Fru talman! Att få debattera och diskutera läkemedelsfrågor är kanske något av det mest spännande inom det område som socialutskottet har att ta ansvar för. Här sker mycket stora framsteg.
Om vi bara tittar under de senaste fem åren kan vi se hur en sjukdom som hepatit C, inflammation av levern, som tidigare var en kronisk sjukdom som inte sällan ledde till leversvikt och kanske död, i dag kan behandlas. Uppåt 90 procent av de drabbade kan bli helt friska.
Ett annat område är malignt melanom. Det är ett av de mest fruktade cancertillstånd som vi haft. Det var tidigare egentligen liktydigt med en dödsdom om det inte kunde opereras i tid. I dag har vi tack vare framgångsrika läkemedel en möjlighet att även där behandla och kanske till och med bota.
Detta är enormt glädjande framsteg som betyder oerhört mycket för de människor som har drabbats av dessa svåra sjukdomar. Problemet som vi har i Sverige är att när de stora framstegen kommer når de inte alla. Vi har inte en jämlik vård.
Här finns det väldigt mycket att göra. Vi har fått ett NT-råd för nya terapier som ska vara den nationella nivån där man fattar beslut om vilka som ska ha tillgång till den här typen av behandling.
Där måste man skärpa instrumenten ytterligare. Det måste vara så att vi på nationell nivå snabbt kan fatta beslut när det kommer ett nytt läkemedel om det är något som ska användas. Dessutom, fru talman, måste vi kunna följa upp och se till att det verkligen används från Kiruna i norr till Ystad i söder.
Det behövs uppföljning och tydliga direktiv men också att vi kan ha förslag och tankar om hur en finansiering ska ske. Inte sällan är de nya läkemedlen väldigt dyra. Där har Läkemedelsutredningen under ledning av Toivo Heinsoo bara för drygt en månad sedan kommit med ett väldigt intressant förslag. Det innebär att kostnaderna för nya terapier under en övergångstid ska tas av staten medan landsting, regioner och sjukvårdshuvudmännen får ta kostnaderna för övriga. Det innebär också att man på så sätt skulle kunna få en större jämlikhet i vården i Sverige, där det inte skulle vara som vissa i dag misstänker: att fattiga landsting inte har råd med de nya, dyra terapierna.
Här händer det mycket, och det är ett oerhört spännande område. Men det är ett svärd med två eggar. Den andra sidan är alla de människor som drabbas av sjukdom och kanske död på grund av felaktig läkemedelsbehandling. Man räknar med att uppåt 3 000 människor varje år dör i Sverige på grund av felaktig läkemedelsbehandling. När det gäller akutmottagningar och de inläggningar som sker på våra överbelastade akutsjukhus är det mellan 6 och 16 procent som direkt är orsakade av felaktig läkemedelsbehandling. Även här finns det mycket att göra.
Den värst drabbade gruppen är de mest sjuka äldre. Inte sällan används läkemedel som över huvud taget inte är utprövade för denna grupp, och man ger fortfarande inte äldre med fler än fem läkemedel rätt till regelbundna läkemedelsgenomgångar. Det har visat sig vara ett verksamt instrument som kan reducera risken för felaktig läkemedelsbehandling av äldre på ett högst avsevärt sätt. Det finns en lagstiftning, men den följs inte. Här finns väldigt mycket mer att göra.
Jag vill därför yrka bifall till reservation 6, som adresserar problemet med de äldre och läkemedelsbehandling och den stora skada som den kan orsaka.
Vi har några riktigt stora problem framför oss på detta område. Ett av dem är något som denna kammare orsakade när vi för drygt ett år sedan fattade beslut om att skärpa kraven på farmaceutisk kompetens på apoteken. En majoritet av kammaren sa att man skulle göra så. Det här går direkt på tvärs mot utvecklingen inom hälso- och sjukvården i övrigt. Vi försöker få bort revir, och vi försöker se till att man kan bedöma individens kompetens på plats för att se vem som ska göra vad inom sjukvården. Men just apoteken pekar vi ut och säger att det där måste till en farmaceutisk kompetens för att göra än det ena, än det andra.
Lagstiftningen träder i kraft först 2020, och det stora hotet är att vi redan i dag har en stor brist på farmaceuter. Sedan kommer den här lagstiftningen ovanpå detta, vilket kommer att innebära att det blir ett akut problem i och med att det kommer att saknas farmaceuter. Jag ser framför mig att om man inte vidtar åtgärder – och då handlar det inte om att snabbt utbilda farmaceuter, för det är en lång utbildning – kommer det att få konsekvensen att ett antal apotek måste stänga. Detta kommer att ske på grund av ett beslut fattat här i riksdagens kammare som fem partier stod bakom. Jag känner stor oro inför detta, för det kommer att göra att vi får en mer ojämlik läkemedelsförmedling i landet via apoteken.
Jag ska säga ytterligare några ord om det som har lett till tillkännagivandet i utskottets betänkande. Det handlar om den nationella läkemedelslistan. Första gången en sådan diskuterades, debatterades och faktiskt beslutades om var för mer än tio år sedan. Då drogs arbetet igång av alliansregeringen för att få till stånd vad man då kallade för en nationell ordinationsdatabas. Sedan har detta stött på hinder gång på gång, men nu är vi snart framme. Vi har fattat beslut om en lagstiftning som möjliggör en nationell läkemedelslista, och vi kan ha den på plats om bara några år.
I utskottsbetänkandet säger vi att detta bör ske skyndsamt, och jag kan hålla med om det. Men i valet mellan patientsäkerhet och att implementera och lansera en nationell läkemedelslista som inte är klar och som, framför allt, sjukvårdshuvudmännen och klinikerna inte är beredda att ta emot är patientsäkerheten det viktigaste. Om vi har väntat sedan 2008 på att få den nationella läkemedelslistan kan jag tänka mig att vänta ytterligare någon månad i stället för att få ett haveri vad gäller läkemedelsförskrivningen. Det skulle få mycket stora konsekvenser. Säkerheten kommer först, och sedan gäller det förstås att så snabbt som möjligt se till att få den nationella läkemedelslistan på plats.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 6, och jag står bakom också övriga C-reservationer utan att yrka bifall till dem.
