Frågor om psykisk hälsa

Anf. 142 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Att må bra är för många människor en självklarhet. För andra är det en ständig kamp för att kunna må bra. En del drabbas av depression och ångest. Andra är drabbade av svår kronisk sjukdom som påtagligt försämrar deras psykiska hälsa och livskvalitet.

Ohälsa kan drabba vem som helst, samtidigt som det finns hälsoskillnader som beror på livsvillkor och levnadsvanor. De stora skillnaderna i livsvillkor kan vi från det offentliga påverka, och kunskap om goda levnadsvanor finns. Det som behövs är en uthållig strategi som gör att alla samhällssektorer medverkar till god psykisk hälsa hos hela befolkningen.

Hälso- och sjukvården ska hjälpa oss att må bra och ge vård när vi har blivit sjuka. Det innebär att hälso- och sjukvården har både ett hälsofrämjande och ett vårdande uppdrag. Hälso- och sjukvården måste klara av både det breda hälsofrämjande uppdraget och att ge vård till svårt kroniskt sjuka, såväl vid psykisk som vid somatisk sjukdom.

Ska allt detta fungera måste hälso- och sjukvården resurssättas rätt, så att de får fler medarbetare och så att patienterna får chans till en kontinuerlig relation till den vårdkontakt man behöver. Därför är en fast läkarkontakt för patienten och en rimlig patientlista för distriktsläkaren två nödvändiga delar för att skapa förutsättningar för såväl det hälsofrämjande arbetet som det vårdande uppdraget inom primärvården.

Fru talman! Skolan är också en viktig del i den kraftsamling som behöver göras för att förbättra den psykiska hälsan. Ett rimligt antal elever per lärare, fler professioner, exempelvis fysioterapeuter och arbetsterapeuter, som bidrar vid sidan av det uppdrag lärarna har, och en utbyggd barn- och ungdomshälsa är också viktigt.

Det civila samhället ger många människor en meningsfull fritid och möjlighet till gemenskap. Det offentligas stöd till det civila samhället behöver utökas och förbättras så att fler får chansen att vara med.

Fru talman! En påtvingad ensamhet påverkar hälsan. Oavsett ålder är relationer viktiga. En god relation berikar livet. Det offentliga har ett ansvar att skapa förutsättningar för samhällsgemenskap. Det handlar om hur orter och städer planeras och om boendemöjligheter, tillgång till kultur och mycket mer. Det civila samhället är också en viktig kraft för att bryta oönskad ensamhet.

Psykisk ohälsa är en stor anledning till sjukskrivningarna i dag. Ohälsan kan bero på skilda saker som inte alls har med arbetet att göra. Men arbetsgivarens engagemang är en viktig del i en hållbar rehabilitering för medarbetaren. En god psykisk hälsa är ett viktigt mål för folkhälsopolitiken. Men det kan inte enbart lösas av den enskilde eller av hälso- och sjukvården. Det är många sektorer som behöver samverka för att det ska bli en uthållig förändring.

Ökad psykisk ohälsa hos barn och unga är oroande. Enligt Socialstyrelsen uppger allt fler ungdomar att de har psykiska besvär som oro eller ängslan. Det är framför allt depressioner, ångestsjukdomar och missbruk som ökar. Det har också skett en ökning av antalet ungdomar som behöver sjukhusvård på grund av psykisk sjukdom.

Några säkra och fullständiga svar på vad som är orsaken till utvecklingen med ökad psykisk ohälsa bland barn och unga finns inte i dag. Men det finns saker som vi redan känner till för att kunna påbörja arbetet och vända utvecklingen.

Fru talman! All oro leder inte till att man behöver sjukvårdens insatser. Det behöver påpekas att det finns en risk i att medikalisera allt som hör till livets knaggliga stig. Sådan oro och känsla av ohälsa måste mötas på annat sätt, och det offentliga kan vara en stödjande part även där. Att kunna prata om den oro man känner just nu kräver inte alltid nya vårdformer eller verksamheter. Om exempelvis äldreomsorgen och skolan hade en bättre bemanning, fler medarbetare, skulle det finnas tid för det extra samtalet när oron kommer. Behövs det ska det förstås finnas möjlighet till mer utvecklad hjälp.

Alltför ofta missar vi att också äldre personer kan lida av psykisk ohälsa och vara drabbade av svår psykisk sjukdom. Vi vill därför lyfta den reservation vi står bakom, som handlar om att vi behöver mer kunskap om och mer resurser till äldrepsykiatrin. Vi vill att det skapas ett nationellt kompetenscentrum för äldrepsykiatri. Därför lyfter jag reservation nummer 4, som behandlar just detta och som vi vill ska prövas av kammaren.

Avslutningsvis, fru talman, måste alla samhällssektorer medverka till en god psykisk hälsa. Alla måste göra sin del. Genom de förslag Kristdemokraterna har lagt fram i riksdagen vill vi bidra till bättre förutsättningar för en god psykisk hälsa. Låt detta vara ett viktigt mål i folkhälsopolitiken, och låt oss gemensamt se till att samtliga samhällssektorer medverkar till det målet!

Anf. 143 Ulrika Jörgensen (M)

Fru talman! I dag ska vi debattera psykisk hälsa, ett ämne som nästan dagligen berörs i medierna. Som politiker är jag en av alla aktörer som ägnar mycket kraft åt att försöka minska den psykiska ohälsan.

Vi har nu levt med pandemin i över ett år, och även om vi ser ljuset i tunneln i och med vaccinationerna är jag och många med mig rädda för att den psykiska ohälsan kommer att behöva mötas och hanteras under lång tid framöver. Anledningen till psykisk ohälsa kan nu vara till exempel att man har varit isolerad i sitt hem, har förlorat en närstående, fått ekonomiska bekymmer på grund av arbetslöshet eller helt enkelt är orolig över att bli arbetslös.

Att arbeta hemifrån har sina fördelar, men det har också inneburit att det sociala livet begränsats. Kanske var det den sociala gemenskapen på arbetet som fick just dig att gå upp på morgonen. Det är lätt att tappa fotfästet när ingen frågar hur det är.

Givetvis har pandemin också påverkat barns och ungas hälsa och mående.

Fru talman! Vi vet inte konsekvenserna fullt ut - vad det gör med oss människor att inte kunna krama nära och kära under en lång tid. Vi anser nog alla att det finns fog för att känna viss oro för den psykiska hälsan framöver.

Redan före covid-19-pandemin och innan vården tvingades att ställa om sin verksamhet var vårdköerna långa och växande, även köerna till bup, barn- och ungdomspsykiatrin. Förutom nödvändiga åtgärder i syfte att minska den akuta vårdskulden krävs därför ett metodiskt arbete med att ytterligare utveckla kömiljarderna just i syfte att minska köerna.

Fru talman! Moderaterna vill förstärka och utveckla kömiljarden. Bland annat ska en del resurser riktas direkt till barn- och ungdomspsykiatrin. Den förstärka vårdgarantin för barn och unga med psykisk ohälsa, som ger rätt till vård och stöd inom 30 dagar, ska säkerhetsställas. Vi moderater vill även inkludera den första linjens psykiatri för barn och unga så att lättare psykiatriska diagnoser kan hanteras där. På så sätt frigörs resurser för barn och unga med till exempel svår ångest, självmordstankar eller allvarliga ätstörningar. Målet måste vara en köfri barn- och ungdomspsykiatri.

Fru talman! Att må psykiskt dåligt är ett uttryck som används av många, men vad innebär det? Givetvis är det olika för varje individ. För någon kan det vara att känna sig otillräcklig, ställa för stora krav på sig själv och ha svårt att finna balans i livet med träning, vila, kost och socialt umgänge.

Att söka hjälp kan för många vara ett stort steg. Tyvärr finns det fortfarande fördomar om psykisk ohälsa i samhället och även stora skillnader i bemötande, tillgänglighet och möjlighet att få behandling i tid. En del ungdomar vittnar om att om de inte är självmordsbenägna tas deras problem inte på allvar, och de får ingen hjälp. Så många som fyra av tio med erfarenhet av psykisk ohälsa upplever att de blivit orättvist bemötta i vården. Detta är helt oacceptabelt.

Fru talman! Vi kan konstatera att det är relativt vanligt med samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och en beroendesjukdom. Riksdagen beslutade i maj 2019 om ett tillkännagivande om att det behövs ett samlat ansvar för vård vid samsjuklighet i form av psykisk ohälsa i kombination med en beroendesjukdom. Glädjande är att regeringen gav en särskild utredare uppdraget att föreslå hur samordnade insatser när det gäller vård, behandling och stöd kan säkerhetsställas för barn, unga och vuxna med samsjuklighet. Vi ser med glädje fram emot den 30 november, då utredaren ska lämna sitt förslag.

Fru talman! Psykisk ohälsa var redan före pandemin ett stort och växande problem. Enligt Socialstyrelsen har psykisk ohälsa hos barn i åldern 10-17 fördubblats de senaste drygt tio åren. I dag upplever ungefär var tionde pojke eller flicka någon form av psykisk ohälsa. Det är framför allt depression och olika ångestsyndrom som bidrar till ökningen.

Att utveckla elevhälsan med fler professioner ser vi moderater kan vara en del i det förebyggande och långsiktigt hälsofrämjande arbetet. Fysioterapeuter och skolpsykologer skulle kunna bidra till att förbättra elevhälsans kvalitet och förebyggande roll. Moderaterna anser att det behövs fler och snabbare hälsofrämjande insatser när det gäller att förebygga psykisk ohälsa och stärka behandlingen av densamma. Elevhälsan bör tydligare än i dag kopplas samman med och samarbeta med barn- och ungdomspsykiatrin, socialtjänsten och vården.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag poängtera att det behövs en helhetssyn gällande vården av personer med psykisk ohälsa, som även inkluderar stöd till föräldrar och närstående. Samhället måste ta psykisk ohälsa på största allvar och både satsa på friskfaktorerna som kan förebygga och samtidigt hantera den förväntade ökade psykiska ohälsan till följd av pandemin. Här behövs förstärkningar till kommuner och regioner från nationell nivå och en plan i samtliga kommuner och regioner för vilka insatser som nu ska göras.

För tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 5, men vi står givetvis bakom alla våra reservationer.

Anf. 144 Clara Aranda (SD)

Fru talman! För lite mer än ett år sedan lämnade Sverigedemokraterna ett utskottsinitiativ på socialutskottets bord - ett utskottsinitiativ där vi med anledning av avvecklingen av den nationella hjälplinjen ville se ett nationellt ansvarstagande i frågan. Redan då såg vi vikten av att Sverige skulle upprätta en nationell jourtelefonverksamhet. Den skulle vara till för personer med psykisk ohälsa och självmordstankar. Tyvärr fick inte vårt utskottsinitiativ stöd från något annat parti, men skam den som ger sig.

Sverigedemokraterna har aktivt fortsatt att driva frågan om en nationell stödtelefon, och med skarpa budgetanslag har vi visat att vi menar allvar. För oss har den tydliga målsättningen varit att Sverige ska upprätta en nationell stödtelefonverksamhet där inringare kan mötas av professionell hjälp alla tider på dygnet, alla dagar i veckan.

Det ideella medmänskliga samtalsstödet, där volontärer, egenerfarna och präster möter och samtalar med personer, spelar en extremt viktig roll. De insatser som sker på ideell nivå är en fantastisk tillgång för alla drabbade i behov av stöd och även för samhället i stort. Det vill jag härmed understryka.

Samtidigt måste det professionella samtalsstödet, där kravet är relevant professionell utbildning, erfarenhet av att ha arbetat med psykisk ohälsa och suicidalitet, vara det som erbjuds av en stödtelefon som ligger under statens ansvar.

Den verksamhet och de tjänster som erbjuds i dessa samtal ska dock inte betraktas som vård i sig. Det är snarare ett komplement till befintliga vårdinsatser. Därför är det viktigt att säkerställa att övergången till hälso- och sjukvården ska kunna ske på ett bra och smidigt sätt när behov av ytterligare vårdinsatser finns.

Av den anledningen är jag otroligt glad över att Folkhälsomyndigheten i sin kartläggning och analys, som gjorts på uppdrag av regeringen, äntligen har kommit fram till en slutsats som är i linje med vad Sverigedemokraterna länge har drivit. Visst hade vi gärna sett att den här viktiga verksamheten redan hade varit på plats, inte minst då den hade varit en stor tillgång under pandemin. Samtidigt är det viktigaste för oss att förslaget blir verklighet.

Fru talman! Redan före pandemin utgick vi från ett allvarligt läge med anledning av den komplexa och utbredda psykiska ohälsan i samhället.

Folkhälsomyndigheten har sammanställt ett flertal studier i en rapport som visar att den psykiska ohälsan har ökat både i Sverige och internationellt under pandemin. Det finns en grupp som har drabbats extra hårt. Rapport efter rapport visar nu hur hårt ungas psykiska hälsa drabbas av pandemin. Det är en grupp som sticker ut, och det är studenter som har visat sig vara än mer utsatta under pandemin. Bland studenter är förekomsten av psykiska besvär även i vanliga fall större i jämförelse med både jämnåriga och befolkningen i övrigt.

Enligt forskarna kan orsaken till att ungdomar drabbas extra hårt också vara att de precis ska börja sitt vuxna liv. Deras drömmar och planer inför framtiden blir pausade, samtidigt som vardagsrutinerna förändras och möjligheten till sociala kontakter minskas.

Det faktum att pandemin kan få allvarliga konsekvenser som depression, ångest, självmordstankar och även självmord kräver en tydlig strategi. Vi måste ta ansvar för landets unga och proaktivt arbeta för att förhindra att coronapandemin skapar förödande konsekvenser även när det kommer till den psykiska hälsan. Ett första steg är att vi politiker här i Sveriges riksdag tar den här frågan på stort allvar.

Sverigedemokraterna lyfter därför också fram frågan om beredskap för en ökande psykisk ohälsa vid samhällskris och specifikt vid pandemi. Vi menar att det krävs ett tydligt nationellt åtagande för att kunna hantera en negativ utveckling där den psykiska hälsan hos vår befolkning blir allvarligt påverkad.

Fru talman! Enligt Socialstyrelsens patientregister användes fastspänning som tvångsåtgärd inom svensk psykiatri vid 3 820 tillfällen under 2019, och det var 1 348 patienter som blev utsatta för den här tvångsåtgärden. Under 2019 förekom 197 fall där fastspänningen varade längre än fyra timmar, och det var 141 patienter som blev utsatta för detta.

Fastspänning är en integritetskränkande tvångsåtgärd som kan vara väldigt traumatisk för den som blir utsatt för den. Åtgärden kan leda till posttraumatiskt stressyndrom och kan också ge svåra bestående men för den som blir utsatt.

Lagen om psykiatrisk tvångsvård fastslår att tvångsåtgärder ska vara en sista åtgärd när alla andra möjliga alternativ har uttömts. Trots detta ser vi återkommande rapporter i medierna om att tvångsåtgärden används felaktigt, i stor utsträckning och att den innebär svåra men för dem som drabbas.

Det är varken hållbart eller försvarbart att fortsätta använda en åtgärd som är direkt inhuman. Det handlar om svårt sjuka individer som är i behov av vård. Fokus borde därför vara på behandling av hög kvalitet och förebyggande åtgärder, inte att hitta argument för att hålla fast vid förlegade metoder. Sverigedemokraterna menar därför att det är dags att se över en utfasning av fastspänning som tvångsåtgärd. Vi menar att det är vad som krävs för att skapa utrymme för nya humana behandlingsmetoder som faktiskt hör hemma i en modern psykiatrisk vård.

Med detta sagt vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservation nummer 11.

Anf. 145 Johanna Jönsson (C)

Fru talman! Den psykiska ohälsan i Sverige ökar i vissa grupper, framför allt bland kvinnor och unga. Antalet personer som är sjukskrivna eller söker vård för psykisk ohälsa har ökat rejält. Orsakerna är komplexa och bottnar i en rad faktorer. För unga är brister i den svenska skolan, mobbning, dålig självkänsla och problem inom familjen några tänkbara orsaker. Kvinnors psykiska ohälsa tros ha viss koppling till effekterna av att arbeta heltid och samtidigt ta ett stort ansvar för familjen.

Covid-19-pandemin och de påföljande smittskyddsåtgärderna innebär en ökad risk för psykisk ohälsa i befolkningen, inte minst bland dem som har drabbats hårdast av åtgärderna, som personer med minskad inkomst, arbetslöshet och tidigare psykisk ohälsa.

Januariavtalet har inneburit att många bra steg har tagits för att stärka den psykiska hälsan i befolkningen, men väldigt mycket mer behöver göras.

Den som lider av psykisk ohälsa måste få bättre tillgång till snabbt stöd. Det förutsätter ökad tillgänglighet i primärvården. I både England och Norge har man arbetat framgångsrikt med att öka tillgången till stöd vid vanliga psykiska tillstånd såsom ångest och depression. Människor med lättare psykiska besvär behöver inte alltid träffa en specialist. De kan bli hjälpta av enklare samtalsstöd eller hjälp till självhjälp. Den som däremot är i behov av hjälp ska snabbt få ett första samtal och bedömning av vilken typ av stöd man behöver få.

Ibland kan det vara bristen på sociala kontakter som är det största problemet, och där kan samverkan med civilsamhället och brukarorganisationer stärkas för att stötta upp.

För personer med lindriga symptom kan onlinesessioner och olika typer av självhjälpsmaterial vara tillräckligt medan människor med större behov behöver slussas vidare till rätt vårdnivå och få rätt specialistvård.

Förebyggande arbete med tidiga insatser som är samordnade och koordinerade behöver prioriteras. Nyligen presenterades utredningsbetänkandet God och nära vård - Rätt stöd till psykisk hälsa, som pekar ut hur vi bör gå vidare för att förbättra primärvårdens arbete. Samverkan mellan olika aktörer måste stärkas.

Dessutom behöver det bli enklare för barn och vårdnadshavare att få hjälp genom elevhälsan vid psykisk ohälsa. Även där måste tillgängligheten öka både hos primärvården och hos barn- och ungdomspsykiatrin för de barn som behöver ett utökat stöd.

Sjukskrivningar på grund av stress- och utmattningssymtom har ökat stadigt sedan 2010. Huvuddelen av de sjukskrivna, nära 80 procent, är kvinnor, många med små barn. Här måste det till fler insatser, både förebyggande, behandlande och rehabiliterande. Dessutom behövs mer forskning. Några steg är tagna i forskningspropositionen, men det behöver verkligen ske förbättringar på detta område, även när det gäller kunskapsstödet till dem som ska behandla dessa personer. Här finns i dag stora brister.

Att vara ute i naturen ka ge positiva effekter för personer med stress, ångest, depression och utmattning. Forskning visar att personer med stressrelaterad psykisk ohälsa kan ha stor nytta av att genomgå grön rehabilitering och upplever att den stödjande miljön bidrar till minskade stressnivåer, återgång i arbete och struktur i vardagslivet.

Centerpartiet menar att grön rehabilitering är intressant och bör följas upp med vidare utredning och utvärdering. Vi vill se en evidensbaserad vidareutveckling av grön rehabilitering i hela landet.

Många pensionärer har en aktiv livsstil och ett bra liv. Men det finns också äldre som mår sämre, många i kroppen, andra psykiskt och vissa givetvis både och. Över hälften av de äldre som har hemtjänst säger att de besväras av ensamhet, och under coronapandemin är det givetvis betydligt fler.

Ensamhet ökar risken för psykisk ohälsa och depression. En känsla av att inte vara behövd i kombination med brist på vänner och sociala sammanhang skapar stort lidande för många människor. Änklingar är i dag den största riskgruppen för självmord i Sverige, och en av fem över pensionsåldern bedöms lida av någon form av psykisk ohälsa.

För dessa äldre behöver vården bli bättre på att fånga upp psykisk ohälsa och inte bara de rent fysiska åkommorna som ofta kommer med åldrande. Det behövs tillgängliga sociala mötesplatser och att daglig verksamhet för äldre fortsätter att utvecklas i hela landet. Det kan handla om att arbeta uppsökande för att involvera äldre i sociala aktiviteter och att öka samarbetet och stödet till föreningar och civilsamhälle. Man behöver också göra bättre medicinuppföljningar när det kommer till antidepressiv och annan medicin kopplad till psykisk ohälsa.

Centerpartiet vill mot denna bakgrund att regeringen ser över kommunernas och regionernas insatser för att förebygga, fånga upp och behandla äldres psykiska ohälsa, vilka forskningsbehov som finns och hur evidensbaserad kunskap om välfungerande insatser kan spridas.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 146 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! När det gäller psykisk hälsa och ohälsa måste vården för människor som behöver psykiatrisk vård bli bättre. Människor behöver bättre vård och stöd. Samtidigt ser vi hur sjukskrivningarna blir allt fler. Allt detta är långt ifrån bara en sjukvårdsfråga, fru talman. Det är en förändring där vi måste involvera hela samhället, och insatser är på väg.

Liberalerna har tillsammans med Centerpartiet och regeringen säkrat historiska satsningar för att förebygga psykisk ohälsa och ytterst självmord, fru talman. Det handlar om stöd till både kommuner, regioner och civilsamhället. Jag ser fram emot att långsiktigt stärka den nära vården för psykisk ohälsa. Det behövs kunskap om vad som fungerar, det behövs kontinuitet och det behövs relationer mellan den människa som behöver vård och de personer som ska ge vård och stöd.

Den nationella strategi som är på väg tror jag också kommer att hjälpa. Den kommer att göra så att fler kan överleva och trivas med och leva sina liv. Här är det viktigt att särskilt fokus läggs just på de personer och grupper som löper störst risk att utveckla psykisk ohälsa, till exempel personer med funktionsnedsättningar, hbtq-personer, människor som utsätts för våld och förtryck och personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och har kort utbildning och väldigt dålig ekonomi. Saker är på väg, vilket gör mig glad, och mer kommer att hända.

Riksdagen markerade för snart två år sedan i denna kammare att skyddsnätet måste bli bättre för dem av oss som lider av beroende och som samtidigt har en annan psykiatrisk diagnos, till exempel bipolär sjukdom, anorexi och schizofreni. I dag kan dessa personer hamna helt mellan stolarna eftersom kommunen har ett delansvar för dem och regionen har ansvar för en annan del. I vissa fall blir dessa människor svartepetter när de behöver samhället som mest. Jag hoppas verkligen att Samsjuklighetsutredningen blir den livboj som dessa människor så väl behöver.

Mycket bra saker är alltså på gång. Det var verkligen inte bättre förr, men vi har lång väg kvar. Och det behövs mer, särskilt för de allra yngsta och de allra äldsta av oss.

Vi liberaler har förhandlat fram en överenskommelse med Centerpartiet och regeringspartierna om en halv miljard för att förebygga och tidigt mota psykisk ohälsa bland barn och unga och för att stärka barn- och ungdomspsykiatrin för dem som behöver den. Vi har också sjösatt en statlig utredning om en god, nära och sammanhållen vård för barn, från innan de föds till dess att de är flygfärdiga. Detta tror jag är mycket viktigt.

Men det finns saker som inte är på gång men som borde vara det, saker som inte ens är i närheten av att vara genomförda men som verkligen skulle behöva beslutas. Lagstiftningen om psykiatrisk vård, till exempel, haltar. Den duger inte. Lagen behöver ändras, framför allt när det gäller barn, från dagens föräldraperspektiv till att ha barnens behov i fokus. Det måste göras glasklart i svensk lagstiftning att varje barn har rätt till information, delaktighet, inflytande och stöd.

Vi liberaler vill också att de barn som har föräldrar eller syskon i fängelse eller häkte ska få en bättre start i livet, och vi vill att regeringen ska stötta organisationer som hjälper dessa barn. Därför vill jag lyfta fram reservation 8, som handlar om just dessa två förslag för barns möjlighet till en god start i livet.

Slutligen har vi de äldsta av oss. Det behövs mer kunskap om åldrandet och helt klart om hur åldrandet kan påverka oss fysiskt och psykiskt. Ett nationellt kompetenscentrum för äldrepsykiatri skulle kunna öka kunskapen om psykisk hälsa och sjukdom hos äldre och ge sjukvårdens och omsorgens anställda bättre möjligheter att bota och lindra. Vi har därför sällat oss till Kristdemokraternas förslag att regeringen ska inrätta ett sådant kompetenscentrum. Men vi vill också agera här och nu. Vi ligger efter, och det krävs insatser nu. Här är vi helt eniga med Centerpartiet om att regeringen även bör se över insatser för att förebygga, fånga upp och behandla äldres psykiska ohälsa i närtid.

God hälsa och snabb hjälp - oavsett vem av oss som drabbas ska det finnas kunskap, omtanke och gott stöd när livet går sönder.

Anf. 147 Lina Nordquist (L)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Den psykiska ohälsan är vår tids stora folkhälsoutmaning. Varje år tar nästan 1 600 människor sitt liv. Självmorden bland barn och unga ökar, och varje år vårdas fler än 5 000 barn och unga upp till 24 år för självmordsförsök. Fler än 50 000 barn och unga har årligen tankar på att ta sitt liv. Cirka 700 personer dör varje år på grund av stress, och under 2019 sjukskrev sig 70 000 personer på grund av stressrelaterade sjukdomar, som ofta påverkar den psykiska hälsan. 75 procent av dem var kvinnor, och det vanligaste yrket bland dem var kontaktyrken. Alla dödsfall är djupt tragiska, och vi måste lyfta fram den psykiska ohälsan mer för att förbättra den.

Fru talman! Regeringen jobbar på att få fram en ny strategi om psykisk ohälsa och suicidprevention. Strategin ska ha fokus på en god, jämlik och jämställd psykisk hälsa i hela befolkningen, där det förebyggande arbetet ska stå i centrum. Ett jämställdhetsperspektiv ska beaktas samt de grupper som löper störst risk för psykisk ohälsa eller för att begå självmord.

Det är viktigt att man tittar på den psykiska ohälsan ur ett jämställdhetsperspektiv. Kvinnor har 41 procents högre risk än män att drabbas av stressrelaterade sjukdomar, det vill säga ofta psykisk ohälsa, och 70 procent av de avlidna i suicid är män.

Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen har fått detta uppdrag och ska redovisa det senast den 1 september 2023.

Regeringen har också gjort en överenskommelse med SKR om insatser i kommuner och regioner som ska främja psykisk hälsa.

Det behövs mer kunskap i det första ledet av vården. Där är primärvården viktig, och det behövs en väg in för att få rätt hjälp i rätt tid. Det är viktigt att vi alla vågar fråga ibland: Hur mår du?

Även sjukförsäkringen och arbetsmiljön i kontaktyrken behöver förbättras, samtidigt som vi satsar på psykiatrin, tillgänglighet och förbättring av kvaliteten i vården. Även andra stödinsatser för personer med psykisk ohälsa är jätteviktiga, men också de sociala insatser som vi alla kan vara en del av.

Vi måste ha en mycket bättre förståelse för att psykisk ohälsa är ett ohälsotillstånd på samma sätt som om man bryter ett ben. Men det är fortfarande så skambelagt att prata om sin psykiska hälsa. Detta behöver vi förändra.

Det är också viktigt att komma ihåg att vi behöver ha en beredskap för de negativa effekterna av covid-19 med psykisk ohälsa som följd. Och jag vet att regeringen har fokus på detta.

Fru talman! Redan i skolan fångas många ungdomar upp som mår väldigt dåligt. Då är elevhälsan viktig att ha tillgång till. Ofta hör man att skolsköterskan är jättebra. Men hen är inte alltid där när eleverna behöver hen på grund av uppbokade möten med både elever och andra. När hjälpen behövs som bäst kanske hjälpen inte finns på plats.

I januariavtalet har vi kommit överens om att elevhälsan ska stärkas, och vi har ett mål om en köfri barn- och ungdomspsykiatri. En utredning ska se över förutsättningarna för en sammanhållen god och nära vård för barn och unga, och utredaren ska komma med förslag och underlag så att vi kan komma dit. Utredningen ska redovisas i vår.

Det är viktigt att personer med psykisk ohälsa tas på allvar och får rätt hjälp, att väntan till vården - om vården behövs - blir kort och att barn och unga som behöver just specialistvård får tillgång till BUP.

Fru talman! Det finns många orsaker till att man drabbas av psykisk ohälsa. Det kan vara relationer som brustit, det kan vara förluster, skilsmässor, arbetslöshet med mera. Men det kan också vara ensamhet i samband med covid-19.

Det kan också handla om vilka krav som vi ställer på oss själva. Vilka krav ställer vårt arbete eller vår omgivning på oss? Men det kan också handla om arbetslivet och dess villkor - stress, press, för lite tid för återhämtning, brist på inflytande och brist när det gäller att kunna påverka sin arbetssituation. Det är också sådant som inte är bra för vår psykiska hälsa.

Det gränslösa arbetet - att på fritiden, vid vab eller sjukdom alltid vara tillgänglig i sin mobil eller på datorn - är inte heller alltid så bra för vår hälsa.

Det är viktigt att vi får tid för återhämtning, tid till våra fritidsaktiviteter och tid för vår familj för att vi ska få balans i livet.

Detta är viktiga saker för en god psykisk hälsa.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi måste ha mer kunskap, och vi måste bli bättre på att se, upptäcka och förhindra psykisk ohälsa. Detta är bra för oss alla, eftersom vi alla kan drabbas av psykisk ohälsa.

Anf. 148 Ann-Christin Ahlberg (S)

Anf. 149 Nicklas Attefjord (MP)

Fru talman! Hela detta område berör mig djupt efter att ha läst om de frågor som utskottet har jobbat med.

År 2014 träffade jag ett antal unga kvinnor som hade blivit inlagda på den slutna psykiatrin och blivit utsatta för bältning och avskiljning, som det så vackert heter, fast det egentligen är isolering. Vi pratade väldigt mycket om detta och om deras upplevelser kring det. Jag förstod också att när de försökte spåra sig tillbaka visade det sig att sjukhuset som hade utfört denna vård saknade registrering. Det fanns krav redan då på att detta ska registreras - att det ska finnas anteckningar, journaler och så vidare. Men det saknades. Det berodde kanske på något datafel. I princip kan man säga att dessa kvinnor låstes in och låstes fast utan att det fanns medicinska bedömningar för det. Det finns i alla fall inte dokumenterat.

Max Weber, som var statsvetare, filosof eller liknande. Han sa att det som skiljer staten från alla andra organisationer är statens våldsmonopol. Våldsmonopol har staten genom polis och militär, men faktiskt också genom hälso- och sjukvården. Och att spänna fast eller låsa in barn är att utöva våld, även om det går under benämningen behandling.

Mitt möte med dessa unga kvinnor ledde fram till en motion som jag skrev tillsammans med några partivänner och som bifölls i Västra Götaland. I motionen föreslog vi en nollvision inom barn- och ungdomspsykiatrin när det gäller bältning och avskiljning. Denna vision spred sig senare över landet. Och jag vet att flera regioner har fattat liknande beslut senare. Det finns nu också en uppdaterad lag från den 1 juli 2020. Där har vi i denna kammare sagt att vi faktiskt vill följa upp användningen av tvångsåtgärder mot våra medborgare på ett bättre och tydligare sätt och att det ska finnas rättigheter kopplade till detta också.

Sedan finns det lite andra saker i detta betänkande. Det handlar till exempel om en köfri barn- och ungdomspsykiatri. Barn- och ungdomspsykiatrin är en högspecialiserad verksamhet. De som tror att man där ska kunna lösa den psykiska ohälsan i samhället behöver nog ta sig en funderare. Men jag uppfattar det som att det inte är någon i denna kammare som tycks tro det.

Men vi behöver jobba med den första linjen, som det heter. Det kan vara primärvård, ungdomsmottagningar, socialtjänst och skolhälsovård. Det handlar om de vuxna som möter framför allt barn med psykisk ohälsa och att dessa barn kan få ett snabbt och professionellt bemötande och tas på allvar. Och det ska finnas behandlingar att tillgå. Det går nämligen i riktningen att alltmer av psykisk ohälsa medikaliseras, och jag tror att det är något vi behöver vara observanta på både i den här kammaren och i alla regionparlament runt om i landet.

Fru talman! Det jag tycker har varit intressant med pandemin när det gäller psykisk ohälsa är att pandemin på något sätt har öppnat upp för en ny form av solidaritet eller medmänsklighet. Vi har sett olika grupper i sociala medier där människor erbjuder sig att handla åt äldre och bistå med olika typer av tjänster åt dem som har blivit isolerade.

Pandemin är ju en erfarenhet vi alla delar - det är egentligen ingen som går oberörd igenom den eller inte påverkas av den - och jag tror att den kan bli ett avstamp för att hitta ett samtal och en solidaritet i vårt samhälle. Det ska inte bara handla om att vi hjälper varandra att handla mat, även om vi såklart behöver hjälpa människor med det, utan vi ska också våga och orka ställa frågan "Hur mår du?" - och lyssna på svaret. Det handlar om att vara en medmänniska. Väldigt ofta ser man nämligen att de som mår riktigt dåligt i psykisk ohälsa saknar nätverk; de saknar människor i sin närhet att dela problem och lyckliga stunder med. Om pandemin trots allt för något gott med sig skulle det väl vara detta.

Jag vill avsluta med att säga ungefär som någon i senaten i Rom, tror jag att det var: För övrigt anser jag att beroendevården ska ha en huvudman. Det får jag väl fortsätta att säga i vartenda anförande framöver, men jag anser i alla fall det. Det är skönt att frågan är under utredning och att vi snart når fram i den.

I övrigt ställer jag mig bakom utskottets ställningstagande.

Anf. 150 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Det har varit ett nöje att lyssna på debatten. Det har varit mycket fokus på fakta och på omsorg om några av de mest utsatta i samhället.

Alla har varit överens om att den som lider av en sjukdom ska ha vård och att den vården ska bygga på vetenskap. Det borde såklart gälla alla vårdinsatser, men jag får konstatera att det inte ska gälla dem som lider av den sjukdom som ett narkotikamissbruk är - åtminstone inte enligt regeringen. Regeringen, med socialministern och statsministern i spetsen, bygger nämligen sin narkotika- och missbrukspolitik på myter som att narkotika är något som rika ungdomar håller på med, fru talman - trots att all vetenskap visar att narkotikan är mest utbredd på samhällets botten och att det är där de mest utsatta drabbas.

Den norska regeringen vill däremot bygga sin narkotikapolitik på vetenskap och beprövad erfarenhet och går från straff till hjälp. Man vill avkriminalisera narkotikabruk, för man har kommit fram till att det är det bästa sättet att hjälpa de mest utsatta. Det har man har gjort genom en gedigen utredning, och utskottet har kommit fram till samma sak: Det måste utredas hur vi skapar den bästa vården och säkrar att vården för de mest utsatta missbrukarna faktiskt blir bättre. Det är någonting som Folkhälsomyndigheten gärna vill, och det är någonting som forskningen gärna vill. Vi vill nämligen gärna kunna gå från idéer till fakta.

Den svenska regeringen vill däremot fortsätta bygga sin narkotikapolitik på magkänsla och går från felaktighet till felaktighet. Det är svårt att tolka det som något annat än att man inte bryr sig om att hjälpa de mest utsatta, eftersom man trots riksdagens enhälliga beslut vägrar utreda hur vi skapar den bästa vården. Men det kanske också är därför vi är det land i Europa där flest missbrukare dör.

Fru talman! Jag har inget yrkande i dag. Medan socialministern väljer att bortse från forskning, andra länders erfarenheter och de egna myndigheternas råd har nämligen både utskottet och riksdagen sagt att det måste utredas hur vi skapar den bästa politiken. Riksdagen är alltså för att bygga missbrukspolitiken på fakta. Vad jag i stället har är en vädjan till regeringen: Det är dags att narkotikapolitiken bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är det minsta man kan kräva av en socialminister och en regering.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 mars.)