Folkrätt, inklusive mänskliga rättigheter

Anf. 124 Rasmus Giertz (SD)

Fru talman! Vi debatterar i dag utrikesutskottets betänkande om folkrätt, inklusive mänskliga rättigheter. För Sverige är detta inte bara principiella frågor. Respekten för folkrätten, de mänskliga rättigheterna och den internationella rättsordningen har direkt betydelse för vår säkerhet och för stabiliteten i vår omvärld och vårt närområde. När internationella regler urholkas, när övergrepp inte får konsekvenser och när auktoritära regimer tillåts att flytta fram sina positioner påverkar det också svenska intressen.

Därför är det också en viktig utgångspunkt att utskottet slår fast att folkrätten är en hörnsten i Sveriges utrikespolitik och att en internationell ordning där FN-stadgan respekteras är avgörande för vårt lands säkerhet och för stabiliteten i världen.

För Sverige, liksom för de övriga nordiska länderna, är detta särskilt viktigt. Vi är små stater som inte kan luta oss enbart mot tyngd, storlek eller maktpolitik för att hävda våra intressen. Just därför är vi beroende av en stabil och förutsägbar internationell ordning där regler gäller, där gränser respekteras och där även mindre länder kan göra sin röst hörd. Det är en linje som vi sverigedemokrater står bakom.

Fru talman! De internationella domstolarna har en viktig funktion för att upprätthålla folkrätten och den internationella rättsordningen. Internationella domstolen och Internationella brottmålsdomstolen är centrala för att motverka straffrihet och säkerställa att grova övergrepp kan prövas rättsligt. Sverige ska därför värna deras självständighet och integritet.

Ansvarsutkrävande är en central del av en fungerande internationell rättsordning. Om övergrepp inte dokumenteras, om förövare inte ställs till svars och om brott lämnas utan konsekvenser undergrävs den internationella rättsordningen. Sverige bör därför fortsätta att arbeta brett i olika forum för att främja ansvarsutkrävande.

När det gäller internationella domstolar bör Sveriges hållning vara tydlig och principfast. Den internationella rättsordningen förutsätter att anslutna stater lever upp till sina åtaganden och samarbetar med domstolarna. Samtidigt måste vi vara vaksamma mot politisering som riskerar att försvaga domstolarnas legitimitet och undergräva förtroendet för deras uppdrag.

Fru talman! När det gäller de mänskliga rättigheterna finns det en fråga som förtjänar särskild uppmärksamhet, och det är religionsfriheten. I betänkandet konstateras att diskrimineringen, trakasserierna och våldet kopplat till människors religiösa och icke-religiösa identiteter har ökat i takt med den globala tillbakagången för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Religiösa minoriteter i många delar av världen lever under stark press och inte sällan under direkt hot om våld, förföljelse och diskriminerande lagstiftning.

Det är viktigt att utskottet inte stannar vid allmänna formuleringar utan också uttryckligen konstaterar att kristna i dag utgör en särskilt förföljd religiös grupp i världen. Regeringens arbete med att uppmärksamma detta i FN och EU är därför viktigt, inte minst för att tydligt visa stöd för kristna minoriteter runt om i världen.

Detta ligger också nära en motion från Sverigedemokraterna som behandlas i betänkandet. Där lyfter vi fram behovet av att Sverige tydligt visar sitt stöd för kristna som utsätts för våld, förföljelse eller förtryck samt att grundläggande fri- och rättigheter ska garanteras för kristna och andra minoriteter. Även om motionens yrkanden avstyrks bekräftas det i betänkandet samtidigt att problemet är verkligt och allvarligt.

Fru talman! Religionsfrihet är en grundläggande fri- och rättighet. Rätten att tro, att inte tro, att byta tro och att utöva sin tro utan hot eller tvång är en central del av ett fritt samhälle. Denna rätt har också ett tydligt skydd i internationella konventioner.

När kristna i olika delar av världen utsätts för våld, hot, diskriminerande lagar, attacker mot kyrkor eller repression från staten är det inte bara ett angrepp på en religiös grupp utan också ett angrepp på en grundläggande mänsklig frihet. Därför måste Sverige inta en tydlig hållning. Religionsfrihet kan inte stanna vid allmänna formuleringar utan måste också försvaras i praktisk politik.

Detta innebär att Sverige i FN, EU och andra internationella sammanhang ska vara tydligt mot regeringar som inte skyddar religiösa minoriteter. Det innebär också att vi från Sveriges sida inte ska vara rädda för att särskilt lyfta fram kristnas utsatthet när den är dokumenterad och återkommande.

Fru talman! Betänkandet tar även upp andra viktiga rättighetsfrågor. Till exempel avvisas dödsstraffet – med rätta – som oförenligt med grundläggande mänskliga rättigheter.

Betänkandet tar också upp den allvarliga situationen i Kina. Mot bakgrund av rapporter om omfattande människorättskränkningar behöver Sverige fortsätta att ta upp frågan tydligt, både bilateralt och i multilaterala sammanhang. Här behövs också en stark och gemensam europeisk linje. Det gäller exempelvis Hongkong, där det demokratiska utrymmet har minskat kraftigt och inskränkningarna av individers fri- och rättigheter har blivit allt fler.

Yttrandefriheten är grundläggande i detta sammanhang, inte minst därför att den också är en förutsättning för andra fri- och rättigheter, däribland religionsfriheten.

I det här sammanhanget finns det också skäl att beröra frågan om ekocid. Omfattande och avsiktlig miljöförstörelse i samband med krig, konflikter eller statligt förtryck kan få förödande konsekvenser för både människor, samhällen och framtida generationer. När natur, livsmiljöer och försörjningsmöjligheter slås sönder i stor skala är det inte bara en miljöfråga utan också en fråga om ansvar, rätt och mänsklig säkerhet. Detta är en diskussion som sannolikt kommer att bli allt viktigare framöver.

Fru talman! Sammantaget innehåller betänkandet flera viktiga ställningstaganden. Folkrätten beskrivs med rätta som en hörnsten i Sveriges utrikespolitik. De internationella domstolarnas självständighet ska värnas. Vikten av ansvarsutkrävande lyfts fram. Religionsfriheten ges en central plats. I betänkandet konstateras också uttryckligen att kristna i dag utgör en särskilt förföljd religiös grupp och att regeringen bör fortsätta att uppmärksamma detta i FN och EU.

Sverigedemokraterna står bakom utskottets förslag i betänkandet. Sverige behöver en tydlig och principfast linje som försvarar folkrätten och den internationella rättsordningen, som värnar internationella domstolars oberoende och som slår fast att övergrepp måste få konsekvenser. Det är också en linje där Sverige tydligt står upp för religionsfriheten och för kristna och andra minoriteter som utsätts för våld, förföljelse och förtryck.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 125 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Ledamoten talade väl om försvar av folkrätten och de internationella domstolarna. Det är bra. De internationella domstolarna finns ju till för att försvara folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Sverige har också skrivit på Romstadgan och därmed förbundit sig att till exempel bistå och utreda när personer misstänks för folkmord. Detta inkluderar Israels premiärminister Netanyahu.

ICC, Internationella brottmålsdomstolen, har utfärdat en arresteringsorder mot Netanyahu, bland annat för krigsbrott. Det handlar bland annat om att man har använt svält som vapen och om brott mot mänskligheten.

Anser ledamoten att Sverige har gjort tillräckligt för att bistå och understödja de internationella domstolarna i deras arbete, i synnerhet när det gäller Netanyahus brott men även när det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna överlag? Borde inte Sverige öka resurserna till de internationella domstolarna för att domstolarna ska få möjlighet att utföra sina uppdrag på ett bättre sätt och kunna utreda alla de brott som begås? Jag syftar på brott mot mänskliga rättigheter, krigsbrott, folkmord och så vidare, inklusive anklagelserna mot Israels premiärminister Netanyahu.

Anf. 126 Rasmus Giertz (SD)

Fru talman! Jag tyckte att jag var ganska tydlig i mitt anförande. Jag sa uttryckligen att internationella domstolar ska kunna arbeta självständigt utan politiska påtryckningar och att övergrepp ska få konsekvenser. Det gäller principiellt och universellt. Folkrätten kan inte vara stark i vissa konflikter och svag i andra beroende på vilka aktörer som är politiskt bekväma för stunden.

Skillnaden mellan oss är snarare att jag försöker hålla fast vid rättsstatliga principer medan Vänsterpartiet ofta vill göra utrikespolitiken mer signalpolitisk. Jag har över huvud taget inga problem med att säga att folkrätten också ska gälla i Gaza, men jag tänker inte göra domstolens arbete till en fråga om politiska slagord i kammaren. Min linje är att rättsprocesser ska ha sin gång, att ansvar ska utkrävas och att Sverige ska stå upp för domstolarnas oberoende.

Anf. 127 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Det låter bra. Men för att domstolarna ska kunna göra sitt arbete krävs resurser och stöd, och då undrar jag om ledamoten anser att Sverige bör öka stödet till de internationella domstolarna så att de kan göra sitt viktiga arbete med att utreda brott mot mänskligheten, folkmord och andra brott, inklusive Israels brott. Det är givetvis inte det enda brott som ska utredas, men det är ett av alla brott som ska utredas. Här tycker jag att Sverige hade kunnat göra betydligt mer för att trycka på så att detta verkligen kommer till stånd.

USA har försökt undergräva internationell rätt genom att införa sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Anser ledamoten att Sverige borde ta kraftfullare avstånd från detta och protestera mot USA:s agerande när man försöker undergräva internationell rätt och att EU borde aktivera blockeringsstadgan mot USA:s sanktioner för att skydda ICC och dess domare så att de kan göra sitt arbete på ett bättre sätt?

Anf. 128 Rasmus Giertz (SD)

Herr talman! Sverigedemokraterna står givetvis bakom Romstadgan och värnar domstolarnas oberoende. Enligt min mening ska Sverige göra det vi kan för att bistå dessa domstolar så att eventuella brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter kan utredas och ansvariga och skyldiga lagföras.

Anf. 129 Linnéa Wickman (S)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

I förra årets debatt om folkrätt och mänskliga rättigheter togs ekocidfrågan upp, och då fick den sverigedemokratiska ledamoten en fråga om hur Sverigedemokraterna ser på att Sverige behöver agera och tydligare höja sin röst. Jag noterar att i betänkandet kallas förslaget att lägga till ekocidbrott som ett eget brott i Romstadgan återigen ett innovativt förslag.

Ukraina är vår viktigaste utrikespolitiska prioritering, och inte minst där ser vi omfattande ekocidbrott. Ekocidfrågan ingår också i Ukrainas egen fredsplan.

Hur driver Sverigedemokraterna och regeringen frågan om ekocid? Det senaste året verkar det ha skett noll och ingenting, och det är svårt att hitta någon som helst information om att något initiativ har tagits på detta område. Jag menar att det inte räcker att kalla det för ett innovativt förslag, utan här behöver Sverige vara en viktig pådrivare som part i Romstadgan.

Min fråga till ledamoten mot bakgrund av det år som gått är helt enkelt: Vilka initiativ har regeringen tagit, och vad driver Sverigedemokraterna?

Anf. 130 Rasmus Giertz (SD)

Herr talman! Jag deltog inte i förra årets debatt, så jag vet inte vad exakt som sades då. Men jag håller med Linnéa Wickman om att Ukraina är vår största utrikespolitiska prioritering och att de brott som begås av Ryssland i Ukraina är allvarliga och fruktansvärda.

Jag tog upp frågan om ekocid i mitt anförande eftersom storskalig miljöförstörelse måste tas på allvar. Jag tycker dock att man ska vara seriös i frågan. Det räcker inte att lägga till ännu ett ord i en debatt. Det viktiga är att bygga hållbar internationell rätt, inte att låtsas att en ny brottsrubricering löser ansvarsutkrävandet. Detta behöver utredas mer så att man kommer vidare i frågan.

Som jag också sa i mitt anförande är detta en fråga som jag tror att vi kommer att ha anledning att återkomma till frekvent framöver.

Anf. 131 Linnéa Wickman (S)

Herr talman! Ekocidfrågan är inte ny, och begreppet ekocid myntades 1972 av Olof Palme i samband med FN:s miljökonferens här i Stockholm. Sedan dess har ekocidfrågan varit uppe för debatt och diskussion i internationella forum, och det var också nära att ekocid lades till i Romstadgan en gång i tiden.

Internationell rätt är komplex och utmanande, och den är också utmanad. Jag menar att Sverige måste vara aktivt och driva på i ekocidfrågan, men i debatten och betänkandet säger utskottsmajoriteten att den delar regeringens analys. Det är dock väldigt oklart vad regeringens analys är och vad man gör för att flytta fram positionerna.

Jag håller med om att det viktiga inte är vad som sägs utan vad som görs, och det jag försöker få svar på från ledamoten är just vad Sverigedemokraterna och regeringen gör i denna fråga. Faktum är att det inte verkar ske något alls. Men jag blir gärna överbevisad, för det finns ju ett brett stöd i Sveriges riksdag i ekocidfrågan eftersom vi inte minst i Ukraina ser hur Rysslands krig leder till omfattande miljöförstöring.

Det är därför viktigt att få höra vilka ambitioner som finns och vilka steg man är beredd att ta. Jag är den första att säga att det tar tid att utveckla internationell rätt, men den kommer aldrig att utvecklas om vi inte gör något.

Anf. 132 Rasmus Giertz (SD)

Herr talman! Jag håller med ledamoten om att det tar tid att utveckla internationell rätt. Därför är det också viktigt att det görs på ett noga avvägt sätt. Jag håller också med Linnéa Wickman om att regeringen behöver vara pådrivande i denna fråga; det är jag den första att skriva under på. Jag sitter dock inte i regeringen, så just den frågan är det nog bättre att ledamoten ställer till ansvarig minister.

Anf. 133 Linnéa Wickman (S)

Herr talman! Nu debatterar vi utrikesutskottets motionsbetänkande om folkrätt och mänskliga rättigheter.

Få frågor är så avgörande i den tid vi lever i. Sällan, om någon gång i modern tid, har den regelbaserade världsordning som byggdes upp i ruinerna av andra världskriget varit så kraftigt utmanad av auktoritära ledare och länder som vill att den starkes rätt ska gälla framför folkrätt och mänskliga rättigheter. För första gången på två decennier har vi fler diktaturer i världen än liberala demokratier, och det är något som hotar säkerheten för oss alla.

Det är också därför som vi socialdemokrater har anmält två talare i den här debatten för att beröra våra reservationer. Min kollega Azra Muranovic kommer senare att belysa barns rättigheter, Mellanöstern och utvecklingen i Gaza och på ockuperade Västbanken.

Herr talman! Låt mig börja i Ukraina. Rysslands fullskaliga invasion har nu gått in på sitt femte år. Det ukrainska folket har stått upp mot den ryska terrorn i fyra år. De fortsätter att betala ett mycket högt pris, inte bara för sin egen frihet utan för hela Europas säkerhet.

Ryssland har mött ett gemensamt, europeiskt och ukrainskt motstånd som de kraftigt har missbedömt styrkan i. Vi måste långsiktigt och målmedvetet fortsätta att stå enade just när det gäller att stå upp för det som angrips: frihet, självbestämmande och folkrätt.

Men det finns en dimension av den ryska krigföringen i Ukraina som jag vill lyfta fram särskilt, och det är ekocidbrotten. Rysslands krig innebär ju inte bara ett krig mot människorna utan också mot naturen och mot framtiden. Den medvetna miljöförstörelsen syftar till att underminera förutsättningarna för Ukrainas återuppbyggnad. Ukraina brukar kallas världens kornbod. Den bördiga jorden bidrar till att föda världen och minska hunger och svält samtidigt som den är central för den ukrainska ekonomin.

Herr talman! Frågan om ekocid är inte ny. Den lyftes redan 1972 av Olof Palme under FN:s miljökonferens här i Stockholm med hänvisning till USA:s användning av miljögiftet Agent Orange i Vietnamkriget och dess långvariga konsekvenser för människor och miljö.

Det ryska anfallskriget har åter fört upp ekocidfrågan på dagordningen. Sprängningen av Nova Kachovka-dammen är det tydligaste exemplet. Tusentals hektar mark översvämmades, människor tvingades fly och stora mängder giftiga ämnen och minor spreds nedströms mot Svarta havet.

Krigets miljökonsekvenser behandlas också i Ukrainas fredsplan, och president Zelenskyj tillsatte en högnivågrupp, ledd av Margot Wallström, som inför tvåårsdagen av invasionen presenterade en rad rekommendationer både till Ukraina och till det internationella samfundet. Ett exempel och en rekommendation som man hade till ICC:s parter, där Sverige ingår, var att verka för att införa ekocid som ett brott enligt Romstadgan. Kriget mot naturen i Ukraina visar tydligt behovet av att en gång för alla göra det åtalbart och straffbart att orsaka storskalig miljöförstöring som är vidsträckt och som får långvariga konsekvenser.

För ett år sedan debatterade utrikesutskottet just denna fråga här i kammaren. Jag kan konstatera att regeringen sedan dess inte tycks ha gjort några större ansträngningar för att driva frågan framåt – detta trots att det ändå finns en bred politisk enighet här i riksdagen och ett tydligt momentum i frågan på den internationella arenan. Det krävs ett målmedvetet arbete för att övertyga fler stater om att agera. Sverige kan inte nöja sig med att bara bevaka frågan, utan vi måste aktivt driva på.

Herr talman! I en tid när attackerna mot den internationella rätten är flagranta och sker i syfte att underminera och sätta den ur spel måste vi slå vakt om det internationella rättsväsendet och dess processer. Det är därför helt oacceptabelt att Trumpadministrationen har riktat sanktioner mot domare och åklagare i Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Det är en allvarlig upptrappning i försöken att äventyra domstolens oberoende, opartiskhet och integritet.

Domare attackeras personligen för att de har deltagit i beslut om arresteringsorder mot Israels premiärminister och den tidigare försvarsministern. Andra har sanktioner riktade mot sig för att de har gett klartecken till att utreda misstänkta krigsbrott begångna av amerikansk personal i Afghanistan.

Konkret innebär sanktionerna att amerikanska företag och banker förbjuds att ha något med personerna att göra och att tillgångar kan bli frysta. I en tid när den internationella straffriheten måste bekämpas hårdare är det helt orimligt att det är de som försöker upprätthålla rättvisan som straffas.

Herr talman! Regeringen har kritiserat de amerikanska sanktionerna, men det som också är viktigt framöver är att agera för att EU ska aktivera den blockerande stadgan. Det innebär kortfattat att europeiska företag och aktörer förbjuds att följa de amerikanska sanktionerna och att de skyddas från ekonomiska och rättsliga påtryckningar. Även här behöver den svenska regeringen kliva fram och driva frågan gentemot EU-kommissionen, och man behöver göra det tillsammans med andra medlemsstater, särskilt eftersom regeringen säger sig stå bakom att stadgan aktiveras och också Europaparlamentet har uppmanat kommissionen att göra detta.

Herr talman! I januari nåddes en viktig milstolpe när officiella förhandlingar startade i FN om en mellanstatlig konvention gällande brott mot mänskligheten. Det är en viktig möjlighet för att täppa till de brister som finns i den internationella rätten i dag när det gäller de allvarligaste och grövsta brotten som specifikt riktas mot flickor och kvinnor.

En central del i detta är frågan om könsapartheid. Könsapartheid handlar om omänskliga handlingar som begås för att upprätthålla ett institutionaliserat system av systematiskt förtryck.

Vi socialdemokrater anser att Sverige bör driva på i FN och i andra sammanhang för att könsapartheid tydligt ska definieras och införas som ett brott mot mänskligheten. Det är också viktigt att följa den rättsliga process som redan pågår kopplat till Afghanistan, där ICC har utfärdat en arresteringsorder för talibanernas högsta ledare emiren och landets chefsdomare.

De tydligaste exemplen på könsapartheid ser vi just i talibanernas Afghanistan och i mullornas Iran. I Afghanistan fråntas flickor och kvinnor sina mänskliga rättigheter på ett sätt som saknar motstycke. De får inte arbeta, och de får inte gå i skolan efter tolv års ålder. Våld mot flickor och kvinnor har i praktiken legaliserats. I Iran skyr regimen inga medel för att behålla makten och slå ned människors strävan efter frihet genom omfattande våld, dödandet av tiotusentals och ett särskilt hårt förtryck som riktas mot kvinnor och olika minoriteter.

Det var kvinnorna som gick längst fram i protesterna under parollen ”Kvinna, liv, frihet” efter att moralpolisen mördade Mahsa Jina Amini. Nobelpristagaren Narges Mohammadi, som sitter fängslad i det ökända Evinfängelset, är en av de röster som under lång tid har drivit på för att könsapartheid ska erkännas som ett brott mot mänskligheten. Det är viktigt att lyssna på henne och på alla de civilsamhällesorganisationer och kvinnorättskämpar världen över som kämpar för att det avskyvärda förtrycket av flickor och kvinnor aldrig ska mötas av straffrihet.

Herr talman! Det var med avsky och bestörtning som vi i går tog del av beskedet att Iran har avrättat en svensk medborgare efter en process utan rättssäkerhet, för det finns ingen sådan i Iran. Det är ett land och en regim som genomför massavrättningar och fullkomligt saknar respekt för människovärdet. Våra tankar går i den här svåra stunden till familj och anhöriga, vars sorg det förstås inte går att föreställa sig.

Herr talman! Jag vill också i detta sammanhang särskilt nämna situationen för politiska fångar – diktatorers och regimers sätt att kväsa motstånd och tysta politiska motståndare, journalister och alla typer av opposition.

Vi var många som välkomnade när den ryske oppositionspolitikern och journalisten Vladimir Kara-Murza släpptes i en fångutväxling och när Siarhej Tsichanoŭski släpptes ur regimens klor i Belarus. Ansträngningarna för att också Dawit Isaak, Gui Minhai och Ahmadreza Djalali ska släppas fria omedelbart måste fortsätta.

Runt om i världen sitter tusentals politiska fångar rättslöst fängslade för att de har utövat sina mänskliga rättigheter. Enbart i Turkiet sitter över 6 000 politiska fångar, och antalet ökar. Till Selahattin Demirtaş, Figen Yüksekdağs och Osman Kavalas namn kan nu också Ekrem İmamoğlu, Istanbuls borgmästare, och namnen på flera andra borgmästare i turkiska städer läggas.

Vi har också sett exempel på hur journalister förföljs. Åtalet mot den svenska journalisten Joakim Medin är ett tydligt exempel på hur det kan gå till. Sverige får aldrig tystna i arbetet för att journalister, människorättsförsvarare, politiker och andra politiska fångar som sitter orättfärdigt fängslade omedelbart ska släppas.

Herr talman! Folkrätten och de mänskliga rättigheterna försvarar inte sig själva. De kräver att vi står upp för dem när de utmanas, när de attackeras och när de behöver stärkas.

Det räcker inte att säga att vi värnar den internationella rätten, utan vi måste försvara den i praktiken. Vi måste agera när den kränks, och vi måste driva på för att utveckla den där den i dag inte räcker till men också där det är realistiskt att nå förbättringar.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att vi socialdemokrater förstås står bakom alla våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 5.

Jag ber om ursäkt för att jag har överskridit min talartid, men jag tycker att det här är ett så oerhört viktigt och avgörande ämne.

(Applåder)

Anf. 134 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Utrikesutskottets debatt avseende UU14 Folkrätt, inklusive mänskliga rättigheter är enligt min uppfattning en av årets viktigaste debatter här i kammaren.

Inledningsvis vill jag yrka avslag på samtliga reservationer och därmed bifall till majoritetens ställningstagande i betänkandet.

I UU14 behandlas motioner om folkrätt och mänskliga rättigheter från allmänna motionsperioderna 2024/25 och 2025/26.

Folkrätten och de mänskliga rättigheterna är satta under prövning. Därom råder det ingen tvekan.

Låt mig blicka tillbaka. När FN grundades 1945, efter andra världskriget, var det som en garant för fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter och folkrätt. I dag kan vi tyvärr konstatera att FN är dysfunktionellt och att stora reformer behöver genomföras för att återupprätta FN som organisation – en organisation som står upp för just fred, säkerhet, folkrätt och mänskliga rättigheter. FN ska vara en arena där världens länder kan genomföra överenskommelser som beaktas av medlemsländerna – med FN:s grundläggande värde som ledstjärna.

Jag är därför väldigt glad över att det pågår ett reformarbete och att Sveriges regering är drivande i det. Men tyvärr är jag ytterst orolig för att man inte kommer att nå fram i reformarbetet. Det finns nämligen för många krafter som är emot en förändring. Därmed inte sagt att jag inte vill att FN ska fortsätta. Vi behöver FN, och det kommer alltid ljusare tider efter de mörka.

Jag vill också nämna ett annat organ som bildades efter andra världskriget. Det är EU, herr talman. EU byggdes upp för att säkerställa att Europa skulle vara tryggt och säkert och att Europas länder inte längre skulle kriga med varandra. EU bygger på partnerskap. Jag tycker att grundtanken med EU finns kvar, för EU:s medlemsländer har inte fallit i krig med varandra. Och man fortsätter att arbeta för en regelbaserad världsordning.

Jag nämner den regelbaserade världsordningen eftersom den är väldigt viktig. Vi behöver den. Jag kan konstatera att när den regelbaserade världsordningen respekteras blir världen inte bara tryggare och säkrare. Den blir också rikare och friare.

Jag vill också nämna någonting om behovet och vikten av ansvarsutkrävande för de krigsbrott som begås i Ukraina, herr talman. Ukraina är en högt prioriterad fråga inom EU men också i Sverige. I dag fick vi i utrikesutskottet höra – flera gånger, i flera olika avsnitt – hur viktigt det är att Rysslands illegala anfallskrig, som inleddes den 24 februari 2022, fortsätter att stå i fokus. Jag säger detta med tanke på hur det var när det gäller Krim. Krim annekterades 2014. Ungefär fyra år senare slutade världen att tala om den illegala annekteringen.

Nu har det gått mer än fyra år, och Ryssland har inte bråttom. Ryssland fortsätter sitt illegala krig. Jag säger: Vi får inte tystna, herr talman. Vi måste fortsätta att lyfta upp vad Ryssland begår för brott mot den internationella rätten och hur Ryssland attackerar urskillningslöst – civila och civil infrastruktur.

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Sverige och övriga EU-medlemsländer arbetat för att stärka ICC och de ukrainska brottsbekämpande myndigheternas arbete. Sverige är en av de främsta bidragsgivarna och bidrar med extra finansiellt stöd till ICC. Sverige bistår även med åklagare och experter från Polismyndigheten, vilka har sekunderat ICC. Sverige bidrar med personal som stöder de ukrainska myndigheterna genom EU:s rådgivande insats i Ukraina.

Jag vill också nämna att justitieminister Gunnar Strömmer vid ett flertal tillfällen har upprepat Sveriges och övriga EU-medlemsstaters stöd för ICC samt vikten av att ett fullt ansvarsutkrävande för krigsförbrytelserna och andra grova brott mot folkrätten i Ukraina uppnås.

Värt att notera är att Polismyndigheten bidrar med utredare till det fältkontor i Ukraina som ICC – här är jag osäker – antingen håller på att upprätta eller ska upprätta. Jag är osäker på den punkten och vill inte bli citerad på den. Men jag tycker att det är viktigt att Polismyndigheten ska delta där.

I det här sammanhanget vill jag också säga att de senaste årens utveckling i Mellanöstern förskräcker. Under decennier har oron i Mellanöstern varit omfattande, men den nuvarande utvecklingen är accelererande med risk för att alla involverade är förlorare.

Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg historien. Den 7 oktober 2023 attackerade Hamas Israel. Terrororganisationen Hamas tog cirka 250 personer – civila, soldater, barn, vuxna och åldringar – som gisslan och förde dem till Gazaremsan. Vid Hamas attack dödades 690 israeliska civila, inklusive 35 barn och 70 utländska medborgare. Efter Hamas attack följde ett långvarigt och utdraget krig – eller konflikt.

Detta är naturligtvis mycket, mycket sorgligt. Jag vill också säga att det dröjde mer än två år innan den sista i den gisslan som Hamas hade tagit återbördades till Israel, herr talman.

Den svenska regeringens ståndpunkt är enligt min uppfattning rimlig. Den syftar nämligen på ansvarsutkrävande – ett ansvarsutkrävande för att man ska kunna få en långvarig fred. Men den svenska regeringen säger också att en tvåstatslösning är nödvändig. Den säger att de illegala bosättarnas övervåld och överträdelser måste upphöra.

Vad som har hänt efter detta är det vi ser i dag. Israel har invaderat Libanon i syfte att stoppa Hizbollah. Israel och USA har gemensamt invaderat Iran. Iran å sin sida har attackerat gulfstater och planerar och utför terrorhandlingar runt om. Det här måste upphöra. Det här är allvarliga brott mot den internationella rätten och mot mänskliga rättigheter – mot allt, herr talman.

Jag önskar att världen står enig för att få stopp på det illegitima krig som nu bedrivs. Och ansvarsutkrävande krävs.

Det är väldigt tragiskt med alla dessa personer som avrättas, mördas, i Iran. Iran är ingen rättsstat och har inte varit det. EU har terrorklassificerat det iranska revolutionsgardet, och det är ett steg framåt när det gäller ansvarsutkrävande. Men det är inte tillräckligt. Mer kommer att komma.

Herr talman! Det är också tragiskt för oss alla när vi i dag har nåtts av nyheten att en svensk avrättades i går. Det är en person som avrättats utan en korrekt rättsordning och som utsatts för ett oåterkalleligt övergrepp. Precis som har sagts av tidigare talare går våra tankar till den avrättades nära och kära. Låt mig nämna att det är fler som lider. Därav är ansvarsutkrävandet oerhört viktigt.

Tiden går. Jag skulle gärna ha talat om kvinnors och flickors rättigheter. Jag skulle gärna ha talat om övergrepp mot minoritetsgrupper i Kina. Men, herr talman, av respekt för talartiden avslutar jag mitt anförande här.

Anf. 135 Linnéa Wickman (S)

Herr talman! Tack till ledamoten för ett viktigt anförande! Jag håller med om mycket, som när det gäller att värna den internationella rätten. Vi har en gemensam oro för utvecklingen i Mellanöstern.

Det jag vill ställa en fråga om är det som ledamoten nämnde kopplat till vikten av ansvarsutkrävande för Rysslands brott under kriget i Ukraina.

Jag återkommer till frågan om ekocid. Moderaterna har sagt sig vara positiva till frågan om att göra ekocidbrott till ett brott mot internationell rätt. Jag har också noterat att statsministern har uttalat sig positivt.

Det finns ett momentum internationellt. Ett stort antal länder som är parter i Romstadgan har uttryckt sig positivt och sagt att de stöder förslaget.

Just utifrån att vi har en bred enighet i Sverige riksdag om att vi tycker att det är ett intressant förslag handlar frågan lite grann om: Vad gör Sveriges regering för att frågan ska föras framåt i internationella forum så att den inte bara stannar vid något slags seminarium om internationell rätt?

I det betänkande som vi i dag debatterar konstaterar utskottsmajoriteten att man följer regeringens analys av detta. Då är min fråga till ledamoten: Vad är regeringens analys, och vad har regeringen gjort under det senaste året?

Den här frågan var uppe till debatt i den motsvarande debatten för ett år sedan. Jag tycker inte att det räcker att vi står här ett år senare och det inte verkar ha hänt särskilt mycket.

Anf. 136 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Linnea Wickman lyfter fram ansvarsutkrävande och specifikt ekocid. Låt mig säga precis det som jag sa tidigare i talarstolen.

Sverige är det land i EU som ger mest stöd till ICC. Detta visar på Sveriges stora stöd för rättsordningen och för ansvarsutkrävande. Sverige har också genom Polismyndigheten bidragit med personal på plats. Sverige bidrar med kompetens. Jag tycker att detta visar på Sveriges och regeringens starka stöd för att ansvarsutkrävande ska uppnås.

Jag vet att ledamoten ingår i den svenska delegationen till OSSE. Jag hoppas att den svenska delegationen lyfter fram ekocidfrågan där, för OSSE har stort genomslag och är någonting som många länder värderar högt. Jag vill därför skicka tillbaka frågan till ledamoten.

Jag kan nämna att vi har lyft upp frågan ett flertal gånger inom IPU. Jag vet att också regeringen gör detta. Vi måste jobba på bred front, precis som regeringen gör. Därför vill jag gärna höra, herr talman, hur OSSE-delegationen arbetar med frågan.

Anf. 137 Linnéa Wickman (S)

Herr talman! Tack för frågan tillbaka från ledamoten!

Vi lyfter fram ekocidfrågan i OSSE:s parlamentariska församling. Det är föredömligt att det också görs i IPU av den svenska IPU-delegationen. Det är såklart jätteviktigt vad vi gör i olika internationella forum, men jag ska återgå till frågan.

Det är trots allt den svenska regeringen som har möjlighet att agera. Nästa steg skulle till exempel kunna vara att Sverige som land formellt ställer sig bakom en förändring av Romstadgan just för att inkludera ekocid som ett brott under Internationella brottmålsdomstolens mandat.

Det här kräver politisk vilja. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på varför det inte är möjligt att få något svar på vad regeringen konkret har gjort under det senaste året sedan vi debatterade detta senast.

Här kan den svenska regeringen verkligen känna ett brett stöd från Sveriges riksdag. Dessutom håller jag verkligen med om att det är väldigt bra och viktigt att Sverige bidrar så mycket till de internationella domstolarnas arbete på olika sätt.

Det starka stödet till Ukraina står hela den svenska riksdagen bakom. Det är därför jag undrar varför vi nu inte kan ta nästa steg och mer offensivt driva ekocidfrågan. Det är trots allt en rekommendation från den arbetsgrupp som president Zelenskyj själv tillsatte.

Anf. 138 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Ansvarsutkrävandet av Rysslands och Putins agerande är en av vår tids absolut viktigaste frågor, och den får inte tystna.

Jag har här nämnt att både utrikesministern och justitieministern driver frågan om ansvarsutkrävande. Exakt vad ministrarna gör och säger kan jag inte säga, för jag deltar inte i de mötena. Men jag kan säga att regeringen driver på och agerar.

Att Sverige är det EU-land som ger mest till ICC känner jag mig väldigt stolt över. Jag är övertygad om att ju mer vi debatterar frågan om ansvarsutkrävande av Rysslands aggression här i riksdagen, desto större möjlighet har vi att nå ut.

Vi får inte lov att tystna, och vi får inte låta oss förvirras av att det pågår många andra angelägna konflikter att engagera sig i.

Anf. 139 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Vi debatterar nu en rad motioner från allmänna motionstiden med fokus på folkrätten och mänskliga rättigheter. Jag kan inte ta upp alla brott mot mänskliga rättigheter. Jag kommer att fokusera på Kina, Mellanöstern och några andra frågor, som kvinnors rättigheter. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation numro 2.

Folkrätten är det internationella regelverk som handlar om hur stater ska agera gentemot varandra. Den bygger på respekt för FN-stadgan, rätten till territoriell integritet och förbud mot våldsanvändning. Folkrätten inkluderar bland annat mänskliga rättigheter och humanitär rätt men också ansvarsutkrävande för brott som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Dessvärre pågår en mycket allvarlig utveckling i motsatt riktning. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, USA:s försök att lägga under sig Grönland, Marockos illegala ockupation av Västsahara, omvärldens flathet inför Israels folkmord i Gaza och Kinas arbete för att urholka centrala begrepp är alla exempel på angrepp mot folkrätten.

USA:s och Israels bombningar av Iran strider mot folkrätten, men även Irans angrepp på grannländerna är brott mot folkrätten. Nu behövs en deeskalering och att diplomatin tar vid samt att åtgärder omedelbart vidtas för att skydda civilbefolkningen.

Regimen i Iran måste ge vika för en demokratisk utveckling och de militära angreppen upphöra. Det iranska folket har lidit länge nog. De mänskliga rättigheterna i Iran har varit eftersatta under decennier, och särskilt hårt har kvinnor drabbats, vilket vi känner väl till. Detta måste få ett slut. Irans folk har rätt till frihet och demokrati, och de behöver allt stöd de kan få. Självklart måste den svenska medborgaren Ahmadreza Djalali omedelbart friges.

Utan folkrätt byggs en ordning där fred byggs genom styrka. Det ger i praktiken stormakterna global kontroll och lämnar fältet fritt för dem att dela upp världen mellan sig. När folkrätten är under attack måste demokratiska länder som Sverige stå upp på ett tydligare sätt, försvara den och inte göra någon skillnad på om det är ett stort eller litet land som bryter mot den. Samma tydlighet och samma principer måste gälla gentemot Ryssland, Israel, USA, Kina och Marocko, för att nämna några. Tyvärr saknas ofta den tydligheten hos den svenska regeringen.

Jag ser FN som en central aktör för global fred, säkerhet och solidaritet och betonar organisationens roll för att skydda folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Därför behöver FN stärkas. Tyvärr ser vi hur det svenska stödet till FN minskar, vilket betyder ett försvagat FN samt minskat svenskt inflytande.

Det är också viktigt att vi inte glömmer det palestinska folket, mot bakgrund av situationen i Iran. Situationen i Gaza är fortfarande alarmerande efter att minst 70 000 civila har dödats. I stort sett hela Gaza ligger i ruiner, och 90 procent av befolkningen är helt beroende av hjälp och tvingas bo i tält och skjul utan skydd mot väder och regn.

Trots vapenvilan är Gaza fortfarande en av världens värsta och farligaste platser för barn att växa upp på. Även på Västbanken är situationen allvarlig. Palestinier terroriseras, dödas och fördrivs i tusental från sina hem av aggressiva illegala bosättare medan de israeliska myndigheterna tittar på eller till och med medverkar.

Självklart fördömer vi även Hamas angrepp den 7 oktober 2023. Jag vill få det sagt, så att det inte råder några tveksamheter kring det.

Sverige ska försvara folkrätt och mänskliga rättigheter och tydligt markera mot länder som bryter mot dem. När den svenska regeringen handlar med krigsmateriel med Israel mitt under pågående folkmord i Gaza gör den det motsatta. Sverige har skrivit under Romstadgan, som innebär att man förbundit sig att utreda alla personer som kan misstänkas för att ha bidragit till folkmord, inklusive Israels premiärminister Netanyahu. Internationella brottmålsdomstolen har utfärdat en arresteringsorder mot Netanyahu.

Sverige bör tillföra de internationella domstolarna ICC och ICJ mer resurser så att de har alla nödvändiga förutsättningar för att utreda brott. Sverige måste fördöma USA:s sanktioner mot ICC, som undergräver internationell rätt. Sverige bör även verka för att EU aktiverar blockeringsstadgan mot USA:s sanktioner för att skydda ICC och dess domare så att domstolen kan fortsätta att utreda Israel och andra som begår brott mot de mänskliga rättigheterna.

Klimatkrisen är ett faktum vi måste ta på allvar. Tyvärr begås allvarliga miljöbrott utan att det får tillräckliga konsekvenser. Till exempel begår Ryssland allvarliga miljöbrott i kriget i Ukraina. Sverige bör därför ansluta sig till förslaget om att komplettera Romstadgan med ett femte brott – ekocid, alltså storskalig miljöförstöring. En sådan kriminalisering skulle lägga fast en gemensam yttre gräns för storskalig förstörelse av miljön och utgöra en global åtgärd mot globala problem.

Brotten mot de mänskliga rättigheterna är många runt om i världen. I det här betänkandet lägger jag mycket fokus på Kina. Kina är en hårdför diktatur som systematiskt kränker en lång rad fundamentala mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, organisationsfrihet och religionsfrihet. De etiska och religiösa minoriteterna i Kina tillhör dem som drabbas allra hårdast av förtryck från den kinesiska statsapparaten. Störst är trycket mot det muslimska Xinjiang – uigurerna – och det buddistiska Tibet.

Den kinesiska konstitutionen garanterar män och kvinnor lika rättigheter, men i realiteten finns stora utmaningar när det gäller kvinnors rättigheter. Kina är dessutom det land i världen som avrättar i särklass flest människor per år. Vi menar att den svenska regeringen i varje form av kontakt med Kina bör kräva ett stopp för användandet av dödsstraff.

Kina är även en av världens största marknader för organtransplantation. Det finns uppgifter om att organ stulits från samvetsfångar. Sverige bör verka för att en internationell utredning tillsätts med anledning av rapporterna om organstölder.

Det finns inte längre skäl att upprätthålla ett rättshjälpsavtal med Hongkong. Rättsväsendet där kan inte längre anses vara vare sig fritt eller rättssäkert. Sverige behöver även verka för demokratiska reformer i Hongkong.

Enligt den internationella fackliga samarbetsorganisationen International Trade Union Confederations rankning är Kina ett av de länder i världen där det inte finns någon garanti för fackliga rättigheter. Sveriges regering bör verka för att stärka de fackliga rättigheterna och arbetstagarnas rättigheter i Kina.

De internationella företagen måste också ta sitt ansvar för att mänskliga rättigheter efterlevs. Globala ramavtal spelar en viktig roll för företag som verkar i stater där det saknas möjlighet att teckna kollektivavtal på nationell nivå, eftersom de globala ramavtalen lägger ett gemensamt golv för vilka villkor som aldrig får brytas inom en koncern oavsett var verksamheten bedrivs. Den svenska regeringen bör arbeta för att svenska multinationella företag som är verksamma i Kina undertecknar globala ramavtal.

Ett land som kommit i skymundan är Turkiet. Utvecklingen där går åt fel håll. Ett stort antal demokrati- och frihetskämpar sitter fortfarande i fängelse. Det handlar om journalister, människorättsförsvarare och oppositionella, inklusive parlamentsledamöter. Ett tydligt exempel är den tidigare ordföranden för det demokratiska partiet HDP, Selahattin Demirtaş, som 2024 på falska grunder dömdes till 42 års fängelse, trots att Europadomstolen för mänskliga rättigheter har beslutat att han ska friges. Sveriges regering måste med kraft driva på för omedelbar frigivning av Demirtaş och samtliga som fängslats på felaktiga grunder.

Kränkningen av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna världen över. Kvinnors liv begränsas och hotas av diskriminerande lagstiftning och samhällsnormer. Att kvinnors rättigheter gäller är en förutsättning för fred, säkerhet och utveckling. För att bygga verklig och hållbar jämställdhet krävs att kvinnor aktivt kan delta på alla samhällsnivåer. Sveriges regering bör därför intensifiera arbetet med att främja en jämställd fördelning av makt i världen.

Som vänsterpartist vill jag se ett breddat säkerhetsbegrepp som inkluderar kvinnors säkerhet. Brist på makt, inflytande och rörelsefrihet, brister i att uppnå sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, samt mäns våld mot kvinnor är viktiga säkerhetsfrågor ur både nationellt och internationellt perspektiv. Jag anser att alla beslut inom försvars-, säkerhets- och biståndspolitik ska genomsyras av jämställdhetsbegreppet.

Sverige ska vara en tydlig röst i FN och andra internationella sammanhang för SRHR och särskilt för rätten till abort och sexualundervisning och hbtqi-personers rättigheter. I Agenda 2030 har världens länder slagit fast att alla människor i världen ska ha tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter till 2030.

Flickor och kvinnor drabbas runt om i världen av hedersrelaterat våld och förtryck, men även pojkar och unga män blir utsatta. En särskilt utsatt grupp är hbtqi-personer, och inte sällan legitimeras det av ett förtryckande, traditionellt eller religiöst rättssystem eller en sådan praxis. Sverige bör därför öka stödet till jämställdhet och SRHR. Tyvärr ser vi att utvecklingen går åt fel håll, men jag kan lova att när vi får tillbaka makten kommer vi att återställa stödet till jämställdhet och SRHR bland det första vi gör.

Anf. 140 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Lotta Johnsson Fornarve nämnde i sitt anförande att Sverige bör betala mer till FN. Men låt mig nämna att Sverige tillhör topp tio när det gäller hur mycket som betalas till FN relaterat till bnp. Är inte det väldigt mycket? Vad anser Lotta Johnsson Fornarve? Betalar inte Sverige väldigt bra till FN när vi faktiskt tillhör topp tio när det gäller andel av bnp? Jag skulle vilja få ledamotens kommentar till detta.

Anf. 141 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Tack, Margareta Cederfelt, för frågan!

Ja, Sverige betalar fortfarande en hel del till FN. Men faktum kvarstår: Det svenska stödet till hela FN-systemet har minskat ganska mycket.

Vi vet hur viktigt FN-systemet är – det talade även ledamoten om i sitt anförande. Vi ser hur stödet till UN Women, UNFPA och Unaids har minskat och att stödet till UNRWA helt har försvunnit – UNRWA som är en helt avgörande organisation för palestiniernas rättigheter. Så visst finns det mycket att återställa när det gäller stödet till FN.

När vi minskar stödet till FN-systemet minskar också vårt inflytande. Dessutom försvagar vi FN i en tid när FN behöver stärkas. När vi ser hur folkrätten är under attack är FN en av de främsta garanterna när det gäller att stå upp för folkrätten och mänskliga rättigheter.

Vi behöver alltså göra mycket mer för att stärka stödet till FN i framtiden. Det är min bestämda uppfattning.

Anf. 142 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Sverige tillhör topp tio när det gäller betalning som andel av bnp. Jag önskar att ledamoten Lotta Johnsson Fornarve skulle uttala sin uppfattning till alla dessa 190 länder som inte betalar lika mycket av bnp som Sverige gör. Det tycker jag skulle vara bra för att stärka FN.

Sedan finns det ytterligare en sak. En del länder betalar sent; Sverige betalar tidigt. Om avgiften till FN betalas sent och FN inte har hunnit spendera den returneras den till medlemsländerna. Så driv den frågan: att inte bara Sverige utan alla länder ska betala i tid. Det tycker jag borde vara ett minimikrav, och det hoppas jag att alla ledamöter här i Sveriges riksdag kan ställa sig bakom.

Anf. 143 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Tack, Margareta Cederfelt, för ytterligare kompletterande frågor!

Jag håller verkligen med om att alla länder ska bidra till FN och att vi gemensamt måste jobba för att driva på och trycka på de länder som inte betalar det de ska till FN-systemet, inte minst USA. Det finns även många andra länder som naturligtvis måste bättra sig. Här har vi en gemensam uppgift som jag gärna tar till mig, för detta är naturligtvis jätteviktigt.

Men det betyder inte att Sverige ska dra sig tillbaka, för det har vi faktiskt gjort när vi har minskat stödet till en rad viktiga FN-organisationer som jobbar för till exempel kvinnors säkerhet, SRHR och jämställdhet – som UN Women, UNFPA och många fler.

I en situation när vi ser hur det internationella biståndet minskar kraftigt, inte minst på grund av det indragna amerikanska stödet, ser vi också hur särskilt kvinnor och flickor drabbas oerhört hårt av detta. I det sammanhanget måste Sverige agera motvikt. En viktig sak är att öka stödet till de viktiga organisationer som jobbar för jämställdhet runt om i världen, som UN Women och UNFPA.

Men också stödet till UNRWA behöver återupprättas, för det är en oumbärlig organisation till stöd för palestiniernas rättigheter.

Yusuf Aydin (KD)

Anf. 144 Yusuf Aydin (KD)

Herr talman! I dag behandlar vi ett betänkande om folkrätten och mänskliga rättigheter. Folkrätten och den regelbaserade världsordningen är viktiga både för stabilitet och för främjandet av mänskliga rättigheter och underlättar också det internationella samarbetet.

Med fokus på dessa ämnen skulle det vara svårt att inte beröra utvecklingen i Iran. Sedan 1979 har Islamiska republiken Iran krossat all politisk opposition och nekat det iranska folket rätten till deras mest grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. I stället för frihet och skydd har regimen bara kunnat erbjuda sin befolkning förtryck och förföljelse.

Diskussionen kring folkrätten bör ställas i relation till de fruktansvärda brott och övergrepp mot mänskliga rättigheter som regimer utövar mot sina egna befolkningar, på samma sätt som den islamiska regimen har förtryckt det iranska folket varje dag. Denna situation väcker stora och allvarliga frågor kring hur väl anpassad till verkligheten folkrätten är. Vad händer när stater som skyddas av folkrätten börjar begå storskaliga och allvarliga övergrepp mot sina egna befolkningar och dödar tiotusentals civila?

Det vi åtminstone med säkerhet vet är att frihet inte ges av förtryckare. Den erövras av människor med mod, uthållighet och tro på demokrati. Det iranska folket har visat prov på ett mod som har varit inspirerande för en hel värld. Vi behöver tydligt stå på det iranska folkets sida, öka trycket mot den islamiska regimen och ge vårt stöd till dem som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati.

Herr talman! Religionsfriheten är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Detta har dock inte tidigare avspeglats i svensk utrikes- och biståndspolitik, trots omfattande kränkningar. I dag lever cirka tre fjärdedelar av jordens befolkning i länder där religionsfriheten är kraftigt begränsad, antingen av stater eller av andra grupper i samhället. Dessa begränsningar hindrar människor från att leva sina liv i frihet och motverkar skapandet av jämställda, fredliga och demokratiska samhällen.

Detta har Kristdemokraterna och denna regering lyckligtvis ändrat på. Genom ett målinriktat arbete har religionsfriheten blivit en prioritet. I den senaste utrikesdeklarationen, som presenterades för en månad sedan, är religionsfriheten tydligt prioriterad: ”Mänskliga fri- och rättigheter måste försvaras. Varje individs lika värde oavsett kön, ålder, sexuell läggning eller religion är en frihetsfråga. Kränkningar av religionsfriheten är ett växande globalt problem. Religions- och övertygelsefrihet är därför en integrerad del av Sveriges arbete för mänskliga rättigheter världen över.”

I reformagendan och ett flertal strategier för bistånd kan man numera också läsa om att biståndet ska främja religionsfriheten och skyddet för religiösa minoriteter, särskilt kristna som i dag utgör en speciellt förföljd grupp i världen. Detta konstateras också i utskottets ställningstagande. Främjandet av religiösa minoriteters rättigheter ska prioriteras, och man ser positivt på att regeringen fortsätter att uppmärksamma detta i både FN och EU och på så vis tydligt visar Sveriges stöd till kristna minoriteter runt om i världen.

Den ökade förföljelsen är omfattande och särskilt oroande. Open Doors rapport visar att cirka 388 miljoner kristna utsätts för förföljelse varje år. På grund av sin tro riskerar de hot, våld, tortyr och ytterst sina liv. Denna trend är särskilt påtaglig i länder som Nigeria, Sudan, Syrien och Irak, för att nämna några exempel.

Herr talman! I Mellanöstern riskerar kristna att försvinna från sina historiska hemländer. Detta blir relevant inte minst med tanke på utvecklingen i Libanon, dit kriget återigen spridit sig. Under mars har striderna mellan Israel och terrorgruppen Hizbollah intensifierats. Över en miljon människor har tvingats lämna sina hem, och våldet breder ut sig över allt fler delar av landet. Det som började som en regional konflikt har nu blivit ett direkt hot mot Libanons stabilitet och civilbefolkning.

Kristendomen i Libanon har en kontinuerlig historia sedan apostlarnas tid, och arameiskan var tidigare det dominerande språket. I över 100 år har Libanon varit en av de sista platserna i Mellanöstern där kristna kunnat leva som en naturlig del av samhället och inte som en marginaliserad minoritet. Att bevara landets suveränitet och stabilitet är därför avgörande för att skydda den religiösa mångfalden och de historiska kristna samhällena.

Trots att Libanons kristna inte är en part i den pågående konflikten hamnar de ofta i kläm, fångade mellan regionala makter och terrorgruppen Hizbollah. Därför bör vi stödja de kristna som vill stanna kvar i sina samhällen för att skydda sina kyrkor och bevara sin kristna närvaro som en självklar och oumbärlig del av landet. För oss kristdemokrater kommer detta alltid att vara en prioritet i ord och handling.

Herr talman! Syrien har i 2 000 år varit ett av kristendomens viktigaste kärnområden, där Paulus omvändelse i Damaskus och den tidiga kyrkans framväxt lade grunden för mycket av den kristna tradition vi känner till i dag. Men under de senaste åren har landets historiska kristna befolkning drabbats hårt av krig, våld, förföljelse och flykt.

Samtidigt och i dagarna pågår en oroande utveckling i al-Hasakahregionen i nordöstra Syrien, som i generationer varit hem för Syriens ursprungsbefolkning syrianer, assyrier och kaldéer. Myndigheterna har nu börjat ta bort det arameiska språket från offentliga skyltar – endast arabiska och kurdiska återstår. Språk är inte bara kommunikation; det är identitet, historia och kultur. Detta är en åtgärd som underminerar och riskerar att marginalisera ett av Mellanösterns kristna urfolk och dess språkliga arv.

Sverige och omvärlden måste agera för att stoppa att ett av världens äldsta kristna språk, arameiskan som Jesus själv talade, trängs bort. Vi måste skydda de människor och traditioner som burit detta arv i över 2 000 år.

Herr talman! Kristdemokraterna vill att Sverige via FN och EU ska driva på för att införa sanktioner mot personer, enheter och i vissa fall länder som inte respekterar religionsfriheten i praktiken. Vi vill att man tar fram handlingsplaner för att skydda och säkra kristnas fortsatta existens där de är hotade, som i exemplet i Mellanöstern. Vi vill att Sverige utser en särskild ambassadör för religionsfrihet och använder biståndet som ett verktyg, riktat så att en del av det kan gå via lokala kyrkor och andra organisationer som bäst och effektivast når de mest utsatta.

En osäker och oförutsägbar värld som är i snabb förändring kräver ett värderingsorienterat ledarskap. Det har den här regeringen visat, och det finns mycket mer att göra. Kristdemokraterna kommer att vara garanten för en utrikes- och biståndspolitik som fortsätter att prioritera kampen mot förföljelsen av kristna och främjandet av religionsfrihet.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 145 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Det här är en debatt som kan ta väldigt många olika riktningar. Det har väl lite grann framgått av de tidigare inläggen.

Vi befinner oss i en tid när folkrätten, den internationella rätten, verkligen är under prövning och utmanas av det som händer. Vi befinner oss i en värld där vi inte riktigt vet vad som gäller i morgon.

Det är klart att för Sverige har folkrätten en central roll. Folkrätten är egentligen både traktat och överenskommelser men också en sedvanerätt, och det är sedvanerätten som nu utvecklas eller kanske omformas på grund av vad som händer i världen just nu.

Rysslands brutala angrepp på Ukraina var ett tydligt brott mot den internationella rätten och FN-stadgan om att inte ta territorier med militärt våld. I det läget har även vi haft en diskussion, ofta här i kammaren, om att vi måste utveckla folkrätten.

Vi tycker att man i det här läget ska kunna ha tillgång till de frysta ryska tillgångarna. Även om man säger att detta inte är förenligt med folkrätten är det en del av folkrätten som vi tycker att man behöver utveckla. Man måste kunna möta ett pågående brott mot FN-stadgan med åtgärder som svarar på det, inte bara med domstolsprövning i Internationella brottmålsdomstolen eller ICJ. Vi behöver andra åtgärder i det läge då det begås brott mot folkrätten.

Vi är många som har noterat att president Trump har uttalat att han inte behöver någon internationell rätt. Han nöjer sig med sin moral. Det är tillräckligt för honom.

Det är klart att i en värld där en ledares moral är det som ska definiera utvecklingen av folkrätten kommer vi att hamna i ett väldigt farligt läge. Det blir så som tidigare sagts – att makt går före rätt och att auktoritära ledare begår övergrepp på den internationella rätten.

I grund och botten handlar det vi ser just nu om att auktoritära ledare tar allt större grepp om vår värld. Vi ser det när man angriper medier och journalister. Vi ser det när man angriper akademin. Vi ser det när man ger sig på minoriteters, hbtqi-personers och kvinnors rättigheter.

Under tiden som denna debatt har pågått har jag noterat att president Putin har kommit med budskapet att kvinnor i Ryssland som inte vill ha barn ska hänvisas till psykologer. Där ser vi hur kvinnors rättigheter återigen angrips. Det är något som händer i många länder just nu – man försöker slå tillbaka de landvinningar som vi har uppnått.

I det här läget är det samtidigt viktigt att inte ge upp om folkrätten och internationell rätt. Det är viktigt att hålla i traktat och överenskommelser, och det är viktigt att utveckla sedvanerätten i rätt riktning för att stärka mänskliga rättigheter och för att stärka de grundläggande delarna i den internationella rätten – att hävda normerna när normlöshet håller på att bli regel.

Om detta handlar inte det här betänkandet så mycket. Betänkandet baseras ju på motioner från i höstas, och de är ramen för hur utskottet svarar.

Jag måste ändå säga att i den utskottstext som handlar om folkrätt finns det anledning att vara tydlig med att folkrätten inte är selektiv. Tillämpningen och grunden i internationell rätt vid brott mot den gäller både stormakter och små stater. Det gäller både auktoritära ledare, diktatorer och demokratiskt valda.

Vi ser hur man bryter mot detta. Kina väljer bort havsrätten, till exempel. De tycker inte att det passar dem att den ska gälla i, ja, låt oss kalla det Sydkinesiska sjön. Det finns de som hävdar att det är Filippinska sjön, så även det är omtvistat. Men så gör de.

Andra väljer att selektivt bortse från internationell rätt, oavsett om det gäller USA eller Ryssland. Vi pratar också rätt mycket om Iran här. Jag kan instämma i det mesta som har sagts när det gäller Iran och Irans brott, men det kommer också en signal om att det som USA har gjort tillsammans med Israel inte heller stämmer överens med internationell rätt.

Man försökte före Irakinvasionen att hålla sig till den internationella rätten, för då valde man ändå att söka övertyga säkerhetsrådet. Man fick inte med sig säkerhetsrådet, men man testade. Från vår sida ser vi det som en viktig signal att man faktiskt prövar. Vi vet också att säkerhetsrådet är blockerat av antingen den ena eller den andra – eller tredje – som lägger in sitt veto, men då har man i alla fall gått den vägen och prövat. Det är en viktig signal när det gäller att inte undergräva FN och FN:s normer genom att helt enkelt runda systemet. Det tycker jag naturligtvis att det finns skäl att påpeka i det här läget.

Vi har ett flertal reservationer. Det har pratats rätt mycket om ekocid, och vi är från vår sida väldigt tydliga med att vi tycker att man ska kunna bli prövad och straffad för att ha begått grova miljöbrott. Ett exempel är dammen i Ukraina, som ju skadades totalt, vilket påverkade väldigt många människor och Ukrainas förutsättningar inom jordbruk med mera.

Från vår sida finns naturligtvis ingen tvekan om att stå upp för ekocidbrottet. Man måste dock hantera det på ett sätt som inte saboterar Romstadgan som sådan. Vi vet ju att allt ibland bryts upp, och det vill vi inte göra, så det är den avvägningen som gör att vi har en egen reservation i den här delen.

Jag skulle vilja yrka bifall till reservation 9 under punkt 3. Den handlar om demokratirörelsen i Hongkong, som jag inte tycker att vi ska glömma – det har också pratats om andra som vi inte ska glömma. Vi ska inte glömma demokratirörelsen i Hongkong utan stå upp för den.

Vi har nu sett hur till exempel journalisten och tidningsägaren Lai fått ett mycket långt fängelsestraff bara för att han har haft en tidning som har varit fri. Det här är ett exempel på att Hongkongs rättstillämpning inte skiljer sig från Kinas och vad som gäller från Peking.

Från vår sida tycker vi att det rättshjälpsavtal som finns med Hongkong måste upphävas, och flera partier har förslag om detta. När det gäller detta har riksdagen faktiskt en gång i tiden fattat beslut om att detta ska vara Sveriges hållning. Regeringen har valt att inte gå vidare med den frågan, för man tycker att man inte behöver göra något. Vi tycker dock att det är oerhört viktigt att, där det är möjligt, markera också gentemot Kina. Jag yrkar därför just nu bifall till den reservationen.

I övrigt handlar det naturligtvis också om Turkiet, mänskliga rättigheter och journalister och så vidare – vi har flera reservationer som vi står bakom, men jag väljer att yrka bifall bara till denna.

Anf. 146 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Kerstin Lundgren tog upp flera viktiga frågor i sitt anförande, och det jag fastnade för var Kina. Kina begår våldsamma övergrepp. Det handlar inte bara om att havsrätten inte respekteras och inte heller enbart om att Hongkong inte respekteras. Jag tänker på andra minoriteter.

Det finns förteckningar över ett stort antal minoriteter i Kina som far illa, och de blir ofta diskuterade och debatterade i olika sammanhang. Det handlar om uigurer och om tibetaner. Det handlar om övergrepp mot mänskliga rättigheter men också om övergrepp mot miljö, mot natur och mot religion – mot allt!

Jag skulle gärna vilja höra hur Kerstin Lundgren ser på möjligheten, herr talman, att komma till rätta med problemet med Kina och dess agerande.

Utrikesministern har besökt Kina. Det är den första svenska regeringsföreträdaren på 16 år som har besökt Kina just för att använda sig av diplomati för att försöka hitta en väg framåt när det handlar om den fängslade svensken.

Det är viktigt att vi agerar på alla sätt och vis för att kunna nå fram den diplomatiska vägen. Ett sätt är att besöka landet och ett annat är att sätta press på landet. Jag skulle gärna vilja höra Kerstin Lundgrens syn på detta.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 147 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag tror inte att ett besök av utrikesministern i Kina förändrar någonting annat än i frågan om visumfrihet, som väl var ett av skälen till resan. Det är i grunden inget fel med detta, för det var någonting som många företagare önskade, men det gäller att inte ge sken av att det var något större genombrott på andra områden.

Något sådant har inte heller framkommit av de återrapporter som vi har kunnat höra när det gäller till exempel vår fängslade Gui Minhai. Det är fortfarande så att han sitter fängslad. Vi vet inte exakt var, och vi får inte besöka honom. Vi får inget tillträde därför att han inte erkänns som svensk medborgare, utan han anses vara kinesisk. Vi vet att man har den hållningen.

Utgångspunkten är att vara tydlig där man kan. En sådan sak gäller att detta inte är en fungerande rättsstat vare sig mot minoriteter eller mot politiska opponenter – om det nu finns några som vågar. Det är inte heller en fungerande rättsstat när det gäller journalister eller civilsamhället i sig. Vi ser ju hur man stänger ned och hur man på ett oerhört kraftfullt sätt har infört en övervakning av varje medborgare, som är impregnerad i regimens propaganda.

Det är någonting som vi måste vara beredda att påtala. Två sätt att göra det är att stötta Taiwan och att stötta demokratirörelsen i Hongkong, för de var en kraft som ingav hopp. De har dock tystats, och vi står inte upp för dem.

Rösta gärna på vår reservation, Margareta Cederfelt!

Anf. 148 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Jag röstar inte på er reservation, för jag tror inte att den når fram. Däremot tror jag att det var ett utmärkt besök som utrikesministern gjorde och där Gui Minhai också lyftes fram.

Precis som Kerstin Lundgren säger är det väldigt svårt att nå fram när det handlar om Kina, men jag tror att många små stickspår kan leda framåt, för Kina är också ett land där ledningen är väldigt stolt. Om vi kan sticka hål på luftbubblan tror jag att det kan leda till små förändringar.

Låt mig också säga att riksdagens MR-grupp har protesterat i form av brev. Jag är övertygad om att Kina har reflekterat över saken, för breven har kommit i retur. Det tycker jag är ett bevis på att Kina inte tål kritik ens när den är rättfärdigad – då gör den ont!

Det handlar också om Taiwan, och vår regering har lyft frågan om Taiwan. Det är den första regeringen i Sverige som har tagit upp Taiwans rättigheter. Hongkong behöver lyftas fram mer, och tibetanerna behöver lyftas fram mer, liksom uigurerna. Jag tror att detta är frågor som kommer att komma framöver, för totalitära regimer ställer sig inte på mänskliga rättigheters sida i några sammanhang, vare sig det gäller handel, utveckling av Belt and Road och Silk Road eller någonting annat.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 149 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Nej, det är ju helt klart så att Kina använder vår språkdräkt med kinesisk översättning. Det finns goda exempel; Raoul Wallenberg-institutet har exempelvis tagit fram ett lexikon så att man kan få en översättning när man pratar om mänskliga rättigheter – vilket också Kina gör – och veta vad något egentligen står för.

Vi får inte vara naiva och tro att en resa till Kina förändrar eller sticker hål på någonting. Nu får jag väl inte åka dit längre – jag har nämligen varit på Taiwan, så det är väl slut på resandet till Kina – men jag har också gjort resor dit och samtalat, och det är klart att det är intressant att göra besök. Men vi får inte vara naiva.

Vi har ju sagt att vi ska lära oss av vad vi har gjort med Ryssland. Vi trodde att vi skulle kunna påverka Kina med hjälp av handel och släppte in dem, men nu tar de över. Och vi måste vara uppmärksamma, för även FN-systemet vill de göra till en kinesisk hemmaplan, med en egen tolkning av vilka av FN:s regler som gäller och vad av folkrätten och internationell rätt som gäller. Det ska vi inte gå med på.

Det är alltså oerhört viktigt att vi inte är naiva när det gäller Kina – inte heller när vi pratar miljöfrågor. Många gånger säger vi att vi ska arbeta med Kina där vi har gemensamma intressen, till exempel i klimatfrågan. Men även då måste man se att Kina har sina egna intressen, herr talman, och att de alltid slår igenom. Kina använder varje politikområde som ett vapen för att åstadkomma mänsklighetens ödesgemenskap, nämligen den kinesiska återkomsten på världsscenen – inte minst till 2049.

Fredrik Malm (L)

Anf. 150 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Jag upplever att vi under mycket lång tid har tagit den världsordning som vi brukar kalla den regelbaserade världsordningen för given. Den håller på att inte bara vittra sönder utan snarast monteras ned. Den har dock även vittrat sönder över tid, och det är egentligen inte för att demokratiska stater har velat det utan för att auktoritära regimer systematiskt har urholkat den.

Sedan 2014 har vi sett hur Vladimir Putins Ryssland steg för steg har brutit mot folkrättens allra mest grundläggande principer, först genom annekteringen av Krim, därefter genom kriget i östra Ukraina och sedan genom den fullskaliga invasionen i februari 2022. Vi kan lägga till Kinas agerande, Irans destabilisering av Mellanöstern och ett allt växande förakt för internationella normer i Donald Trumps administration – det är väl 31 FN-organ som man har lämnat.

Det här är verkligheten, och jag menar att den tvingar oss att tänka klarare. Vi i Sverige förhåller oss ibland till folkrätten som om den vore statisk och närmast helig, men folkrätten är ju inte naturgiven utan formad av människor. Den är formad av kompromisser mellan stater, och den måste också kunna förändras när verkligheten gör det och när våra ideal kräver det.

Det finns en viss målkonflikt här: För en liten stat som Sverige är folkrätten oerhört viktig, och samtidigt vet vi att den ibland också skyddar diktaturer och försvårar för demokratier att försvara sig själva och andra. Därtill skulle Sverige inte ha särskilt mycket nytta av folkrätten om vi hamnade i en konflikt med exempelvis Ryssland så länge de sitter i säkerhetsrådet och har vetorätt.

Nyckeln till att få en internationell världsordning som fungerar är alltså att reformera FN-systemet, från MR-råd till säkerhetsråd. Det är det avgörande, skulle jag säga – att man förmår genomföra en reformering av FN-systemet.

Herr talman! Jag har lyssnat på debatten, och det finns några andra frågor som har tagits upp här och som jag tycker är väldigt relevanta. En av dem är självklart Iran.

Iran har en befolkning på 90–100 miljoner människor som under årtionden har plågats av en regim som exempelvis ger människor elchocker under fötterna och hänger personer i lyftkranar. Vi kan ju bara föreställa oss vad en sådan regim skulle kunna vara beredd att göra om den också förfogade över världens farligaste vapen, det vill säga atomvapen.

Det är självklart mycket oklart vad som nu kommer att ske. Det är möjligt att regimen i Iran faller, men det vet vi inte. Det är möjligt att den kommer tillbaka och mödosamt ska försöka bygga upp sin hegemoni och kontroll igen. Det finns oerhört mycket vapen; det är Basijmilisen och den iranska militären. Befolkningen är i hög grad obeväpnad, förutom vissa kurdiska gerillaförband som finns på den irakiska sidan i gränsområdena. Den iranska befolkningen förtjänar dock självklart att leva i ett annat samhälle, och vi måste göra allt vi kan för att stödja en sådan utveckling.

Iran är också ett pluralistiskt samhälle med olika kulturer, olika religioner och olika etniciteter, och alla har lidit under det här förtrycket. Kvinnor har lidit ännu mer än män, och vissa etniska grupper lever med en ännu hårdare militarisering i sina områden än andra. Alla iranier har dock lidit av detta – förutom ledarskapet, som förföljer de andra.

Man måste kunna se möjligheten att den iranska regimen faller och att befolkningen kan bygga ett nytt samhälle. Det kommer dock inte att bli lätt, och det kan bli mycket blodigt. En sak har jag lärt mig av världspolitiken och läget i världen under alla mina år i politiken, herr talman, och det är att allting alltid kan bli värre. Det är viktigt att ha med sig det. Men det betyder också att allting faktiskt kan bli bättre, och vi får ju hoppas på det.

Det andra jag vill nämna är det som några tidigare talare har tagit upp, nämligen den kristna befolkningen i primärt Mellanöstern. Det är enorm tragedi som nu har pågått under 100–150 år. Det började egentligen när man försökte centralisera makten i Osmanska riket och det blev allt större konflikter med armeniska krav på självstyre under andra halvan av 1800-talet. Det ledde till slut fram till folkmordet på armenier, syrianer, assyrier och kaldéer – alltså katoliker inom samma grupp – under första världskriget.

Vi har därefter sett en exodus av kristna från Mellanöstern. Går vi tillbaka till slutet av 1800-talet bekände sig ungefär var femte invånare i Mellanösternregionen till kristendomen, och i dag är det några få procent. Det finns några fickor; det är katolska maroniter i Libanon, det är till exempel en del kopter i Egypten och så vidare. Det är en samlad befolkning på totalt kanske 10–15 miljoner människor. Den assyriska/syrianska gruppen i ursprungsområdena är väldigt liten.

Före Iran–Irak-kriget och innan Saddam Husseins maktövertagande i Irak fanns det uppskattningsvis 1,5 miljoner kristna – assyrier, kaldéer, syrianer – i Irak, och i dag är de några hundratusen. Iran–Irak-kriget drev människor på flykt. Därefter kom sanktionsåren, Saddam Husseins fall, inbördeskriget i Irak, framväxten av al-Qaida och det som senare blev Islamiska staten, attacker på kyrkor och så vidare. Det har gjort att det är några hundratusen kvar i dag. Sedan kom ju även Islamiska statens folkmord på yazidier och utrensningen av kristna, när man sprejade det där tecknet – ett r på arabiska – på dörrar och så vidare för att människor skulle lämna sina hem.

Vad vi alltså har sett över en 100–150-årsperiod i det område där de första kyrkorna i världen byggdes, herr talman, är att det i praktiken har tömts på kristna. Området är i dag i praktiken nästan tomt på kristna, trots att det är deras ursprungsområde. I dag byggs dessa kyrkor i stället på anvisad mark i Märsta. Det är den utveckling vi har fått se, och det är klart att det är en jättetragedi. Det är ju en civilisation som i praktiken har rivits upp med rötterna.

Det är svårare att se hur man kan skapa långsiktig säkerhet för minoriteter. Det här gäller inte bara kristna. Det gäller till exempel även muslimer i Myanmar – rohingyer – som bokstavligen knuffas in i Bangladesh. Det finns en rad olika minoritetsgrupper, även etniska minoriteter, som på olika sätt förföljs och förtrycks.

I slutändan, herr talman, är det ju staten som har ansvaret för att skydda sina medborgare. Om staten inte är demokratisk utan i stället är totalitär, eller om det råder kaos och staten rämnar, är det alltid minoriteter som drabbas hårdast.

Det krävs en lång vandring i stora delar av världen. Det som krävs på lite längre sikt, herr talman, är avradikalisering. Det krävs avradikalisering av religiös sekterism, av ultranationalism och av – i stort sett – hela regioner i Mellanöstern till förmån för pragmatism och någon sorts lev-och-låt-leva-attityd som gör att man accepterar olikheter. Det handlar i grund och botten om tolerans. Det krävs en bredare samhällsutveckling för att också minoriteterna ska skyddas. Det går inte att enbart ha särskilda arrangemang riktade mot minoriteter, utan det krävs en mycket bredare samhällsförändring.

Allt vi kan göra för att bidra till detta är såklart väldigt önskvärt. Till exempel finns det nu ett fönster i och med att den nya regimen i Syrien vill ha relationer med andra länder efter Assadregimens fall. Då måste man vara stenhård mot regimen, exempelvis när det gäller att skydda minoriteter i landet.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag göra det jag glömde bort att göra när jag började mitt anförande, nämligen yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Jacob Risberg (MP)

Anf. 151 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Vi lever i en tid då folkrätten inte längre kan tas för given. Det system av regler, principer och institutioner som ska skydda stater och människor från övergrepp som har byggts upp under lång tid prövas nu hårdare än på mycket länge. I den här prövningen finns en avgörande fråga: Är folkrätten universell, eller är den selektiv? Gäller den alla eller bara vissa?

När Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina var Sveriges hållning tydlig, kraftfull och riktig. Vi fördömde invasionen. Vi stödde Ukrainas rätt till självförsvar. Vi stod upp för principen om territoriell integritet och förbudet mot anfallskrig. Detta var inte bara politiskt riktigt utan också en konsekvent tillämpning av folkrätten. Det är just här som frågorna börjar bli obekväma. När vi lämnar Ukraina och riktar blicken mot andra konflikter förändras nämligen tonen.

Herr talman! I frågan om Palestina och Israel möter vi en helt annan försiktighet. Här handlar det inte om en plötslig konflikt utan om en långvarig situation som präglas av ockupation, bosättningar och återkommande våld. Internationella organ, inklusive FN, har vid upprepade tillfällen kritiserat Israels ockupationspolitik, som strider mot folkrätten. Trots detta ser vi inte samma tydlighet i Sveriges agerande. Vi hör inte samma skarpa formuleringar. Vi ser inte samma beredskap att använda politiska eller ekonomiska verktyg. Vi ser inte samma konsekventa linje.

Herr talman! Detta är inte en fråga om att jämställa konflikter, utan det är en fråga om principer. Om vi menar allvar med att folkrätten förbjuder ockupation och annektering måste vi vara beredda att säga det, oavsett vem som står bakom. Om vi menar att civila ska skyddas i krig måste vi reagera konsekvent när civila drabbas, oavsett var det sker. Annars riskerar vi att skapa ett system där reglerna uppfattas som politiska verktyg, inte som rättsliga principer.

Herr talman! Detsamma gäller relationen till stormakter. När USA agerar militärt i Venezuela eller Iran blir Sveriges röst ofta mer lågmäld. Det kan finnas geopolitiska förklaringar eller säkerhetspolitiska överväganden, men frågan kvarstår: Är vi lika tydliga i vår principiella kritik?

Små stater som Sverige har ett avgörande intresse av att folkrätten respekteras. Vi har inte stormakternas militära makt eller deras globala inflytande. Det vi har är rätten. Rätten fungerar dock bara om den tillämpas konsekvent. Om den blir selektiv förlorar den sin kraft, och då förlorar vi vårt viktigaste skydd.

Herr talman! Det handlar också om trovärdighet. När Sverige talar om en regelbaserad världsordning lyssnar världen, men världen observerar också vad Sverige gör och inte gör. Om vi uppfattas som konsekventa stärks vår röst. Om vi uppfattas som selektiva försvagas den. I en tid då auktoritära krafter gärna ifrågasätter internationella normer har vi inte råd med den typen av svaghet.

Herr talman! Låt mig vända blicken ännu längre österut. Kina har under Xi Jinpings ledning utvecklats i en alltmer auktoritär riktning, vilket syns i kraftigt ökade inskränkningar av mänskliga rättigheter i bland annat Xinjiang, Tibet och Hongkong. Regeringen saknar en långsiktig och genomtänkt Kinapolitik, vilket skapar bristande konsekvens i utrikespolitiken. Sverige måste både enskilt och inom EU agera mer resolut i frågor som rör mänskliga rättigheter och folkrättsbrott, även när de begås av en stormakt som Kina.

Ett återkommande tema i våra debatter är situationen i Xinjiang, där vi gång på gång ser godtyckliga frihetsberövanden, tvångsarbete, etnisk och religiös förföljelse samt massövervakning av civilbefolkningen. Sverige och EU måste verka för att förhindra folkmord på uigurerna. Sverige och EU måste också, i linje med internationell rätt, kräva att samtliga personer som är frihetsberövade enbart på grund av sin religiösa identitet omedelbart friges samt fördöma förföljelsen av uigurer och kräva att omskolningslägren omedelbart stängs.

Herr talman! Tibetfrågan har fallit lite i glömska de senaste decennierna. Den kinesiska regimen genomför systematiska övergrepp där. Det är hög tid att Sverige definierar Tibet som ett ockuperat territorium, att regeringen konsekvent fördömer de folkrättsbrott som Kina begår där och att Sverige tillsammans med EU pressar Kina att garantera tibetanernas rättigheter, kräver journalistisk frihet och rörelsefrihet i Tibet samt tar fram en strategi för att ge tibetaner inflytande över beslut som rör deras mark, resurser och framtid.

Herr talman! När det gäller Hongkong har vi sett en ständigt tilltagande repression sedan Kina införde den nya säkerhetslagen. Även vad gäller Hongkong måste Sverige och EU stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, visa sitt stöd för demokratiaktivister och arbeta mot den ökande övervakningen och det växande politiska inflytandet över rättsväsendet. Det är tydligt hur Kina undergräver de friheter som tidigare garanterades enligt principen ett land, två system.

Herr talman! När det gäller teknologi, övervakning och exportkontroll vill Miljöpartiet se ett totalförbud inom EU mot utveckling, produktion och försäljning av ansiktsigenkänningsteknik till auktoritära stater, inklusive Kina. Vi ser hur Kina går före för att visa i vilken omfattning man kan använda avancerad övervakningsteknik för att kontrollera befolkningen i Xinjiang, i Hongkong och i övriga landet.

Vad gäller Kina är vi ganska överens här i riksdagen, herr talman. Låt mig dock återkomma till den avgörande punkten, nämligen konsekvens. Vi kan inte med trovärdighet kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter i Kina om vi samtidigt är tysta eller försiktiga när liknande principer kränks av andra. Vi kan inte kräva att Kina respekterar internationell rätt om vi själva tillämpar den selektivt. Vi kan heller inte tala om universella värden om de i praktiken blir relativa.

Detta är inte en enkel balansgång. Utrikespolitik handlar ofta om svåra avvägningar – om handel, säkerhet, diplomati och realpolitik. Just därför är principerna så viktiga. Det är de som ska vägleda oss när det blir svårt.

Herr talman! Min kollega Rebecka Le Moine skulle bli sur på mig om jag inte tog upp frågan om ekocid under denna debatt. Romstadgan kriminaliserar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott, men den saknar en mekanism för att hantera storskalig och långvarig miljöförstörelse i fredstid. Detta skapar ett juridiskt vakuum i och med att även katastrofala ekologiska skador kan falla helt utanför internationell straffrätt.

Begreppet ekocid innebär grov, omfattande och långvarig förstörelse av ekosystem. Om ekocid uttryckligen görs till ett brott skulle enskilda beslutsfattare – inte bara stater – bli rättsligt ansvariga för handlingar som leder till irreversibel miljöskada.

Herr talman! Klimatförändringar, kollapsade ekosystem och resursförstörelse driver konflikter, skapar flyktingströmmar och underminerar nationers stabilitet. Internationell rätt behöver därför verktyg som kan möta moderna globala risker, på

samma sätt som tidigare generationer skapade regler mot krig och folkmord.

Redan i dag finns bestämmelser i krigets lagar som förbjuder omfattande miljöskador vid väpnad konflikt, men ett ekocidbrott skulle vara en naturlig civilrättslig motsvarighet, anpassad även till fredstid och till de akuta globala miljöhot som världssamfundet nu står inför.

Utan global lagstiftning riskerar multinationella aktörer att utnyttja länder med svaga miljölagar. Ekocid som brott under ICC skulle skapa lika spelregler globalt och motverka att företag och stater flyttar miljöfarlig verksamhet dit där ansvaret är som minst.

Herr talman! Förstörd miljö leder till förlorade livsmiljöer, försämrad hälsa, ökad fattigdom och sämre framtidsmöjligheter, alltså direkta hot mot grundläggande mänskliga rättigheter. Ett införande av ekocidbrott skulle därför även indirekt skydda människor, inte bara naturen.

Herr talman! Sverige har en lång tradition av att stå upp för mänskliga rättigheter och internationell rätt. Det är en tradition vi ska vara stolta över. Men det är också en tradition som måste förvaltas, och att förvalta den innebär att vara konsekvent, även när det är obekvämt.

Folkrätten är inte perfekt, och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna är inte fullständig. Men de är det bästa vi har, och de fungerar bara om vi tror på dem och om vi tillämpar dem lika för alla.

Ett Sverige som står upp för principer i alla lägen är ett starkare Sverige. Ett Sverige som vågar vara konsekvent är ett mer trovärdigt Sverige. Ett Sverige som försvarar folkrätten och mänskliga rättigheter utan dubbla måttstockar är ett Sverige som bidrar till en bättre värld. Det är den linjen vi alltid måste välja.

Herr talman! Jag står självklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men besparar kammaren en del voteringstid genom att enbart yrka på reservation nummer 6.

Yusuf Aydin (KD)

Anf. 152 Yusuf Aydin (KD)

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet, men när ledamoten pratade om regeringens dubbla måttstockar och selektiva agerande kunde jag inte låta bli.

När det gäller situationen i Mellanöstern nämner ledamoten Israel men säger inget om hur det hela startade, nämligen genom att terrorgruppen Hamas utförde den kanske värsta attacken mot judar sedan andra världskriget, vilket i sin tur startade Israels försvarskrig. Ledamoten nämner inte heller att Sverige är en av de största biståndsgivarna till Gaza och ger 800 miljoner kronor.

Tidigare hörde vi ledamoten Fredrik Malm berätta hur Mellanösterns kristna drabbats historiskt men också under de år Miljöpartiet satt i regeringen. År 2014 när Islamiska staten började härja i Mellanöstern, intog storstaden Mosul och sedan fortsatte vidare till andra områden såg jag inte att Miljöpartiet stod upp för de utsatta och förföljda på det sätt som hade krävts.

Det selektiva agerande som ledamoten anklagar regeringen för är nog mer tillämpligt på hur Miljöpartiet självt har agerat både historiskt och nu.

Jag vill gärna höra en kommentar till detta.

I detta anförande instämde Markus Wiechel (SD).

Jacob Risberg (MP)

Anf. 153 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Jag tackar Yusuf Aydin för frågan.

Konflikten mellan Israel och Palestina startade inte alls den 7 oktober 2023. Vi vet att detta har pågått mycket längre än så. Det senaste kriget och den fruktansvärda situation vi har sett de senaste två åren startade givetvis den 7 oktober. Men ockupationen har pågått sedan åtminstone 1967, och fördrivningen av palestinier har pågått under hela 1900-talet. Att börja historieskrivningen med den 7 oktober är därför felaktigt.

Det är jättebra att vi ger mycket bistånd, men det krävs också mycket bistånd för att hantera denna konflikt. Vi diskuterar inte heller bistånd nu, och jag hade över huvud taget inte med bistånd i mitt anförande.

Hur har vi agerat tidigare? Jag är övertygad om att Miljöpartiet också tidigare har stått upp för förföljda minoriteter och uttalat skarp kritik när folkrättsbrott har begåtts. Det kan mycket väl hända att vi har missat tillfällen att göra detta, men jag tror att vi har varit relativt konsekventa när det gäller den här typen av frågor.

Yusuf Aydin (KD)

Anf. 154 Yusuf Aydin (KD)

Herr talman! Den fruktansvärda attacken av Hamas den 7 oktober ligger ändå bakom den senaste eskaleringen i konflikten mellan Israel och Palestina.

Sverige har stött och stöder även fortsatt en tvåstatslösning, fördömer extremistiska bosättare, agerar mot de övergrepp Israel ibland gör och verkar inom EU för olika typer av åtgärder.

Jag hade velat att Miljöpartiet på samma sätt hade varit konsekventa när terrorgrupper eller andra i Mellanöstern utför attacker eller på annat sätt agerar mot minoriteter som kristna, yazidier och andra och även skapat den instabilitet som kan ha initierat många av dessa konflikter.

Om jag minns rätt nämndes kristna kanske i en av utrikesdeklarationerna under de åtta år Miljöpartiet satt i regering, och under dessa år härjade Islamiska staten som värst mot kristna och yazidier i Mellanöstern. De nämndes inte heller i några andra styrdokument. Då är det svårt att säga att man har agerat konsekvent.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 155 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Jag har inte gått igenom den föregående regeringens utrikesdeklarationer och vet därför inte om det stämmer att detta bara har nämnts en gång.

Återigen säger regeringen att man stöder en tvåstatslösning och fördömer bosättningar och bosättarvåld. Regeringen använder ord, men när det gäller vissa andra länder används mer än ord; då används andra typer av politiska verktyg, såsom sanktioner. Sverige har stoppat handeln med ett otal länder runt om i världen när dessa har brutit mot mänskliga rättigheter. Det är den typen av agerande vi kan göra när det gäller brott mot mänskliga rättigheter.

Men när det gäller Israel och Palestina brukar det stanna vid ord: Vi stöder en tvåstatslösning. Vi fördömer bosättningspolitiken. Vi verkar för att lista de mest kriminella bosättarna. Men de steg Sverige skulle kunna ta har regeringen över huvud taget inte tagit.

Jag vet att företrädare för ledamotens eget parti har varit på resor som har ordnats av organisationer som driver just dessa bosättningar, så man kanske ska börja med att se över sin egen verksamhet.

Jag håller med Yusuf om att det är väldigt problematiskt att kristna utsätts för förföljelse runt om i Mellanöstern. Detta sker även i Israel och på palestinsk mark. Till exempel förstörde några bosättare nyligen en kyrka i byn Taybeh. Detta förekommer alltså på många ställen.

Jag tror att vi är överens om att vi här måste höja rösten. Men börja med att se över ditt eget hus, Yusuf Aydin.

Markus Wiechel (SD)

Anf. 156 Markus Wiechel (SD)

Herr talman! Detta är onekligen ett otroligt intressant ämne som spretar åt många olika håll, vilket inte är så konstigt.

Jag tänker prata mest om Iran, som har varit ett viktigt ämne för min del, inte minst under de senaste tio åren då jag har sysslat med utrikespolitik.

Iran är ju nu också, kanske näst efter Ryssland, den viktigaste utrikespolitiska fråga vi har. Den illegitima islamiska republiken som för närvarande ockuperar Iran är ett gift för hela regionen och världen. De har varit det ända sedan de grep makten i landet 1979.

Efter att folket senast reste sig mot den brutala regimen, med start i december 2025, såg vi en helt ny nivå på regimens barbari. Det var inte bara avrättningar, våldtäkter, stympningar, tortyr av politiska motståndare och så vidare som vi såg, utan nu såg vi dessutom hur man fullkomligt massakrerade civila på gatorna runt om i landet. Vi har sett hur tiotusentals människor, däribland kvinnor, barn och äldre, har fått och får sätta livet till för att de kräver något så enkelt som att få leva i frihet.

Skurkregimens makthavare har dessutom planerat detta länge. Det var därför de stängde internet innan de började med sina värsta massakrer. De stängde det i hopp om att ingen skulle se vad som skedde. Men vi vet mycket väl vad som händer och vad regimen är kapabel till.

Herr talman! När USA och Israel till sist, den 28 februari 2026, äntligen slog till mot regimen i Iran var vi många som kände en gnista av hopp – inte för att vi gillar krig, absolut inte, utan för att det äntligen var någon som ingrep mot de fruktansvärda mord och övergrepp som mullornas regim fortsätter att utsätta sin egen och andra länders befolkningar för.

Låt mig därför vara extra tydlig: Det Israel och USA gjorde och gör är inte aggression. Det är inte ett krig mot Iran utan snarare ett krig för Iran. Det är faktiskt självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51. Folkrätten är nämligen till för att skydda individers rätt till liv, hälsa och säkerhet – inte för att skydda en terrorregim.

Regimen har i årtionden finansierat terror. Man har avfyrat missiler mot grannar, hotat att utplåna Israel och verkat för att bygga kärnvapen. Att slå ut detta hot är helt och hållet förenligt med folkrätten. Det skyddar liv och förhindrar värre katastrofer.

Jag, och säkert många fler, hoppas därför, att det vi nu ser är slutet på den islamiska republiken. Folket i Iran förtjänar nämligen att leva i en fri, demokratisk och sekulär stat. Förhoppningsvis är det detta vi kommer att få se i Iran framöver.

Herr talman! Om det nu blir så att Irans folk befrias från förtryckarna kommer andra positiva följdeffekter som också påverkar oss här i Sverige. Det största militära hotet mot oss i dag är nämligen Ryssland, och Ryssland förlorar en av sina närmaste och viktigaste allierade.

Putins Ryssland har nu i över fyra år bedrivit ett olagligt invasionskrig som fullkomligt krossar FN-stadgan. Civila dödas i massor. Sjukhus och skolor bombas. Barn söker skydd i teatrar som ändå blir ruiner. Svälten används som vapen. Det har vi sett förut. Det är en taktik vi känner igen från Sovjettiden, då man utsatte Ukraina för något liknande. Det är en aggression utan ursäkt.

Därför har det för min del varit väldigt lätt att företräda en linje som hela tiden fullt ut har stöttat Ukraina till 150 procent, skulle jag vilja säga. Ukraina ska fortsatt få vapen, förnödenheter och annat som behövs för att slå tillbaka. Därtill ska det inte göras några som helst eftergifter till Putin.

Herr talman! Jag tänkte inte tala så mycket längre i den här debatten, men jag skulle förstås kunna hålla på hur länge som helst – tyvärr, får man ändå säga – för det är allvarliga frågor vi diskuterar.

Folkrätten är som sagt till för att skydda de utsatta, inte för att vänsterpartier ska vifta med den som en flagga när det passar deras agenda. Jag noterade till exempel nyss att vi har Jacob Risberg här, som fortfarande inte kan gå upp och ta avstånd från Hamas agerande.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet predikar ofta om internationell rätt när de vill döma ut Israel och USA. Det har blivit väldigt tydligt också i detta betänkande.

Det må komma fördömanden ibland, även från detta håll, mot exempelvis skurkstaten i Iran. Men omfattningen skiljer sig åt. Detta är ytterst märkligt, kan jag tycka. Hur kommer det sig att fokus på skurkstaterna inte är viktigare utan att man i stället fokuserar på de fria stater vi har runt om i världen som är demokratier? Hur ofta nämns inte till exempel Israel och USA i det betänkande som vi debatterar i dag? Är det inte ganska talande sett till de många övertramp vi ser från renodlade förtryckarstater som inte respekterar demokrati och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter? Jag tycker därför att det är värt att lyfta fram det, herr talman.

Azra Muranovic (S)

Anf. 157 Azra Muranovic (S)

Herr talman! I dag har vi sett ledamot efter ledamot, från alla partier, gå upp och prata om hur viktigt det är att stå upp för folkrätten och våra mest grundläggande värderingar, de mänskliga rättigheterna. Men ytterst kommer debatten att handla om någonting som är mycket konkret. För när världen står i brand och när människor förtrycks och lever i krig är nämligen frågan om de får det skydd som den internationella rätten ska ge dem. I dag visar verkligheten någonting helt annat. Det handlar också om vilka som drabbas hårdast när rättigheter försvagas.

Vi lever i en tid där vi ser ökade hot mot grundläggande fri- och rättigheter. Det är en tid då också Sverige måste vara supertydligt. När demokrati och mänskliga rättigheter monteras ned kan vi se hur islamofobi och antisemitism breder ut sig, liksom hur kristna i många delar av världen utsätts för förföljelse. Detsamma gäller också andra minoriteter, religiösa och etniska, som lever under hot och diskriminering.

Vi ser hur hbtqi-personers rättigheter ifrågasätts, begränsas och i vissa fall aktivt rullas tillbaka. Där är Ungern, Georgien och Turkiet tydliga exempel. Men även i vårt eget närområde görs hbtq-personer till måltavlor.

Det här är egentligen inte separata frågor. De handlar om samma sak: rätten att få leva i trygghet, utan rädsla för våld, diskriminering eller förföljelse. Det innebär att vi som land också måste vara konsekventa i vårt arbete mot all diskriminering, allt utnyttjande och all exploatering. Vi måste säkerställa att dessa rättigheter gäller för alla oavsett religion, identitet eller sexuell läggning.

Det innebär också att Sverige behöver använda de verktyg som finns för att synliggöra och motverka övergrepp. Ett sådant verktyg är Moskvamekanismen inom OSSE. Den bör användas mer konsekvent också när hot mot hbtq-personer eller religiösa minoriteter är överhängande, för att säkerställa oberoende granskning och lägga grunden för ansvarsutkrävande.

Herr talman! Vi ser också en utveckling där grova övergrepp mot barn i konflikter ökar. Allt fler barn lever i krigets direkta närhet. De dödas, skadas och fördrivs. De växer upp i en verklighet där rättigheter steg för steg urholkas. Det handlar inte längre om tillfälliga kriser. Det är en utveckling som utmanar tilltron till den internationella rättsordningen.

Rädda Barnens rapport War on Children visar att vart femte barn i världen i dag lever i en krigszon. Det är alltså fler barn i dag som lever i krigszoner än under andra världskriget. Vi ser hur hela samhällen faller sönder och hur barnen är de som faktiskt betalar det högsta priset. Den här debatten är jättestor, och det finns mycket att säga. Jag kommer att ta några få exempel.

I Sudan saknar miljontals barn tillgång till vatten, vård och utbildning. De tvingas på flykt, ofta flera gånger om. I skuggan av konflikten ser vi hur de dras in i våldet och rekryteras till att bli väpnade soldater – inte för att de själva vill det utan som en konsekvens av att hela samhällen kollapsar.

I Ukraina tränger kriget in i varje del av barns liv. Barn lever under ständiga flyglarm, i skyddsrum och i osäkerhet. Miljontals har redan tvingats på flykt. De har lämnat sina hem och sina skolor. Många lever separerade från sina föräldrar. Undervisning sker i källare, på distans eller inte alls. I Ukraina kidnappar man också barn och för över dem till Ryssland.

Herr talman! Konflikten mellan Israel och Palestina skär rakt in i kärnan av folkrätten och prövar krigets lagar, den internationella humanitära rätten, i praktiken. När barn dödas och skadas i den omfattning som vi har fått se väcker det allvarliga frågor.

På Västbanken ser vi också hur våldet mot civila har ökat, inte minst bosättarrelaterat våld som återkommande sker utan tillräckligt skydd eller ansvarsutkrävande. Nyligen kunde vi se en barnfamilj som sköts i sin bil efter att israeliska styrkor öppnat eld – två föräldrar och två små barn.

I Gaza har över 20 000 barn dödats sedan kriget började. Det verkliga antalet kan faktiskt vara högre. De barn som överlever de här konflikterna kommer att få leva med svåra skador, trauman och en vardag präglad av otrygghet.

I delar av Mellanöstern ser vi en bredare utveckling där stater försvagas, samhällsstrukturer bryts ned och civila lämnas utan det skydd som de har rätt till.

I Libanon ser vi en djup ekonomisk kris, och i takt med att våldet ökar fördjupas också den humanitära situationen och den politiska instabiliteten.

Syrien är ett land som efter många års konflikt är splittrat. Statens institutioner är kraftigt försvagade, och grundläggande samhällsfunktioner fungerar i många delar inte alls.

Gemensamt för de här situationerna är att statens förmåga att upprätthålla säkerhet, rättsstaten och grundläggande samhällsservice har eroderat. Det skapar ett maktvakuum, där väpnade grupper och terrororganisationer får utrymme att etablera sig men också rekrytera.

Herr talman! Det är olika konflikter med olika bakgrunder men med samma konsekvens. Det är faktiskt barnen som drabbas hårdast. Det väcker en avgörande fråga: Har vi ett regelverk som fungerar i praktiken, och hur efterlever vi det?

Problemet är inte att vi saknar regler – de finns där. Problemet är att de inte upprätthålls och att politiken inte gör tillräckligt för att se till att de faktiskt gäller. Det här ställer också krav på oss. Det ställer krav på Sverige, och det ställer krav på världens stater.

Det är nämligen stater som har skyldighet att respektera folkrätten, att skydda civila och att säkerställa att övergrepp utreds och får konsekvenser. Men för detta krävs också ett starkt internationellt rättssystem – ett system som inte bara formulerar regler utan som också säkerställer att de tillämpas.

Det räcker inte att ställa krav på andra. Stater måste också själva respektera domar, beslut och de regler som de har förbundit sig att följa. Sverige har också här ett särskilt ansvar. Sverige har en lång tradition av att värna folkrätten, den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna. Det är en styrka som vårt land har, men det förpliktar också. Det innebär att vi måste vara konsekventa och att vi måste döma efter reglerna. Vi måste aktivt stödja det internationella rättsväsendet och bidra till att dess processer upprätthålls, stärks och respekteras även när det gäller våra vänner.

När det gäller detta betänkande ser vi en bred samsyn kring folkrättens betydelse, och det är jättepositivt. Men den praktiska politiken ligger fast. Problemet blir tydligt när man tittar i det här betänkandet. Jag ser att barnperspektivet finns i utskottet, men det biter inte. Barnkonventionen nämns och barns rättigheter lyfts, men det styr inte politiken.

När vi vet att en halv miljard barn i världen växer upp i en krigszon kräver det att det finns tydliga prioriteringar. Detta har inte fått tillräckligt genomslag i dag.

I den här tiden, när folkrätten utmanas i grunden och när barn drabbas hårdast, räcker det inte att förvalta det vi redan har. Att samtliga förslag avstyrks och att politiken ligger fast signalerar passivitet när det krävs ledarskap. Sverige behöver driva på ännu tydligare och vara ännu mer aktivt. Vi måste också se till att det inte finns en återhållsamhet när det gäller ansvarsutkrävande. Vi måste se till att vi har en politik som gör att folkrätten får genomslag i praktiken. Det räcker inte att vi är överens om principerna. Det här måste också omsättas i handling.

Herr talman! Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 18.

(Applåder)

Anf. 158 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Azra Muranovic tog upp ett viktigt problem som handlar om de personer som lider mest – barnen – och om vikten av att de rättigheter som finns enligt folkrätten och mänskliga rättigheter ska följas. Där tror jag inte att det råder någon skillnad i synsätt. Detta är något som är ledande i Sveriges riksdag.

Men jag tänker på andra länder som inte respekterar detta. Här är hela reformpaketet när det gäller FN en viktig fråga. Det är nämligen där ledarna för länderna träffas. Det är där traktaten görs. Det är där resolutionerna antas. Jag saknade det perspektivet.

Sverige är ett land som driver på och som gör mycket för att folkrätten ska efterlevas. Det redogjorde jag för flera gånger i mitt anförande. Men jag skulle önska att det sades mer om vad andra länder ska göra. Jag har nämnt det också. Det handlar till exempel om att betala i tid och om att bidra till FN:s reformarbete, vilket jag inte kan se att så många andra länder gör.

Ska vi få en förändring hjälper det inte om bara Sverige, som är bland de bästa på att driva frågorna, arbetar för folkrätten och mänskliga rättigheter. Detta måste göras på bred front. Här skulle jag vilja höra mer och starkare ord från Azra Muranovic.

Säg inte att Sverige ska göra mer, för Sverige gör väldigt, väldigt mycket!

Azra Muranovic (S)

Anf. 159 Azra Muranovic (S)

Herr talman! Tack, Margareta Cederfelt, för frågan!

Det är en väldigt viktig fråga som du tar upp – FN-systemet. Jag hade gärna sett att Sverige hade haft en mer aktiv roll i FN:s arbete framåt. Du frågar också vad jag anser om andra stater. Jag tycker ändå att jag redogjorde för det i mitt anförande – att skyldigheten att följa folkrätten ligger på alla stater. Det är faktiskt statsaktörer som bär huvudansvaret. Man ska också kräva ansvar av statsaktörer. Det tycker jag att man ska göra när stater bryter mot folkrätten.