Betänkande 2017/18:UFöU1
Sverige ska även under 2018 delta i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission, RSM, i Afghanistan. Det har riksdagen beslutat. Syftet är att bistå de afghanska säkerhetsstyrkorna med utbildning, rådgivning och stöd för att stärka säkerhetsstyrkornas förmåga att självständigt hantera säkerheten i landet.
Riksdagen godkänner att regeringen ställer en svensk väpnad styrka på högst 200 personer till förfogande i Afghanistan. Detta gäller till och med den 31 december 2018.
Sverige ska även under 2018 delta i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission, RSM, i Afghanistan. Det föreslår det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet. Syftet är att bistå de afghanska säkerhetsstyrkorna med utbildning, rådgivning och stöd för att stärka säkerhetsstyrkornas förmåga att självständigt hantera säkerheten i landet.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner att regeringen ställer en svensk väpnad styrka på högst 200 personer till förfogande i Afghanistan. Detta gäller till och med den 31 december 2018.
Debatt om förslag 2017/18:UFöU1
Fru talman! Vi ska nu debattera om ett fortsatt svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission i Afghanistan.
I propositionen föreslås att riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka till förfogande för deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission, RSM. Styrkebidraget ska bestå av ungefär 30 personer på plats, dock högst 50. Om situationen så kräver ska det finnas möjlighet att utöver själva styrkebidraget tillföra en tillfällig förstärknings- och evakueringsstyrka om högst 150 personer.
Den svenska styrkan kommer i huvudsak att vara verksam i norra Afghanistan och fortsätta att bidra med främst utbildning och mentorskap av högre stabspersonal. Syftet med bidraget är att bistå de afghanska säkerhetsstyrkorna med utbildning, rådgivning och stöd i syfte att de självständigt ska kunna hantera säkerheten i landet.
Fru talman! Att säkerhetsläget i Afghanistan har förvärrats är alla medvetna om. Samtidigt skiljer det sig åt i de olika delarna av landet. Antalet civila dödsoffer är högst i de centrala och södra delarna av landet. Det har även skett en ökning av attacker i Kabul mot ambassader, internationella organisationer och även mot moskéer.
Allt detta brukar det rapporteras om i svenska medier medan vi mer sällan hör om det som är positivt – för det finns definitivt positiva inslag även i Afghanistan.
Korruptionen är ett gigantiskt hinder för Afghanistans utveckling. Landet hamnar i den absoluta botten av Transparency Internationals index, på plats 169 av 176 länder.
På senare tid har dock högt uppsatta personer, som man bara för några år sedan trodde var oberörbara, dömts till långa fängelsestraff för korruption – upp till 20 års fängelse. De som döms måste också betala tillbaka det de stulit eller förskingrat.
General Mohammad Moeen Faqir, tidigare överbefälhavare i den omstridda Helmandprovinsen, dömdes tidigare i år till nio års fängelse och till att återbetala närmare 10 miljoner kronor som han förskingrat.
En annan som dömts är Abdul Ghafar Dawi, ägare till Dawi Oil, som befanns skyldig till att bland annat ha manipulerat budgivning på bränslekontrakt och för bedrägerier mot andra oljebolag. Han och en nära medarbetare dömdes till nio år och nio månaders fängelse vardera.
Vidare har fängelsepersonal dömts till fängelsestraff efter att de har låtit sig mutas att släppa ut dömda. Banktjänstemän har dömts för att de fejkat säkerheter för lån och höga officerare för stöld av bränsle. Men det har också förekommit bakslag. Bland annat har vice president Abdul Rashid Dostum anklagats för att ha låtit våldta en politisk rival. Han lyckades försvinna till Turkiet innan han blev förhörd.
Enligt en av riksåklagarens medarbetare har 1 097 korruptionsfall prövats i tre korruptionsdomstolar, och 468 personer har dömts till fängelse. Återbetalningar och böter på sammanlagt drygt 113 miljoner kronor har dömts ut. Två överstar som bluffat med bränsle till generatorer dömdes till 18 respektive 20 års fängelse och böter på över 12 miljoner kronor. Allt detta finns att läsa i en artikel i The Washington Post i augusti. Det här är en början, men det återstår mycket för att minska korruptionen.
Fru talman! Afghanistans ekonomiska beroende av Pakistan minskar, vilket är positivt framför allt för importen av varor till Afghanistan. Den iranska hamnen Chah Bahar vid Persiska viken har öppnats för afghansk handel. Den handelsvägen är kortare än den gamla genom Afghanistan. Det finns dock en liten brasklapp här. Afghanistan gör sig i stället beroende av en ny granne för importen från framför allt Indien och även övriga världen.
Fru talman! Jag vill även berätta en sann solskenshistoria. Det är en historia om varför det är så viktigt att vi hjälper afghanerna så att de själva kan stabilisera sitt säkerhetsläge.
I utkanten av Mazar-e Sharif lever en ung kvinna, Nasira. När Nasira var tre år fick hon polio och som en följd av polion en funktionsnedsättning. Hon har alltid haft det tufft i skolan och inte respekterats därför att hon sitter i rullstol. Nasira hade svårt att få vänner och blev retad. Hennes lärare dömde ut henne som ett hopplöst fall. Genom svenska biståndspengar, i det här fallet från Svenska Afghanistankommittén, har Nasira fått hjälp av en fysioterapeut och fått en ny funktionell rullstol. Nasira fick också en åtta månader lång yrkesutbildning till sömmerska. Genom Sak fick hon ett så kallat mikrolån för att kunna köpa bland annat en symaskin. I dag försörjer Nasira sin mamma och sin syster med sin sömnad, och hon hennamålar händerna på kvinnor som ska gifta sig.
Utan det relativa lugn som råder i provinsen Balkh skulle Nasira aldrig ha lyckats med detta. Det är därför det är viktigt att vi är där och stöder afghanerna så att de på sikt kan hantera sin egen säkerhet.
Sedan har jag lite kuriosa. I februari 2018 i Pyeongchang kommer de första afghanerna i historien att delta i ett vinter-OS. Det är Sayed Alishah Farhang och Sajjad Husaini som ska tävla i storslalom. Vi får verkligen önska dem lycka till.
Allianspartierna har en reservation, där vi uttalar att regeringen bör återkomma till riksdagen med uppföljbara mål för insatsen samt ange hur man bör utvärdera insatsen mot de ställda målen. De mål som regeringen har satt i denna proposition är inte tillräckligt konkreta. Jag yrkar därför bifall till reservation 2.
Som första talare i dessa två ärenden om att skicka trupp utomlands vill jag tacka alla våra soldater och sjömän som finns utomlands. De gör ett fantastiskt jobb varje dag i farliga områden. Ta hand om er!
I dag medaljeras Mali 06 i Arvidsjaur. Vi vill tacka Mali 06 för vad de har gjort. Vi som var i Mali i våras vet vilken situation de befinner sig i. Ta hand om er där ute! God jul och gott nytt år, alla soldater – även soldater i Sverige!
Fru talman! Sverigedemokraterna har en reservation som jag yrkar bifall till – reservation 1. Vi skiljer oss här i att vi vill avbryta och successivt avveckla insatsen i Afghanistan.
Detta innebär inte att det ska vara en panikflykt från Afghanistan. Insatsen kan avvecklas i lugn och ro där några rådgivare stannar kvar, men på sikt ska den avvecklas. Det blir ett nej nu, men vi menar på sikt. Det tar tid att avveckla efter ett nej.
Sverige medverkade för första gången i Afghanistan 2002. Då var insatsen i huvudsak en underrättelseenhet. Den kom att utvecklas till att svenska soldater medverkar i strider med stridande förband.
Nu är det 2017. Det har alltså gått många år. Det är inte lättare i dag. Den förra talaren Lena Asplund sa att vi kan se vissa glimtar av ljus. Det beror förhoppningsvis på att det är dags för afghanerna att själva ta över ansvaret med sina egna skyddsstyrkor, vilket de gör i många delar. Efter så många år borde de kunna ta tag i detta. Det har de gjort på många områden. Nu ska insatsen avvecklas.
Men det råder inte kontroll över landet. Talibanernas styrkor är fortfarande ett reellt hot mot regimens överlevnad. Det finns såklart en koppling. Om alla lämnar Afghanistan blir det lättare för talibanerna att komma fram. Men på något sätt måste de utvärderingar ni andra i kammaren själva föreslår göras. Vi tycker att era förslag är kloka. Vi delar helt uppfattningen att det alltid ska ske utvärderingar. Men även med dessa utvärderingar har vi fattat vårt beslut. Vi kan fråga oss hur lång tid detta får ta. Det är en särskild fråga, och den kommer att tas upp senare.
Redan när vi sverigedemokrater kom in i riksdagen varnade våra företrädare att förutsättningar för framgång för svensk medverkan i Afghanistan saknas. Det fanns en risk för inbördeskrig. Utan en tydlig framgång kan man fråga sig vad slutmålet är. Det har varit kritik mot insatsens utformning under resans gång. Tydliga mål saknas.
Riksrevisionen har vid ett tillfälle använt sig av formuleringen att man tror att målet för insatsen för svensk del har varit att delta oavsett om något konkret mål uppnås eller inte. Det känner vi igen. Det är oacceptabelt att ha det så. Dessa krav har uppmärksammats vid utvärderingar. Det är bra.
Jag vill vara tydlig med Sverigedemokraternas uppfattning, nämligen att det är dags att avsluta insatsen. Det är därför vi säger nej.
Det faktum att flera svenska regeringar har valt att delta i Afghanistaninsatsen är en följd av att man har demonstrerat lojalitet mot de behov som Förenta staterna har, inte nödvändigtvis för att det svenska deltagandet har gjort någon större skillnad på en övergripande nivå.
Därmed vill jag i alla fall framhålla att Försvarsmakten har gjort en föredömlig insats i Afghanistan och på många andra ställen. Jag har själv varit i FN-tjänst. Det är inte alltid lätt. I uppdraget som soldat eller befäl är det viktigt, fru talman, att det finns konkreta mål, att det görs en utvärdering och att det finns stöd från Sverige i insatserna så att man känner sig uppskattad. Jag ska inte ge exempel på där det kan ha uppfattats på annat sätt.
Även om Försvarsmakten har gjort dessa utvärderingar behöver det sättas en bortre gräns. Vi tycker att gränsen har passerats. Nu är det Afghanistans skyldighet att ta hand om sin säkerhet och sätta sig till motvärn mot talibanerna.
Det svenska försvaret har fått en mindre budget. Nåväl, lite mer har det blivit. En del partier satsar rejält mycket mer. Men trots allt är det brist på pengar. Nu är man, fru talman, på väg att köpa in ett gökbo i ett luftvärnssystem. Det kan vara kanske; vi vet inte än.
Varje land behöver ha ett eget existensförsvar. Våra pengar ska i första hand fortsätta att bygga upp det svenska försvaret. Vi behöver alla medel som finns för att så snabbt som möjligt bygga ett starkt försvar. Det är dags att säga nej till en fortsatt insats och i stället avveckla verksamheten i lugn och ro i Afghanistan – snyggt och prydligt.
I detta anförande instämde Björn Söder (SD).
Fru talman! Afghanistan är ett av världens fattigaste länder, men det innebär inte att landet saknar resurser – tvärtom. Det är mer en fråga om att kunna ta hand om de egna resurserna. Det är ett land präglat av långvariga konflikter och förtryck, liksom av den regionala kontexten med många intressen som har fingrar med i Afghanistans inre liv – och det är då inte bara al-Qaida och terrororganisationer av liknande sort.
Den ekonomiska tillväxten har tydligt bromsat in. Det är en klar effekt av att de internationella säkerhetsstyrkorna drogs tillbaka 2014. Landet har haft en krigsekonomi, vilket naturligtvis är ett bekymmer i sig.
Den politiska instabiliteten har funnits länge. Den finns i dag, och det hindrar utveckling och både utländska och inhemska investeringar. Kapital lämnar landet.
Budgeten är därför starkt beroende av bistånd. Det är ett annat bekymmer för Afghanistan – 60 procent av den afghanska budgeten finansieras via bistånd. Det är klart att långsiktigt är detta inte hållbart i ett land som har egna resurser.
På grund av att samhället inte fungerar är korruption också en del av det som skapar instabilitet. Korruptionen genomsyrar samhället, och det finns inte förutsättningar för framtida utveckling om man inte får bukt med den.
Fru talman! Sverige har länge varit närvarande i Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén, som bildades 1980 som ett svar på Sovjetunionens invasion, har gjort betydande insatser i landet sedan dess med svenskt bistånd. I dag är 5 000 personer anställda, av vilka 99 procent är afghaner. Det är såklart en viktig resurs.
Sverige har också en långsiktig ansats när det gäller Afghanistans framtid. Vi har varit med för att förebygga. Inte minst har Svenska Afghanistankommittén utbildat en stor andel afghanska ungdomar och varit ansvarig för vård i många delar av landet. Nu försöker vi också stabilisera, få ett slut på konflikten och vara med och återuppbygga. Vi har ett långsiktigt åtagande fram till 2024 när det gäller vårt bistånd, och det är klart att det är en del av den svenska insatsen som spelar roll.
Vi har deltagit i de internationella säkerhetsstyrkorna på mandat av FN:s säkerhetsråd sedan 2002. Det mandatet upphörde som grund årsskiftet 2014/15. Då övergick våra insatser i en icke-stridande utbildnings och rådgivningsinsats på inbjudan av den afghanska regeringen.
Vi bidrar alltså för att konsolidera de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga att på sikt självständigt hantera säkerheten i landet. Det, fru talman, gör vi tillsammans med 39 andra länder. Sammantaget 13 500 personer är verksamma i denna insats.
Det är klart att det inte är lätt att utvärdera en insats där det svenska deltagandet är 50 personer i en grupp på 13 500. Det säger sig självt. Men det är ändå viktigt att vi försöker göra detta.
Att vi gör det är också en del av det som finns i den reservation som vi har lyft fram under punkt 2 och som jag vill yrka bifall till. Detta för att markera vikten av att vi har tydliga nationella mål eftersom de internationella målen är gemensamma och det kan vara svårt att utvärdera vår insats. Men vi behöver komma vidare när det gäller våra nationella mål.
Vi har nu ställt upp på att vara närvarande fram till den 31 december 2018, alltså ett år framåt. Vi ska bidra med utbildning och rådgivning.
Vi lyfter fram resolution 1325 som en viktig del. Det är viktigt, då vi hoppas att Afghanistans medborgare ska få gå till val nästkommande år. Det skulle ske men har ännu inte ägt rum. Vi hoppas nu att det kan förverkligas och att vi återigen kan vara en del i att skapa möjligheter också för kvinnor att delta i val, precis som vi tidigare har klarat att göra. Det tycker jag är ett viktigt skäl att fortsätta för dem som signalerar om att dra sig tillbaka. Vi vet att det skapar ökad osäkerhet, och osäkerhet skulle i det här läget hårdast drabba kvinnor – särskilt kvinnor som är beredda att ta ett demokratiskt ansvar och ställa upp i kommande val. Därför är det viktigt att Sverige är fortsatt närvarande och att vi deltar tillsammans med andra länder för att verkligen försöka skapa förutsättningar för de afghanska säkerhetsstyrkorna att själva garantera landets säkerhet.
Fru talman! Precis som föregående talare vill jag tacka alla utsända från Sverige som gör insatser i Afghanistan men också i andra länder. Det är en viktig insats ni gör, allihop. Jag vill också utsträcka det tacket till era familjer och anhöriga, för deras stöd är en viktig förutsättning för att människor ska ta uppdrag som vi efterfrågar. Tack till er alla och god jul och gott nytt år, alla där ute och anhöriga här i Sverige!
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till reservationen under punkt 2.
(Applåder)
Fru talman! Eftersom såväl Vänsterpartiets som Sverigedemokraternas företrädare i utskottet yrkar avslag på propositionen måste vi ha en gemensam reservation om detta. Jag vill dock understryka att våra partier skiljer sig åt i grunden vad gäller synen på Sveriges engagemang i Afghanistan.
Vänsterpartiets politik för Afghanistan grundar sig på solidaritet med det afghanska folket. Vi vill att Sverige ska vara en närvarande och aktiv aktör i landet. Men det bör ske genom omfattande bistånd och politiska insatser för fred, demokrati och kvinnors rättigheter – inte genom militär närvaro.
Att i ett år till delta i en insats som under några års tid visat sig försämra säkerhetsläget med stora civila offer är ju värre än att gå över ån efter vatten. Vi har tidigare yrkat avslag på propositioner i samma ärende och anser fortfarande att en svensk väpnad styrka inte ska ställas till förfogande i Natos utbildnings och rådgivningsinsats.
Denna insats har motiverats och försvarats med en lång rad argument. Det har bland annat sagts att de svenska soldaterna ska skydda afghanska flickor som vill gå i skolan, att den militära insatsen ska bidra till demokratisering, att den ska besegra talibanerna militärt, att den ska förhindra syraattacker mot kvinnor och att den ska skapa säkerhet.
Vi kan konstatera att säkerhetsläget inte har förbättrats. Konflikten har tvärtom förvärrats, och allt fler kvinnor och civila utsätts för attacker. Biståndsarbetare har dödats, och freden är fortfarande avlägsen.
Dessutom sker insatsen parallellt med USA:s Operation Free Sentinel, och båda leds av samma amerikanska befäl, vilket gör det svenska deltagandet än mer problematiskt.
I mars kom en utvärdering av Sveriges samlade engagemang i Afghanistan under perioden 2002–2014 – hur man nu kan kalla militära insatser för ”engagemang”. Utredningen visar att få mål har uppnåtts och att den svenska styrkan inte anses ha bidragit till att säkerheten upprätthållits i önskvärd utsträckning. Inte heller har den bidragit till att bygga upp förmågan hos de afghanska säkerhetsstyrkorna i önskvärd utsträckning. Detta menar vi är allvarliga brister.
Enligt utredningen har Försvarsmakten däremot utvecklat sin egen förmåga att samarbeta med Nato. Med tanke på hur många som fallit offer för Natos krigföring kan jag tycka att priset för detta har varit alldeles för högt.
När jag ändå är inne på utredningen vill jag lyfta fram vårt yrkande om en vitbok. Det sägs att en sådan inte behövs efter denna utredning, men jag har svårt att se att den var oberoende och trovärdig, då den leddes av en av de politiker som tog beslutet om att skicka en svensk militär styrka till Afghanistan.
Eftersom utredningen inte heller besvarar frågan om varför uppdraget att skapa säkerhet i Afghanistan misslyckats finns alltså fortfarande behovet av att tillsätta en oberoende utredning som tar reda på detta. En vitbok om den svenska militära närvaron i Afghanistan skulle vara ett sätt att öppet redovisa och utvärdera såväl den militära insatsen som Sveriges stöd till polisutbildning, utvecklingsbistånd och politiskt och diplomatiskt arbete. I synnerhet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges olika insatser samverkat med varandra – det som genom åren kallats civil–militär samverkan.
Jag yrkar därmed bifall till reservation 3.
Fru talman! I Afghanistan växer det nu upp en ny generation av unga kvinnor och män. Även om fler i dag får utbildning saknas möjligheter till detta för många av dem. Det saknas även möjlighet till försörjning och till ett liv som inte begränsas av förtryck och fattigdom.
Den bilden bekräftas inte minst av alla de ensamkommande barn och ungdomar som flytt landet och som på grund av den bristande säkerheten i Afghanistan under inga omständigheter borde skickas tillbaka. Det måste först skapas en framtid för ungdomar och barn i Afghanistan. Bristande framtidstro och frustration är talibanernas bästa vänner och underlättar deras rekrytering.
Civilt bistånd är bara av den anledningen nödvändigt för att lösa grundorsakerna till kriget i Afghanistan. Vänsterpartiet välkomnar därför att Sverige utlovat mer än 8 miljarder kronor i civilt bistånd till Afghanistan fram till 2024.
Dessa civila insatser måste samtidigt kompletteras med insatser för att stödja försöken till en freds- och försoningsprocess. En sådan process måste rymma ett brett spektrum av alla berörda grupper i det afghanska samhället för att en långsiktig fredlig lösning ska kunna ta form. Därför är det viktigt att det civila samhället får en mer framträdande roll i kommande fredssamtal. Särskilt viktigt är det att Afghanistans kvinnor inkluderas i fredsprocessen så att deras inflytande och rättigheter inte förhandlas bort.
I juni 2015 antogs i Afghanistan en plan som syftar till att implementera FN-resolution 1325. Det är av största vikt att det arbetet får ligga till grund för byggandet av ett demokratiskt Afghanistan i fred. Vänsterpartiet har tidigare lyft och lyfter igen behovet av en svensk handlingsplan för Sveriges arbete med FN-resolutionerna 1325 och 1820 i Afghanistan, där det tydliggörs hur Sverige kan stärka Afghanistans kvinnor och garantera att de får ökat inflytande i fredsprocessen. På så vis bidrar vi till att Afghanistan lyckas med implementeringen av dessa resolutioner.
En freds- och försoningsprocess kommer självklart att vara komplicerad och ta tid. Men det finns inga andra alternativ om vi vill se ett Afghanistan i fred. Det finns inget som säger att Afghanistan skulle vara dömt till krig och konflikt för all framtid.
Herr talman! Det vi i Vänsterpartiet vill se är att Sverige engagerar sig civilt med bistånd och inte med militära insatser. Vi vill också se en oberoende utredning som på djupet analyserar Sveriges insats från 2002 till 2014 och resulterar i en så kallad vitbok. Vi vill även se en satsning på fred som byggs av det civila samhället och därmed har en större chans att bli långvarig.
Herr talman! När talibanregeringen föll 2001 hade bara runt 10 procent av afghanerna tillgång till sjukvård inom en timmes avstånd från hemmet. I dag uppskattas andelen till drygt 60 procent. Antalet barnmorskor har ökat från 467 i hela landet 2002 till ca 3 000 i dag. Ökningen har bidragit till att många fler kvinnor överlever graviditeter och förlossningar.
Enligt den officiella statistiken har barnadödligheten i Afghanistan sjunkit sedan 2001. Då dog vart fjärde barn före fem års ålder. Nu är barnadödligheten nere på 16 procent; det är en klar förbättring även om siffrorna förstås är mycket höga. Spädbarnsdödligheten har också sjunkit, från 165 till 77 döda per 1 000 födda.
Därför undrar jag hur Yasmine Posio Nilsson kan yrka avslag på denna proposition. Om vi inte ger stöd till den afghanska militären så att man själv kan upprätthålla säkerhetsläget, vad är då alternativet? Är det kaos och statskollaps, eller är det ett Afghanistan som går tillbaka till talibanerna och kanske också Daish? Jag tycker att Yasmine är svaret skyldig.
Du satt här och hörde min berättelse om Nasira. Ska inte även kvinnor i Afghanistan få en möjlighet att försörja sig och leva och att gå ut utan att ha en man med sig? Det var inte möjligt under talibanregimen. Då var kvinnorna inlåsta i hemmen. Så jag undrar: Var är Vänsterpartiets solidaritet med det afghanska folket?
Herr talman! Tack, Lena Asplund, för frågan! Att många fler barn går i skolan och att det har skett en hel del civila framsteg är bra och viktigt. Men att enbart koppla detta till den militära insatsen leder tanken fel. Det är faktiskt de civila organisationerna som har åstadkommit de stora framgångarna på den civila sidan. Det är Svenska Afghanistankommittén som ligger bakom detta, med utbildning, barnmorskor och hälso- och sjukvård. Det är inte militären som gör detta.
Svenska Afghanistankommittén, som ju borde vara en ganska stor auktoritet på området, vill se ett slut på den militära invasionen i Afghanistan. De anser att den försvårar och riskerar deras arbete. Ska vi inte lyssna på dem?
Herr talman! Jag fick inte svar på min fråga. Jag har suttit i Svenska Afghanistankommitténs styrelse, så jag är mycket väl medveten om det arbete Sak gör i Afghanistan. Men det finns faktiskt provinser i Afghanistan där inte ens Sak kan verka, på grund av de stora oroligheterna.
Du nämnde i ditt anförande, Yasmine Posio Nilsson, att närvaron har försämrat säkerhetsläget. Jag undrar varifrån du har fått det. Det måste vara helt taget ur luften. Hur ska vi veta hur säkerhetsläget hade sett ut i Afghanistan om vi inte hade haft någon närvaro där alls? Jag tror att vi då antingen hade haft kvar talibanregimen eftersom det såg ut så 2001, när ISAF började stabilisera landet något så när, eller hade haft ett totalt kaos och statskollaps. Hur är dessa kvinnor och barn hjälpta av ett land i totalt kaos och kollaps?
Ni skriver ju själva i er reservation: ”Vänsterpartiets politik för Afghanistan tar sin utgångspunkt i solidariteten med det afghanska folket.”
Det håller jag absolut med om. För mig är det så, för mitt hjärta finns där. Jag har varit där ett par gånger, och jag känner en del afghanska människor. Jag har träffat afghanska kvinnliga parlamentariker och så vidare, och alla vill ha ett annat liv och fred. Men vi måste nu hjälpa afghanerna att själva kunna stabilisera. Den afghanska militären fungerade nämligen inte. Det var kaos.
Jag vill ta upp en annan sak. Yasmine Posio Nilsson yrkade inte bifall till reservation 1, så ni yrkade alltså inte avslag på propositionen.
Herr talman! Lena Asplund säger att hon tror att det hade varit kaos om vi inte hade varit där och att vi inte har någon aning om hur det skulle vara där oavsett om vi fortsätter att vara där eller inte. Men vi kan inte jämföra med någonting. Det finns inte något exakt jämförbart land.
Men i den utredning som kom i mars sägs det att den svenska styrkan inte anses ha bidragit till att säkerheten har upprätthållits i önskvärd utsträckning. Den har inte heller byggt upp förmågan hos de afghanska säkerhetsstyrkorna i tillräcklig utsträckning.
Är det då inte dags att tänka om och lyssna på vad andra har för förslag? Bland andra flera civila organisationer säger att de inte vill ha denna typ av insats.
Samtidigt har Operation Freedom´s Sentinel, som faktiskt är USA:s egen insats utöver den gemensamma Natoinsatsen, projekterat krigförande band. Resolute Support Mission och Operation Freedom´s Sentinel leds av samma befäl. Ser inte du något problem med det, Lena Asplund?
Vår solidaritet gäller det afghanska folket, och det står vi i Vänsterpartiet bakom. Det är därför som vi ständigt yrkar på bistånd till landet. Det är också därför som vi ställer oss bakom de lösningar som civila organisationer talar om för oss att de vill se i landet och inte de lösningar som krigsherrar vill se.
Jag har hört politiker säga att vi ibland måste ta impopulära beslut. Ofta nämns det i samband med just beslut som på inga sätt kommer att drabba dem själva. När antalet civila offer är så stort jämfört med antalet infångade eller dödade militära motståndare, och när civila organisationer själva säger att de inte vill ha vår insats eftersom det försämrar deras möjligheter att bedriva en vettig verksamhet som på riktigt hjälper människor, är det viktigt att vi politiker lyssnar och omvärderar besluten.
Herr talman! Jag tänker vara kortfattad när jag ställer mina frågor.
Först vill jag höra om Vänsterpartiet anser att säkerhet har betydelse för kvinnors delaktighet och i så fall hur Vänsterpartiet vill bygga denna säkerhet.
Jag skulle också vilja höra om Vänsterpartiet uppfattar att den svenska närvaron med 50 personer i en grupp på 13 500 kan göra en skillnad för hur man ger råd eller hur man utbildar, eller om det bara bidrar till att man försvårar utvecklingen i Afghanistan.
Herr talman! Jag tackar Kerstin Lundgren för frågorna. Jag tycker att det är lite roligt att du säger att det är bara 50 personer, för då kan vi lika gärna låta bli att vara där. Då undrar jag: Vad kan vi då göra för skillnad?
Jag måste återigen peka på att det i den utredning som kom i mars sägs att den svenska styrkan inte anses ha bidragit till att säkerheten har upprätthållits på önskvärd nivå. Den har inte byggt upp förmågan hos de afghanska säkerhetsstyrkorna i tillräcklig utsträckning. Då kan de ju inte heller hjälpa de kvinnor som du säger dig värna om. Det är klart att vi också vill göra det, och det är därför som vi lyfter fram i motionen att kvinnor ska vara involverade i arbetet. Det är bara på det sättet som kvinnors säkerhet på riktigt kan stärkas och lyftas fram, eftersom det är först då som deras viktiga frågor kommer upp på agendan.
Herr talman! Om 50 svenska soldater inte bör åka dit därför att det bidrar till att skada Afghanistan, undrar jag hur man från Vänsterpartiets sida tror att kvinnor ska våga delta och göra sina röster hörda i valet som ska ske under nästkommande år – både rösta och ställa upp i valet – utan säkerhet. Om dessa 50 soldater borde lämna Afghanistan borde även de andra 13 500 lämna landet. Eller är det så att Vänsterpartiets hållning är att man ska överlämna till andra länder att sköta den säkerhet som ni själva anser er för fina för att vilja delta i?
Herr talman! Jag ska återigen gå tillbaka till den utredning som visar att vi inte lyckas på plats. I stället skulle man kunna avsluta de försök som faktiskt inte fungerar och pröva ett annat nytt sätt, om FN byggde upp ett helt annat mandat. Jag har tidigare här nämnt att den operation som är Natoledd samtidigt leds av amerikanskt befäl som leder Operation Freedom´s Sentinel, som har fått mycket dålig kritik för sitt beteende. Vi menar att det på något sätt kanske bygger upp en känsla av otrygghet i landet.
Den militära insats som bedrivs i dag ökar antalet civila offer, och så har det varit under några års tid. Då måste vi tänka om och göra nytt och göra på ett annat sätt.
Herr talman! Flera talare har varit inne på att Sverige nu har närvarat i Afghanistan under lång tid med såväl militär som civil personal. Det är faktiskt 16 år sedan vi inledde vår närvaro, och vi har nu en fortsättningsstyrka som har ett nummer över 30.
Det är sant, som Lena Asplund har varit inne på, att många förhållanden för civila i Afghanistan har förbättrats under dessa år. Det är fler som får tillgång till sjukvård, och det är fler som får möjlighet att gå i skola och vi har stärkt de afghanska säkerhetsstyrkorna. Man har i icke ringa utsträckning bekämpat korruption, och det har genomförts förhållandevis fria val.
Samtidigt är det ofrånkomligt att säkerhetsläget under de senaste åren inte har förbättrats utan tvärtom har blivit värre. Jag tror att det är nödvändigt, inte bara för Sverige utan för alla andra länder som också är verksamma i Afghanistan, att göra vad man kan för att förbättra insatserna och utforma dem på ett sätt som är mer effektivt och som leder till att afghanerna i större utsträckning själva kan ta ansvar för sin säkerhet. Det är just därför som Alliansen har en reservation i detta betänkande som handlar om att om vi ska bli bättre måste det finnas nationella utvärderingsbara mål som vi kan jämföra vår insats emot.
Herr talman! Dessvärre har regeringen här inte presterat fullt ut när det gäller vad som har krävts i tidigare riksdagsbeslut när det gäller konkreta utvärderingsbara mål. Av detta skäl vill jag yrka bifall till reservation 2 i betänkandet.
Jag blir lite förundrad över Sverigedemokraternas inlägg här i dag. De yrkar avslag på propositionen. Innebörden av det är att den svenska närvaron i Afghanistan måste avvecklas i stort sett på två veckor. Roger Richtoff säger att man ska göra detta i lugn och ro, men de ställningstaganden man tillsammans Vänsterpartiet har medger tyvärr inte någon avveckling i lugn och ro. Den kommer att bli extremt brådstörtad, för mandatet går ut den 31 december detta år.
Sverigedemokraterna har under lång tid argumenterat för att flyktingar bör hjälpas på plats och inte ska tvingas till långa resor för att söka asyl i främmande länder. Den argumentationen kan väl ha någon form av logik i sig, men det blir helt obegripligt när man samtidigt inte är beredd att medverka till bättre villkor i de länder som flyktingar kommer ifrån. Genom att avslå propositionen och säga att vi inte ska vara i Afghanistan i fortsättningen gör man inte det. Tvärtom kommer det att leda till en försämring av villkoren för människor i Afghanistan och riskera att leda till ytterligare flyktingströmmar.
Vänsterpartiet säger att Sak, Svenska Afghanistankommittén, kräver ett slut på Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Det är inte korrekt. Jag har precis gått igenom kommitténs policy officers översända synpunkter på den militära närvaron, och ingen av de punkterna innehåller något krav på att Resolute Support Mission ska upplösas. Däremot har man synpunkter på hur och i vilken omfattning olika militära insatser görs.
Jag höll dessutom på att studsa till när jag hörde att den insats som har gjorts skulle ha försämrat säkerhetsläget i Afghanistan, herr talman. Jag medger att säkerhetsläget de senaste åren inte har förbättrats, men det är min absoluta övertygelse att situationen i Afghanistan hade varit långt mycket värre än den är nu om vi inte hade haft ISAF och RSM. Även om vi inte kan erbjuda den perfekta säkerheten handlar ju politik ofta om att välja det som är minst dåligt, och det menar jag att vi i denna kammare har gjort under lång tid.
Jag tycker att det är viktigt att tacka alla män och kvinnor som befinner sig ute på insatser internationellt, i Afghanistan och andra länder. Det är viktigt att detta tack inte bara omfattar veteraner och militär personal, utan det bör omfatta även de civila tjänstemän som i stor utsträckning tjänstgör på statens uppdrag i bland annat Afghanistan. Jag vill, herr talman, avsluta med att tacka dem för deras uppoffringar, hjältemod och insats.
(Applåder)
Herr talman! Vi diskuterar i dag betänkandet Fortsatt svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission i Afghanistan. Som flera här har varit inne på välkomnar Alliansen och Kristdemokraterna att insatsen fortsätter.
Afghanistan är ett av världens fattigaste länder och ett land som under många år har plågats av krig och stridigheter. Inte minst talibanerna har förorsakat förfärlig skada. Sverige har en långvarig relation till Afghanistan – det har vi haft sedan 1930-talet – och Svenska Afghanistankommittén har gjort en viktig insats i landet sedan 1980-talet. Afghanistan är också ett av de största mottagarländerna av svenskt bistånd, och 2014 tog riksdagen beslut om att fortsätta i fem år till med totalt 4,8 miljarder.
Vi har sedan 2002 hjälpt till inom ramen för ISAF och senare inom ramen för Resolute Support Mission. Väldigt många svenska män och kvinnor, över 9 000, har varit nere och gjort insatser. Som har sagts här har det varit en svår insats, men Sverige har bidragit till att fler har kunnat få sjukvård och gå i skolan.
Jag har faktiskt själv ett särskilt minne från när jag hade förmånen att besöka våra trupper på basen Nordic Light år 2011. Då hade vi ungefär 500 personer på plats. Vi var ute på besök i en by där Sverige varit med och borrat en brunn och hjälpt till. Det fanns även en skola för flickor, som förut inte fick gå i skola över huvud taget, och jag minns hur det var att se glädjen i deras ögon.
Sverige har alltså varit med och bidragit på många olika sätt. Som flera har sagt är vi inte nöjda med situationen i dag – det går åt fel håll – men Sverige har helt klart varit med och bidragit till att det också har gått åt rätt håll. För att komma någonvart är det helt nödvändigt att säkerheten förbättras.
Det sas tidigare i debatten att Svenska Afghanistankommittén skulle vara emot militär närvaro. Det står faktiskt i ett speciellt dokument att man inte är emot militär närvaro i Afghanistan av princip. Man har synpunkter, men det är en helt annan sak.
Precis som föregående talare påpekade har vi i Alliansen en reservation där vi kräver att målen för insatsen ska kunna följas upp på ett bättre och tydligare sätt. Det är jätteviktigt att den reservationen får stöd.
Avslutningsvis vill även jag instämma i vårt tack till alla från Sverige som nu har varit ute i Afghanistan och andra länder och till dem som har kommit hem. Det är veteraner som har gjort storartade insatser. Jag vill tacka dem allesammans, liksom deras anhöriga, och önska dem en god jul.
(Applåder)
Herr talman! Vi har i dag samlats för att debattera och fatta beslut om fortsatt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission i Afghanistan.
Jag vill inleda med att yrka bifall till propositionen och avslag på reservationerna.
När vi i dag ska ta ställning till ett fortsatt bidrag till utbildnings- och rådgivningsinsatsen i Afghanistan finns det många skäl att vara djupt bekymrad över den verklighet som råder i landet i dag. Sverige började med sitt bidrag redan 2002, då i liten skala med en underrättelseenhet. Under åren har vi sedan successivt ökat till 500, med möjlighet till förstärkning vid oförutsedda händelser med uppemot 900 soldater. Flera av oss här i kammaren var vid den tidpunkten med och fattade dessa beslut.
År 2010 ingick vi här i Sverige en bred överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och den dåvarande borgerliga regeringen om att den fortsatta inriktningen skulle ändras till att vara stödjande. År 2011 satt jag som företrädare för Socialdemokraterna och förhandlade med dåvarande biståndsminister Gunilla Carlsson och den borgerliga regeringen samt Miljöpartiet, och i augusti samma år presenterade vi ett långsiktigt biståndsåtagande för Afghanistan. Tanken var att vi skulle gå från att vara stridande till att vara stödjande och trappa ned volymerna på den militära sidan. Insatsen skulle få civil ledning, och vi skulle rikta in oss på att stärka afghanernas egen kapacitet och förmåga.
Enligt nämnda överenskommelse, som skulle träda i kraft inom biståndsområdet 2012, skulle vi samtidigt vara beredda att öka vårt bistånd. Jag minns att vi vid presskonferensen pratade om att öka det med ungefär 20 procent. Det bistånd vi redan då gav uppgick till 520 miljoner per år. Det är utan tvekan så att Afghanistan är vår främsta biståndsdestination, och även då var landet absolut en av dem.
Man kan inte tala om vårt engagemang vad gäller Afghanistan utan att nämna Svenska Afghanistankommitténs imponerande insatser genom åren. Jag minns särskilt ett tillfälle då Afghanistans president var här i Stockholm och besökte riksdagen. Han talade till oss ledamöter i andrakammarsalen och sa, halvt på skämt och halvt på allvar, att han ville göra dåvarande ordföranden i Svenska Afghanistankommittén till biträdande utbildningsminister i Afghanistan.
Så omfattande var kommitténs arbete att jag tror att man gav stöd till eller drev 25 procent av landets skolor. Man lyckades under större delen av tiden att driva verksamhet i stort sett i hela landet – även i talibankontrollerade områden var Afghanistankommittén framgångsrik.
Som tidigare nämnts är Afghanistankommitténs arbete i landet något som går mycket längre tillbaka än de insatser som vi har gjort på den militära sidan. Någon nämnde att den bildades 1980, vilket nog stämmer ganska väl.
Också på politisk nivå är relationen mellan våra länder god och stark. Vi har sedan länge ambassader i varandras länder, och våra länder har en kontinuerlig dialog. Kontakterna har fått ännu en dimension de senaste åren genom de stora mängder av ensamkommande flyktingbarn som har kommit till Sverige.
Allt detta hänger ihop – den militära, den politiska och den humanitära sidan samt flyktingarna. Jag blir lite bekymrad när jag hör Sverigedemokraternas inlägg, för detta hänger samman. Säkerhetsläget i Afghanistan i kombination med mycket låg levnadsstandard och utbredd korruption gör att många vill lämna landet. Afghanistan befinner sig på plats 171 av 188 på ett välfärdsindex, enligt UNDP, som också berättar att 40 procent av landets befolkning vill lämna landet.
Utan säkerhet, ingen utveckling. Men det motsatta gäller också – utan utveckling, ingen säkerhet. Dessa hänger ihop. Därför är det viktigt att vi förmår att vara uthålliga och klara i vår färdriktning.
Det underlag vi fått för dagens beslut är i många delar dyster läsning. Den väpnade konflikten har fortsatt att förvärras. Den humanitära situationen har fortsatt att försämras. Bnp per capita minskar. Korruptionen genomsyrar hela samhället. Politiska konflikter blockerar kraftfull politik i landet. Respekten för mänskliga rättigheter är mycket bristfällig. Bara det första halvåret i år har 5 243 civila offer skördats, varav 610 är kvinnor och barn. Detta är fruktansvärd läsning.
Jag vill komma tillbaka till att det egentligen handlar om helhetsbilden. När SD yrkar avslag på detta engagemang bör man reflektera över konsekvenserna av att vi inte är engagerade i länder som Afghanistan. På platser där människor inte har förutsättningar att leva på grund av säkerhetsläget och för dåliga humanitära förutsättningar får detta andra konsekvenser. Det bör man betänka när man ser det så svart eller vitt och anser att vi inte ska ta detta ansvar i Afghanistan.
Jag vill reflektera lite över diskussionen mellan Yasmine Posio Nilsson och Kerstin Lundgren om hur vi reflekterar över våra insatser.
Det är viktigt att vi själva och tillsammans med andra, och såklart tillsammans med våra afghanska partner, reflekterar över hur vi har hamnat här. Vi kan inte vara nöjda med det resultat vi ser i Afghanistan efter så långt engagemang i landet.
Vi vill göra det bättre. Det är därför vi är beredda att ta risken att skicka svenska trupper till Afghanistan. Det är också därför vi sänder omfattande humanitärt bistånd till landet, och även på det området tar människor risker. Soft targets är ju någonting som blir allt vanligare. Av alla människor vars liv skördats i Afghanistan är det säkert många som varit engagerade i humanitärt arbete i landet.
Därför är det viktigt att vi förmår att vara kraftfulla och tydliga i vårt engagemang i Afghanistan. Det är viktigt att vi förmår att stå fast, vara långsiktiga och inte svika. Vi ska heller inte svika oss själva när det gäller det vi har gett oss in i. Vårt engagemang är långsiktigt. Vi ska vara ett stöd under en väldigt lång period framåt. Vi måste ha den uthålligheten.
Tillsammans måste vi också reflektera över hur vi kan göra detta bättre. Att situationen inom så många områden försämrats eller förblir på en oacceptabelt dålig nivå kan inte fortgå. Det finns ljusglimtar – kollegorna här inne har nämnt några av dem, till exempel sjukvård och fler flickor i skola. Men de övergripande dragen är tyvärr inte positiva just nu, vilket många av de internationella humanitära organisationerna samt FN vittnar om.
Vi har nu haft ett engagemang i drygt 15 år. Åtskilliga miljarder har investerats genom säkerhetsinsatser och genom bistånd. Det har kostat flera människoliv. När vi tittar på resultatet ser vi vissa ljusglimtar, men vi känner också förtvivlan över att vi inte har lyckats bättre tillsammans.
Vi bör tillsammans kunna göra det bättre. Vi fick en utredning som vi beställde av Tone Tingsgård som ger en del ledtrådar om hur vi kan förbättra vårt engagemang. Men vi bör även fortsättningsvis kunna reflektera och se hur vi tillsammans kan göra det bättre.
Det är viktigt att vi med oförminskat engagemang och med övertygelse fortsätter att ge stöd till Afghanistan, såväl till kapacitetsuppbyggnad som humanitärt. Afghanistans befolkning förtjänar ett bättre öde.
Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till propositionen. Jag vill också rikta ett tack till alla dem som tjänstgör för Sverige i olika insatser utomlands, bland annat i Afghanistan, samt till de civila och till dem som är lokalanställda i Sveriges tjänst.
(Applåder)
Herr talman! Kent Härstedt var inte här när jag höll mitt anförande, så jag tror inte att han hörde när jag berättade att det börjar att röra på sig lite när det gäller korruptionen i Afghanistan.
Man har i år – under senare delen av året – hållit drygt 1 000 rättegångar, där närmare 500 personer har dömts till fängelse i upp till 23 år. Man har fått tillbaka ungefär 113 miljoner, eftersom de dömda har tvingats att betala tillbaka det som de på olika sätt har förskingrat.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Kent Härstedt. Vi har ju en reservation där vi nämner att vi tycker att vi ska sätta nationella mål för de svenska insatserna. Vi sa samma sak när det gällde Mali, och där biföll riksdagen. Vi har även mål när det gäller Irak.
Därför är det lite konstigt att majoriteten inte går med på att vi sätter upp mål så att vi kan utvärdera insatsen även vad gäller Afghanistan, med tanke på att Afghanistan är ett åtagande som vi haft under väldigt lång tid – vi går in på vårt 16:e år i Afghanistan.
Därför tycker jag att det är tråkigt att vi inte fick en enighet i fråga om att sätta de nationella mål som vi bör ha i alla våra utlandsinsatser. Jag skulle vilja att Kent Härstedt utvecklar hur man tänkte här.
Herr talman! Det är mycket möjligt att det finns ljusglimtar vad gäller korruptionen, men alla internationella organisationer och utvärderare betraktar Afghanistan som ett av världens mest korrupta länder. Det har inte förändrats i år, det kan jag tala om för dig. Men det är ju bra om man ser en del ljusglimtar.
När det gäller mål är det väldigt enkelt att säga men inte så okomplicerat att genomföra. Det saknas inte målsättningar. Varje vecka och varje dag definierar militären vilka insatser man ska göra dagligen.
På det humanitära området sätts mål för de insatser vi ska göra. Detta utvärderas, vilket jag vet väldigt väl. Jag har varit ordförande för ett par humanitära organisationer, så jag vet hur noggrant det är med alla sådana insatser.
När man talar med våra militärbefälhavare, vilket jag har gjort på plats, är det väldigt tydligt vilka målsättningar som finns för insatsen. Det är alltså inte så att det saknas målsättningar.
Nationella målsättningar för vad vi vill genomföra i ett land är inte helt okomplicerat, för hur skiljer man ut vad Sverige gör för insats kontra vad andra gör för insatser? Om en utveckling blir negativ, är det då trots det vi gör, på grund av det vi gör eller för att vi har gjort någonting fel?
Jag har ganska ordentligt satt mig in i hur man jobbar med utvärderingar – jag har bland annat åkt till DAC i Paris – och att bara använda målsättningar är ett trubbigt medel.
Herr talman! För mig blir det ännu mer märkligt när jag tittar på Tone Tingsgårds utredning om Afghanistan. Hade vi haft mer konkreta och tydliga mål hade nog utredningen kommit fram till ett annat resultat.
Vi säger att en förutsättning för en utvärdering av god kvalitet är att konkreta uppföljbara mål formuleras. Därför blir det ännu mer konstigt i mina ögon att majoriteten inte går med på detta när det gäller just Afghanistan, medan man gör det när det gäller andra insatser utomlands.
Inte heller alliansregeringen hade satt upp konkreta mål när vi skickade ut insatsstyrkor, och det ska man ta åt sig. Men det finns ju saker som man kan göra bättre. Därför tycker vi att det här är viktigt nu.
Jag fick inte något svar på min fråga. Jag fick mer funderingar än svar.
Kent Härstedt sa att han har bra koll. Varför kunde ni då inte bifalla vårt förslag? Eller är det bara för att det kommer från oss som det inte blir så bra?
Jag tycker att det hade varit bra om vi hade varit överens om hela propositionen, för jag tycker att det är viktigt att vi beslutar om propositioner samlat. Det här handlar ju inte om några små saker. Vi skickar ut våra svenska soldater till farliga områden i världen. Då är det viktigt att hela riksdagen står bakom, och det gör vi. Men just det här är en så liten del, så det hade behövts så lite vilja för majoriteten för att säga: Ja, vi gör så här.
Herr talman! Som jag nämnde är jag den som har suttit med och förhandlat om det långsiktiga biståndsengagemanget tillsammans med Moderaterna och Gunilla Carlsson.
Vi fastställer politiska målsättningar genom våra propositioner. Vi fastställer målsättningar för vårt humanitära engagemang i landet. Pengarna delas inte ut av Sida utan tydliga målsättningar. Det är mycket mer uppstramat i dag, så det finns tydliga målsättningar med varje insats som görs. Det är likadant på den militära sidan.
Det finns målsättningar i varje del – politiska, humanitära och militära. Och här har vi frågan om målsättningarna för vårt engagemang till debatt i dag. Jag tycker nästan att det går inflation i debatter om målsättningar.
Herr talman! Jag har en fråga. Under hela tiden som vi har varit i Afghanistan har kritik riktats mot insatsen. Jag delar i viss mån uppfattningen att det inte är lätt att sätta upp mål i alla stycken. Det har jag också praktisk erfarenhet av.
Riksrevisionen använde sig vid ett tillfälle av formuleringen att det nästan är så att man kan tro att målet med insatsen för svensk del har varit att delta, oavsett om man uppnår något konkret för Afghanistan eller inte.
Min första fråga är: Delar Kent Härstedt Riksrevisionens kritik?
Frågan ställdes här tidigare om vi ska snabbavveckla insatsen. Nu är det 14 dagar kvar. Men varför lägger man fram en proposition nu till den 31 december nästa år? Då kommer vi att stå här i debatten igen.
Är det så att man räknar med att man automatiskt får en förlängning varje år? Varför sätter man en så snäv tidsgräns om man inte är beredd att ta ett nej här och avveckla? Vi borde flytta den tiden, oavsett vad vi tycker om det.
Min andra fråga blir då: Borde man flytta den tiden, eller räknar man med en automatisk förlängning av insatsen?
Herr talman! När det gäller den sista frågan kan jag säga att det finns en bred uppslutning och ett väldigt starkt stöd för engagemanget i Afghanistan. Det finns hos oss en övertygelse om att detta kommer att vara något som varar över lång tid. För att återknyta till det jag sa i mitt anförande tror jag att vi måste vara beredda på att detta blir en väldigt lång insats. Det går inte att bara avbryta den, packa ihop och åka hem, utan har man gett sig in i detta måste man vara beredd att vara uthållig tills uppgiften har lösts och så länge som det finns ett politiskt stöd för den hos företrädarna för Sveriges folk. Den inriktningen får vi nog vara beredda att ha när vi har gått in i insatsen.
I den breda överenskommelsen om det humanitära i Afghanistan blickar vi väldigt långt fram i tiden. Detta är ett av världens fattigaste länder.
Jag skulle vilja ställa en fråga till dig, Roger Richtoff: Varför ser ni inte kopplingen mellan flyktingströmmar till Sverige och engagemanget i Afghanistan? Ni vill avsluta engagemanget i Afghanistan, samtidigt som ni tycker att det är oacceptabelt att det kommer flyktingströmmar till Sverige, något som är ganska logiskt med tanke på både den humanitära situationen och säkerhetsläget i landet.
Herr talman! Migrationsverket anser ju att man kan skicka tillbaka människor till Afghanistan. Har ledamoten missat det? Det är ju inte vi som har hittat på detta. Det är Migrationsverket som avvisar personer till Afghanistan.
Nu ska vi inte prata invandringspolitik här, men det är en fortsatt tillströmning till Sverige. Vår signalpolitik och våra höga ersättningar – allt detta påverkar ju flyktingströmmarna till Sverige.
Det som vi vill rikta in oss på är att hjälpa dem som bor i flyktingläger, där vi alla har varit och tittat. Vi vill kraftsamla för de människor som inte överlever om de inte får hjälp.
Vi har ingenting emot att stödja Afghanistans folk på andra sätt. Vi har 50 man där, och man hävdar att detta är långsiktighet. Hur lång tid? Det vet vi inte. Men jag förutsätter, herr talman, att beslutet i riksdagen alltid kommer att vara att vi ska förlänga insatsen ett år, eftersom man sätter så snäva tidsgränser som 14 dagar. Det är egentligen en ganska stor nonchalans mot riksdagens beslut. Hur ska ni göra om det skulle bli ett beslut i dag om att avveckla insatsen? Ni vill ju inte det.
Långsiktighet kräver en planering som gör det möjligt att med rimlig insats avbryta detta arbete.
Vi kan inte ta ansvar för hela världens flyktingströmmar, och vi måste sätta en bortre tidsgräns. Har man inga tydliga mål, som Riksrevisionen säger, måste man skapa målen och ha en tidsplan för detta. Vi delar uppfattningen att det sedan kan hända att den ändras.
Vi vill inte ta bort den humanitära hjälpen till Afghanistan och sluta hjälpa detta folk, men vi vill göra det där.
Herr talman! Först och främst tror jag inte att Roger Richtoff förstår sambandet mellan säkerhet och utvecklingssamarbete. Det krävs säkerhet för att man ska kunna bedriva humanitärt arbete. Trots att Afghanistankommittén historiskt har varit skickliga på att vara i stora delar av Afghanistan, har man inte kunnat verka i de mest våldsamma delarna av landet på senare tid.
Det finns ett starkt och brett stöd i Sveriges riksdag för och en stor samstämmighet om att vi ska fortsätta vårt engagemang. Många av de partier som sitter härinne har varit med under hela resan och ställt sig bakom detta engagemang. Det tar vi också ansvar för. Vi är inte beredda att på ett oansvarigt sätt dra oss ur. Vi lyssnar också in våra partner i Afghanistan och andra internationella partner kring vårt engagemang i Afghanistan.
Engagemanget i Afghanistan har också varit en lärdomsresa för Sverige. Min bestämda uppfattning är att vi gick in för sent i början.
På det större planet måste vi reflektera över hur vi har agerat i Afghanistan, men det är utan tvivel så att Afghanistan behöver stort stöd, både vad gäller säkerhet och utveckling, en bra bit in i framtiden.
Det samtal vi för med företrädare för de borgerliga partierna om målsättningar och utvärderingar är viktigt. Jag tror att detta samtal kommer att fortsätta, för det är viktigt att vi utvärderar och blir bättre på det vi gör. Men vi ska långsiktigt finnas i Afghanistan och stå fast vid vårt ord att vi ska stödja dem till säkerhet och trygghet.
Herr talman! Vi är här med anledning av propositionen om fortsatt svenskt deltagande i Afghanistan.
Sedan talibanregimen störtades i slutet av 2001 har Sverige deltagit i ett omfattande internationellt engagemang i Afghanistan. Det överordnade syftet har varit att främja fred, stärka säkerhet och bistå med landets återuppbyggnad.
Vårt engagemang har innefattat militära, säkerhetsskapande insatser. Vi har också en lång tradition av diplomatisk och politisk bilateral samverkan med det afghanska ledarskapet. Vi har även under lång tid, precis som många här har tagit upp, varit verksamma i landet med utvecklingssamarbete för att bekämpa fattigdom och främja stabilitet och demokrati.
Det internationella åtagandet i Afghanistan från 2002 är ett av de största i modern tid. Sverige har varit en liten men ändå viktig aktör i detta. För vårt eget lands vidkommande har åtagandet varit stort, liksom insatserna. Från 2002 och fram till i dag har nästan 10 000 kvinnor och män bidragit till de fredsfrämjande insatserna.
Herr talman! Nära fyra decennier av krig har satt djupa spår i Afghanistan. Vi har hört många vittnesmål, och flera av utskottets ledamöter har också varit på plats och sett det. Säkerhetsläget är allvarligt, och det pågår väpnad konflikt i många delar av landet. Det råder omfattande brister i respekten för de mänskliga rättigheterna.
Den väpnade konflikten intensifierades när talibanerna återkom 2003 och bredde ut sig över stora delar av landet. Problemen med krigsherrarnas inflytande och med korruption, nepotism och bristande samhällsstyrning är väl kända och svåra att komma åt.
Det säger sig självt att en sådan svår och komplex situation som i Afghanistan inte vänds i en handvändning. Det krävs ett långsiktigt och strategiskt arbete.
Det har ändå höjts röster för att Sverige snabbt ska lämna Afghanistan. Man menar att vi inte har råd och att resultaten inte har varit tillräckliga. Vi måste självklart lyfta fram bristerna i det arbete som har gjorts, och den stora utvärdering som presenterades tidigare i år är ett viktigt bidrag när det gäller att se vad vi kan göra bättre i framtiden.
Utrikesutskottet har också i stor samsyn tydliggjort vikten av regelbunden uppföljning av pågående insatser. Vi har också lyft fram betydelsen av det vi kallar realistiska mandat med tydliga mål och måluppfyllnadsmetoder och att det svenska mervärdet i relation till andra länders insatser ges en framskjuten roll i analysen när man går in i insatser.
Ska vi lämna Afghanistan i ett läge där konflikten förvärras i omfattning och intensitet och säkerheten utgör det största hindret för landets utveckling? Ska vi lämna landet när vi fortfarande ser självmordsattacker och de afghanska säkerhetsstyrkorna lider omfattande förluster? Jag tycker att det är en säkerhetspolitiskt problematisk hållning.
Som vi i utskottet skriver i betänkandet har det bara under det första halvåret 2017 varit över 5 000 civila offer. Om inget land bistår när det är riktigt svårt, vad händer då?
I det allvarliga säkerhetsläge som råder är det vår bedömning och övertygelse att Sverige ska fortsätta att bidra till utbildnings- och rådgivningsinsatsen RSM till stöd för de afghanska säkerhetsstyrkorna. I ett läge där den afghanska regeringen faktiskt tappar mark till talibanerna och IS är det internationella stödet viktigt. Vi vet också att det efterfrågas av den afghanska regeringen.
Det är också viktigt att vi ser bidraget till RSM som en av flera delar i det breda svenska engagemanget för att bistå Afghanistan med att uppnå långsiktig stabilitet i landet. Sverige har ett långtgående utvecklingssamarbete med fokus på fredsbyggande, demokratiskt statsbyggande, ökad jämställdhet samt stärkt kapacitet och roll för civilsamhället när det gäller mänskliga rättigheter.
Jag yrkar bifall till propositionen.
(Applåder)
Herr talman! Jag avser att redogöra för regeringens proposition om svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission i Afghanistan. Tidigare har statssekreterare Salestrand, kabinettssekreterare Söder och Försvarsmakten informerat om, presenterat och diskuterat propositionen i det sammansatta utskottet. Det har alltså där funnits möjlighet att ta del av grundläggande information i ärendet.
De senaste åren har säkerhetssituationen i Afghanistan kontinuerligt försämrats. Det svåra säkerhetsläget innebär ett fortsatt behov av militär närvaro och stöd i form av utbildning och rådgivning till de afghanska säkerhetsstyrkorna i linje med RSM:s icke-stridande mandat.
Den afghanska regeringen har efterfrågat fortsatt stöd. Som svar på den afghanska regeringens förfrågan och utifrån de bedömningar som gjorts avseende förhållanden på marken föreslås därför att bidraget till RSM bibehålls under 2018.
När jag deltog vid Natos försvarsministermöte i november bekräftades denna bild. Övriga bidragande länder till RSM indikerade att de bibehåller eller ökar sina bidrag för att fylla upp den bemanningsram som insatschefen efterfrågat för att till fullo genomföra sitt uppdrag. Det är viktigt att vi alla bidrar till detta mål för att kunna nå en bättre säkerhetssituation.
Icke desto mindre är det viktigt att vi fortsätter att arbeta för en civilledd insats i framtiden. Tiden för detta är inte mogen ännu, och förhållandena på marken måste avgöra när vi kan börja övergå till denna fas.
Även om utmaningarna för landet är många och svåra så måste den afghanska regeringen ta sitt ansvar för att föra landet i rätt riktning. Också Afghanistans grannländer måste spela en aktiv och konstruktiv roll i processen.
Samtidigt är Sveriges och det internationella samfundets stöd en förutsättning för att Afghanistan ska göra framsteg på vägen mot fred och demokrati. Vi måste arbeta brett och långsiktigt i Afghanistan, och det gör vi – med politiska insatser, insatser på biståndsområdet och med militära bidrag.
Sveriges stöd till stats- och fredsbyggande i Afghanistan är långsiktigt och allomfattande. Afghanistan är den största mottagaren av svenskt utvecklingsbistånd. Sverige har som enda land gjort ett långsiktigt åtagande till 2024 med en indikativ volym om 8–8,5 miljarder svenska kronor.
I den proposition som nu läggs fram föreslår regeringen att riksdagen medger Sveriges fortsatta deltagande i RSM under 2018 med en väpnad styrka om högst 50 personer på plats i Afghanistan. Styrkan ska även kunna förstärkas tillfälligt med högst 150 personer för det fall bidraget behöver evakueras.
För bara någon vecka sedan träffade jag de soldater och officerare som kom hem från sin insats i Afghanistan. De vittnade om värdet av den insats de hade gjort.
Förutom att vara en liten del i det övergripande målet om en självständig och välfungerande afghansk säkerhetsstyrka har detta också gett viktiga erfarenheter och kompetenser till Försvarsmakten, inte minst vad gäller interoperabiliteten med Nato. Dessa erfarenheter kommer nu att användas av Försvarsmakten för att bygga den nationella försvarsförmågan.
Herr talman! Försvarsministern var inte här när jag tog replik på Kent Härstedt. Vi i Alliansen har en reservation där vi tycker att man bör titta på att sätta upp nationella mål och hur man ska följa upp det hela. Detta fick vi igenom när det gäller Malipropositionen.
I det betänkande om Irak som vi ska debattera efter detta skriver hela utskottet att det är utskottets uppfattning att samma principer bör gälla även för andra svenska insatser, inklusive utbildningsinsatsen i Irak. Jag vill därför fråga försvarsministern: Vad skiljer Afghanistaninsatsen från Mali och Irak, eftersom vi inte kan sätta upp samma målformulering?
Som jag sa till Kent Härstedt tidigare tycker jag att detta är ytterligt märkligt, eftersom vi går in på vårt 16:e år i Afghanistan. Det är lång tid, och som försvarsministern sa kommer vi antagligen att vara där ett bra tag till. Därför vill jag höra om försvarsministern kanske har ett bättre svar än Kent Härstedt på varför vi inte kan ha samma målformulering för alla våra utlandsinsatser.
Herr talman! Jag närvarade inte här från början av debatten på grund av att jag talade inför 1 200 personer på högkvarterets konferens på en teater här i Stockholm. Jag tyckte att det var viktigt att få tala inför hela denna personalgrupp. Det är ett viktigt förband i svensk försvarsmakt.
Målet för insatsen, som jag vet har diskuterats mellan partierna, redovisas på s. 8 i propositionen:
”Det övergripande målet med Sveriges styrkebidrag till utbildnings- och rådgivningsinsatsen RSM är att bidra till att konsolidera de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga att på sikt självständigt hantera säkerheten i landet.
Sveriges målsättning är att aktivt verka för att resolution 1325 genomförs som en del i RSM:s operationsplan.
Sverige ska även säkerställa att all personal som ingår i det svenska bidraget är utbildade och har kunskap i praktisk tillämpning av resolution 1325.
Sveriges målsättning med deltagande i den globala koalitionens militära utbildningsinsats är att det ska bidra till att bygga förmågan hos våra nationella krigsförband och staber.
Det övergripande målet med Sveriges styrkebidrag till utbildnings- och rådgivningsinsatsen RSM är att bidra till att konsolidera de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga att på sikt självständigt hantera säkerheten i landet.”
Detta tycker jag är tydliga och bra målsättningar. Jag tycker inte att detta lämnar något i övrigt att önska. Jag tycker att detta är en tydlig och konkret inriktning. Jag tycker att det är bra att detta redovisas i propositionen, och jag vet att det har redovisats ordentligt i utskott och i olika sammanhang och att det har diskuterats.
Detta ligger nu på riksdagens bord, och min förhoppning är att riksdagen ställer sig bakom det. Jag skulle bli förvånad annars.
Herr talman! Det var ingen kritik mot försvarsministern utan bara en upplysning – att jag hade frågat Kent Härstedt om det hela innan. Jag tycker att det är väldigt bra att försvarsministern talar inför våra soldater, officerare och sjömän.
Men jag fick inte riktigt svar ändå. Vi vill att de internationella insatserna ska utvärderas och analyseras löpande. Detta har vi fått igenom för både Malipropositionen och Irakpropositionen, som kommer sedan. Frågan är fortfarande öppen: Vad skiljer Afghanistaninsatsen från Mali och Irak?
Herr talman! Jag tror att det är allmänt känt att det har gjorts en omfattande genomlysning av Afghanistaninsatsen. Tone Tingsgård har lett detta arbete. Det presenterades brett och diskuterades här i riksdagen. En genomlysning har gjorts där man på ett ordentligt och grundligt sätt har analyserat hela verksamheten.
Det har genomförts utvärderingar, och det tycker jag inte att man ska glömma bort. Jag tycker att de målsättningar som står i dokumentet är tydliga.
Herr talman! Sverige har sedan 2002 deltagit i militära insatser i Afghanistan, först genom den internationella säkerhetsstyrkan ISAF och sedan 2015 i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats RSM. Vi har alltså under 16 år deltagit i de militära insatserna i Afghanistan.
Vi kan känna stolthet över våra svenska soldater, som på ett föredömligt sätt engagerar sig för Afghanistans framtid. Man har gjort ett utmärkt arbete utifrån givna förutsättningar, och man har också betalt det högsta pris man kan genom att ta egna förluster.
Men utöver priset av egna förluster har det också varit en kostsam historia för Sverige. Insatsen i Afghanistan har mellan tummen och pekfingret kostat över 9 miljarder kronor under dessa år. Samtidigt har många års politisk misskötsel av vår egen försvarsmakt, där man prioriterade bort vårt eget territorialförsvar till förmån för internationella insatser i fjärran land, gjort att vi i dag behöver alla medel till att bygga upp ett eget territorialförsvar, kapabelt att möta hot här i vårt närområde.
När det gäller Afghanistan, herr talman, anser vi att även om den svenska armén har utfört en föredömlig insats måste en bortre gräns sättas för det svenska engagemanget där. I 16 år har vi haft militär insats till en hög kostnad. Vi menar att gränsen är passerad sedan flera år tillbaka.
Innan uppgörelsen kom till mellan tidigare alliansregering och Socialdemokraterna om den svenska insatsen inom ramen för ISAF verkade det som om Socialdemokraterna hade liknande tankar. I sin följdmotion till alliansregeringens proposition skrev man:
”Vi vill dock poängtera att ambitionen med de svenska insatserna och ISAF:s verksamhet i Afghanistan bör vara att afghanska myndigheter så snabbt som möjligt kan ansvara för befolkningens säkerhet utan internationell militär närvaro. När det bedöms att detta är uppfyllt kan de internationella styrkorna dras tillbaka.”
Jag vill därför fråga Socialdemokraterna och regeringen: Finns det någon bortre gräns för när den svenska insatsen avslutas? Eller ska vi fortsätta att år efter år bara förlänga denna insats? Tycker man att kostnaderna för insatsen är försvarbar med tanke på utvecklingen i landet?
Man kan tycka att efter dessa 16 år inom ramen för RSM borde de utbildningsinsatser som Sverige har bidragit med gjort att afghanerna själva i stället kan ansvara för utbildningen av egna säkerhetsstyrkor. Annars verkar det vara en meningslös insats – om vi ska utbilda och utbilda men att de själva inte tar över utbildningskapaciteten.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 1.
Herr talman! Tack för din fråga, Björn Söder!
Du frågade om det finns någon bortre punkt för vårt engagemang i Afghanistan. Jag utgår från att detta gäller vårt engagemang i dess helhet: både det humanitära och det militära.
Vi ser vårt engagemang som en helhet – politiskt, humanitärt och militärt. Vi har gett oss in i ett engagemang i Afghanistan där vi har lovat att vara en långsiktig partner. I ett sådant skede, när vi ger oss in på det sättet, kan karaktären hos vårt engagemang skifta över tid.
Vi har haft mandat från Sveriges riksdag att under vissa perioder ha 500 soldater på plats, med möjlighet till upp till 900. Vi har haft ett humanitärt engagemang som har varit betydligt mindre, men i dag är detta vårt absolut största biståndsland. Vi har också haft en politisk utveckling i relationen mellan våra länder. Vi har öppnat ambassader, och vi har kontinuerligt politiskt utbyte, vilket vi har haft under olika regeringar under åren.
Svaret på din fråga är därför: Nej, det finns ingen definierad slutpunkt för vårt engagemang i Afghanistan. Vi har lovat att vara en långsiktig partner. I dag kommer vi att fatta beslut om att förlänga det mandat vi diskuterar med ett år.
På den humanitära sidan har vi en betydligt mer långsiktig plan, fram till 2024, men politiskt har vi förbundit oss att vara en partner långt in i framtiden. Vi ska bistå Afghanistan under resan från svåra omständigheter till en betydligt säkrare nivå.
Herr talman! När det gäller de humanitära insatserna tror jag inte att vi är oeniga. Sverigedemokraterna är också för att Sverige har ordentliga humanitära resurser och för att Sverige ger ett ordentligt bistånd till Afghanistan. Men man måste kunna skilja detta åt. Man kan inte bara se helheten, som Kent Härstedt gör, på det sätt att man inte accepterar eller inser att man på den ena sidan, med det militära, inte når fram så långt som man kanske skulle vilja.
Riksrevisionen har sagt att det saknas tydliga målsättningar och så vidare. Vi har en utredning som säger att den svenska insatsen inte har bidragit till att förändra säkerhetsläget i positiv bemärkelse. Då måste man inse att den militära insatsen kanske inte har varit så bra som man hade önskat.
När man nu går över till en utbildningsinsats föranleder det en fråga från mig. Man utbildar i år efter år, och Kent Härstedt säger att det inte finns någon bortre tidsgräns. Då skulle vi lika bra kunna förlänga insatsen i 10 eller 100 år nu på studs. Regeringen tar ju för givet att riksdagen bara kommer att köra igenom förslaget.
Då måste man ställa sig frågan: Ska inte utbildningsinsatsen leda till att våra svenska militärer utbildar afghanska säkerhetsstyrkor som i sin tur kan upprätthålla sitt eget utbildningssystem för att i sin tur utbilda sina säkerhetsstyrkor? Eller ska vi vara där hela tiden och fortsätta att utbilda och utbilda? Efter alla dessa år och alla dessa pengar Sverige har plöjt ned när det gäller den militära insatsen – om vi skiljer den från den humanitära – har det inte bidragit i någon större positiv bemärkelse. Det har slagits fast.
Med tanke på att vi har begränsade ekonomiska resurser och måste göra prioriteringar måste vi kanske inse att när det gäller de här pengarna och de här insatserna bör vi prioritera på ett annat sätt. Då föreslår Sverigedemokraterna att vi i stället prioriterar upprättande av det svenska territorialförsvaret.
Herr talman! Björn Söder säger att man måste kunna hålla isär de politiska, de humanitära och de militära insatserna. Jag delar inte denna uppfattning. Tvärtom skulle jag vilja säga att det finns mycket goda skäl att hålla ihop dem. Det gäller att se detta som en helhet där politiska reformer i landet mot korruption, för mänskliga rättigheter, för jämställdhet och annat ska gå hand i hand med humanitära insatser där vi försöker stödja en uppbyggnad av olika delar av det civila samhället genom sjukvård, skola och utbildning generellt.
Detta förutsätter att det finns säkerhet. Om det inte finns säkerhet finns inga förutsättningar för de andra sakerna. Man måste inte alls hålla isär detta, utan man måste hålla ihop det. Det är vår bestämda uppfattning, och jag tror att det finns ett starkt stöd för detta breda förhållningssätt.
Det finns som sagt inte någon slutpunkt. Jag tror att det gäller i alla våra internationella engagemang att vi måste vara ödmjuka inför komplexiteten på många av de platser där vi är engagerade via våra svenska trupper och där vi är engagerade på andra sätt militärt. Det gäller också där vi är involverade politiskt i medling eller i konfliktförebyggande åtgärder. Man måste vara ödmjuk. Det kan nästan tillskrivas sverigedemokratisk naivitet eller okunskap att man inte har förståelse för hur komplexa och sammanflätade omständigheterna är på många av de här platserna. Men det kanske kommer.
Herr talman! Om en insats visar sig vara ineffektiv eller i alla fall inte ge det resultat som man vill måste man kunna tänka om. Man kan inte fortsätta att skicka trupp utomlands och fortsätta att finansiera det när det visar sig att det inte bidrar.
Vi tycker att Sverige har gjort en insats i Afghanistan. De som har varit där har med de givna förutsättningarna gjort en bra insats. Men på det stora hela har det inte gett något resultat, vilket utredningen har fastställt.
Då måste man kunna inse att det kanske är läge att prioritera andra saker och låta andra aktörer ta över. Kent Härstedt säger att det är naivt. Men det är naivt att tro att Sverige ska lösa Afghanistans problem. Det är samma naiva inställning som har kännetecknat Sveriges hållning de senaste decennierna – ja, sedan Olof Palmes tid när man klev upp på höga hästar, åkte ut i världen och skulle berätta för andra länder hur de skulle bete sig och uppträda och hur de skulle sköta sina inre angelägenheter.
Det är samma naiva inställning att tro att Sverige ska lösa hela världens problem. Det hade varit fantastiskt om det hade varit så. Det hade varit fantastiskt om Sverige kunde lösa hela världens alla problem så att vi kunde få en fantastisk värld där alla människor lever bra. Men så är det inte, och vi har en liten, begränsad resurs där vi måste prioritera.
Vi sverigedemokrater tycker att det är felprioriterat att fortsätta med den militära insatsen i Afghanistan trots bristen på resultat. I stället borde Sverige fokusera på att rusta vårt eget försvar här hemma – och givetvis fortsätta med de humanitära insatser vi gör i Afghanistan. Men låt andra ta över sin säkerhet, och framför allt: Låt afghanerna själva ta över sin egen säkerhet genom de utbildningsinsatser de tidigare har fått från svensk sida!
Herr talman! Det engagemang som Sverige har i Afghanistan är långsiktigt. Det började dessutom långt innan de krig inleddes som under de senaste decennierna har präglat Afghanistan. Det är ett engagemang som ytterst handlar om att stödja den afghanska befolkningen och utvecklingen av Afghanistan som land.
Landet har alltså under decennier präglats av krig och konflikter. Det har gjort att det internationella samfundet har bidragit med olika militära insatser på senare år. Sverige har funnits där länge, mycket länge, med humanitärt stöd men nu också ganska länge med militärt stöd.
Vi gör båda delar, och det är viktigt att vi gör båda delar. De senaste åren har vi ökat det humanitära stödet ytterligare och minskat det militära stödet. Men det är ett långsiktigt militärt engagemang vi har. Det innebär inte att vi kan fatta beslut och säga att insatsen nu gäller i 5, 10 eller 15 år. Det långsiktiga är ambitionen, och sedan måste situationen allteftersom avgöra hur vår militära insats formas. Därför är det viktigt att vi här i riksdagen med regelbundenhet har möjlighet att få förslag från regeringen, värdera dem och debattera dem och fastställa nästa period med det mandat som styr den svenska militära insatsen i Afghanistan.
Det är ett mandat som folkrättsligt i dag bygger på en inbjudan från den afghanska regeringen, och det är något som välkomnas av FN:s säkerhetsråd. Det som i dag görs och fortsatt ska göras är att ge råd till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Syftet är att de ska kunna utvecklas så att de i ännu högre grad än i dag själva kan ta ansvar för säkerheten i Afghanistan. De står inför stora utmaningar. De har ställts inför en situation där den internationella insatsen totalt sett har minskat kraftigt. Det har tyvärr lett till ökat våld och ökade konflikter i landet.
Nu ser vi hur den totala internationella insatsen återigen ökar något, även om det inte alls är till de storlekar som vi har sett tidigare. Sveriges insats är oförändrad antalsmässigt. Men den är ändå viktig och fyller en funktion.
I det arbete som vi gör är en av de viktigaste sakerna att vi också i detta arbete lyfter fram kvinnors roll. Det handlar i den proposition som nu har kommit från regeringen och i andra propositioner om att fokusera på genomförandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnors roll i freds- och säkerhetsarbetet. Detta gör att vi utbildar vår egen svenska personal i 1325, och det har också lett till att Nato numera i sina utbildningar tar med 1325-arbetet. Långsiktigt har Sverige definitivt haft en påverkan på hur kvinnors roll i konflikten uppmärksammas.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)
Herr talman! Skälet till att jag begärde replik i detta sena skede i debatten är att jag i betänkandet på s. 9 har uppmärksammat en formulering som är av viss betydelse. Den finns under rubriken Utskottet ställningstaganden, där utskottet anför följande: Utskottet kan således konstatera att regeringens formulering om nationella mål för insatserna har förbättrats men att det finns utrymme för fortsatt utvecklingsarbete i syfte att också göra målen uppföljningsbara.
När man läser den här formuleringen i betänkandet under Utskottets ställningstagande framstår det möjligen som lite konstigt att en motion som undertecknad har lämnat in i precis det här syftet inte blir bifallen. Icke förty efterlyser utskottet just uppföljningsbara mål. Med all respekt för försvarsministerns uppräkning av målen som anges i propositionen och som ju handlar om att förbättra förmågan hos de afghanska säkerhetsstyrkorna, implementera resolution 1325 etcetera håller jag med om att det är målsättningar, men det är inga uppföljningsbara målsättningar, vilket är vad utskottet är ute efter.
Herr talman! Jag uppmärksammade samma formuleringar i betänkandetexten och slogs också av tanken att motionen kanske borde ha varit bifallen även i detta betänkande.
I nästa debatt som vi kommer till snart och som handlar om insatsen i Irak har vi en bred enighet över blockgränserna om att bifalla ett likartat yrkande. Vi har inte andra ambitioner om hur målen för den här insatsen ska utvärderas eller kunna utvärderas än vad vi har när det gäller Irakinsatsen.
Tyvärr har vi alltså inte varit helt konsekventa, kan man konstatera, i hur vi har hanterat motionerna. Dock tycker jag att vi är konsekventa i hur vi ser på vikten av utvärdering och vikten av att fortsätta utveckla målformuleringarna.
Det har gjorts väsentliga framsteg i hur målformuleringarna är gjorda, och det är precis som utskottet påtalar i båda de här betänkandena att det fortfarande finns möjligheter att utveckla de här målformuleringarna.
Sedan finns det också andra beslut – det är viktigt att komma ihåg det – som har tagits här i riksdagen som handlar övergripande om hur vi ska ha mål för och utvärdering av alla våra internationella insatser. Det är en viktig grund för att kunna utvärdera Afghanistaninsatsen, Irakinsatsen och andra insatser.
I sak tror jag att vi är ganska brett överens. En möjligen mer korrekt hantering hade varit att bifalla motionen – jag medger det.
Herr talman! Jag vill tacka Kenneth G Forslund för hans uppriktighet när det gäller det här ställningstagandet. När ordföranden för det sammansatta utskottet säger att det kanske hade varit mer konsekvent att bifalla motionen från undertecknad kan jag bara konstatera att jag känner mig nöjd och tacksam över det beskedet.
Herr talman! Jag tackar för det erkännandet från Allan Widman.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 14.)
Kammaren biföll utskottets förslag
Kammaren biföll utskottets förslag
| Parti | Ja | Nej | Avstående | Frånvarande |
|---|---|---|---|---|
| S | 97 | 0 | 0 | 16 |
| M | 71 | 0 | 0 | 12 |
| SD | 0 | 39 | 0 | 7 |
| MP | 20 | 0 | 0 | 4 |
| C | 18 | 0 | 0 | 4 |
| V | 0 | 19 | 0 | 2 |
| L | 16 | 0 | 0 | 3 |
| KD | 12 | 0 | 0 | 4 |
| - | 0 | 2 | 0 | 3 |
| Totalt | 234 | 60 | 0 | 55 |
Kammaren biföll utskottets förslag
Kammaren biföll utskottets förslag
| Parti | Ja | Nej | Avstående | Frånvarande |
|---|---|---|---|---|
| S | 97 | 0 | 0 | 16 |
| M | 0 | 71 | 0 | 12 |
| SD | 39 | 0 | 0 | 7 |
| MP | 20 | 0 | 0 | 4 |
| C | 0 | 18 | 0 | 4 |
| V | 1 | 0 | 18 | 2 |
| L | 0 | 16 | 0 | 3 |
| KD | 0 | 12 | 0 | 4 |
| - | 2 | 0 | 0 | 3 |
| Totalt | 159 | 117 | 18 | 55 |
Kammaren biföll utskottets förslag
Kammaren biföll utskottets förslag
| Parti | Ja | Nej | Avstående | Frånvarande |
|---|---|---|---|---|
| S | 97 | 0 | 0 | 16 |
| M | 71 | 0 | 0 | 12 |
| SD | 39 | 0 | 0 | 7 |
| MP | 20 | 0 | 0 | 4 |
| C | 18 | 0 | 0 | 4 |
| V | 0 | 19 | 0 | 2 |
| L | 16 | 0 | 0 | 3 |
| KD | 12 | 0 | 0 | 4 |
| - | 2 | 0 | 0 | 3 |
| Totalt | 275 | 19 | 0 | 55 |
Ett betänkande innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. På den här sidan kan du följa ärendets gång och ta del av debatt och beslut.
