Planering och byggande

Anf. 103 Carl-Oskar Bohlin (M)

Fru talman! Innan jag påbörjar mitt anförande ska jag säga att vi moderater naturligtvis står bakom alla våra reservationer men att jag för tids vinning yrkar bifall enbart till reservation nummer 19.

Fru talman! Det är inte sällan man ser tidningsrubriker eller synpunkter från upprörda medborgare, kommunföreträdare eller myndighetsföreträdare om att det tyvärr inte finns någon tillgänglig mark att bygga på. Uttalanden i den stilen är ju väldigt märkliga i ett land som Sverige, för när de görs kan man ju närmast få bilden att det är Manhattan vi talar om. Men det är konungariket Sverige, där 97 procent av all mark inte är bebyggd.

Ändå hamnar vi allt som oftast i den situationen att det inte finns någon mark att bygga på, av ett eller annat skäl. Det kan handla om att en detaljplan inte medger en viss förändring som man vill åstadkomma. Det kan handla om ett områdesskydd eller ett riksintresse, och det kan handla om strandskydd. Det kan handla om prickad mark. Det kan vara en lång rad saker som gör att det av en eller annan anledning inte går att bygga. Detta är en hämsko för Sverige, fru talman.

I det här betänkandet, där ett antal motioner behandlas, finns det drygt 50 reservationer - 50 reservationer, men inte majoritet i en enda fråga för att slå regeringen på fingrarna. Det tycker jag är ett underbetyg åt den här kammaren, fru talman. Min bild är nämligen att det finns en gemenskap av partier som är mer frihetligt sinnade än den nu sittande regeringen - den regering som drar benen efter sig med utredningen och inte får särskilt mycket ur händerna när det kommer till att skapa bättre förutsättningar för att enklare och snabbare kunna bygga i det här landet. Jag tror tyvärr att januariavtalet är en besvikelse för Sverige även i denna del, fru talman, för det levererar inte i ett tillräckligt högt tempo det vi skulle behöva se.

Jag skulle vilja lyfta några saker som vi moderater särskilt trycker på i det här betänkandet och skulle vilja se. Det är naturligtvis inte svaret på alla frågor om varför det är svårt, krångligt eller tidskrävande att bygga, men det är några pusselbitar.

Först och främst behöver vi göra om detaljplaneinstitutet, som har blivit alltför detaljreglerat många gånger. Det medger inte den typen av snabbfotade förändringar man ibland behöver se i kommuner. Man sitter ibland fast med gamla detaljplaner som det tar mycket resurser och mycket tid att göra om för att skapa förutsättningar för ny byggnation. Vi vill byta ut detta mot någonting vi kallar byggplaner, som ger en större frihet att förändra och utforma nya projekt inom en befintlig plan.

Vi vill ta bort utformningskraven som i dag gäller när man ska bygga om en bostad för att den ska bli två bostäder varav den ena ska hyras ut. Detta utgör i dag ett hinder för att få en mer välfungerande bostadsmarknad på ett snabbt och konkret sätt.

Vi vill ta bort bygglovskravet vid inredande av ytterligare en bostad för uthyrning.

Vi vill röja upp i snåriga och krångliga bullerregler, fru talman. Detta har den här kammaren uttalat flera gånger, men regeringen förmår inte att komma till skott i den här frågan och göra varaktiga förändringar som faktiskt gör det enklare att bygga.

Det är orimligt, fru talman, att vi mäter bullret på utsidan av fasaden när våra förutsättningar att isolera bort skadligt buller med teknikens landvinningar och nya isoleringsmetoder har förbättrats väsentligt. Man kan bygga en bullerfri inomhusmiljö även i miljöer där det finns ett omfattande utomhusbuller. Detta borde vi naturligtvis bättre värdera i det kravställande vi i dag har.

Vi vill bygglovsbefria fler typer av näringsbyggnader utanför detaljplanelagt område; det kan handla om gårdsbutiker eller ridhus, för den delen. Vi vet att januariavtalet har lovat detta, men var är det? Vi väntar.

Vi vill begränsa rätten att överklaga till dem som faktiskt berörs av en fråga. Talerätten har blivit allt vidare, och detta i kombination med att det är gratis att överklaga gör att många byggprojekt fastnar i överklagandeprocesser som är helt onödiga och som kostar samhället enorma summor pengar. Det borde vara förenat med en symbolisk avgift att överklaga. Avgiften ska naturligtvis inte vara så hög att det blir otillgängligt för den breda allmänheten, men det bör införas en symbolisk avgift för att man inte ska överklaga för överklagandets skull.

Det borde vidare vara så att man inte kan överklaga samma sak i flera delar av planprocessen. Har man klagat på någonting i ett detaljplaneförfarande och fått nej är det orimligt att man ska kunna klaga på samma sak när det kommer till bygglovsansökan.

Detta, fru talman, är några av de konkreta förslag som vi moderater har lagt på bordet. Min bild är att det borde finnas ett ganska stort stöd - kanske till och med en majoritet - för de här sakerna i denna kammare.

Jag hoppas, fru talman, att vi får ett mer dynamiskt politiskt landskap framöver, så att vi de facto kan göra att det går enklare och snabbare att planera och bygga i det här landet.

Anf. 104 Roger Hedlund (SD)

Fru talman! Bostadspolitiken i Sverige är djupt eftersatt. Anledningen till detta är att vi har en regering som är väldigt oförmögen att driva framåt med nya förslag på det bostadspolitiska området.

Vi har i dag en omfattande bostadsbrist i Sverige för i stort sett alla grupper i samhället. Vi har hamnat i ett moment 22 där de bostäder som byggs inte kan efterfrågas av de grupper som behöver dem och där de som har en bostad inte har möjlighet att byta till en annan bostad på grund av att det råder en stor bostadsbrist i Sverige.

Den bostadspolitik som regeringen bedriver går verkligen till historien. Aldrig någonsin i modern tid har det sett så illa ut som det gör i dag.

Vad som behövs i dag är en omfattande samling av genomarbetade och remitterade åtgärder som kan sjösättas för att på sikt skapa förutsättningar och få en samlad plan för hur vi får tillgång till fler bostäder som folk har råd att bo i.

I samtliga dessa planer behöver det ingå såväl ekonomiska aspekter som strukturella och entreprenöriella områden. Vi behöver fler förslag från regeringen för att kunna åstadkomma bättre förutsättningar för att bygga bostäder i Sverige.

Vi behöver bättre förutsättningar för att mindre byggbolag ska kunna agera på bostadsmarknaden. Vi behöver ha ett standardiserat byggande tillsammans med en nordisk byggstandard för att öppna upp marknaden och för att få ned kostnaderna för byggandet.

Att bygga samhällen och att bygga bostäder tar tid. Det är ingenting som man kan göra i en handvändning, utan det krävs lång planering. Här behöver vi dra lärdom av miljonprogrammets problematik och allt som vi ser i dag och får tampas med när det gäller dessa områden. Det handlar om alltifrån trygghetsaspekter till bostädernas kvalitet.

Vi behöver värna det estetiska och boendemiljön och motverka framtida miljonprogramsområdens frambyggnad i Sverige.

Vi behöver ha ett planerat byggande där vi redan från början väger in trygghetsaspekten när vi bygger bostäder och inkluderar fler i den processen för att få in alla tankar, idéer och vinklar och för att skapa ett tryggt boende i Sverige.

Vi behöver en nationell handlingsplan för de bostäder som finns i dag för att skapa trygga områden. Här finns det mycket att göra från regeringens sida. Tyvärr har vi sett väldigt lite av reformer från regeringen på detta område.

Folk ska ha råd att bo i de bostäder som byggs. När vi ser befolkningstillväxten i Sverige och ställer den mot bostadsbyggandet ser vi att detta behöver harmoniseras. Den utopiska migrationspolitiken behöver stramas upp för att det åter ska skapas en balans på bostadsmarknaden. Tillsammans med en rad andra omfattande och nödvändiga insatser behöver vi få till en förändring inom bostadspolitiken som åter gör det möjligt för människor att faktiskt efterfråga och få en bostad som passar det egna hushållet.

Amorteringskravet behöver ses över. Bolån för unga och ett bosparande bör införas för att på sikt skapa förutsättningar för fler att komma över tröskeln och komma in på bostadsmarknaden.

Fler och mer utvecklade boendeformer som anpassas för olika grupper behöver utvecklas och tas fram.

Vi kan konstatera, fru talman, att vi har en reformtrött regering, och det är absolut det sista Sverige behöver i dag.

Med de orden, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 59.

Anf. 105 Ola Johansson (C)

Fru talman! Trots eller tack vare att många av Centerpartiets förslag för fler bostäder och ett ökat byggande i hela landet kan komma att genomföras med januariavtalet återstår mycket.

Inte mindre än 15 av 59 reservationer kommer från oss, och trots att min talartid är lång är det omöjligt för mig att gå in på var och en av dem.

För att byggandet ska kunna öka måste också friheten göra det, friheten att prova nya sätt att bygga och nya platser att bebygga. Andra former för att upplåta bostäder behövs. Men stigberoendet är starkt, och byggsektorn har fram till nu varit en av de mest konservativa branscherna. Detta håller på att ändra sig. Många företag skapar nu industriella processer där hus tillverkas i fabrik i långa serier och sätts upp på några timmar upp till inflyttningsbara hem.

Trots debatten om särkrav och att det inte längre är tillåtet för kommuner att gå utöver nationella krav på energiförbrukning upplever företag som är verksamma i hela landet att kommuner gör olika och ställer skilda krav på vilka handlingar de måste se för att kunna bevilja bygglov. Det måste givetvis upphöra. Om ett hus är tillåtet att bygga i en kommun måste det också vara tillåtet i en annan, fru talman.

Klimatdeklarationer är bra. Det är en fördel, speciellt för dem som producerar trähus industriellt, att ha ett enhetligt sätt att klassificera efter miljöpåverkan.

Lägre byggkostnader borde leda till att fler platser i landet blir möjliga att bebygga och att fler har råd att flytta in i dessa bostäder.

Fru talman! Det är inte i dag som vi ska prata om allt som skulle behövas för att reformera bostadsmarknaden. Vi ska hålla oss till plan- och bygglagen och de möjligheter som den borde ge människor, företag och kommuner att vara kreativa och långsiktiga med sina planer när det gäller att bygga och bo.

Bygglov, detaljplaner och översiktsplaner är viktiga verktyg, och för Centerpartiet är det kommunala självstyret en helig ko. Men möjligheten att under ordnade former göra avsteg och gå utöver gränser kan vara ett sätt att förnya och förändra. Dessutom kan det vara en dellösning på allvarliga samhällskriser. Den vi just nu genomlider med en pandemi är ett exempel på sådant som kan drabba samhället. Det kan visa sig nödvändigt att efter en tid ändra lokalers verksamhetssyfte, eftersom det helt enkelt inte finns något behov av vad de avsågs för och annan användning har blivit mer angelägen. Ett exempel är akutsjukvården som behöver större lokaler, fältsjukhus som har behövts och många människor som ska provtas och vaccineras. Ett annat kan vara följden av att fler kommer att fortsätta jobba hemifrån, så att kontorslokaler kan omvandlas till bostäder.

Fru talman! Samhället kan drabbas på andra sätt, inte bara av pandemier. Det kan drabbas av ofred, cyberattacker, el- och vattenbrist, störningar i telenätet, sabotage och terror. Klimatförändringar och stigande havsvattennivåer vet vi redan har gjort att tätorter invid vatten måste tänka annorlunda och bygga barriärer mot översvämningar. Vi behöver system som gör oss mindre sårbara. Att inte alla hushåll är kopplade till samma kommunala vatten- och avloppstjänster borde av beredskapsskäl vara självklart.

Kommuner borde också få lov att prova lokalt anpassade modeller för att möjliggöra kortare ledtider från att en byggherre för fram en idé, har ett stycke mark som den vill planlägga tills ett beslut om detaljplan och bygglov kan fattas av berörd nämnd. Vi föreslår en kommunal försöksverksamhet för att förkorta och förenkla beslutsprocessen, och vi vill skapa möjligheter att peka ut innovationsytor där avsteg från gällande regler kan tillåtas.

Det är nu, fru talman, många år sedan Centerpartiet först förde fram idén om privat initiativrätt som ger möjlighet för byggföretaget att begära av kommunen att den ger ett planbesked och sedan överlåter åt den sökande att genomföra arbetet. Nu är ett sådant förslag på väg och kommer att behandlas här strax före midsommar.

Att förenkla, snabba på och öka friheten är ett ständigt pågående arbete som Centerpartiet kommer att fortsätta gå i bräschen för. Det är vårt löfte till er som planerar samhällen och bygger bostäder att vi ska göra så.

För Centerpartiet är hela landets utveckling viktigast. Varje kommun och varje region ska utifrån sina förutsättningar känna att de har regeringens och riksdagens stöd för att planera för en befolkningstillväxt. Riksintressenas utbredning och omfattning är ett problem, strandskyddet är ett annat liksom långt större hinder för små kommuner att skapa attraktiva boplatser.

Vi förväntar oss av regeringen att den tar intentionerna i januariavtalet på allvar, reformerar strandskyddet i grunden och verkligen ser till att det blir enklare att bygga strandnära i landsbygdsområden och att det lokala inflytandet att bestämma om upphävande av skyddet ökar. Då behöver de lyssna in remissvar från alla som nu oroas över att länsstyrelserna kanske ges alltför stora befogenheter att upphäva tidigare kommunala beslut.

Fru talman! Centerpartiet var tillskyndare av att Stockholm och Skåne blev så kallade regionplaneorgan. Vi vill att fler regioner ska ges denna möjlighet och att arbetet med regionplanering utvärderas innan det utökas.

Det har väckts frågor och varit farhågor från Sveriges kommuner och regioner om att den nuvarande lagen inskränker det kommunala självstyret och att kommuner i efterhand ska tvingas anpassa sig till en antagen regionplan sedan länsstyrelserna har gripit in.

Det var aldrig vår avsikt att begränsa det kommunala självstyret, och jag menar att SKR:s farhågor kan vara överdrivna. Men för att undvika tveksamheter hos de instanser som nu har att yttra sig över Region Hallands och Hallands kommuners framställan till Finansdepartementet om att bilda regionplaneorgan måste regeringen ta initiativ, både till att förtydliga lagen och till att öppna för mer än bara försök. Här finns det stora skillnader mellan de partier som har reservationer i denna fråga. Vi vill, till skillnad från Vänsterpartiet, varken ha statlig eller regional inblandning i var, hur många eller vilken typ av bostäder kommuner ska bygga.

Mångas förhoppning om att själv bygga sig ett hus på en naturskön tomt på landsbygden stannar ofta vid just bara en dröm. Tyvärr är kostnaderna höga och möjligheten att finansiera bygget liten. Det förblir en dröm förbehållen dem med god inkomst och sparat kapital. Vi hoppas att det kan ändras. Men vi inser också att många i stället väljer att bosätta sig centralt och nära service, kollektivtrafik och kulturutbud. För en del är detta faktiskt viktigare än tystnad, lugn och ro.

Förtätning av stadskärnor är lösningen när kommuner vill bygga men inte har tillgång till mark. Att exempelvis bygga på en våning ovanpå ett äldre hus och samtidigt utrusta det med hiss skulle vara möjligt om det inte vore för att detta hus råkade finnas i anslutning till en väg, ett järnvägsspår eller en industri. Svårigheter att finna sådana lägen centralt och att i dessa lägen åstadkomma en tyst sida gör att många bra och eftertraktade lägen inte bebyggs.

Fru talman! En reservation om detta, som de borgerliga partierna varit ense om tidigare, skulle jag ha kunnat yrka bifall till om det inte vore för att spara tid vid voteringen. Därför, fru talman, meddelar jag att Centerpartiet står bakom samtliga våra 15 reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation nummer 24 om regionplanering.

Anf. 106 Momodou Malcolm Jallow (V)

Fru talman! Bostadspolitiken i Sverige präglas av avsaknaden av bostäder och politik. Men när vi i dag har den nya bostadsministern här i kammaren hoppas jag att vi kan få svar på vad bostadsministern tänker göra åt den enorma bostadsbristen, trångboddheten, hemlösheten, pensionärer som riskerar att bli hemlösa och allt fler barnfamiljer som blir hemlösa. I min egen hemkommun Malmö, som bostadsministern också kommer från, lever kvinnor i destruktiva förhållanden och som inte kan flytta på grund av brist på bostäder, unga som inte kan flytta hemifrån, människor som inte kan flytta dit där utbildningen finns eller människor som inte kan flytta dit där jobben finns. Listan kan göras lång. Men jag hoppas verkligen att vi får svar i dag från den nya bostadsministern, som finns med för första gången i den här debatten.

Fru talman! Rätten till bostad är en grundläggande mänsklig rättighet. Samhället har ett uttalat ansvar för bostadsförsörjningen. I regeringsformen 1 kap. 2 § framgår det att det allmänna ska trygga allas rätt till en bostad. Verkligheten ser dock annorlunda ut. Allt fler förvägras rätten till ett eget hem, trots regeringsformens tydliga formulering.

Fru talman! Vänsterpartiet menar att alla människor ska ha möjlighet att leva i bra bostäder till rimliga kostnader i en trygg miljö. Så är det inte i dag. Jag menar att bostadsbristen måste mötas med ökat politiskt ansvarstagande. Vi måste återskapa en statlig bostadspolitik värd namnet, som är aktiv, omfattande och enligt principen om generell välfärd. En politik med olika typer av särlösningar för stora grupper står helt i motsättning till detta.

Enligt Boverkets prognos kommer antalet påbörjade bostäder i år att minska. Hur stor minskningen faktiskt blir är förstås svårt att säga på grund av coronapandemin. För Vänsterpartiet är det dock uppenbart att det oavsett coronapandemin krävs ytterligare bostadspolitiska satsningar - dels för att de bostäder som främst behövs, det vill säga hyresrätter med rimliga hyror, faktiskt ska bli byggda, dels för att vi behöver energieffektivisera och renovera det befintliga beståndet.

Fru talman! Genom att utöka de bostadspolitiska satsningarna kan vi minska bostadsbristen. Vi kan genomföra nödvändiga renoveringar i framför allt miljonprogrammet, och vi kan samtidigt ge en nödvändig injektion i svensk ekonomi under coronakrisen.

Fru talman! I Danmark görs nu en stor satsning på renovering av allmännytta och hyresrätter. Satsningen är även tänkt att bidra till en omstart av ekonomin efter coronakrisen. Med tanke på de renoveringsbehov som finns i det svenska hyresbeståndet skulle ett liknande initiativ vara välkommet här i Sverige. Det kanske inte går att översätta den danska modellen för renovering direkt till svenska förhållanden, men vi kan hämta inspiration från det danska exemplet.

Genom att satsa stort på en större upprustning och energieffektivisering av det befintliga hyresbeståndet kan vi ge den svenska ekonomin en extra skjuts. En ordentlig klimatsatsning som denna skulle ge grönare och friskare hus, men också många arbetstillfällen som kan bidra till att ta Sverige vidare från den ekonomiska kris som pandemin har orsakat.

Fru talman! Alltför ofta ser vi exempel på hur oseriösa fastighetsägare tillåts köpa mer mark för att bygga nya hus. Plan- och bygglagen, PBL, behöver ses över så att fastighetsägare som inte sköter sin förvaltning inte heller ska kunna få mark, bygglov, detaljplaneändring eller möjlighet att köpa fastigheter av kommunen. Jag anser därför att regeringen ska återkomma med förslag på skarpare referenstagning inför försäljning och marktilldelning.

Fru talman! Vi kan inte prata om bostäder, planering och byggande utan att prata om klimatfrågan. I dag står bygg- och fastighetssektorn för drygt 20 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser. Om vi ska nå de nationella miljökvalitetsmålen måste den byggda miljöns energianvändning minska. Jag anser därför att det redan i detaljplanen ska gå att ställa krav på energieffektivitet, typ av uppvärmning, konstruktion med mera. Plan- och bygglagen behöver därför ändras så att detta blir möjligt. Det skulle öka förutsättningarna för ett mer hållbart byggande.

Fru talman! I Vänsterpartiets motion Bostadspolitik, planering och byggande redogör vi för vår bostadspolitik och vad vi anser bör göras för att skapa bra bostäder, bostäder som är bra både för miljön och klimatet och för alla invånare.

Fru talman! Kommunerna har en viktig roll när det gäller att öka bostadsbyggandet, men deras nuvarande markpolitiska verktyg räcker inte till för att nå ett högt bostadsbyggande. Dagens bostadsbrist driver upp priserna på mark. Detta har lett till att byggherrar som har fått tillgång till planlagd mark av kommunen i syfte att bygga på den låter bli att bygga eftersom de hoppas på fortsatt stigande markpriser och högre avkastning på sin investering längre fram. Detta är inte acceptabelt, och problemet måste åtgärdas.

Byggrättsutredningens betänkande Ett snabbare bostadsbyggande innehåller flera konkreta förslag som syftar till att kommunerna i högre utsträckning ska kunna säkerställa att byggrätter tas i anspråk utan onödiga dröjsmål. Men trots att betänkandet har remitterats har inte regeringen återkommit med några förslag till riksdagen.

Fru talman! Att ha ett regionalt perspektiv i planeringen är i många delar av landet viktigt för att kunna skapa balans i bostadsbyggandet. Regionernas näringsliv och infrastruktur hänger ofta ihop, och i takt med att arbetsmarknadsregioner utökas och kommunikationer förbättras följer inte heller bostadsmarknaden alltid kommungränserna.

Det är inte bara i storstadsregionerna som det är viktigt att ta hänsyn till ett regionalt perspektiv i bostadsförsörjningen. Behoven kan finnas även i kommuner med vikande befolkningsunderlag. Men trots detta har Sverige ett mycket decentraliserat planeringssystem som bygger på kommunernas självstyre.

Jag är positiv till de lagändringar som genomfördes genom propositionen En ny regional planering. Redan då framförde dock mitt parti att den regionala planeringen bör ges större möjlighet att påverka kommunernas bostadsbyggande. Vi framhöll redan då att regional fysisk planering bör införas i fler län än Stockholm och Skåne.

Bostadsförsörjningen är en regional fråga, och alla kommuner i ett län måste bidra till att bygga bort bostadsbristen. Men om flera kommuner ska ta ett sådant ansvar krävs enligt min mening en tydligare statlig och regional styrning.

Fru talman! Jag anser därför att det behövs en regional fysisk planeringsnivå som har en mer styrande och bindande påverkan på den kommunala planläggningen. Den regionala nivån bör kunna styra hur många bostäder varje kommun ska uppföra, antingen själv eller genom annan markägare eller bostadsexploatör. Jag anser därför att regeringen bör se till att regional fysisk planering införs i fler län än Stockholm och Skåne.

Slutligen, fru talman: De regler som styr planering och byggande måste vara förutsägbara och enhetliga och fylla sitt syfte. Kommunerna måste genom en aktiv roll och aktiv politik bidra till ett varierat utbud av bostäder och upplåtelseformer så att alla invånare kan få ett bra och ändamålsenligt boende. Reglerna som styr planering och byggande finns till för att skydda människor från dåliga bostadsförhållanden, samtidigt som utveckling, kvalitet och långsiktig hållbarhet ska stimuleras.

Med det sagt vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 25.

Anf. 107 Larry Söder (KD)

Fru talman! Vi i Sverige bygger alldeles för lite bostäder. Det tror jag att vi alla i denna kammare är överens om. Framför allt bygger vi alldeles för lite småhus. Vi bygger i genomsnitt under 10 000 småhus per år, och det är alldeles för lite i förhållande till det behov som finns.

Boverket gör prognosen att det under 2020-2029 behöver byggas runt 600 000 bostäder. För att vara lite mer tydlig är det alltså 60 000 bostäder varje år. Vi kan konstatera att vi inte kom upp till den siffran förra året. Prognoserna för 2021 visar att vi nog inte gör det detta år eller. Det betyder att vi nästkommande år alltså behöver bygga betydligt fler bostäder än 60 000 för att klara av målet om 600 000 bostäder mellan 2020 och 2029.

Denna bild ska man ha med sig samtidigt som man ser att priserna på bostäder nu skenar i höjden. Det påvisar att varken vi som riksdag eller regeringen har mäktat med att göra de förändringar som behövs för att möta de behov som finns.

Vilka behov finns då? Att få ned handläggningstiderna är ett av de behov som finns. Att minska sakägarkretsen skulle behövas. Att bygglovsbefria fler åtgärder skulle behövas. Ingen av dessa åtgärder orkar vi göra tillräckligt mycket av för att kunna bygga de bostäder som behövs.

Skenande priser och långa köer till hyresrätter är klara och tydliga bevis på vårt misslyckande. Jag kan tycka att det är anmärkningsvärt att vi som nation inte kommer upp i de nivåer av bostadsbyggande som behövs utan att vi år efter år ligger efter. Men man kan ställa sig frågan: Vem är det som tar ut riktningen för antalet bostäder per år? Jag kan konstatera att det inte är riksdagen, för vi sätter inte upp något nationellt mål för antalet bostäder som ska byggas i Sverige. Inte heller är det regeringen, för den sätter inte heller upp ett nationellt mål för antalet bostäder som byggs på ett år.

Att inte ha ett mål innebär bekvämlighet, det vill säga man behöver inte utvärdera något mål. Inte heller behöver man göra insatser för att möta målet eftersom man faktiskt inte har satt något sådant. Det är ganska vanligt i kommunerna att man sätter upp ett mål, jobbar mot det målet och utvärderar och gör åtgärder för att nå det. Men på nationell nivå finns inte uppfattningen att mål är bra att styra mot.

Min uppfattning är att även om kommunerna har planmonopol måste man på nationell nivå sätta upp ett mål och stimulera kommunerna att göra åtgärder som styr mot målet.

Något av det viktigaste för att kunna öka bostadsbyggandet är att vidta åtgärder som ökar utbudet av byggbar mark. Som bieffekt av ett utökat utbud av sådan mark reducerar man kostnaderna för byggandet och främjar mångfald av bostäder med olika typer av upplåtelseformer.

Det skulle alltså inte behöva bli så att småhusbyggandet alltid kommer sist i prioriteringsordningen när kommuner gör planer under ett år. Man skulle kunna klara av att planera mer och också kunna bygga mer och bygga en mångfald av bostäder. En åtgärd för att åstadkomma detta skulle kunna vara att införa en möjlighet för kommunerna att överplanera för bostäder.

Det behövs åtgärder som tydliggör behoven inom kommunernas planberedskap. Detta skulle låta sig göras genom att länsstyrelsen får i uppdrag att kartlägga kommunernas planberedskap för antalet lägenheter och upplåtelseformer. En sådan kartläggning kan synliggöra hur väl beredskapen står sig i relation till det planerade bostadsbyggandet i kommunen och till, i så fall, ett nationellt mål för antalet bostäder som behövs i den regionen.

Kartläggningen av den byggbara marken bör enligt min mening redovisas i ett register som är tillgängligt för allmänheten. Detta kombinerat med en planeringsstimulans till kommunerna ger kommunerna ett incitament att överplanera, och möjligheten att öka bostadsbyggandet ökar radikalt. Vi vet av erfarenhet att småhusområden ofta står längst ned på prioriteringslistan när kommunerna planerar. Med en planeringsstimulans skulle möjligheten till planläggning av småhusområden öka radikalt.

Trädgårdsstäder var ett koncept som växte fram i städer under 1900-talets början för att bekämpa den svåra bostadsbrist som rådde. Målgruppen var arbetarklassen, som för en överkomlig kostnad kunde bygga sig en bostad och äga den bostaden. De småhus som uppfördes kom sedan att associeras med social hållbarhet och goda uppväxtvillkor för barn. Så kan det fortfarande vara, och jag kan lägga till att med rätt metoder kan man bygga trädgårdsstäder till rimliga priser så att en vanlig barnfamilj på 2000-talet kan få samma möjligheter som en barnfamilj vid 1900-talets början.

Det är väl en rimlig önskan att barnfamiljers möjlighet till eget ägande, trygghet och frihet inte ska ha minskat de senaste 100 åren?

Vi anser att staten bör vara en aktiv part för att främja framväxten av nya trädgårdsstäder på platser som rimligen kan knytas till fungerande infrastrukturstråk. Ett första steg är en översyn av PBL för att möjliggöra tidsbegränsade undantag eller andra avvikelser från bestämmelser som står i vägen för bostadsbyggande. Det kan exempelvis handla om undantag från kraven om allmänna intressen, utformnings- och egenskapskrav för byggnadsverk, detaljplanekravet och reglerna för bygglov.

Jag menar att vi måste våga för att vinna. Våga måste vi göra i riksdagen, och våga måste även regeringen göra. Vi måste börja försöka planera trädgårdsstäder, aktivera en planbonus och låta kommuner göra fler undantag för att bostadsbyggandet ska öka.

Därmed yrkar jag bifall till reservation nummer 10.

Anf. 108 Ola Johansson (C)

Fru talman! Det var givetvis inte min avsikt att begära replik på Larry Söder, men jag blev lite förvirrad, för jag såg Larry Söder stå där i talarstolen, men jag hörde Momodou Malcolm Jallow tala. Det Larry Söder sa var en blåkopia av det Momodou Malcolm Jallow sa när han talade om regionplanering. Han ville se en styrning från regionerna som talar om för kommunerna hur många bostäder de ska bygga, var de ska byggas och vilken typ de ska vara.

Vi kan ha önskemål om och driva på för en bostadspolitik där vi får fram 60 000 bostäder eller fler för att möta behovet. Men att sätta ett nationellt mål kräver att staten tar till styrmedel för att detta mål ska uppfyllas. Jag har ärligt talat svårt att se hur det kan förenas med en borgerlig politik.

Det Larry Söder föreslår är ju en planekonomi i någon form, fru talman, och det är ytterst förvånande att det kommer från Kristdemokraterna. Då blir man nyfiken på att höra vilka andra partier som har talat ihop sig om en sådan politik, för det är i alla fall inte Centerpartiet.

Med ett sådant mål måste man fråga sig: Hur ska en statlig bostadspolitik då se ut? Vilka morötter ska finnas? Byggsubventioner är någonting som vi dras med, och vi kan utforma dem på ett sådant sätt att de styr mot vissa typer av bostäder. Men det innebär inget krav på kommunerna eller byggföretagen att de ska använda sig av de här subventionerna, utan det finns faktiskt en frivillighet.

Hur känns piskorna som ska vina över kommunpolitikernas ryggar när detta statliga mål från Larry Söder ska uppfyllas?

Anf. 109 Larry Söder (KD)

Fru talman! Piskor vet jag inte om jag vill använda över huvud taget, utan jag tror på morötter. Jag tror att människor vill väl, och jag tror även att kommuner vill väl. Men jag tror att i bostadspolitiken, och med den historik som vi har, kan man påvisa att staten, det vill säga riksdagen och regeringen, har dragit sig alltför långt tillbaka när det gäller den morot och den injektion som behövs för att bygga det antal bostäder som behövs i Sverige.

Numera finns det några regioner som går ihop och hjälps åt, men man lämnar egentligen kommuner att själva bestämma hur många bostäder som byggs i just de kommunerna utan en tanke på hur många bostäder som behövs nationellt.

Ola Johansson och jag kommer från en kommun som heter Kungsbacka kommun. Där funderar man aldrig på hur många bostäder som behövs för att klara av behovet av nya bostäder i Sverige nationellt, utan man tänker bara på hur många bostäder man klarar av att bygga för att möta behovet av förskola och skola. Man tänker tvärtom mot vad man behöver göra, det vill säga vi behöver se hur många bostäder vi behöver bygga nationellt och utefter det skapa en möjlighet att bygga bostäder, förskolor och skolor som anpassas efter detta.

Jag tror på att använda sig av morötter. Jag pratar om en planeringsbonus som skulle gå ut till kommuner som faktiskt planerar för fler bostäder än vad de har som mål. Vi sätter faktiskt i varje kommun ett mål för hur många bostäder som ska byggas, men vi sätter inte ett sådant mål på statlig nivå. Jag tycker att det vore ganska rimligt att staten ger de incitament som behövs för att vi ska klara av att bygga fler bostäder.

Jag tror att det är ganska dåligt att sätta piskor på kommuner. Jag tror att kommuner fortfarande ska ha planmonopol, men morötter måste vi ändå kunna ge från statlig nivå.

Anf. 110 Ola Johansson (C)

Fru talman! Det är roligt att Larry Söder nämner Kungsbacka. Det är nog inte många som vet det, men det finns nog ingen politiker som har byggt så många förskolor som Larry Söder har gjort. Det gjorde vi tillsammans, eftersom vi insåg att det var en begränsande faktor för hur många bostäder man kunde bygga. Men inte ens Kungsbacka klarar av att bygga så många bostäder som skulle behövas, trots att man är välsignad med både mycket kapital och goda planeringsresurser.

Om det finns det ett mål som riksdag och regering har fastställt och ställt sig bakom måste det finnas medel. Och det medel som Larry talar om är inte piskor, utan det är pengar. Det är skattebetalarnas pengar som ska skickas ut till kommunerna för att de ska planera för dem.

I själva verket är det inte kommuner som bygger bostäder. Det är företag som bygger bostäder. Det är privatpersoner, företag och ibland kommuner som äger mark som de vill exploatera och bygga på. Då är inte pengar i kommunen den begränsande faktorn. Det är regler och krav som hindrar bostadsbyggandet.

Det handlar också om frågor som har att göra med drivkrafterna på marknaden för att bygga dessa bostäder, till exempel hyressättningssystemet och möjligheten för ett ungt hushåll att låna för att kunna köpa en bostadsrätt. Där är vi säkert överens på många sätt. Och vi är säkert överens om att det behövs omfattande regelförenklingar för att åstadkomma ett bostadsbyggande.

Men att sätta statliga mål för bostadspolitiken är sovjetisk planekonomi, och det har jag svårt att acceptera, fru talman.

Anf. 111 Larry Söder (KD)

Fru talman! Vi är överens om relativt mycket. Regelförenklingar behövs. Jag tror också att vi är överens om att se till att man kan aktivera kommunerna att bygga mer.

Den springande punkten för många företag som vill bygga bostäder är dock inte pengar, utan att man inte får bygglov från kommunerna för att bygga. Hur löser vi det? Jo, vi stimulerar kommunerna att kunna göra färdigt planerna för att man ska få bygglov. Annars kan det inte komma några nya bostäder. Vilka kan göra denna stimulering? Jo, den kan göras på statlig nivå.

Jag tror, i mitt hjärta, att investeringsstödet som vi slänger ut 4, 5 eller 6 miljarder på varje år inte leder till en enda ny bostad. Jag säger det igen: inte en enda ny bostad. Om vi hade kunnat lägga ut de pengarna till kommunerna, så att de hade kunnat planera mer, planlägga mer och ge fler bygglov hade det byggts betydligt fler bostäder. Jag är fullständigt övertygad om det. Där gör pengarna nytta.

Se till att kommunerna kan jobba med pengarna, i stället för att de hamnar i företagarnas fickor där de inte gör någon nytta. Företagarna hade byggt bostäderna ändå. Det är jag övertygad om.

Om du kallar det planekonomi, Ola Johansson, kallar jag det sunt förnuft.

Anf. 112 Malin Danielsson (L)

Fru talman! Liberalernas vision är att det ska bli enklare, gå snabbare och vara mindre krångligt att bygga bostäder. Bostadsområden ska vara trevliga, trygga och varierade. Och städerna ska vara gröna och resilienta. För att förverkliga denna vision krävs reformer inom planering och byggande.

Det händer en del på området. Kommittén för modernare byggregler har presenterat en lång rad regelförenklingar. Tack vare januariavtalet pågår bland annat en översyn av lovplikten och en översyn av riksintressen i syfte att frigöra mer byggbar mark. Genom avtalet möjliggörs även privat initiativrätt. Men mer behövs.

Fru talman! För att det ska bli enklare, gå snabbare och vara mindre krångligt har vi i Liberalerna ett antal förslag. Till exempel borde hus kunna typgodkännas. Samma hus kan i dag bedömas olika i olika kommuner. Om byggherren kan få ett förhandsgodkännande kan byggkostnaderna pressas ned på ett effektivt sätt. Det kan även få positiva effekter för handläggningen av bygglovsärenden genom att bidra till kortare handläggningstider.

För att påskynda och underlätta byggprocessen vill vi också att sakägarkresten, det vill säga de som har rätt att överklaga ett beslut, begränsas. En annan åtgärd som kan påskynda byggprocessen skulle kunna vara att införa en låg avgift för att få överklaga.

En annan regelförenkling som skulle kunna leda till fler bostäder är om det i större utsträckning skulle bli möjligt att bygga så kallade mikrobostäder, det vill säga mycket små bostäder med kompakt planlösning där det inte längre blir nödvändigt att bygga till exempel förrådsutrymmen. Då kan ungas efterfrågan på en första bostad mötas i större utsträckning.

Vissa bostadstyper som det råder särskild brist på bör även kunna snabbhanteras. Ett snabbspår för studentbostäder och bostäder för årsrika bör införas.

Bullerkraven är ytterligare något som bör justeras för att både möjliggöra fler bostäder och göra det enklare att bygga i tätbebyggda miljöer. Kraven för ljudmiljön bör vara höga inne i bostaden men flexiblare utanför bostaden mot fasad.

Även till synes mindre frågor kan leda till krångel och byråkrati. Till exempel kan kommunerna inte medge att friggebodar och attefallshus placeras närmare tomtgränsen än dagens regler tillåter om tomten angränsar till kommunal mark. Den typen av krångel borde lätt kunna tas bort.

Fru talman! Våra bostadsområden behöver också bli trevligare, tryggare och mer varierade. I ivern att bygga nya bostadsområden, förtäta de växande städerna och effektivisera markanvändandet är det lätt att idrottsytor prioriteras ned och att utrymmet för lek och rörelse minskar. När bostadsområden och infrastruktur planeras måste det ske med människan i centrum. Idrottsytor och grönområden har på många sätt en positiv effekt på samhället och miljön. Boverket borde därför få i uppdrag att ta fram en vägledning till kommunerna om hur de ska arbeta mer aktivt med att få in idrottsytor för både spontan och organiserad idrott. SKR och även Riksidrottsförbundet skulle kunna vara bra intressenter att ha med i det samarbetet.

Det brottsförebyggande arbetet behöver långsiktighet och förankring i den lokala miljön där arbetet bedrivs. Kommunerna har en nyckelroll i det arbetet, och en del av arbetet bör bedrivas genom stadsplanering.

Vi anser att det finns behov av att ge trygghetsfrågorna en starkare ställning i stadsplaneringen för att på ett tydligare sätt signalera att dessa frågor är prioriterade. Ett sätt att göra detta är att ändra PBL så att lagen uttryckligen reglerar att all fysisk planering ska ha ett brottsförebyggande perspektiv. I städer och större samhällen kan det till exempel handla om att motverka kvällsstängda butikscentrum, som kan upplevas som otrygga när man passerar dem på vägen hem från bussen. Det kan också handla om att skapa en genomtänkt förläggning av gångvägar och andra åtgärder som kan öka tryggheten.

För att skapa större variation av bostäder tycker vi att det behövs en ny egnahemsrörelse, särskilt i våra utsatta områden. Kommunerna behöver planera för mer radhus och villor i områden som domineras av hyresrätter, så att den som vill kan köpa färdigplanerad mark av kommunerna och bygga ett eget boende. Därtill måste detaljplanerna vara så flexibla att varje egnahemsbyggare ges möjlighet att sätta sin egen prägel på bostaden.

Fru talman! Slutligen vill vi liberaler se gröna och resilienta städer. Den stora inflyttningen till städer och tätorter i Sverige ställer krav på god planering i fråga om miljö och hållbar utveckling, kollektivtrafik, bostadsbyggande samt kommunal och kommersiell service. Städer med grön struktur har bättre lokalklimat än städer utan grönska. En grön stad klarar häftiga skyfall bättre och har större biologisk mångfald. I en stad med parker och trädgårdar integrerade i bebyggelsen finns naturliga mötesplatser utomhus för invånarna. Då får de också närkontakt med det biologiska kretsloppet i sitt vardagsliv.

Fritidsodling har blivit en av de vanligaste fritidssysselsättningarna. Jag misstänker att det kan ha ökat en del under pandemin. Det är en värdefull del av människors liv. Det är därför viktigt att se och inkludera de miljöerna, till exempel villaträdgårdar och kolonilotter, i stadsplaneringen. I framtida stadsplanering tycker vi att man bör väga in värdet av de kvaliteterna. Man ska också räkna med att faktorer som utebliven fysisk aktivitet kan ha en hög samhällsekonomisk kostnad.

Fru talman! Vi står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nummer 7.

Anf. 113 Leif Nysmed (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets betänkande CU13. Vi ska i dag behandla de motioner som berör planering och byggande. Förslagen berör allt från regelförenklingar till fler krav i detaljplanerna. Åsikterna spretar åt olika håll, inte bara mellan partier utan även inom partier.

Frågan hur vi bygger våra samhällen hållbara, ekologiskt, ekonomiskt och socialt, är frågor som är avgörande för vilket slags samhälle vi lämnar över till kommande generationer. Det märks i en del av motionerna som behandlas i detta betänkande. Det ställs krav på åtgärder inom samhällsplaneringen, exempelvis sådant som gäller energieffektivitet, stärkt biologisk mångfald, behov av grönytor och plats för lek och spontanidrott, samtidigt som markägare och byggare kan vilja exploatera så mycket som möjligt, vilket återspeglas i en del andra motionsförslag.

För oss socialdemokrater är det viktigt att reglerna i plan- och bygglovsprocessen är tydliga så att motstridiga intressen kan mötas och diskuteras för att bästa resultat ska nås. En viktig grundförutsättning för att plan- och bygglovsarbetet ska vara effektivt är att det råder långsiktighet i förutsättningarna. Ständiga förändringar skapar osäkerhet hos alla parter som försöker att planera och komma igång med olika projekt. Därför krävs det ett regelverk som håller över tid.

Regeringen bjöd under den förra mandatperioden in till byggsamtal med oppositionen, och trots att det inte blev en blocköverskridande överenskommelse då gick regeringen vidare med ett 22-punktsprogram som det rådde stor enighet om här i riksdagen.

Denna mandatperiod finns det även i januariavtalet med ett antal viktiga punkter om planering och byggande med långsiktig uthållighet, såsom en förenklad och förkortad planprocess och översyn av riksintressena, för att nämna ett par. Regeringen har också denna mandatperiod haft byggsamtal med olika parter på byggmarknaden för att planering och byggande inte enbart är en fråga för politiken.

Jag tror att många av oss i utskottet har sett översiktskartan som Stockholms Byggmästareförening tagit fram över processen från idé till nyckel i dörren och förstår hur komplicerad processen är. Den beskriver processen utifrån en byggares perspektiv och ger en bra inblick i detta arbete.

Samtidigt har kommunerna ett planmonopol. Det innebär ett mer omfattande ansvar att planera för det behov av bostäder som man beräknar kommer att behövas i kommunen samt planera för verksamhet som behövs, exempelvis skolor, äldreomsorg och infrastruktur i form av vägar, vatten och avlopp men också för att samhället ska vara hållbart i alla avseenden och vara tryggt. För att kommunerna ska kunna ta ansvar för exempelvis bostadsförsörjningen och för de byggare som vill vara med och skapa det som efterfrågas behövs en långsiktig och tydlig planering och samverkan.

Plan- och bygglagens syfte är just att de olika aktörerna och berörda parterna planerar och samverkar tillsammans. När detta inte fungerar som det är tänkt blir också konsekvenserna att resultatet blir sämre. En aktör i branschen har sagt: "Tänker man inte efter i början så blir det dyrare i efterhand." Vad kostar inte ombyggnationer för saker som borde ha lösts innan eller för att för få förskolor och skolor har planerats och i efterhand måste ordnas med tillfälliga åtgärder?

Jag tror att jag vid alla debatter om planering och byggande har sagt: "Vi bygger inte enbart hus; vi bygger samhällen." Har man den ingången och förståelsen för planerandet och byggandet förstår man också att det krävs en lång rad processer för att få samhället vi bygger att också fungera som helhet.

Här har kommunerna i sin planering en avgörande roll för att kunna balansera alla intressen och skapa förutsättningar för att goda samhällen i slutändan byggs. Dessutom är behovet stort av samplanering med angränsande kommuner i de olika regionerna. Regeringen tog fram en bestämmelse om regional planering där Skåne län och Stockholms län i ett första skede ska ta fram en regionplan, vilket andra redan har tagit upp här. Jag tror att regional planering får allt större betydelse. Vad jag har förstått förs det samtal om att fler regioner önskar ta fram regionplaner.

Även staten har en viktig roll i planerandet genom att våra länsstyrelser ska vara aktiva i planeringsprocessen. Kommunerna kan sedan några år tillbaka begära ett planeringsbesked av länsstyrelsen i de frågor som staten råder över, såsom riksintressena. En översyn av riksintressena initierades i januari förra året. Boverket, som samordnande myndighet, ska tillsammans med fem andra myndigheter göra en översyn av deras respektive anspråk på områden av riksintresse. Sammantaget ska översynen leda till en kraftig minskning av såväl antalet anspråk på områden av riksintresse som dessa områdens samlade areella utbredning.

Vi socialdemokrater anser att planeringen av våra samhällen har en stor betydelse för hur vi ska kunna bygga det hållbara samhället och klara de klimatmål som Sverige har åtagit sig att göra. I januariavtalet har vi kommit överens om att det klimatpolitiska ramverket står fast och att relevant lagstiftning ska ses över så att det anpassas för detta.

Även om inte finansiering av byggandet är en del av detta betänkande är vi socialdemokrater ändå stolta över att investeringsstödet till hyreslägenheter, studentlägenheter och äldreboenden samt det nya renoveringsstödet finns med. Regler och planering är egentligen ingenting utan ekonomiska muskler bakom. Över 30 000 bostäder har beviljats investeringsstöd. Jag tror för övrigt att det är en gammal siffra; den har nog höjts ytterligare. Några säger att det inte har byggts något eller att dessa bostäder skulle ha byggts ändå, men det skulle inte skett till den hyresnivå som vi talar om. Det viktiga är inte regelförenklingar, utan det är att få fram nya bostäder eftersom det finns en efterfrågan på dessa bostäder. Med investeringsstödet skapar vi bostäder som normalinkomsttagare kan efterfråga.

Vi är också överens om att stadsmiljöavtalen ska utvecklas och effektiviseras, vilket är viktigt för att minska bilberoendet i våra städer, och från januari i år kan kommuner, fastighetsägare med flera söka stöd för att utveckla stadsgrönska och ekosystemtjänster samt öka tryggheten i områden med socioekonomiska utmaningar. Vidare har vi kommit överens om att förenkla och förkorta planprocesserna. Här är Boverkets och Lantmäteriets arbete med digitaliseringen av plan-, lov- och byggprocessen viktigt, anser jag, för att effektivisera arbetet.

Förra mandatperioden togs länsstyrelsen bort som första instans för överklagande av detaljplaner, vilket har lett till att den totala överklagandetiden har kortats ned. Många av oss satt med när Mark- och miljööverdomstolen fick en föredragning om detta. Jag har för mig att det i redovisningen framgick att överklagandetiden har kortats ned med i snitt åtta veckor, vilket är ganska mycket. Det är nästan två månader. Mer kan dessutom göras.

Nu i maj kommer den bygglovsutredning som tidigare nämnts. Där har man bland annat tittat över sakägarkretsen vid ansökan om lov eller förhandsbesked. Vi får se vad den levererar. Det ska bli spännande.

Det märks i motionerna att dessa frågor berör många. Samtidigt som regelförenklingar, förkortande av överklagandeprocessen och minskning av sakägarkretsen föreslås för att man snabbare ska komma igång med projekt föreslås också regelskärpningar i form av att fler saker ska beaktas vid framtagandet av detaljplaner.

Vi socialdemokrater vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde och lika rätt. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är socialdemokratins mål. Mot denna bakgrund vill vi inte att det ska vara huruvida du äger mark eller fastigheter eller hur stor din inkomst är som ger dig rätten eller möjligheten till att vara med och forma vårt gemensamma samhälle. Det är uppenbart att det krävs en balans mellan olika parter och aktörer och ett tydligt ansvarstagande i planerandet av vårt framtida Sverige.

Fru talman! Jag vill nämna ytterligare ett par saker. Trots den plan- och bygglag vi har - och med dess brister - vill jag ändå lyfta fram att en hel del bostäder har byggts under de senaste åren. Bara mellan 2015 och 2020 har det med dagens regler byggts 340 000 bostäder.

Det låter ibland i debatten som att det inte byggs någonting, men det byggs rekordmycket. Det är dock inte tillräckligt. Larry Söder från Kristdemokraterna nämnde att vi behöver komma över 60 000 bostäder om året för att komma i kapp till 2029. Jag delar den uppfattningen. En glädjande nyhet fick jag i min mejl i ett nyhetsbrev från Sveriges Byggindustrier. Den här nyheten publicerades för en månad sedan. Deras prognos är att bostadsbyggandet kommer att öka till 57 000 år 2021 och till 59 000 år 2022. Det är steg i rätt riktning. Jag tror att vi kan göra mer tillsammans - marknad och politik.

Fru talman! Jag yrkar återigen bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Anf. 114 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att delta i debatten här i dag. Det har varit intressant och på många sätt mycket upplyftande att lyssna på era inlägg. Frågor om planering, byggande och stadsutveckling ligger mig varmt om hjärtat. Att få axla de här frågorna i rollen som bostadsminister har känts både viktigt och roligt.

Vi har nu äntligen i Sverige ett bostadsbyggande som är högre än befolkningstillväxten. Sedan 2017 betar vi - om än långsamt - av den skuld som 90- och 00-talen lämnade efter sig. Vi har fortfarande en bit kvar till att bygga i den omfattning som Boverkets byggbehovsprognos pekar på, men det har trots den rådande pandemin påbörjats en bra bit över 50 000 bostäder per år. Förra året påbörjades 51 550 bostäder, enligt SCB:s preliminära siffror. Vi väntar med spänning på de definitiva siffrorna.

Jag vill börja där, eftersom det fortsätter att vara en väldigt viktig fråga. Vi har fortfarande en bostadsskuld i Sverige. Något som är glädjande är att det byggs mycket hyresrätter, inte minst på grund av det utvecklade investeringsstöd för hyresrätter och studentbostäder som regeringen infört. Stödet har visat sig centralt för att upprätthålla en hög byggtakt, särskilt när konjunkturen varit vikande. Hittills är 21 000 bostäder byggda med investeringsstöd, och ytterligare 24 000 har fått stöd beviljat. Det här innebär mer prisrimliga hyresrätter i hela landet, inte minst i de regioner där bostadsbristen är som störst. Nu behöver vi successivt beta av underskottet - för unga som behöver en första bostad, för människor som behöver flytta till ett nytt arbete, för dem som behöver separera.

Ett konkret sätt att arbeta för ett ökat byggande är att koppla statliga investeringar i infrastruktur till bostadsbyggande. Här vill jag särskilt nämna utredningen Samordning för bostadsbyggande, som genom sina avtal stimulerat och underlättat för 66 000 bostäder. Det har gjorts både genom att underlätta dialog med statliga sektorsmyndigheter och genom att matcha lokala planer för bostäder med nödvändiga infrastruktursatsningar.

Även Sverigeförhandlingen har på det här sättet spelat en viktig roll. Där gjordes överenskommelser med kommuner, regioner och andra aktörer om åtgärder för bland annat bostadsbyggandet. Drygt 190 000 olika bostäder förhandlades fram där.

Ett annat viktigt sätt att möjliggöra en ökad byggtakt är regelförenklingar. Det är ett område som regeringen har jobbat och jobbar intensivt med. Jag vill i detta sammanhang nämna förslaget till privat initiativrätt och uppdraget till Boverket som resulterat i förslaget till Möjligheternas byggregler, som just har varit ute på remiss. De syftar till att göra planprocessen effektivare och snabbare.

Samtidigt vill jag vara tydlig med att regelförenklingar inte kan bli ett självändamål. Det är resultatet som räknas. Sedan den nya plan- och bygglagen beslutades 2010 under Alliansens tid vid makten har det gjorts en lång rad försök till förenklingar. Problemet är att effekterna inte alltid blivit de som önskades.

Kapitel 9 i PBL är ett exempel på att goda ansatser lett till ett lapptäcke av undantag, vilket gjort bygglovsreglerna svårbegripliga. Man ska inte behöva ta in en PBL-expert för att begripa om en åtgärd kräver bygglov eller inte. För närvarande arbetar Bygglovsutredningen med en genomgripande översyn av reglerna för bygglov, och förslag kommer att lämnas till regeringen i början av sommaren. Därefter är det min förhoppning och ambition att vi skyndsamt ska kunna återkomma med förslag.

En hög byggtakt är jätteviktig, men det behöver också bli bra. När vi gör stora investeringar i fler bostäder, samhällsservice och infrastruktur är det avgörande att också utveckla livet mellan husen. Det är där många av de utmaningar vi står inför kommer att behöva lösas, och det är där människor möts och rör sig. Att se till att människor känner trygghet och trivsel i våra offentliga rum är en viktig uppgift. Regeringen har avsatt stöd för gröna och trygga samhällen, ett stöd som just skapar förutsättningar för att investera i livet mellan husen i städer och tätorter runt om i vårt land.

Vad är då gröna och trygga samhällen? En viktig uppgift som vi har framför oss är att säkra att våra städer tål det extremväder som redan har börjat bli en realitet. Stora regnmängder men också extrema värmeböljor är en effekt av klimatförändringarna, och städerna behöver rusta sig bättre. Vi behöver bygga bort de asfalts- och stenöknar som skapar värmeöar. Att anlägga fler grönytor, miniparker, gröna tak och gröna väggar är något av det mest effektiva som finns för att lindra hettan i städer.

En studie från Göteborg visar att temperaturen i en park var sex grader lägre än vid en hårdgjord yta och att sänkningen spreds över en kilometer ut från parken. Växtlighet och mindre stora kala ytor minskar också risken för att stora värden sköljs bort vid skyfall. Det bästa med allt detta är att den här typen av klimatanpassningar motverkar både klimatförändringar och effekterna av dem. Dessutom får vi en trevligare och människovänligare stad.

När det gäller trygga samhällen vill jag i det här sammanhanget också lyfta fram samverkan som metod. Jag har sett många exempel på när fastighetsägare, både allmännyttiga och privata, företagare, lokalpolis och civilsamhälle samverkar i så kallad platssamverkan. Då kan vi vända utvecklingen långsiktigt.

Ett exempel från min hemstad Malmö är Seved, där man har gått från en situation med stor social oro, hög kriminalitet och utanförskap för något decennium sedan till ett lugnare och mer välskött område med en högre andel seriösa fastighetsägare och boende som trivs mycket bättre. Det här är något som vi kan göra mycket mer av. För att sprida den här metoden till fler områden har Boverket tidigare i år fått i uppdrag att undersöka hur arbetet med platssamverkan kan stärkas.

Jag pratar, som ni kanske har märkt, gärna om barn och barnperspektiv, så även i den här debatten. Att barnkonventionen blivit till svensk lag förpliktar även inom PBL-området. Barns behov behöver finnas med i den fysiska planeringen. I dag hamnar sociala värden generellt långt ned på prioriteringslistan vid fysisk planering och stadsutveckling. Det här vill jag och regeringen ändra på.

Vi har därför vidtagit ett antal åtgärder som alla syftar till ett större genomslag för barns rättigheter. Boverket har fått i uppdrag att ta fram en vägledning om hur FN:s barnkonvention kan tillämpas vid fysisk planering. Regeringen har också remitterat ett förslag från Boverket som handlar om att ändra lagstiftningen inom ramen för plan- och bygglagen, så att kommuner ska kunna ställa bindande krav på kvalitet, placering och storlek på friytor för lek och utevistelse.

Det här är viktigt, eftersom det handlar om vad vi väljer att prioritera. Vi vet att barn mår bra av att röra på sig, kunna utforska världen och få känna frihet. Vi vet att levande gröna utemiljöer och frisk luft är bra för deras hälsa. Vi vet också att barn i dag rör på sig alldeles för lite och att deras utrymme alltför ofta prioriteras ned. Det håller inte. En stad som är bra för såväl 8-åringar som 80-åringar är en stad som är bra för alla.

En hög byggtakt är viktig. Men det måste vara hållbart också. Bygg- och anläggningssektorn står i dag för nära 20 procent av de inhemska klimatutsläppen. Det är en påverkan som i snabb takt måste minska. Inom sektorn finns goda insikter i utmaningen, och det finns en efterfrågan på tydliga och styrande regler för att kunna växla upp takten i omställningen. För att svara upp mot det här behovet har regeringen nyligen lagt fram en proposition om krav på klimatdeklarationer för nya byggnader. Det syftar initialt till att redovisa och på det sättet synliggöra byggskedets klimatpåverkan.

Redan att mäta kan bidra till att minska klimatpåverkan från byggandet. Men framför allt skapar deklarationer förutsättningar för att ta nästa steg. Det handlar bland annat om att sätta upp gränsvärden för klimatpåverkan utifrån en mer fullständig livscykelanalys. Ett sådant förslag är just nu ute på remiss. Avsikten är givetvis att styra mot kraftigt minskade utsläpp.

Lika viktigt som enskilda byggprojekt och med en påverkan som ofta sker över ännu längre tid är planering och utformning av hela områden och stadsdelar. Här påverkas allt från resmönster till grönytor och utemiljöer. Målet är att nyttja marken effektivt och samtidigt skapa attraktiva gestaltade livsmiljöer som möjliggör och underlättar för ett fossilfritt samhälle.

På det här området har jag nyligen tagit emot ett förslag till förändringar av PBL för en ökad transporteffektivitet. Även detta handlar om prioriteringar. Den kommer att remitteras inom kort.

Fru talman! Sammanfattningsvis är det helt avgörande att hålla uppe byggtakten. När vi bygger för framtiden gör vi det både socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart.

Anf. 115 Roger Hedlund (SD)

Fru talman! Regeringens utopiska migrationspolitik som helt saknar förankring i verkligheten har skapat en ohållbar situation på bostadsmarknaden. I den här situationen ställer jag en fråga till bostadsminister Märta Stenevi.

Med tanke på den migrationspolitik som regeringen står bakom är frågan hur man har tänkt att lösa den akuta bostadsbrist som finns i dag bland hemlösa, nyanlända, framför allt barnfamiljer och framtida nya migranter som regeringen bäddar för ska komma till Sverige.

Dessa personer står efter flera år i Sverige fortfarande mycket långt från bostadsmarknaden. I städer som Malmö och Göteborg erbjuds man inte boende mer än en vecka i taget. Dessa grupper kan inte förväntas efterfråga någon av alla de nya hyresrätter som byggs med investeringsstödet som regeringen gillar att framhäva.

Sverigedemokraterna vill strama upp migrationspolitiken och skapa förutsättningar för återvandring. Det går inte att fortsätta att bedriva regeringens migrationspolitik i Sverige under de förutsättningar som vi ser på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden och sett till integrationsmöjligheter.

Fru talman! Hur ska bostadsministern få ihop bostadspolitiken med regeringens migrationspolitik?

Anf. 116 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Vi kan till att börja med konstatera att den främsta orsaken till den bostadsbrist vi har är att vi byggde alldeles för lite bostäder på 90-talet och 00-talet och har en enorm skuld att bygga i kapp för det.

Det andra vi kan konstatera är att vi har stora grupper i samhället som har väldigt svårt att efterfråga bostad på den ordinarie marknaden. Vi kanske delar ett bekymmer över den situationen, gissningsvis med väldigt olika utgångspunkt. Jag är mer orolig för de barn som drabbas av bostadsbristen.

Vi har en generell bostadspolitik i Sverige. Det innebär att vi bygger bostäder som alla ska vilja och kunna efterfråga. Där efterfrågekraften brister hjälper vi individen. Vi har däremot glapp i den politiken i dag. Det är därför vi har tillsatt utredningen om en socialt hållbar bostadspolitik.

Det handlar om att till exempel se över hur man kan fördela ansvaret mellan stat och kommun och hur vi kan hitta fler verktyg för att överbygga glappen mellan våra olika verktyg. Jag ser mycket fram emot att ta emot den utredningens förslag för att fler ska kunna efterfråga en bostad och även dem som har en svagare etablering på bostadsmarknaden i dag.

Anf. 117 Roger Hedlund (SD)

Fru talman! År 2003 rådde det en balans på bostadsmarknaden i Sverige i stort sett. Jag håller inte med om den beskrivning som Märta Stenevi gör gällande när bristen i byggandet av bostäder påbörjades.

Det handlar främst om att regeringen, både den tidigare regeringen och nuvarande regering, inte har kunnat följa de ganska tydliga siffrorna när det gäller befolkningstillväxt kontra bostadsbyggande. Om man bara hade följt de siffrorna och de graferna hade man kanske enkelt sett den situation vi i dag hamnat i, fru talman.

Det är ganska tydligt med det svar vi nu får höra från Märta Stenevi att det inte finns några förslag från regeringen för att lösa integrationspolitiken i Sverige. Det gäller framför allt behovet av en bostad för att kunna komma ut på arbetsmarknaden och i samhället, där förslag helt saknas.

Hon hänvisar till en utredning som har påbörjats nu. Det är en utredning som jag har svårt att se ska komma med svaren på den fråga som jag ställde bostadsminister Märta Stenevi, fru talman.

Min fråga var: Hur ska de nyanlända som regeringen planerar för få en bostad? Var ska alla de migranter som kommit till Sverige - som i dag står långt ifrån bostadsmarknaden och som ingår i Socialstyrelsens utredning gällande personer som står långt ifrån bostadsmarknaden - bo någonstans?

Det var min fråga. Jag fick ett svar om en kommande utredning som jag har svårt att se ska komma med svaren för den här gruppen. Regeringen har skapat en akut bostadsbrist inte bara för de migranter som man har skapat förutsättningar för att komma till Sverige utan även för en stor del svenskar som står utanför bostadsmarknaden. För det kräver jag nu ett svar från regeringen.

Anf. 118 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Det är i och för sig ingen överraskning att den sverigedemokratiske ledamoten lyckas börja diskutera migrationspolitik även när det gäller bostäder och planering.

Jag tror faktiskt att utredningen kommer att leverera ganska mycket svar på hur vi kan stärka efterfrågan även för den som har en svag etablering på bostadsmarknaden. Jag ser också att vi har många svar på hur vi ska hålla uppe den byggtakt som nu är historiskt hög, som vi har hört tidigare.

År 2003 hade vi rivit en massa bostäder. År 2003 byggdes det i princip inga bostäder alls. Nu bygger vi mer än vad vi har gjort på väldigt länge i Sverige. Ett av svaren på varför vi gör det är investeringsstödet som har hållit uppe byggtakten även under pandemin. Där kan en del av bostäderna gå till sociala kontrakt just för den grupp som ledamoten uppenbarligen ömmar så mycket för.

När det gäller etablering och integration vill jag peka på några saker. Jag kan börja med vad vi inte behöver göra för att förstärka integrationen. Det är att ekonomiskt diskriminera barn med föräldrar födda i andra länder, som Sverigedemokraterna föreslog i sin skuggbudget häromdagen. Vad vi däremot behöver är en likvärdig skola med stärkta resurser till de barn som behöver mer resurser för att de ska klara sin skola och därefter komma i arbete.

Vi behöver en stärkt etablering där människor snabbare kommer in i arbete och snabbare lär sig svenska. Det gör de inte för att de har svårt att klara hyran, svårt att betala sina barns fritidsaktiviteter eller svårt att betala för maten i slutet av månaden. Det gör de till exempel genom ett intensivår där de kan lära sig svenska, ha praktik och samtidigt ha mentorskap.

Slutligen behöver vi motverka diskrimineringen på bostadsmarknaden. Boverket har fått i uppdrag att se över om det finns en sådan och vad man i så fall kan göra åt det.

Anf. 120 Carl-Oskar Bohlin (M)

Fru talman! Tack, statsrådet, för deltagandet i debatten!

Jag får börja med att säga det är fint att statsrådet finner anledning att framhålla propositionen om privat initiativrätt, för den har hennes eget parti varit emot.

Den har kommit fram på grund av ett tillkännagivande från riksdagen, och mig veterligt har aldrig Miljöpartiet varit förespråkare för privat initiativrätt. Men det är jättebra att statsrådet ändå välkomnar reformen - gott så.

Min erfarenhet av debatter med miljöpartistiska statsråd är att man inte får svar på frågorna om man ställer för många, så jag tänkte bara ställa en fråga: Vad avser statsrådet att göra konkret för att öka tillgången på byggbar mark i Sverige?

Anf. 121 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Jag vill börja med att understryka att jag i den här debatten företräder regeringen. Jag är här i mitt uppdrag som statsråd och inte för att föra fram Miljöpartiets politik. Den kan jag gärna debattera med ledamoten vid ett annat tillfälle.

När det gäller att öka tillgången till byggbar mark vill jag verkligen peka på de samordnade planeringsprocesser som har skett till exempel inom ramen för Sverigeförhandlingen och även kring den utredning som jag nämnde tidigare i dag - och vars namn jag just nu har tappat. Jag får hitta det senare.

Detta är ett arbete som vi kommer att utvärdera, och det har skapat en stor mängd bostäder på planerad och byggbar mark. Jag tror att det finns en stor potential i det här.

Det handlar om en ökad planering och en vidareutveckling av den regionala planeringen. Nu har vi en hemställan från Halland som Finansdepartementet har att ta ställning till. Min och regeringens förhoppning är att fler regioner ska visa intresse för regional planering, som kommer att kunna stötta kommunerna i planeringen av byggbar mark i regionerna eftersom man också får en tydligare koppling till infrastruktursatsningar.

Anf. 122 Carl-Oskar Bohlin (M)

Fru talman! Det där får väl ändå betecknas som vad man brukar kalla för ett ickesvar. Sverigeförhandlingen hade väl framför allt att göra med finansieringsfrågor.

Det jag undrar över är: Hur ska vi kunna få tillgång till mer mark att bygga på i det här landet? Som jag nämnde i mitt anförande är 97 procent av Sverige inte bebyggt. Men väldigt stora delar av Sverige går inte att bygga på, på grund av riksintressen, områdesbestämmelser och områdesskydd av olika slag.

Min fråga, om jag ska göra den ännu tydligare för att leda statsrådet rätt i diskussionen, är: Vilka riksintressen vill statsrådet begränsa? Och hur vill statsrådet göra det enklare att till exempel bygga i strandnära lägen? Den typen av frågor är det jag vill ha svar på när jag undrar hur regeringen avser att öka tillgången på byggbar mark i det här landet.

Anf. 123 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Det är oerhört vänligt av ledamoten att vilja leda mig rätt i debatten. Jag vill bara börja med att säga att Sverigeförhandlingen genererade 190 000 nya planerade bostäder, så nog gav den nya planerade bostäder alltid. Det rekommenderar jag ledamoten att läsa på lite om; det är väldigt intressant, och det här gav mycket utveckling i städerna.

Både riksintressen och strandskydd har, som ledamoten naturligtvis är mycket väl medveten om, utretts och remitterats. Vad förslagen landar i tänker jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Anf. 124 Ola Johansson (C)

Fru talman! Tack, Märta Stenevi, för att du är med i vår debatt!

Det är fortfarande så att trångboddhet är ett mycket stort problem i många områden. Vi har en boendesegregation. Vi har social oro i många områden som leder till illegal andrahandsuthyrning och andra upplåtelser som gör att människor hamnar i oerhört otrygga bostadssituationer.

Vi har långa köer till hyresrätter i många städer, kanske uppemot 10-20 år långa köer. Men många hushåll har inte råd att efterfråga de bostäder som byggs, och därför ställer man sig inte heller i kön.

Vi har också behovet av exempelvis skyddade boenden för kvinnor som är våldsutsatta och behöver komma bort ifrån sin misshandlande make, kanske i en annan kommun.

Men det var inte detta jag tänkte tala om!

Leif Nysmed nämnde att vi ska bygga samhällen. Vi ska bygga samhällen som är robusta, hållbara, klimatsmarta och allt det här. Vi ska ha transporter som fungerar så att människor kan ta sig till arbetet och så att vi kan exportera våra produkter utomlands och förflytta dem inom landet.

Sverigeförhandlingen nämndes, och den är såklart möjliggörande. Men när det kommer till det här är kommunerna en alltför liten nivå att planera på. I ett globalt perspektiv med megaregioner behöver vi öka perspektivet, och då har vi nämnt regionplanering. Många har talat om det, och jag tänkte att vi skulle uppehålla oss vid detta.

Centerpartiet vill helst utvärdera reformen med regionplanering innan den rullas ut i övriga regioner, som vi också föreslår att vi ska göra. Nu finns farhågor från vissa kommuner, som jag kommer att återkomma till i nästa replikskifte, om att det kommunala självstyret inskränks med den lagstiftning som vi antog och som vi alla ställde oss bakom här tidigare.

Jag undrar vad Märta Stenevi har för planer när det gäller att utvärdera och klargöra detta.

Anf. 125 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Även om det inte var det ledamoten ville tala om ska jag passa på att bemöta detta. Trångboddheten och de långa köerna är naturligtvis ett väldigt stort problem för vårt samhälle.

Jag vill återigen peka på att vi hoppas på att få ett förslag om bostadskö och förturssystem från den utredning som pågår om en socialt hållbar bostadsförsörjning. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi tittar över vilka system vi har och vilka möjligheter vi har att tillgå för att fler till exempel ska kunna hitta ett permanent boende efter att ha lämnat ett skyddat boende.

När det gäller den regionala planeringen har vi som bekant två regioner som har det regionala planuppdraget och ytterligare en som har gjort en hemställan till Finansdepartementet. Den håller på att beredas just nu, och jag har ingen möjlighet att kommentera denna hemställan i det här läget annat än att beredning kommer att genomföras.

Min uppfattning i det här läget är inte att det behöver göras en utvärdering, men om vi skulle få starka andra sådana signaler ska vi naturligtvis överväga det.

Min bild från Stockholm och från Skåne är att den regionala planeringen har varit ett starkt stöd för kommunerna när det gäller att kunna planera på ett effektivare och bättre sätt. Jag tror att det finns stora möjligheter i denna lagstiftning även framåt.

Anf. 126 Ola Johansson (C)

Fru talman! Det är klart att vi välkomnar Karolina Skogs bostadssociala utredning. Men enligt Centerpartiet behövs det mer omfattande bostadssociala reformer, och då är inte denna utredning tillräcklig. Det är vår uppfattning.

För att återgå till regionplanering: Ja, det stämmer att Halland är en region som har hemställt till regeringen om att få bilda ett regionplaneorgan. Det är bra. Jag tror att Västra Götaland har liknande planer. För inte så länge sedan bestämdes det också att region- och kommunalförbund och arbetsmarknadsregioner inte får lov att vara regionplaneorgan. Delar av Halland har ju ingått i den planeringsnivån tidigare.

Nu har det kommit till min kännedom att det trots att Region Halland har gått in med denna framställan finns en tveksamhet hos några av Hallandskommunerna kring detta. Tveksamheten härrör sig just från SKR:s varningar för att regionplaneringslagstiftningen inom PBL så som den är formulerad kan riskera att inkräkta på det kommunala självstyret. För Centerpartiet är det kommunala självstyret, som jag sa i mitt anförande, näst intill en helig ko. Och jag vet att det är det för kommunerna också.

Däremot är jag ganska övertygad om att samtliga kommuner i Halland och på andra håll skulle ha stor nytta av att göra en samordnad planering just för att uppnå de här effekterna och kunna hävda sig i en megaregion som exempelvis den mellan Hamburg och Oslo, som Halland befinner sig mitt i.

Därför är det bekymmersamt om regeringen inte lyckas klargöra för de kommuner som känner en tveksamhet hur regionplanering ställer sig i förhållande till det kommunala självstyret. Jag skulle önska att regeringen tog initiativ i detta och att man i samband med det tog vara på de erfarenheter som finns från de kommuner som redan regionplanerar, nämligen Skåne och Stockholm.

Anf. 127 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Jag delar ledamotens positiva syn på regional planering. Mina erfarenheter från Skåne är att det har underlättat mycket för inte minst mindre kommuner att ha en större planeringshorisont. Därmed kan de planera bostadsbyggandet på ett effektivare sätt. Det ger också en samordning som inte minst näringslivet har stor nytta av när man ska planera inom en region.

Vi ska givetvis alltid ta farhågor på allvar, men jag ser inte i detta läge anledning att göra en formell utredning om detta. Däremot ska vi givetvis föra dialog med dem som söker och behandla den hemställan som just nu ligger hos Finansdepartementet.

Anf. 128 Larry Söder (KD)

Fru talman! Jag tackar ministern för deltagande i debatten; det är jättebra.

Vi verkar vara eniga om att det byggs för lite och att detta behöver åtgärdas. Vi verkar också vara överens om att det behövs regelförenklingar, och jag håller med ministern när det gäller privat initiativrätt.

Jag ställer mig också bakom det ministern sa om att asfaltsöknar ska byggas bort. Det är inget vi vill ha på fler ställen än nödvändigt. Jag vill dock lägga till att jag vill ha bostadsområden som är trygga ur både socialt och ekonomiskt perspektiv.

Ministern säger att det byggs rätt mycket bostäder, även om det byggs för lite, och det som byggs är nästan uteslutande hyresrätter. Det byggs nästan inga småhus. Från 2010-talet och framåt har bostadsbyggandet ökat, men antalet småhus ligger i princip på samma nivå hela tiden, vilket är lite anmärkningsvärt. När det nu byggs fler hyresrätter borde det också kunna byggas fler småhus.

Sju av tio vill bo i ett eget ägt boende, och jag menar att eget ägt boende är både socialt och ekonomiskt mer hållbart och tryggt. Det finns heller oftast inga asfaltsöknar i dessa områden. Med andra ord borde det ligga i ministerns intresse att det byggs fler småhus.

Vi har talat om detta förut och att det då behövs tillgång på byggbar mark. Min fråga till ministern är därför: Hur tänker ministern öka bostadsbyggandet av småhus i Sverige eftersom det ligger helt still jämfört med andra typer av bostadsbyggande?

Anf. 129 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Min absoluta uppfattning är att blandad bebyggelse i våra städer ger de bästa möjligheterna för människor att leva på ett bra sätt. Då kan man bo i lägenhet i början av sin bostadskarriär för att sedan flytta till villa när man har fått mer stabil inkomst och kanske bildat familj. När barnen har flugit ut och man kanske inte längre är intresserad av stor bostadsyta och trädgård kan man växla tillbaka till lägenhet och sedan så småningom till ett anpassat boende i takt med att kroppen blir tröttare. För att människor inte ska behöva lämna sina trygga områden där de har sina vänner, bekanta och grannar behöver vi blandad bebyggelse.

Hur kommunerna väljer att planera sin mark är en fråga för dels bostadsmarknaden, dels kommunernas självbestämmande över hur man vill använda den mark som kommunerna har att förfoga över och planera.

Man kan fundera på vilken effekt utredningen om att underlätta för förstagångsköpare att ta sig in på bostadsmarknaden skulle kunna få för efterfrågan på småhus på marknaden och om det kan vara ett sätt att underlätta.

Planeringen av kommunernas är fortfarande en kommunal angelägenhet, och även om jag inte skulle kalla det en helig ko, som den centerpartistiske ledamoten gjorde, skulle jag nog ändå säga att det är en viktig parameter i den svenska förvaltningsmodellen att kommunen planerar den fysiska bebyggelsen inom kommunens gränser.

Anf. 130 Larry Söder (KD)

Fru talman! Jag vet inte hur jag ska tolka svaret. Är ministern är nöjd med att vi bara bygger 10 000 småhus i Sverige? Tycker inte ministern att vi ska stimulera kommunerna att skapa fler småhusområden?

Jag har i tidigare debatter sagt att man ska reformera tomträtten för att göra den mer attraktiv och förutsägbar och på det sättet ge möjlighet att bygga fler småhus.

I denna debatt pratade jag om att man skulle ge en stimulansbonus till de kommuner som planerar byggbar mark för småhus och på det sättet kunna öka småhusbyggandet.

När kommuner planerar bostäder gör de en prioriteringsordning, och hyresrätter och bostadsrätter kommer först. Småhusplanerna kommer längst ned. Om vi ska öka småhusbyggandet måste vi alltså öka planeringen i kommunerna.

Jag tycker inte att det bara är upp till kommunerna. Det är också upp till oss på nationell nivå att försöka stimulera detta. Jag håller med om att planmonopolet ska ligga på kommunal nivå, men vi måste på något sätt stimulera kommunerna.

Om man inte på nationell nivå sätter ett mål i siffror för bostadsbyggandet kan man heller inte ha aktiviteter som jobbar mot detta mål. Jag tycker inte att det räcker att Boverket har en ungefärlig prognos för bostadsbyggandet. Det måste tas ett visst ansvar på statlig nivå, även om planmonopolet ligger på kommunal nivå. Jag kallar det inte heller en helig ko, men det är viktigt för kommunerna. Jag tror dock att de också vill vara med och skapa fler småhusområden som är trygga både socialt och ekonomiskt, vilket Sverige behöver.

Anf. 131 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Jag delar uppfattningen att staten ska vara med och ta ett ansvar för bostadsbyggandet. Genom investeringsstödet tar vi ett tydligt sådant, och även med de lagändringar vi utreder och går fram med. Det faktum att vi har ett högre byggande än vi har haft på många, många år är också en effekt av att vi har tagit detta ansvar och fortsätter att ta det.

Att vi skulle ge ekonomiska stimulanser till planering av småhus är jag dock inte lika övertygad om. Jag tror att det är mycket viktigt att fortsätta med investeringsstödet till hyresrätter till rimliga hyror eftersom vi har grupper som står långt från bostadsmarknaden och har svårt att ta sig in på den. Det är en viktig nyckel för att lösa den problematiken.

Förra mandatperioden hade vi en kommunbonus för kommuner som planerade och stimulerade byggande. Den var kopplad till flyktingmottagande, och jag gissar att det inte är det ledamoten är ute efter i detta läge. Jag ser inte att det är aktuellt att införa en sådan i dagsläget.

Jag vill dock understryka hur viktigt investeringsstödet har varit och hur viktigt ett fortsatt stöd är för att vi ska kunna hålla uppe takten på bostadsbyggandet. Nu bygger vi nämligen mer än vad befolkningen ökar. Även om jag skulle vilja beta av bostadsskulden mycket snabbare och hoppas kunna fortsätta se en ökning är vi ändå där vi är nu, och där är har vi inte varit på väldigt lång tid. Det behöver vi hålla i.

Anf. 132 Momodou Malcolm Jallow (V)

Fru talman! Det är glädjande att höra ministern tala varmt om hyresrätter. Men det är en sak att prata, en annan att göra.

I dagens läge har vi bostadsbrist i hela landet. Det tror jag att ministern håller med mig om. Trångboddheten har fått enorma konsekvenser under pandemin. Enligt Boverket är det 462 000 hushåll som är trångbodda, och 56 000 av dessa har ansträngd boendeekonomi.

Vi ser barnperspektivet, som är viktigt och som ministern lyfte upp, vilket är glädjande att höra. Men flera barnfamiljer är hemlösa i ministerns hemstad Malmö och får bostad en vecka i taget. Det är en sak att prata och en annan att visa med handlingskraft vad man gör för att stoppa detta.

Vi ser kvinnor som är utsatta, som lever i destruktiva förhållanden och som inte kan flytta.

Vi ser pensionärer som har jobbat i hela sitt liv och som inte har någonstans att bo eller som inte kan betala hyran och riskerar att bli hemlösa.

Vi ser unga och arbetare som inte kan flytta dit där utbildningarna och jobben finns.

Detta är fakta, oavsett vad man tycker eller säger. Det är ministerns regering som styr detta land. Frågan är: Vad gör man? Vi pratar om planering och byggande, men det som planeras är att bygga nya bostäder vars hyror i vissa fall kommer att vara 50 procent högre än nuvarande hyror. Man ska bygga nya bostäder med fri hyressättning, det vill säga marknadshyror, vilket gör det omöjligt för alla dessa människor och grupper att få någonstans att bo.

Jag vill därför fråga: Hur kommer det planerade byggandet av nya bostäder med marknadshyror att bidra till att fler låginkomsttagare får en egen bostad?

Anf. 133 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Det är regeringen som styr landet och som har gjort det under snart två mandatperioder. Under denna tid har bostadsbyggandet ökat väldigt mycket, mer än på mycket länge dessförinnan. Vi bygger nu också bostäder med rimliga hyror med hjälp av investeringsstödet.

Men: Det är inte i nyproduktionen som de billigaste bostäderna finns. Det kommer de aldrig att göra, utan de finns i de befintliga bestånden. Det som däremot kan åstadkommas när vi tillför bostäder med rimliga hyror är att vi får en förflyttning och att vi frigör fler bostäder i det befintliga beståndet, som har lägre hyror.

Som ledamoten var inne på i sitt anförande är det viktigt att vi renoverar på ett bra sätt och att vi kan använda det energieffektiviseringsstöd som nu har aviserats och som jag hoppas ska träda i kraft efter sommaren, för att genomföra renoveringar i flerfamiljshus så att vi får bra bostäder.

Men de billigaste bostäder som vi har i Sverige kommer att finnas i det befintliga beståndet. Därför är det viktigt att vi får tillfört fler bostäder och fler hyresrätter så att vi kan få en bostadsmarknad i balans.

Anf. 134 Momodou Malcolm Jallow (V)

Fru talman! Jag sa i mitt anförande att bostadspolitiken i Sverige präglas av avsaknaden av bostäder och avsaknaden av politik.

Ministern säger att det byggs många hyresrätter och att fler ska byggas, men om de hyresrätter som byggs har hyror som i vissa fall är 50 procent högre än nuvarande hyror kommer de inte att hjälpa de människor som jag nämnde. De kommer inte att hjälpa de låginkomsttagare eller pensionärer som räknar kronor och ören för att kunna klara sitt liv. De hjälper alltså inte.

Frågan är vad ministern kan göra konkret för att de människor som jag nämnde - pensionärer, nyanlända och kvinnor som lever i destruktiva förhållanden - ska få någonstans att bo, med den reform som man hotar med att genomföra? Detta är något som jag vet att Miljöpartiet har varit emot. Inför det förra valet gick man ut och sa att man inte skulle genomföra det.

Jag vill gärna veta: Vad är det som har ändrats? Vad är det som gör att man vill genomföra en politik som man vet, utan tvekan, kommer att få förödande konsekvenser? Hemlösheten kommer att öka, och fler kvinnor kommer att hamna i situationer där de inte kan flytta, bli självständiga eller bo i en egen lägenhet därför att de inte kommer att ha råd med de nya lägenheter som ska byggas.

Frågan är, med tanke på att ministern också är ansvarig för jämställdhet och integrationsfrågor: Vi ser att segregationen ökar. I takt med de ökande klassklyftorna ser vi att också bostadssegregationen har ökat mycket. Olika grupper lever åtskilda i olika bostadsområden. Skillnaderna mellan områdena är ofta mycket stora vad gäller både inkomst, utbildningsnivå, hälsa och förväntad livslängd. Hur kommer reformen med marknadshyror att hjälpa oss att bli av med den segregation som vi ser i dag?

Anf. 135 Statsrådet Märta Stenevi (MP)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det inte finns någon reform där marknadshyror föreslås. Jag antar att det som ledamoten syftar på är den fria hyressättningen vid nyproduktion. Det är en utredning som har i uppgift att föreslå en modell för fri hyressättning för nybyggda lägenheter. Den nya modellen syftar till att bidra till en långsiktigt välfungerande hyresmarknad och ett effektivt utnyttjande av nybyggda lägenheter.

Det ska finnas ett välavvägt skydd för hyresgäster enligt direktivet, och i det ingår att det ska finnas en trygghet i boendet. Det ska också föreslås hur uppgifter om hyresnivåer kan göras mer lättillgängliga, vilket ökar transparensen på hyresmarknaden.

Befintliga lägenheter påverkas över huvud taget inte av modellen. Detta ska vi vara väldigt tydliga med. Befintliga lägenheter påverkas inte av den reform som föreslås, oavsett vad man kommer fram till. Nu bereds detta på Justitiedepartementet. Det ligger inte under min portfölj, så jag får be att få återkomma när vi vet vad som kommer ut av det hela. Men jag tycker att detta ska vara väldigt tydligt.

Vad som däremot ger rimliga och lägre hyror är investeringsstöden och de möjligheter vi har genom detta stöd att avsätta bostäder för sociala kontrakt. Dessa kan kommuner välja att vika för till exempel kvinnor som behöver lämna ett destruktivt förhållande, nyanlända med svag etablering på bostadsmarknaden eller studenter.

Vad vi mer behöver är att se vad som kommer ut av den utredning som handlar om bostadsbidraget, för det är ett viktig verktyg för oss i den generella bostadspolitiken och i den generella välfärdspolitiken. Vad vi också behöver se på är fördelningen av ansvar mellan stat och kommun och vilka verktyg man kan hitta, till exempel inom bostadsförmedlingarna och förturssystemen, för att lösa just de problem som ledamoten pekar på.

Överläggningen var härmed avslutad.