land. Fredrik Reinfeldt hade just blivit statsminister, och Göran Persson packade flyttkartongerna i Sagerska palatset.

Sedan dess har världen förändrats dramatiskt. Vi lever nu i en tid präglad av krig, auktoritära krafter som växer, ökande nationalism, klimatkris och växande klyftor. Vi ser hur folkrätten utmanas, hur mänskliga rättigheter ifrågasätts och hur det politiska samtalet hårdnar och vulgariseras. Vi ser hur populism och rasism försöker övertyga människor om lögnen att solidaritet är naivt och medmänsklighet ett svaghetstecken. Därför känns just den här debatten viktig för mig.

Herr talman! Innan jag går vidare måste jag be att få säga tack – först och främst till min familj, förstås, för stödet genom alla dessa år. Ni har låtit mig förverkliga min dröm att få vara riksdagsledamot. Jag tackar också väljarna i Västmanland och mitt parti för det förtroende jag fått i fem val. Tack också till kollegorna i utrikesutskottet, nuvarande och genom alla dessa år, samt till utskottskansliets personal och alla tjänstemän i hela Riksdagsförvaltningen, som genom åren professionellt hjälpt oss att göra vårt arbete för demokratin bättre! Det har varit en stor ära att få representera Sverige i den här rollen.

Herr talman! Under de här 20 åren har jag haft möjlighet att resa mycket och möta människor från alla möjliga håll i världen. Om det är något jag lärt mig är det detta: Vi människor har väldigt mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Oavsett religion, kultur, etnicitet och utbildningsnivå, oavsett om man är rik eller fattig, vill de allra flesta människor ungefär samma saker världen över: Vi vill leva i fred. Vi vill kunna försörja oss själva och leva värdiga liv. Vi vill kunna tänka och tala fritt. Vi vill hitta någon att älska och bli älskad av. Om vi får barn blir de genast det viktigaste i hela världen, och vi vill göra allt vi kan för att de ska få trygghet och en bättre framtid.

Vi är mycket mer lika än olika. Jag tror att politiken skulle må bra av att oftare påminna sig om detta grundläggande faktum.

Det finns nämligen politiska krafter som gör tvärtom – krafter som vill exploatera skillnader mellan människor, som vill spä på konflikter och misstänksamhet, som ser ett kulturkrig bakom varje hörn och som bygger politiskt stöd på att människor ska vara rädda för varandra, på att göda fördomar och på att dela upp människor i vi och dom. Det är en felaktig och farlig väg att gå.

Herr talman! Vi debatterar i dag Riksrevisionens rapport om Sidas arbete med det humanitära biståndet. Det handlar i grunden om effektivitet, uppföljning och transparens. Det är viktiga frågor. Jag vill för formens skull yrka bifall till reservation 3, vår motivreservation i ärendet, där man kan läsa mer om vårt ställningstagande.

Vi socialdemokrater står självklart bakom höga krav på professionalism, kvalitet, resultat, kontroll och uppföljning inom det humanitära biståndet och allt annat bistånd.

Biståndsmedel ska användas rätt, korruption ska bekämpas och beslut ska vara transparenta och rättssäkra. Det är avgörande för biståndets legitimitet. Men det är också viktigt att säga följande tydligt. Krav på effektivitet står inte i motsats till ett starkt och stort bistånd. Tvärtom! Vi kan kräva både ordning och reda och samtidigt stå upp för solidaritet och internationellt ansvarstagande.

För mig har bistånd genom åren inte bara handlat om budgettabeller, styrdokument och reformagendor. Det har också handlat om vilket land Sverige vill vara. Jag är mycket stolt över att Sverige under lång tid har varit ett land som gjort gott i världen – och fortfarande gör gott i världen. Sverige är ett land som förstår att solidaritet inte slutar vid nationsgränsen, ett land som inser att kampen mot fattigdom, svält och förtryck inte bara är moraliskt riktigt utan också ligger i vårt strategiska långsiktiga intresse. En värld med mindre fattigdom, mindre desperation och färre krig och konflikter är också en tryggare värld för Sverige.

Herr talman! Över 300 miljoner människor i världen är i dag i behov av humanitärt stöd. Barn svälter i Sudan och i södra Etiopien. Människor drivs på flykt i Gaza, på Västbanken, i Ukraina och i Myanmar. Kvinnor förtrycks brutalt i Afghanistan och Iran. Klimatkatastrofer slår sönder redan sköra samhällen.

Samtidigt ser vi en trend där de rika länderna som grupp gör historiskt stora nedskärningar i det internationella biståndet. USA har gjort enorma neddragningar. Flera europeiska länder gör samma sak. Även Sverige har under mandatperioden gjort stora nedskärningar. Sverige har övergivit enprocentsmålet. Bistånd har avslutats i några av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder, till exempel Sydsudan, Burkina Faso, Kambodja, Liberia, Moçambique, Zimbabwe, Mali och Myanmar.

Det här, herr talman, anser vi socialdemokrater är fel väg att gå. Vi vill stegvis återställa biståndet till 1 procent av bni, inte för att bistånd, eller svenskt bistånd, ensamt kan lösa alla världens problem, inte för att varje biståndsinsats alltid är perfekt, utan därför att med mindre bistånd får färre människor hjälp. Färre barn får gå i skolan, och färre människor får sjukvård, mat och skydd undan våld och övergrepp.

Herr talman! Det finns krafter i svensk politik som helst skulle vilja kapa biståndet helt och hållet. Det finns krafter som menar att vi inte ska bry oss om människor utanför Sveriges gränser, som ser varje krona till fattiga människor ute i världen som en förlust för de svenska skattebetalarna och som ibland verkar tycka att människovärdet väger lite lättare ju längre ifrån Sverige du råkar vara född.

Jag delar inte den människosynen, och jag tror faktiskt inte att majoriteten av svenska folket gör det heller. Trots trollarméer och högljudda kampanjer på sociala medier vet jag att biståndsviljan fortfarande är stark i Sverige. De flesta människor förstår intuitivt något grundläggande, nämligen idén om att alla människor har lika värde och att mänskliga rättigheter gäller alla människor överallt. Ett barn som svälter i Sudan eller i södra Etiopien är lika mycket värt som ett barn i Surahammar eller Sundbyberg. Vi som lever i ett av världens rikaste och mest välmående länder har också en skyldighet att göra vad vi kan för att lindra nöd, bekämpa fattigdom och stå upp mot förtryck.

Herr talman! I en tid när världen stormar måste vi hålla fast vid vissa grundläggande principer: folkrätten, FN-stadgan, de mänskliga rättigheterna, demokrati, jämställdhet, internationell humanitär rätt, principen om alla människors lika värde. Det är de principerna som håller samman världen när cynismen växer. Det är de principerna som skiljer civilisation från barbari, och det är de principerna Sverige alltid måste stå upp för också när det blåser andra vindar i världen. Om vi börjar kompromissa med människovärdet när tiderna blir svåra, då var de kanske inte några principer från början.

Herr talman! När jag nu lämnar riksdagen gör jag det med oro över mycket i världen, men jag gör det också med hopp. Jag har under dessa 20 år mött så många människor i Sverige, här i kammaren, ute i världen och internationellt som varje dag arbetar för demokrati, för fred, för jämställdhet och för mänsklig värdighet. Det handlar om människor som vägrar acceptera att världen måste vara brutal och cynisk, och det handlar om människor som fortsätter att kämpa för solidaritet och rättvisa – trots allt. Det ger mig hopp om framtiden.

Därför lämnar jag också kammaren med en stark övertygelse, nämligen den att Sverige aldrig ska bli ett land som vänder bort blicken när människor lider. Sverige ska vara en stark röst för internationell solidaritet, mänskliga rättigheter och fred. Det har varit viktigt för mig under mina år här i riksdagen. Jag hoppas att de fortsätter att vara viktiga värden för Sveriges riksdag långt efter att jag har lämnat den.

(Applåder)

Anf. 111 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Det hör inte till vanligheterna att jag begär replik på Olle Thorells anföranden, men jag gjorde det nu därför att jag vill passa på att tacka Olle Thorell för väldigt gott samarbete i utrikesutskottet, framför allt när det gäller de biståndspolitiska frågorna. Olle Thorell är alltid påläst, kunnig och väl insatt i frågorna. Han har en förmåga att föra fram skarp kritik på ett vänligt sätt. Det är inte så lätt alla gånger!

Jag tycker också att vi har samarbetat väl i utskottet. Vi har lyft upp de biståndspolitiska frågorna, och vi har många gånger varit kritiska mot regeringens biståndspolitik. Vi har haft ett gott samarbete med civilsamhället och ställt upp för Palestinafrågan och andra viktiga frågor i biståndspolitiken.

Jag vill framföra mitt varmaste tack och önska all lycka till i framtiden.

Anf. 112 Olle Thorell (S)

Herr talman! Jag tackar Lotta Johnsson Fornarve för de fina orden. Jag kan replikera med detsamma, inte bara till dig utan till fler vänsterpartister som jag har samarbetat med genom åren i utrikesutskottet – Hans Linde, Håkan Svenneling med flera – som har gjort ett gott arbete för sina ideal och värderingar och kämpar på för internationell solidaritet.

Vi kommer säkert att ses igen i framtiden. Tack ska du ha och lycka till!

Anf. 113 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Jag lyssnade med intresse på Olle Thorells anförande. Trots att vi tillhör diametralt olika partier finns det en del av det internationella biståndet som har stor uppslutning och stort stöd både i riksdagen och bland svenska folket i stort, nämligen det humanitära biståndet och den skillnad Sverige kan göra med det humanitära biståndet.

I dag vi debatterar Riksrevisionens granskning av det humanitära biståndet och regeringens skrivelse om detta. Jag vill ändå ställa en fråga från ett övergripande plan. Under en lång tid av socialdemokratiskt ledda regeringar har kritiken ofta gällt bristande uppföljning och kontroll av biståndsmedel.

Det här har varit återkommande över tid i Riksrevisionens och Sidas rapporter. Det har handlat om otydliga beslut, brist på transparens i urval av mottagare och generella problem, också under socialdemokratiskt ledda regeringar. Det har förekommit korruption i mottagarländer och felaktig användning av pengar men också svårigheter med kontroll i konflikt- och högriskområden där det humanitära biståndet är centralt.

Mot bakgrund av det undrar jag vilka lärdomar ledamoten Thorell har dragit. Hur skulle han som långvarig biståndspolitisk talesperson för Socialdemokraterna vilja att detta förbättras i framtiden?

Anf. 114 Olle Thorell (S)

Herr talman! Jag hade tänkt att mitt sista anförande i riksdagen skulle vara snällt, vänligt och behagligt, men ledamoten Emilsson tvingar mig att vara uppriktig och ärlig.

Jag tror säkert att Aron Emilsson har ett gott hjärta och vill människor ute i världen och i Sverige väl. Men tyvärr måste jag meddela honom, om han själv inte har upptäckt det, att han hör till ett parti med en finansministerkandidat som gick ut offentligt i valrörelsen häromveckan och sa: Jag tycker det ska vara noll i bistånd. Det gör ingen nytta för svenskar. Vi kanske kan ge en och annan krona till Ukraina, men resten kan vi strunta i. Det gör ingen nytta för Sverige och svenskarna.

Det är detta parti som Aron Emilsson hör till. Han går omkring som en ulv i fårakläder i utrikesutskottet och säger vackra saker om internationell solidaritet och humanitärt bistånd, men det är bara ett spel för gallerierna. Jag köper inte det. Jag tror inte heller att de svenska väljarna köper det. Internationell solidaritet är något för internationalister, inte för nationalister.

Anf. 115 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Låt mig säga så här: Det har inte undgått någon på senare tid vilket sällskap Socialdemokraterna och Olle Thorell själv befinner sig i. En av de största skandalerna i det internationella biståndet under den här mandatperioden har varit hur Vänsterpartiets biståndsstiftelse haft kopplingar till DFLP. Dessa har själva bekräftat att de var delaktiga i Hamas attack den 7 oktober, som är det största massmordet på judar sedan andra världskriget.

Jag sa precis att jag kan skriva under på mycket av det Olle Thorell talade om i sitt anförande, inte minst på ett filosofiskt plan i betydelsen av vilken skillnad vi kan göra. Men är det dessa vindar han pekar på när han säger att han är orolig över vindarna?

Är det sådana åsikter och värderingar hos vänsterpartister i Sverige, oavsett om det är i kommuner, i regioner eller på nationell nivå här i riksdagen, som kan beredas plats i en framtida regering? Är det ett sådant renhållningsarbete som Olle Thorell vill göra för att se till att svenska värderingar sprids över världen? Eller vad är det han syftar på?

Vi vet mycket väl att det här är ett omfattande problem. Det verkar vara ett lapptäcke, ett mönster, där sömmarna går tätare och tätare i varandra i fråga om Vänsterpartiets samröre med terrorkramande krafter och organisationer, både internationellt och i vårt land.

Jag tycker att man är svaret skyldig om huruvida man krattar manegen för sådana krafter, både i en framtida regering och i ett samarbete med Vänsterpartiet.

Oavsett om Olle Thorell väljer att kalla mig ulv i fårakläder eller något annat har mitt engagemang den här mandatperioden handlat om att vara lyhörd, respektfull och ansvarstagande för utrikesutskottets viktiga arbete. Jag vet att Olle Thorell också har varit det under sina många år i riksdagen och i utrikesutskottet. För det och för hans gärning vill jag ändå tacka Olle Thorell.

Anf. 116 Olle Thorell (S)

Herr talman! Tack för det, Aron Emilsson! Jag vill tacka Aron Emilsson för gott ordförandeskap i utrikesutskottet. Han har skött det på ett utmärkt sätt, men jag tycker ändå att Aron Emilsson står för en politik och en ideologi som är djupt felaktig. Det är en politik med en cynisk syn på omvärlden och människor, och den är inskränkt och osolidarisk i sin kärna.

Vad gäller kritiken mot Vänsterpartiet och deras kopplingar – vad är det man säger i Jeopardy? ”Kan jag få sten i glashus för 500 kronor, tack?”

Det är fånigt att höra det här. Alla partier ska självklart hålla rent i sina kontakter med omvärlden. Man ska självklart utesluta medlemmar som visar sympati med terrororganisationer. Det har Vänsterpartiet gjort. Jag litar på att de kommer att fortsätta hålla rent på sin kant.

Aron Emilsson hör till det största partiet i en regeringskoalition som har lyckats göra det näst mest korrupta landet i världen, Somalia, ännu lite mer korrupt genom att skicka 100 miljoner svenska skattekronor till någon i närheten av en premiärminister i en Hamaskramande antisemitisk premiärministers kansli för att de ska ta emot det de är skyldiga att göra enligt folkrätten.

Aron Emilssons partis biståndsstiftelse Hepatica slussar pengar till abortmotståndare i Brasilien. Hans parti ser till att svältande barn i södra Etiopien står helt utan stöd när man godtyckligt kapar stödet helt och hållet till Islamic Relief. Det gör man på helt godtyckliga grunder bara för att de råkar heta någonting med ”Islamic”. Det tycker jag är ovärdigt och har ingenting med svenska värderingar att göra.

Anf. 117 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Även jag vill ansluta mig till tackandet. Olle Thorell och jag har så här långt suttit lika många år i utrikesutskottet. Det har varit en intressant resa. Det var en annan tid för 20 år sedan, precis som Olle Thorell beskrev. Vi har haft våra duster, bland annat under allianstiden och därefter, men vi har också haft respekt och glädje av att lyssna, tror jag, till de olika åsikter som vi runt det runda bordet i utrikesutskottet kan förmedla till varandra.

Jag uppskattar Olle Thorell för hans stora engagemang. Jag vet att han har ett särskilt engagemang för Asien, och jag har lyssnat särskilt när vi har diskuterat det. Det är naturligtvis värdefullt med det engagemang, den kunskap och de kontaktytor som Olle Thorell har tagit med in i utskottets arbete.

Än en gång vill jag rikta ett stort tack för de gemensamma åren och för det gemensamma arbetet för Sverige men också för världen där ute och för människor som behöver stöd och utvecklingshopp.

Anf. 118 Olle Thorell (S)

Herr talman! Tack så mycket, Kerstin Lundgren! Vi har kamperat ihop i riksdagen i 20 år. Du är snäppet över mig på senioritetslistan. Ingen skulle jag hellre vilja ha över mig på den listan än Kerstin Lundgren, som representerar sitt parti och centerrörelsen på ett alldeles utmärkt sätt. Hon är otroligt påläst och kunnig, och ingen kan formaliteter och ordning och reda i utskottet och i kammaren som hon.

Det har varit mycket lärorikt och givande att kämpa på tillsammans i opposition och majoritet, och något mellanläge har det också varit där för oss båda. Vi delar många erfarenheter.

Tänk vad mycket som har hänt på 20 år! Jag sa att Barack Obama var en okänd senator från Chicago när vi kom in. Donald Trump var en konstig figur på tv med konstig frisyr, märkliga åsikter och en gapig stil. Han har dock inte ändrat sig så mycket sedan dess. Det enda som har ändrats är att han har blivit president.

Krig i Europa, en pandemi, Rysslands ökande aggression och Sveriges anslutning till Nato, där våra partier ändrade uppfattning i lite olika tempo men gick ändå i samma riktning – allt detta har lett till otroligt många stora, svåra och tunga beslut.

Jag vill inte minst nämna de beslut vi fattar tillsammans i utrikesutskottet om att skicka svenska soldater ut till konfliktzoner. Det fattar vi beslut om. Det är stort och ansvarsfullt, och jag känner att Kerstin Lundgren, Centerpartiet, vi socialdemokrater och faktiskt alla partier i utskottet, inget undantaget, har tagit denna uppgift på stort allvar och gör det vi kan för att världen ska vara tryggare.

Anf. 119 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag tänkte inte fortsätta den här rosenskimrande dialogen utan bara önska lycka till i fortsatt arbete. Jag förväntar mig att vi kommer att få höra från Olle Thorell från andra scener och kanske också från andra länder – vem vet. Stort lycka till och tack för de här åren!

Anf. 120 Olle Thorell (S)

Herr talman! Tack så mycket till talmannen Forslund också, för gott samarbete genom åren! Jag önskar Kerstin Lundgren och alla ledamöter här i kammaren en glad sommar och olika grader av lycka till i valrörelsen. Och allt gott!

(Applåder)

Anf. 121 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Det känns extra speciellt också för mig att ställa mig i den här talarstolen i dag. Jag tror nämligen att det blir sista gången jag gör det. I höst samlas en ny riksdag, och eftersom jag inte kandiderar för omval tror jag att detta blir min sista ärendedebatt i riksdagens kammare.

För mig personligen känns det också fint och speciellt att min sista debatt handlar om bistånd. Det gjorde nämligen min allra första debatt här i kammaren också. Men nog om mig.

Denna debatt handlar om en granskning som Riksrevisionen har gjort av Sidas arbete med det humanitära biståndet, den skrivelse som regeringen lämnat till riksdagen med anledning av granskningen och de följdmotioner som väckts med anledning av skrivelsen.

Kort: Vad är humanitärt bistånd? Enkelt kan man säga att det finns två olika typer av bistånd.

Långsiktigt utvecklingsbistånd kan vara stöd till institutionsbyggande eller vaccinationsprogram eller stöd som syftar till att skapa fler jobb, ökad jämställdhet eller liknande. Det är projekt som syftar till långsiktig förändring och förbättrade levnadsvillkor för människor i fattigdom och förtryck.

Humanitärt bistånd är mer kortsiktigt bistånd. Ibland kan det kallas för katastrofbistånd; det handlar om att rädda liv. Det rör sig om mat, vatten, filtar och mediciner till människor som lever under katastrofliknande förhållanden. Det handlar om att hindra död och lindra nöd.

Det är alltså arbetet kring det humanitära biståndet som Riksrevisionen har granskat och som dagens debatt handlar om. Låt mig inleda med att konstatera att det är en mycket välkommen granskning som Riksrevisionen har gjort. Sverige lägger mycket stora summor av skattebetalarnas pengar på bistånd. Det är viktigt att pengarna används på bästa möjliga sätt och att det är tydligt varför en viss organisation tilldelas biståndsmedel. Därför är den här typen av granskning med rekommendationer om vad som kan förbättras mycket välkommen.

Just den här granskningen avser inte effekterna av själva biståndet, utan den gäller Sidas val av samarbetspartner, alltså vilka organisationer som ska få ta del av svenska skattemedel, och Sidas arbete med fördelning av medel och uppföljning.

Enligt Riksrevisionen är det möjligt att förenkla Sidas urvalsprocesser och ändå fatta välgrundade beslut. Riksrevisionen konstaterar också att Sidas beslutsfattande inte alltid är tillräckligt tydligt och transparent. Sida är en förvaltningsmyndighet, och det måste därför vara just tydligt och transparent varför man fattar de beslut om medelstilldelning som man fattar. Riksrevisionen skriver förvisso att den nya partnervalsprocessen inför strategiperioden 2025–2029 är tydligare och mer transparent än den förra men att viss otydlighet kring beslutsfattandet kvarstår.

Riksrevisionen konstaterar också att Sidas uppföljning inte är tillräckligt systematisk och att det är svårt att se en röd tråd mellan riskbedömningar och uppföljning. Riksrevisionen konstaterar att humanitär personal på ambassader underlättar uppföljningen men noterar att det finns utmaningar i fördelningen av personalresurser och att Sida bör samordna sig bättre för att effektivisera arbetet.

Riksrevisionen har med anledning av granskningen lämnat en rad rekommendationer till Sida för att säkerställa att myndigheten arbetar enligt förvaltningsrättsliga principer och för att effektivisera myndighetens arbete när det gäller val av samarbetspartner och uppföljning av det humanitära biståndet.

Riksrevisionen har inte lämnat några rekommendationer till regeringen. Regeringen konstaterar dock, precis som utskottet, att man välkomnar Riksrevisionens granskning och instämmer i de rekommendationer som Riksrevisionen har lämnat till Sida.

Herr talman! Jag vill lägga ut texten om två områden: humanitärt bistånd som andel av biståndsbudgeten och att bistånd inte ska komma i närheten av extremism. Jag börjar med att bistånd inte ska komma i närheten av extremism.

I regeringens skrivelse med anledning av den här granskningen skriver regeringen att man instämmer i att processen för val av samarbetspartner kan förenklas, men man understryker samtidigt vikten av att göra en adekvat kvalitetssäkring. Vikten av en grundlig kvalitetssäkring lyfts också fram i regeringens strategi för det humanitära biståndet. I strategin understryks att samarbetspartner ska respektera demokratiska värderingar, internationell rätt och humanitära principer samt ha system för att förebygga sexuellt utnyttjande, övergrepp och trakasserier. Stöd får inte ges till aktörer med koppling till våldsbejakande extremism eller verksamhet som motarbetar den regelbaserade världsordningen och svenska intressen. Vid tveksamhet ska försiktighetsprincipen tillämpas.

Jag tror faktiskt att det förvånar många som lyssnar på debatten att det inte råder politisk enighet kring just den här sista meningen: Vid tveksamhet ska försiktighetsprincipen tillämpas. Politiken har ett ansvar att se till att skattepengar används på bästa sätt. Då är det också fullt rimligt att 1) inga medel får ges till organisationer som har koppling till extremism och 2) försiktighetsprincipen ska tillämpas vid tveksamhet. Det tycker jag att hårt arbetande skattebetalare har rätt att förvänta sig.

Herr talman! Jag vill också säga några ord om humanitärt bistånd som andel av vår biståndsbudget. Humanitärt bistånd är livräddande insatser. Det handlar om att hindra död och lindra nöd. Det rör sig om hjälp till människor i katastrofliknande situationer – mat, vatten, filtar och mediciner till människor i absolut nöd. Jag tror att de flesta människor när de tänker på bistånd framför allt tänker på det humanitära biståndet.

Men trots att det handlar om bistånd som syftar till att hindra död och lindra nöd utgör det humanitära biståndet en förhållandevis liten del av allt bistånd. Åren 2014–2024 utgjorde det runt 10 procent av allt bistånd för att förra året, 2025, öka till 17 procent av allt bistånd.

Jag tror att många förvånas över att vi lägger så mycket pengar på bistånd men att det trots detta är en så liten andel av allt bistånd som går till denna typ av livräddande insatser. Jag tror att det skulle finnas ett brett folkligt stöd för att öka det humanitära biståndet som andel av biståndsbudgeten. Men då måste naturligtvis processerna för hur Sida väljer samarbetspartner och följer upp resultat och utvärderingar fungera mycket väl. Därför är den typ av granskning som vi nu debatterar så viktig.

Jag vill med dessa ord yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Men, herr talman, låt mig bli lite personlig eftersom jag sannolikt står i den här talarstolen för sista gången. När en ny riksdag samlas här i höst kommer jag förstås att sakna mina partikollegor, men jag kommer också att sakna många från oppositionen.

Runt utrikesutskottets runda bord sitter många kloka och kunniga människor. När det kommer till dagens ämne för debatt, biståndet, landar vi i olika prioriteringar, precis som det ska vara i en demokrati. Men jag beundrar er kunskap och ert engagemang, och det får gärna föras till protokollet att jag kommer att sakna er. Tack till er!

Tack också till utskottskansliet, kammarkansliet, riksdagens utredningstjänst, nycklar och kort, säkerhetsvakter, restaurangpersonal – ja, till alla er som går till den här arbetsplatsen varje dag och hjälper oss ledamöter i vårt uppdrag!

Tack till talmanspresidiet! Jag hoppas att ni så småningom får en fin sommar tillsammans med nära och kära.

Anf. 122 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten för ett gott samarbete, även om vi har olika åsikter. Många gånger och i många frågor tycker jag ändå att det har funnits en fin och bra respekt mellan oss ledamöter i utrikesutskottet. Tack för det!

Nu kommer jag till mina frågor. Magdalena Thuresson säger att biståndet ska gå till de mest utsatta och dem med störst behov. Det är vi överens om. Då kan man fråga sig varför man har dragit in stödet till organisationen Islamic Relief, som ju haft ett väldigt välfungerande biståndsarbete i svåra kontexter, som har fått bistånd under en lång rad år utan anmärkning. Nu drar man alltså in stödet mot bakgrund av den så kallade försiktighetsprincipen. Det har lett till att deras projekt i flyktinglägren i östra Etiopien, som har gått ut på att rädda livet på undernärda spädbarn, helt dras in. Det stödet försvinner. Det är ingen som kommer att gå in och ersätta det. Det finns alltså en stor risk för att de här spädbarnen helt enkelt kommer att dö.

Jag tycker att det är fruktansvärt och omoraliskt att man gör så. Man kan ju fråga sig vad som är viktigast: Är det försiktighetsprincipen eller att rädda livet på små spädbarn?

Magdalena Thuresson säger att inga skattemedel ska komma i närheten av extremism. Då kan man fråga sig varför regeringen använder dubbla måttstockar. Varför skickar man då 100 miljoner till den Hamaskramande premiärministern i Somalia? Det handlar alltså om projekt närstående den somaliska premiärministern, som så tydligt har uttalat ett stöd för Hamas. Detta går ju inte alls ihop! Varför åberopar man försiktighetsprincipen i det ena fallet men inte i det andra?

Anf. 123 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Tack, Lotta, för gott samarbete i utrikesutskottet, även om vi många gånger tycker olika! Det var två frågor, och jag ska försöka svara på båda.

Den första frågan handlade om Islamic Relief. När det gäller den här enskilda organisationen finns det många olika tankar. Jag ska försöka undvika att gå in på det enskilda fallet utan mer förklara hur det fungerar.

Politiken sätter ju ramar och mål. Det är inte politiken som väljer vilka organisationer som ska ges medel. Det gör myndigheten. Politiken sätter upp mål och direktiv, och utifrån detta är det myndigheten som fattar beslut.

Jag försvarar att vi ska ha en försiktighetsprincip. Jag tycker att hårt arbetande skattebetalare kan förvänta sig att vi säkerställer att skattebetalarnas pengar inte kommer i närheten av extremism.

Herr talman! Jag ger gärna Vänsterpartiet möjlighet att svara på frågan: Tycker Vänsterpartiet att vi ska ha en försiktighetsprincip för att säkerställa att biståndspengar inte kommer i närheten av extremism? I så fall skulle man kunna börja med att titta på sin egen biståndsorganisation. Men jag ger gärna Vänsterpartiet möjlighet att svara på detta. Jag försvarar principen att inga pengar ska komma i närheten av extremism.

När det sedan gäller Somalia, som ledamoten tog upp, ges inga pengar till premiärministern i Somalia. Man ger pengar till UNDP.

Bistånd till Somalia är i sig heller ingenting nytt. Jag gjorde en snabb googling inför den här debatten eftersom jag misstänkte att frågan skulle komma. År 2019 gav Sverige närmare 800 miljoner i bistånd till Somalia. 2020 var det 390 miljoner och 2021 närmare 600 miljoner. Bistånd till Somalia är alltså inget nytt. Bistånd till UNDP är inget nytt. Det som är nytt är ett krav på återvändande.

Anf. 124 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Tack för svaren, Magdalena Thuresson! Självklart ska inga skattemedel och inget bistånd gå till extremism. Men det har det ju heller inte gjort när det gäller Islamic Relief. Det finns ingen sådan koppling över huvud taget. Det har framkommit i Sidas granskning. Det har också granskats av Centrum mot våldsbejakande extremism. Man har inte hittat någon koppling till extremism över huvud taget.

Här hänvisar man till den, som jag tycker, rättsosäkra försiktighetsprincipen som i stort sett är omöjlig att leva upp till för en organisation som jobbar i de här väldigt svåra kontexterna. Jag tror att man har hårdgranskat Islamic Relief just därför att organisationen har ordet ”Islamic” i sitt namn. Det är en organisation som har gjort ett oerhört viktigt och bra arbete. Det har till exempel handlat om de undernärda barnen, som jag talade om, och om våldsutsatta flickor och kvinnor i Sudan och så vidare.

Det är ett mycket bra arbete som man nu har dragit tillbaka stödet till på grund av en, som jag ser det, väldigt rättsosäker princip. Det finns också ledande chefer på Sida som har varnat för att det kan få mycket allvarliga konsekvenser när man drar tillbaka det här stödet. Det kan leda till att svältande barn riskerar att dö och att stödet till våldsutsatta kvinnor kommer att upphöra.

När det gäller Somalia har man ju flyttat biståndspengar som tidigare har gått till exempelvis jämställdhet. De har flyttats till projekt nära den somaliske premiärministern. Det är ett faktum. Och den somaliske premiärministern har gjort ett stort antal uttalanden där han stöder Hamas. Det är väldigt märkligt att man kan ha så här dubbla måttstockar.

Anf. 125 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Om man minskar eller helt avslutar biståndet till en viss organisation betyder det inte att biståndet till den platsen, den konflikten, det landet eller den kontexten försvinner. Pengarna förmedlas ju till andra organisationer. För oss är det resultat som spelar roll, inte enskilda organisationer.

Jag försvarar att vi ska ha en försiktighetsprincip och att vi ska säkerställa att hårt arbetande svenska skattebetalares pengar inte kommer i närheten av extremism. Och jag rekommenderar Vänsterpartiet att införa en sådan försiktighetsprincip för sin egen biståndsorganisation.

Anf. 126 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Detta är en blandad utrikesutskottsdebatt om det humanitära biståndet och om ledamöter som lämnar kammaren och riksdagen och utskottet.

Också jag vill säga tack till Magdalena Thuresson, som ju har funnits med i utskottet i princip ända sedan hon kom in i riksdagen 2018, om än med lite olika positioner. Hon har naturligtvis varit en viktig röst i utskottet. Hon har också haft ett ansvar för gruppen under en tid av detta värv. Stort tack för gott samarbete kring det runda bordet!

Herr talman! Det är inte bara en fråga om tack i det här fallet. Jag blir också lite nyfiken, eftersom jag vet att Magdalena Thuresson inte kommer att vara med under nästa mandatperiod.

Om man anser att det humanitära biståndet ska ha en större andel kan man åstadkomma detta på olika sätt. Man kan öka det humanitära biståndet genom att öka biståndet och prioritera. Man kan också välja att sänka biståndsbudgeten och ta bort det långsiktiga utvecklingsarbetet. Det leder i sig till att den humanitära andelen blir högre. Det är ett vägval man kan göra.

Jag är lite nyfiken på att höra vad Moderaterna under sina samtal har sagt om hur man ska arbeta för att stärka det humanitära stödet, om detta kan avslöjas. Är det genom att sänka biståndet?

Anf. 127 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Jag har inga hemligheter att avslöja inför framtiden. Jag kan konstatera att en kommande regering och en kommande riksdag inför sin budgetförhandling kommer att stå inför tuffa prioriteringar. Man behöver prioritera biståndet utifrån andra behov, men man behöver också prioritera i biståndsbudgeten.

Jag tycker att biståndsbudgeten länge har handlat om hur mycket pengar man ska göra av med snarare än om hur dessa pengar ska spenderas. Jag har många gånger i den här talarstolen talat om vad jag tycker ska prioriteras i biståndet – och jag tog möjligheten att göra det nu också när jag står här för sista gången. Det humanitära biståndet är en sådan del. Det är en typ av bistånd som alltid kommer att behövas och som de flesta människor känner direkt i hjärtat och magen att det är rimligt att vara med och bidra till. Jag tror att många människor faktiskt blir förvånade när de förstår hur liten andel av vårt bistånd som går till just den typen av livräddande insatser.

Jag ställde frågan till ansvarigt statsråd för någon frågestund sedan och fick svaret att han gärna såg att det humanitära biståndet som andel av biståndsbudgeten skulle öka tillsammans med stödet till Ukraina. Hur stor en framtida biståndsbudget kommer att vara får en kommande regering och en kommande riksdag besluta om. Man måste prioritera i statsbudgeten men också i biståndet.

Anf. 128 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Ja, en lägre biståndsbudget kan öka den humanitära delen om det blir någonting kvar av biståndet över huvud taget om Moderaterna sitter i regering. Historiskt sett behövs det en långsiktighet i biståndet, vilket också majoriteten betonar i betänkandet, annars blir det inte effektivt.

Att bara ge mat, filtar och mediciner är inte någon lösning på de grundläggande problemen. Om USA efter andra världskriget hade infört modellen att bara dela ut mat, filtar och mediciner till Västeuropa tror jag inte att vi hade haft någon biståndsdialog över huvud taget. Då hade biståndet inte funnits. Då hade det varit något helt annat.

USA valde att se att om man satsar och åstadkommer en utveckling i Västeuropa – med återuppbyggnad, möjligheter för människor att återskapa sina liv, företagsamhet, jobb och handel – kommer alla att tjäna på det. Det var hela grunden till att det finns ett bistånd globalt.

Enbart det humanitära räcker inte till, herr talman. Det lindrar nöd och hindrar död i bästa fall, men det hjälper inte människorna vidare. Risken är det vi ser, nämligen att problemen återkommer och återkommer, och det är inte ett effektivt användande av skattebetalarnas pengar, vare sig i Sverige eller någon annanstans.

Anf. 129 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Ledamoten Kerstin Lundgren har på ett sätt rätt. Det humanitära biståndet räcker inte till. Däremot är det humanitära biståndet en typ av bistånd som jag tror alltid kommer att behövas. Det kommer alltid att inträffa naturkatastrofer och saker som gör att den typen av akuta livräddande insatser behövs. Däremot räcker det inte till, och utvecklingsbiståndet har naturligtvis också en roll att spela.

När det gäller utvecklingsbiståndet skulle jag vilja fortsätta på det tema som Kerstin Lundgren var inne på, nämligen att målet måste vara att utvecklingsbiståndet inte längre ska behövas. Strategin kan inte vara att vi ska hålla på med stöd för all framtid, utan biståndet som helhet och varje biståndsinsats måste ha som mål att vara hjälp till självhjälp och kunna fasas ut.

Det som jag tycker att vi behöver prata mer om är hur vi kan gå från biståndsberoende till biståndsoberoende, det vill säga från aid till trade. Detta är inte temat för dagens debatt, men jag har nämnt det många gånger i riksdagens talarstol och tycker naturligtvis fortfarande så. Målsättningen med utvecklingsbiståndet är att det en dag inte längre ska behövas, men jag tror tyvärr att det kommer att uppstå situationer då det akuta humanitära biståndet tillfälligt kommer att behövas runt om på jorden.

Anf. 130 Olle Thorell (S)

Herr talman! Jag kommer att ägna mitt första inlägg åt att ifrågasätta och ställa frågor till ledamoten Thuresson för att sedan kanske ha en något vänligare ton i nästa inlägg.

Jag vill tacka Magdalena Thuresson för hennes inlägg. Det stör mig något att hon målar upp falska motsättningar – motsättningar som inte finns. Det är som om det fanns ett gäng här i kammaren som tyckte att det var bra med granskning av biståndet och ett annat gäng som tyckte att det var dåligt. Det är som om det fanns ett gäng som tyckte att det var bra med ett effektivt och resultatinriktat bistånd och ett annat gäng som ville ha dåliga resultat och ett ineffektivt bistånd.

Denna motsättning finns inte. Vi alla här i Sveriges riksdag tycker att biståndet ska granskas, att skattekronor ska användas på rätt sätt, att biståndet ska granskas kors och tvärs och att det ska finnas tydliga kriterier för när det betalas ut. Ibland går det överstyr, som det har gjort med denna försiktighetsprincip.

Det är klart att man ska ha en försiktighetsprincip. Är man osäker ska man inte betala ut pengar. Men en försiktighetsprincip kan inte bara appliceras på Islamic Relief. Vad jag förstår är det bara dem som har utsatts för den här försiktighetsprincipen. Den innebär att man ska utesluta alla tänkbara, möjliga risker i framtiden för att pengar ska komma i närheten av extremism. Man kollar inte bara dem som jobbar i verksamheten, styrelsen eller organisationen utan även deras anhörigas likes på sociala medier av vad en kusin tyckte för tio år sedan. Det är helt sjukt. Vilken annan organisation skulle klara en sådan granskning? Ingen! Inte Moderaterna, inte Socialdemokraterna, inte FN – ingen alls. Varför används den här försiktighetsprincipen bara på just organisationen Islamic Relief?

Anf. 131 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Jag tackar Olle Thorell för frågan.

Jag tycker inte att jag har målat upp några falska motsättningar. Jag förstår att Socialdemokraterna också välkomnar granskningar och förslag om hur biståndet kan förbättras. Skillnaden är kanske vad man gör i praktiken, och framför allt vilka prioriteringar man landar i när det väl är dags att prioritera.

Ledamoten Olle Thorell nämnde att biståndet ska användas på bästa sätt och att det inte ska komma i närheten av extremism.

Jag vill inte gå in på en enskild organisation. Jag jobbar inte på myndigheten Sida, utan jag är suppleant i utrikesutskottet. Det fungerar så att politiken sätter ramar och mål och ger direktiv, och utifrån det är det myndigheten som fattar beslut om medelstilldelning.

Som jag var inne på i ett tidigare replikskifte: Att en viss organisation inte tilldelas medel eller tilldelas mindre medel betyder inte att biståndet i den kontexten minskar. Då är det andra organisationer som myndigheten, utifrån politikens mål och direktiv, anser är bättre lämpade att genomföra det här. Bedömningen i enskilda ärenden vill inte jag stå i riksdagens talarstol och kommentera. Däremot försvarar jag fullt ut att man ska tillämpa en försiktighetsprincip.

Herr talman! Jag låter gärna Olle Thorell svara för Socialdemokraternas räkning. Tycker ni socialdemokrater att den här försiktighetsprincipen ska vara kvar? Eller kommer den att försvinna om ni äntrar UD efter valet?

Anf. 132 Olle Thorell (S)

När vi äntrar Regeringskansliet efter valet kommer vi förstås att göra allt vi kan för att skattepengar ska användas på bästa möjliga sätt och på mest effektiva sätt. Det är klart att vi måste ha en försiktighetsprincip när det gäller utbetalning av skattemedel. Oavsett om det är till biståndsorganisationer, myndigheter eller vad det än må vara är det klart att vi kommer att ha en sådan. Men jag kan garantera ledamoten Thuresson att det kommer att vara en rättssäker försiktighetsprincip – icke en godtycklig försiktighetsprincip, som fallet verkar vara nu. Nog om detta.

Jag vill tacka för svaret. Jag uppskattar Magdalena Thuresson i hennes gärning. Hon försöker alltid svara på frågorna när vi har debatter – jag uppskattar det. Det är inte alldeles vanligt i politikerkretsar att man svarar på de frågor man får, men det har Magdalena Thuresson alltid lagt sig vinn om.

Jag tycker att hon har varit en god företrädare för Moderaterna och Moderaternas ideologi och värderingar i utrikesutskottet och en fin kamrat att arbeta tillsammans med. Vi ska ju komma ihåg – jag säger det till ungdomarna på läktaren – att vi inte bara är motståndare. Vi är inte fiender. Vi är politiska kollegor som arbetar här i demokratifabriken med olika idéer om hur vi kan göra Sverige och världen bättre. Jag har aldrig tvekat om Magdalena Thuressons ambitioner och tro på detta, utifrån hennes ideologi och värderingar.

Jag önskar Magdalena Thuresson varmt lycka till med vad hon än företar sig i politiken. Du är välkommen till Surahammar på en kopp kaffe när du har vägarna förbi.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Trots att man har 20 års erfarenhet av kammaren finns det alltid rum för förbättring. Jag påminner ledamoten om att inleda anförandena med att adressera talmannen. Det kan ju möjligen vara så att ledamoten begär ytterligare några repliker senare i dag, och då kan det vara användbart att komma ihåg det.)

Anf. 133 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Innan jag tackar för inbjudan konstaterar jag att jag inte riktigt fick svar på den fråga som jag ställde – om man skulle ha en försiktighetsprincip eller inte. Det var lite både och: Vi ska ha det, men kanske inte. Det svaret noterades.

Herr talman! Tack, Olle Thorell, för inbjudan till Surahammar! Jag vill också instämma i det beröm som du fick av ledamoten Lotta Johnsson Fornarve. Vi kan ha tuffa, hårda och sakliga debatter, men de är alltid i en god ton och respektfull anda. Det har varit ett nöje att ha de här replikskiftena med dig. Jag ser fram emot att ses i andra sammanhang utanför det här huset framöver.

Anf. 134 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Vi debatterar nu det humanitära biståndet, men jag tänker ta mig friheten att debattera biståndet lite bredare mot bakgrund av att det här är min sista riksdagsdebatt som biståndspolitisk talesperson och min sista debatt i riksdagens talarstol över huvud taget – efter tolv år.

Jag vill börja med att tacka alla kollegor i utrikesutskottet för gott samarbete. Precis som sades tidigare har vi haft tuffa debatter, men vi har ändå respekterat varandra och till och med haft trevligt tillsammans utanför talarstolarna. Det uppskattar jag verkligen.

Självklart vill jag rikta ett enormt tack till vårt fantastiska kansli under ledning av kanslichef Martin Brothén. Utan kansliet hade vi ledamöter inte klarat vårt uppdrag över huvud taget. Jag vill även rikta ett stort tack till kammarkansliet och till talmanspresidiet för allt ert slit. Jag vet ju av erfarenhet som vice talman att det ibland är oerhört tufft att få allt att fungera. Och jag vill rikta ett stort tack till all övrig personal inom Riksdagsförvaltningen.

Det har varit en stor ära att få representera Vänsterpartiet i riksdagen under de här tolv åren.

Jag ska nu återgå till biståndet. Jag kan konstatera att vi har en regering som i ganska snabb takt håller på att slå sönder ett väl fungerande bistånd. I december 2023 presenterade regeringen sin reformagenda för biståndet. Agendan innebär en fullständig omläggning av ett tidigare väl fungerande svenskt bistånd. Dessutom har regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, beslutat att frångå det etablerade enprocentsmålet och sänkt biståndet drastiskt. Detta sker i en tid när behoven är större än någonsin, inte minst som ett resultat av Trumps slakt av amerikanskt bistånd, något som kommer att leda till att miljontals människor riskerar att dö och att ännu fler riskerar att stå utan stöd.

Att Tidöregeringen då kastar enprocentsmålet över bord är ett svek mot de miljontals människor i världen som är i behov av internationellt bistånd. De som drabbas hårdast är kvinnor och barn, som får sämre tillgång till skola och mödra- och hälsovård.

Jag kan dock lova att när Vänsterpartiet får inflytande över biståndet kommer Vänsterpartiet att göra allt det kan för att snarast möjligt återställa biståndet till enprocentsnivån. Något annat är inte värdigt ett rikt land som Sverige. Vi har råd att investera både i vår egen välfärd och i ett bra bistånd. Det handlar om att göra rätt politiska prioriteringar.

Biståndet ska gå till de fattigaste och mest utsatta människorna i världen. Men i december 2025 beslutade regeringen att fasa ut Sveriges landstrategier i Liberia, Moçambique, Tanzania, Zimbabwe och Bolivia. Tidigare har stödet till Kambodja, Afghanistan, Jemen, Mali, Burkina Faso och Sydsudan fasats ut. Detta får enorma konsekvenser för de fattigaste och allra mest utsatta människorna i världen. Viktiga projekt för mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet dras in, och utvecklingen riskerar att rullas tillbaka.

Biståndet till de västsahariska flyktinglägren har också dragits in. Det var inte stort, men varje krona är viktig i den svåra situation som de västsahariska flyktingarna lever i. I över 50 år har närmare 180 000 sahariska flyktingar levt i Saharas öken under mycket svåra förhållanden. Jag besökte lägren i höstas och fick då veta att de FN-organ som fanns på plats bara fått cirka en tredjedel av sina behov tillgodosedda. Det här kan få förödande konsekvenser.

Riksrevisionen konstaterar att humanitär personal på ambassader underlättar uppföljningen, men Riksrevisionen konstaterar också att det finns utmaningar i fråga om fördelningen av personalresurser och att Sida bör samordna sig bättre internt för att effektivisera arbetet. Regeringen gör i själva verket tvärtom och aviserar att flera ambassader i framför allt Afrika helt kommer att läggas ned. Det kommer självklart att drabba biståndet hårt.

När Sverige och andra demokratiska länder vänder Afrika och i viss mån Latinamerika och Asien ryggen lämnas fältet fritt för odemokratiska krafter som Ryssland och Kina. Det är en stor global säkerhetsrisk som kommer att slå tillbaka mot oss själva.

Bistånd har flyttats från några av världens fattigaste till Ukraina. Självklart måste Sverige göra allt för att stödja Ukraina på alla tänkbara sätt, men det bör inte ske på bekostnad av annat livsavgörande bistånd. Vi måste självklart stödja Ukraina, men med medel som inte belastar biståndet. Sverige är ett rikt land. Vi kan både stödja Ukraina och upprätthålla ett bra internationellt bistånd.

Det är viktigt att Sveriges humanitära bistånd håller hög kvalitet, är effektivt och når människor snabbt. Samtidigt är det viktigt att hålla fast vid det som Riksrevisionens granskning faktiskt visar. Sida har ett tydligt fokus på att det humanitära biståndet ska gå till de kriser där behoven är som störst, det vill säga till de fattigaste och mest utsatta människorna i världen. Det är såklart helt grundläggande.

År 2021 beskrevs Islamic Relief av Sida som en organisation med effektiv verksamhet av hög kvalitet. Trots detta stoppades det humanitära stödet nyligen med anledning av regeringens klausul om att inga medel får gå till extremism eller odemokratiska krafter. I Sidas granskning hittades inga organisatoriska kopplingar till våldsbejakande extremism. Inte heller Centrum för våldsbejakande extremism har hittat någon sådan koppling. Stödet stoppades på grund av försiktighetsprincipen och därför att man inte helt kan utesluta en mycket avlägsen koppling. Detta är en princip som är i stort sett omöjlig för någon organisation som verkar i svåra kontexter att värja sig mot.

Ledande chefer på Sida varnar också för konsekvenserna av det indragna stödet. Resultatet blir att Islamic Reliefs projekt i Etiopen, som går ut på att rädda livet på undernärda småbarn, helt stoppas utan att någon tar över. Risken för att små, undernärda barn kommer att dö är stor. Vad är viktigast: att rädda livet på undernärda barn eller en godtycklig och rättsosäker försiktighetsprincip?

Jag förstår att vi från Sveriges sida inte kan stödja alla utsatta människor i världen, men vi borde åtminstone kunna upprätthålla det stöd vi har på plats. Det är ett väl fungerande stöd som räddar livet på undernärda spädbarn.

Det är viktigt att effektivisera, men effektivisering bör inte bli en förevändning för ökad politisk styrning eller för att låta andra faktorer än de humanitära behoven väga tyngre i bedömningen. Det är för mig uppenbart att regeringen har ökat den politiska styrningen av biståndet. Den försiktighetsprincip jag hänvisade till är ett tydligt exempel på detta. Även biståndsministerns direkta inblandning när det gäller stödet till Islamic Relief är ett tydligt exempel. Vi har oberoende och självständiga myndigheter i vårt land. De har rätt att fatta sina egna, självständiga beslut.

Det finns även andra exempel på direkt inblandning i myndigheters beslut. Det gäller bland annat ministerns inblandning i det felaktiga beslutet att dra in stödet till FN-organet UNRWA, som har FN:s mandat att ta tillvara de palestinska flyktingarnas intressen i hela regionen. UNRWA är en helt oumbärlig organisation som behöver mer stöd – inte mindre.

Det är märkligt att regeringen använder sig av en extrem försiktighetsprincip i vissa fall för att förhindra att bistånd hamnar hos någon organisation som har koppling till extremism men samtidigt skickar 100 miljoner i bistånd till projekt som har nära anknytning till Somalias premiärminister, som är en av världens mest korrupta ledare och en känd Hamaskramare. Samma regering för samtal med talibanregimen i Kabul och legitimerar på så sätt ett av världens mest hårdföra islamiststyren. Det är kanske hög tid för regeringen att använda försiktighetsprincipen gentemot sig själv.

Försiktighetsprincipen har heller inte använts när det gäller Sverigedemokraternas biståndsrörelse Hepatica. Denna organisation förvägrades länge medel på grund av alltför stora brister, men efter påtryckningar från regeringen gick det plötsligt utmärkt. Detta skedde trots att Hepatica får svidande kritik från revisionsbyrån Ernst & Young, som i sin rapport skriver att det finns betydande risker, eller kritiska brister, i organisationen. Det har också visat sig att organisationen startat ett samarbete med en organisation i Brasilien som motarbetar abort och bekämpar hbtq-personers rättigheter, vilket helt går emot principerna för hur svenskt bistånd får användas. Nu är det projektet satt på paus, men pengarna har betalts ut.

Sverige har undertecknat the Grand Bargain, en internationell överenskommelse som går ut på att göra det humanitära biståndet effektivare och bättre. En viktig del i detta är att öka lokaliseringen av det humanitära biståndet. Det innebär att man ska arbeta för ökat stöd och ökad finansiering till lokala och nationella aktörer som finns nära de humanitära kriserna. Lokala och nationella aktörer är ofta först på plats för att svara upp mot humanitära behov och finns på plats både före, under och efter krisen. De spelar ofta en avgörande roll i humanitära kriser, och det är därför effektivt att öka stödet till dem.

Riksrevisionens rapport visar att Sidas arbete med att öka lokaliseringen av det humanitära biståndet går trögare än arbetet för att öka andelen fleråriga och flexibla stöd. Det gör det ännu märkligare att stödet till Islamic Relief drogs in. Organisationen hade ett mycket bra samarbete med just lokala aktörer, vilket gjorde att man lättare kunde nå ut i svåra kontexter som det krigsdrabbade Sudan.

Vi har även ett stort antal andra civilsamhällesorganisationer som gör ett utmärkt arbete och som har mycket goda kontakter med lokala aktörer. Jag kan till exempel nämna Rädda Barnen, Röda Korset, Diakonia och Act Svenska kyrkan. Stödet till civilsamhällets aktörer måste stärkas.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med en samlad återrapportering om hur Riksrevisionens iakttagelser tas om hand i hela den statliga styrningen av det humanitära biståndet. Vi anser också att lokaliseringen måste få ett konkret genomslag i hur biståndet utformas så att lokala organisationer i humanitära kriser får bättre möjligheter att få finansiering och verka långsiktigt.

Jag vill yrka bifall till reservation 1, som är gemensam för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Jag vill även önska alla en trevlig sommar.

Anf. 135 Aron Emilsson (SD)

Herr ålderspresident! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för anförandet!

Jag vill tacka ledamoten för hennes gärning under tiden i utrikesutskottet. Först vill jag dock ställa en fråga. Med tanke på att Lotta Johnsson Fornarve själv nämnde försiktighetsprincipen, behovet av att bistånd kan följas upp, behovet av att riskminimera för att bistånd inte ska hamna i extrema miljöer och så vidare vore det närmast tjänstefel att inte ställa den fråga som alla andra ställer sig i dessa dagar.

Det har ju uppdagats att tiotals och åter tiotals av Vänsterpartiets egna kandidater inför valet på olika sätt har hyllat Hamas terrorangrepp mot Israel samt att de har kopplingar till och samröre med den typen av organisationer, som har utsatt det judiska folket för det värsta massmordet sedan andra världskriget. Jag skulle vilja höra hur Lotta Johnsson Fornarve ser på att följa upp, riskminimera och utkräva ansvar när biståndsmedel har hamnat fel.

Vi har ju tidigare sett hur Vänsterpartiets biståndsstiftelse har förmedlat medel till DFLP. Organisationen har själv bekräftat att man inte bara har stöttat utan också varit kopplad till och deltagit i Hamas terrorangrepp mot Israel. Det har kommit olika svar i efterhand – man har inte känt till de här kopplingarna och tar avstånd från dem, och projektet har avslutats.

Hur vill ledamoten Johnsson Fornarve och Vänsterpartiet se till att bistånd inte hamnar i den här typen av miljöer eller i fickor som dessa, och hur vill partiet självt använda den försiktighetsprincip som vi från regeringssamarbetets sida har etablerat? Ska den vara kvar, eller ska den tas bort vid en eventuell valvinst för vänsterblocket?

Anf. 136 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr ålderspresident! Jag tackar Aron Emilsson för frågan. Jag vill också passa på att tacka honom för samarbetet i utskottet; jag tycker att Aron Emilsson har gjort ett bra arbete som ordförande.

Precis som Olle Thorell nämnde står Sverigedemokraterna dock inte upp för ett generellt och bra bistånd. Det finns mycket att kritisera Sverigedemokraterna för, precis som jag gjorde gällande Hepaticas biståndsverksamhet. Bistånd har till exempel gått till en organisation i Brasilien som är abortmotståndare och som bekämpar hbtq-personers rättigheter. Det är raka motsatsen till hur svenskt bistånd får användas, och det är otroligt märkligt att man har kunnat hamna där.

Självklart tar jag avstånd från alla former av extremism, och självklart ska inga biståndsmedel gå till Hamas eller andra terrororganisationer. Aron Emilsson hänvisade till att vår biståndsorganisation Vänsterns Internationella Forum har haft ett samarbete i Palestina. Det här biståndsprojektet går flera år tillbaka i tiden. Detta var alltså långt före Hamas angrepp den 7 oktober. Stödet gavs genom ett samarbete med Enhetslistan i Danmark.

Vi stödde olika palestinska ungdomsorganisationer för att de skulle få möjlighet att träffas, prata, diskutera och försöka samarbeta för en fredlig lösning. I efterhand fick vi veta att DFLP stödde Hamas angrepp. Det var dock långt efter att projektet hade avslutats.

Sida har granskat projektet. Vi har sett att de medel som betalats ut inte har gått till något annat än det som avsågs, alltså stöd till ungdomars fredsarbete.

Anf. 137 Aron Emilsson (SD)

Herr ålderspresident! Jag tror tyvärr att de här frågorna kommer att återkomma. Det har ju visat sig allt eftersom att det finns ett närmast sömlöst lapptäcke av kopplingar mellan dem som sympatiserar med Vänsterpartiet och den typ av rörelser som faktiskt är ett existentiellt hot mot det judiska livet och existensen i Mellanöstern. Det gäller inte minst även här i Sverige. Men med det sagt vill jag ändå verkligen uttrycka mitt tack till Lotta Johnsson Fornarve för hennes gärning i utrikesutskottet.

Jag tycker att Johnsson Fornarve tillsammans med övriga ledamöter från utrikesutskottet som har sin sista debatt här i kammaren i dag tillhör dem som alltid är konstruktiva, sakliga och hederliga i sin argumentation och gör det allra bästa av detta i en anda som det runda bordet i utrikesutskottets sessionssal ändå förtjänar. Det tycker jag att man ska ha en eloge för. Tack för dina insatser och din tid i utrikesutskottet!

Anf. 138 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr ålderspresident! Tack, ledamoten, för de vänliga orden! Jag tycker som sagt att Aron Emilsson har fungerat väl som ordförande. Däremot företräder han ett parti som jag inte har mycket till övers för.

När det gäller vårt stöd till olika organisationer och så vidare har vi varit väldigt tydliga med att inga pengar ska gå till någon form av terrorism. Vi har tagit tydligt och klart avstånd från Hamas. Vi har gjort upp med de personer som har delat saker och uttryckt sig på ett felaktigt sätt. De finns inte längre med på våra listor och kommer inte längre att representera Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet är ett parti som är tydligt och klart antirasistiskt. Vi står upp för alla människors lika värde, mot all form av diskriminering. Det är mer än man kan säga om det parti som Aron Emilsson företräder, som ju har rasistiska rötter. Det är någonting ni får bära med er.

(Applåder)

Gudrun Brunegård (KD)

Anf. 139 Gudrun Brunegård (KD)

Herr ålderspresident! För min del är det inte sista anförandet i kammaren. Det kommer fler både i eftermiddag och på måndag i min roll som ledamot i konstitutionsutskottet. Men som biståndspolitisk talesperson för Kristdemokraterna är det efter fem år min sista debatt.

Även jag vill tacka kollegorna i utskottet – oavsett partifärg – för ett gott samarbete och ett i de flesta fall gemensamt engagemang, även om det kan ha tagit sig lite olika uttryck. I det vill jag inkludera den tidigare ordföranden, som alldeles nyss satt här som tjänstgörande talman, Kenneth G Forslund, och självklart också det mycket kompetenta kansliet med all dess dedikation till uppgiften.

En grundläggande utgångspunkt för det svenska humanitära biståndet måste vara att snabbt och effektivt kunna rädda liv och hjälpa människor som har drabbats av olika humanitära kriser med rent vatten, mat, värme och mediciner. Det kan exempelvis handla om naturkatastrofer eller konflikter som tvingar människor på flykt.

Sverige är en av världens främsta humanitära givare. Det svenska humanitära biståndet uppgick 2024 till totalt 9,4 miljarder kronor. Det är nästan en femtedel av den svenska biståndsbudgeten. Merparten hanteras av Sida, som förmedlar stöd till utvalda samarbetspartner som genomför de humanitära insatserna runt om i världen.

Ämnet för dagens debatt är Riksrevisionens granskning av det svenska humanitära biståndet, hur Sida väljer ut sina samarbetspartner, hur medlen fördelas och hur insatserna följs upp.

Valet av samarbetspartner är betydelsefullt, för som medmänniskor men också som skattebetalare vill vi ju att våra biståndsmedel ska räcka till att så många som möjligt får så god hjälp som möjligt att överleva den aktuella krisen och komma tillbaka till ett normalt liv. Det är då en fördel att Sida samarbetar med partner som verkar i olika delar av världen och har upparbetade kontakter med lokalsamhällena och därmed tillträde till områden som ofta är i riskzonen för att drabbas av naturkatastrofer eller konflikter.

Riksrevisionen beskriver att Sida har utvecklat en tids- och resurskrävande process för att välja strategiska samarbetspartner och fördelning av bistånd mellan dessa. Denna process följs av ytterligare bedömningar, ofta flera per år. Riksrevisionen påpekar att det är möjligt att fatta väl grundade beslut genom förenklade processer, inte minst ur perspektivet att många stöd går till samma kriser och samma partner år efter år. Då behöver man inte efterfråga samma typer av uppgifter gång på gång.

En annan sak som Riksrevisionen påpekar är att Sidas beslutsfattande inte är tillräckligt transparent när det gäller deras val av strategiska humanitära samarbetspartner och fördelning av bistånd. Det är något som jag som biståndspolitisk talesperson mött många gånger i mina möten med civilsamhällesorganisationer. På vilka grunder blev den ena eller den andra organisationen utvald eller var den plötsligt inte längre aktuell som förmedlare av svenskt bistånd, trots många års gott samarbete? Ett sådant exempel är Act Svenska kyrkan som för en tid sedan förlorade sitt samarbetsavtal inom den humanitära strategin.

Det måste finnas en tydlighet i vilka kriterier Sida utgår från för att sålla fram tänkbara samarbetspartner, hur man graderar olika kvaliteter när man bland dem väljer ut vilka man slutligen skriver avtal med och hur stora belopp respektive organisation får förmedla till behövande. I dag vilar sådana fördelningsnycklar i dunkel.

I regeringens skrivelse som svar på Riksrevisionens påpekanden anger regeringen att den i huvudsak delar de övergripande iakttagelserna och slutsatserna och instämmer i att det finns utrymme för effektivisering i Sidas hantering genom förenkling av processer i valet av samarbetspartner och fördelning av det humanitära biståndet.

Regeringen instämmer också i Riksrevisionens iakttagelse att Sida behöver se över sitt beslutsfattande avseende de förvaltningsrättsliga principerna om att ärenden ska ha tydliga motiveringar och vara transparenta när beslut fattas samt med grunden för beslutet. Likaså instämmer regeringen i att uppföljningen av det humanitära biståndet bör systematiseras. Sida behöver säkerställa att fördelningen av personalresurserna på utlandsmyndigheterna är ändamålsenlig i syfte att kunna följa och utvärdera insatserna. Det tolkar jag som att det finns en möjlighet för Sida att effektivisera det administrativa arbetet på kontoret och ge fler anställda möjlighet att följa upp biståndet på plats genom utlandsstationeringar.

Herr ålderspresident! Ett tecken på att regeringen och Riksrevisionen är samstämmiga i analysen är att regeringen i sin strategi för det humanitära stödet som trädde i kraft den 1 september 2025 skriver att transparens och effektivitet men även nytänkande ska stå i fokus vid val av partner och upprättande av nya partnerskapsmodeller och tekniska verktyg för verksamheten. Vikten av att partnerorganisationerna har god kunskap om de sammanhang de verkar i understryks.

I strategins årliga redovisning ska resultat och effekter av stödet redovisas, inklusive på aggregerad nivå. Resultatredovisningen ska också inkludera en väl underbyggd analys av hur strategin har bidragit till att motverka förvärrade eller nya katastrofer och kriser. Allt detta ska ske i syfte att säkerställa att stödet når fram till de mest utsatta, för att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet även i världens mest bortglömda och underfinansierade humanitära kriser.

Det är värt att notera att i denna strategi för humanitärt bistånd refererar regeringen direkt till reformagendan, som ju ligger till grund för alla strategierna, och visar därmed att utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd går hand i hand, något som man var inne på i ett tidigare replikskifte här i dag.

Jag läser ur den humanitära strategin: För att minska de humanitära behoven och pressen på det humanitära systemet understryks i reformagendan för svenskt bistånd, Bistånd för en ny era – Frihet, egenmakt och hållbar tillväxt, vikten av att verka för att utvecklingsaktörer, inklusive Världsbanken och regionala utvecklingsbanker, ytterligare stärker sin närvaro och sitt engagemang och upprätthåller grundläggande samhällstjänster i sköra stater och konfliktområden där humanitära kriser pågår samt att bygga motståndskraft, inte minst i utdragna humanitära kriser, genom utvecklingsfinansierad klimatanpassning i utsatta samhällen.

Föregripande åtgärder ska också inkludera åtgärder för att bygga kapacitet, reducera och förhindra kriser såsom tidiga varningssystem, riskreducering och katastrofberedskap genom utvecklingsfinansiering. Långsiktiga insatser inom utvecklingsbiståndet bygger motståndskraft, stabilitet och möjligheter genom demokrati och tillväxt. Det skapar förutsättningar för människor att bygga en framtid i sina hemländer.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 140 Kerstin Lundgren (C)

Herr ålderspresident! Många av de deltagande ledamöterna gör sin sista debatt för utrikesutskottet, och det här höll på att utveckla sig till en enda lång tackresa. Jag valde därför att inte ta tackrepliker på Lotta Johnsson Fornarve och Gudrun Brunegård, som båda gör sin sista debatt i utrikesutskottet som biståndspolitiska talespersoner.

Båda har varit betydelsefulla, och jag tror, herr ålderspresident, att det är fler än jag som funderar över vad som ska hända med Kristdemokraternas biståndsengagemang när Gudrun Brunegård lämnar. Det känns ju ganska tomt bortom Gudrun Brunegård nu för tiden.

Stort tack för engagemanget för biståndet men också runt det runda bordet och för människor där ute som behöver inte bara hjälp i nöd utan också hjälp för utveckling!

Herr ålderspresident! Det här är Riksrevisionens rapport som handlar om humanitärt bistånd. Som jag har försökt säga tidigare är det humanitära biståndet ett tillfälligt bistånd för att lindra nöd och hindra död. Men som man kan se i betänkandet tenderar också det humanitära biståndet att bli mer långsiktigt, eftersom konflikter, kriser, risker för och hot mot människor, både när det gäller risken för död och överhängande nöd, är så långt utdragna att även dessa insatser blir långvariga.

Då måste man naturligtvis fråga sig om det här är det optimala och mest effektiva sättet att arbeta. Jag har följt biståndsfrågorna rätt länge, och jag vet att det under alliansregeringen – jag avslöjar inga hemligheter, för det är flera som vet – fanns problematiska länder där vi fortfarande behövde finnas närvarande med insatser. Insatser i svåra länder innebär en tuff politisk diskussion, och vi valde i stället att gå via FN. Då kunde vi alltid ha en mellanhand och berördes på det sättet inte direkt. Då kunde man arbeta på ett lite annat sätt.

Detta är en metod som vi har sett användas även av nuvarande regering, dock i ett annat syfte än just att lindra nöd, hindra död eller åstadkomma utveckling. Jag ser med fasa en utveckling som leder till att det humanitära biståndet tar över. Det blir mer av att dela ut nödpaket än att ge långsiktigt, effektivt bistånd. Med en sådan utveckling tror jag att inte heller det humanitära stödet kommer att ha den uppbackning bland svenska folket som det talas om.

Det finns ett stöd i dag, men mer krävs som sagt för att det ska bli långsiktigt hållbart. Man måste kombinera det med utvecklingsinsatser. Vi ser dessutom att konflikterna blir fler och mer utdragna. Även när man har fått till ett vapenstillestånd eller till och med ett fredsavtal tenderar konflikten att återkomma om man inte har fått ordning på de grundläggande förutsättningarna. Därför behöver mer göras.

Från Centerpartiets sida har vi varit tydliga med att vi så snart som möjligt ska tillbaka till 1 procent. Vi tycker att det är ett viktigt åtagande. Det är ett internationellt åtagande, och de flesta i den här kammaren brukar hänvisa till de multilaterala systemen, vikten av internationella överenskommelser och att vi ska stå upp för detta.

Här finns det naturligtvis en överenskommelse som inte ligger på 1 procent, men det är ändå en tydlig nivå. Vi brukar hävda att vi skulle vilja se EU komma längre än vad EU har gjort. De flesta partier har varit pådrivande för detta tidigare. Nu tenderar utvecklingen att gå i en annan riktning. Det lär leda till att Riksrevisionen framöver kommer att ha rätt många synpunkter på hur effektivt vårt bistånd är.

Herr ålderspresident! Man har önskat bättre transparens och en tydligare dokumentation av grunderna för beslut, och vi från utrikesutskottet har då haft anledning att uppmärksamma den nuvarande regeringens mikrostyrning. Vi hör om månatliga nya direktiv och nya riktlinjer. Vi har kunnat läsa i medierna och även på andra sätt kunnat fånga upp bilder ur sms eller mejl som har skickats mellan Utrikesdepartementet och Sida. Det är klart att om Sida blir en del av Utrikesdepartementets organisation och inte en självständig myndighet blir det problem.

Ett sådant problem hade vi anledning att uppmärksamma i nödhjälpsfrågan gällande Palestina och situationen i Gaza. Där blev det tydligt att det var från UD signalen kom att ingen nödhjälp skulle utbetalas, trots att det handlade om att rädda liv och lindra nöd. Det är naturligtvis bara ett exempel på just detta.

Det har talats mycket om försiktighetsprinciper. Det kan vara bra att ha. Men det är också en fråga som ska gälla när man tittar på de nya direktiv som har kommit. Nu ska biståndet ha en funktion till exempel när det gäller migrationspolitik.

I betänkandet talas det om humanitär diplomati. Då kan man fundera på om humanitär diplomati är vad som pågår när det gäller Afghanistan eftersom Sverige har varit pådrivande för kontakt med talibanregimen. Detta är något många är djupt upprörda över med tanke på vad regimen gör mot flickor och kvinnor, ja, mot människorna i Afghanistan. Det handlar om förtryck, sexuella trakasserier och övergrepp samt en grav form av islamism. Att arbeta på detta sätt ser vi givetvis inte som en väg framåt för det humanitära biståndet eller biståndet i stort.

Herr ålderspresident! Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 1.

Fredrik Malm (L)

Anf. 141 Fredrik Malm (L)

Herr ålderspresident! I betänkandet behandlas Riksrevisionens granskning av det humanitära bistånd Sverige ger genom Sida och hur effektivt det är.

Riksrevisionen är ju inte KPMG eller Deloitte, utan Riksrevisionen är en av våra äldsta institutioner. Den tittar på reformer som genomförs och är en av de myndigheter som ligger under riksdagen. Från början hette den Räntekammaren och instiftades av Gustav Vasa. Under åren har den bytt namn, och den gick så småningom upp i Statskontoret när Karl XI inrättade det under stormaktstiden. Senare skulle den givetvis heta något med ”verket”, när Socialdemokraterna hade lite för mycket att säga till om i namnfrågor. Men nu heter den ju Riksrevisionen.

Efter att ha tittat på hur effektivt det humanitära biståndet är har Riksrevisionen inga rekommendationer till regeringen, men man har ett antal rekommendationer till biståndsmyndigheten Sida. Det handlar till exempel om att man när man väljer samarbetspartner ska vara tydlig i informationen och allokera resurser rätt på våra utlandsmyndigheter och ambassader så att det inte är för många i ett land och för få i ett annat land. Det handlar också om att verkligen följa olika förvaltningsrättsliga principer med mera.

Myndigheten har här rapporterat tillbaka. Man besökte även riksdagens utrikesutskott för någon vecka sedan och redogjorde då för hur man arbetar vidare med rekommendationerna, vilket är bra.

Herr ålderspresident! Det kanske inte finns så mycket mer att säga här i kammaren om hur specifika resursallokeringar på enskilda svenska ambassader utomlands ska ske. Vi har ju en myndighet som gör dessa bedömningar. Jag ska i stället prata lite mer generellt om det humanitära biståndet.

Sverige är en av de större givarna av bistånd i världen. Även efter de senaste årens neddragning ligger vi på tredje plats i världen när det gäller andel av bruttonationalinkomst. Norge och Luxemburg ger nog 1 procent, och sedan följer vi och Danmark. Beloppsmässigt blir det såklart mindre eftersom länder som Tyskland och Japan är betydligt större ekonomier än Sverige. Beloppsmässigt ger alltså dessa länder mer, men i andel ger Sverige mer. Detta ska vi vara stolta över, och det är viktigt att vi gör detta.

Det krävs dock globala ansträngningar för att kunna lindra nöden, och vill man få lite kläm på hur mycket som saknas kan man gå in på fts.unocha.org. FN-organet OCHA koordinerar nämligen det humanitära biståndet för nödhjälp och har funktionen financial tracking service. OCHA går ut med appeller till världens länder när det är jordbävningar, svältkatastrofer, inbördeskrig med mera. Man äskar olika belopp, och på hemsidan kan man tydligt se hur underfinansieringen ser ut.

Nu är vi snart i mitten av juni, och då har ungefär 45 procent av 2026 passerat. Det betyder att appellerna borde vara finansierade till ungefär hälften.

För Sudan har FN äskat 2,9 miljarder dollar, ungefär 30 miljarder svenska kronor. Det pågår ett fruktansvärt inbördeskrig i Sudan med enorma umbäranden för civilbefolkningen. Appellen är hittills finansierad till 23,5 procent, alltså till ungefär hälften av vad den borde vara. För Jemen har man äskat 2,2 miljarder dollar, ungefär 25 miljarder kronor, och den appellen är nu finansierad till 14,8 procent. För Sydsudan har man äskat 1,6 miljarder dollar, och den appellen är finansierad till 29,6 procent. För Haiti har det äskats 880 miljoner dollar, och den appellen är finansierad till 23,1 procent. För Burkina Faso har man äskat 660 miljoner dollar, och den appellen är finansierad till 14,6 procent.

Det finns ett positivt exempel när det gäller finansieringen av den humanitära nödhjälpen genom Förenta nationerna, och det är Demokratiska republiken Kongo. Den appellen är nu finansierad till 51,7 procent. Det är den enda appell för humanitär nödhjälp som ligger i fas och till och med lite över.

Ukraina är också intressant i sammanhanget eftersom det ligger nära oss och där pågår ett krig. Ukrainaappellen från OCHA är finansierad till 42,6 procent, så den är nästan i fas. Man äskar här 2,3 miljarder dollar.

Herr ålderspresident! Varför rabblar jag upp alla dessa siffror? Jo, för att det gör det så otroligt tydligt att det humanitära biståndet på global nivå är kroniskt underfinansierat med ungefär 50 procent. Det är där vi står, och det är den utmaning vi har.

Vad blir då följderna av detta? Jo, följderna för människor blir givetvis enorma när hjälpen uteblir. Men det innebär också att man i flyktingläger inte kan hantera sanitetsfrågor, och då kan det spridas epidemier. Det blir också svårare att hålla ordning, och det finns risk för radikalisering. Trycket att emigrera och ta sig någon annanstans blir såklart också mycket större samtidigt som möjligheten för människor att återvända minskar. Jag menar att det därför finns ett stort egenintresse för alla länder som har det bättre ställt att ge mer, och jag ser framför mig att debatten kommer att fortsätta.

Herr ålderspresident! Det är flera ledamöter som nu gör sin sista debatt i kammaren. Det är högst oklart om det även gäller mig, för jag måste nog rycka in senare i juni och prata i en minut under statsministerns återrapport från ett möte i Bryssel. Men jag vill tacka alla kollegor i utrikesutskottet som inte ställer upp för omval till riksdagen i höst. Det har varit en stor ära att samarbeta med er från alla olika partier.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Jacob Risberg (MP)

Anf. 142 Jacob Risberg (MP)

Herr ålderspresident! Jag kan börja med att konstatera att det finns stora möjligheter att fortsätta att debattera i dag om man vill debattera samarbetsavtalen med Uzbekistan och Kirgizistan. Den debatten kommer direkt efter den här, för ledamöter som eventuellt kommer att sluta och som vill fortsätta att debattera en stund. Den möjligheten finns alltså fortfarande. Jag tror att det kommer att bli en väldigt spänstig debatt mellan mig och Moderaternas ledamot.

Herr ålderspresident! När en människa befinner sig i akut nöd finns det något djupt mänskligt som träder fram. Innan vi hinner väga intressen och innan vi hinner analysera konsekvenser inträder en omedelbar vilja att hjälpa – att rädda liv, att lindra lidande och att upprätthålla värdighet.

Det är denna instinkt – denna moraliska reflex – som ligger till grund för det humanitära biståndet. Den har också formats till principer: humanitet, opartiskhet, neutralitet och oberoende. Det är inte vilka principer som helst. Det är själva förutsättningen för att hjälp ska nå fram.

Herr ålderspresident! Miljöpartiet välkomnar Riksrevisionens granskning av Sidas arbete med det humanitära biståndet. Granskningen är viktig. Skattebetalarnas pengar ska användas effektivt. Hjälpen ska nå fram snabbt och göra maximal nytta. Men det är lika viktigt att vi är noggranna med vad granskningen faktiskt visar. Den visar att Sida har ett tydligt fokus på att låta behoven styra – att resurser ska gå dit nöden är som störst. Detta är inte en detalj i marginalen, utan det är själva kärnan i ett principfast humanitärt bistånd.

Herr ålderspresident! Vi lever i en tid då de humanitära behoven är större än någonsin. Konflikter blir mer utdragna. Klimatförändringar driver fram nya kriser. Hungern ökar. Samtidigt ser vi hur respekten för internationell humanitär rätt urholkas. I denna verklighet blir det ännu viktigare att hålla fast vid principerna.

Vi ser också en oroande utveckling. Allt oftare beskrivs humanitärt bistånd i andra termer än just humanitet. Handlingen att rädda liv ska motiveras med andra vinster. Hjälp ska gärna också tjäna säkerhetspolitiska eller ekonomiska syften. Det kan låta rimligt i en värld präglad av realpolitik, men det innebär också en risk. Om vi börjar väga liv mot intressen förflyttar vi oss bort från det som gör biståndet humanitärt.

Herr ålderspresident! Regeringen lyfter i sin skrivelse fram kostnadseffektivitet, transparens och nya partnerskapsmodeller. Det är i grunden positivt, men regeringen framhåller också att stöd inte ska ges till aktörer som anses motverka svenska intressen.

Här går en viktig gräns. Kvalitetssäkring är nödvändigt, och ansvarsfull hantering av medel är självklart. Men om styrningen av humanitärt bistånd börjar utgå från nationella intressen i stället för mänskliga behov riskerar vi att urholka biståndets legitimitet och effektivitet. Det humanitära biståndet ska inte vara ett verktyg för att uppnå andra politiska mål. Det ska vara ett svar på mänskligt lidande.

Herr ålderspresident! Riksrevisionens kritik rör i huvudsak processer som beslutsfattande, uppföljning och organisering. Och ja, dessa delar behöver förbättras. Men regeringen nöjer sig med att konstatera att Sida redan arbetar med förändringar och anser därför ärendet vara avslutat. Miljöpartiet menar att detta inte räcker.

För det första: Ansvaret stannar inte vid Sida. Nästan hälften av det humanitära biståndet hanteras direkt av Regeringskansliet. Om vi ska tala om effektivitet, samordning och transparens måste också regeringens egen hantering granskas med samma skärpa.

För det andra: Riksdagen behöver en samlad återrapportering. Vi behöver veta hur hela den statliga styrningen förändras, inte bara delar av den.

Herr ålderspresident! En annan central fråga är hur vi faktiskt möter dagens kriser. Vi står inför ett växande gap mellan behov och finansiering, särskilt i ett tjugotal av världens mest utsatta och konfliktdrabbade länder. Här är dagens biståndsmodeller inte tillräckliga. Miljöpartiet vill därför se att hälften av det bilaterala biståndet riktas just mot dessa kontexter. Resurserna ska koncentreras dit där behoven är som störst.

Herr ålderspresident! Effektivisering diskuteras ofta i termer av kontroll och uppföljning, men för den organisation som står mitt i en kris handlar effektivisering om något annat. Det handlar om att kunna agera snabbt, om att slippa lägga orimligt mycket tid på administration och om att veta att finansieringen finns kvar nästa år. Därför är Riksrevisionens rekommendation om fleråriga insatser mycket viktig.

I långdragna kriser, som blir allt vanligare, behövs uthållighet. Kortfristiga projekt riskerar att skapa ryckighet och ineffektivitet. Att förenkla processer är därför inte bara en administrativ fråga, utan det handlar om hur många liv vi faktiskt kan rädda.

Herr ålderspresident! Regeringen lyfter också fram lokalisering som en viktig princip. Det är välkommet, men det räcker inte att skriva in det i strategier. Lokala aktörer är ofta de som når längst. De finns på plats när internationella organisationer lämnar. De har kunskap, förtroende och legitimitet. Ändå missgynnas de ofta av komplexa ansökningsprocesser och höga administrativa krav. Om vi menar allvar med lokalisering måste det märkas i hur vi utformar stödet. Det gäller inte minst lokala kvinnorättsorganisationer, som ofta spelar en avgörande roll men samtidigt har svårast att få finansiering.

Herr ålderspresident! Det humanitära biståndet är inte bara en budgetpost. Det är ett uttryck för vilka vi är. När vi möter en människa i nöd ställs en grundläggande fråga: Är hjälpen villkorad, eller är den ovillkorlig? Om vi börjar tveka och börjar fråga vem som förtjänar hjälp och varför förändrar vi något i grunden. Då riskerar vi att förlora mer än effektivitet. Vi riskerar att förlora själva idén om humanitet.

Herr ålderspresident! Sverige har länge varit en stark röst för ett principfast humanitärt bistånd, ett bistånd som står upp för internationell rätt, som når fram även i svåra miljöer och som sätter människovärdet i centrum. Den rollen är viktigare än någonsin, men den är inte självklar. Den måste försvaras, och förnyas.

Miljöpartiet vill se ett bistånd som är både effektivt och orubbligt i sina principer, som förenklar processer utan att politisera innehållet, som stärker lokala aktörer och som tydligt utgår från behoven, inte från egenintresset.

Herr ålderspresident! Det finns tillfällen i politiken när vi måste välja riktning. Detta är ett sådant tillfälle. Antingen fortsätter vi på en väg där humanitärt bistånd gradvis kopplas till nationella intressen och politiska prioriteringar eller så står vi fast vid att varje människa i nöd har lika stort värde, oavsett vem hon är, var hon befinner sig eller vilka intressen som står på spel. Miljöpartiet väljer det senare. Vi gör det inte för att det alltid är enkelt. Vi gör det inte för att det alltid är populärt. Vi gör det för att det är rätt.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 1.