Granskningsbetänkande
Betänkande 2011/12:KU20 Del 1
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Under beredning
- 2011-10-13
- Under beredning
- 2011-11-15
- Under beredning
- 2011-11-17
- Under beredning
- 2011-11-22
- Under beredning
- 2011-11-24
- Under beredning
- 2011-11-29
- Under beredning
- 2011-12-01
- Under beredning
- 2011-12-06
- Under beredning
- 2012-01-17
- Under beredning
- 2012-01-19
- Under beredning
- 2012-02-02
- Under beredning
- 2012-02-16
- Under beredning
- 2012-02-21
- Under beredning
- 2012-02-23
- Under beredning
- 2012-02-28
- Under beredning
- 2012-03-01
- Under beredning
- 2012-03-15
- Under beredning
- 2012-03-20
- Under beredning
- 2012-03-22
- Under beredning
- 2012-04-10
- Under beredning
- 2012-04-12
- Under beredning
- 2012-04-17
- Under beredning
- 2012-04-19
- Under beredning
- 2012-04-23
- Under beredning
- 2012-04-24
- Under beredning
- 2012-04-26
- Under beredning
- 2012-05-03
- Under beredning
- 2012-05-08
- Under beredning
- 2012-05-10
- Under beredning
- 2012-05-22
- Avgörande
- 2012-06-14
- Debatt
- 2012-06-14
- Beslut fattades
- 2012-06-14
Hela betänkandet
Beslut i korthet
KU:s granskning av regeringen (KU20)
Konstitutionsutskottet, KU, är klart med sin årliga granskning av regeringen. Totalt har KU behandlat 21 anmälningar från riksdagsledamöterna. Här följer ett urval av resultaten.
- Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström får kritik av KU för sina uttalande och sitt agerande i en EU-fråga. Regeringen följde inte riksdagens råd och synpunkter med tillräckligt eftertryck. Arbetsmarknadsministern har även gjort missvisande uttalanden vid regeringens samråd med riksdagens EU-nämnd.
- Regeringens agerande i samband med den amerikanska ambassadens övervakning av svenska medborgare i Sverige var alltför passivt, menar KU. När regeringen fick kännedom om övervakningen inledde den ett arbete med att ta reda på sakförhållandena, men arbetet avbröts när åklagaren beslutade om förundersökningar. Inom polisen i Stockholms län, Säpo och Regeringskansliet har det funnits viss, om än fragmentarisk, information som kan kopplas till övervakningen. Vissa uppgifter borde även ha nått regeringen långt tidigare.
- Regeringens åtgärder vid lämplighetsbedömning av en utländsk affärsmans ägande i Saab får också kritik av KU. Enligt utskottet visste dåvarande näringsminister Maud Olofsson på ett tidigt stadium att General Motors inte hade för avsikt att godkänna den aktuella affärsmannen som ägare till Saab. Dessa uppgifter vidarebefordrades aldrig till Riksgäldskontoret.
- I regeringens arbete med att förbereda den nya lärarlegitimationen har viktiga delar av innehållet inte hållit tillräckligt hög kvalitet, enligt KU. Regeringen borde även ha hört berörda myndigheter i större utsträckning innan man fattade beslut om den så kallade behörighetsförordningen. Sammantaget har bristerna bidragit till att reformen blev försenad. Regeringen har ett ansvar för att beredningsarbetet resulterar i ett fullgott beslutsunderlag, och här har regeringen brustit.
- KU kritiserar även Näringsdepartementets hantering av en fråga om bristande järnvägsunderhåll. Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd fick inte tillräcklig information av Trafikverket om att verket hade tecknat ett så kallat upphörandeavtal med en entreprenör som ger företaget rätt till en viss ersättning. Regeringen och ansvariga ministrar har ett övergripande ansvar för att försäkra sig om att myndigheter informerar regeringen på sina respektive områden.
- Dåvarande forskningsminister Tobias Krantz får kritik av KU för hantering av en överläkare som tidigare utsetts till ledamot i en etikprövningsnämnd. När Utbildningsdepartementet fick information om att överläkaren var misstänkt för brott kontaktade man överläkaren för att framföra att det var lämpligt för henne att ta en timeout. Detta borde ha varit en fråga för nämnden och dess ordförande att hantera, menar KU. Departementet borde endast ha haft kontakt med ordföranden.
Riksdagen lade KU:s granskning till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.
- Utskottets förslag till beslut
- Utskottet anmäler enligt 13 kap. 2 § regeringsformen resultatet av granskningen för riksdagen.
- Riksdagens beslut
- Kammaren lade utskottets anmälan till handlingarna.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Beredning, Genomförd
Betänkandet kommer beredas 13 oktober 2011, justerades 31 maj 2012 och fick trycklov 5 juni 2012.
Alla beredningar i utskottet
2012-05-24
KU:s granskning av regeringen (KU20)
Konstitutionsutskottet, KU, är klart med sin årliga granskning av regeringen. Totalt har KU behandlat 21 anmälningar från riksdagsledamöterna. Här följer ett urval av resultaten.
- Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström får kritik av KU för sina uttalande och sitt agerande i en EU-fråga. Regeringen följde inte riksdagens råd och synpunkter med tillräckligt eftertryck. Arbetsmarknadsministern har även gjort missvisande uttalanden vid regeringens samråd med riksdagens EU-nämnd.
- Regeringens agerande i samband med den amerikanska ambassadens övervakning av svenska medborgare i Sverige var alltför passivt, menar KU. När regeringen fick kännedom om övervakningen inledde den ett arbete med att ta reda på sakförhållandena, men arbetet avbröts när åklagaren beslutade om förundersökningar. Inom polisen i Stockholms län, Säpo och Regeringskansliet har det funnits viss, om än fragmentarisk, information som kan kopplas till övervakningen. Vissa uppgifter borde även ha nått regeringen långt tidigare.
- Regeringens åtgärder vid lämplighetsbedömning av en utländsk affärsmans ägande i Saab får också kritik av KU. Enligt utskottet visste dåvarande näringsminister Maud Olofsson på ett tidigt stadium att General Motors inte hade för avsikt att godkänna den aktuella affärsmannen som ägare till Saab. Dessa uppgifter vidarebefordrades aldrig till Riksgäldskontoret.
- I regeringens arbete med att förbereda den nya lärarlegitimationen har viktiga delar av innehållet inte hållit tillräckligt hög kvalitet, enligt KU. Regeringen borde även ha hört berörda myndigheter i större utsträckning innan man fattade beslut om den så kallade behörighetsförordningen. Sammantaget har bristerna bidragit till att reformen blev försenad. Regeringen har ett ansvar för att beredningsarbetet resulterar i ett fullgott beslutsunderlag, och här har regeringen brustit.
- KU kritiserar även Näringsdepartementets hantering av en fråga om bristande järnvägsunderhåll. Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd fick inte tillräcklig information av Trafikverket om att verket hade tecknat ett så kallat upphörandeavtal med en entreprenör som ger företaget rätt till en viss ersättning. Regeringen och ansvariga ministrar har ett övergripande ansvar för att försäkra sig om att myndigheter informerar regeringen på sina respektive områden.
- Dåvarande forskningsminister Tobias Krantz får kritik av KU för hantering av en överläkare som tidigare utsetts till ledamot i en etikprövningsnämnd. När Utbildningsdepartementet fick information om att överläkaren var misstänkt för brott kontaktade man överläkaren för att framföra att det var lämpligt för henne att ta en timeout. Detta borde ha varit en fråga för nämnden och dess ordförande att hantera, menar KU. Departementet borde endast ha haft kontakt med ordföranden.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2011/12:KU20
Webb-tv: Granskningsbetänkande
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 14 Karl Sigfrid (M)
Herr talman! När Sverige gick med i EU i mitten av 1990-talet var den allmänna bilden att vi gick med i ett samarbete som handlade om fri handel och fri rörlighet för människor. Att medlemskapet därutöver skulle få effekter för arbetsmarknadspolitiken var det kanske färre som hade kunnat föreställa sig. Nu är dock arbetsmarknaden ett av de områden som EU engagerar sig i, och det är bakgrunden till den granskning av regeringen som vi nu ska debattera.
Varje gång EU konfronteras med svensk arbetsmarknadspolitik blir det något av en kulturkrock. I Sverige låter vi av tradition arbetsmarknadens parter - alltså företag och organisationer som företräder de anställda - förhandla om vilka villkor som ska gälla. I andra delar av Europa är det i stället detaljerad lagstiftning som anger vilka villkoren ska vara och vilka rättigheter och skyldigheter som företag respektive anställda har. I stället för våra starka kollektivavtal har de minimilöner och så vidare.
Den uppfattning som dominerar här i Sverige är att den svenska modellen är att föredra framför lagstiftningsmodellen. Inte minst i tider av ekonomisk kris tycks Sverige komma lindrigare undan genom att inte vara insnärjt i alltför mycket detaljlagstiftning. Den nuvarande regeringen, liksom tidigare regeringar, ser det som en prioriterad uppgift att slå vakt om den svenska ordningen i alla de sammanhang då arbetsmarknadspolitik diskuteras i EU.
Ett sådant sammanhang var mötet med EU:s arbetsmarknadsministrar den 7 mars 2011. Mötet skulle ta ställning till en text som uttryckte ministrarnas uppfattning om EU:s framtida arbetsmarknadspolitik. Det är regeringens arbete i samband med det mötet som har anmälts till konstitutionsutskottet.
Sveriges inställning till den text som antogs på ministrarnas möte var att det behövde läggas till ett antal punkter. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström och hennes departement jobbade för att dokumentet skulle lägga större vikt vid kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Hon framförde också krav på att vi tydligare skulle betona vikten av utbildning, och framför allt förklarade hon att det för Sverige är nödvändigt att parternas roll på arbetsmarknaden respekteras.
I Sverige är rätten för arbetsgivare och arbetstagarorganisationer att själva förhandla grundläggande, men som alltid i en förhandling får man inte exakt som man vill, utan man gör så gott man kan.
Precis som andra länder fick ge sig för att vi skulle få igenom vissa av våra punkter fick vi själva ge oss på en och annan punkt. Sverige hade till exempel velat lägga större tonvikt vid integrationen av utrikes födda, eftersom vi i Europa är alldeles för dåliga på att släppa in utrikes födda i arbetslivet.
Regeringen har också framfört budskapet att social dumpning inte ska förekomma och att det borde skrivas in i EU:s strategi. Detta har vi trots flera försök tyvärr inte fått stöd för i förhandlingarna.
På arbetsmarknadsministrarnas möte i Bryssel hade regeringen att förhålla sig till de andra medlemsländerna, och man hade också ett mandat från riksdagen som låg ganska nära regeringens egen, ursprungliga ståndpunkt. Inom det riksdagsmandatet hade regeringen att agera. Det gjorde regeringen, samtidigt som man ville respektera den ordning som brukar gälla inom EU-samarbetet.
Det normala är att medlemsländerna förhandlar fram gemensamma strategier på tjänstemannanivå, och när ärendet väl kommer till ministrarna är tanken att texterna i stort sett ska vara färdiga att antas. Denna ordning förklarade arbetsmarknadsministern i EU-nämnden genom att använda det något tvetydiga uttrycket "slutsatserna är låsta". Även detta förargade vissa oppositionspolitiker, som hävdade att ministern vilseledde EU-nämnden.
Jag vill då påpeka att det av EU-nämndens protokoll tydligt framgår att nämnden var fullt medveten om hur ministerrådets möten fungerar. Det tillvägagångssätt som regeringen valde för att både följa riksdagens mandat och agera enligt ministerrådets praxis innebar först och främst att man tydligt framförde de svenska ståndpunkterna. Det gjordes muntligen på mötet.
Ministern valde sedan att avstå från att delta i beslutet. Därigenom markerade Sverige att man inte ställer sig bakom de slutsatser som de andra länderna antog.
Vi som står bakom reservationen har kommit till slutsatsen att ministern har agerat på ett sätt som ligger inom mandatet från riksdagen.
Anf. 15 Hans Hoff (S)
Herr talman! Under senare år har konstitutionsutskottet behandlat flera ärenden som rör hur regeringen ska samråda med riksdagen innan man för fram svenska ståndpunkter inom ramen för EU:s beslutsfattande.
Vårt medlemskap i EU är inte ens tjugo år gammalt, så det är i och för sig inte så konstigt att de bestämmelser om detta som finns i riksdagsordningen blir föremål för tolkning i samband med utskottets granskningsbetänkanden.
Regeringen sköter enligt regeringsformen utrikespolitiken, men samrådsskyldigheten inför beslut i EU innebär på sitt sätt en begränsning av detta. I regeringsformen och riksdagsordningen finns föreskrifter om regeringens informations- och samrådsskyldighet gentemot riksdagen när det gäller samarbetet i EU. Regeringen ska överlägga med berörda utskott och samråda med EU-nämnden om frågor som ska beslutas i Europeiska unionens råd och rådgöra med EU-nämnden om hur förhandlingarna i rådet ska föras inför besluten.
Den praxis som utvecklats innebär att utskottens synpunkter ska beaktas och att regeringen aktivt ska agera i enlighet med EU-nämndens råd och synpunkter.
I det ärende som vi nu debatterar ledde överläggningen fram till att arbetsmarknadsutskottet inte stod bakom regeringens ståndpunkter om de inte kompletterades med en skrivning om att motverka social dumpning. Vidare innebar samrådet att EU-nämndens tydliga ståndpunkt var att om Sverige skulle kunna acceptera rådets slutsatser måste dessa innehålla tydliga skrivningar som klargjorde bland annat att alla former av social dumpning ska motverkas.
Såväl i arbetsmarknadsutskottet som i EU-nämnden klargjordes därmed tydligt för arbetsmarknadsministern vad Sveriges ståndpunkt var. Regeringens uppdrag var därmed tydligt vad gäller vilken linje man skulle driva.
Tidigare praxis och uttalanden från KU gav de ramar inom vilka regeringens agerande skulle rymmas. Det vill säga att riksdagen förväntade sig ett aktivt agerande från ansvarigt statsråd. Men i stället för att driva synpunkterna från samrådet valde arbetsmarknadsministern att lägga ned Sveriges röst.
Det går inte att bedöma detta på ett annat sätt än att arbetsmarknadsministern och regeringen inte med tillräckligt eftertryck agerat i enlighet med de råd och synpunkter som riksdagen genom berört utskott och EU-nämnden lämnat till regeringen vid de samråd som genomfördes i riksdagen.
Regeringen borde i rådets förberedande organ tydligare ha markerat att rådsslutsatser som saknar skrivningar om att motverka social dumpning skulle gå emot svenska intressen. Detta skulle i ett tidigare skede ha markerat Sveriges avsikt att inte acceptera rådsslutsatserna utan dessa skrivningar och därmed rösta emot slutsatserna.
KU:s granskning visar även att arbetsmarknadsministerns uttalande i EU-nämnden om att rådsslutsatserna var låsta gjordes när slutsatserna fortfarande formellt inte hade antagits.
Herr talman! Det är viktigt att de gällande reglerna för hur det svenska agerandet i EU ska ske följs. Riksdagen och dess EU-nämnd måste genom regeringens agerande garanteras det grundlagsfästa inflytandet över den politiska linje som regeringen driver i EU. Så har inte skett i detta fall.
Mot den bakgrunden kan arbetsmarknadsminister Hillevi Engström inte undgå kritik för sitt agerande vid unionens råd och sitt uttalande vid samrådet med EU-nämnden.
Anf. 16 Karl Sigfrid (M)
Herr talman! Även när vi hanterar sådana frågor som har viss politisk sprängkraft, till exempel arbetsmarknadspolitiken, är det viktigt att vi håller oss tydligt till det som är KU:s uppgift, nämligen att vi granskar hur regelverket ser ut och om regeringen har agerat i enlighet med det här regelverket. Vi kan nog vara helt överens om att det är på det sättet.
Mot den bakgrunden skulle jag vilja ha några förtydliganden vad det gäller ert ställningstagande och vad det är ni faktiskt vill säga. För ni säger inte att regeringen aktivt skulle ha agerat i strid med EU-nämndens och riksdagens instruktioner. Ni säger inte heller, åtminstone inte rakt ut, att regeringen har underlåtit att agera enligt riksdagens instruktioner. Vad ni säger i det ställningstagande som ni har formulerat är att regeringen inte har agerat med tillräckligt eftertryck.
Då är min fråga: Är det här det som er kritik kokar ned till, att regeringen har gjort det som riksdagen har gett mandat för men inte med tillräckligt stort eftertryck? Är det korrekt tolkat?
Anf. 17 Hans Hoff (S)
Herr talman! Det vi är kritiska mot har att göra med att regeringen och arbetsmarknadsministern vid det samråd som skedde redan i februari i arbetsmarknadsutskottet fick väldigt klart för sig att utan kompletteringar kring bland annat social dumpning skulle Sverige inte ställa sig bakom rådsslutsatserna. Senare var det också vid EU-nämndens samråd ett väldigt tydligt mandat från Sveriges riksdag när det gällde hur vi såg på detta, att Sverige inte kunde acceptera rådsslutsatserna utan att detta klart och tydligt framgick i det beslut som togs. Det vi är kritiska mot är att regeringen i det läget valde att inte driva den linjen och det uppdrag som man hade fått från den svenska riksdagens sida. Man lade ned sin röst när det kom till själva beslutet.
Då kan man säga att det finns lite olika sätt att se på det. Det är ju på det här sättet vi arbetar i Sveriges riksdag. Regeringen ska följa det mandat man har fått hemifrån. Det framgår såväl i regeringsformen som i riksdagsordningen. Det är också den praxis som har utvecklats. Det är någonting som har tjänat Sverige väl.
Jag skulle vilja fråga Karl Sigfrid: Är ni emot det sättet att arbeta när det gäller EU-frågor? Vill ni ha en ändring på detta? För oss är det klart och tydligt i det här ärendet. Vi har inte ens behövt ha någon utfrågning av arbetsmarknadsministern, utan det har funnits underlag.
Det har gett en klar beskrivning av vilken information som har funnits, vilka ställningstaganden som har gjorts i riksdagen och hur ministern och regeringen sedan har agerat när man har kommit till det möte där man skulle fatta beslut om detta.
Anf. 18 Karl Sigfrid (M)
Herr talman! Svaret på frågan är nej. Det finns inte någon plan på att vi skulle vilja ändra den ordning som råder. Jag tror inte heller att vi har någon oenighet kring vad ordningen säger, nämligen att riksdagen ger ett mandat, och regeringen har att förhålla sig till det mandatet.
Jag tror också att vi är överens om hur det mandatet i det här fallet var formulerat. Men det ni skriver i er text är att regeringen på något vis borde ha agerat annorlunda. Men ni ger ingen tydlig förklaring till hur ni kommer till den slutsatsen.
Sanningen är att ministern fick ett mandat. Mandatet sade att om inte vissa skrivningar, till exempel den om social dumpning, kommer med i texten ska Sverige inte acceptera - det är alltså den fras man använde i beslutet - rådsslutsatserna.
Resultatet i Bryssel blev att vissa av de punkter som Sverige ville ha med i texten kom med, till exempel kravet på att svenska arbetsmarknadsmodellen och parternas roll skulle accepteras. Men det här med social dumpning lyckades man, som sagt, inte få in. I det läget valde arbetsmarknadsministern att inte rösta för förslaget. Sverige ställde sig alltså inte bakom den här texten och accepterade inte slutsatserna. Då förstår jag inte riktigt hur man kan tolka det som ett stöd till den här texten.
Anf. 19 Hans Hoff (S)
Herr talman! Det var väldigt bra att Karl Sigfrid och Moderaterna, framför allt, står bakom den ordning vi har, för det är det som är grunden för hela granskningen. Det är grunden för det ställningstagande som vi har kommit fram till.
Det har funnits ett tydligt mandat, att för att acceptera rådsslutsatserna ska arbetsmarknadsministern aktivt driva att det ska vara skrivningar som innebär att man måste jobba mot social dumpning. Det är den delen som inte har kommit in, och det var därför som arbetsmarknadsministern lade ned detta.
Sedan är det klart att man i samband med EU-nämnden kanske försöker rädda situationen. Jag vet inte, men då säger man att det inte går att göra någonting åt det här. Det här är redan låst. Det finns inga möjligheter att påverka detta.
Då kan man fråga sig - och där är vi också kritiska: Vad finns det för anledning att över huvud taget ha ett samråd i EU-nämnden om man har den inställningen från regeringens sida vid det tillfället?
Det här var klart för regeringen och för arbetsmarknadsministern redan i februari månad. Här hade man på ett mycket tydligare sätt kunnat agera inom ramen för de möjligheter man har i EU. Man hade kunnat ställa stenhårda krav vad gäller att Sverige inte accepterar de här rådsslutsatserna om det inte klart och tydligt framgår att vi ska motverka social dumpning.
Anf. 20 Cecilia Brinck (M)
Herr talman! Det här är på flera sätt ett intressant ärende, inte minst därför att det väldigt tydligt visar på den glidning som utskottsmajoriteten ägnar sig åt när det gäller vad KU:s uppdrag är.
Det KU ska granska är formerna för det politiska beslutsfattandet, att beslut fattas i enlighet med det regelverk som finns. Och i förekommande fall ska man föreslå förbättringar av regelverket. Politikens innehåll är däremot inte föremål för konstitutionsutskottets granskning.
Vad anmälan här i grunden handlar om, nämligen att statsrådet i ett tv-program skulle ha framfört vilseledande uppgifter om lärarlegitimationsreformen, har majoriteten valt att inte uppehålla sig särskilt mycket vid. Tvärtom konstaterar man lite i förbifarten att det inte finns några belägg för att statsrådet skulle ha framfört felaktiga uppgifter i det här tv-programmet.
I stället har man tagit anmälan till intäkt för en rätt allmänt hållen kritik av beredningsarbetet i Regeringskansliet. Det må man naturligtvis göra. Problemet är bara att majoriteten inte på någon konkret punkt har kunnat visa att handläggningen, beredningen, har brustit.
Vad var det då som hände? Jo, i mars 2006 - det var en socialdemokratisk regering då - tillsattes en utredning för att titta på ett system med auktorisation av lärare. Den rätt nytillträdda alliansregeringen utvidgade i december 2006 utredningens direktiv och lade bland annat till ett uppdrag att föreslå behörighetsregler för lärare. Utredningen, som heter SOU 2008:52,
Legitimation och skärpta behörighetsregler
, presenterades i maj 2008 och gick då i vanlig ordning ut på remiss, en mycket bred sådan.
Bland de remissinstanser, och detta är ett urval vill jag påpeka, fanns Riksdagens ombudsmän, Statens skolverk, Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning, Myndigheten för skolutveckling, Nationellt centrum för flexibelt lärande, Högskoleverket, Internationella programkontoret för utbildningsområdet, Centrala studiestödsnämnden, Uppsala universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet och alla lärosäten som bedriver lärarutbildning. Där fanns också Statens skolinspektion, ett stort antal kommuner, skolor och fackliga och andra organisationer.
En del uttryckte kritiska synpunkter när det gällde reformen i sig. Men beträffande tidsplanen och den kostnadsberäkning som fanns var det ingen som höjde så mycket som ett varningens lillfinger.
Man ställde inte den frågan i remissen, har det sagts i diskussioner. Nåja. Beträffande den fråga det handlar om, legitimation av lärare med äldre utbildning, står det så här i utredningen: "När Skolverket fastställer en lärares behörighet utifrån de krav som anges i en särskild förordning (se författningsförslaget) ska huvudprincipen vara att han eller hon behåller den behörighet som utbildningen gav vid den tidpunkt då studierna genomfördes. Normalt torde det inte innebära några större svårigheter att fastställa vilken behörighet en gammal utbildning ger i förhållande till de nya kraven. I de fall tolkningsproblem uppstår får behörigheten avgöras av Skolverket efter en mer ingående prövning."
Herr talman! För var och en som är läskunnig, till exempel för den som sysslar med lärarutbildning, ger detta stycke utomordentligt stora möjligheter att säga: Men vänta nu! Så enkelt är det nog faktiskt inte.
Men det var det alltså ingen som gjorde.
Utbildningsdepartementet arbetade vidare med frågan och upprättade i maj 2010 en promemoria som heter
Legitimation för lärare och förskollärare
som bygger på innehållet i utredningen. Även denna promemoria gick ut på bred remiss; jag ska inte göra någon ny uppräkning av remissinstanserna. Men inte ens den gången varnades det för att tidsplan och budget inte skulle kunna hållas.
Regeringen överlämnade så småningom propositionen
Legitimation för lärare och förskollärare
till riksdagen. Det hände i oktober 2010. I november 2010 fick Skolverket i uppdrag att organisera själva det praktiska arbetet med legitimationerna.
När riksdagen hade antagit propositionen, vilket skedde i mars 2011, inledde man ett arbete i Regeringskansliet. Dels utfärdade man den så kallade behörighetsförordningen, dels inledde man ett arbete med att utforma övergångsregler för lärare med äldre lärarutbildningar. Förordning om detta utfärdades ett par månader senare, i maj 2011.
Det som sedan har hänt är att arbetet med att validera äldre utbildningar av väldigt många skäl har visat sig vara oerhört mycket mer komplicerat, kostsamt och tidsödande än vad någon hade förutsett. Det har varit it-trassel. Det har också varit så att det ibland är väldigt svårt att avgöra innehållet i äldre lärarutbildningar. Vad innebär till exempel kurser som gavs två år på 70-talet i termer av dagens lärarutbildning? Därför har tidsplanen förskjutits.
Det är vad detta handlar om. Genomförandet av lärarlegitimationsreformen blir senare och dyrare än vad som ursprungligen var beräknat. Detta är beklagligt. Men är det regeringens fel? Är det Jan Björklunds fel? Borde regeringen ha begripit att den ursprungliga tidsplanen inte skulle hålla?
Utskottsmajoriteten besvarar den frågan med ett rungande ja. Jan Björklund och regeringen borde ha begripit att det inte skulle fungera. Beredningen av ärendet har varit bristfällig, säger majoriteten.
I själva verket är faktiskt arbetet med lärarlegitimationsreformen och arbetet med alla andra stora reformer av skolan bland de noggrannast beredda regeringsärenden man kan hitta. Runda efter runda av utredningar, departementspromemorior och remissomgångar har föregått den lagstiftning vi nu har på plats.
Herr talman! Det är som sagt beklagligt av många skäl att arbetet med lärarlegitimationsreformen har försenats och att det blir dyrare än beräknat. Men detta kan inte läggas regeringen till last. Regeringen agerade på det sätt regeringen gör, nämligen utifrån den kunskap som var tillgänglig efter en beredning som hade skett i enlighet med gängse regler. Detta medger till och med utskottsmajoriteten.
Därmed menar vi att det inte finns någon grund för att dra den slutsats om bristfällig beredning som utskottets majoritet har dragit.
Anf. 21 Mathias Sundin (FP)
Herr talman! Lärarlegitimationsreformen har försenats, och för detta vill Sverigedemokraterna tillsammans med S, V och MP kritisera regeringen. Kritiken är väldigt märklig. Vi har ju den ordningen att regeringen bereder den här typen av reformer. Man genomför utredningar, man har remissrundor och så vidare. Cecilia Brinck gick nyss igenom detta. Alla i konstitutionsutskottet är också överens om att beredningen har skett enligt konstens alla regler.
I yttrandet från Sverigedemokraterna, S, V och MP skriver man att beredning har skett enligt rådande regelverk och praxis. När problem uppstod i reformen, när Skolverket noterande att det fanns it-problem och andra sorters problem och att situationen var värre än vad man hade kunnat föreställa sig, skriver Sverigedemokraterna, S, V och MP att man då följde gängse regler och rutiner.
Ingen har under den här processen, i beredningen inför eller under beslutet i riksdagen, någonstans påpekat eller påtalat att det skulle behövas längre tid för att genomföra det här än vad man trodde från början.
Detta beslutades i mars 2011. I april 2011 rapporterade Skolverket till regeringen hur arbetet fortlöpte. Man hade visserligen upptäckt några problem, men man sade att det gick att hantera enligt den tidsplan som är fastlagd, och det skulle inte behövas mer pengar för att genomföra reformen under 2011. Man sade att pengarna för 2011 räckte. Det är först sex månader senare som man upptäcker problemen. It-problemen har blivit värre, och man har upptäckt hur mycket svårare det var att validera lärarutbildningar 40 år tillbaka i tiden.
Utskottsmajoriteten skriver då att man borde ha inhämtat synpunkter i större utsträckning. Från vilka då, undrar jag. Den enda rimliga chansen att kunna få fler remissinstanser eller inhämta information i större utsträckning hade varit genom att skapa nya myndigheter. Det hade varit chansen.
Cecilia Brinck räknade upp en del av dem som varit inblandade i detta. Det är en mängd remissinstanser, expertgrupper, interna lärartestgrupper, rektorsutbildningar och så vidare. Ingen har påpekat någonting om möjliga förseningar eller att tidsplanen inte skulle hålla.
Det blir ganska intressant när man tänker på skoldebatten i sin helhet. Folkpartiet och allianspartierna har gång på gång anklagats för att vi svartmålar svensk skola. Man har sagt att problemen inte är så stora som vi påstår att de är. Nu börjar det finnas en samsyn om att problemen är stora i svensk skola och att den behöver reformeras. Men i detta fall var det långt värre än vad någon kunde tro. Lärarutbildningarna tillbaka i tiden har varit ännu svårare och rörigare att sammanställa än vad någon kunde tro.
Min slutsats är att det enda sättet för regeringen och utbildningsministern att undgå kritik är om han hade varit synsk, om han hade kunnat förutspå de här förändringarna helt på egen hand. Det hade varit hans enda chans. Han skulle dessutom ha gripit in i Skolverket på något sätt, och då hade han naturligtvis blivit anklagad för ministerstyre.
Detta är ett politiskt slagträ. Oppositionen har förlorat skoldebatten. Man har sett att problemen i svensk skola är väldigt stora. Man har sett att en hel del av de reformer som regeringen genomför är väldigt viktiga att genomföra, men man måste ha något att slå med. Detta är ett halmstrå, men man försöker göra det till ett politiskt slagträ.
Anf. 22 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Lärarlegitimationsfrågan, som vi diskuterar nu, tycker jag, som jag sade i mitt inledningsanförande, är ett av de viktigare ärendena när det gäller KU:s granskningsbetänkande i år. Man har från regeringens sida framställt den här reformen som en av de absolut viktigaste på skolområdet. Det kan hända att det är det också. Det är en mycket viktig, stor reform för att säkra kvaliteten i den svenska skolan.
Tyvärr har genomförandet av reformen misslyckats. Det är inte bara så att det handlar om åratal i försening, utan det handlar också om mycket stora kostnader. Cecilia Brinck läste något från den utredning som gjordes i det tidiga stadiet av reformen. Där sade man att det här ganska enkelt skulle kunna hanteras av Skolverket, om det uppkom problem. Jag tycker att det var bra att vi fick det uppläst. Det visar på en del av de problem som det här handlar om.
Senare fick Skolverket en budget på, om jag minns rätt, 12 miljoner eller något i den storleksordningen för att genomföra själva det administrativa hanterandet av lärarlegitimationerna. I dag är man uppe 70 miljoner kronor på årlig basis. Det är alltså en höjning på ca 500 procent i kostnader för att genomföra reformen, och det är per år. Det handlar alltså om ökade kostnader som över tid kommer att uppgå till flera hundra miljoner kronor för att genomföra reformen.
Det är det säkerligen värt om det här är en viktig reform, men frågan är: Har regeringen något ansvar för detta, eller är det som regeringspartierna säger helt och hållet Skolverkets ansvar att det har blivit dyrt, krångligt, kostar massor av resurser och tar mycket längre tid än riksdagen har beslutat? Riksdagen har faktiskt beslutat att vi ska genomföra en reform vid en viss tid, och det har man inte klarat av.
Om man går tillbaka i tiden och tittar på den här frågan ser man att den utredning som Cecilia Brinck citerade behandlade frågan mycket sporadiskt och översiktligt. Det fanns ingen ordentlig genomgång över huvud taget. Man räknade helt enkelt med att det här skulle vara lite grann som att stämpla ett brev på posten. Skolverket ska stämpla de svenska lärarnas behörighet, och sedan är den saken i stort sett klar - en väldigt enkel hantering.
Det var också utgångspunkten när frågan kom till regeringen. Man skrev en proposition i frågan och den kom till riksdagen för beslut. Riksdagen beslutade. Efter att frågan hade utretts, varit ute på remiss, blivit en proposition och beslutats i riksdagen kom den tillbaka till regeringen. Då skriver regeringen en behörighetsförordning som gör att läget blir annorlunda.
Det är inte bara så att man ska göra det som står i utredningen. Här formulerar man en behörighetsförordning som gör att hela frågan blir mycket mer komplicerad och mer omfattande än tidigare. Vi har fått väldigt tydliga besked från Skolverket om att man såg det på det sättet.
I det skedet spelar man ju över den tidigare utredningen. Man spelar över riksdagsbeslutet. Ska man göra en sådan förändring i processen kring det här beslutet och den här reformen att man i ett sent skede, efter riksdagsbeslutet, gör det hela mer omfattande, som innebär mycket stora kostnader och en mer omfattande administration att hantera, menar konstitutionsutskottet att man också i större utsträckning borde ha gått tillbaka till myndigheterna och begärt in yttranden och upplysningar om vad den nya behörighetsförordningen innebär. Det är där beredningskravet framför allt borde ha lett till att regeringen agerade i större utsträckning. Dessutom är det så att beredningen har en stor brist på kvalitet i det tidiga skedet.
Det stora ansvaret menar jag ändå att regeringen, när man själv utvidgade reformen till att bli mer omfattande och mer komplicerad, hade för att gå tillbaka till Skolverket och andra myndigheter, universiteten till exempel. Det har inte gjorts. Där måste man se att regeringen har ett ansvar. Jan Björklund och Utbildningsdepartementet har ett ansvar för att den här reformen har blivit någonting annat än det riksdagen förespeglades och utredningen låg bakom.
Att man skickar ut en utredning på remiss till mängder av institutioner är inte särskilt imponerande när den inte behandlar den fråga som vi diskuterar. Det är någonting som har kommit upp mycket senare.
Anf. 23 Mathias Sundin (FP)
Herr talman! Peter Eriksson pratar om att det var behörighetsförordningen som orsakade problemen. Det är inget konstigt med detta. Det är precis så det ska gå till. Verkställigheten regleras i en förordning, inte i lag. Det är i sig inget konstigt. Sedan framställer Peter Eriksson det som att detta i grunden förändrade reformen om lärarlegitimationen. Dels är det inte på det sättet, dels är det inte heller så att enbart Skolverket har jobbat med det här.
Peter Eriksson säger att det borde ha varit en ny remissrunda. Låt mig räkna upp några av de myndigheter och instanser som man har tagit till hjälp i det här arbetet från Skolverkets sida: Högskoleverket, Migrationsverket, Skolinspektionen, Socialstyrelsen, Friskolornas riksförbund, Lärarförbundet, Lärarförbundets Skolledarförening, Lärarnas Riksförbund, Lärarnas yrkesetiska råd, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Skolledarförbund och rektorsutbildningen i Umeå. Man har dessutom en expertgrupp inom sig och man har haft interna lärartestgrupper. Vilka fler borde man ha frågat i det här läget?
Anf. 24 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Man borde ha skickat ut förordningen på en ny remiss. Det du presenterar nu är inte fråga om en remiss. När hela saken är avgjord på departementshåll skickar man ut den på delning till några stycken.
Vilka fler skulle man i så fall ha velat ha in synpunkter från? Definitivt skulle man ha velat ha in det från alla svenska högskolor och universitet. Det är ju de som kan avgöra hur pass svårt och komplicerat det här är. Nu var det rektorsämbetet i Umeå, men det var inte något av de stora svenska universiteten som har hand om själva lärarutbildningen i Sverige.
När vi hade utfrågning med Skolverkets ledning stod det helt klart att man ansåg att i just det skedet när behörighetsförordningen kom från departementet blev det hela betydligt mer omfattande och komplicerat än det varit tidigare. Det var precis de orden som användes. Det gör att frågan måste ses i det ljuset.
Det misslyckande som regeringen, Jan Björklund och regeringsföreträdarna försöker lägga på enbart Skolverket tycker jag är lite pinsamt. Jag tycker att man borde kunna ta ansvar för att man faktiskt inte har skött beredningen ordentligt. Man borde ha gått tillbaka och gjort ett större, bredare arbete för att få in de uppgifter som krävs för att klara av så här stora och svåra frågor.
Anf. 25 Mathias Sundin (FP)
Herr talman! Det handlar om ett större och bredare arbete som alla som man över huvud taget kan tänka ut har varit involverade i både före och under. Peter Eriksson säger att universiteten borde ha varit inkopplade i större utsträckning senare, efter behörighetsförordningen. Det har de också varit i de expertgrupper som Skolverket hade när man började genomföra detta. Ingen av dessa varnar heller i detta arbete för att det skulle ta längre tid.
Peter Eriksson sade tidigare att reformen blir dyrare än vad det var tänkt. Och så är det. Men även när arbetet hade satt i gång sade Skolverket att dessa pengar räcker. Det var först mer än ett halvår efter det att lagen hade klubbats som Skolverket började signalera att det finns problem - problem som gör att det kommer att ta längre tid och problem som gör att det kommer att krävas mer pengar. Då hade alla de myndigheter och instanser som jag räknade upp förut, och dessutom universiteten, varit involverade i arbetet. Detta är ett halmstrå för att ha någonting att debattera i skolpolitiken när man ser att de problem som Folkpartiet och regeringen har varnat för i många år också återspeglas i verkligheten. Man har inte hunnit utveckla någon ny skolpolitik ännu, och då behöver man ha detta att slå med under tiden. Det är min slutsats.
Anf. 26 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Jag tycker att det är alldeles uppenbart att Mathias Sundin blandar ihop korten och ber för sin sjuka mor. Han säger att frågan har gått ut på remiss till mängder av organisationer. Det gjordes i det tidiga skede när vi hade en utredning som över huvud taget bara sporadiskt behandlade frågan om genomförande. Alla inblandade parter såg det mer som en formalitet att Skolverket skulle genomföra detta. När departementet sedan efter det att lagstiftaren har sagt sitt gör detta till en mer omfattande och mer komplicerad reform än den var tidigare skickar man inte ut arbetet på remiss. Det går bara till delning. Även Skolverket sade under vår utfrågning att de hade små möjligheter att påverka och över huvud taget vara med i arbetet i departementet när behörighetsförordningen skrevs. Skolverket var inte så särskilt mycket inblandade i det. Det är den bild som konstitutionsutskottet har fått, och jag tycker att man borde kunna stå upp för detta i regeringen och bland regeringens representanter här. Ni borde säga: Vi begick ett grovt misslyckande och gjorde en missbedömning i frågan. Vi borde ha tagit ett omtag, gått ut bredare och fått in upplysningar som skulle ha hjälpt oss i genomförandet!
Anf. 27 Helene Petersson i Stockaryd (S)
Herr talman! Skolan är ett av de viktigaste områden som det offentliga har att hantera. Att våra barn ska få en bra utbildning och att de ska undervisas av behöriga och välutbildade lärare tror jag inte det råder några delade meningar om.
Därför var vi överens om att införandet av lärarlegitimationer var en bra reform som var viktig att få på plats, speciellt med den utveckling som har skett med ett växande antal friskolor där antalet utbildade lärare har legat långt under de offentligt drivna skolorna.
Vi var överens om att värna kvaliteten i undervisningen och att stärka den professionella lärarkåren. Därför har reaktionerna inte låtit vänta på sig när reformen har fått skjutas upp, först på obestämd tid och sedan till december 2013.
När vi i majoriteten i KU har tittat på frågan har det inte varit med de politiska glasögonen, som de borgerliga regeringsföreträdarna har hävdat. De politiska besluten ligger på utbildningsutskottet. Vad vi har tittat på är hur regeringen har hanterat ärendet före och efter riksdagens beslut. Det är vårt konstitutionella uppdrag.
Herr talman! Det råder ingen tvekan om att regeringen och det ansvariga statsrådet har ansvar även i det skede då genomförandet har överlämnats till en myndighet. Regeringen får inte gå in i myndighetsutövning i enskilda fall, men styrningen av myndigheten och ansvaret för att myndigheten och verket får förutsättningar att utföra sitt jobb ligger på regeringen. Om ett mandat inte är matchat med resurser, inte bara i fråga om mer pengar utan också i form av kunskap och information, eller om beredningen av ett ärende inte är fullgod är det inte heller rimligt att som myndighet ställas till svars om något går snett. Detta ansvar, herr talman, ligger på regeringen och på ansvarig minister.
Vad gäller lärarlegitimationerna tillfördes resurser i form av pengar och tid när Skolverket begärde det. Regeringens proposition om lärarlegitimationen föregicks av ett brett remissförfarande, som många har påpekat här tidigare. Många av landets högskolor och universitet yttrade sig, och de synpunkter som kom fram togs till vara. Så långt var allt väl. Men efter det att riksdagen hade fattat sitt beslut fortsatte regeringens arbete med genomförandet av reformen och arbetet att utforma de bestämmelser om vilken utbildning som krävs för att vara behörig att bedriva viss undervisning - den så kallade behörighetsförordningen.
Vi har kommit fram till - vilket Peter Eriksson också påpekade nyss - att det är just behörighetsförordningen som har vållat de komplikationer som har uppstått. Regeringen är ansvarig för beredningsarbetet, och beredningen omfattar hela arbetet från utredning till genomförande. Det är inte bara besluten som ska fattas i riksdagen utan även beslut som regeringen själv har att fatta om exempelvis förordningar som ska vara ordentligt beredda. Även här ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas.
Vi kan inte annat än konstatera att här finns det brister. Nu, när man håller på med genomförandet, hör Skolverket hela tiden från lärosäten och huvudmän: Det här visste vi hela tiden. Det här hade vi kunnat tala om!
Varför kom då inte några av de svårigheter som nu har uppstått fram under den breda remissomgången inför propositionen? Varför var det inget lärosäte som skickade signaler om att det har funnits många olika utbildningar som har gett många olika behörigheter under årens lopp och att detta kunde vålla problem? Räknade man med att det var kända fakta i departementet? Eller har det att göra med de få rader som Cecilia Brinck läste upp i sitt anförande? Det var det enda som stod om själva genomförandet och hur man skulle tackla det. Var det dessa få rader som gjorde att lärosätena inte uppmärksammade detta?
När det gällde behörighetsförordningen förekom ingen remiss alls. Det råder också delade meningar om vilka kontakter som hade skett. Enligt statsrådet Björklund har departementet träffat olika representanter. Enligt Skolverket skedde arbetet helt och hållet på departementet. Verket hade varken haft åsikter eller varit delaktigt. De fick förordningen i ett sent skede på delning inför beslutet. I vilket fall finns det ingen dokumentation som KU har kunnat ta del av, och det är något som återkommer i denna granskning i fler ärenden. Det finns inga minnesanteckningar från informella möten. Detta gör KU:s granskning både betydligt svårare och betydligt osäkrare.
Regeringsformens 7 kap. 2 § är tydlig: Vid beredning av regeringsärenden skall behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Behörighetsförordningen var ett regeringsärende. Om departementet i arbetet med förordningen hade inhämtat fler synpunkter och mer information hade den situation som nu har uppkommit kunnat undvikas.
Kanske borde departementet när man började med detta arbete som rörde äldre utbildningar ha efterhört synpunkter även från landets lärosäten, som hade kunskapen, och inte bara från Högskoleverket. Detta ansvar ligger på regeringen - ansvaret för att se till att man har ett brett underlag.
Herr talman! Vi har ännu inte sett slutresultatet av riksdagens beslut, men vi kan inte annat än konstatera att brister i beredningen har resulterat i att reformen har fått skjutas upp i ett och ett halvt år och blivit betydligt dyrare än beräknat. För detta bär statsrådet Björklund ett ansvar.
Anf. 28 Cecilia Brinck (M)
Herr talman! Nu hörde vi igen att "vi" försöker skjuta över ansvaret för förseningarna på Skolverket. Det gör vi inte alls. Vad vi konstaterar är för det första att lärarlegitimationsreformen har blivit försenad, för det andra att den blir dyrare än beräknat - vilket är beklagligt - och för det tredje att regeringen inte har ansvar för detta.
Det beror på en samling olyckliga omständigheter som ingen förutsåg. Helene Petersson läste just upp formuleringar om att lärosätena säger att de hade kunnat tala om detta. Jag vill då upprepa frågan: Varför gjorde de inte det? De hade chansen. Så går det till när man skickar ut utredningar på remiss - remissinstanserna läser igenom utredningen, funderar på de förslag som ställs upp där och svarar efter den kunskap och kompetens de har.
Bara för formens skull vill jag påpeka att denna debatt nu har kommit att handla väldigt mycket om behörighetsförordningen. I normalfallet remitterar man ju inte förordningar. Efter ytterligare en hastig genomläsning av utfrågningen med Anna Ekström noterar jag också att hon ingenstans nämner den direkta koppling mellan behörighetsförordningen och problemen som har dykt upp i debatten. Jag vill bara påpeka detta.
Helene Petersson, varför tog inte remissinstanserna chansen att påpeka detta som för er är så fullständigt självklart?
Anf. 29 Helene Petersson i Stockaryd (S)
Herr talman! Det är en fråga man definitivt kan ställa sig. Det finns ett talesätt som lyder: Som man ropar får man svar. Vi kan konstatera att man från lärosätena hade känslan att kunskapen om att det under årens lopp har funnits mängder med olika lärarutbildningar var en kunskap som borde ha funnits och säkert också finns på departementet.
Det stora bekymret, herr talman, är dock fortfarande att remissen gick ut i det tidiga skedet. Utredningen nämnde med bara några få ord att Skolverket om det blir tolkningsproblem får hantera det. Detta har lärosätena inte reagerat på. Man kan som sagt ställa sig frågan varför, men antagligen ser de det inte som ett bekymmer. Bekymret uppstår när regeringen gör sin behörighetsförordning. Regeringsformen är tydlig när det gäller beredning. Nej, det kanske inte är normalt att skicka ut en behörighetsförordning eller en förordning på remiss, men man ska inhämta behövliga upplysningar och behövlig information. Sedan kan man göra det skriftligt eller muntligt.
När det gäller det muntliga har vi haft bekymret att vi inte har kunnat eftersöka det, för det finns inga anteckningar. Det står också i förarbetena att det är bra att det finns skriftliga upplysningar, men i detta fall verkar det inte ha kommit in några sådana heller till regeringen. Då kan man också fråga: Vilken information har man efterfrågat?
Anf. 30 Cecilia Brinck (M)
Fru talman! Ja, vilken information har man efterfrågat? Nu är det alltså så att regeringen ska lastas för att den inte uttryckligen ställde alla frågor man i efterhand tycker att regeringen borde ha ställt. Det finner jag vara en rätt märklig syn på hur beredningsprocessen ska gå till.
Jag vill också påpeka att föreställningen att det bara var utredningen som gick på remiss inte är riktig. Propositionen gick ut på en lika bred remiss som utredningen. Då framställdes också en del kritiska synpunkter på själva lärarlegitimationsreformen och en del formalia, som dock inte någonstans hade med valideringsprocessen och valideringsarbetet att göra.
Det är lite svårt att se hur man ska kunna skriva in ett krav på att vara synsk i statsrådens ämbetsbeskrivning, men det är där utskottsmajoriteten - socialdemokrater, sverigedemokrater, miljöpartister och vänsterpartister - hamnar. För att kunna vara statsråd måste man äga förmågan att läsa en kristallkula. Det tycker jag känns besvärligt.
Anf. 31 Helene Petersson i Stockaryd (S)
Fru talman! Det kanske vore trevligt om vi hade synska statsråd, men det är inte det vi efterfrågar. Vi talar om de kontakter man har med sina myndigheter och sina organisationer. Man säger från statsrådets sida att man har haft väldigt mycket kontakt med SKL och andra, men det finns inte ett enda ord skrivet om vilka synpunkter det är.
Regeringen har ansvar för sitt förordningsarbete, och detta arbete måste man se till kommer på plats så att det blir ett genomförande som faktiskt är möjligt. För detta kan ingen annan än statsrådet ha ansvar. Man borde ha sett på ett helt annat stadium att det var komplikationer. När Skolverket signalerade att de ville ha mer tid borde man ha börjat fundera på vad det var som hade hakat upp sig och inte bara ge dem mer tid och mer pengar. Man måste i stället backa tillbaka ännu mer.
Anf. 32 Jonas Åkerlund (SD)
Fru talman! Under arbetets gång blev det relativt snart uppenbart att det behövdes övergångslösningar. Som redan har nämnts gjordes detta arbete på olika sätt beroende på vem man frågar.
När vi hade utfrågningarna sade minister Björklund att den officielle fadern till övergångslösningen naturligtvis var departementet men att det i praktiken förekom många och nära kontakter med Skolverket för att få övergångslösningen så funktionell och bra som möjligt. Så uppfattar alltså minister Björklund saken.
När vi däremot hade utfrågningen med företrädare för Skolverket frågade vi specifikt hur arbetet gick till. Fanns det informella kontakter, var de frekventa, när förekom de? Skolverket sade kategoriskt: Nej, det förekom inga kontakter över huvud taget, utan paketet med övergångslösningen presenterades kort före delning. Man uppgav också att man med "kort" menar en eller två veckor.
Mot denna bakgrund - om nu kommunikationen mellan departement och verk är av sådan natur att saker kan uppfattas på diametralt motsatt sätt - är det väldigt svårt att undvika att ställa sig frågan om det ändå inte är så att departementet och ministern måste ta ansvar för vilka arbetsförutsättningar Skolverket hade. I detta fall är det uppenbart att man inte alls har samma uppfattning.
Anf. 33 Mia Sydow Mölleby (V)
Fru talman! I förhållande till den diskussion som har varit tidigare om politisering vad gäller ställningstaganden i anmälningarna vill jag börja med att konstatera att Vänsterpartiet inte stödde beslutet om att införa lärarlegitimation.
Om man skulle utgå ifrån att vi använder granskningarna för att driva vår egen partipolitik borde jag därför tycka att det var bra att man inte har kommit fram till att beslutet kan genomföras i enlighet med den tidsrymd som är sagd. Eftersom granskningen inte handlar om vilken politik jag vill ha genomförd eller inte utan handlar om huruvida man följer det som det har fattats beslut om och huruvida saker kan genomföras på det sätt som är tänkt har jag dock inte kommit fram till slutsatsen att detta är bra utan snarare slutsatsen att detta är dåligt.
Regeringen har att följa riksdagens beslut. Riksdagen har bestämt att man ska ha en lärarlegitimation från den 1 juli 2012. Sedan har det blivit komplikationer i genomförandet som har gjort att det inte kan genomföras förrän i december 2013. Då kan man lättvindigt säga att det blev lite fel och inte riktigt som vi hade tänkt, men det är klart att det inte kan vara något annat än ett misslyckande. Lärarlegitimationerna framställs som en av de stora viktiga lösningarna och svaren på problemen i skolan, och då är det klart att de också ska genomföras.
Om man inte har skött beredningen på ett sådant sätt att detta har varit möjligt är det inte en tillräckligt bra beredning. Det är inte konstigare än så. Att saker och ting har hållit på länge betyder inte per definition att det är rätt. Det kan bli fel i alla fall. Det är inte ett dugg konstigare än så: Regeringen är ansvarig för beredningen och för att fattade beslut ska kunna verkställas.
Anf. 34 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Regeringen och framför allt näringsministern hade under 2009 och 2010 en nyckelposition när det gällde hur Saabs framtid skulle gestalta sig.
Försöken att hitta en hållbar framtida lösning för Saab handlade till stor del om finansieringsfrågor. Vem skulle kunna gå in som ny ägare eller delägare och på vilka villkor? För att nya ägare skulle kunna komma in krävdes godkännande från fyra parter: den svenska regeringen, Riksgälden, EIB och GM.
Regeringskansliet medverkade 2009 till att Riksgälden samlade in information om en Vladimir Antonov som var intresserad av att gå in som delägare. Några slutsatser av informationsinhämtandet drogs dock inte av regeringen. I december 2009 stod det klart för före detta näringsministern Maud Olofsson att GM och EIB aldrig skulle acceptera Antonov som ägare av Saab.
Denna information undanhöll före detta statsrådet Riksgäldskontoret. Efter nya propåer prövade Riksgäldskontoret lämpligheten av Antonov som finansiär 2011 utan vetskap om att regeringen hade information om att finansiären aldrig skulle godkännas av General Motors och EIB vilket, som tidigare konstaterats, var en förutsättning för finansiärens inträde som ägare av Saab.
Riksgälden kom i sin prövning 2011 fram till att det inte fanns några hinder för Antonov att gå in som delägare. Inte ens när resultatet av denna prövning blev känt såg Maud Olofsson någon anledning att informera Riksgälden om detta faktum.
Självklart måste regeringen se till att de myndigheter man ansvarar för har så bra underlag som möjligt för sina beslut. Frågan blir därför varför Maud Olofsson inte ville berätta för Riksgälden vad hon visste om skälen för att Antonov aldrig skulle accepteras som delägare i Saab. Varför lät hon Riksgälden pröva Antonov som ägare när hon visste att GM och EIB sagt blankt nej till honom som ägare och dessutom, åtminstone delvis, stod bakom detta blanka nej.
Det har också framkommit att den information som regeringen undanhöll Riksgälden kom från källor som regeringen satte en hög grad av tilltro till. Att informationen inte nådde Riksgäldskontoret kan ha bidragit till att skapa en onödig förvirring och möjlig försening i arbetet med att hitta en långsiktig lösning för Saab.
Det är anmärkningsvärt att före detta statsrådet Maud Olofsson inte förstod vikten av att informationen delgavs Riksgäldskontoret inför dess prövning 2011. Enligt min personliga uppfattning är det så anmärkningsvärt att det framstår som närmast obegripligt. Det går inte att riktigt komma ifrån känslan att det kan finnas delar av detta skeende som inte kommit fram i samband med granskningen av detta ärende.
I detta anförande instämde Phia Andersson och Hans Hoff (båda S).
Anf. 35 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Det vi debatterar nu är något helt annat än det som hände i går när Saab Automobiles konkursbo fick nya ägare och det blev en ny start, som vi hoppas, för Saab och Trollhättan.
De här turerna tog sin början 2009 när förhandlingar mellan Victor Muller och GM om ett övertagande av Saab inleddes. Förhandlingarna gick till en början bra, men i december 2009 meddelade GM plötsligt att förhandlingarna skulle avbrytas. Skälet var att GM inte ville att den ryske finansmannen Vladimir Antonov skulle vara delägare och finansiär, som det var tänkt. Sedan blev det, som vi vet, en affär trots allt mellan Victor Muller och GM, men då var inte finansmannen inblandad.
Våren 2011 fick Saab förnyade problem och sökte ytterligare kapital. Då väcktes åter frågan om ifall Vladimir Antonov skulle kunna bli delägare i Saab. Saab gjorde en framställning till Riksgälden och anhöll om Riksgäldens tillstånd för detta, vilket krävdes enligt de avtal som tidigare hade ingåtts om garantilån hos Europeiska investeringsbanken. Riksgälden fann då inget skäl att neka Antonov att bli delägare i Saab. Däremot motsatte sig GM och Europeiska investeringsbanken fortsatt detta.
Vi känner till fortsättningen. Affärsmannen blev så småningom efterlyst av baltiska myndigheter för misstankar om ekonomisk brottslighet. Saab försökte få finansiering från andra håll. Det misslyckades, och Saab försattes i konkurs i december 2011.
Det är svårt att föreställa sig att det finns något företag som regeringen i allmänhet och Maud Olofsson i synnerhet har ägnat så mycket tid, möda och engagemang åt som Saab Automobile. Regeringens arbete har också varit uppskattat av svenska folket. Stora ansträngningar för att rädda företaget har kombinerats med ansvarstagande för skattebetalarnas pengar. Detta har inte lämnat Socialdemokraterna någon ro.
I den anmälan som två S-ledamöter har lämnat in till KU framförs en rad påståenden som en del av mytbildningen kring Saab, en mytbildning vars genomgående tema är att regeringen inte ansträngde sig tillräckligt för att rädda Saab och nog egentligen motarbetade Saab. Påståendena i anmälan går ut på att regeringen skulle ha saboterat den ryske finansmannens ansträngningar genom att sprida graverande uppgifter om honom till GM och till den amerikanska federala polisen FBI.
Granskningen har kunnat visa att vart och ett av dessa påståenden inte var sant. Regeringen eller Riksgälden har inte uppdragit åt Säpo att undersöka finansmannen. Regeringen eller Riksgälden har inte lämnat uppgifter om finansmannen vidare till amerikanska myndigheter eller GM. Detta är KU helt överens om. Inget av det som framförts i anmälan är korrekt.
Kan Socialdemokraterna då nöja sig med detta? Nej, i stället fortsätter man en mytbildning kring Maud Olofsson och Saab. Och när den ursprungliga anklagelsen att Maud Olofsson hade berättat för GM och FBI att Antonov var en skurk visar sig vara felaktig vänder man på det och säger att nu är felet att hon inte har berättat för Bo Lundgren och Riksgälden att Antonov var en skurk. Så hur regeringen än vänder sig i det här fallet blir det uppenbarligen fel. Men det var ju ingen hemlighet att GM inte ville se Antonov som ägare till Saab. Det har varit känt hela tiden. Maud Olofsson har heller inte fått någon detaljerad information från GM. Vi vet ingenting om vilken information hon faktiskt har fått.
Det här är ytterligare ett exempel på en politiserad granskning där det inte finns sakliga skäl för att kritisera ministern. Det är sådant som skadar KU:s anseende.
Anf. 36 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Andreas Norlén tar upp en massa påståenden. Det är riktigt att ett antal frågeställningar naturligtvis hade cirkulerat kring den här affären, som också de som gjorde anmälan till KU hade tagit fasta på och ville att KU skulle pröva. Det är väl precis så KU ska arbeta?
Vi har nu betat av frågorna och konstaterat, precis som Andreas Norlén gjorde här, att på en rad punkter fanns det inte fog för de frågor som togs upp. Och KU kunde efter beredningsarbetet konstatera att det inte hade gått till på det sättet. Det tycker jag är en korrekt hantering av ärendet.
Däremot har det visat sig i de utfrågningar som vi har haft att det fanns uppgifter, som jag sade i mitt anförande, om att före detta näringsministern på ett väldigt tidigt stadium visste att varken GM eller EIB skulle godkänna Antonov som ägare. Men detta delgavs inte den myndighet som senare kom att pröva detta, vilket också framkom vid utfrågningen när frågan ställdes direkt till Bo Lundgren.
Det skulle vara märkligt om KU skulle runda detta faktum och säga att man lämnar det åt sidan. Det är ändå ett påstående där vi säger att denna information inte lämnades vidare till berörd myndighet som skulle pröva ägarfrågan.
Detta tar jag direkt från sådant som sades vid detta tillfälle. Bland annat sade Maud Olofsson vid utfrågningen: Regeringen hade ingen anledning att pröva ägarfrågan eftersom GM och EIB redan hade avfärdat Antonov som delägare i Saab. Det sade de blankt nej till.
Hon visste alltså att de skulle säga blankt nej men delade inte med sig av denna information. Det borde hon ha gjort, och det är här vår kritik ligger.
Det framkommer även i andra delar att regeringens kontakter med berörda myndigheter är undermålig. Det har vi sett i tidigare ärenden, och nu även i detta fall.
De andra delarna kan Andreas Norlén lägga åt sidan. Där är vi överens om att det inte fanns fog för kritik. Men i ovan nämnda fall har KU funnit det.
Anf. 37 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Vad är det för fel på Sven-Erik Österbergs resonemang? Fel nummer ett: Det var ingen hemlighet att GM inte ville se Antonov som delägare i Saab. Det var just av det skälet som förhandlingarna strandade den 18 december 2009. Det visste Maud Olofsson, och det visste Victor Muller.
Det var heller ingen hemlighet att EIB inte ville se Antonov som delägare i Saab. Våren 2011 blockerade EIB en försäljning av Saabs fastigheter eftersom den affären skulle finansieras av Antonov.
Fel nummer två: Socialdemokraterna resonerar som om Maud Olofsson fick detaljerad information av GM om Vladimir Antonov, men i utfrågningen som KU genomförde med Maud Olofsson svarade hon: Hur mycket information de hade och vilken typ av information har vi inte en fullständig bild av, utan vi var mer angelägna om att försöka få GM att fortsätta förhandla för att få en lösning för Saab trots att de hade sagt nej till Antonov.
Vi i KU vet inte vilken information GM hade om Antonov. Maud Olofsson vet inte vilken information GM hade om Antonov. Vi vet inte heller vad GM sade till Maud Olofsson vid de enskilda möten som förekom. Ändå tycker Sven-Erik Österberg att det finns skäl att kritisera Maud Olofsson för att hon inte förmedlade något som vi inte har en aning om vad det var till Riksgälden.
Fel nummer tre: När det gäller frågan om Saab förlorade värdefull tid våren 2011 genom att man levde i den falska förhoppningen att Antonov skulle godkännas vill jag påpeka en sak. Om Saab hade falska förhoppningar hade det väl inte påverkats av om Maud Olofsson hade berättat något, vad det nu var, för Bo Lundgren.
Det finns alltså ingen grund för att påstå att Maud Olofssons agerande har skadat försöken att rädda Saab - tvärtom.
Sven-Erik Österberg! Vad var det för information som GM förmedlade till Maud Olofsson? Jag vet det inte, men det vore intressant att få del av den informationen.
Anf. 38 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Vad är det för fel i Andreas Norléns resonemang? Om det nu var så uppenbart för alla att man aldrig skulle godkänna Antonov, varför fortsatte man då förhandla och hade honom med i bilden? Varför avfärdades han inte? Varför sade man inte: Nu lägger vi ned detta, för han kommer aldrig att godkännas?
Jag kan inte tro att man skulle vara så tokig eller intellektuellt svag på Saab att man fortsätter en förhandling med en tilltänkt ägare som man vet att de som kan ställa ultimatum på vilka som får gå in som ägare redan har förkastat.
Det är där det brister i Andreas Norléns resonemang.
Riksgäldens generaldirektör delgav när han var hos oss att han inte kände till det och inte hade fått någon information. Han gjorde en förutsättningslös prövning och hade inte fått någon information från ministern.
KU:s majoritet har aldrig påstått på vilket sätt det har skadat Saab. Det har jag sagt vid olika tillfällen, också vid presskonferensen. Vi kan bara spekulera i om det hade blivit ett annat förlopp för Saab; det vet vi inte. Jag kan inte påstå det. Jag har inget fog för att säga att det skulle ha blivit en annan ägare och att det fortfarande skulle ha tillverkats Saabbilar.
KU har dock kommit fram till att det fanns uppgifter som Maud Olofsson har medgett att hon kände till men inte delgav Riksgälden när den gjorde sin prövning. Det är konstitutionellt fel om en minister vet något och inte delger en myndighet som regeringen har ansvar för denna information.
Anmälan handlar om att hon inte gjorde detta, ingenting annat. Blanda inte in sådant som att Saab skulle ha kvarstått och sådant, för det har vi aldrig påstått. Vi kritiserar ministern för att hon inte informerade Riksgälden om det hon visste.
Anf. 39 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Det Riksgäldens generaldirektör Bo Lundgren sade till utskottet var att han inte visste vad GM hade sagt till Maud Olofsson, men om det var fråga om att de hade diskuterat de rykten som var allmänt kända om Vladimir Antonov hade det inte tillfört något om Maud Olofsson fört dessa rykten vidare till Riksgälden. Riksgälden kände redan till dessa rykten och hade själv utrett dem i en särskild rapport.
Bo Lundgren hade naturligtvis inte kunskap om vad GM hade sagt till Maud Olofsson, och då faller det tillbaka på det som jag läste upp. Maud Olofsson och regeringen hade ingen detaljerad information om vad GM byggde sitt ställningstagande på.
GM kan givetvis ha utgått från de allmänna rykten som förekom om denna affärsman. I affärssammanhang kan man naturligtvis vilja hålla ett avstånd till personer som är omsvärmade av kritiska rykten. GM kan också ha haft mer specifik information om misstänkta oegentligheter, men det vet vi inget om.
I olika äldre kulturer, fru talman, utvecklades olika typer av mytologier, till exempel den grekiska, den romerska och den nordiska. Nu håller Socialdemokraterna och en del fackliga företrädare på att skapa en egen modern mytologi i Saabfrågan. Där finns hjältarna i form av entreprenörer, fackliga företrädare och kommunpolitiker som försöker rädda Saab, och där finns skurkarna i regeringen som gör allt för att stjälpa Saab. Rollerna är desamma som i antikens värld. Det finns de som är goda och de som är onda, och vad än Maud Olofsson har gjort hamnar hon i den sistnämnda kategorin.
Problemet är att vi inte vet vilken information som fanns mellan GM och Maud Olofsson, men av omständigheterna att döma är det föga troligt att det var någon särskilt specifik information. Därmed finns ingen grund för att kritisera regeringen.
Anf. 40 Per-Ingvar Johnsson (C)
Fru talman! Under Saabkrisen har metallfacket på Saab, som jag ser det, flera gånger ägnat sig åt missriktad kritik och ryktesspridning riktad mot regeringen och dåvarande näringsminister Maud Olofsson.
I en anmälan som kom in till konstitutionsutskottet den 1 februari 2012 från två socialdemokratiska riksdagsledamöter påstås att regeringen och den tidigare näringsministern gjort allvarliga fel vid prövningen av Vladimir Antonov som ny ägare till Saab. Prövningen gjordes på grund av Saablånet hos Europeiska investeringsbanken.
KU:s granskning har visat att de påståenden som gjorts i KU-anmälan mot regeringen och den tidigare näringsministern är felaktiga och grundade på osanna rykten. Detta är också något som alla ledamöter i KU blivit helt överens om.
Men Socialdemokraterna har uppenbarligen inte velat nöja sig med detta. I stället har man i KU genom Sven-Erik Österberg kommit med ett nytt obestyrkt påstående riktat mot regeringen och Maud Olofsson om att man inte skulle ha vidarebefordrat information till Riksgäldskontoret om General Motors inställning till Vladimir Antonov.
Sven-Erik Österberg har vid utfrågningen av riksgäldsdirektör Bo Lundgren i en fråga lagt in ett påstående om att Maud Olofsson inte skulle ha delgett Riksgälden information från GM om deras inställning till Vladimir Antonov. Detta påstående finns också med i det beslut som konstitutionsutskottet har lagt fram. Faktum kvarstår dock: Sven-Erik Österbergs påstående har aldrig bevisats.
Vi har haft en tidslinje i konstitutionsutskottets granskning. I vilket tidsskede ligger Sven-Erik Österbergs påstående i förhållande till tidslinjen? Det vore värdefullt att få ett besked om detta.
Det har lämnats uppgifter om att det var ett helt klart besked som Maud Olofsson, enligt Sven-Erik Österberg, skulle ha gett till Bo Lundgren. På den fråga som ordföranden Peter Eriksson ställde till Maud Olofsson vid utfrågningen av henne två och en halv vecka tidigare svarade hon dock att det var ett ganska klart besked. Det har ju ganska stor betydelse om man har fått ett slutligt besked om att Antonov inte kommer att godtas eller om man har fått ett visst utrymme att förhandla.
Informationen mellan regeringen och Riksgälden sköttes genom en arbetsgrupp som var gemensam för Näringsdepartementet, Finansdepartementet och Riksgälden. Där utbyttes den här typen av information.
Har Sven-Erik Österberg grund för att påstå att information inte lämnades i den här arbetsgruppen som var gemensam för regeringen och Riksgälden?
Anf. 41 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Den senare frågan är inte särskilt relevant. Vi har inte påstått vare sig det ena eller det andra när det gäller arbetsgruppen. Vår kritik gäller att före detta näringsministern inte delgav de uppgifter hon hade om att EIB och GM på ett tidigt stadium inte godkände Antonov som ägare. Det var den informationen som Riksgälden inte hade fått. Det andra har vi inte sagt något om, och det tänker jag heller inte svara på. Det har jag ingen skyldighet till.
Per-Ingvar Johnsson tar återigen upp vilka påståenden som anmälarna gjorde. Jag kan förtydliga det en gång till: Det har KU rett ut. Vi har ingen synpunkt på det. Vi har ju kommit till klarhet när det gäller det.
Den 18 december 2009 svarade Maud Olofsson så här: När de kom hit och meddelade det här gav de också sådan information om varför GM inte kunde godkänna Antonov som ägare.
Vidare sade Maud Olofsson: Vi hade naturligtvis en diskussion om Antonov som lämplig ägare. De frågade oss hur vi gjorde. De visste att vi hade en undersökning där Kroll ingick, men det är lite förmätet att tro att den svenska undersökningen med hjälp av Riksgälden och andra skulle vara det som avgjorde GM:s beslut. GM hade tillgång till hemskt mycket bättre möjlighet att ta fram information. Den amerikanska regeringen hade mycket bättre möjlighet att ta fram information än vad lilla Sverige hade. Så sade Maud Olofsson vid utfrågningen.
På den fråga jag ställde om det hade förts diskussioner om vad det grundade sig på, svarade hon: Ja, det har förts diskussioner om detta - det vill säga om uppgifterna som GM hade som grund för att säga nej - mellan GM och människor i Regeringskansliet. Visst har vi fått höra argument från dem. Så sade Maud Olofsson. Exakt vad det var kan jag inte säga. Men hon medger att hon hade fått argument för varför de sade nej. Därför tycker jag att jag har fog för det jag säger. Maud Olofsson visste en del om varför de sade nej, men hon delgav inte Riksgälden det. Det är det vår kritik gäller, ingenting annat.
Anf. 42 Per-Ingvar Johnsson (C)
Fru talman! Sven-Erik Österberg menar att han inte har skyldighet att lämna uppgifter om det som har påståtts. Jag menar att om uppgifterna ska kunna vara grund för kritik måste man vara beredd att lämna uppgifterna och tala om varifrån de kommer.
Jag håller med när det gäller tidsuppgifterna. Den 18 december 2009 gav GM beskedet att man inte var beredd att acceptera Antonov som ägare. Sedan kom Antonov in på nytt, i en långt senare diskussion. Då är vi framme vid 2011. Då handlade det om prövningen av Riksgälden. Det är alltså två år senare. Då var detta oerhört välkända uppgifter. När Riksgälden gör sin prövning är detta alltså välkända uppgifter. Jag menar att det inte finns någon grund för kritiken att information inte lämnades. Det var allmänt känt att GM hade synpunkter på Antonov. Regeringen försökte övertyga eftersom han var den som hade de pengar som kunde finnas att sätta in i Saab. Man försökte på nytt övertyga GM om att godta Antonov. Det var också grunden för den prövning som senare skedde. Det är ett tidsspann på två år mellan de olika prövningarna. Jag tycker att ni har kommit helt fel i ert ställningstagande.
Anf. 43 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! På den fråga jag ställde om huruvida regeringen hade prövat ägarfrågan när det gällde GM och EIB, svarade Maud Olofsson: Regeringen hade ingen anledning att pröva ägarfrågan eftersom GM och EIB redan hade avfärdat Antonov som ägare av Saab. Det sade de blankt nej till, säger Maud Olofsson. Hon visste alltså att de sade blankt nej.
Den informationen fördes inte vidare till Riksgälden. Längre ned medger hon att människor i Regeringskansliet diskuterade de här frågorna och fick också argumenten till att de sade nej. Det delgav man aldrig Riksgälden när den gjorde sin prövning. Det var det som Bo Lundgren svarade på; han hade inte fått någon information därifrån. Vi tycker att ministern har brustit i sin information till myndigheten. Det är där vår kritik ligger. Hur diskussionen har förts har vi inga synpunkter på.
Jag ska passa på att nämna något som jag tycker är lite märkligt, även om det inte har med den här granskningen att göra. Efteråt har det skickats brev till fackklubben i Trollhättan där Maud Olofsson säger att hon inte har förtroende för KU och inte för KU:s ordförande på grund av detta. Det är helt ointressant om ett före detta statsråd har förtroende för KU och dess ordförande. Frågan är ju om KU har förtroende för statsrådet; det är det det handlar om. Jag skulle vilja höra om Per-Ingvar Johnsson tycker att det är lämpligt av ett före detta statsråd att ha synpunkter på KU som är den granskande parten. Jag tycker att det är lite svagt av ett före detta statsråd.
Anf. 44 Per-Ingvar Johnsson (C)
Fru talman! Jag har förstått att Maud Olofsson har varit oerhört irriterad över den kritik som har framförts eftersom hon har lagt ned ett stort arbete för att försöka rädda Saab och skattebetalarnas pengar. Det är ingen tvekan om att jag också har synpunkter på KU:s ställningstagande. Kritiken riktas ju mot den tidigare näringsministern. Naturligtvis får hon ha synpunkter på vad KU tycker precis som jag får ha synpunkter på det.
Anf. 45 Lars Elinderson (M)
Fru talman! De två tidigare granskningsärenden som har diskuterats här och det som vi nu ska diskutera har flera saker gemensamt. Alla tre behandlar politiskt kontroversiella områden. Anmälan tar upp frågor som utskottet enhälligt har avfärdat. Det finns ingen grund för den anmälan som har gjorts i de tre ärendena. Oppositionen har väldigt skruvat hittat nya skäl att kritisera regeringen eller statsrådet i fråga.
Det här är bara andra gången som jag är med och granskar, men jag har märkt att det ofta dyker upp nya fakta som det kan finnas anledning att lyfta upp i ett granskningsbetänkande. Jag tycker inte att det är fel. Det kan vara fakta som ligger inom ramen för det som anmälan gäller, men som kanske har ett helt annat innehåll. I det här fallet tycker jag emellertid att det är helt uppenbart att syftet med frågorna inte har varit att få en saklig granskning av det konstitutionella i statsrådens och Regeringskansliets agerande, utan syftet har varit att skruva fram en politisk poäng i den kritik man har i sakfrågan.
Det här ärendet på föredragningslistan gäller en granskning av Näringsdepartementets hantering av en fråga med anledning av bristande järnvägsunderhåll. Konkret gäller det en avtalstvist mellan Trafikverket och en entreprenör som 2009 fått ett flerårigt uppdrag att genomföra omfattande drift och omfattande underhåll av järnvägsspåren i Västra Götaland. Majoriteten anser att Näringsdepartementet och infrastrukturministern borde ha varit informerade om de åtgärder som Trafikverket vidtog med anledning av denna tvist. Även vi från Alliansen tycker att Trafikverket borde ha informerat statsrådet. Det tycker också statsrådet själv. Hon har dessutom meddelat detta till Trafikverket.
Skillnaden mellan oss och majoriteten är att majoriteten lägger ansvaret på denna informationsmiss på regeringen och på infrastrukturministern.
Vi har ägnat en del av årets granskning åt avtalsrätt. Det är ett spännande område, i synnerhet för jurister, föreställer jag mig. I två ärenden har oppositionen försökt hävda att regeringen borde ha tagit ansvar för, som man tycker, brister i avtal som tecknats av ett statligt verk eller statligt bolag. I båda fallen har vi, i alla fall jag, lärt oss en del, både om ansvarsfördelningen mellan statsrådet och regeringen å ena sidan och myndigheter och verk å den andra sidan som den är reglerad i regeringsformen, i budgetlagen och i aktuella förordningar och, vilket också är intressant, om konsekvenserna av att avbryta avtal.
Bland annat har vi konstaterat att Trafikverket och andra centrala myndigheter och verk har det fulla ansvaret för de avtal som de ingår. Regeringen styr genom bemyndiganden, övergripande direktiv och löpande kontroll och uppföljning.
Majoriteten betonar vikten av väl fungerande kontakter mellan förvaltningsmyndigheter och Regeringskansliet. Man påpekar: "Det är regeringen som inför riksdagen ansvarar för hur statens medel används, och utskottet vill i sammanhanget erinra om vikten av att regeringen ser till att myndigheter bedriver sin verksamhet effektivt och sparsamt." Indirekt antyder man att det inte har skett i detta fall. Från Alliansens sida har vi svårt att se substansen i denna slutsats. I stället uppfattar vi kritiken som enbart en politiskt motiverad spark på smalbenet på infrastrukturministern och regeringen i dess helhet.
Vi konstaterar också att bristen på information till regeringen i det här fallet inte har påverkat ärendets utgång. Det har naturligtvis inneburit ekonomiska konsekvenser, men de drifts- och underhållsåtgärder som har planerats under den aktuella perioden har genomförts, om än inte på det sätt som ursprungligen avsågs.
Vi granskar regeringen och de enskilda statsråden, inte myndigheterna och de statliga verken. Jag tycker ändå att det finns skäl att fördjupa sig i det avtal som det här var fråga om och som hade tecknats mellan Trafikverket och entreprenören i fråga.
Avtalet mellan dåvarande Trafikverket och entreprenören ingicks i november 2009 och löpte från den 1 september 2010 till den 31 augusti 2015. Kontraktssumman för hela perioden uppgick till ungefär 970 miljoner kronor.
Trafikverket kom den 6 juli 2011 överens med entreprenören om att kontraktet skulle upphöra den 31 maj 2012. Skälet var en tvist mellan verket och entreprenören om anspråk på tilläggsersättning och krav på omförhandling av priser. Trafikverket bedömde inledningsvis att kraven inte var relevanta, och man motsatte sig kraven. Men man gjorde samtidigt bedömningen att den inställningen också skulle hålla vid en rättslig prövning. Men man konstaterade också att det inte förelåg några sådana brister i kontraktet att det ensidigt kunde sägas upp.
Samtidigt konstaterade Trafikverket att en rättsprocess förväntades ta flera år, vilket hade påverkat järnvägstrafiken på ett negativt sätt. I det läget valde man i stället att försöka nå en överenskommelse som kompenserade företaget för vissa av de merkostnader som man hade gjort anspråk på samtidigt som det garanterade att verksamheten inte blev lidande.
Statsrådet Elmsäter-Svärd har redovisat hur hon och departementet följer upp verkets löpande arbete. Man tar bland annat hjälp av Riksrevisionens återkommande granskningar. Till detta har det bland annat kopplats en särskild produktivitetskommitté och ett effektivitetsarbete som har fokus på att vara Trafikverket behjälpligt bland annat med upphandlingar och med hur man kan vara mer säker på att man är överens om förutsättningarna när man ingår avtal.
Departementet har dessutom återkommande fyra gånger om året myndighetsdialoger med inriktning på styrning och strategi. Statsrådet informerade dessutom utskottet om att Trafikverket numera, möjligen på grund av de missförhållanden som uppstod kring detta avtal, har återupptagit rutinen att göra underlagsbesiktningar i samband med upphandling och avtal, en rutin som avskaffades för ett antal år sedan. Statsrådet har därför, enligt vår uppfattning, tydligt visat att hon, både i detta fall och i övrigt, tagit sitt fulla ansvar för att säkerställa en väl fungerande kommunikation mellan myndigheten och regeringen.
Det finns inte någonting i vår granskning som tyder på att bristerna i detta fall var systematiska eller återkommande eller att informationen till regeringen systematiskt eller återkommande har denna typ av brist utan att detta var en engångsföreteelse. Vi har därför reserverat oss mot majoritetens kritik mot statsrådet Catharina Elmsäter-Svärds och Näringsdepartementets hantering av det aktuella fallet.
Anf. 46 Mathias Sundin (FP)
Fru talman! Detta ärende handlar om hur pengar används för att säga upp ett avtal. Men kritiken från Sverigedemokraterna, S, V och MP rör bristen på information till ministern. Ministern får kritik för att Trafikverket inte har informerat henne om hur man har använt dessa pengar. Det skulle kunna vara en relevant kritik om det vore så att det är rutinerna som det är fel på, om statsrådet inte har sett till att det finns fungerande rutiner för hur det borde informeras om sådant. Då skulle det kunna finnas skäl för kritik. Men är det på det sättet? Svaret är nej, och vi är överens om att så inte är fallet.
Det finns ingen kritik mot bristande rutiner i detta fall. Det finns ingen som för fram att rutinerna borde förändras. Så fort statsrådet fick reda på denna information via medierna tog hon kontakt med myndigheten och kontrollerade hur det låg till och sade också till myndigheten att den borde ha informerat om detta. Vad mer ska man i ett sådant läge göra?
Återigen landar jag i slutsatsen att det enda som hade klarat henne från kritik hade varit att hon hade varit synsk och hade kunnat förutse att detta skulle ske eller förstått att detta skulle ske trots att ingen hade informerat henne om saken.
Det finns alltså ingen kritik mot rutinerna. Statsrådet har omedelbart agerat och informerat sig om ärendet och sagt till att hon borde ha blivit informerad om detta. Ändå får hon kritik. Återigen är det ett politiskt slagträ som man vill använda i debatten om järnvägarna. Det är min slutsats.
Anf. 47 Peter Eriksson (MP)
Fru talman! Detta ärende om järnvägen och banhållningen är lite märkligt. Det började den 8 april 2011 med att regeringen presenterade ett pressmeddelande där man sade att man gör en förstärkning av insatserna för järnvägens drift och underhåll i form av en ytterligare satsning på 800 miljoner kronor under 2011.
Vidare säger man i pressmeddelandet att man kommer att fatta nödvändiga beslut för att skapa detta utrymme för att öka insatserna för banhållning med ytterligare 800 miljoner kronor under 2011.
I vårpropositionen säger man senare att man ska fatta de nödvändiga besluten under 2011 för att öka insatserna för banhållning med 800 miljoner kronor.
Sedan blir det en diskussion i medierna där Trafikverkets ledning säger att man använder en del av dessa pengar - 125 miljoner, inte en så liten del - inte för att öka insatserna för banhållning utan för att betala ett slags skadestånd till ett företag, en entreprenör, som man inte tycker sköter sitt jobb och som man vill bli av med. Det är kortfattat vad det handlar om.
Det må vara hänt att det är på det sättet. Men med anledning av detta, kan man säga, gör konstitutionsutskottet några generella anmärkningar - inte skarp kritik mot någon minister eller så utan några generella påpekanden som kan vara intressanta i sammanhanget.
Vi säger så här:
"Inledningsvis konstaterar utskottet att några regeringsbeslut för att under 2011 skapa ett utrymme i syfte att öka insatserna för banhållningen aldrig fattades." Det är rätt intressant i sammanhanget. Ett flertal gånger har man ju gått ut och sagt: Nu gör vi stora satsningar här.
Det är inte oväsentligt att regeringen sedan i själva verket talar om för Trafikverket: Ni får använda er anslagskredit. I praktiken innebär det att man går in på nästa års och kommande års banhållning och inte alls ökar insatserna.
Ett annat påpekande som utskottet gör är att det är lite märkligt att ansvarigt statsråd i det här sammanhanget kan komma till KU och säga: Vi visste inte om att de 125 miljonerna användes till annat och att man över huvud taget använder så omfattande belopp till att betala ut entreprenörer i stället för att använda pengarna, som av skattemedel anslagits, till att göra verksamhet och bedriva väghållning. I stället använde Trafikverket över 100 miljoner kronor till att betala ut en entreprenör som man inte anser fungerar - detta trots att Trafikverket säger att det är entreprenören som gjort fel.
Då är frågan om detta är rimligt. Borde ministern ha känt till det här? Ja, vi är överens om det. Trafikverket borde ha informerat.
KU gör påpekandet att ansvariga statsråd i regeringen har ett övergripande ansvar för att kommunikationen mellan myndigheter och departement fungerar på ett bra sätt - mycket hovsamt och mycket allmänt hållet.
Närmast är det, tycker jag, att betrakta som överkänsligt - man får en prinsessan-på-ärten-känsla - när ni är upprörda över att vi gör ett sådant påpekande. Det är en självklarhet, som KU påpekar, i sammanhanget.
Ett tredje påpekande som KU gör: I sammanhanget vill vi erinra om vikten av att regeringen ser till att myndigheterna bedriver sin verksamhet effektivt och sparsamt. Det är också rimligt i sammanhanget när pengarna uppenbart används på ett sätt som i grunden inte var avsett.
Jag tycker att ni borde ha kunnat ställa upp på det här. Det är självklara påpekanden som vi borde kunna vara överens om i vilket KU-sammanhang som helst. Här var det mycket lämpligt att påpeka det. Det är inte att komma med en politiserad, överdriven kritik.
Anf. 48 Lars Elinderson (M)
Fru talman! Jag är mycket tacksam för konstitutionsutskottets ordförandes förtydligande av vad majoriteten avser i sitt yttrande i ärendet.
Det här är ett exempel på konsekvensen av det Per-Ingvar Johnsson inledningsvis tog upp, det som hände i slutet av vår hantering - den läcka som ledde till att vi hade svårt att fullfölja de konkreta diskussionerna om ärendena före justeringen.
Jag tycker att det var en väldigt skruvad tolkning också av majoritetens formulering i yttrandet när jag läser i tidningarna och hör på tv att man riktar skarp kritik mot infrastrukturministern för att hon inte var informerad. Det var vad som framgick i medieläckan - om det nu beror på en miss, en felaktig tolkning, av journalisten i fråga. Det är i alla fall konsekvensen av det som hände i slutet av vår hantering.
Hade vi fått en mycket tydlig markering om att själva innehållet i majoritetens uppfattning inte alls ska tolkas som en kritik mot statsrådet hade vi kanske, tror jag, kunnat fortsätta beredningen av ärendet och varit överens också i det här fallet. Jag tolkar i stället hanteringen så att man var angelägen om att lyfta fram politisk kritik mot regeringen. Det var därför det blev som det blev i hanteringen av det här ärendet.
Anf. 49 Peter Eriksson (MP)
Fru talman! Det var intressant. Här kommer i själva verket fram att vad oppositionen i utskottet reserverade sig mot är tv-inslagen, inte vad utskottet skriver i betänkandet. Det är märkligt att man är så oerhört intresserad av tv-inslag. I första hand borde vi väl ändå fokusera på vårt arbete och på det betänkande som vi skriver.
Det är inte särskilt imponerande, Lars, att säga: Vi har inget ansvar för det, utan det beror på att någon har läckt och då skriver vi reservationer.
Anf. 50 Lars Elinderson (M)
Fru talman! Jag kan hänvisa till er, till majoritetens, redovisning på presskonferensen efter den slutliga justeringen. Då betonades kritiken riktad mot infrastrukturministern.
Jag håller med om att det är en tolkning av vad ni avsett. Under vår beredning av ärendet har ni varit mycket tydliga om att huvuddelen av kritiken riktas mot bristande information mellan Trafikverket och infrastrukturministern.
Hela tiden har ni hänvisat till att hon inte varit tillräckligt noga med att se till att hon hade information. Det har varit huvudfrågan under beredningen av ärendet. Sedan har ni formulerat er mindre tydligt i ert yttrande, förmodligen därför att ni insett att ni inte har speciellt mycket kött på benen i den här frågan.
Jag tycker inte att det är en övertolkning av det ni själva sagt - både det som framgick vid medieläckan och det ni själva sade på presskonferensen efter justeringsmötet.
Anf. 51 Peter Eriksson (MP)
Fru talman! Jag sade inte det Lars Elinderson nu påstår att jag sagt. Men jag måste säga att först hänvisar man till och skyller på tv-inslag. Man säger att man måste reservera sig på grund av det. Nu i andra replikskiftet säger Elinderson: Det var på grund av vad vi sade på presskonferensen efter det att vi justerat betänkandet. Ni måste väl ändå, såvitt jag minns, ha skrivit reservationen innan betänkandet justerades.
Anf. 52 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Trafikverket fick av regeringen möjlighet till en extra satsning på järnvägsunderhåll på 800 miljoner. Samtidigt uppstod det problem med den entreprenör som utförde järnvägsunderhållet i Västsverige.
Efter en långvarig tvist, vilken tidigare här beskrivits, mellan verket och entreprenören kom man överens om att lösa avtalet i förtid. När avtalet om järnvägsunderhåll i Västsverige skulle lösas i förtid betalade Trafikverket 125 miljoner i skadestånd till entreprenören.
Skadeståndet togs ur anslaget för järnvägsunderhåll. Ingen information om att medel avsatta för järnvägsunderhåll användes för detta ändamål nådde vare sig regeringen eller riksdagen. Det här är fakta i sammanhanget.
Genom utredningen har framkommit att regeringens uppfattning är att skadeståndsbetalningar liknande den som förekommit ryms inom bemyndigandet från riksdagen till regeringen och vidare från regeringen till Trafikverket.
Men det blir helt orimliga konsekvenser av en sådan hållning. Då skulle ju i princip alla tillgängliga medel som riksdagen avsatt för drift och underhåll av myndigheten kunna användas för att betala skadestånd till entreprenörer - detta utan att riksdagen blir informerad om att de anslag man trodde skulle användas för drift och underhåll, det vill säga för verksamheten, inte alls går dit utan till att betala skadestånd för lösande av dåliga avtal.
I svar på skriftlig fråga anger ansvarigt statsråd den 9 januari i år att regeringen inte tidigare än det blev offentligt har fått information om hur det enskilda avtalet avslutades.
Avtalet, med skadestånd, hävdes den 6 juli 2011. Fem och en halv månad senare uppmärksammade SVT avtalets existens. Först då säger sig statsrådet ha fått information.
En av de viktigaste uppgifterna under 2011 för ett statsråd med ansvar för järnvägar, med tanke på den turbulens som har varit, måste vara att se till att de problem med framkomlighet vintern 2010-2011 som bland annat berodde på brister i underhållet blev åtgärdat.
Regeringen gjorde också ett stort medialt nummer av extraanslaget till underhåll. Men uppenbarligen har regeringens uppföljning varit bristfällig eftersom kännedom om detta avtal, i en för infrastrukturen central region och omfattande 125 miljoner kronor, förblev okänd. Det har tydligt markerats från regeringen att detta är en engångsföreteelse. Gott så, men det fråntar inte statsrådet det yttersta ansvaret för att medel avsatta för järnvägsunderhåll inte använts för det ändamål som det var avsett för.
Att det finns dåligt upparbetade rutiner för informationsutbytet mellan departementet och Trafikverket är ganska uppenbart i sammanhanget. Departementets uppföljning av hur järnvägsunderhållet utvecklats under 2011 kan inte ha varit särskilt noggrann när man förblev omedveten om att 125 miljoner av de avsatta medlen faktiskt inte användes för underhåll över huvud taget.
Regeringen har dessutom, till synes utan större eftertanke, ändrat i villkoren för hur riksdagen bestämt att medel för järnvägsunderhåll får användas, vilket skapat en otydlighet i styrningen och uppföljningen av hur medlen avsatta för underhållet verkligen används.
I riksdagens beslut om budget 2010/11 sägs det att bemyndigandet till regeringen bör avse all upphandlad verksamhet och alla bidrag där fleråriga avtal sluts. Men i regleringsbrevet från regeringen till Trafikverket för budgetåret 2011 står det att Trafikverket får disponera medel från delposten 10.2 för drift, underhåll, trafikledning och reinvesteringar på det statliga järnvägsnätet.
Skillnaden kan verka obetydlig, men när det handlar om bemyndiganden med lagstöd innebär varje förändring ett riskmoment då förändringens juridiska innebörd måste beaktas väldigt noggrant.
Förändringar kan också skapa tillfällen då regeringen ger sina myndigheter ett större ansvar än riksdagen avsett att det skulle vara. Därför måste varje förändring av bemyndiganden vara noga genomtänkt och väl motiverad. Här verkar den nästan ha kommit till av en slump under beredningens gång, som vi har kommit fram till.
Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd har ett direkt ansvar för de förändrade skrivningarna kring medelsanvändningen med de problem det kan skapa och ett övergripande ansvar för att uppföljningen och informationen om hur medlen faktiskt använts inte fungerat. Det är vår slutsats i detta sammanhang.
Anf. 53 Lars Elinderson (M)
Fru talman! Inte heller jag är synsk så att jag kan förutse eller förutsäga vad majoritetens företrädare kommer att säga i sina anföranden. Hade jag vetat vad Sven-Erik Österberg nu säger hade det varit mer relevant för mig att avstå från repliken mot konstitutionsutskottets ordförande och i stället lyfta fram frågeställningen till Sven-Erik Österberg.
I verkligheten är den kritik som framförs här från talarstolen exakt samma kritik som förekom i medierna innan justeringen. Den har ett väsensskilt innehåll mot det som står i majoritetens skrivning i själva betänkandet. Det är en mycket hårt formulerad personlig kritik mot statsrådets hantering av frågan. Det är också mycket politisk kritik mot regeringens hantering i infrastrukturfrågan i allmänhet. Men det står ingenting om detta i själva betänkandet i majoritetens förslag.
Om det är tillåtet att rikta en ursäkt kanske jag ska göra det till konstitutionsutskottets ordförande och förklara att min uppfattning är att ni tycks ha helt olika uppfattningar om innehållet i majoritetsskrivningen. Miljöpartiet har i det här sammanhanget uppenbarligen mer likartad principiell uppfattning i frågan än vad Miljöpartiet och Socialdemokraterna har gemensam uppfattning i den gemensamma skrivningen.
Anf. 54 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Jag tycker att ledamoten överdriver. Vad jag har valt att peka på är några fakta som har kommit fram under denna del. Den andra frågan tyckte jag var utredd och klar redan i de tidigare delarna.
Vi gör några påpekanden. Ytterst kan man inte komma ifrån för de medel som riksdagen anslår att regeringen och ansvarigt statsråd är ansvariga för hur medlen används. Jag pekar också här på den information som inte delgavs och de rutiner som fanns mellan departementet och ansvarig myndighet. Det fungerade inte på det sätt som det skulle ha gjort.
Infrastrukturministern delgav själv under den här delen att man har tertialuppföljningar med myndigheten. Men myndigheten brydde sig inte ens om att informera om de 125 miljonerna, som var en ganska stark avvikelse från hur det varit.
Jag skulle ha blivit väldigt oroad som ansvarig minister om jag hade en sådan relation med myndigheten att myndigheten inte ens brydde sig om att informera om detta. Det kunde inte vara ovidkommande för myndigheten att man gjort en stor affär av att pengarna skulle anslås just för att man skulle komma åt den kritik som fanns vid tillfället om att det var bristande underhåll och att inget fungerade för tågen. Det borde ha varit en del i detta.
Kritiken är inte skarp mot ministern. Vi säger att man borde se över rutinerna. Man bör ha sådana rutiner att man blir informerad. Om inte ministern eller regeringen har ansvar för myndigheterna, vem har det då?
Anf. 55 Lars Elinderson (M)
Fru talman! Avslutningsvis har jag en kort fråga. Indirekt ställde jag samma fråga till utskottets ordförande, och han svarade på sitt sätt. Nu ställer jag samma fråga men mer direkt till Sven-Erik Österberg. Innebär majoritetens ställningstagande en direkt kritik mot regeringens handläggning och mot statsrådets ämbetsutövning i det här fallet?
Anf. 56 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Vi har vid den granskning vi har gjort påpekat några saker som vi tycker att ministern bör ta till sig. Bland annat bör man se över vilka informationsrutiner man har. Detta är ingen liten myndighet. Det är en jättestor myndighet.
Min bestämda uppfattning är att ministern bör se över rutinerna. Myndigheten har en informationsskyldighet gentemot departementet som är på ett annat sätt än vad Trafikverket tydligen uppfattade att det hade när detta inträffade. Man måste ha uppfattat att man inte behövde informera ministern om detta. Det tycker majoriteten att man borde ha gjort. Till och med ministern själv säger att hon borde ha blivit informerad. Det bör hon ta upp med Trafikverket så att det fungerar på det sättet. Det är ett påpekande till ministern att man bör göra det.
Likaså gäller det skrivningarna om anslaget, att man gör förändringar i förhållande till det som kommer till riksdagen. Det bör också ministern titta på. Gör man sådana förändringar kan det få väldiga juridiska konsekvenser. Till viss del kan riksdagen bli lite förd bakom ljuset. På något sätt har man reglerat hur det ska gå till. Ändrar man i skrivningarna i regleringsbrevet betyder det att det kan få en annan juridisk betydelse.
Då förskjuter man kanske till viss del ansvarsfrågan från regeringen till myndigheten. Det blir en förskjutning däremellan som riksdagen inte har haft som mening. Därför är det väldigt noga att man har samma skrivningar. Det bör ministern ta till sig när hon läser detta och fundera på hur man gör i fortsättningen.
Jag upplever inte det som skarp kritik. Men det finns påpekanden till ministern som är värda att ta del av. Därför kan det vara bra för henne att läsa detta ganska noga och se hur man ska agera framgent. Det är så jag skulle vilja uttrycka det.
Anf. 57 Jonas Åkerlund (SD)
Fru talman! I filmen
Gudfadern
, den första delen, finns det en scen där Gudfaderns advokat har gjort en längre resa i syfte att upprätta ett avtal. Det avtalet misslyckas. Men med tanken på resans längd blir han erbjuden att stanna en tid, äta middag och ha det bra. Advokaten säger då: Nej, jag måste omedelbart åka hem därför att herr Corleone är ytterligt angelägen om att omedelbart få veta dåliga nyheter.
Sedan framgår det tydligt i filmen att det inte behöver vara så bråttom med en god nyhet. En dålig nyhet av lägre dignitet är inte heller så kinkigt. Men för den som verkligen känner ansvar är det viktigt att så snabbt som möjligt få dåliga nyheter av hög dignitet. Det är den inställningen vi har efterlyst.
Under granskningens gång har vi fått veta att ärendet har skötts på ett riktigt sätt, att det fanns rutiner för information. Någon gång i kvartalet sätter man sig ned och ger information. Punkt slut! I och med det skulle saken vara klar.
Det är lite grann en efterlysning åt det här hållet, att man värderar olika typer av information i angelägenhetsgrad på ett annat sätt, som gör att utskottet i sitt ställningstagande framhåller att regeringen och ansvariga statsråd har ett övergripande ansvar för att säkerställa att myndigheter informerar regeringen om den aktuella situationen inom sina respektive områden. Jag tror inte att man behöver se vårt ställningstagande som något annat än just värdet i att snabbt få dålig information.
Anf. 58 Mia Sydow Mölleby (V)
Fru talman! Jag tänker börja med att uppehålla mig lite vid det jag tog upp i mitt inledningsanförande, det vill säga hur man ser på möjligheten att hålla kontakt mellan statsråd, departement och myndigheter.
Här har vi en minister som via medierna blir informerad om att en stor myndighet betalar 125 miljoner i skadestånd för att bli av med en entreprenör som inte sköter sig. Ministern reagerar på ett klokt sätt, kan jag tycka. Hon kontaktar myndigheten och talar om att det inte hade varit fel om hon hade fått veta och att det vore bra att i fortsättningen få information.
Här har vi en minister som när det händer saker i medierna och tidningarna gör bedömningen att det är fullt möjligt att kontakta en myndighet för att föra en diskussion baserad på det hon läser i medierna. Det är ett helt annat sätt att förhålla sig än vad socialministern gör gällande Läkemedelsverket och informationen om att det finns risk för att det har uppkommit vertikal integration inom apoteksbolagen. Det finns anledning för regeringen att på det hela taget se över informationen mellan regering, statsråd och myndigheter.
Synen på ansvaret för myndigheterna är också en intressant fråga som vi har belyst tidigare. I det här fallet anser hela utskottet att regeringen har ansvaret för att avsatta medel används rätt i förhållande till riksdagsbeslut: "Såväl regeringen som de förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen ska, enligt budgetlagen, eftersträva hög effektivitet och god hushållning i sina verksamheter. Det är regeringen som inför riksdagen ansvarar för hur statens medel används." Så står det i utskottets betänkande.
Exakt samma sak står i de borgerligas reservation. Det är bara det att fortsättningen är lite olika, men det står exakt samma sak om att det är regeringen som är ansvarig inför riksdagen för hur medlen används.
I reservationen står följande: "Om det skulle förekomma fel av systematisk karaktär eller återkommande brister i förvaltningsmyndigheternas verksamhet har regeringen ett ansvar för att tillräckliga åtgärder vidtas för att komma tillrätta med problemen."
Det är förstås skillnad mot att majoriteten säger att "utskottet vill i sammanhanget erinra om vikten av att regeringen ser till att myndigheter bedriver sin verksamhet effektivt och sparsamt". Man kan gott säga att det är lite olika syn på frågan om ansvar.
Hur många systematiska karaktärsavvikelser krävs för att regeringen ska ta ansvar? 125 miljoner som används till något annat än avsett är uppenbarligen inget problem. Finns det någon annan nivå där ett enstaka tillfälle trots allt skulle vara ett problem, även om det inte är av systematisk karaktär eller en återkommande brist? Det är sådant vi kan fundera över i fortsättningen.
Totalt sett kan vi konstatera att det är regeringen som är ansvarig för hur pengarna används och svarar för det i riksdagen - även hur myndigheter gör.
Anf. 59 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Den 4 november 2010 blev det känt att den amerikanska ambassaden i Stockholm hade bedrivit viss övervakningsverksamhet utanför ambassadområdet med hjälp av en enhet som kallades SDU, Surveillance Detection Unit. Detta gav upphov till omfattande medierapportering, inte minst eftersom en motsvarande amerikansk verksamhet kort dessförinnan hade avslöjats i Norge.
Regeringen inledde ett arbete med att försöka klarlägga vad verksamheten gick ut på och om det inom Regeringskansliet eller någon myndighet funnits kännedom i förväg om verksamheten. Den 6 november höll justitieminister Beatrice Ask en presskonferens och meddelade att regeringen inte hade någon tidigare kännedom om SDU-verksamheten. Samma dag kallade kabinettssekreteraren upp USA:s ambassadör till Utrikesdepartementet för att klargöra den svenska regeringens syn på verksamheten och vad som är acceptabelt. Svenska myndigheter informerade också ambassaden om innehållet i svensk rätt, till exempel när det gäller brottet olovlig underrättelseverksamhet, och ambassaden har förklarat sig respektera svensk lagstiftning.
Den 8 november 2010 inledde chefsåklagare Tomas Lindstrand en förundersökning för att klarlägga om olovlig underrättelseverksamhet hade bedrivits. När förundersökningen inleddes valde regeringen att avbryta sin egen utredning för att inte riskera att störa åklagarens arbete. Chefsåklagaren hörde ett antal personer men lade sedermera ned förundersökningen eftersom det inte gick att styrka att brott hade begåtts.
Det är viktigt att framhålla att den genomgång som chefsåklagaren gjorde var bred. Den var inte enbart inriktad på att klarlägga vad enskilda svenska medborgare anställda vid ambassaden hade gjort. Chefsåklagaren, vilket framgår av förundersökningen, hade samtal med företrädare för ambassaden för att få reda på vad verksamheten innebar, hur den bedrevs. Han besökte den lokal i Stockholm där verksamheten hade sitt säte. Han frågade därutöver svenska polismyndigheter, Säkerhetspolisen och Regeringskansliet om man där hade någon kännedom om verksamheten. Det blev klarlagt hur verksamheten hade bedrivits, och det blev också klarlagt att det inte fanns någon information om verksamheten vare sig inom myndigheterna eller inom Regeringskansliets olika delar.
SDU-verksamhet inrättades vid amerikanska beskickningar världen över efter terrorattentaten mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998. Det var förfärliga angrepp då hundratals människor dödades. Syftet med verksamheten sägs vara att upptäcka misstänkta personer och händelser i närheten av respektive ambassad och att rapportera sådana iakttagelser om potentiella säkerhetshot till polisen i värdlandet. Vissa uppgifter registreras också i en databas på ambassaden.
I Stockholm bedrevs verksamheten av några personer i en särskild lokal. Enligt de egna amerikanska föreskrifterna ska regeringen i respektive värdland godkänna verksamheten, men något sådant godkännande inhämtades uppenbarligen inte i vare sig Norge eller Sverige. Där bröt alltså ambassaden mot sina egna regler. Exakt vilka uppgifter som har samlats in och registrerats inom ramen för SDU-verksamheten är inte känt, i och med att chefsåklagaren inte fick tillgång till ambassadens arkiv.
Det är viktigt att slå fast att varje ambassad i varje land får med stöd av folkrätten bedriva verksamhet för att skydda ambassaden. Chefsåklagaren framhåller också i förundersökningen att det inte behövs något tillstånd för att ha en säkerhetsorganisation vid en ambassad. Däremot ska ambassaden och dess medarbetare följa värdlandets lagar. I Sverige innebär det konkret i just det här fallet särskilt att man inte får bedriva det som kallas för olovlig underrättelseverksamhet. Det som skulle vara relevant här är att man inte i hemlighet får samla in uppgifter om enskilda människors personliga förhållanden.
Med anledning av SDU-verksamheten inlämnades två KU-anmälningar. Anmälarna ville veta om regeringen godkänt övervakningen, om svenska myndigheter varit behjälpliga vid övervakningen och om regeringen godkänt något samarbete mellan svenska och utländska myndigheter vad gäller den här övervakningen. Svaret på dessa tre frågor är nej. Det är alla ledamöter i konstitutionsutskottet överens om. Regeringen hade inte godkänt SDU-verksamheten, svenska myndigheter var inte delaktiga i verksamheten och det förekom således inte något myndighetssamarbete som regeringen hade haft att ta ställning till.
När det här var klarlagt fick KU:s granskning en något vidare inriktning. Den kom att kretsa kring frågan: Hanterade regeringen det här ärendet på ett bra sätt?
Man kan konstatera att så snart regeringen fick kännedom om saken i november 2010 vidtog regeringen snabba åtgärder, dels för att klarlägga vad som hade hänt, dels för att framföra till USA:s ambassad hur regeringen såg på händelserna.
När åklagaren sedan inledde förundersökningen var det självklart för regeringen att avbryta sin egen utredning av händelseförloppet. I en rättsstat är det centralt att politiska organ inte går i vägen för de undersökningar som rättsväsendets företrädare genomför. Det är alldeles centralt att man agerar på det sättet. Men det innebar självfallet inte att regeringens utrikespolitiska agerande upphörde. KU har inte utrett i detalj hur regeringen agerade utrikespolitiskt, men det framgår, som jag nämnde tidigare, att regeringen har haft en dialog med USA:s ambassad och att svenska myndigheter har informerat ambassaden om innehållet i svensk rätt.
Jag föreställer mig att vi senare i debatten kommer att få höra att Norges regering har agerat på ett helt annat och mer kraftfullt sätt än den svenska. Vad var det då den norska regeringen gjorde? Jo, den norska justitieministern presenterade en sjupunktsplan för Stortinget. Den innebar att man skulle gå igenom rutinerna för hur det går till när polisen och säkerhetspolisen i Norge informerar det norska justitiedepartementet om olika händelser. Man skulle överväga en ökad grad av formalisering av kontakterna mellan norska myndigheter och utländska ambassader. I sina rutinkontakter med utländska ambassader ska norska UD upprepa kravet på att ambassadpersonal ska respektera norsk rätt. Man skulle ha ett uppföljningsmöte med den amerikanska ambassaden och gå igenom den norska synen på övervakningen. Sedan fanns det ett par punkter som rörde specifikt norska förhållanden, och den sjunde punkten innebar att man ska överväga ytterligare åtgärder.
Efter att ha tagit del av rapporten från Norge frågar jag mig: Vari består skillnaderna i förhållande till den svenska regeringens agerande? Jag vill påstå att den svenska regeringen har agerat på ett mycket likartat sätt. Frågan är: Vad är det för kraftfulla åtgärder som inte har blivit vidtagna och som oppositionen hade velat se? Regeringen har agerat snabbt, utrett saken och haft diplomatiska kontakter med USA:s ambassad. Det är precis det man kan förvänta sig att regeringen ska göra i en situation som denna, och ändå är oppositionen inte nöjd.
Fru talman! I oppositionens resonemang finns det också en kritik mot att myndigheterna inte har kunnat pussla ihop de fragment av information som har funnits om att det kanske bedrevs någon form av verksamhet av det här slaget vid USA:s ambassad till en helhet. Särskilt menar oppositionen att viss information borde ha förmedlats till regeringen och att regeringen därför borde förbättra informationsflödet från myndigheterna till regeringen.
När KU ställt frågor om den specifika informationen, som jag inte kan nämna närmare eftersom den är sekretessbelagd, har vi fått svaret från både myndigheten och regeringen att myndigheten har gjort en professionell bedömning av vad som ska rapporteras till regeringen utifrån sitt uppdrag. Därmed har man kommit fram till att i det aktuella skedet skulle den informationen inte föras vidare till regeringen. Det fanns inget behov av det. Båda parter, det vill säga både myndigheten i fråga och regeringen, var överens om att den bedömningen var riktig och rimlig.
Då går oppositionen in i efterhand och överprövar myndighetens professionella bedömning och påstår att den här informationen visst borde ha förts vidare till regeringen, att det är regeringens fel att det inte skedde och att regeringen måste se över rutinerna. Det är mycket anmärkningsvärt. Vi har en tradition i Sverige att vi som politiker inte ska blanda oss i myndigheternas konkreta verksamhet, i synnerhet inte verksamhet av det här slaget och i ett konkret ärende.
Fru talman! Sammanfattningsvis är det här ärendet ytterligare ett exempel på hur oppositionen kritiserar regeringen på mycket svaga grunder, uppenbarligen för att ta politiska poäng. Det stärker inte KU:s anseende.
Anf. 60 Tuve Skånberg (KD)
Fru talman! Den här granskningen är en av de mer djupgående, särskilt i tid, som konstitutionsutskottet har gjort under en lång tid tillbaka. Vi har granskat detta i ett par års tid och vänt på många stenar, alla som vi har kunnat tänka på faktiskt. Under granskningen har ett enigt konstitutionsutskott, som Andreas Norlén redogjorde för, gjort bedömningen att granskningen visar att den så kallade SDU-verksamheten, det vill säga den amerikanska ambassadens övervakning av sitt närområde, inte har varit känd av regeringen förrän den 4 november 2010.
Vi är också ense om att varken regeringen eller några svenska myndigheter har godkänt eller sanktionerat övervakningen, och så snart regeringen fick reda på övervakningsverksamheten inleddes det en utredning. Den fick dock avbrytas den 8 november eftersom åklagaren beslutade att inleda en förundersökning, och precis som redogjordes för alldeles nyss visar den svenska rättstraditionen att regeringen inte ska fortsätta att pröva frågan när en juridisk instans behandlar den. Så långt är alltså konstitutionsutskottet överens.
Men sedan gör oppositionspartierna en politisk bedömning och anser att regeringen har varit för passiv och att regeringen skulle ha följt Norges exempel. Det är oppositionens klassiska bedömning och mönster att säga: För lite och för sent! Det har jag också gjort när jag har varit i opposition, men inte i KU. Man kan inte göra en politisk bedömning och lägga fram den. Det är inte vårt uppdrag. Vårt uppdrag är att se om regeringen har uppfyllt det konstitutionella, inte om den har gjort något mer eller mindre klokt. Det ligger i oppositionens natur att alltid tycka att den skulle ha gjort saker bättre än sittande regering och att den skulle ha regerat bättre. Och så är det kanske. Det ska vi inte utesluta, men det är likväl inte KU:s ansvar att betygsätta om regeringen har varit bättre, lika bra eller sämre än den norska regeringen.
Rent praktiskt har sakförhållandena blivit tillfredsställande klarlagda. USA:s ambassad har fått Sveriges syn på övervakningen på sedvanligt sätt. Vi har också tagit emot ett beklagande från USA. Det har inte framkommit några brister i informationsutbytet inom Regeringskansliet eller med andra myndigheter. Man har samlat in enormt många uppgifter om den ena eller den andra händelsen på stan. De händelser som har registrerats har inte bedömts vara av en sådan karaktär att de skulle föras vidare till Regeringskansliet.
Låt mig göra en randanmärkning. Under vår behandling av det här ärendet kom frågan om att skriva ett brev från Sveriges konstitutionsutskott till USA:s ambassad upp. Det var mycket tveksamt. Det var dessutom lönlöst eftersom svaret var intetsägande. Vi kan notera att det enligt grundlagen är Utrikesdepartementets roll att ha hand om relationer till andra makter.
Anf. 61 Peter Eriksson (MP)
Fru talman! Det här har varit ett mycket intressant ärende att följa under i vart fall ett och ett halvt år då vi har arbetat med det i konstitutionsutskottet. Det berör på flera sätt ganska viktiga frågor.
I grunden handlar det om Wienkonventionen, alltså hur ett land kan och får agera i ett annat land, vilken verksamhet man får bedriva, vilken diplomatisk status verksamheten har och hur långt detta sträcker sig. Det finns nog rätt många länder i världen som både bedriver och vill bedriva verksamhet som går lite utöver vad Wienkonventionen, som är den rättsliga överenskommelsen internationellt, ger möjlighet till.
Jag kan inte säga att KU har gjort en prövning av Wienkonventionen i det här sammanhanget, men min bedömning är att detta ligger i utmarkerna för vad Wienkonventionen ger tillstånd till.
Antagligen är det också därför som man, när det gäller den här verksamheten som man har haft i många länder från amerikanskt håll, i det egna regelverket har regeln att det ska finnas tillstånd från de olika länderna när man bedriver sådan övervakningsverksamhet.
Nu var det inte så i Sverige. Det har bedrivits en övervakningsverksamhet i Sverige ganska långt bort från ambassadområdet i ungefär ett decennium utan att det har uppmärksammats i svenska medier och utan att man har sökt och fått tillstånd från svenska myndigheter. Det är minst sagt uppseendeväckande. Det är inte konstigt att det här blev en fråga som rönte stor uppmärksamhet i medierna när det kom fram i både Norge och Sverige att den amerikanska ambassaden bedrev någon form av övervakningsverksamhet.
I Norge, vilket Andreas Norlén var inne på, tog regeringen tag i det genom justitieministern som gjorde en undersökning av vad som egentligen hade hänt. När undersökningen var klar lade man fram ett sjupunktsprogram till det norska Stortinget där man förklarade vad som måste göras framöver för att minska risken för att den typen av verksamhet ska förekomma igen utan att myndigheterna och regeringen känner till det.
I Sverige påbörjades ett arbete, men det lades ned när åklagaren tog upp ärendet. Där tycker jag att regeringen gjorde fel. Åklagaren var inte ute efter att undersöka vad hela verksamheten egentligen gick ut på. Man gjorde en förundersökning som riktade sig mot svenska medborgare, alltså inte mot ambassaden som helhet, och man bedömde inte konventionen bakom det här i någon större utsträckning och inte heller alls de politiska och utrikespolitiska aspekterna i det hela.
Jag menar att det här är en viktig utrikespolitisk fråga med dimensioner både av hur Sverige uppfattas av andra och hur den svenska regeringen tar sitt ansvar för att skydda svenska medborgare och upprätthålla svensk lag i Sverige.
När då den svenska regeringen väljer att avsluta och faktiskt inte genomföra undersökningen om vad det egentligen var för verksamhet tar man inte längre sitt ansvar. Vem som helst hade kunnat räkna ut att åklagaren skulle lägga ned undersökningen eftersom man inte hade någon möjlighet att bryta tystnadsplikten som personerna hade och inte heller hade tillgång till arkiven och därför inte kunde ta reda på vad det handlade om. Då kunde regeringen åtminstone ha återupptagit sin verksamhet med att försöka ta reda på vad som hade hänt, men inte heller det gjorde man, utan man lät det vara. Jag tycker inte att det är nöjaktigt.
I efterhand vet vi att svenska myndigheter har känt till den här verksamheten och till och med bedrivit spaning mot den. Att det då inte har funnits en bra kommunikation mellan myndigheterna och mellan myndigheterna och regeringen så att sådan här viktig information kommer fram till politiska beslutsfattare är inte heller nöjaktigt.
Vi kan inte nöja oss med det och säga att det inte spelar någon roll om regeringen vet att olika länder bedriver övervakning i Sverige eller inte och om polisen känner till det eller inte. Jag tycker inte riktigt att det är en okej inställning från konstitutionsutskottet. Men det är inte heller vad konstitutionsutskottet har sagt, utan vi har från majoriteten i utskottet sagt att här borde regeringen se över policyn och reglerna för informationen mellan myndigheter och mellan myndigheter och regering för att man inte ska riskera att en sådan här sak, att det finns uppgifter inom myndigheter i Sverige i en viktig fråga som inte kommer fram till regeringen, händer igen.
I vilket annat land som helst skulle det anses som mycket uppseendeväckande om det var så. Det är lite påfrestande att höra, tycker jag, att man från regeringssidan struntar i en sådan viktig fråga.
Anf. 62 Tuve Skånberg (KD)
Fru talman! Jag blir lite förvånad när konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson gör sig till tolk för åsikten att regeringen skulle kunna överpröva vad en åklagare i framtiden kan komma fram till när han här i riksdagens talarstol säger att vem som helst kunde räkna ut att åklagaren skulle lägga ned förundersökningen.
Det är inte regeringens sak att förutse vad en åklagare kommer fram till. Det är över huvud taget inte den första och den andra statsmaktens sak att lägga sig i vad lagförande myndigheter gör, utan man måste ge utrymme och inte lägga sig i en förundersökning. Man måste hålla fingrarna borta när ett ärende har nått så långt att åklagaren har inlett en förundersökning.
När Peter Eriksson, tillika ordförande i utskottet, säger att man borde ha kunnat räkna ut i förväg vad åklagaren skulle ha kommit fram till, överprövat det och gjort någonting annat undrar jag: Var det en felsägning, eller menar Peter Eriksson verkligen det?
Anf. 63 Peter Eriksson (MP)
Fru talman! Jag menar att man borde ha kunnat räkna ut detta ganska enkelt, men det har ingen betydelse i den här saken. Vad regeringen påbörjade var en annan sak än det som åklagaren sysslade med. Det fanns ingen anledning för regeringen att lägga ned sin undersökning för att åklagaren påbörjade en undersökning av något annat. Det är grunden för vad jag säger.
Att regeringen avstår från att fortsätta bedriva en politisk verksamhet som tar sin utgångspunkt i hur olika länder bör fungera i det diplomatiska umgänget är en sak. Att sedan en åklagare undersöker om svenska medborgare har gjort sig skyldiga till ett brott är en helt annan sak.
Jag tycker att regeringen gömmer sig bakom det här och väljer att smita undan sitt politiska ansvar på ett sätt som inte är särskilt bra.
Anf. 64 Tuve Skånberg (KD)
Fru talman! Hade regeringen gett sig in och fortsatt göra samma sak som åklagaren gjorde hade den med rätta varit inför konstitutionsutskottet, och vi hade fått granska hur regeringen i förväg kunde överpröva en åklagares ställningstagande om att lägga ned en förundersökning.
Det är inte sant att regeringen upphörde med den politiska verksamheten med relationen med främmande makt, utan den delen fortsatte oförhindrat. Men när det gällde vad som hade förevarit låg det inom åklagarens mandat att göra en förundersökning. Han kan lika lite som konstitutionsutskottet tvinga fram uppgifter som finns i främmande makts arkiv. Konstitutionsutskottet kunde ha förutsett det och aldrig ställt de frågorna.
Anf. 65 Peter Eriksson (MP)
Fru talman! Tuve Skånberg fortsätter att driva tesen att jag tycker att regeringen borde ha överprövat åklagarens arbete. Så är det inte. Jag tycker att regeringen borde ha fortsatt kontakterna med den amerikanska ambassaden för att klarlägga vad som hänt och haft en tydligare politisk distinktion kring Wienkonventionen och de frågorna.
Sedan kan överåklagaren hålla på med sin verksamhet. Om man tycker att detta på något sätt överlappar någonstans får man väl acceptera att regeringen gör ett uppehåll och sedan återkommer och gör färdigt sitt arbete när åklagaren är klar. Men det gjorde man inte, utan man lade ned arbetet. Det var vad statsministern uttryckligen sade. Man lade ned arbetet med att ta reda på vad som hade hänt och återupptog inte arbetet senare, vilket jag tycker är mycket märkligt.
Anf. 66 Andreas Norlén (M)
Fru talman! I morse såg jag på TV4:s
Nyhetsmorgon
, där man diskuterade aktuella filmer. Bland annat presenterades en recension av en ny svensk thriller, som fick ganska ljum kritik. Recensenten tyckte att det var ganska bra hantverk, men att amerikanerna är mycket bättre på att göra thrillrar av det här slaget.
Jag kommer osökt att tänka på detta när jag hör Peter Erikssons anförande och replikskiftet med Tuve Skånberg. Peter Eriksson har under de närmare två år som vi har arbetat med ärendet på varje sätt försökt öka dramatiken i ärendet och närmast göra det till en stor spionskandal. Men det lyfter inte riktigt. Det blir ingen riktig dramatik. Det kanske trots allt är så att amerikanerna är bättre än vi på att skapa spännande historier.
Vad är det då som gör att det inte blir någon stor dramatik och att det inte riktigt lyfter? För det första verkar det inte finnas någon stor dramatik i själva den verksamhet som ambassaden bedrivit. Såvitt jag kan förstå och enligt vad som framgår av chefsåklagarens förundersökning handlar det om att skydda ambassaden på det sätt som amerikanska UD:s hemsida beskriver att man använder i alla länder. Det är inte fråga om spioneri på kallakrigsnivå. För det andra lyfter det inte därför att regeringen har hanterat det här enligt gängse rutiner och på diplomatiskt vis.
Frågan kvarstår egentligen vad det är Peter Eriksson saknar. Det är klart att det spelar roll vad det är som har hänt. Det tycker vi också. Men detta har chefsåklagaren utrett. Det finns i KU:s material en tiosidig rapport från chefsåklagaren där det framgår vad som har hänt och vad verksamheten går ut på. Det är klart att det är viktigt att regeringen agerar utrikespolitiskt gentemot USA i frågan. Och det har regeringen gjort.
Vad konkret är det Peter Eriksson saknar?
Anf. 67 Peter Eriksson (MP)
Fru talman! En liten besvärande detalj är möjligen att man ännu inte vet vad det är för verksamhet som har bedrivits. Chefsåklagaren kom inte fram till hur det gått till. Hans slutsats var att han inte kunde komma fram till det. Han hade inte de möjligheterna. Han kunde inte komma åt arkiven eller bryta tystnadsplikten hos de personer som detta berörde. Han kunde inte fråga dem vad det var för något de egentligen hade sysslat med, eller kunde åtminstone inte få svar.
Det är kanske en liten pikant detalj att man inte vet vad det var för verksamhet det handlade om. Andreas Norlén kanske tycker att det är helt oväsentligt i sammanhanget. Jag tycker inte det. Jag tycker att det hade varit intressant att få reda på vad det var för verksamhet. Därför har jag också medverkat till att vi till och med försökt fråga amerikanska ambassaden om den här saken, som en del varit inne på nu.
Jag tycker inte att det är orimligt att man ställer frågor, inte heller att det är UD:s sak att ställa frågorna. Vi vet nu att regeringen valt att inte ta reda på vad som hänt utan lagt ned den verksamheten. För KU:s del hade det varit viktigt i sammanhanget, för att kunna säga om regeringen gjort en rimlig bedömning, om vi hade kunnat komma fram till vad som egentligen förelegat och vilken verksamhet som bedrivits. I medierna var ambassadören villig att berätta en del. Sedan räckte tydligen den informationen, tyckte man.
Anf. 68 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Det är viktigt att konstatera att amerikanska ambassaden i princip inte har skyldighet att berätta något om sin verksamhet för det land som ambassaden finns i, Sverige i detta sammanhang. Vi har regler i Wienkonventionen om diplomatisk immunitet för beskickningslokaler och beskickningspersonal. Det innebär att svenska myndigheter inte har tillträde till ambassadområdet eller ambassadens arkiv och inte kan utreda denna eller någon annan fråga på det sätt som man hade kunnat göra om det varit en svensk verksamhet. På motsvarande sätt kan inte utländska värdländer ge sig in på svenska ambassadområden och utreda olika saker som de skulle vilja veta om vad vi gör i främmande länder. Utgångspunkten enligt Wienkonventionen är att varje land som har en ambassad är skyldig att följa värdlandets lagar. Detta har amerikanska ambassaden förklarat att man gör.
Det är tvärtom så att är det någon som hade makt och möjlighet att utreda detta i botten utöver det som blivit gjort är det chefsåklagaren. Som han skriver i förundersökningen är det han som hade kunnat kalla in de anställda svenska medborgarna inför domstol och kräva att de skulle avlägga vittnesmål under ed. Då hade domstolen fått pröva om de var bundna av den tystnadsplikt som de åberopade eller om de skulle tvingas att vittna. Nu valde chefsåklagaren att inte göra det av olika juridiska skäl, men det var han som hade makten att tvinga folk att berätta med stöd av rättsväsendet.
Någon sådan makt har inte regeringen. Regeringen har inga juridiska befogenheter att genomföra rättsliga utredningar på det sätt som Peter Eriksson skisserar. Det regeringen kan göra är att på diplomatisk väg kommunicera med amerikanska företrädare, begära att de ska redovisa vad verksamheten gick ut på och kräva att de ska följa svensk lag. Det är som jag uppfattar det precis vad regeringen har gjort. Jag förstår fortfarande inte varför inte Peter Eriksson är nöjd med det.
Anf. 69 Peter Eriksson (MP)
Fru talman! Hälften av de två minuterna ägnade Andreas åt att säga att man har följt Wienkonventionen och haft diplomatisk status under amerikanska ambassaden. Men så är det inte. Verksamheten har bedrivits utanför det diplomatiska området, utanför ambassadområdet. Det är först i ett väldigt sent skede, efter tio år, som man ansöker om diplomatisk status för lokalen och får det av UD - medan svenska polisen samtidigt spanar på den.
När det gäller vittnesmålen förde enligt uppgift den norska regeringen diskussioner med den amerikanska regeringen om frågorna kring tystnadsplikt och lyckades därmed hantera detta på ett bättre sätt än åklagarna i Sverige.
Anf. 70 Hans Ekström (S)
Fru talman! Frågan om den amerikanska ambassadens övervakning av svenska medborgare är ett ärende som det har tagit väldigt lång tid för konstitutionsutskottet att utreda. Skälet för detta är att källorna varit många och till en betydande del hemliga. Den offentliga debatten om ett sådant ärende riskerar därför att bli konstig för att vi som debatterar har källor och uppgifter som vi inte kan tala om. Det har kanske framgått av debatten hittills. Ärendet är också komplicerat på grund av att de underliggande händelserna ägt rum under mer än tio år och under två regeringar.
Huvudkritiken mot regeringen gäller en tafflig hantering av frågan vid avslöjandet. I stället för att som i Norge öppet redovisa och ta tag i frågan har den svenska regeringen upphöjt icke-aktivitet till en dygd. Det verkar vara regeringens handlingslinje. Andreas Norlén hävdar att den svenska regeringen gjort samma saker som man gjort i Norge. Jag kan bara konstatera att effekterna av de olika sätten att agera har skapat olika tydlighet.
Man har heller inte vidtagit de åtgärder som behövs för att eventuellt lära av det inträffade.
Man måste anse det som anmärkningsvärt att svenska myndigheter och stundtals Regeringskansliet under denna tioårsperiod haft indikationer på att den här verksamheten existerade men ingen har lagt pusslet. Om detta pussel hade handlat om en för landet allvarligare och farligare fråga hade det kunnat få mycket allvarliga effekter.
Jag citerar ur betänkandet: "Utskottet förutsätter mot denna bakgrund att det görs en översyn av hur informationsutbytet mellan dessa myndigheter fungerar och vilken information som bör vidarebefordras till regeringen."
Jag vill till slut säga att det trots en mycket omfattande utredning känns som att det finns för många lösa trådändar för att man inte ska ha en oro för att inte hela sanningen kommer fram.
Jag yrkar på godkännande av utskottets anmälan i KU:s betänkande.
Anf. 71 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Vi fick i föregående anförande, alltså av ordföranden Peter Eriksson, och i de replikskiften som följde höra skarp kritik mot regeringens hantering av den här frågan. Peter Eriksson kritiserade till exempel att regeringen avbröt sitt arbete när chefsåklagaren inledde sin utredning av vad som hade hänt. Peter Eriksson kritiserade också regeringen på flera andra punkter och menade att det var lätt att förutse att den utredning som åklagaren hade inlett inte skulle leda någonvart och att den inte borde ha varit något hinder för regeringen att gå vidare i saken.
Jag vill först höra om Hans Ekström delar den uppfattningen. Jag tycker personligen att det vore intressant att få del av Hans Ekströms syn på hur man som regering ska förhålla sig till en åklagarledd utredning, där åklagaren med stöd av rättsordningen och de verktyg som står till buds försöker klarlägga ett händelseförlopp och vilka personer som har agerat. Det är den ena frågan.
Hans Ekström tog i sitt anförande upp kravet på att se över rutinerna för hur informationen flödar till regeringen. Som jag sade i mitt anförande är den berörda myndigheten och regeringen överens vad gäller den information som var aktuell om att det var en korrekt bedömning i den situationen att inte föra den vidare till regeringen, att all information inte kan flöda till regeringen, att justitieministerns skrivbord inte kan fyllas med olika typer av underrättelserapporter utan att det måste ske en gallring och att givet omständigheterna gjorde myndigheten en professionell bedömning av att den information som då förelåg inte behövde föras vidare.
Jag undrar på vilken grund Hans Ekström kritiserar den bedömning som myndigheten gjorde och vilken kompetens utöver den myndigheten besitter som Hans Ekström tycker sig besitta.
Anf. 72 Hans Ekström (S)
Fru talman! Vad gäller åklagarens utredning tycker jag att man kan se att det finns två olika delar, delar som har rättsliga aspekter. Jag tycker självklart inte att regeringen bör gå in med sin utredning i den delen. Men det finns delar som handlar mer om myndigheters information och politiska dimensioner av det som regeringen hade kunnat fortsätta med under den här tiden samtidigt som åklagaren gjorde sin utredning. Däremot är det självklart att man inte skulle gå in i de delar som hade de mer rättsliga aspekterna.
Jag tycker ändå att det finns en relativt tydlig gräns där regeringen, som jag sade, gjorde det nästan till en möjlighet att slippa göra något därför att åklagaren hade inlett sin utredning. Jag menar att det inte hade varit nödvändigt.
I den andra delen tycker jag att det är besvärande, när man ser helhetsbilden av den information som har funnits styckevis och delt under den här tioårsperioden, att ingen i den svenska myndighetssfären - det behöver inte vara Regeringskansliet, utan det kan vara Säkerhetspolisen eller någon annan - har kunnat lägga ihop dessa delar.
Om detta hade varit något som hade skapat en dramatisk händelse med stora effekter hade nog Andreas varit överens med mig om att det hade varit väldigt allvarligt att svenska myndigheter haft information om de olika delarna men inte kunnat lägga pusslet till en helhet.
Anf. 73 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Jag tycker att man kan se ett mönster i de olika granskningsdebatter vi har haft under dagen. Det handlar om att regeringen och olika företrädare ska besitta kvaliteter utöver de normalt mänskliga. Man ska vara synsk, kunna se in i framtiden eller ha andra förmågor som de flesta av oss inte besitter. Såväl i fråga om järnvägsunderhållet och lärarlegitimationsreformen som nu i övervakningsfrågan ställer oppositionen krav på att man ska kunna se in i framtiden och förstå saker som inte är uppenbara för oss alla. Jag tycker kanske att det är att lägga ribban väl högt, även för en så kvalificerad regering som den som nu styr riket.
Vi har myndigheter som har ett uppdrag och förhoppningsvis är bemannade med kompetenta medarbetare som har rollen att göra en värdering av olika typer av underrättelseinformation som kommer dem till del, hur den ska hanteras och hur den ska värderas. Det är klart att det måste ske ett kvalitetsarbete också där. Men vi har inte sett några tecken på systematiska kvalitetsbrister i myndigheternas arbete. Tvärtom har de även i efterhand uppfattningen att det har varit en korrekt bedömning, och regeringen delar den uppfattningen. Annars är det naturligtvis regeringens ansvar att gripa in och försöka ställa till rätta. Men regeringen har inte upplevt att det har förekommit några brister, och därför har man heller inte agerat gentemot myndigheterna.
Min fråga kvarstår: Vad är det för kvaliteter som Hans Ekström menar att regeringen måste besitta för att uppfylla oppositionens högt ställda krav? Och för det andra: Vad är det för kunskap som Hans Ekström besitter om underrättelsearbete som myndigheterna uppenbarligen saknar?
Anf. 74 Hans Ekström (S)
Fru talman! Till att börja med skulle jag vilja säga: Hör och häpna! Den här informationen fanns det problem med även under den socialdemokratiska regeringen, då tioårsperioden omfattar två regeringars ämbetsutövning. Jag tyckte redan på den tiden att det var problem när man inte kunde lägga pusslet i de delarna.
Jag kan också se ett mönster i granskningsdebatten, Andreas Norlén. Men det mönster som jag ser är något helt annat. Jag tycker att det är väldigt tydligt att det från regeringspartiernas sida är helt omöjligt att kritisera ett borgerligt statsråd.
Anf. 75 Jonas Åkerlund (SD)
Fru talman! Det mönster som jag tycker mig se, utöver det som redan är sagt, är ett mönster som vi har haft länge i vårt land, det vill säga att Sverige är ett land som ofta visar eftergivenhet inför stormakter. Det är inte så länge sedan som man kunde slå på tv:n och se företrädare för Sverige säga: Nej, men Baltikum är inte ockuperat - de trivs nog där borta i sitt sovjetimperium. Man ville inte stöta sig med en mäktig granne.
Den obehagliga känsla som jag inte kan bli kvitt är rent spekulativ. Jag kan inte låta bli att fråga mig: Skulle den typ av försvar för regeringens agerande som vi har hört i dag varit behövlig om det inte hade gällt USA utan exempelvis gällt Slovakien? Jag tror inte det.
Anf. 76 Tuve Skånberg (KD)
Fru talman! Alldeles obemärkt får inte ett sådant påstående passera. Den bild som Jonas Åkerlund vill visa är alldeles ogrundad, det vill säga att regeringspartierna, allianspartierna, skulle hålla USA om ryggen och att det inte skulle ha gällt ett annat land. På vad bygger Jonas Åkerlund det påståendet?
Anf. 77 Jonas Åkerlund (SD)
Fru talman! Det jag sade var att det fanns en kvarlämnad känsla och att jag hade svårt att frigöra mig från den. Jag sade inte att regeringen håller USA bakom ryggen. Det behöver man ju inte göra om man bara avstår från att undersöka saker och ting. Det är det som jag tror att regeringen har gjort.
Anf. 78 Tuve Skånberg (KD)
Herr talman! Det gör mig ont att snärta till en ledamot av konstitutionsutskottet, men vi är inte att satta att känna efter och gå på en känsla. Jag kan bara konstatera att Jonas Åkerlunds påstående är helt grundlöst.
Anf. 79 Jonas Åkerlund (SD)
Herr talman! Jag kan förstå att Tuve Skånberg tycker det. Men de känslor som vi har när vi hanterar de här frågorna är inte något som vi väljer att ha eller inte ha. Det är inget uppdrag som vi har fått. Om vi under handläggningen råkar ut för saker som väcker känslor hos oss, då har vi dem, vare sig de har någon relevans eller inte.
Anf. 80 Montaser Eneim (M)
Herr talman! Nu ska vi debattera konstitutionsutskottets betänkande angående punkt 4.5
Dåvarande forskningsministerns hantering av en överläkare
. Detta är nog det konstitutionellt klurigaste ärendet i årets granskning. Det kan man också se på den fulla talarlistan i detta ärende.
Herr talman! Anmälan beträffande dåvarande forskningsministern Tobias Krantz hantering av överläkaren inkom till utskottet den 12 januari 2012. Där begärs granskning av hur statsrådet Krantz hanterade frågan kring en överläkares ledamotskap i Regionala etikprövningsnämnden i Stockholm.
I anmälan lyfts frågan om det har funnits något formellt beslut av regeringen beträffande entledigande. Dessutom undersöks huruvida agerandet av regeringen är förenligt med grundläggande rättsliga principer om att en åtalad är oskyldig till dess att motsatsen är bevisad.
Bakgrunden är följande. Överläkaren hade utsetts till ledamot av Etikprövningsnämnden i Stockholm. Detta ledamotskap hamnade i nytt ljus då det framkom att överläkaren var brottsmisstänkt och att åtal hade väckts den 1 februari 2010. Brottsmisstanken rörde vad som hade skett i slutet av en liten flickas liv på det sjukhus där överläkaren tjänstgjorde. Till omständigheterna hör att Etikprövningsnämnden bland annat etikprövar forskning och att det är viktigt att ledamöterna inte kan ifrågasättas från etisk synpunkt.
Majoriteten i utskottet uttrycker helt korrekt att det är regeringen som förordnar och entledigar ledamöterna i etikprövningsnämnderna och att överläkaren hade omförordnats som ledamot. Eftersom en förundersökning var i gång uttrycker majoriteten att det fordras att ansvarigt statsråd följer upp information och misstankar om oegentligheter. Därför fanns all anledning för ansvarigt statsråd och Utbildningsdepartementet att följa händelseutvecklingen.
Så långt är vi överens.
Vi kan också konstatera att området inte är uttryckligt reglerat och att det saknas fast praxis för hur man formellt ska hantera en situation som den uppkomna. Det rådiga jurister gör då är att i en rättsutredning hitta analogier och andra lagrum som vägledning. Bland annat har Regeringskansliet tittat på vad KU tidigare uttalat i liknande ärenden.
Utskottet ansåg då att den nominerades vandel är av stor betydelse och att det ansvariga statsrådet bör följa upp och eventuellt vidta nödvändiga åtgärder när så är påkallat. En analogi gjordes också med rättegångsbalkens bestämmelser om entledigande respektive avstängning av nämndemän.
Alternativet att inte vidta några åtgärder alls framstod alltså inte som en möjlig väg med tanke på bland annat KU:s tidigare uttalanden.
Det är här vi börjar skilja oss från oppositionspartiernas bedömning.
Statsrådet stod inför alternativet att entlediga överläkaren, men då hon inte var fälld för något brott rimmade detta illa med det allmänna rättsmedvetandet. Oskuldspresumtion bör gälla även i dessa lägen. Till bedömningen fördes faktumet att ett formellt entledigande och ett initierande av ett regeringsärende skulle innebära att hennes identitet blev känd. Alla var vi medvetna om det stora medieintresset för överläkaren under denna svåra period i hennes liv. Av omsorg om individen och för värnandet av oskuldspresumtionen verkade även detta alternativ mindre önskvärt för regeringen.
Statsrådet har dock att upprätthålla allmänhetens förtroende för etikprövningsnämndens verksamhet. Därför valdes en medelväg - gyllene eller inte - där expeditions- och rättschefen på Utbildningsdepartementet tog kontakt med överläkaren för att diskutera lämpligheten i att delta i Etikprövningsnämndens sammanträden under rådande omständigheter. Hon valde också att avstå från att delta i sammanträdena.
Det fanns tre alternativ som stod till buds:
1. att inte göra något alls
2. att formellt entlediga överläkaren
3. att göra som man nu gjorde.
Därför skriver vi i vår alliansreservation att den lösning som regeringen valde framstår som rimlig. Vi konstaterar också att ställningstagandet i avsaknad av lagreglering och fast praxis inte kan kritiseras på formella grunder.
Avslutningsvis framhåller vi att regeringen har anledning att överväga möjligheten att vidta åtgärder för att förtydliga rättsläget. Samtidigt är vi medvetna om svårigheterna med att skapa en generell reglering för liknande situationer.
Anf. 81 Mathias Sundin (FP)
Herr talman! Det gäller en person som satt i en etikprövningsnämnd som åtalades för mord på ett barn. Det är regeringen som utser och entledigar personer i den berörda nämnden. Statsrådets och departementets hantering av situationen är det som kritiseras.
Man ska komma ihåg att det inte finns reglerat hur en sådan här situation ska hanteras. Om detta är alla i konstitutionsutskottet överens.
Vad regeringen ställs inför är om man ska entlediga en person som är oskyldig tills motsatsen har bevisats eller låta en mordmisstänkt person sitta kvar i en etikprövningsnämnd. Som alla förstår är det ett oerhört svårt val.
Man försökte hitta en mer rimlig lösning på detta än bara de två handlingsalternativen. Därför talade man med personen i fråga om lämpligheten av att ta en timeout, som man uttryckte det, det vill säga att inte gå på sammanträdena. Man entledigar inte personen, men personen går inte på sammanträdena.
Sverigedemokraterna tillsammans med S, V och MP skriver att regeringen inte borde ha gjort så. De skriver att ordföranden i etikprövningsnämnden borde ha hanterat detta och pratat med den berörda personen.
Men ordföranden har inte det mandatet. Ordföranden har inte mandat att entlediga någon eller säga åt någon att ta en paus i sitt arbete.
Vad ordföranden gjorde var att göra det som ordföranden borde göra i sådan här situation, nämligen att uppmärksamma regeringen, som hanterar vilka personer som sitter i de här nämnderna, på att den person som är åtalad - det var ett stort medieintresse kring detta - sitter i nämnden. Därmed lämnade ordföranden över ärendet till regeringen.
Majoriteten i utskottet skriver att det återstår för regeringen att entlediga ledamoten.
I just detta fall var personen oskyldig vid det aktuella tillfället, eftersom frågan inte hade prövats rättsligt ännu. Personen blev senare också frikänd i domstol. Det kunde man naturligtvis inte veta vid precis detta tillfälle, men det vet vi nu.
Vi tycker att det är en orimlig praxis som nu etableras. När en liknande situation dyker upp igen och regeringen har den här typen av ansvar kommer personer som blir misstänkta eller åtalade för något att entledigas från sina uppdrag. Framtida regeringar kommer att titta på vad KU har sagt och dra slutsatsen att det är så man bör göra för att inte få kritik från konstitutionsutskottet.
Det hade varit bra om vi i KU i stället hade kunnat enas om en rimlig medelväg. Vi har ju från båda sidor haft synpunkter på hur man har talat med den här personen, hur man har informerat och så vidare. Där bör man bli bättre framöver. Det är dock väldigt synd att vi inte kan hitta en samsyn.
Det finns inga självklara svar här. Det säger ärendet i sig självt. Det finns inget som är hundraprocentigt rätt eller fel. Vår uppfattning är dock att den mest mänskliga linjen hade varit att agera på det sätt som regeringen gjorde och att det skulle ha kunnat få bli praxis för framtida fall. Då slipper man att entlediga oskyldiga eller att ha kvar personer som är misstänkta för allvarliga brott på ett uppdrag.
Anf. 82 Per-Ingvar Johnsson (C)
Herr talman! Denna anmälan mot tidigare högskoleministern Tobias Krantz handlar om hur man på Utbildningsdepartementet har hanterat en överläkares förordnande i en regional etisk nämnd.
Anmälan är gjord av konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson, och redan i inledningen lyfte jag fram att jag har funnit att denna granskning i mycket hög grad bygger på ett personligt engagemang. Det visar sig till exempel i erbjudandet om att själv ta kontakt med överläkaren i en fråga som gällde granskningen. Det är naturligtvis något som ska hanteras av konstitutionsutskottets kansli.
Det är naturligtvis viktigt att vi i konstitutionsutskottet är objektiva. Det är viktigt för dem som granskas av oss. Det personliga engagemanget speglas också i ett uttalande av Peter Eriksson som man kunde läsa fredagen efter att konstitutionsutskottet hade haft sin presskonferens om granskningen. Där lyfte han fram uppdragets betydelse för överläkaren. Just detta att bli avstängd från det etiska rådet, menade han, hade en väsentlig inverkan på överläkaren. Jag tycker att också detta visar på en subjektiv inställning. Det som var den stora saken för överläkaren var ju att hon hade blivit avstängd från sitt arbete på Karolinska sjukhuset, och hon tilläts heller inte forska där. Det var naturligtvis en väsentligt större fråga än förordnandet i den etiska nämnden.
Sedan gäller det hanteringen från departementets sida och den slutsats som är rimlig att dra av det som har kommit fram. Jag tycker att det man från Utbildningsdepartementets sida gjorde var rimligt. Man tog kontakt med överläkaren, diskuterade situationen och frågade om det inte skulle kunna vara en lösning att inte gå på nämndens sammanträden, alltså att ta en timeout. Alternativen hade varit att inte göra något, vilket var fullständigt orimligt, eller att säga upp överläkaren från förordnandet. Det skulle ha blivit ett mycket hårdare slag mot överläkaren, som skulle ha blivit av med sitt förordnande. Jag har väldigt svårt att tro att slutsatsen skulle ha varit att man inte skulle göra något i ett läge då överläkaren var åtalad för brott.
Slutsatsen av det resonemang som förs av konstitutionsutskottets majoritet är alltså att man skulle ha fattat ett beslut som var hårdare mot överläkaren. Där tycker jag att man kommer fullständigt fel.
Jag tycker att regeringen har hanterat den här frågan på ett rimligt och bra sätt.
Anf. 83 Tuve Skånberg (KD)
Herr talman! Själva ärendet har vi nu fått redogörelser för, så jag går inte in i detalj där. Jag konstaterar dock att vi i KU är ense om att det är regeringen som förordnar ledamöter i etikprövningsnämnderna, att ansvarigt statsråd ska följa upp om en ledamot är delgiven misstanke om brott, att förtroendet för etikprövningsnämnden inte får skadas, att förtroendet hade kunnat skadas i detta fall och att det inte är reglerat hur man ska agera i en sådan situation eller vem som i så fall ska agera. Det är vi också överens om.
Som utskottets majoritet, oppositionspartierna, skriver är det naturligt att man söker vägledning i regelverk för liknande situationer. Jag tycker att vi kunde ha broderat vidare på tänkandet och dragit liknande slutsatser som hade varit vägledande för framtiden. I likhet med föregående talare beklagar jag att vi inte samlade oss till det. Vi hade kunnat göra det. Från allianssidan har vi efterlyst detta på sammanträden, också här i kammaren.
Det faller ganska platt när tidigare talare säger att vi inte är beredda att kritisera en alliansminister. Inte bara i årets granskning utan också i tidigare granskningar har vi bidragit just till att kritisera. Det fanns och finns kanske förutsättningar för en samsyn i alla fall.
Oppositionspartierna skriver att man tycker att nämnden och dess ordförande borde ha hanterat ärendet. Återigen handlar det om vad man "tycker" och vad man "borde". Vi hörde företrädaren för Sverigedemokraterna säga att han gick på en känsla. Vad man "tycker" eller vad man "borde" ha gjort räcker inte för att fälla avgöranden i konstitutionsutskottet. För övrigt hade, vilket framfördes alldeles nyss, ordföranden inte det mandatet.
Vi skulle i stället ha kunnat samla oss och kommit överens om att det var rimligt att göra ett mellanting. I frånvaro av ett regelverk söker statsrådet vägledning i regelverk för liknande situationer, och resultatet blir den här situationen. Telefonsamtalet kunde ha fallit mer eller mindre väl ut. Men, snälla nån, det hade väl kunnat göra också om ordföranden hade ringt? Vi har aldrig några garantier för hur en människa i en pressad situation upplever ett samtal. Det hör till personalvård snarare än juridik.
Vi kan alltså inte bedöma och säga att det var fel eftersom vederbörande blev upprörd och tyckte att det hela var obehagligt. Det är nog många som blir delgivna tankar om att de ska ta en timeout som tycker att det är obehagligt, men det kan ändå vara det riktiga.
I frånvaro av regelverk eller praxis borde alltså konstitutionsutskottet ha kunnat samla sig till att ge en bättre vägledning om hur regelverket skulle kunna se ut. Vi i allianspartierna har i den skrivning som vi förordar sagt att regeringen bör fundera över hur regelverket ser ut i stället för att, som nu, konstitutionsutskottet funderar över detta.
Anf. 84 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Som jag sade i mitt inledningsanförande anser jag att konstitutionsutskottet i den här frågan har gjort ett viktigt, principiellt ställningstagande om hur en minister bör agera i ett enskilt fall. Utgångspunkten är en konstitutionell grund, nämligen att vi har självständiga myndigheter.
I Sverige kallas det för ministerstyre när en minister går in i en myndighet och avgör enskilda fall. Det ska ministern inte göra.
Vi har självständiga myndigheter, och vi har regeringsformen. Det är ett väldigt klart ställningstagande för det. Regeringen styr riket, men det gör man kollektivt, och man agerar inte i enskilda fall som myndigheter avgör.
Det är där den här kopplingen är. För enskilda myndigheter och självständiga myndigheter i Sverige har vi chefer. Cheferna leder arbetet i myndigheten. Vi menar att en minister, ett departement, inte bör gå in och ta enskilda samtal med ledamöter i en styrelse för en myndighet eller för en nämnd, som det är här. Om man tycker att det finns ett problem med att någon är utsatt för en situation som den vi pratar om nu bör man ta en kontakt med ordföranden, som leder det dagliga arbetet.
Det finns en grund för att ordföranden kan ta enskilda samtal med enskilda ledamöter i en styrelse och diskutera om det kanske är lämpligt att den personen tar en timeout under ett tag. Men det finns inte, menar vi, en konstitutionell grund för att regeringen, ministern, ska gå in. Där är uppdraget att tillförordna och entlediga. Det måste man hålla sig till. Sedan har man kontakten via myndighetschefen. Det tycker jag är en solklar, bra och tydlig ordning som vi hänvisar till.
Jag tror att det kommer att kunna fungera alldeles utmärkt. Jag tror att Mathias Sundins oro över att en regering inte skulle kunna tolka det här utan hålla på att entlediga hela tiden i stället för att tala med ordföranden eller chefen för myndigheten är helt ogrundad. Nog tror jag att regeringen kan läsa betänkanden och dra vettiga slutsatser av det.
Vad jag inte kan förstå är varför Per-Ingvar Johnsson gång på gång försöker misstänkliggöra mig, som om jag skulle ha personliga motiv i den här frågan. Jag måste säga att jag aldrig har varit med om något liknande. Det är en mycket märklig inställning.
Jag har inga personliga motiv för det här. Jag är engagerad för att jag ser en enskild person som har drabbats av det svenska rättsväsendet, och tyvärr har den svenska regeringen bidragit till att förvärra det. Det är ytterst tråkigt.
Jag tycker att det är viktigt att vi står upp för att enskilda människor inte ska behöva drabbas i onödan av det svenska rättssystemet eller av hur en regering, en minister, agerar. Jag tycker att det är synd om det tänkesättet ska misstänkliggöras, som att det i stället finns privata motiv för det här.
Anf. 85 Tuve Skånberg (KD)
Herr talman! Jag skulle vilja att Peter Eriksson utvecklar det här. Det finns en frånvaro av ett regelverk. Men man kritiserar statsrådet för att han inom ramen för att det inte fanns ett regelverk ändå försökte ha vägledning av liknande regelverk.
Man kan tycka, precis som oppositionspartierna gör, att ordföranden skulle ha tagit upp detta i sin kontakt. Men faktum är att ordföranden tog en kontakt med statsrådet. De samtalade om det här, och det var ordföranden själv som tog kontakten.
Det verkar som om Peter Eriksson tycker att det skulle vara tvärtom, att statsrådet skulle ha ringt till ordföranden och bett honom att göra detta, fast det gick andra vägen.
Anf. 86 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Jag menar att ordföranden agerade på ett föredömligt sätt som tog en kontakt med statsrådet i frågan. Om statsrådet då tyckte att ledamoten som vi diskuterar, överläkaren, borde ta en timeout borde statsrådet ha haft den dialogen med ordföranden. Sedan kunde då ordföranden ha tagit kontakten med överläkaren.
Men i det här fallet var det så att överläkaren ansåg att det inte var något problem. Och det är det som jag tror är utgångspunkten, för departementet lät sig inte nöjas. Ministern var inte nöjd med situationen och den bedömning som ordföranden gjort, och då gick man in i myndigheten. Det är det som man inte borde ha gjort.
Jag tycker heller inte att det är rätt att säga att det inte finns ett regelsystem. Det finns tusen och en situationer varje dag som vi inte har regelsystem för i detalj, men det finns övergripande regler och system som vi kan använda i de allra flesta situationer. Det här är ett sådant fall där vi har en självständig myndighet.
Vi har en väldigt speciell och tydlig ordning i Sverige i det här fallet. Det finns andra länder som har en ordning där det är helt okej att en minister går in i en myndighet och tar enskilda beslut och gör alla möjliga saker. Men i Sverige är det inte okej. Ministern, departementet och rättschefen borde ha reagerat och sagt ifrån: Nej, nu går vi för långt om vi går in i myndigheten och börjar diskutera med enskilda om de ska gå på nästa möte eller inte. Det har inte regeringen, tycker jag, i uppdrag att göra. Där har vi ett regelsystem, en regeringsreform, som reglerar det på ett övergripande sätt.
Anf. 87 Tuve Skånberg (KD)
Herr talman! Peter Eriksson returnerar och säger att ordföranden borde ha gjort detta. Men ordföranden har såvitt jag förstår inte detta mandat. Uppenbarligen skulle statsrådet inte heller ha det här mandatet, och det skulle bli ministerstyre om han lät sin rättschef ringa och fråga om det kunde vara lämpligt att den här personen tar en timeout.
Ett sådant här fall är, som väl är, utomordentligt sällsynt. Det är också väl, eftersom det just handlar om de här etikprövningsnämnderna, som är så känsliga och som måste ha allmänhetens förtroende. De hanterar just frågor om liv och död. I synnerhet när det gäller spädbarn blir det oerhört känsligt.
Han var tvungen att gripa in, och då är det inte omöjligt och alls inte orimligt att han vädjar, genom sin rättschef, om att hon ska överväga detta i stället för att han entledigar henne. Där skiljer vi oss åt.
Däremot motsätter jag mig inte en ordning i framtiden där ordföranden får det här mandatet och att det är ordföranden som är betydligt närmare. Det tycker jag skulle kunna vara en bra tingens ordning. Där hade vi kunnat resonera oss fram till en skrivning som hade varit starkare än vad som blev fallet.
Anf. 88 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Jag tycker att det är ganska solklart att ordföranden i en myndighet, chefen för en myndighet, har ansvar för att leda det dagliga arbetet och därmed också kan tala med enskilda ledamöter om den här typen av frågor. Det är inte alls konstigt.
Jag tycker därför att den här markeringen är märklig, att det inte finns något regelsystem. Men jag tror inte att skälet till att vi inte har kunnat ena oss i den här frågan handlar om Tuve Skånberg. Jag tycker att det låter som att Tuve Skånberg är väldigt nära och egentligen skulle ha kunnat ställa upp på det här. Däremot har Per-Ingvar tydligt sagt att han tycker att allting är okej. Jag tror att det är en splittring inom borgerligheten som gör att vi inte har kunnat bli överens.
Anf. 89 Mathias Sundin (FP)
Herr talman! Jag kan lugna ordföranden med att vi är helt överens i den här frågan inom Alliansen.
Jag ska gå till själva sakfrågan. Som Tuve Skånberg sade tidigare har ordföranden inte det här mandatet. Du uttryckte det ganska bra själv här: Det var ganska solklart.
Möjligtvis kan man beskriva vädret här utanför som ganska solklart. Jag vet inte. Det är molnigt och luddigt vad som är ganska solklart.
För mig är det solklart att ordföranden inte har mandatet att be någon ta timeout. Vad ordföranden har mandat att göra är att tala med dem som har mandat att utse och entlediga ledamöter. Det ligger rimligen närmast till hands att de avgör och diskuterar en sådan här situation med en ledamot.
Den här jämförelsen med generaldirektörer och deras uppdrag i myndigheterna haltar. Den är inte ens ganska solklar. Det går inte att jämföra med en myndighetschef och en generaldirektör och deras agerande gentemot anställda i en myndighet. Om regeringen skulle ringa upp en anställd i en myndighet och säga att det vore bra om denne inte kom till jobbet vore det en helt annan fråga än vad detta är, där regeringen faktiskt har ansvar för att utse och entlediga personerna.
Anf. 90 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Nu var det inte den analogin jag gjorde, utan det var att i en självständig myndighet kan det handla om att tala till ledamöter i styrelsen. Det är helt klart, inte bara ganska solklart, att den här etiska nämnden är en självständig myndighet i det svenska regelsystemet. Därför bör den också behandlas som en sådan. Annars börjar vi hamna i en situation där vissa myndigheter ska behandlas på ett visst sätt, medan andra ska behandlas på andra sätt.
Det tror jag inte är lyckat. Jag tror att det är bra att konstitutionsutskottet sätter ned foten och från och med i dag kan säga att det inte bara är ganska solklart utan helt solklart.
Anf. 91 Mathias Sundin (FP)
Herr talman! Jag håller med om att det är solklart efter det här att när en sådan här eller en liknande situation kommer upp framöver, när någon blir misstänkt för någonting men är oskyldig tills motsatsen har bevisats, så kommer framtida regeringar att gå in och titta på detta och använda det som vägledning för hur man ska agera. Och då kommer man i de fallen förmodligen att entlediga dessa oskyldiga personer, eftersom det naturligtvis är orimligt att ha mordmisstänkta människor som sitter kvar i etikprövningsnämnder till exempel. Det blir en väldigt konstig situation. Ni skriver själva att det är det som skulle bli den rimliga slutsatsen.
Jag tycker att det är väldigt synd, för det kommer att drabba dessa människor. Hamnar man i en sådan situation är man naturligtvis redan väldigt hårt drabbad. Det är naturligtvis inte kul att få ett besked att man också bör ta en timeout, men det är i alla fall bättre än att bli entledigad och dömd i förväg.
Anf. 92 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Jag tror inte att någon regering kommer att resonera på det sätt som Mathias Sundin tror, utan jag tror att man kommer att resonera som konstitutionsutskottet nu skriver i betänkandet: att man tar en kontakt med ordföranden i myndigheten och diskuterar med honom eller henne om det här är rimligt och att det kanske vore bra att en person tar en timeout. Sedan tar ordföranden en diskussion med den enskilda ledamoten - men ger inte order, för det finns det inte stöd för - om en timeout på ett sätt som gör att den personen själv kan avgöra om han eller hon ska ta en timeout eller inte. Om inte departementschefen är nöjd med det blir det en fråga om entledigande.
Gör man den bedömning som Mathias Sundin gjorde här, att det är helt orimligt att en person sitter kvar, då är det naturligtvis möjligt att man entledigar den personen.
Anf. 93 Per-Ingvar Johnsson (C)
Herr talman! Peter Eriksson anser sig misstänkliggjord av mig för personliga motiv i det här ärendet. Jag tycker att det personliga engagemanget går för långt när man själv erbjuder sig att ta kontakt med överläkaren, i det här fallet en kontakt som naturligtvis konstitutionsutskottets kansli skulle sköta.
Peter Eriksson har själv väldigt mycket synpunkter på vem som ska ta kontakt. Är det ordföranden eller är det från departementet man ska ta kontakt? Jag tycker att det har betydelse. Därav ser jag problem i det personliga engagemanget.
Anf. 94 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Jag håller med om att det är mycket bättre att kansliet tar den kontakten. Det finns ingen anledning att överdriva en sådan sak.
(PER-INGVAR JOHNSSON (C): Då är vi överens.)
Anf. 95 Hans Ekström (S)
Herr talman! Frågan om det tidigare statsrådet Tobias Krantz agerande i frågan om en överläkare under den tid hon var brottsmisstänkt är principiellt intressant och visar hur fel det kan gå, även om avsikten är god.
När det blev känt att överläkaren var brottsmisstänkt är det självklart rätt att Utbildningsdepartementet som förordnat henne till ledamot i en etikprövningsnämnd hade anledning att följa utvecklingen. Vad man ska göra i en sådan situation är inte reglerat. Man försökte då söka en analogi med rättegångsbalkens bestämmelser för avstängning av nämndemän.
Utskottet har dock funnit att regeringen i detta ärende endast hade handlingsalternativen att låta myndigheten sköta frågan själv eller ingripa med beslut om entledigande. Det är i en sådan situation viktigt att regeringen är tydlig. Man kan inte hitta på egna rutiner som man tycker passar i en given situation. Man kan göra en liknelse: Antingen är ljuset på eller av. Dimmer finns inte för regeringen.
Vad som är särskilt olyckligt i den uppkomna situationen är att en enskild utsatts för ett mycket otydligt och diffust agerande beroende på statsrådets ingripande. Detta kan mycket väl förklaras av osäkerheten som föddes av att man agerade på sank mark. Det är naturligtvis inte acceptabelt att departementets rättschef under pågående rättssak tar kontakt med en enskild om ett icke-beslut och framför ett diffust budskap. Det är inte värdigt en rättsstat, och samhället är skyldigt överläkaren en ursäkt.
Anf. 96 Tuve Skånberg (KD)
Herr talman! Jag vill börja med att markera mot det språkbruk som har etablerat sig i debatten, alltså att konstitutionsutskottet har beslutat. Det är ju Socialdemokraterna, Vänstern, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, det vill säga oppositionspartierna, som har beslutat. Det är inte ett enigt KU. Det ska sägas till protokollet för framtiden att i denna fråga har en majoritet bestående av dessa fyra partier beslutat texten, inte hela KU.
Sedan vill jag fråga Hans Ekström: Hur är det, finns det utrymme för någonting annat än att entlediga eller ingenting göra? Vill Hans Ekström utveckla hur han ser på möjligheten till en timeout?
Anf. 97 Hans Ekström (S)
Herr talman! Jag tycker att det är en mycket rimlig hantering, och precis som Peter Eriksson sade tycker jag att det är mycket rimligt att en ordförande har en dialog med en ledamot. Vill regeringen sedan ändra reglerna så att regeringen har möjlighet att entlediga ledamöter framöver tycker jag mycket väl att man kan ta beslut om en sådan rutin, men vad vi är tydliga med är att regeringen inte kan hitta på egna rutiner som passar i ett givet läge: Oj, nu hände det här! Nu måste vi hitta på ett eget system.
Vad hamnar man i för situation då, Tuve Skånberg? Menar Tuve Skånberg att regeringen kan hitta på regler för varje situation och ändra regelsystemet? Jag trodde inte att det var konstitutionsutskottets uppgift att se till att vi har ett sådant regelsystem i Sverige.
Dessutom: När jag läste statskunskap lärde jag mig att om en majoritet i riksdagen beslutar något så har riksdagen beslutat det. Har en majoritet i konstitutionsutskottet beslutat något, då har KU beslutat det. Tuve Skånberg vill tydligen ändra det språkbruket.
Anf. 98 Tuve Skånberg (KD)
Herr talman! Jag invänder inte mot att majoriteten har rätt att besluta. Därmed är det KU, naturligtvis. Men det ska till saken framhållas att fyra av riksdagens partier inte har ställt sig bakom detta.
Det är intressant att höra hur Hans Ekström nu öppnar dörren för en timeout. Hade vi haft möjlighet och inte den här olyckliga läckan hade skett skulle vi kanske ha kunnat samtala oss fram till timeoutens möjlighet. I inledningen av sin replik, vilket Hans Ekström kan konstatera sedan när trycket kommer, säger han att regeringen var fri att ändra regelverket så att man skulle ha kunnat införa en timeout. Sedan kritiserar han regeringen för att den själv har hittat på ett regelverk. De två grejerna går inte riktigt ihop, vilket särskilt syns i protokollet.
Jag nöjer mig med att konstatera att det nu finns en öppenhet för möjlighet till timeout, det tredje alternativet. Det tycker jag är långt kommet av den här debatten. Det visar att konstitutionsutskottet i sin helhet inte är låst utan kan öppna dörren för möjligheten att framtida ministrar faktiskt inte väljer antingen att entlediga, med de konsekvenser det får av att döma någon oskyldig, eller att ingenting göra.
Jag tror att det finns en gyllene medelväg. Nu öppnade Hans Ekström den dörren, och det tycker jag är bra.
Anf. 99 Hans Ekström (S)
Herr talman! Jag tycker att det är intressant att Tuve Skånberg tycker att regeringen har rätten att hitta på egna regler. Det anser jag är konstitutionellt väldigt intressant. Jag är inte främmande för att vi kan hitta på nya regler och fatta beslut om dem enligt regelverk och annat. Det får väl utredas, och man får diskutera för- och nackdelar. Men Tuve Skånberg tycker att regeringen äger den rätten själv, medan jag anser att det är väldigt konstigt att fyra partier i konstitutionsutskottet tycker att regeringen har den friheten. Det verkar som en maktförskjutning inom ramen för den svenska grundlagen.
Anf. 100 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Jag vill bara kort tillägga med anledning av den senaste diskussionen att det är något av ett självmål, en motsägelse, att beordra någon att ta timeout. Jag tror inte att det är rimligt att regeringen ges den möjligheten och uppgiften. Däremot kan man naturligtvis, åtminstone teoretiskt, formellt tänka sig att man kan avstänga någon under en period. Men en timeout måste nog den berörda personen själv vara med på.
Anf. 101 Tuve Skånberg (KD)
Herr talman! Naturligtvis är det så att en timeout är en vädjan till någon att själv göra ett ställningstagande. Det var precis det som statsrådet gjorde. Det kom inga diktat. Det kom inget papper på ett beslut. Även om personen i fråga upplevde det på det viset levererades det aldrig några beslut. Det var en vädjan: Skulle det inte vara bättre att träda tillbaka? Då slipper vi, som statsrådet sade, antingen entlediga eller ingenting göra.
Anf. 102 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Frågan är om det är ministerns uppgift att ta den diskussionen med en enskild ledamot i en självständig myndighet. På den frågan svarar konstitutionsutskottet att det är det inte.
Beslut, Genomförd
Betänkandet beslutades i kammaren 14 juni 2012.
Det här är ett utskottsbetänkande
Ett betänkande innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. På den här sidan kan du följa ärendets gång och ta del av debatt och beslut.