Apoteks- och läkemedelsfrågor

Fru talman! Vi moderater står självklart bakom våra reservationer, och jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 10. Jag kommer lite senare i mitt anförande att beröra båda dessa reservationer.

Det gläder mig att ett enigt socialutskott föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen bör överväga att tidigarelägga tidpunkten för när bestämmelserna i lagen om en nationell läkemedelslista ska träda i kraft. För mig är den största vinsten med en nationell läkemedelslista att den ska kunna kopplas ihop med journalsystemen och på så sätt bidra till en ökad patientsäkerhet.

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att besöka Sci Life Lab på Karolinska institutet. Det var ett ytterst givande och intressant besök. Att inom en snar framtid kunna skräddarsy behandlingen för många diagnoser var overkligt för ett tiotal år sedan. Efter att jag arbetat med vårdfrågor i hela mitt yrkesverksamma liv som förtroendevald, sjuksköterska och chef gläder det mig att det under detta besök ett antal gånger påpekades att det viktigaste är att kunna ställa rätt diagnos. Om du inte har rätt diagnos, hur ska du då kunna få korrekt behandling?

Vad gäller att få vård i tid ser det olika ut i landet. Det kan bero på var i landet man bor. Bara den senaste veckan har det varit stora rubriker på löpsedlarna om cancerpatienter som står i kö och inte får sin vård i tid. Detta är oacceptabelt och debatteras som sig bör flitigt. Vad som diskuteras mindre men som bör få lika stort utrymme är att även tillgången till läkemedel tyvärr skiljer sig åt i landet, och här finns inga köer att följa. Detta är inget nytt fenomen.

Fru talman! Låt mig berätta om en händelse några år tillbaka. En anhörig har förskrivits biologiska läkemedel för sin psoriasisartrit av sin reumatolog i Halland. Detta är något som har förskrivits under lång tid i min hemregion, Halland. Denna typ av läkemedel är en injektion, en spruta, som patienten själv administrerar, det vill säga ger sig själv, i regel varannan vecka. Dessa sprutor var slut, och min anhörige åkte till apoteket för att hämta ut nya. Min anhörige, som arbetar i grannlänet, åkte till ett apotek i närheten av sitt arbete. När han kom till apoteket fanns det inga sprutor där. Till svar fick han att denna läkemedelsbehandling inte förskrevs i grannlänet. För mig är detta en ojämlik läkemedelsbehandling. En spruta är visserligen dyr – den kostar flera tusen kronor. Men med denna läkemedelsbehandling kunde min anhörige fortsätta arbeta heltid och inte vara beroende av slutenvården.

Det finns även en annan aspekt på detta exempel, kopplat till reservation 4. Denna injektion måste förvaras kallt, oftast i kylskåp, och det är ännu inte fri returrätt för läkemedel som är kylvaror. Jag har full förståelse för att apoteken inte kan tillhandahålla dyra läkemedel som de ej har möjlighet att returnera, men återigen blir det patienten som drabbas genom att läkemedlet inte finns tillgängligt.

Denna händelse har som sagt några år på nacken, men verkligheten visar fortfarande på att så är det för många patienter. Det beror fortfarande på var du bor om du får behandling i tid eller om läkemedlet finns i lager eller i värsta fall inte ens förskrivs i länet där du bor. Det är ojämlikt och oacceptabelt.

Fru talman! Som tidigare påpekats är det viktigaste att få rätt diagnos för att få korrekt läkemedelsbehandling. Detta är givetvis till största delen viktigast för patienten men även för vår miljö. Att utsätta sin kropp för läkemedel som skadar vår miljö och inte har någon verkan på tillståndet är både osmart och oansvarigt.

I dagens samhälle är de flesta upplysta och läser noga innehållsförteckningen på matprodukter. Med miljömärkning på våra läkemedelsförpackningar för läkemedel som bevisat har en negativ miljöpåverkan tror jag att medvetenheten om risken att försämra miljön blir större. Merparten av våra överblivna läkemedel återlämnas till apoteket, och det är bra. Resten hamnar huvudsakligen i hushållssoporna, och en mindre del spolas ned i toalettstolen och handfatet.

Men den största källan till läkemedel och läkemedelsrester i miljön är faktiskt vi själva då substanser som bryts ned i kroppen hamnar i avloppet. Återigen: Med rätt diagnos och således korrekt läkemedelsbehandling och mer medvetenhet om innehållet blir det inte bara bäst för våra patienter utan vi bidrar även till en bättre miljö.

Avslutningsvis görs det fantastiska framsteg inom läkemedel och inte minst i Sverige, och det ska vi vara stolta över. Många diagnoser och tillstånd kan vi numera hantera och bota, och det är glädjande. Men även det vardagliga som diskuteras hemma vid köksbordet måste fungera. Jag läste senast i helgen i Göteborgs-Posten om att Alvedon suppositorium som ges till barn var slut inte bara på apoteken i Göteborg utan vad jag förstod i hela landet.

När det gäller detta vardagsnära måste vi se till att vi har system som fungerar. För oss moderater får din bostadsort inte avgöra om du får tillgång till läkemedelsbehandlingar eller om läkemedlet finns i lager eller i värsta fall inte ens förskrivs i ditt län.

Jag tänker, fru talman, att Sverige kan bättre.

(Applåder)

Fru talman! Allt fler barn och unga vuxna i vårt land lider av oro, ångest, depression och sömnsvårigheter. Den här utvecklingen är minst sagt oroväckande. Det är en utveckling som kommer att leda till allvarliga konsekvenser för våra unga där politiska beslut och den politiska viljan att agera kommer att vara avgörande för deras framtid. Vi kan redan nu se konsekvenserna av tidiga psykiska besvär där unga som behandlats för ångest och depression inom den specialiserade vården har ökad risk för långdragna sjukdomsförlopp, ohälsa och en försämrad funktionsförmåga.

Fru talman! I förra veckan publicerade Läkemedelsverket sin rapport gällande kartläggning av Melatoninanvändning hos barn och ungdomar. Rapporten visar att det har skett en ökad förskrivning av läkemedlet, som är ett sömnmedel. Rapporten visade även att en majoritet av de barn och unga som behandlas med Melatonin även har en samtidig förskrivning med andra psykofarmaka.

I takt med att den psykiska ohälsan växer hos den yngre generationen i befolkningen kan vi i allmänhet se en ökad förskrivning av psykofarmaka. Särskilt alarmerande är den ökade förskrivningen av bensodiazepiner, som främst används vid behandling av ångestproblematik och sömnsvårigheter.

Att behandla patienter under 18 år med bensodiazepiner, alltså narkotikaklassade läkemedel, strider mot befintliga rekommendationer. Rekommendationerna grundar sig bland annat i den beroenderisk som föreligger och de allvarliga biverkningar som läkemedlet kan resultera i. Trots detta sker en ökning.

I en studie som Karolinska institutet tagit fram kan vi se att en stor andel unga har fått den här typen av narkotikaklassade preparat utskrivna under en längre tid, vilket alltså bryter mot våra nationella riktlinjer. Studien påvisar också att 65 procent av förekomna förskrivningar hos den studerade gruppen har skett inom primärvård och av andra vårdgivare som inte har specialistkompetens inom psykiatri.

Förskrivning av den här typen av preparat kräver specialiserad kunskap och förståelse för risker och långsiktiga effekter. En kultur där patienter möts av bristfällig kompetens riskerar därför att äventyra patientsäkerheten.

Vikten av uppföljning och adekvat behandling som understöds av terapi är helt avgörande för behandlingens utgång. Därför kan vi inte heller bortse från betydelsen av rätt kompetens och klinisk erfarenhet vid bedömning och behandling av patienter som lider av psykisk ohälsa.

Det är även påvisat att det finns en ökad risk för självmordstankar hos barn och unga under de första veckorna vid behandling med antidepressiva läkemedel. Det är ytterligare en otroligt viktig anledning till att farmakologisk behandling ska ske under övervakning och med systematisk uppföljning.

Att låta psykofarmaka som enskild behandlingsmetod vara praxis inom svensk hälso- och sjukvård är inte hållbart. Förskrivning av den här typen av läkemedel utan kompletterande behandling och seriös uppföljning måste ifrågasättas. Vården bör därför kvalitetsgranskas när det gäller just förskrivning av psykofarmaka i relation till behandling och uppföljning.

Vi måste rikta fokus på rätt resultat, och det är återhämtning från psykisk ohälsa. Det kräver i sin tur en fullständig vård som är individuellt anpassad. Vi måste likaså inse vikten av preventiva insatser och värdera det arbetet betydligt högre.

Fru talman! Små barn ska inte behöva ta starka läkemedel för att kunna sova. Unga vuxna ska inte behöva ta ångestdämpande preparat för att klara sin vardag. Befintliga riktlinjer och rekommendationer har bevisligen inte en önskvärd effekt då vi återkommande får ta del av besked om allvarliga brister när det gäller att följa dem.

Den ökade förskrivningen av psykofarmaka måste problematiseras. Vi behöver säkra följsamheten till rekommendationer och nationella riktlinjer och också verka för att dessa efterlevs. Med anledning av detta efterfrågar Sverigedemokraterna en tydlig strategi för att hantera ökad läkemedelsanvändning när det gäller barn och ungdomar som lider av psykisk ohälsa.

Vi menar att det uttalade målet ska vara en minskad läkemedelsförskrivning och en behandlingspraxis där långsiktig behandling med fokus på bättre psykisk hälsa och återhämtning från psykisk ohälsa ska standardiseras och kvalitetssäkras inom svensk hälso- och sjukvård.

Vi i Sverigedemokraterna står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservationerna nr 5 och 12.

(Applåder)

I detta anförande instämde Sara Seppälä (SD).

Fru talman! Att få debattera och diskutera läkemedelsfrågor är kanske något av det mest spännande inom det område som socialutskottet har att ta ansvar för. Här sker mycket stora framsteg.

Om vi bara tittar under de senaste fem åren kan vi se hur en sjukdom som hepatit C, inflammation av levern, som tidigare var en kronisk sjukdom som inte sällan ledde till leversvikt och kanske död, i dag kan behandlas. Uppåt 90 procent av de drabbade kan bli helt friska.

Ett annat område är malignt melanom. Det är ett av de mest fruktade cancertillstånd som vi haft. Det var tidigare egentligen liktydigt med en dödsdom om det inte kunde opereras i tid. I dag har vi tack vare framgångsrika läkemedel en möjlighet att även där behandla och kanske till och med bota.

Detta är enormt glädjande framsteg som betyder oerhört mycket för de människor som har drabbats av dessa svåra sjukdomar. Problemet som vi har i Sverige är att när de stora framstegen kommer når de inte alla. Vi har inte en jämlik vård.

Här finns det väldigt mycket att göra. Vi har fått ett NT-råd för nya terapier som ska vara den nationella nivån där man fattar beslut om vilka som ska ha tillgång till den här typen av behandling.

Där måste man skärpa instrumenten ytterligare. Det måste vara så att vi på nationell nivå snabbt kan fatta beslut när det kommer ett nytt läkemedel om det är något som ska användas. Dessutom, fru talman, måste vi kunna följa upp och se till att det verkligen används från Kiruna i norr till Ystad i söder.

Det behövs uppföljning och tydliga direktiv men också att vi kan ha förslag och tankar om hur en finansiering ska ske. Inte sällan är de nya läkemedlen väldigt dyra. Där har Läkemedelsutredningen under ledning av Toivo Heinsoo bara för drygt en månad sedan kommit med ett väldigt intressant förslag. Det innebär att kostnaderna för nya terapier under en övergångstid ska tas av staten medan landsting, regioner och sjukvårdshuvudmännen får ta kostnaderna för övriga. Det innebär också att man på så sätt skulle kunna få en större jämlikhet i vården i Sverige, där det inte skulle vara som vissa i dag misstänker: att fattiga landsting inte har råd med de nya, dyra terapierna.

Här händer det mycket, och det är ett oerhört spännande område. Men det är ett svärd med två eggar. Den andra sidan är alla de människor som drabbas av sjukdom och kanske död på grund av felaktig läkemedelsbehandling. Man räknar med att uppåt 3 000 människor varje år dör i Sverige på grund av felaktig läkemedelsbehandling. När det gäller akutmottagningar och de inläggningar som sker på våra överbelastade akutsjukhus är det mellan 6 och 16 procent som direkt är orsakade av felaktig läkemedelsbehandling. Även här finns det mycket att göra.

Den värst drabbade gruppen är de mest sjuka äldre. Inte sällan används läkemedel som över huvud taget inte är utprövade för denna grupp, och man ger fortfarande inte äldre med fler än fem läkemedel rätt till regelbundna läkemedelsgenomgångar. Det har visat sig vara ett verksamt instrument som kan reducera risken för felaktig läkemedelsbehandling av äldre på ett högst avsevärt sätt. Det finns en lagstiftning, men den följs inte. Här finns väldigt mycket mer att göra.

Jag vill därför yrka bifall till reservation 6, som adresserar problemet med de äldre och läkemedelsbehandling och den stora skada som den kan orsaka.

Vi har några riktigt stora problem framför oss på detta område. Ett av dem är något som denna kammare orsakade när vi för drygt ett år sedan fattade beslut om att skärpa kraven på farmaceutisk kompetens på apoteken. En majoritet av kammaren sa att man skulle göra så. Det här går direkt på tvärs mot utvecklingen inom hälso- och sjukvården i övrigt. Vi försöker få bort revir, och vi försöker se till att man kan bedöma individens kompetens på plats för att se vem som ska göra vad inom sjukvården. Men just apoteken pekar vi ut och säger att det där måste till en farmaceutisk kompetens för att göra än det ena, än det andra.

Lagstiftningen träder i kraft först 2020, och det stora hotet är att vi redan i dag har en stor brist på farmaceuter. Sedan kommer den här lagstiftningen ovanpå detta, vilket kommer att innebära att det blir ett akut problem i och med att det kommer att saknas farmaceuter. Jag ser framför mig att om man inte vidtar åtgärder – och då handlar det inte om att snabbt utbilda farmaceuter, för det är en lång utbildning – kommer det att få konsekvensen att ett antal apotek måste stänga. Detta kommer att ske på grund av ett beslut fattat här i riksdagens kammare som fem partier stod bakom. Jag känner stor oro inför detta, för det kommer att göra att vi får en mer ojämlik läkemedelsförmedling i landet via apoteken.

Jag ska säga ytterligare några ord om det som har lett till tillkännagivandet i utskottets betänkande. Det handlar om den nationella läkemedelslistan. Första gången en sådan diskuterades, debatterades och faktiskt beslutades om var för mer än tio år sedan. Då drogs arbetet igång av alliansregeringen för att få till stånd vad man då kallade för en nationell ordinationsdatabas. Sedan har detta stött på hinder gång på gång, men nu är vi snart framme. Vi har fattat beslut om en lagstiftning som möjliggör en nationell läkemedelslista, och vi kan ha den på plats om bara några år.

I utskottsbetänkandet säger vi att detta bör ske skyndsamt, och jag kan hålla med om det. Men i valet mellan patientsäkerhet och att implementera och lansera en nationell läkemedelslista som inte är klar och som, framför allt, sjukvårdshuvudmännen och klinikerna inte är beredda att ta emot är patientsäkerheten det viktigaste. Om vi har väntat sedan 2008 på att få den nationella läkemedelslistan kan jag tänka mig att vänta ytterligare någon månad i stället för att få ett haveri vad gäller läkemedelsförskrivningen. Det skulle få mycket stora konsekvenser. Säkerheten kommer först, och sedan gäller det förstås att så snabbt som möjligt se till att få den nationella läkemedelslistan på plats.

Jag yrkar alltså bifall till reservation 6, och jag står bakom också övriga C-reservationer utan att yrka bifall till dem.

Fru talman! Kommer ni ihåg när man inte kunde köpa nässprej eller huvudvärkstabletter på kvällen eller under helgen eftersom stadens enda apotek hade stängt? Det är svårt att tänka sig i dag, men så var det i Sverige till för tio år sedan. Kristdemokraternas recept för att förbättra tillgängligheten till apotek och receptfria läkemedel var omreglering av apoteksmarknaden, som genomfördes av alliansregeringen 2009.

I dag går det att köpa receptfria läkemedel i dagligvaruhandeln, och samtidigt har antalet fysiska och internetbaserade apotek ökat. Det har gjort att tillgängligheten har förbättrats. Varje dag besöker drygt 330 000 personer något apotek i Sverige. Totalt hade apoteken drygt 120 miljoner kundbesök 2017. Apotekspersonalen träffar därmed patienter från hälso- och sjukvården oftare än vad vårdpersonalen gör.

Fru talman! Vi kristdemokrater anser att det är hög tid för nästa apoteksreform. Apoteken och deras högutbildade personal är en viktig men underutnyttjad resurs i kedjan inom hälso- och sjukvården. För att förstärka vården och korta vårdköerna anser vi att apoteken, som har god tillgänglighet, generösa öppettider och högskoleutbildad personal, bör få en utökad roll i vårdkedjan. Vi vill därför ge farmaceuter möjlighet att genomföra strukturerade läkemedelssamtal även med personer som är nyinsjuknade i kroniska sjukdomar. Vi vill låta apoteken ta del av provsvar från sjukvården som är relevanta för läkemedelsbehandlingen. Men vi vill även ge dem utökad möjlighet att utföra enklare laboratorieverksamhet som allergitester, blodsockerkontroll och blodtrycksmätningar etcetera. Självklart ska då samma kvalitetskrav på utförande och tolkning som inom hälso- och sjukvården gälla.

Vi skulle också vilja se en ny kategori av läkemedel, ett så kallat farmaceutsortiment. Utvalda läkemedel som i dag är receptbelagda skulle bli receptfria under förutsättning att de säljs bakom disk på apotek och tillsammans med rådgivning av farmaceut. Farmaceutsortimentet skulle exempelvis kunna innehålla salvor vid ögoninflammation och eksem, potensläkemedel och läkemedel med högre styrkor som i dag är receptfria endast i lägre styrkor. Även läkemedel med en negativ miljöpåverkan kan tänkas ingå i farmaceutsortimentet för att öka kunskapen om dessa.

Vi vill också utreda fördelarna med farmaceutförskrivning. Farmaceutförskrivning innebär att farmaceuter under strikta former och efter särskild utbildning kan förlänga vissa recept. Exempel på läkemedel som kan ingå är p-piller, insulin och läkemedel mot högt blodtryck. Detta är ett system som är på väg att införas i Danmark, och vi anser att fördelarna bör utredas även i Sverige. Genom att på detta sätt förstärka apotekens roll i vårdkedjan avlastas hälso- och sjukvården, vilket medför att de långa vårdköerna kan minska.

Fru talman! Samtidigt som det är viktigt att utveckla apotekens roll i hälso- och sjukvården är det viktigt att värna apotekens villkor för att driva en hållbar verksamhet. Inte minst för de mindre apoteken och för apoteken i glesbygden är det därför viktigt att även läkemedel som kräver kyl- och frysförvaring omfattas av returrätten. Eftersom detta tillkännagavs till regeringen redan förra året är det nu hög tid att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med ett förslag på hur det här ska säkras.

Från den 1 juli 2020 kommer enbart farmaceuter att få utföra de flesta stegen i expedieringen av receptläkemedel. Vi kristdemokrater är kritiska till denna detaljstyrning eftersom vi anser att det inte kommer att medföra någon kvalitetshöjning. Redan det nuvarande regelverket vid receptexpediering, där vissa delar ju delegeras till utbildade apotekstekniker, säkerställer att kompetens och erfarenhet används rätt. Redan i dag råder det dessutom brist på farmaceuter. Vi kommer därför att följa regeringens arbete för att säkerställa att den nya lagen inte får negativa konsekvenser för kompetensförsörjning och tillgänglighet.

Fru talman! I dag är chansen att överleva en svår diagnos beroende av var i landet man bor. En anledning till detta är att varje landsting eller region, som det kan heta i dag, avgör om patienter i deras del av landet ska få tillgång till de mest effektiva läkemedlen eller inte. För oss kristdemokrater är det en självklarhet att din bostadsort inte ska vara avgörande för om du får den bästa vården eller inte. Vi vill därför avskaffa de 21 regionerna och låta staten ta över huvudansvaret för hälso- och sjukvården.

I väntan på en sådan omorganisation krävs dock ett ökat nationellt ansvar för ökad och mer likvärdig tillgång till vård och läkemedel. Vi kristdemokrater anser därför att det bör utformas en nationell rekommendation baserad på etiska avvägningar för att vägleda dagens 21 huvudmän under deras prioriteringsarbete när det gäller relationen mellan kostnaden för till exempel särläkemedel och patientnyttan kopplad till behandlingen.

En nationell läkemedelslista är ett annat viktigt led för att uppnå bättre säkerhet och trygghet för patienten i läkemedelshanteringen. Genom en nationell läkemedelslista kan den som ordinerar läkemedel få direktåtkomst till fullständiga uppgifter om patientens ordinerade och uthämtade läkemedel. Det ökar självklart patientsäkerheten jämfört med dagens system, där det inte är ovanligt att en läkare inte kan få tillgång till ibland livsavgörande information eftersom tidigare vårdinsatser gjorts i en annan region.

Initiativet till en nationell läkemedelslista togs av Kristdemokraterna under alliansregeringen. Arbetet med lagförslaget har dock tagit alltför lång tid, och införandet av lagen kommer att ske fullt ut först den 1 juni 2020. Det är emellertid mycket angeläget att lagen träder i kraft så snart som möjligt. Därför, fru talman, står vi kristdemokrater bakom utskottets förslag om tillkännagivande under punkt 1, då det innebär bifall till KD:s motion om möjligheten att se över om det går att tidigarelägga ikraftträdandet av lagen.

I övrigt står vi kristdemokrater bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men av respekt för tiden i kammaren yrkar jag bifall enbart till vår reservation 1 under punkt 3.

Fru talman! Kristdemokraterna har som vanligt många intressanta förslag, men det är två saker som jag har reagerat lite grann på. Jag skulle vilja höra Pia Steensland förklara närmare hur man ser på dem i förhållande till patientsäkerheten.

Det ena gäller farmaceutisk förskrivning av läkemedel för kroniska sjukdomar och annat. Där används bland annat p-piller och mediciner för KOL som exempel, men vid förskrivning eller förnyelse av recept på dessa läkemedel krävs det ett antal kliniska undersökningar. Det är inte så att man bara förnyar receptet, utan även andra åtgärder krävs. Även för något så enkelt, kan tyckas, som p-piller måste man alltid kontrollera blodtrycket för att säkerställa att kvinnan inte lider av för högt blodtryck. Dessutom finns det anledning att inte minst på ungdomsmottagningarna ha andra samtal med den unga kvinna som står på p-piller.

Jag har lite svårt att se hur KD tänker sig att detta ska fungera i förhållande till en sammanhållen vårdkedja. Jag undrar dessutom hur det i ett läge där vi har brist på farmaceuter ska gå till att farmaceuterna ska hantera blodtryckskontroller, spirometriundersökningar och så vidare och få möjlighet att förskriva läkemedel.

Det andra jag känner mig tveksam till gäller de utökade farmaceutiska tjänsterna. Apoteken har ju redan i dag stora möjligheter att bedriva analysverksamhet. Man kan göra det redan i dag, och man kan även bedriva mycket rådgivning – det ligger redan i dag till stor del på apoteken. Förslaget om utökade farmaceutiska tjänster, och inte minst det som drivs, bygger dock på att pengar ska tas från sjukvården och läggas på apoteken för att de ska få tid att göra detta.

Jag har svårt att se hur detta ska fungera när vi nu ser framför oss en stor primärvårdsreform som handlar om att stärka primärvården och hålla samman den nära vården för patienten – i ett läge där det plötsligt ska bli så att vissa delar inte ska göras i primärvården utan på ett eller annat apotek i närheten.

Fru talman! Tack för frågan, Anders!

Självklart ska inte patientsäkerheten äventyras. Vi vill att detta ska utredas och att man ska titta på möjligheten till farmaceutförskrivning så som det används i vissa länder, där det finns goda erfarenheter. Självklart ska det inte tummas på patientsäkerheten – aldrig någonsin – men vi ser ju att det i och med den nationella primärvårdsreformen finns en ypperlig möjlighet att se över hur apoteken kan bli ytterligare en stark länk i hela kedjan.

Precis som du säger, Anders, handlar det om en överflyttning av vissa medel från primärvården till apoteken. Vi tycker att det är bra. Är det så att vissa delar kan utföras under de utökade öppettider som apoteken har och att man får en bättre tillgänglighet än vad man har inom primärvården tycker vi att det absolut bör övervägas. Självklart ska det utredas hur detta ska gå till, men vi tycker att det är en utmärkt idé att pröva. Det finns nämligen kompetent personal. Jag är själv farmaceut, och jag tror att många kollegor på apoteken där ute vill ha lite mer kvalificerade uppgifter som kompletterar det högkvalificerade arbete de gör i dag. Jag tror alltså att detta kan vara en positiv del.

Fru talman! Jag ser också att apoteken kommer att ha en betydligt viktigare roll framöver, på ett antal olika områden, men det är i just dessa två delar jag känner stark skepsis.

Om farmaceuter bakom disk ska börja skriva ut p-piller och dessutom medicin till patienter med KOL och andra kroniska sjukdomar – utan möjlighet att samtidigt kontrollera blodtryck, göra spirometriundersökningar och allt det andra – ser jag risken att vi får en ytterligare fragmentiserad vård för de patientgrupper som behöver betydligt mer stöd. Jag ser snarare att farmaceuter bör ägna sig åt de saker där de har en djup kompetens.

Den andra kärnfrågan handlar just om att apoteken driver på för att de vill ha ett utökat uppdrag. Det finns ingenting som hindrar det, men problemet är finansieringen. I ett läge där apoteken ska börja ta uppgifter som i dag ligger på primärvården, som inhalationsteknik och så vidare, måste det självklart också finansieras. Det innebär att pengar måste tas från primärvården, och jag ser även där att vi riskerar att få en situation där man inte skapar mervärde för patienter utan snarare bryter upp vårdkedjor genom att plocka pengar från primärvården och lägga dem på apoteken utan att ha full kontroll över vad det är de ska göra. Hur säkerställer man att de patienter som behöver detta får det på just det apotek de går till? Hur sker återkopplingen till ansvarig sjuksköterska och ansvarig läkare?

Jag ser alltså att just dessa två specifika förslag, som Kristdemokraterna ofta för fram, är någonting som kan leda till betydligt större problem i sjukvården än vi har i dag – och framför allt innebära risker vad gäller patientsäkerheten. Det var därför jag ville veta lite mer om hur Kristdemokraterna tänkt sig detta. Man kan självklart, som Pia Steensland gör nu, säga att en utredning får fundera vidare på detta, men om man försöker ha ett helhetstänk gällande sjukvården tror jag att det är viktigt att man tänker på vårdkedjan från början till slut.

Fru talman! Absolut, det är jätteviktigt. Det är det vi menar – att vi måste se möjligheten. Du vet själv, Anders, att tillgången till allmänläkare inom primärvården är alldeles för låg i dag. Om man kan avlasta primärvården till en viss peng och lägga den pengen på apoteksverksamheten menar vi alltså att man gör primärvården mer tillgänglig för de personer som har det absolut största vårdbehovet. Därför tycker vi att det är viktigt att utöka apotekens och farmaceuternas möjligheter.

Exakt hur det ska göras ska vi utreda, men det råder ingen tvekan om att patientsäkerheten ska vara det som går först. Vi tror dock att det finns vissa patientkategorier som kan få fullgod hjälp om man stärker apotekens roll.

Fru talman! 37 år – så kort var en människas förväntade livslängd för bara 200 år sedan. Vi dog av näringsbrist, polio, difteri, olyckor, influensa, tbc och barnsängsfeber. Vi dog för att Sverige var fattigt och för att vår kunskap inte räckte till.

Vår kunskap och vårt välstånd har dock gradvis vuxit sig allt starkare. I dag lever vi betydligt längre, och vi lever väl. Mycket av tacksamheten för detta behöver vi rikta mot alla dem som forskat fram, prövat och tillverkat läkemedel, liksom mot dem som förskriver läkemedlen och dem som säljer dem. Läkemedlen blir dessutom allt bättre.

Enbart antibiotika och vacciner, fru talman, räddar varje år miljoner liv. Livsfarliga magsårsoperationer behövs knappt längre – det räcker med tabletter. Plötsliga slaganfall som förr orsakade förlamning eller oundviklig död kan både förebyggas och, när de väl uppstår, behandlas. Människor med svåra reumatiska sjukdomar kan i dag gå till jobbet, och människor med cancer, som tidigare hade ett förväntat liv på kortare än ett år, kan skratta åt döden.

Inget av detta är naturligtvis någonting vi har fått gratis. Allt detta kräver hårt arbete och kloka politiska förslag. Vi måste fortsätta framåt, fru talman, och det är precis vad liberal läkemedelspolitik gör. Därför yrkar jag bifall till Liberalernas reservationer på detta område.

Vi har förslag som ger oss just nya, bättre läkemedel och tryggare läkemedelsbehandling – förslag som gör att vi alla får del av effektiva och bättre läkemedel oavsett hur gamla vi är, oavsett var i landet vi bor eller hur ovanlig just den sjukdom vi drabbas av råkar vara.

Detta kräver naturligtvis mer forskning, vilket vi föreslår. Det kräver fler kliniska prövningar och kompetensutveckling inom sjukvården. Det kräver nationella riktlinjer i sjukvården som inte är fritt valt arbete, fru talman, vilket naturligtvis är det enda acceptabla. God vård och jämlikhet över landet ska vara en självklarhet.

I dag har vi fortfarande för lite uppföljning av läkemedelsanvändningen. Vi har för lite kunskap om äldres behandlingar, trots att det ju är äldre som är mest sjuka. Vi har för lite kunskap om hur läkemedel fungerar i kombination med andra läkemedel, trots att de sjukaste människorna naturligtvis inte lider av bara en sjukdom.

Vi har fortfarande också en alldeles för stor förväxlingsrisk. Hur ska en äldre dam kunna veta vilka av alla dessa askar med olika namn som egentligen innehåller samma medicin? Risken att man tar båda är uppenbar.

Allt detta kräver att lagar ändras, fru talman.

Våra läkemedel måste bli bättre och säkrare. De måste bli tryggare för patienterna, och de måste också bli tryggare för människor runt omkring patienten. Ett rikt land som vårt kan inte med gott samvete importera läkemedel som gör att fåglar hotas av utrotning, som gör att fabriker släpper ut gifter så att barn och vuxna i de länder där dessa läkemedel tillverkas blir sjuka. Det är inte acceptabelt, och det innebär ett väldigt högt pris för vår billiga medicin. Vi kan inte heller skamlöst fortsätta att släppa ut läkemedelsrester i våra egna hav och sjöar. Rent vatten ska vara rent.

Jag inser att det inte finns någon quick fix för detta. Det är inte enkelt. Men samtidigt är det väldigt löftesrikt att se hur många framsteg som ständigt sker, hur stor enighet vi på många håll har här i kammaren i dessa frågor, senast den nationella läkemedelslistan. Där är jag väldigt tacksam över att Liberalernas och Kristdemokraternas förslag om att i ännu högre grad se till att detta måste genomföras snarast möjligt ser ut att bifallas senare i dag.

Jag är också väldigt glad, fru talman, över varje förutsägelse om den förväntade medellivslängden hittills har överträffats precis efter att den formulerats.

Det finns ingen quick fix. Det är inte enkelt. Men apropå just våra hav och sjöar: Sjömän ber ju inte om medvind. De lär sig segla, och det ska vi göra tillsammans.

Jag ber att få återkomma om numren på reservationerna.

Fru talman! Välfärden och sjukvården står inför stora utmaningar, framför allt demografiska sådana. I snitt ökar läkemedelskostnaderna med 5 procent per år, vilket i huvudsak beror på nya vårdbehov som uppstår och en allt snabbare utveckling av läkemedel.

I världen omsätter läkemedel – hör och häpna – 7 200 miljarder kronor per år. I Sverige såldes det 203 miljoner läkemedelsförpackningar under 2017, och den svenska läkemedelsmarknaden omsatte samma år ungefär 43,8 miljarder kronor. Det är alltså stora pengar vi talar om. Enligt Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket har vi ur ett europeiskt perspektiv de lägsta priserna på läkemedel som är konkurrensutsatta. Ändå har vi en relativt snabb utveckling av priserna.

Samtidigt som traditionella läkemedel utvecklas allt snabbare ser vi också en snabb utveckling inom gen- och cellterapi. Dessa precisionsmediciner kräver naturligtvis mer noggrann diagnostik och många gånger individuell behandling, vilket kommer att ställa stora krav på hela vårdkedjan.

Vår modell med en gemensam och solidariskt finansierad välfärd är en grundbult i den svenska modellen. Samtidigt måste vi beslutsfattare och professionen klara av nya utmaningar för det offentliga systemet. Sjukvården måste kunna leverera och ta in nya läkemedel. Annars brister förtroendet, och då är vi på ett sluttande plan.

Vi måste värna om solidarisk finansiering och skapa utrymme för investeringar i vår gemensamma välfärd för att kunna ge vård efter behov. Samtidigt måste vi kunna göra svåra prioriteringar. Redan under den förra mandatperioden investerade den rödgröna regeringen många nya miljarder i välfärden. Även januariavtalet innehåller skarpa skrivningar om att fortsätta på den inslagna vägen, vilket är viktigt och bra.

Enligt TLV finns det dock indikationer på att utvecklingen går mot en mer ojämlik vård inom apoteks- och läkemedelsområdet. Det är en generell utmaning med läkemedel som används i vården men som inte beviljas subvention och därmed hamnar utanför förmånen. En annan utmaning är att ett läkemedel utanför förmånen har varit upp till respektive landsting att hantera med risk för ojämlik vård som följd. På liknande sätt finns utmaningar när läkemedel beviljas med förmån men inte används på liknande sätt i de olika landstingen.

Nu pågår olika samverkansforum mellan TLV, SKL, regioner, landsting, regering, riksdag och så vidare för att hitta lösningar. Regeringen jobbar hårt med dessa frågor. Redan 2016 tillsattes en utredning i syfte att se över finansiering, subventionering och prissättning av läkemedel. Utredningen, som heter Tydligare ansvar och regler för läkemedel, har nyligen lämnats över till regeringen. Utredningens grundförslag siktar naturligtvis på att garantera den svenska hälso- och sjukvården effektiva läkemedel som därmed kommer patienterna till del.

Sedan alliansregeringen avreglerade apoteksmarknaden har nya apotekskedjor etablerat sig på marknaden. Apotekstätheten har ökat i många städer, vilket ger bättre service, men i glesbygden kvarstår problemen. Visserligen ökar e-handeln, vilket i viss mån kommer att kompensera bristen på närvaro, men e-handeln ersätter inte den mänskliga kontakten med samtal över disk.

Ett annat bekymmer som vi ser generellt är att tillgången till läkemedel blev sisådär efter reformen. Även generell brist på kompetens kan vara ett bekymmer. Regeringen vill därför förtydliga och sätta större fokus på apotekens huvuduppgifter för att bättre kunna möta det offentligas behov av en säker läkemedelsanvändning och service på apotek. En central fråga för regeringen är att höja kvaliteten på rådgivningen. Genom de lagändringar som riksdagen beslutade om tydliggörs också apotekens grunduppdrag, vilket bland annat innebär att det krävs farmaceutisk kompetens i samband med expediering och förskrivning. Sedan många år tillbaka ges ett statligt stöd till glesbygden för att kunna garantera en viss servicenivå.

I juni 2018 antog riksdagen en ny lag om en nationell läkemedelslista. Kortfattat innebär det att det skapas ett register som samlar patientens förskrivna läkemedel och andra varor på en lista. Det kommer att leda till ökad patientsäkerhet och effektivare administration av läkemedel.

Lagen föreslås träda i kraft 2022. Det kan tyckas vara lång tid, men det är en svår process där flera delar ska garanteras, till exempel säkerhet och integritet. Startdatum är satt utifrån en rekommendation från E-hälsomyndigheten, som anser att det behövs en övergångsperiod på två år.

Fru talman! I betänkandet finns ett gemensamt tillkännagivande. Enligt utskottet bör regeringen överväga att tidigarelägga tidpunkterna för när bestämmelserna i lagen om nationell läkemedelslista ska träda i kraft. Tidpunkten för ikraftträdande av lagen om nationell läkemedelslista har valts för att vård- och apoteksaktörerna ska få tid att anpassa sina system till lagens nya krav. Det är givetvis viktigt att den lösning som väljs blir tekniskt och juridiskt hållbar. Eftersom det är mycket angeläget att lagen träder i kraft så snart som möjligt ställer vi oss bakom tillkännagivandet med detta yttrande.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Inget skäl till oro! Jag är här med en liten hund – en pudel.

Mina kloka kollegor, fru talman, har precis lärt mig att det finns en överenskommelse i riksdagen eftersom riksdagsledamöter av helt förståeliga skäl inte vill genomlida timslånga voteringar där det ändå inte finns möjlighet att skapa en majoritet eller praktisk nytta för invånarna. Den överenskommelsen går ut på att vi ledamöter yrkar bifall till en punkt när vi ändå inte kommer att nå mål med våra förslag.

Den överenskommelsen låter klok, tycker jag. Varför sitta i ett sammanträdesrum när man kan lyssna på invånarna? Jag lägger mig platt tillsammans med min lurviga hund – pudeln – och yrkar bifall till enbart reservation 7 om generisk förskrivning.

Fru talman! Jag begärde ordet därför att jag blev så fantastiskt glad över att höra Socialdemokraternas främsta företrädare i apoteksfrågor från riksdagens talarstol säga att den omreglering av apoteksmarknaden som alliansregeringen drev igenom 2009–2011 har lett till en ordentligt ökad service för medborgarna. Där kan jag bara hålla med. Det gäller inte bara öppettider utan också bemötande. Det råder en helt annan situation i dag än tidigare.

Men jag reagerade när Mikael Dahlqvist antydde att det kunde finnas problem i glesbygden. Det är klart att det finns problem i glesbygden, men det har inte blivit sämre efter omregleringen. Jämtland är fortfarande det län i Sverige som har den absolut högsta apotekstätheten. Det apotek som har lagts ned i glesbygden är apoteket i Lima, som tvingades stänga på grund av att den socialdemokratiska landstingsledningen i Dalarna lade ned hälsocentralen. Då blev det förstås helt omöjligt att driva apoteket vidare. Det är glädjande att Socialdemokraterna har kommit till insikt om att omregleringen var ett positivt beslut.

Jag begärde ordet för att få ställa en fråga. Precis som jag sa i mitt anförande är jag riktigt orolig för vad som kommer att hända med glesbygdsapoteken i ett läge där den lagstiftning som Socialdemokraterna drev igenom innebär att möjligheterna att använda annan personal för den farmaceutiska expedieringen begränsas när lagstiftningen träder i kraft 2020. Det råder brist på farmaceuter redan i dag, och dessutom tar man bort möjligheterna att på ett effektivt och patientsäkert sätt använda den personal som jobbar på apoteken.

Hur tänker Socialdemokraterna hantera denna fråga för att riksdagsbeslutet inte ska innebära att ett antal apotek i den svenska glesbygden läggs ned?

Fru talman! Anders W Jonsson lyssnade inte riktigt så noga på mitt anförande när det gäller omregleringen av apoteksmarknaden. Jag sa visserligen att apoteken har ökat betydligt i antal i större städer och ger ökad service, vilket är bra, men jag ser att många apotek är förvånansvärt tomma. Vi får se vad det leder till.

Jag undrar med vilka glasögon du ser på glesbygden, Anders W Jonsson. Jag ser helt andra problem med mina glasögon. Jag tar Värmland som ett exempel. Det finns inte fler apotek i glesbygden. Jag talar ofta om kommuner med 10 000–15 000 invånare eller färre. Öppettiderna är sämre, och det råder betydande problem med att inom skälig tid få tillgång till receptbelagda läkemedel. Det finns utmaningar, men jag ser både det positiva och det negativa.

Sedan var det frågan om kompetenskrav på apotekspersonalen. Jag är ändå lite förvånad över vad Anders W Jonsson tycker. Jag vet att för annan verksamhet drivs även i ditt parti frågan om att kompetensen ska vara så hög som möjligt. Det är noga med erfarenhet och kunskap.

I det här fallet handlar det om att höja kompetensen i vissa situationer, till exempel vid expediering av läkemedel och information. Det är den kompetensen man vill säkerställa med hjälp av lagstiftningen.

Sedan får vi naturligtvis följa frågan och se vad lagen får för effekter, om det finns tillräckligt med kompetent personal och så vidare. Grunden måste väl ändå vara, Anders W Jonsson, att det finns rätt kompetens för rätt arbetsuppgifter?

Fru talman! Omregleringen av apoteken har lett till att det finns fler apotek med betydligt bättre öppettider. Situationen i den svenska glesbygden är oförändrad. Den drastiska nedskärningen av antalet apotek skedde under 80-talet när det var monopolet Apoteket AB. Då skedde en försämring för den svenska glesbygden. Men från 2009 och framåt är det en oförändrad situation. Det gäller även hur många patienter som går in på apoteket och får sitt recept expedierat eller inte.

När det handlar om hälso- och sjukvården i övrigt är det märkligt att Socialdemokraterna inte anser att den ska lagregleras, det vill säga reglera att läkaren ska göra det, sjuksköterskan ska göra det och fysioterapeuten ska göra det. Där finns en lagstiftning som säger att det är upp till verksamhetschefen att se till att personalen har erforderlig kompetens för att utföra sina arbetsuppgifter. Men plötsligt när vi kommer till den delen av hälso- och sjukvården som gäller apoteken har Socialdemokraterna drivit igenom en lagstiftning där man inte får delta i expediering av recept om man inte har en farmaceututbildning. Det är detta som kommer att skapa problem.

Vi drev för ett år sedan frågan om att apoteken ska ses på precis samma sätt som hälso- och sjukvården, det vill säga att det är verksamhetschefen som är ansvarig för att personalen har erforderlig kompetens. På kirurgkliniken kan man säga att operationssköterskan får operera blindtarmar om man vet att hen har rätt kompetens, men i apoteksvärlden ska minsann Sveriges riksdag styra vem som får göra vad. Det är en logik som inte stämmer. Det ska inte vara högsta möjliga kompetens utan rätt kompetens. Riksdagen är inte rätt instans att fatta de besluten.

Hur förbereder ni er, Mikael Dahlqvist, för de mycket stora problem som detta kommer att innebära för de svenska apoteken, inte minst i glesbygden sommaren 2020 när lagstiftningen träder i kraft?

Fru talman! Jag vill spinna vidare på frågan om avregleringen av apoteksmarknaden och glesbygden. Anders W Jonsson och jag har lite olika syn i frågan.

Jag kan ge ett exempel på vad som hände i fjol i Värmland, med tanke på att Anders W Jonsson hänvisade till Jämtland. Det finns ett apotek i Likenäs, och nästa apotek finns sju–åtta mil därifrån. De som bor i norra Värmland har nästan 20 mil till apoteket i Hagfors. Apoteket i Likenäs stängde hela sommaren på grund av brist på personal, och man hänvisade till apoteken i Torsby eller Hagfors.

Nu har det statliga stödet avhjälpt en del av problemet, vilket är bra. Men jag vågar absolut inte påstå att det finns en bra fungerande service på apoteksmarknaden i glesbygden.

När det gäller kompetenskrav är det som jag sa i mitt förra inlägg: Det är klart att vi ska ha så hög kompetens som möjligt så att bemötandet blir adekvat.

Samtidigt är det inte helt oproblematiskt, det som Anders W Jonsson föreslår – att chefer ska avgöra och delegera ansvar. Det är bara att titta på den svenska hälso- och sjukvården och se vilken hierarkiskt trögstyrd organisation det är. Där tycker jag att till exempel sjuksköterskor skulle kunna utföra en hel del andra arbetsuppgifter, men av olika skäl kanske de inte får eller kan.

Utifrån det tror jag ändå att det är bra att man lägger ribban högt och ställer detta krav. Sedan får man följa lagstiftningen och se vart den tar vägen.

Fru talman! Anders W Jonsson tog upp detta med ojämlikhet. Vi har i dag en fantastisk medicinsk utveckling när det gäller exempelvis cancermediciner. Tyvärr har det slagit relativt fel både regionalt och klassmässigt i fråga om vilka som får dessa mediciner. Det kan man fundera på, fru talman. Enligt en undersökning var det under åren 2011–2015 1 630 patienter aktuella för denna typ av immunterapi som hade rätt att få den, men det var bara 14 procent av dem som fick den. Det är ju skandalöst. Det måste vi rätta till, både geografiskt och klassmässigt. Ur ett klassperspektiv kan man nämligen se att alldeles för många med kort utbildning och tunn plånbok inte får tillgång till dessa mediciner. Där måste vi i riksdagen göra storverk, tycker jag.

Fru talman! Vi har lite olika åsikter om den fantastiska avregleringen av apoteken och hur man ska se på ett apotek. Är det en diversehandel? Det kan man fundera på.

Den före detta Alliansen sålde ju ut apoteken och var väldigt nöjda med det. Det var ideologiskt underbyggt, kan man absolut säga – allt skulle ut på marknaden. Det var en ganska dålig affär, ser man om man kollar på värdestegringen i vissa av apoteken. Den har tickat på ordentligt, så det var inte staten som blev fet av affären. Det var snarare marknadskrafterna som blev goda, glada, feta katter av utförsäljningen.

Jag är stockholmare; det hör ni. Jag bor i en stad med en enorm tillgång till apotek. Bor man dessutom i innerstan, wow! Då kan man springa ut och in i apotek. Där jag bor är det typ 500 meter mellan apoteken – fem apotek kan jag välja mellan. Ni fattar vilket apotek jag väljer, dock!

Men tänk om jag bodde i Likenäs i Värmland, som Mikael nämnde. Där är det inte lika hoppsan med avregleringen. Där ligger Kronans Apotek, som förra sommaren var stängt i elva veckor. Det apoteket fick 359 972 kronor i statligt stöd. Det var det högsta stödet man fick inom Kronankoncernen. Restiden för de boende i Klarälven blev ungefär 50 minuter, så man kan säga att avregleringen ledde till en del saker – och bor man i Likenäs i Värmland får man gå lite längre än vi på Kungsholmen får gå.

Fru talman! Den medicin vi får utskriven, hur djupt ska vi själva behöva dyka ned i det som rör den? Vilken typ av information kan vi förvänta oss? Vilken information vi får av dem som förskriver och expedierar medicinen, alltså läkaren och förhoppningsvis farmaceuten, tycker jag är en viktig fråga. När man går till en vårdcentral vill man ju veta att den som undersöker ens halsfluss har en viss kompetens, inte sant?

När propositionen om apoteken diskuterades här i riksdagen den 24 maj 2018 var vi inte helt eniga om detta, och det förvånade mig. Den svenska läkemedelspolitiken borde ju utgå från att alla människor som vistas i Sverige och får medicin utskriven får ordentlig information. Det är en konsumentfråga och en patientfråga. Jag var väldigt förvånad över att Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna var irriterade över att endast farmaceuter skulle få expediera. Nu talar man om farmaceutbristen och så vidare, men jag kan tycka att kompetens är det viktiga när man står där som patient och ska få en väldigt avancerad medicin.

Från den 1 juli 2020 kommer lagen att innehålla krav på att expediering av ett recept som huvudregel bör utföras av en farmaceut och att man som patient ska få rådgivning och så vidare av farmaceuten. Det är oerhört viktigt, tycker jag.

Tillgänglighet, fru talman, handlar om så mycket mer än antalet apotek per invånare. Möjligheten att få tag i de läkemedel man behöver ska aldrig styras av vilket landsting man bor i, vilken apoteksägare man har närmast eller om varan lagerhålls där. Det har det också varit problem med. Alla i Sverige ska ha rätt till en säker och trygg läkemedelsanvändning genom opartisk och högkvalitativ medicinsk rådgivning av kompetent personal – oavsett om det gäller förskrivna eller receptfria läkemedel. Det är viktigt. Man går inte och klipper sig hos slaktaren, om jag får uttrycka mig lite brutalt.

När en patient har drabbats av en vårdskada, fru talman, ska vårdgivaren enligt 3 kap. 8 § patientsäkerhetslagen snarast informera patienten om möjligheten att begära ersättning enligt patientskadelagen eller från läkemedelsförsäkringen. Jag tror att många i Sverige tror att all medicin man plockar ut är försäkrad. Det trodde nog jag också innan jag gav mig in i politikerbranschen och började jobba med hälso- och sjukvårdsfrågor. Men så är det inte, utan det är så att bolagen själva kan anmäla sig till läkemedelsförsäkringen.

Jag anser att det är oerhört angeläget att lösa frågan om läkemedel utan läkemedelsförsäkring på den svenska marknaden. Årligen säljs en betydande andel läkemedel till patienter utan att vara försäkrade via läkemedelsförsäkringen. I dag finns ingen skyldighet för apotekspersonal att informera patienter om läkemedel som de hämtar ut ingår i försäkringen eller inte, utan det är varje patients ansvar att skaffa sig den informationen. Ett sådant system skapar stor patientosäkerhet och riskerar att bli godtyckligt. Därför borde ansvaret för detta läggas på ansvariga läkare och farmaceuter där läkemedlet hämtas ut. Det måste vi utreda, för det är väldigt oklart. Det är en fråga vi kan jobba med tillsammans. Det kanske inte är en politisk fråga om den medicin man plockar ut är försäkrad eller inte. Det borde vara en självklarhet.

Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka avslag på alla motioner. Jag ställer mig bakom förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag är precis som Karin Rågsjö besatt av ojämlikheten i den svenska sjukvården, och jag tycker att det är oerhört upprörande att det är människor som har högre utbildning och har arbete som får tillgång till de nya terapierna. Men analysen av vad detta beror på skiljer sig mellan Karin Rågsjö och mig. Jag ser att den bristande tillgängligheten och köerna vi har i sjukvården är den kanske främsta orsaken till att vi har ojämlikhet i sjukvården.

Jag tycker att det är intressant, fru talman, att Karin Rågsjös Vänsterpartiet numera verkar vara det enda parti i Sveriges riksdag som ser omregleringen som ett stort problem. Även Socialdemokraterna säger nu att detta har ökat servicen och gett en helt annan tillgänglighet för befolkningen. Då är min fråga till Karin Rågsjö: Om det är nu är ett sådant stort problem att man öppnade upp för andra apoteksaktörer än monopolet Apoteket AB, kommer då inte Vänsterpartiet att föreslå och driva att man åter ska socialisera apoteken?

Slutligen vill jag återkomma till apoteket i Likenäs och att Karin Rågsjö sa att man inte klipper sig hos slaktaren. Jag och Centerpartiet ser inte att skillnaden mellan farmaceuten och farmacibiträdet är lika stor som den mellan frisören och slaktaren.

Det jag är bekymrad över är att det i den övriga sjukvården handlar om kompetens hos individen, och det är verksamhetschefen som är ansvarig för att avgöra det. Det är egentligen bara när det gäller apoteken som vi har gått in med lagstiftning och föreskrivit vad som ska göras av en farmaceut och vad som inte får göras av någon annan. Det är ingen som har en tanke på att man skulle detta inom sjukvården – att vi skulle gå in och reglera: Det här får en sjuksköterska inte göra, det här ska en läkare göra och det här kan inte en undersköterska göra, utan det ska göras av en sjuksköterska.

Min oro är att detta precis som i Likenäs kommer att leda till att man stänger ett antal glesbygdsapotek, inte på grund av brist på pengar men på grund av brist på farmaceuter.

Fru talman! Anders W Jonsson tar upp frågan om ojämlikhet. Det är intressant. Detta med jämlikhet har vi ju pratat mest om från vänsterhåll, men det är jättebra att ni på högersidan nu steppar upp och pratar om det. Det är kanske bra att man gör det om man är med som förhandlingsunderlag till en S-ledd regering.

Det här handlar också om vinster i välfärden. Tittar man på möjligheten att få medicin i dag, exempelvis för immunterapi, kan man se att patienter som kan betala 75 000 kronor i månaden kan få denna effektiva cancermedicin. De skickas av sina landsting om de har ekonomi att betala 75 000 kronor i månaden. Så ska vi förstås inte ha det. Det är en fruktansvärd ojämlikhet.

I dag visar flera undersökningar att kvinnor och män med kort utbildning har stannat upp när det gäller medellivslängd. Det är en väldigt stor backlash. Det handlar om ojämlika ekonomiska strukturer. Den debatten kanske vi kan ha någon annan gång, för annars får vi prata om just detta hela dagen.

Detta med farmaceuter handlar om att vi som individer, konsumenter och patienter ska kunna gå in på ett apotek och få professionell hjälp där. Så är det ju inte alltid i dag. Väldigt många farmaceuter hamnar i storstäderna, där det finns en uppsjö av apotek. Herregud, konkurrensen är benhård, och man försöker slå ut varandra på olika sätt.

Men man får också följa upp systemet. När jag specifikt begär att få en läkartid ska jag träffa en läkare. Det är självklart. Om jag får en medicin utskriven som jag inte vet så mycket om vill jag att det ska finnas kompetens bakom disken på apoteket.

Fru talman! Det är två väldigt viktiga frågor vi diskuterar. Den ena är vad det beror på att vi i Sverige har en ojämlikhet när det gäller tillgång till läkemedel.

Där är den viktigaste orsaken att den som alltid tar sig fram – trots köer och bristande tillgänglighet, oavsett om det har handlat om brödköer i Leningrad eller vårdköer i Östersund – är den som har kontakter och kontanter. Det viktigaste vi kan göra för att öka jämlikheten i svensk sjukvård är alltså att öka tillgängligheten, så att även den som inte har lång utbildning eller behärskar det svenska språket lätt ska kunna få sjukvård. Det är den absolut viktigaste åtgärden.

Sedan återkommer vi till detta med apoteket i Likenäs. Vad beror det på att ett antal apotek runt om i Sverige har tvingats stänga på somrarna? Jo, det finns en enda förklaring, nämligen att man har stor brist på farmaceuter. Man kan inte lösa bemanningen på somrarna, och då tvingas man stänga de apotek som har den minsta omsättningen och det minsta antalet kunder. Detta slår stenhårt mot apoteken i glesbygd.

Detta handlar inte bara om apoteket i Likenäs. Apoteket hemma i Hedesunda har också varit tvunget att stänga en del somrar. Roten till det onda där är bristen på farmaceuter.

Då kommer vänstersidan med krav på att det ska bli lag på att bara farmaceuter ska få expediera recept, stick i stäv med hur vi ser på den övriga sjukvården! Där ställer vi krav på kompetens, men det handlar då inte bara om vilken yrkesutbildning man har, utan det är upp till den enskilde chefen på stället att försäkra sig om att exempelvis en undersköterska har kompetens att göra spirometriundersökningar eller att skriva ut diabetesläkemedel. Vi styr inte detta i lagstiftning. Men just när det gäller apoteken har vänstersidan valt att göra det, och det kommer att få förödande konsekvenser för apoteken i glesbygd.

Fru talman! Jag återkommer till Anders W Jonssons diskussion om ojämlikhet när det gäller hälsa, för jag tycker att det är så intressant. Man får ett system med ökad ojämlikhet på grund av hur man exempelvis driftar vårdcentraler. Jag kan ta Stockholm som exempel. Om man hade velat eliminera ojämlikheten hade man sett till att det fanns fler vårdcentraler i områden med socioekonomiskt utsatt befolkning och med dålig hälsa. Men det gjorde man inte. I stället har man valt att exempelvis ha 13 vårdcentraler på Östermalm. Så ser styrningen av hälso- och sjukvården ut. Man har inte tänkt på att nå dem som är sjukast först. I stället har man bara tänkt på att de privata aktörerna ska vara nöjda och glada.

Anders W Jonsson frågade också om vi kommer att driva att apoteken ska förstatligas igen. Nej, det finns inte en chans att göra detta med den värdestegring som vi har sett när det gäller exempelvis Apoteket Hjärtat, med länkar till Ica – herregud, då skulle staten gå bankrutt! – eller andra privata apotek. Vi kommer inte att driva detta. Det är en omöjlighet att göra det i dag.

Ni sålde ut apoteken för en ganska billig peng, och värdestegringen i dessa stora företag har varit enorm. Det är ju inte små familjeägda apotek vi ser, vilket man sa när detta skulle införas, utan det är stora jättekedjor som har cashat in på detta. Jag menar att vi delvis har skänkt detta till ägarna av dessa stora apotekskedjor.

Det har blivit bättre tillgänglighet i storstäderna på bekostnad av glesbygden. Så avslutar jag den här diskussionen.

Fru talman! När jag var 22 tog jag en examen i internationell nationalekonomi. Sedan dess har jag jobbat med utrikespolitik och global säkerhetspolitik i 26 år. De frågor vi nu debatterar har jag haft på mitt bord i två veckor. Med den gedigna kunskap som jag vet finns i socialutskottet, med före detta landstingsråd och läkare etcetera, tar jag mig an det här uppdraget med stor ödmjukhet. Jag vill börja med att säga detta.

Fru talman! Ett område som är särskilt viktigt för Miljöpartiet och som vi många gånger genom åren har tagit upp är frågan om miljöhänsyn kopplat till läkemedel. Vi vet att läkemedel har stor påverkan på miljön. Läkemedel som könshormoner, antibiotika, cytostatika, blodfettsregulatorer, antiepileptiska medel och betablockerare har en stor inverkan på miljön. Vi har i många sammanhang fört fram att man, vid sidan av att ha generiska läkemedel så att man kan konkurrera på ekonomisk basis, ska se till att man inte byter ut läkemedel som har mindre miljöpåverkan mot sådana som har större miljöpåverkan.

Läkemedelsverket skriver i sin senaste rapport till regeringen att nationella aktörer inom hälso- och sjukvård, apotek och vattenorganisationer alltmer aktivt försöker minska påverkan av läkemedel men också att det internationellt syns en större medvetenhet om läkemedel i miljön. Fler ser behov av reglering av utsläppsbegränsningar av aktiv substans vid läkemedelstillverkningen. Det är bra, men det går alldeles för trögt.

Vad handlar då detta om? Man kan säga att det inte bara är ett problem, utan det är många, och de berör hela kedjan. Det handlar om hur själva produktionen av läkemedel går till och om det som senare släpps ut via våra kroppar och på annat sätt. Det finns fortfarande de som slänger läkemedel i toaletterna, rakt ut i avloppet.

Till exempel finns det läkemedelsproduktion i Indien, där vattenreningen i stort sett är obefintlig. Läkemedelsrester och kemiska medel vid produktionen åker rakt ut i vattnet, som man inte heller har möjlighet att rena på rätt sätt. Det blir otjänligt. Det blir som en cynisk kullerbytta. Läkemedel produceras för att bota sjukdomar, men kanske framför allt i vissa länder skapas sjukdomar och skador där man tillverkar dem.

Vi har också frågan om hur läkemedelsrester hamnar i naturen i Sverige via läkemedel som vi själva äter. Restprodukter går ut via urinen, och läkemedelsrester kan senare återfinnas i miljön. De kan finnas i vattendrag och nå fiskar, fåglar och till och med oss människor. Kort sagt finns det inget stängt system som heter våra kroppar. Det är ett kretslopp som vi alla är en del av.

I Sverige har numera flera reningsverk investerat i ny teknik för att fånga upp läkemedelsrester, men situationen är långt ifrån tillräckligt bra. Många reningsverk har ännu inte någon tillräckligt bra rening i fråga om läkemedelsrester. Vi skulle behöva införa ett krav på detta.

Det är förstås angeläget att konsumenterna vet vilken miljöpåverkan ett läkemedel har. Man tycker att sådana saker ska deklareras på förpackningen så att man själv kan besluta vad man ska köpa för läkemedel.

Det största problemet och skälet till att det går så trögt är att det först och främst är en gemenskapsfråga som handhas på EU-nivå. Vi kan inte själva ändra de större regelverken. Men det säger inte att vi inte kan göra mer i Sverige. Regeringen har arbetat väldigt hårt för det här och kommer att fortsätta med det under mandatperioden. Det är jag helt övertygad om.

Fru talman! Regeringen har strävat efter att jobba med frågan på olika sätt. Vi kommer att göra det på EU-nivå under regeringsperioden. Inom EU-kommissionen har man en ambition att ta fram en strategi om läkemedel i miljön. Det var tänkt att den skulle presenteras första kvartalet 2018, men det har fördröjts. Det kan vi läsa om i dagens betänkande. Nu kommer vi att satsa mycket på att få igenom detta på europeisk nivå. Det känns väldigt bra.

Fru talman! Under den förra mandatperioden tillsatte regeringen ett kunskapscentrum för läkemedel i miljön. Det var väldigt bra och väldigt viktigt. Det har sin hemvist hos Läkemedelsverket. Centrumet har genomfört en intressentdialog och kommer att jobba med följande fokusområden: att stärka kunskapen om potentiellt miljöpåverkande läkemedelssubstanser, att stärka kunskapen om hållbar tillverkning och att verka för att kriterier för miljöhänsyn utvecklas och tas fram. Jag ser fram emot att följa centrumets fortsatta arbete, som kommer att vara väldigt viktigt.

Sedan har vi närliggande frågor som handlar om antibiotikaanvändningen. Det handlar om antibiotika till djur och inom jordbruket men också om antibiotika till människor runt om i världen. Sverige är ganska bra på att vara restriktivt, men detta är faktiskt en av vår tids största ödesfrågor. Om inte antibiotikan fungerar kommer man att dö i förkylningar som övergår i lunginflammationer och så vidare. Det är nog det största hälsohot som vi har framför oss.

Med dessa ord, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Fru talman! Varmt tack till er alla för en givande debatt! Jag står här för protokollets skull. Jag vill slå ytterligare ett slag för generisk förskrivning och förtydliga att jag yrkar bifall till reservation 7 och ingen annan. Det gör jag för tids vinnande, även om jag självklart står bakom samtliga liberala reservationer i betänkandet. Man måste prioritera, och jag tänker mig att generisk förskrivning är den viktigaste prioriteringen för oss. Det är nämligen inte rimligt att sjuka människor ska riskera att blanda ihop sina egna läkemedel och helt i onödan riskera att bli sjukare av de läkemedel som ska göra dem friskare.

Lagar måste skydda de svaga människorna, särskilt de förvirrade och de allra sköraste. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 7, under punkt 8.

Varmt tack, som sagt, för debatten!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 20.)