Fiskeripolitik

Anf. 145 Victoria Tiblom (SD)

Herr talman! Ålfisket i Sverige är inte bara en näring; det är ett kulturarv. Det är en levande tradition som sträcker sig hundratals år tillbaka, i vissa delar av landet sannolikt tusentals år. Det finns arkeologiska och historiska belägg för att ålfiske troligen förekommit redan under bronsåldern.

Längs våra kuster, inte minst i Skåne, i Blekinge och på Öland, har ålen varit en självklar del av det lokala livet. Den har gett mat på bordet, inkomster till familjer och identitet åt hela bygder. I dag står Skåne och Västra Götaland tillsammans för över hälften av Sveriges primärproduktion av livsmedel och brukar med all rätt kallas för vårt lands skafferi. Men ålfisket står vid ett vägskäl.

Herr talman! Vi vet att den europeiska ålen är hårt pressad. Bestånden har minskat kraftigt sedan 1980-talet. Därför har Sverige, liksom övriga EU, infört strikta regler. I dag är ålfisket kraftigt begränsat och tillståndspliktigt. Licenserna är få, säsongen är kort och kontrollen är omfattande. Detta är en realitet vi måste förhålla oss till.

Herr talman! Men reglering betyder inte att traditionen saknar värde, tvärtom. Just därför att fisket i dag är så strikt reglerat bedrivs det i huvudsak av ett fåtal yrkesfiskare med stor kunskap, lång erfarenhet och en stark känsla av ansvar. De är inte rovdriftens företrädare, utan de är förvaltare av en tradition och ett hantverk som har förts vidare genom generationer.

Ålfisket är mer än själva fångsten. Det handlar om kunskap om kustströmmar, väder, redskap och rökningsmetoder. Det handlar om ålabodar, lokala högtider och matkultur. Det är en del av det immateriella kulturarv som ger Sverige djup och kontinuitet. Om vi låter ålfisket dö ut riskerar vi inte bara att förlora en näring utan också en del av vår historia.

Samtidigt finns ett allvarligt problem: generationsväxlingen. I dag är medelåldern bland de licensierade ålfiskarna hög, och många närmar sig pension. Men unga människor vågar inte ta över eftersom framtiden upplevs som osäker. Regelverken ändras, och tillstånden är personliga och svåra att överlåta.

Herr talman! Investeringar i redskap och anläggningar blir riskabla när ingen vet om fisket finns kvar om fem eller tio år. Resultatet blir att den kunskap som byggts upp under decennier riskerar att gå förlorad över en natt.

Detta är ett politiskt ansvar. Vi måste klara av två saker samtidigt: att värna ålens återhämtning och att värna det småskaliga traditionella fisket. Det är inte motsatser. Det är en balansfråga.

Om ålfisket redan i dag är hårt begränsat och kontrollerat måste vi fråga oss om det verkligen är det småskaliga kustfisket som är den avgörande orsaken till ålens problem. Eller handlar det i högre grad om vandringshinder, vattenkraft, miljögifter och internationella faktorer under hela ålens livscykel från Sargassohavet till Östersjön?

En seriös politik måste ta ett helhetsgrepp. Det innebär att vi fortsätter att arbeta för fria vandringsvägar, bättre miljöåtgärder och internationellt ansvarstagande. Men det innebär också att vi skapar rimliga och långsiktiga villkor för de få yrkesfiskare som fortfarande bedriver ålfiske. Det behövs tydliga och förutsägbara regler, och det behövs lösningar som möjliggör generationsskiften. Vi behöver också erkänna ålfisket som ett kulturarv, inte behandla det som en rest från det förflutna.

Herr talman! Ett samhälle som kapar banden till sina traditioner riskerar att förlora sin förankring. Ålfisket är en påminnelse om det Sverige som byggdes av kustbor, fiskare och småföretagare. Det är småskaligt, lokalt och djupt förankrat i ansvarstagande. Vi ska inte romantisera, men vi ska heller inte reflexmässigt avveckla. Låt oss i stället förena miljöansvar med respekt för tradition. Låt oss ge nästa generation möjlighet att ta över under hållbara former. Låt oss visa att Sverige kan både bevara och förvalta, inte bara förbjuda och avveckla. Ålfisket är en del av vårt arv, och det är värt att ta ansvar för.

Avslutningsvis: Kom ihåg att om vi inte värnar våra fiskare i fredstid har vi heller inga fiskare i orostider.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Anf. 146 Tomas Kronståhl (S)

Herr talman! Jag tackar Victoria Tiblom för ett engagerat och bra anförande, och när det gäller ålfiskets betydelse delar jag ledamotens uppfattning till 100 procent. Jag står i nästan ständig kontakt med många av ålfiskarna i bland annat Blekinge, och deras problematik är svår. Ålen har ju minskat kraftigt, och vi har stora problem med återhämtningen. Ålen är krisdrabbad. Den är utsatt för fiske redan som liten glasål, så när den kommer till våra vatten och ska fiskas av våra fiskare är det ont om den. Därför har vi varit ganska restriktiva och stoppat ålfisket så långt det är möjligt. Det beviljas inte heller några nya licenser för ålfiske, men man kan möjligtvis ärva en licens.

Det absolut största hotet mot ålen är dock att det saknas fria vandringsvägar förbi vattenkraftverken. Sverigedemokraterna har ju varit väldigt lyckosamma i Tidösamarbetet när det gäller att få igenom sin politik. Om detta verkligen är er politik, kommer då vandringsvägar förbi vattenkraftverken att bli verklighet?

Anf. 147 Victoria Tiblom (SD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Här i riksdagen har vi haft förmånen att delta i flera olika seminarier om ålfiske och annat fiske. Jag har också haft möjlighet att åka till Österlen och träffa just ålfiskare. En sorglig siffra vi har fått ta del av är att av 1 600 vattenkraftverk i Sverige har mindre än 4 procent fria vandringsvägar för fisk. Vi fick också ett konkret exempel: För ett av vattenkraftverken hade det tagit elva år att få igenom att på egen bekostnad bygga en vandringsled för fisk. Där var en av de stora motståndarna miljödomstolen.

Det måste alltså till förändringar, och jag tror att detta engagerar över partigränserna eftersom det är viktigt för oss alla.

I Tidösamarbetet finns inte så mycket jordbrukspolitik eller fiskepolitik. Vi får därför fortsätta det arbetet utanför Tidösamarbetet. Jag tror att det finns många saker som vi kan enas om, inte minst när det gäller fisket.

Anf. 148 Tomas Kronståhl (S)

Herr talman! Jag kan konstatera att det finns en ganska stark och stor politisk majoritet i Sveriges riksdag för att verkställa de åtgärder som krävs för vattenkraften.

Det som har skett är att regeringen har valt att senarelägga och stoppa den modernisering av vattenkraften som vi påbörjade redan under den förra mandatperioden. Då avsatte vi medel för att få till stånd viktiga vandringsvägar för fisken, åtminstone vid de vattenkraftverk som förstör mest. Det finns fler fiskarter än ålen som skulle gynnas av detta. Både lax, öring och andra vandringsfiskar skulle ha stor glädje av sådana vandringsvägar.

Jag kan hjälpa ledamoten med lite argument, om inte dessa argument räcker. När det gäller äganderätten har vi haft många diskussioner om skog och annat. Där har äganderätten varit väldigt viktig, herr talman, utifrån aspekten att vi inte ska ge oss in och beskära möjligheten att utveckla sin skogsgård eller lantbruksgård.

När det gäller äganderätten till vatten, till exempel de vatten som finns i närheten av vattenkraftverk, finns det säkert människor som har fiskerätt i dessa vatten, men det kommer ju ingen fisk dit. Det finns alltså ingen möjlighet att nyttja äganderätten där eftersom fiskarna helt enkelt inte kan ta sig förbi vattenkraftverken. Det är ett bra argument som ledamoten kan använda så att vi kan få till stånd fria vandringsvägar vid våra vattenkraftverk.

Anf. 149 Victoria Tiblom (SD)

Herr talman! Jag tror att det finns många gemensamma vägar framåt här. Något som vi måste göra gemensamt är att förenkla regelverken. Det hör vi från både lantbrukare, bönder och fiskare. Det handlar om Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket och i viss mån även länsstyrelserna. Det är svårt att veta vem som tar ansvar och vart man ska vända sig.

Ålfiskarna berättade för mig att i Östersjön måste ålen vara 70 centimeter lång, men i Öresund behöver den bara vara 45 centimeter. De ålar som slängs tillbaka här fiskas alltså upp igen i Öresund. Likaså har tidsfönstret för att fiska ål blivit så kort att man inte får fiska när det egentligen är bästa tiden att göra det, nämligen lite senare på hösten.

Vi gör en sak med ena handen, och sedan gör vi något annat med andra handen. Där tror jag att vi behöver enas och gå framåt om vi ska kunna bevara inte bara ålfisket utan även vårt andra fiske.

Jan Riise (MP)

Anf. 150 Jan Riise (MP)

Herr talman! Tack, ledamoten, för inlägget! Jag blev en aning förvånad efter hand som det utvecklades till ett försvar för ålfisket.

Jag är av den diametralt motsatta uppfattningen att enda sättet vi kan rädda ålen på är att inte fiska den och därmed inte äta den under en period. Det finns en liten spillra kvar, som en del uppskattar till cirka 1 procent av den mängd ål som vi har haft tidigare och som har kunnat sysselsätta de ålfiskare som finns i Östersjön och för all del också på västkusten.

Jag undrar hur Sverigedemokraterna och ledamoten Tiblom ställer sig till detta. Vore det inte bättre att helt sluta fiska, sluta sälja och sluta äta ål under en period? Det är så man har gått fram på andra håll i världen med andra fiskar – man har stoppat det helt. Såvitt jag förstår finns det en EU-överenskommelse om förbud mot ålfiske under en längre period i alla medlemsländer, för att ålen ska få en chans att återhämta sig.

Anf. 151 Victoria Tiblom (SD)

Herr talman! Det är trevligt att träffa ledamoten här – vi satt ju i konstitutionsutskottet tillsammans tidigare.

Innan ålen blir den ål som vi vill fånga och äta är den en glasål. Där finns ett stort problem, nämligen att EU tillåter i första hand Frankrike, som är ett dominerande land i EU, att fiska otroligt mycket glasål ute i Atlanten. Det gör att ålarna inte hinner växa till sig. Här finns det diskussioner, men EU kommer aldrig att släppa på det. Frankrike har för mycket att säga till om.

De ålfiskare jag har talat med har varit ansvariga för att plantera ut ål. Enligt deras beräkningar har de genom åren planterat ut fler ålar än vad de har fiskat upp.

Precis som ledamoten Kronståhl nämnde tidigare är det fler fiskar som drabbas av kraftverken. Vi fick se ganska skakande bilder i SVT:s dokumentär på de stackars fiskarna som hoppade upp mot kanten om och om igen i ett desperat försök att ta sig uppströms.

Jag tror inte att ett totalstopp för det svenska ålfisket är det som gynnar oss bäst, för då försvinner som sagt en väldigt stark tradition här hos oss. Det är nog bättre att försöka påverka EU mer när det gäller glasålen.

Jan Riise (MP)

Anf. 152 Jan Riise (MP)

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Jag har stor förståelse för kulturarvsdiskussionen och är lite engagerad i det som sker när det gäller fisket i Öresund och mina hemtrakter Kattegatt och Skagerrak.

Stora delar av den fiskekultur som fanns när jag var liten finns inte kvar. Då kunde man gå och handla en rad olika sorters fiskar direkt från båten. Jag säger inte att man måste vara nostalgisk och vilja ha allt som det var förut, men jag är nog ändå av den uppfattningen att vi måste göra en uppoffring under en period för att vara helt säkra på att vi ska få tillbaka ålen. Jag är inte säker på att perioden blir så lång att alla kunskaper om ålfiske och beredning av ål hinner går förlorade.

När det gäller kraftverken har vi en stor uppgift framför oss. Jag var och tittade på Hertingforsen i Falkenberg för inte så länge sedan. Det är ett jättefint ställe där man har lyckats återspränga dammar. Man har stängt ett av två kraftverk i centrala Falkenberg, och så har man skapat vandringsvägar. Man fick den genialiska idén att sätta gallret i 45 graders vinkel i stället för tvärs över, för då kan de fiskar som är väg nedströms visas ut på ett ganska smärtfritt och smidigt sätt.

Vi måste använda alla sätt. Vi måste ta kraftverken på allvar. Vi måste försöka hitta lösningar på detta så att fler kan åstadkomma det. I lagarna har vi det motsatta problemet. Där vill man inte att något ska göras från kraftverkens sida. Vi måste hitta ett sätt att bevara kulturarvet utan att äta ål under en period.

Anf. 153 Victoria Tiblom (SD)

Herr talman! Om det är något vi måste värna så är det den blå näringen. Precis som ledamoten sa har hela kusterna och vårt fiske utarmats genom åren. Samtidigt står vi inför utmaningen att öka vår självförsörjningsgrad. Där är fisket viktigt.

Det gäller att hitta en väg framåt där vi kan ha ett hållbart fiske samtidigt som vi har kvar den blå näringen, fisket och våra fiskar. Det är ingen lätt väg, men jag hoppas att vi tillsammans kan gå framåt och också förenkla regelverken för fiskarna.

Anf. 154 Tomas Kronståhl (S)

Herr talman! I dag ska vi debattera fiskepolitiken. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nummer 3, som handlar om att pausa det storskaliga trålfisket i Östersjön.

Det här blir min sista fiskedebatt i denna kammare. Jag måste börja med att konstatera att jag tycker att dessa debatter har varit både intressanta och lärorika. De har enligt min mening satt fokus på de problem och svårigheter vi har.

Jag tycker även att debatterna de senaste åren har varit mer resultatinriktade än tidigare, med större vilja att faktiskt lösa grundproblemen i dagens fiskeripolitik.

Jag kommer även i denna debatt att i mycket stora delar uppehålla mig vid det akuta och känsliga läge som vi har i Östersjön.

Herr talman! Östersjön är ett av världens mest känsliga hav. Övergödningen, klimatförändringarna och ett alldeles för hårt fisketryck har tillsammans pressat våra viktigaste fiskbestånd till akut hotade i princip i hela Östersjön. När viktiga nyckelarter som torsk, sill och strömming hotas till själva sin existens rubbas faktiskt hela havets näringskedja. Sill och skarpsill utgör viktig föda för väldigt många rovfiskarter, som vid brist på denna föda får väldigt svårt att klara själva sin existens men kanske framför allt att växa till sig och bli livskraftiga.

Den akuta situationen för fisken i Östersjön får, om vi inget gör, följder som sträcker sig bortom yrkesfisket och fisket. Ett hav utan liv vore ett fullständigt misslyckande för alla inblandade, inte minst för oss i politiken som faktiskt kan påverka och göra något åt denna situation. Vi är skyldiga att ta de varningssignaler vi får på allvar. Vi måste vägledas av både fakta och vetenskap och inte tillåta att kortsiktiga vinstintressen år efter år slår ut en långsiktigt hållbar förvaltning, som i detta fall är helt avgörande för alla inblandade – både för dem som önskar fortsätta fiska och för dem som värnar ett levande hav.

Hur vi agerar nu kommer att vara helt avgörande för om vårt älskade Östersjön i framtiden ska vara ett levande hav eller ett varnande exempel på vad som händer om ansvar och åtgärder ständigt skjuts på framtiden.

Internationella havsforskningsrådet, Ices, har under en följd av år varnat för en total kollaps för flera av bestånden. Trots vetskapen om detta faktum har man låtit det storskaliga pelagiska fisket efter djurfoder fortsätta.

Herr talman! Jag känner ett allt starkare stöd och intresse, inte bara från allmänheten, att med krafttag och reella åtgärder göra vad som krävs för att rädda våra fiskbestånd för framtiden. Det finns även ett allt starkare stöd för att skifta fokus för fiskeriförvaltningen, som i dag handlar om att till allra största del fiska till djurfoder med stora pelagiska trålare som fångar nästan 90 procent av all fisk i Östersjön. Dessa stora trålare skulle inte ens om viljan fanns ha möjlighet att lämna sin fångst i några svenska hamnar i Östersjön.

Vi socialdemokrater vill ta krafttag mot detta vansinniga rovfiske till djurfoder och ställa om till ett betydligt mer småskaligt och hållbart fiske med tydligt fokus på humankonsumtion, alltså mat på tallriken. Vi föreslår därför bland annat ett totalstopp och en paus för fisket med de stora pelagiska trålarna till dess att en tydlig återhämtning av både torsk och sill och andra hotade arter har skett och vi tydligt ser en livskraftig och förvaltningsbar population av dessa livsviktiga arter.

Herr talman! Framtidens fiskeriförvaltning ska, anser vi socialdemokrater, i alla svenska vatten i huvudsak vara fokuserad på fiske för humankonsumtion. Framtidens fiskeflotta i Östersjön måste, är vi övertygade om, utgöras av små och medelstora fiskefartyg som landar sin fångst i svenska hamnar, och fångsten måste till allra största del gå till humankonsumtion.

För att åstadkomma ett långsiktigt hållbart fiske där fokus ligger på detta krävs naturligtvis en rad åtgärder som vi inom politiken inte bara har en möjlighet att genomföra utan även, som jag ser det, en skyldighet att genomföra.

En hel del har faktiskt gjorts för att tydliggöra situationen. Inte minst röstade regeringen och Sverige nej till EU:s fiskekvotsbeslut för 2026 eftersom dessa kvoter även denna gång var alldeles för högt satta. Det var väldigt bra, enligt mig, och ett tydligt ställningstagande som visar att vi förhoppningsvis på allvar har påbörjat arbetet med att ställa om fiskeripolitiken i Östersjön. Tyvärr räckte inte argumentationen till för att övertyga och/eller förändra beslutet om kvotfördelning. Därför krävs det nu krafttag nationellt för att mildra effekterna av ett alldeles för stort uttag, som annars påskyndar den redan akuta situationen.

På kort sikt måste vi helt stoppa det storskaliga pelagiska fisket för att få till en snabb återhämtning av sill och strömming till förmån för det nu hotade småskaliga kustnära fisket. Vår fångstrapportering måste bli bättre och säkrare. I dag får Sverige alltför ofta kritik för felrapportering. Det är en enkel åtgärd att införa kameraövervakning för att garantera tillförlitlig rapportering.

Vi måste även införa ett fiskestopp under tiden fisken leker och förökar sig. Det måste ske när det passar den aktuella fiskarten, inte när det passar någon annan.

En betydligt bättre och intensivare förvaltning av både säl och skarv är nödvändig, inte minst för det småskaliga demersala fisket.

På lite längre sikt måste vi reformera dagens fiskekvotssystem för att säkerställa en bättre balans mellan förutsättningarna i de olika haven samt dagens fiskemetoder.

Dagens kvotsystem MSY, maximal hållbar avkastning, är bevisligen inte en fungerande modell då just hållbarheten tycks ha väldigt ringa betydelse. Ett alternativ vore att införa en beredskapskvot på kanske 10–20 procent för att säkerställa beståndens storlek så att fisken kan nyttjas som viktigt livsmedel i händelse av krig eller kris.

För att på sikt få till en långsiktigt hållbar fiskeflotta i Östersjön är det avgörande att vi på olika sätt främjar investeringar i återuppbyggnad av landningsmöjligheter, mottagning och beredning i flera svenska hamnar längs Östersjöns kust – detta för att möjliggöra och säkerställa en livsmedelsproduktion som i en framtid även kan vara lönsam, både här hemma och som exportvara.

Avslutningsvis, herr talman: Om regering och riksdag fattar de beslut som är nödvändiga för att rädda våra fiskbestånd i Östersjön och för att ge fiskeriförvaltningen en ny inriktning att gå från fiske till djurfoder till att fokusera fisket i samtliga våra vatten till humankonsumtion och successivt bygga upp en inhemsk mottagning och beredning, då är det min och vår övertygelse att fisket och fisken går en betydligt ljusare framtid till mötes.

Anf. 155 Joanna Lewerentz (M)

Herr talman! Jag tror att ledamoten Kronståhl får skylla sig själv när han säger att det är sista gången han har en fiskeripolitisk debatt. Då måste man ju passa på.

Jag tänkte prata lite om säl och skarv. Lokalt kan ju påverkan från säl och skarv ha väldigt negativ inverkan på många fiskbestånd och inte minst på de stora rovfiskar som ledamoten nämnde i sitt anförande. Det påverkar också småskaliga fiskare. Deras redskap och deras fångst påverkas negativt av just predationstrycket.

För Moderaterna och regeringen har det varit en självklarhet att miljöförvaltningen måste bygga på en helhet och inte bara på punktinsatser mot ett problem i taget. Man måste se till helheten. Vi driver på för utökad jakt på både säl och skarv just för att lokala fiskbestånd ska kunna återhämta sig och överleva.

Därför vill jag fråga ledamoten Kronståhl hur Socialdemokraterna ställer sig i frågan om jakt på säl och skarv som en åtgärd för att upprätthålla en viss balans i ekosystemet.

Anf. 156 Tomas Kronståhl (S)

Herr talman! Tack, Joanna, för en mycket viktig och väsentlig fråga!

Jag har även som jaktpolitiker diskuterat både säl och skarv vid många tillfällen, och jag har som boende vid kusten varit ute vid flera tillfällen och själv sett vad säl och skarv kan åstadkomma. Jag har nära kontakt med en fiskare på området som, för att verkligen garantera att jag ska få se sanningen, har tagit med mig ut med båt. Jag har fått se vad som görs med redskapen men även hur det går med själva fisket, som faktiskt påverkas väldigt akut.

När man läser om detta kan man ju tro att sälen och skarven inte påverkar mängden fisk så mycket, men jag tror att dessa rovdjur när fiskbestånden har minskat kraftigt faktiskt söker sig ganska kustnära och fångar den enklaste fisken. Då förstör man faktiskt ganska mycket för de småskaliga kustnära fiskare som fiskar nära land. Därför är det väldigt viktigt att vi ökar jakten på både säl och skarv. Vi är helt för detta.

Anf. 157 Joanna Lewerentz (M)

Herr talman! Det var klara besked från Socialdemokraterna. Det välkomnas alltid.

Socialdemokraterna står dock här i en väldigt svår position. Ledamoten Kronståhl vill i kammaren signalera handlingskraft och att man vill agera i riktning mot mer jakt på säl och skarv, men man kommer vid ett eventuellt regeringsskifte att vara beroende av andra partier. Dessa andra partier riskerar – kanske jag får säga – att vara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det är partier som konsekvent tonar ned påverkan av säl och skarv på bestånden. Det är en linje som i praktiken skulle innebära att jakten inte utökas utan snarare begränsas.

Jag kan egentligen hålla med alla som känner sig kritiska till att utöka den här jakten och tycker att det inte specifikt är sälens och skarvens fel att vi har hamnat i den situation vi nu är i. Jag tycker dock att vi också behöver vara pragmatiska och förhålla oss till verkligheten. När balansen i ekosystemet har rubbats måste vi göra vad vi kan för att återställa den, oavsett vems fel det är. Detta gäller kanske särskilt om det beror på mänsklig påverkan.

Min fråga till ledamoten är: Hur tänker Socialdemokraterna förena utökat jakttryck på säl och skarv med Miljöpartiets och Vänsterpartiets position i dessa frågor?

Anf. 158 Tomas Kronståhl (S)

Herr talman! Det är en sak som är frestande i detta. Vi var ju inne på nästan samma sak när vi diskuterade skogen, och även vid det tillfället uppmanade jag Joanna att lägga en röst på Socialdemokraterna, så att vi kommer över den magiska spärren och får den politik som både du och jag vill ha. Men det kanske inte är så troligt.

Skämt åsido vill jag ändå säga att jag i över 20 års tid har haft olika roller. Jag satt tidigare i viltvårdsnämnden – som det hette – i Kalmar län. Det var väl ett av de första länen som hade stora problem med skarven. Det handlade inledningsvis inte om just bekymret med angrepp på fiskeredskap och på fisken, utan det var mer att skarven förstörde ganska mycket i naturen och blev ganska illa ansedd.

Jag har ända sedan dess kämpat för att vi ska ha en betydligt större jakt på skarv. Jag tror att Joanna är från det län där vi befinner oss nu. Jag kan konstatera att det var först när skarven kom upp till skärgården i Stockholm – där den egentligen inte gjorde någon större skada mer än att vara i närheten av väldigt många fler människor, herr talman – som Länsstyrelsen i Stockholm bestämde att man skulle halvera stammen. Så bra har det inte gått för någon av oss andra.

Jag kan garantera att jag kommer att fortsätta att kämpa för att vi ska jaga både skarv och säl.

Anf. 159 Victoria Tiblom (SD)

Herr talman! Tack, ledamoten Kronståhl, för anförandet! Lycka till framöver, nu när det inte blir några fler fiskedebatter för ledamoten!

Jag funderar över en sak. Ledamoten nämnde att han vill sätta stopp för de stora trålarna och trålfisket i Östersjön. Men att dessa stora trålare ens har möjlighet att vara här och fiska beror på att Socialdemokraterna 2019 valde att förlänga det kvotsystem – ITQ-systemet – som infördes av Reinfeldt och den borgerliga regeringen 2009. Detta kvotsystem har inneburit en mycket högre koncentration av fiskerättigheterna och en handel med fiskerättigheter som inte fanns tidigare.

Om Socialdemokraterna hade valt att stoppa detta kvotsystem 2019 hade vi kanske inte sett de här stora trålarna.

Anf. 160 Tomas Kronståhl (S)

Herr talman! Tack, Victoria Tiblom, för frågan! Den är väldigt viktig.

Jag var ganska noga i mitt anförande med att säga att detta är ett bekymmer och att det här har pågått alldeles för länge. Jag skyllde aldrig på någon regering, utan jag konstaterade att felen är begångna vid tidigare tillfällen. Jag tror inte att man gjorde detta av ren negativism eller elakhet, utan man agerade nog efter bästa förmåga vid dessa tillfällen, och vi har inte förändrat det.

Vi konstaterade redan förra mandatperioden en tydlig nedgång av de viktiga arterna sill, strömming och torsk. Det vi från vår sida då föreslog var att vi skulle flytta ut trålgränsen och pausa fisket på prov. Vi kan konstatera att regeringen har fortsatt den politiken – men jag har inte heller skyllt på den här regeringen, utan jag har bara konstaterat att det tyvärr fortsätter att gå åt fel håll.

I det här fallet är det från min och vår sida alltså ingen politisk debatt på det sättet, utan avsikten är att försöka rädda fisken i Östersjön och framför allt att rädda det kustnära fisket och dem som faktiskt lever på det och fiskar för humankonsumtion och mat på tallriken.

Jag tycker att vi nu tillsammans måste ta tag i den här frågan för att verkligen se till att vi i framtiden har en levande Östersjö och levande fisk.

Anf. 161 Victoria Tiblom (SD)

Herr talman! Det stämmer att det är den här regeringen som har flyttat ut trålgränserna. Precis som ledamoten Kronståhl nämner är det någonting som den tidigare regeringen diskuterade men inte kom till skott med.

Jag menar att det fanns väldigt många möjligheter för den tidigare regeringen att göra någonting åt det här, men det hände inte så mycket. Däremot har den nuvarande regeringen gjort väldigt mycket för att rädda fisket i våra svenska vatten.

Anf. 162 Tomas Kronståhl (S)

Herr talman! Jag kan inte tacka för det Victoria Tiblom säger, det är ju inte möjligt, men jag kan konstatera att vi faktiskt kom till skott. Precis som den här regeringen har gjort gav vi uppdrag till Havs- och vattenmyndigheten och andra att genomföra, men det tar ibland tid.

Jag skulle till exempel kunna nämna vargjakt eller annat som det från den här regeringen finns höga ambitioner om men som inte heller går så bra. Man kan ju inte göra mer som politiker än att besluta saker och ting och försöka ge uppdrag till olika myndigheter för att få det verkställt. Om det sedan inte händer något får man faktiskt se till att göra om frågorna.

Det jag kan lova ledamoten Victoria Tiblom är att vi om vi får chansen igen garanterat kommer att säkerställa att rovfisket efter djurfoder stoppas – av flera skäl. Dels för att rädda bestånden i Östersjön, dels för att det är sådan usel ekonomi i detta rovfiske.

I dag får dessa trålare 4 kronor kilot för den sill som går till djurfoder. Om vi kan lyckas med att ställa om fiskeripolitiken i det här landet och ta till vara den resurs som faktiskt finns i Östersjön och landa, bereda, förvalta och ta hand om fisken får vi 144 kronor kilot.

För Socialdemokraterna – som verkligen är ett tillväxtparti eftersom vi inte bara vill betjäna oss själva utan skapa ett välfärdssamhälle för så många fler – är detta en fullständigt vansinnig politik som vi måste ändra på.

Anders Karlsson (C)

Anf. 163 Anders Karlsson (C)

Herr talman! Tack, ledamoten Tomas Kronståhl, för ett intressant föredrag!

Jag ser precis som ledamoten möjligheten att ta till storsläggan och förbjuda storskaligt fiske när man inte kan uppnå det på annat sätt. Men jag menar att det finns ett annat sätt.

Ledamoten underkände vetenskapen. Ices rekommenderar 30–40 procents säkerhetsmarginal. Hade det inte varit rimligt att se det som en möjlighet innan man börjar prata om att stoppa storskaligt fiske?

Det finns en anledning till att fisket är storskaligt i dag, och det är arbetsmiljön. Det finns en problematik kring att flytta ut trålgränsen. De små trålarna har inte möjlighet att gå särskilt långt ut. De stora trålarna har en bättre arbetsmiljö och mer acceptabla sociala förhållanden för fiskare. Det tas sällan upp i debatten. Det är möjligt att vi ska föra den debatten någon annanstans, men jag är samtidigt intresserad av att höra vad Socialdemokraternas ledamot Tomas Kronståhl anser om just arbetsmiljön när det gäller att bedriva fiske.

Anf. 164 Tomas Kronståhl (S)

Herr talman! Tack, Anders Karlsson, för frågan!

Arbetsmiljön är naturligtvis oerhört viktig. Jag har dock besökt dessa trålare. I framtiden ska storskaliga industritrålare pausas i Östersjön – alltså de storskaliga pelagiska trålare som i huvudsak fiskar efter djurfoder. De behövs, men de behövs inte här utan i andra vatten. Östersjön är ett för litet hav för dessa stora båtar.

Herr talman! Jag tänker bland annat på Rigabukten. Där finns det en överenskommelse mellan två länder. Man har försökt förvalta sin fisk på ett klokt sätt. Man är fortsatt väldigt intresserad av att den ska gå till humankonsumtion. Därför har man förbjudit de allra största båtarna. Man har små och medelstora båtar. Man har också fiskeförbud när det är lekperioder för att behålla beståndet.

Jag får återkomma till arbetsmiljön i min nästa replik, men jag kan konstatera att vi i det här fallet måste försöka skapa ett fiske som är hållbart över tid och som vi faktiskt kan dra nytta av, både vi som land när det gäller bättre intäkter och de som ska fiska och leva på fisken.

Anders Karlsson (C)

Anf. 165 Anders Karlsson (C)

Herr talman! Jag tackar Tomas Kronståhl för detta svar. Det blir intressant att höra vad ledamoten kommer fram till gällande arbetsmiljön.

En annan sak är miljöaspekten. Vi ska ha mer humankonsumtion, men vi har ett problem i Östersjön. Livsmedelsverkets rekommendation är att kvinnor i fertil ålder och även unga ska vara väldigt försiktiga med konsumtion av fisk. Men vi skulle kunna äta betydligt mer fisk, för det är ett utmärkt livsmedel. Jag hörde inte ledamoten någon gång i sitt anförande ta upp den problematiken. Ska vi ha fler landningsmöjligheter och äta mer fisk? Har ledamoten någon idé om hur problematiken som trots allt finns ska hanteras?

Anf. 166 Tomas Kronståhl (S)

Herr talman! Det var två frågor till.

När det gäller arbetsmiljön har jag vid besök på både små och medelstora fiskebåtar kunnat konstatera att om man får upp lönsamheten går det att bygga väldigt bra sådana båtar med god arbetsmiljö. Det är självklart viktigt. Därför är det också viktigt att fiska en fisk som man kan ta 144 i stället för 4 kronor kilot, som faktiskt är det den säljs för i dag.

Rekommendationerna från WWF och andra måste vi jobba på tillsammans. Vi kan konstatera att fisken som fiskas i dag och som testas nästan alltid ligger under gränsvärdena med stor marginal. Vårt grannland Finland, till exempel, har helt andra rekommendationer och ser nyttigheten som betydligt viktigare än den eventuella risken med att äta fisk från Östersjön. Jag anser att vi inom politiken tillsammans med näringen självklart bör arbeta för att marknadsföra denna råvara så att den blir accepterad på ett helt annat sätt.

Sedan måste vi naturligtvis också tillsammans se till att successivt bygga upp en marknad där kommuner, offentliga verksamheter och andra köper råvaran så att marknaden kommer igång på allvar och kan gynna tillväxt av fiske för tallriken, alltså humankonsumtionen.

Anf. 167 Joanna Lewerentz (M)

Herr talman! Sveriges historia är oupplösligt sammanflätad med havet. Långt innan järnvägar och bilvägar band samman landet var havet vår främsta länk till omvärlden och en av de viktigaste källorna till mat, handel, försörjning och utveckling. I generation efter generation har människor längs våra kuster levt av och med havet. Fisket formade samhällen, gav arbete, lade grunden för svensk livsmedelsförsörjning och skapade kulturer som fortfarande präglar våra kusttrakter och mattraditioner.

Havet har burit vår säkerhet och vårt välstånd som handelsväg, som naturresurs och som livsrytm för hela kustbygder. Men med tiden har också påfrestningarna ökat. Östersjön har blivit ett av världens mest belastade hav. Fiskbestånd som en gång var en självklar del av vår mathushållning har pressats tillbaka.

Det småskaliga fisket som i sekler var en central del av kustsamhällets livskraft har fått allt sämre förutsättningar. Samtidigt har den ekologiska krisen fördjupats. Övergödning, miljögifter, klimatförändringar, felaktiga förvaltningsbeslut och decennier av för höga kvoter i EU har tillsammans skapat en situation där både natur och näring hotas.

Herr talman! I det här sammanhanget vill jag också lyfta fram insjöfisket, som ibland hamnar lite i skuggan av diskussionen om haven men som spelar en viktig roll både ekologiskt och kulturellt. Våra sjöar och vattendrag bär en lång tradition av småskaligt fiske – ofta för humankonsumtion – i nära samspel med både natur och lokalsamhällen. Det kustnära fiskets utmaningar känns igen även här. Det handlar om bestånd som behöver förvaltas varsamt och vattenmiljöer som påverkats av övergödning och vandringshinder.

För Moderaterna är det tydligt att även insjöfisket måste värnas som en del av vår livsmedelsberedskap och blå näring. Fiskeripolitiken rör således inte bara kustfrågor. Det är nationella frågor. Det handlar om biologisk mångfald, om livsmedelsberedskap, om ekonomisk utveckling och om vårt ansvar att lämna efter oss friskare hav, sjöar och vattendrag till kommande generationer. När vi talar om fisket i dag talar vi inte bara om en näring utan om ett arv, en identitet och en strategisk framtidsfråga för Sverige.

Herr talman! Under den här mandatperioden har regeringen tagit flera avgörande steg för att vända utvecklingen i världens mest belastade innanhav. Vi har gått från ord till handling med konkreta åtgärder som stärker både havsmiljön och de fiskbestånd som under lång tid varit utsatta för hårt tryck.

När EU:s jordbruks- och fiskeråd förhandlade om fiskemöjligheterna för 2026 valde Sverige återigen att inta den mest restriktiva positionen av alla medlemsstater. Vi verkade konsekvent för att kvoterna skulle pressas ned så lågt som möjligt – igen. Vi stod fast när andra länder drev på för betydligt högre uttag – igen. Resultatet blev även denna gång att kvoterna för sill och strömming blev betydligt lägre än om Sverige inte suttit vid förhandlingsbordet. Vi hade gärna gått längre, men att vi gjorde skillnad och har gjort det under hela den här mandatperioden är det ingen tvekan om. Att vi röstade nej denna gång är också en tydlig markering att vi inte längre accepterar ett fortsatt utarmande av vårt hav.

Under mandatperioden har regeringen också lagt fram en av de mest omfattande havsmiljöpolitiska propositionerna på många år. Propositionen förstärker skyddet av marina områden och utvecklar Sveriges arbete med ekosystembaserad förvaltning med bland annat utökad jakt på säl och skarv. Vi har också flyttat ut trålgränsen i centrala Östersjön, och arbete pågår för en permanent utflyttning längs hela kusten.

Herr talman! Jag och Moderaterna är mycket glada över de framsteg som tagits i fiske- och havsmiljöfrågorna, men vi är inte nöjda. I det här arbetet måste vi också tala klarspråk om det som kanske är den mest absurda delen av dagens situation. Att en så stor del av den fisk som fångas i våra egna vatten inte hamnar på svenska tallrikar eller några tallrikar alls utan mals ned till fiskmjöl är inte bara ett resursslöseri. Det är ett uttryck för ett system som har tappat balansen.

Att uppemot 90 procent av sillen och strömmingen i praktiken går till foderindustrin samtidigt som vi importerar fisk för konsumtion är helt orimligt. Dessutom går stora potentiella värden förlorade, och kustsamhällen får se långlivade traditioner gå i graven. Det är inte förenligt med vare sig livsmedelsberedskap, miljöansvar eller sunt förnuft.

Sverige behöver ett fiske som fiskar för människors livsmedel, för våra egna beredskapsbehov och för att stärka lokala näringar. Vi behöver inte ett fiske som göder en foderindustri på bekostnad av våra ekosystem och våra kustfiskares framtid.

Det handlar om att låta naturen återhämta sig utan att slå undan benen för de fiskare som fiskar för maten på våra tallrikar. Det handlar om att ha modet att säga nej till kortsiktig exploatering och samtidigt bygga långsiktigt hållbara samhällen längs hela vår kust.

Därför vill Moderaterna se ett stopp för storskalig trålning för foderindustrin och att ett nytt kvotsystem för det svenska pelagiska fisket utreds och införs. Målen för kvotsystemet ska vara att skapa förutsättningar för en varierad fiskeflotta, att mer svenskfångad fisk blir till mat och att fiskbestånden får chans till återhämtning. Det behövs för att vi även i framtiden ska kunna dra nytta av de resurser havet har att erbjuda både i fredstider och i kristider.

För Moderaterna är linjen tydlig: Fisk som fångas i svenska vatten ska i första hand användas som mat, inte som foder. Det är en linje som stärker livsmedelsberedskapen. Det är också en linje i takt med vad kustsamhällena efterfrågar.

Herr talman! Mycket återstår att göra. Fler bestånd är ännu långtifrån återhämtade, och havsmiljön är fortsatt hårt pressad. Men för första gången på länge går politiken i rätt riktning. Vi har fått igenom de lägsta kvoterna sedan man började förhandla enligt dagens förfarande. Vi har flyttat ut trålgränsen, stärkt de marina skyddade områdena och visat ledarskap gentemot våra grannländer.

Sverige kan inte ensamt rädda Östersjön, men Sverige kan leda. Det är exakt det den här regeringen har gjort och kommer att fortsätta göra, med vetenskap som grund och med havsmiljön och fiskbestånden i centrum.

(Applåder)

Anf. 168 Tomas Kronståhl (S)

Herr talman! Tack, Joanna Lewerentz, för ett väldigt bra tal! Det är nästan som om det vore kopierat.

Vi har tillsammans anordnat många seminarier om fisket, vilket jag också vill tacka för. Vi har kanske byggt på varandras kunskaper om fiskeförvaltning och hur fisket fungerar i svenska vatten. Vi har tagit till oss kunskap om framtiden för inte minst fisket i Östersjön och ser att nuvarande fiskeförvaltning ur både ekologisk och ekonomisk synpunkt nästan är ett rent vansinne. Jag är beredd att ta till nationella åtgärder för att förändra dagens situation.

Skillinge Fisk-Impex i Simrishamn är ett av de få företag i Sverige som fortsätter landa, bereda och förädla fisk. De bereder cirka 5 procent av den fångst som vi tar upp ur Östersjön i dag. Till det har man cirka 50 årsanställda plus 20 anställda extra på sommaren. Säg att vi hade 80 procent av all fisk i Östersjön som husmanskonsumtion eller matfisk. Då skulle vi få minst 800 nya arbetstillfällen i detta land. Är det inte rätt väg att gå och att gå den tillsammans?

Anf. 169 Joanna Lewerentz (M)

Herr talman! Tack, ledamoten Kronståhl, för en tämligen enkel fråga!

Ja, det är klart att det är rätt väg att gå. Därför fattade Moderaterna också sådana beslut på sin arbetsstämma förra hösten. Vi vill se ett större fiske för humankonsumtion än vad Sverige har i dag. Jag och Moderaterna tror att en bra början vore att se över det vi kan göra på hemmaplan för att få en bättre balans i fiskeflottan och luckra upp den starka koncentrationen vi ser just nu.

Det kustnära fisket spelar en väldigt viktig roll. Något som jag inte nämnde i mitt anförande är att vi vill se över hur vi kan utnyttja och utveckla den regionala kvoten bättre än vad vi gör i dag. Gör vi det kommer vi på sikt kanske att hamna i det som ledamoten fiskar efter. Det kräver också att det finns en efterfrågan, vilket också har kommit upp i tidigare replikskiften.

Något som inte har nämnts hittills är att det faktiskt finns en efterfrågan, om än inte av oss svenskar här på hemmaplan. Men i resten av världen betalar man mycket för sådana produkter som skulle kunna produceras av svenskfångad fisk. Till dess att vi börjar äta mer fisk från Östersjön här i Sverige hoppas jag att vi åtminstone ska kunna utnyttja den marknad som finns på det globala planet.

Anf. 170 Tomas Kronståhl (S)

Herr talman! Tack, Joanna Lewerentz, för svaret!

Det känns som att vi är vid ett skifte i den svenska fiskeripolitiken, kanske framför allt när det gäller Östersjöns förvaltning. Jag tror att det kommer att ta tid, för det är ett successivt arbete. Men vi måste tillsammans hjälpas åt att bygga upp intresset för att äta svensk fisk och att få till stånd att de beredningar som finns i Sverige nyttjas fullt ut. På så sätt kan vi ta till vara den resurs som finns i Östersjön, och företagen får fullt upp. Vi behöver sälja vår fisk både här och som en exportvalda i framtiden. Det skulle kunna bli en enorm intäkt för Sverige.

Jag har ytterligare en konkret fråga till ledamoten Lewerentz. På tisdag tänker jag lägga fram ett förslag till utskottsinitiativ. Jag vill att regeringen ska tillsätta en utredning om ett nytt kvotsystem, och jag vill att det görs nu, för tiden börjar bli knapp. År 2029 måste vi ha ett nytt kvotsystem. Om vi inte redan nu får till en vettig utredning som ger en riktning för hur ett sådant kvotsystem ska se ut blir det för sent. Då kommer eländet att fortsätta under många år framöver.

Till en sådan utredning tycker jag att vi ska göra några viktiga medskick. Jag har fyra punkter, herr talman.

Vi måste skapa värden för Sverige.

Kvoterna ska i huvudsak vara för humankonsumtion, men vi ska självklart nyttja restvärdet av fisket.

Hela värdekedjan ska finnas i Sverige. Både landningsställen och fisk ska vara här.

Vi måste skapa en beredskapskvot för att säkerställa bestånden så att de kan nyttjas i händelse av krig eller kris.

Anf. 171 Joanna Lewerentz (M)

Herr talman! Det låter som att vi har varit på samma seminarium i veckan.

Moderaterna ser också att det behövs någon typ av utredning för att se hur vi ska ha det med vårt fiske. Jag ser fram emot att läsa utskottsinitiativet; det finns säkert något jag kan plocka med mig därifrån. Så får vi helt enkelt se hur det utvecklar sig i den här frågan.

Anf. 172 Andrea Andersson Tay (V)

Herr talman! Livet i våra hav, sjöar och älvar utsätts för hot från flera olika håll. Mänsklig exploatering i form av överfiske, övergödning och vattenkraft har pressat flera fiskbestånd till ruinens brant. Majoriteten av fiskbestånden nyttjas inte på ett hållbart sätt. Det krävs politiska åtgärder för att komma till rätta med problemen.

I dag tas ungefär 95 procent av Sveriges totala fångster i Östersjön upp av de 20 största båtarna. Deras fångster går till produktion av djurfoder. Samtidigt vittnar småskaliga fiskare om svårigheter att få ihop tillräckligt stora fångster, och en stor del av de småskaliga fiskarna längs Östersjökusten har slagits ut. Liknande trender med minskade fångster finns längs hela den svenska kusten. För varje år försämras statusen för många bestånd.

För en långsiktigt hållbar förvaltning av fiskbestånden måste vi göra rätt prioriteringar. Vill vi ha ett storskaligt fiske med ett fåtal båtar, eller vill vi ha ett livskraftigt lokalt fiske som främjar levande kustsamhällen? Vill vi att den fiskresurs vi gemensamt förfogar över ska gå till foder för odlad fisk och kyckling, eller vill vi att fisken ska gå till mänsklig konsumtion?

Herr talman! Vi har de senaste åren hört återkommande larm om situationen för strömmingen i Östersjön. Kustfiskare och forskare vittnar om att mängden strömming har minskat kraftigt. Bristen på strömming i Östersjön har negativa effekter på hela ekosystemet och påverkar en rad arter som är beroende av strömming. En av dem är laxen. De svenska laxbestånden i Östersjön har tidigare haft en positiv utveckling, men de senaste åren har de minskat kraftigt. Orsaken verkar främst vara att färre laxar överlever sin tid i Östersjön, bland annat på grund av brist på mat.

Det snabbaste sättet att hjälpa strömmingsbestånden att återhämta sig vore att stoppa det storskaliga industriella fisket. Gör vi inte det kan strömmingen vara på väg mot kollaps. Om detta sker riskerar hela ekosystemet att förändras radikalt.

Under kommande års förhandlingar om fiskekvoter är det centralt att Sverige verkar för ett stopp för det storskaliga industriella fisket efter strömming i Östersjön för att bestånden ska få en chans att återhämta sig. Det småskaliga kustnära fisket har inte samma påverkan på bestånden och bör därför inte omfattas av stoppet. Sverige måste agera föregångsland för att skydda Östersjöns ekosystem.

Herr talman! Sverige äger inte ensamt frågan om fisket, men det är viktigt att inte använda EU som ett svepskäl för att inte agera. Vi har utrymme att själva anta nationella fiskregler i territorialhavet, även i områden där andra stater har tillträde. Det är inte rimligt att några enskilda fartyg står för en så stor andel av fisket medan flertalet får dela på en betydligt mindre del av beståndet.

Livskraftiga fiskbestånd och ett levande småskaligt fiske vore också gynnsamt för den nationella livsmedelsberedskapen i händelse av kris. Mindre båtar som kan fiska både kustnära och på öppet hav gör att fisket enklare kan ställas om. Mindre båtar kräver också mindre energi, och stora fartyg kan inte heller landa fångsten i alla hamnar.

Vänsterpartiet anser att dagens system med individuella, överförbara kvoter inte är hållbart. Systemet baseras på individuella kvoter som ges till varje båt. Kvoterna kan sedan säljas eller bytas mellan båtarna. Det är ett system som gör att kvoterna samlas hos några få båtar. Syftet när det infördes var att få ned antalet båtar, vilket gör att det i dag bara är några få stora båtar som kan leva riktigt gott på sina fångster.

Storskaligt fiske i vissa områden och under vissa tider på året riskerar att slå ut lokalt lekande bestånd. Följdeffekterna blir sämre tillgång på fisk för småskaligt kustnära fiske och storskaliga ekosystemförändringar. Dessutom har fisket för mänsklig konsumtion minskat sedan införandet av kvotsystemet, liksom lönsamheten för det småskaliga fisket. Därför menar vi att detta är ett system som måste göras om med helt andra mål i fokus. Vi vill se regionala kvoter, där en större del av fångsten hamnar på människors tallrikar inom ramen för ett ekosystemanpassat fiske.

För att uppnå ett hållbart fiske krävs också effektiva fiskerikontroller. Det gynnar de fiskare som följer regelverket. Flera granskningar visar på mycket stora problem med fusk inom det svenska fisket. Det handlar bland annat om att en art rapporteras som en annan art och att fartygen rapporterar in mindre fångster än dem som faktiskt tas upp. De största problemen är kopplade till industrifisket. Inrapporterade fångster utgör underlag för havsforskningsrådet Ices när de utfärdar råd om fiskekvoter, vilket innebär att felrapportering får allvarliga följdeffekter när beståndens storlek överskattas och kommande års fiskekvoter sätts för högt.

Herr talman! En av de arter som har drabbats allra hårdast av människans framfart är ålen, som i dag står på kanten till utrotning. Sedan 50-talet har antalet ålyngel vid Europas kuster minskat med mer än 99 procent. Internationella Havsforskningsrådet förordar ett totalt fiskestopp. EU:s beslut att freda ålen sex månader om året är i det här läget helt otillräckligt. Det är också obegripligt att regeringen har öppnat för att stoppa den utfasning av licenser för ålfiske som sker i dag.

De som vurmar för att behålla ålfisket brukar hänvisa till att det är en tradition, men en tradition brukar vara något man ser framför sig att kunna fortsätta med långt in i framtiden. Det enda rimliga vore därför att stoppa ålfisket nu för att undvika att ålen försvinner helt och hållet – utan ålar, inget ålfiske.

Herr talman! Över 90 procent av de kommersiella fiskbestånden i världen är fullt utnyttjade eller överutnyttjade. Delvis som en kolonial rest hämtar europeiska fiskeflottor upp fisk från bland annat afrikanska länders vatten. Dessvärre har många av dessa länder fiskbestånd som redan är överfiskade, och i till exempel Västafrika har en stor del av det kustnära fisket helt slagits ut. Vänsterpartiet anser därför att Sverige bilateralt och genom EU och FN aktivt ska driva frågan om att motverka överfiske i Västafrika.

Herr talman! Vi har historiskt varit alltför långsamma med att agera för att fisket ska bli hållbart. Det har gett oss utarmade hav och ett småskaligt fiske på utdöende. Detta är något som vi politiker behöver ta på största allvar. Därför måste vi agera nu för att stoppa industrifisket, reformera kvotsystemet, skydda hotade arter och etablera en förvaltning som syftar till långsiktig hållbarhet och inte kortsiktig ekonomisk vinst för ett fåtal stora aktörer. Vänsterpartiet vill se ett fiske som utgår från den svenska kusten, där fisken fångas och landas lokalt och som bidrar till lokal beredningsnäring och turism. Ett sådant fiske skulle vara i samklang med naturen och havets ekosystem.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Anf. 173 Victoria Tiblom (SD)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag kan inte låta bli att fundera över om ledamoten vet något om ålfiske eftersom ledamoten i sitt anförande sa att det är synd att ålfiske bara är förbjudet i sex månader. I dag är ålfiske tillåtet i sex månader, mellan den 15 mars och den 15 september. Men man fiskar ingen ål i mars, april eller maj. Man kanske kan börja i juli. I realiteten är ålfiske alltså möjligt i knappt två månader, om ens det. Hade ålfiskarna själva fått bestämma hade man fått fiska ål även i oktober och kanske in i november.

Man har gjort en minskning genom att flytta gränsen från den 1 oktober till den 15 september. Förra året förekom även diskussioner om att flytta den ända till den 1 september – att ålfisket skulle sluta då. Då finns det i princip inget ålfiske kvar. Redan i dag är ålfisket alltså väldigt begränsat.

Anf. 174 Andrea Andersson Tay (V)

Herr talman! Det var bra att jag också fick tillfälle att diskutera frågan om ålen med Sverigedemokraterna i den här debatten.

Vänsterpartiets åsikt är att ålfiske inte borde tillåtas över huvud taget. Oavsett hur många månader om året man fiskar ål i dag är det alltså för mycket. Jag tycker inte att vi ska äta utrotningshotade djur, oavsett om det rör sig om jättepandor, noshörningar eller ålar. Ålen är en akut hotad art.

En del av den ål som fiskas av svenska fiskare exporteras i dag till andra EU-länder. Därför tycker jag att det är lite intressant att lyssna till dem som förordar att ålfisket ska få fortsätta. Man pratar oftast om det som en del av kulturarvet, men exporten till andra EU-länder kan ju knappast vara en del av det svenska kulturarvet.

I somras deltog jag i ett panelsamtal i Almedalen. Jag tror att alla partier i Sveriges riksdag var med. Då fick vi en fråga om vi kunde tänka oss ett stopp för ålfiske men med en kulturarvskvot. Jag vill minnas att alla företrädare för partier i regeringsunderlaget sa nej till det förslaget. De kan inte tänka sig att stoppa ålfisket ens om det finns en reserverad kulturarvskvot. Det har jag lite svårt att förstå utifrån det resonemang som Victoria Tiblom förde i sitt anförande.

Anf. 175 Victoria Tiblom (SD)

Herr talman! Jag var inte i Almedalen förra året, och jag vet inte ens om det var någon från oss som deltog i den debatt som ledamoten talar om, så jag kan inte riktigt uttala mig om detta.

Vill man komma till rätta med detta med ålen, som ju är utrotningshotad, handlar det främst om glasålen och EU. Det är där man måste börja påverka.

Min fråga till ledamoten är: Vad gör Vänsterpartiet i EU när det gäller detta? Det är ju där man måste börja. En stor del av de ålar som finns i Östersjön har ju planterats ut av de svenska ålfiskarna, som jag nämnde.

Anf. 176 Andrea Andersson Tay (V)

Herr talman! Vänsterpartiet förordar ett totalstopp för ålfiske. Det gäller alla utvecklingsstadier, alltså även glasål.

De experter jag har talat med menar ändå att det svenska ålfisket på det sätt det bedrivs är ett större hot mot arten än fiske efter glasål. Glasålar är nämligen väldigt unga ålar, och det är ändå hög dödlighet i det levnadsstadiet. De ålar som fiskas i det svenska fisket är däremot ålar som är på väg att simma tillbaka till Sargassohavet för att föröka sig. Att fiska upp dem och döda dem får en mycket större påverkan på ålbeståndet.

Det är lite märkligt att ledamoten hänvisar till att det planteras ut ål. Det förekommer ju ingen uppfödning av ål i fångenskap, utan de ålar som planteras ut av svenska fiskare är ålyngel som har fiskats upp någon annanstans. Det bidrar alltså inte till att stärka förutsättningarna för arten.

Jag noterade också att ledamoten tidigare talade om att det är viktigt att åtgärda vattenkraften för att stärka förutsättningarna för ålen. Det håller jag helt med om. Men med detta i åtanke är det märkligt att den här regeringen, där Sverigedemokraterna ingår i regeringsunderlaget, har stoppat omprövningen av vattenkraften, som ju skulle ha lett till bättre förutsättningar för fiskar som ålen att passera. Det är någonting som går helt emot det som ledamoten själv har anfört i den här debatten.

(Applåder)

Kjell-Arne Ottosson (KD)

Anf. 177 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer. Jag har tidigare sagt från den här talarstolen, och jag vidhåller det, att fiskedebatten i samhället är en debatt som oftast styrs mer av känslor än av fakta, vilket ibland gör det lite svårt att debattera. Man står inte på samma grundplatta av fakta och hemfaller också väldigt lätt till just känslor. Vi ska oaktat detta hantera kvällens debatt på ett bra sätt.

Haven är en ovärderlig resurs – en källa till företagande, rekreation, mat och kultur. Men under lång tid har haven utsatts för betydande miljöbelastningar, och särskilt drabbat är vårt eget innanhav Östersjön, vars situation försvåras inte minst av oregelbundna variationer i saltvatteninflödet och långsam vattenomsättning. Det är egenskaper som gör livsvillkoren för arterna mer instabila och utsläppen mer långlivade.

Vi bär ett ansvar gentemot kommande generationer att bryta den negativa trenden och återställa havens hälsa. Problembilden är komplex då påverkansfaktorerna är många. En starkare ekosystemansats, det vill säga att ta hänsyn till hur ekosystemets delar hänger ihop, måste därför få genomslag i beslut som rör havet. Där är den tidigare beslutade havsmiljöpropositionen en mycket viktig pusselbit.

Både nationella och internationella åtgärder krävs för att haven ska må bättre. Samtliga svenska havsområden, med undantag för Skagerrak, är drabbade av övergödning. Detta leder till omfattande algblomning, syrebrist och döda bottnar. När ekosystemets balans rubbas hotas både fiskbestånd och den biologiska mångfalden. De främsta källorna till utsläpp av fosfor och kväve är industrier, reningsverk, trafik och lantbruk.

Sverige har under flera års tid arbetat aktivt för att begränsa tillförseln av näringsämnen till våra hav och vattendrag, bland annat genom utvecklade reningsverk och jordbruksmetoder. Inte minst projektet Greppa näringen, där lantbrukare ges möjlighet till rådgivning, har varit en framgångsfaktor.

Utsläppen är betydligt lägre i dag än vid peaken på 1980-talet. Men effekterna av tidigare utsläpp dröjer sig kvar. Det är avgörande att övergödningen fortsätter att minska samtidigt som Sveriges konkurrenskraft värnas. Ekonomiska stödinsatser bör även framöver riktas till lantbruket för att främja åtgärder som minskar tillförseln av näringsämnen till vattendrag och hav. Det gäller bland annat stöd till precisionsodling, fånggrödor och täckdikning, som också gynnar lantbrukets produktivitet.

Det så kallade Kväveklivet syftar till att stärka lantbrukets investeringsmöjligheter när det gäller tekniska lösningar och utrustning som minskar utsläpp av ammoniak från stallgödsel eller bidrar till mer effektivt utnyttjande av kväve. Kristdemokraterna anser att Kväveklivet är ett viktigt verktyg att prioritera.

Kommuner och ideella organisationer kan efter viss medfinansiering erhålla bidrag till lokala vattenvårdsinsatser, så kallade LOVA-projekt. De ska främja god ekologisk status, exempelvis genom att minska övergödning och utsläpp av skadliga ämnen. Det som är konkret och nära i människors vardag väcker ofta starkare drivkrafter, och det ska tillvaratas. Kristdemokraterna vill därför fördubbla anslagen till LOVA och stärka uppföljningen.

Den EU-gemensamma fiskeripolitiken behöver skärpas i en mer hållbar riktning. Trots att fiskekvoter i mer än tio år har satts inom det intervall som Internationella havsforskningsrådet föreskriver utifrån Östersjöplanen befinner sig i flera bestånd på oacceptabelt låga nivåer. Det är dags att stärka försiktighetsansatsen och utveckla regelverket.

Större hänsyn ska tas till fiskens roll i ekosystemet, vattnets miljöstatus, predatorer och behovet av en hållbar sammansättning när det gäller ålder, kvalitet och storlek när beslut om fiskemöjligheter förbereds och fattas. Ett ökat skydd mot utfiskning av lokala bestånd måste också tillämpas.

Flera kustfiskare vittnar om bättre strömmingsfiske under 2025. Det indikerar att Sveriges restriktiva hållning kan ha gjort skillnad, men det är alldeles för tidigt att ropa hej. Läget för strömmingen och flera andra arter är fortfarande pressat.

Det är nödvändigt, herr talman, att trygga en stabil och varaktig återhämtning. Kristdemokraterna anser därför att en flerårig tillväxtplan ska inrättas för de svaga fiskbestånden i Östersjön. Planen ska beakta fler faktorer än i dag, enligt vad jag nämnde tidigare i anförandet. Den ska också skärpa styrningen av kvotbesluten. Enbart kvoter som med marginal bidrar till tillväxten i bestånden ska vara tillåtna att sätta. Det har även fördelar ur beredskapssynpunkt, då det skapar utrymme att öka fisket i händelse av kris och ytterst krig. I planen ska det också finnas skyddsåtgärder som snabbt kan vidtas.

Fiskens möjlighet till lek är av betydelse för återhämtningen. Därför bör storskaligt fiske regleras med hänsyn tagen till känsliga perioder och områden utifrån vetenskapliga bedömningar om vad som främjar bestånden på ett ändamålsenligt sätt.

Under svenskt EU-ordförandeskap antogs en skärpt kontrollförordning för fisket inom EU som nu ska implementeras. För att undvika snedvriden konkurrens för svenska fiskare är det viktigt att förordningen implementeras på liknande sätt i alla medlemsstater.

För att stävja regelbrott vill vi stärka fiskerikontrollen. Regelbrott påverkar inte bara havsmiljön negativt – det är också en orättvisa mot alla som faktiskt sköter sig. Fångad fisk ska landas, redovisas och spåras genom hela kedjan från hav till konsument. Det motverkar svinn, minskar risken för svartfiske och stärker konsumenternas förtroende. EU måste därför se till att landningsskyldigheten fungerar i praktiken och att spårbarhetssystemen utvecklas. Reglerna ska utformas så att de är enkla för företagen att följa samtidigt som kontrollen är god.

Herr talman! Under 2000-talet har antalet sälar och skarvar ökat kraftigt, samtidigt som flera fiskbestånd har försvagats. Vi vet att dessa predatorer äter stora mängder fisk. Obalansen mellan säl, skarv och fisk måste åtgärdas för att hjälpa fiskens återhämtning.

Att skarvkolonier lämnar förstörd växtlighet och skelettöar efter sig är ytterligare ett skäl att agera.

Vi vill undanröja hinder för jakt på skarv och säl med målet att i ett första steg halvera populationerna snarast möjligt, med en efterföljande utvärdering.

EU:s fågeldirektiv ska ändras så att allmän jakt på skarv kan införas i Sverige. Under tiden ska skyddsjakt på skarv, som reglerna medger, nyttjas maximalt, vilket även inkluderar att förstöra ägg.

För att stärka incitamenten till jakt på säl ska EU-förbudet mot handel med sälprodukter hävas. Dessutom ska staten, i dialog med jägarkåren, anlita särskilda jägarteam med uppdrag att stödja lokala jaktlag i det praktiska arbetet och att förmedla kunskap om effektiva metoder, eftersom denna typ av jakt ställer väldigt höga krav.

För att långsiktigt reglera säl- och skarvpopulationerna på ett effektivt och hållbart sätt är det viktigt att stärka forskningen och att ha en öppen och återkommande uppföljning av olika förvaltningsåtgärder.

Anf. 178 Andrea Andersson Tay (V)

Herr talman! De fiskekvoter som beslutas i förhandlingar mellan EU-länderna varje år har fått stor uppmärksamhet och kritik i den svenska debatten. Men vid sidan av förhandlingarna om fiskekvoter på EU-nivå finns det faktiskt saker som Sverige självt skulle kunna göra.

Jag tycker att vi över partigränserna borde kunna vara överens om att det inte är rimligt att några enskilda stora fartyg står för en stor andel av fisket i Östersjön medan många fler mindre båtar får dela på bara en liten del av fiskekvoterna.

Mängden sill och strömming som går till humankonsumtion har minskat det senaste decenniet, liksom antalet småskaliga kustfiskare. I stället dominerar nu det storskaliga fisket, vars fångster går till produktion av fiskmjöl och fiskolja.

Det är tydligt att ett av de centrala problemen är det rådande kvotfördelningssystemet, ITQ, som infördes 2009. Det gör att fiskekvoterna samlas hos några få stora båtar. Att systemet ser ut så här är också en del av förklaringen till att det går så dåligt för strömmingen. Storskaligt fiske i vissa områden under vissa tider på året riskerar att slå ut lokala bestånd.

År 2029 löper de nuvarande fiskerättigheterna ut. Om inte ett nytt system presenteras innan dess riskerar vi att få tio år till med ett system som orsakar enormt stora problem. En omdaning av systemet är efterlängtad av många.

Ett konkret förslag till utredning skickades i dagarna till landsbygdsministern från Marint centrum i Simrishamn, Baltic Waters och Sportfiskarna. De skriver att en reform av ITQ-systemet är nödvändig för att möta dagens ekologiska och samhälleliga krav.

I somras frågade jag landsbygdsministern om han tänkte tillsätta en utredning om ITQ-systemet. Han svarade då att regeringen kommer att titta på behovet av ytterligare utvärderingar av systemet.

Min fråga till Kristdemokraterna är: När kommer det besked om en utredning om ITQ-systemet? Nu börjar det faktiskt bli bråttom.

Kjell-Arne Ottosson (KD)

Anf. 179 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Herr talman! Tack, Andrea Andersson Tay, för frågan!

Något datum kan jag tyvärr inte ge Andersson Tay eftersom jag inte sitter i regeringen och inte är med i de förhandlingarna. Det som jag däremot vet är att detta är en fråga som diskuteras. Det handlar om hur man ska utvärdera det och hur man ska gå vidare. Precis som ledamoten nämnde går det här systemet ut 2029. Att förlänga det i dess nuvarande form tror jag inte att någon egentligen vill, utan det måste göras förändringar. Men jag vet inte när det kommer att ske eller om man kommer att tillsätta en utredning eller liknande.

Jag får nog be Andrea Andersson Tay att ställa en fråga om det till landsbygdsministern, som hanterar frågan. Det gör icke jag.