Nya lagar om elsystemet

Herr talman! Näringsutskottet fortsätter debatten här i kammaren. Nu ska vi debattera vårt betänkande NU25, Nya lagar om elsystemet. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Detta blir sannolikt utskottets sista betänkandedebatt under denna mandatperiod. Mot den bakgrunden vill jag ta tillfället i akt att i egenskap av utskottsordförande tacka de ledamöter som har tjänstgjort i utskottet under mandatperioden.

Vi har absolut inte alltid kommit överens i samtliga frågor som passerat genom utskottet. Men vi har enligt mig alltid haft en värdig ton och bra dialog över såväl partigränser som blockgränser. Tack så mycket för det!

Herr talman! Det är enkelt att leda ett utskott i vilket samtliga partier agerar respektfullt och konstruktivt mot varandra. Vi är trots allt kollegor, även om vi kanske inte kommer att påminna oss själva om det varje dag under valrörelsen som nu stundar.

Med det sagt behöver vi också tacka det fantastiska kansliet som vi har haft den här mandatperioden för det arbete som de har gjort för att underlätta vårt arbete. Nog om det. Låt mig i stället gå vidare till det som vi ska debattera här och nu.

Betänkandet rymmer propositionens förslag till en ny elmarknadslag och en ny lag om elektriska ledningar vilka ersätter den hittillsvarande ellagen.

Elmarknadslagen föreslås reglera elmarknadens funktion, och lagen om elektriska ledningar föreslås innehålla bestämmelser om nätkonsumtion och elektriska ledningar som dras fram inom området för trafikleder.

I förhållande till nuvarande reglering föreslås bland annat följande ändringar. Det införs en ny terminologi för att anpassa svensk rätt till EU-rätten och förtydliga att företag som bedriver nätverksamhet har ett systemansvar.

De uppgifter relaterade till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet som hittills har fullgjorts av en systemansvarig myndighet ska i stället regleras av den som innehar själva överföringssystemet.

Två nya roller etableras. Det är balansansvarig part och leverantör av balanstjänster. Bestämmelserna om anvisade elavtal tas bort och ersätts av ett system med en leveransskyldig sistahandsleverantör. Nya regler för energidelning införs dessutom för att genomföra det reviderade elmarknadsdirektivet.

Herr talman! Det här är några justeringar som är relevanta av olika skäl. Jag tänker fokusera på en av dem, nämligen att vi äntligen tar bort de anvisade elavtalen. Jag förstår att alla inte vet exakt vad det innebär, och om man inte vet det är risken sannolikt högre att man själv har drabbats.

I dag fungerar det som så att när jag eller någon annan flyttar in i en ny bostad och av någon anledning inte själv jämför priser och tecknar ett elhandelsavtal tilldelas man i stället ett av elnätsföretaget.

Som konsument bör man naturligtvis alltid göra informerade val, men alla som har flyttat vet att det onekligen finns tusen grejer att ha i huvudet samtidigt. Risken är därför att tecknandet av elavtal faller mellan stolarna. Det har blivit en dyr läxa för många svenskar, men trots det ser vi att det fortfarande finns de som inte har lärt sig utan som helt enkelt fortsätter med det avtal som de har anvisats.

Enligt Elskling.se kan ett anvisat elavtal bli ungefär 30–50 procent dyrare än ett avtal som en konsument väljer att aktivt teckna själv. Det går att resonera som så att de här konsumenterna får skylla sig själva, att de har gjort ett val genom att inte göra ett val, att ingen har tvingat dem att inte teckna ett elhandelsavtal och så vidare. Men det går också att resonera som så att marknaden missbrukas när ett elhandelsbolag säljer el till 50 procents överpris bara för att någon inte tecknade ett avtal.

Alldeles oaktat hur man ser på frågan bedömer jag det som positivt att Tidöpartierna nu sätter stopp för detta och tar konsumenternas parti för att minska risken för högre elpriser än nödvändigt i och med att man har missat att teckna ett eget elhandelsavtal.

Det här blir kanske det sista vi gör på det energipolitiska området, åtminstone av det som passerar här i kammaren, under denna mandatperiod. Jag tror att vi nu är uppe i ett hundratal olika åtgärder på det energipolitiska området.

Det är värt att betona – vilket jag ofta gör – att vi i Tidösamarbetet strax efter förra valet gick ut gemensamt och visade väljarna vad vi tänkte göra under de kommande fyra åren. Av de sex kapitel som där och då rymdes i Tidöavtalet handlade ett om energifrågorna. Sedan dess har vi gjort exakt det vi sa till väljarna att vi skulle göra.

Herr talman! Ni har levt något längre än jag, men åtminstone under min tid har det inte funnits någon majoritet i denna kammare som direkt efter ett val har gjort som vi. Som ren konsumentupplysning talade vi om för väljarna vad vi skulle göra och sa: Det här är vi eniga om, och det här kommer vi att ägna de kommande åren åt.

Det har funnits exempel i form av januariöverenskommelser, decemberöverenskommelser, diverse oheliga pakter och så vidare. Men att efter ett val omgående tala om för väljarna vad man avser att göra och sedan göra exakt det man sa med en leveransgrad som börjar närma sig 100 procent – jag tror att våra bedömningar ligger på 97–98 eller något sådant – är mig veterligen inte känt i modern politisk historia.

Jag tycker att det är värt att påpeka detta nu, när vi lite grann avrundar näringsutskottets arbete och den energipolitiska omläggning som ägt rum under vårt styre. Jag ser fram emot en intensiv valrörelse, där inte minst dessa frågor sannolikt kommer att vara relevanta för såväl väljare som politiker.

Jag innehar naturligtvis förhoppningen att få fortsätta det vi har påbörjat på det energipolitiska området. Jag hoppas få vara med och se hur de första reaktorerna kommer på plats, hur vi garanterar stabila och långsiktiga elpriser för Sveriges elkonsumenter och hur vi skapar förutsättningar för investeringar i nya fabriker, nya industrier och nya bolag runt om i Sverige.

Herr talman! Därmed krattar vi manegen för tillväxt, välstånd och välfärd även i framtiden.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2.

När regeringen tillsatte elmarknadsutredningen, som till stora delar ligger till grund för propositionen, skapades stora förväntningar. Retoriken från energiministern var på sedvanlig nivå, får man väl säga. Sverige stod inför en historisk elektrifiering. Industrin efterfrågade mycket mer el. Hushåll och företag oroade sig över priserna. Frågor om effekt, leveranssäkerhet och investeringar stod högt på dagordningen.

Regeringen beskrev därför utredningen som ett viktigt steg för att skapa framtidens elmarknad. Energi- och näringsministern talade om behovet av en elmarknad som säkerställer investeringar, stärker leveranssäkerheten och möter elektrifieringens krav.

Det lät som att regeringen skulle ta ett väldigt stort grepp om de stora utmaningarna i ett elsystem som egentligen ska fördubblas på 20 år. Men när propositionen nu ligger på riksdagens bord är det svårt att inte känna att regeringen lovade väsentligt mycket mer än vad den nu levererar – en känsla som är återkommande när det gäller den här regeringen. Det är mycket retorik men ganska lite resultat.

I verkligheten har den politik som regeringen och Sverigedemokraterna bedrivit fått elektrifieringen att stanna av. Elanvändningen, som regeringen och faktiskt också vi andra vill fördubbla för att trycka ut de fossila bränslena och utsläppen och ta vara på de industriella möjligheterna, har faktiskt minskat. Sverige halkar efter länder i vår närhet eller missar nu helt att använda de styrkor som vårt land har.

Vi vet också vad det beror på: en politik som har försämrat investeringsviljan och minskat framtidstron, inte minst på det här området.

Inte heller i propositionen om elmarknaden finns någon lösning på problemen. Vad det i praktiken handlar om – vilket också utskottets ordförande egentligen sa nyss – är att dagens ellag delas upp i två lagar. Strukturen görs om. Begrepp förändras och EU-anpassas, och kapitlen flyttas runt. Det kan säkert vara motiverat som ett lagtekniskt projekt eller ur ett lagtekniskt perspektiv och ett EU-perspektiv. Det kanske också underlättar lite grann för de – kanske inte så många människor ändå – som läser ellagen.

Det är dock inte de här reformerna som svenska elkunder, svenska företag eller svensk industri har väntat på. Sveriges energipolitiska problem handlar inte om att lagen har fel disposition.

Det handlar om höga priser. Det handlar om investeringar som inte kommer på plats eller som tar för lång tid och om att regeringens politik har inneburit ett stopp för investeringsbeslut i nyproduktion. Det handlar om att elnät byggs ut för långsamt men också om att elnätsbolag kan ta för mycket betalt. Det handlar om att företag får vänta på en anslutning orimligt länge men också om att de anslutningar som blir av riskerar att helt domineras av datacenter, där värdet mycket väl kan hamna utomlands snarare än i Sverige. Det handlar om stora regionala prisskillnader, som regeringen har förvärrat genom att inte bygga exempelvis Kriegers flak utanför Skånes kust. Inget av detta löser man genom att flytta paragrafer från en lag till två.

Däremot fanns det ett förslag i utredningen som kunde ha lett till och underlättat nya investeringar, exempelvis för havsbaserad vindkraft, och som skulle skapa bättre och tryggare investeringsvillkor på marknaden med exempelvis prissäkringar. Men den typen av frågor har regeringen valt att lägga i byrålådan.

Herr talman! Vi socialdemokrater är inte heller riktigt nöjda med den konkreta fråga vid sidan av energidelning som faktiskt finns i propositionen, nämligen den om anvisade elavtal. Vi har länge drivit på för en förändring av dagens system, som leder till alltför höga priser för människor. Det handlar ofta om människor som är lite mer utsatta och som inte förstår elmarknaden så väl som vissa politiker tycker att man ska. Ingen ska behöva fastna i dåliga eller onödigt dyra avtal bara för att man inte är aktiv på elmarknaden.

Vi socialdemokrater skulle vilja se ett upphandlat system som helt enkelt kan pressa priserna på den här marknaden. När man läser utredningen ser man att det främsta argumentet mot en sådan modell är att fler kanske skulle vilja ha den upphandlade prispressade varianten i stället för de val som finns att göra i dag. Det är intressant. Staten har alltså alldeles uppenbart en möjlighet att se till att priserna för vanliga hushåll och vanliga familjer skulle kunna bli lägre. Men dessvärre valde inte regeringen eller Sverigedemokraterna den vägen.

Det som förenar de anvisade avtalen och andra frågor i propositionen är att regeringen i alltför stor utsträckning fokuserar på strukturen i lagboken och litar på marknaden i stället för att bry sig om de resultat som behövs i människors vardag.

Marknadsdesign måste ytterst handla om vad marknaden ska leverera. Levererar den investeringar, konkurrenskraft och rimliga villkor för hushåll och företag? Det är uppenbart att den här propositionen inte har något svar eller någon lösning på dessa avgörande frågor.

På sätt och vis sammanfattar den här produkten också denna mandatperiod på ett ganska tydligt sätt: stora löften men svag leverans, högstämd retorik men lama resultat.

Vi behöver en energipolitik som bygger bort flaskhalsar, kortar ledtider, stärker elnäten, stimulerar investeringar och säkerställer att elektrifieringen blir verklighet och att priset för människor och företag blir lågt och konkurrenskraftigt. Vi behöver en elmarknad som fungerar för alla, inte bara för dem som har tid, kunskap och resurser att ständigt bevaka sin rätt.

Regeringen utlovade en reform av elmarknaden, men det som presenteras här är framför allt en reform av lagstrukturen. Det räcker inte för att möta de utmaningar som Sverige står inför. Det är faktiskt hög tid att ta energipolitiken på större allvar.

(Applåder)

Herr talman! Ett fungerande elsystem är en förutsättning för en växande ekonomi. Det finns inga energifattiga länder som är rika och framgångsrika. Samtidigt ser vi hur länder som bara bygger elproduktion och inte tar hänsyn till elnätets utformning går miste om potentiell tillväxt och konkurrenskraft. Därför är det rimligt att titta på helheten: produktionen, producenterna, marknaden och förutsättningarna.

När industrin ska elektrifieras, när hushållen laddar bilen, när företag vill växa och när nya batterier, solceller, värmepumpar, datacenter, laddstationer och industriprocesser ska kopplas in räcker det inte att vi har elproduktion. Vi måste också ha regler som gör att elsystemet fungerar.

Här är det avgörande – lika viktigt som i de andra debatter vi haft i dag – att vi håller två tankar i huvudet samtidigt. Det är sant att vi inte bara kan fokusera på elproduktion, men det är också en falsk trygghet att tro att flexibilitet och kreativ bokföring kan ersätta fossilfri baskraft i södra Sverige.

Fru talman! I dag regleras stora delar av elmarknaden och elnäten av ellagen, som skrevs 1997. Den har tjänat Sverige väl på flera sätt, men den är också ett barn av sin tid. Den skrevs för ett elsystem som var mer centraliserat, mer förutsägbart och tekniskt enklare än det som växt fram sedan dess.

Ett nytt elsystem innebär också en delvis ny elmarknad. Vi har fått en mer integrerad europeisk elmarknad, mer väderberoende elproduktion och därmed också ett påtvingat behov av flexibilitet. Vi har fått fler aktörer som kan använda, producera, lagra och dela el. Det ställer såklart nya krav. Samtidigt är fysikens lagar desamma. Kilowattimmar per år är en sak; att kunna leverera varje sekund är något annat.

Fru talman! Regeringen föreslår, på goda grunder, en ny elmarknadslag och en ny lag om elektriska ledningar. De två lagarna ersätter den nuvarande ellagen. Elmarknadslagen ska reglera elmarknadens funktion, medan lagen om elektriska ledningar ska samla bestämmelser om nätkoncession och just elektriska ledningar. Det är en tydligare uppdelning mellan marknaden för el och den fysiska infrastrukturen.

Den första stora förändringen, fru talman, är terminologin och systemansvaret – en teknisk men viktig förändring.

Svensk rätt anpassas nu bättre till EU-rätten. Begrepp som överföringssystem, distributionssystem, balansansvarig part och leverantör av balanstjänst förs in i lagstiftningen på ett tydligare sätt. Det gör regelverket mer begripligt för dem som verkar på marknaden. Det tydliggör också att nätföretag inte bara äger ledningar utan också har ett systemansvar. Den som driver elnät ska alltså inte bara förvalta koppar och stål utan också bidra till ett säkert, tillförlitligt och effektivt elsystem.

Vidare flyttas vissa uppgifter som fram till nu har legat på en systemansvarig myndighet till den som innehar överföringssystemet. I praktiken innebär det att ansvar och faktisk systemroll förs lite närmare varandra, vilket är rimligt. Ansvar ska ligga där kompetens och verktyg finns.

Fru talman! Den andra stora förändringen handlar om balansmarknaden.

Saken är ju den att ett elsystem behöver vara i balans i varje givet ögonblick – den el som tillförs systemet måste motsvara den el som tas ut, inklusive förluster. Om balansen rubbas påverkas frekvensen, och om frekvensen inte hålls stabil påverkas driftssäkerheten.

Därför handlar det statliga Affärsverket svenska kraftnät upp balanstjänster – till exempel balansenergi, alltså energi som används för att återställa balansen i systemet. Det hörs nästan på namnet. I EU kallas de aktörer som tillhandahåller sådana tjänster för leverantörer av balanstjänster, BSP. Det begreppet används inte i den nuvarande ellagen, men den nya elmarknadslagen använder det.

Dagens roll som balansansvarig delas upp i två nya roller: balansansvarig part, BRP, och leverantör av balanstjänster, BSP. Det är en ändring av terminologin men också en förändring på marknaden. Ändringen gör det tydligare vem som ansvarar för obalanser och vem som kan leverera tjänster till systemet. Den öppnar också upp för att fler aktörer på sikt ska kunna bidra: batterier, elbilsladdare, industrier, fastigheter och aggregatorer som samlar många små resurser till en större flexibilitetsresurs.

Införandet av denna fristående BSP-roll är försenat. Detta kommer säkert någon i oppositionen att nämna. Det beror bland annat på it-relaterade utmaningar. Just nu är det rimligt att förvänta sig att detta är fullt infört först 2028 eller 2029. Regeringen, oppositionen, Svenska kraftnät och Energimarknadsinspektionen är alla engagerade i frågan, så vi kommer tvivelsutan att återkomma till den i andra sammanhang.

Fru talman! Den tredje frågan gäller obalanskostnader.

Under senare tid har höga och volatila obalanskostnader varit ett verkligt problem för många aktörer. Svenska kraftnät har konstaterat att producenter och konsumenter, inte minst små vindkraftsproducenter, vid vissa tillfällen drabbats av mycket höga kostnader. Det leder såklart till att man vid vissa förhållanden stänger av produktion för att undvika ekonomisk risk.

Detta är inte helt tillfredsställande, och här pågår också ett arbete. Svenska kraftnät har infört en ny, mer digitaliserad marknadslösning, arbetar med justeringar för att minska plötsliga kostnadstoppar och har gjort den egna bedömningen att obalansprissättningen behöver uppdateras. En förändring av den prissättningen behöver dock godkännande från Energimarknadsinspektionen och kan träda i kraft först 2027.

Jag tycker att det är bra att myndigheterna har identifierat problemet, vidtagit åtgärder och bereder förändringar. Man önskar bara att det ska gå så fort som möjligt.

Fru talman! Den fjärde delen handlar om anvisade elavtal.

I dag ska ett nätföretag anvisa en elleverantör till en användare som saknar leveransavtal, och det låter ju tryggt och fint. Det är dock vanligt att den anvisade leverantören finns i samma koncern som driver nätföretaget. Detta är inte riktigt bra för konkurrensen. Dessutom är anvisade elavtal generellt sett betydligt dyrare än avtal som kunden själv aktivt väljer. Det systemet ska därför avskaffas.

I stället för anvisade elavtal inför vi nu en modell med leveransskyldig sistahandsleverantör. Den elleverantör som har störst marknadsandel inom ett lokalnätsområde ska vara skyldig att leverera el till elanvändare som omfattas av systemet. Kunden ska dessutom kunna välja fritt bland de avtal som sistahandsleverantören erbjuder.

Detta är delvis kopplat till EU-rätten. Medlemsstaterna ska ha system med sistahandsleverantörer för att säkra kontinuiteten i elförsörjningen, åtminstone för hushållskunder, och de ska också utses på ett transparent och ändamålsenligt sätt. Därför är en norsk modell inte möjlig i alla delar, då Norge står utanför unionen och dessutom har en förhållandevis dyr modell.

Fru talman! Den femte delen rör energidelning.

Nu införs nya regler som krävs för att genomföra det reviderade elmarknadsdirektivet. De nya reglerna möjliggör för en elanvändare att tillgodoräkna sig el som produceras på en annan fastighet än där den förbrukas. Det får man ändå kalla en betydande modernisering. Solceller på ett tak, batterier i en fastighet och elanvändning i en annan del av verksamheten kan nu i större utsträckning hanteras inom ett tydligt regelverk.

Det betyder förvisso inte att alla frågor om energigemenskaper är färdiga och klara, men det betyder att lagstiftningen rör sig i en tydlig riktning: från ett system där elanvändaren mest var en passiv mottagare – en sådan som jag – till ett system där fler kan producera, lagra, dela och styra sin elanvändning. Det är väl bra om den nyttan också kommer oss andra till del – så att de nyttorna sprids.

På tal om energigemenskaper kan också nämnas att det pågår ett arbete. Energimyndigheten och Energimarknadsinspektionen har tagit fram analyser, underlag och kunskapsstöd för att främja utvecklingen på området. Det är bakgrunden till att det inte finns skäl för nya tillkännagivanden just i dag.

Fru talman! Till sist några ord om vad det här betyder.

För familjer handlar det här om att elmarknaden ska bli mer begriplig, rättvis och mer konkurrensneutral. Man ska inte fastna i dyra anvisade avtal för att systemet är krångligt. Man ska kunna lita på att det finns en sistahandslösning om något går fel. Och på sikt ska mer flexibilitet kunna bidra till ett stabilare system.

För företagen handlar det om förutsägbarhet. Den som vill bygga en ny fabrik, installera batterier, elektrifiera transporter eller styra sin elanvändning behöver regler som är lätta att förstå. Ansvar och roller måste vara tydliga, och marknader behöver vara öppna för nya lösningar.

Fru talman! För Sverige handlar det om konkurrenskraft. Vi ska ha ett elsystem som klarar klimatomställningen, industrins behov och familjernas vardag. Elsystemet ska belöna ansvar, innovation och effektiv användning av resurser. Kort och gott: ett elsystem som är bättre anpassat till framtidens Sverige.

I detta anförande instämde Oliver Rosengren (M).

Fru talman! Betänkande NU25 behandlar nya lagar om elsystemet. Jesper Skalberg gjorde mycket tydligt vad frågan gäller. Den handlar om en ny elmarknadslag, en ny lag om elektriska ledningar och ett förslag om att upphäva den nuvarande ellagen.

Helt klart handlar det även om anpassningar till EU-rätten och mer tydlighet om vems ansvar olika steg i systemet är. Det är helt klart att det finns bra saker här.

Vi har ställt oss bakom reservationerna i betänkandet, och jag yrkar bifall till reservation 3. I den reservationen framgår hur vi ser på energigemenskaper.

I propositionen föreslås att nya regler om energidelning införs för att genomföra det reviderade elmarknadsdirektivet. Det anser vi är bra – positivt. Dock går det att göra betydligt mer för att främja egenmakt och lokal förankring inom elsystemet. Det handlar om att skapa förutsättningar för att kunna bygga upp ett stabilt och robust elsystem underifrån. Enligt vår uppfattning skulle energigemenskaper kunna fylla en viktig funktion i det sammanhanget. Lärdomar från andra länder visar att när människor görs delaktiga i omställningen ökar också deras acceptans.

Energigemenskaper kan också skapa möjligheter till ödrift i vissa delar av de lokala näten, vilket givetvis ökar leveranssäkerheten. För att främja energigemenskaper ser vi ett behov av att det införs en tydlig definition av vad energigemenskap är i den svenska lagstiftningen. Det skulle göra det lättare att vidareutveckla regelstöd och andra insatser för att gynna framväxten av energigemenskaper.

Vi anser också att det behövs fler ekonomiska incitament till stöd för energigemenskaperna. Det behövs till exempel en skatteöversyn som gör det möjligt att skattefritt dela el virtuellt, och de nyttor för elsystemet som energigemenskaper bidrar med bör också återspeglas i lägre nätavgifter.

Fru talman! Jag ska inte prata mer om detta, men eftersom det är sista debatten för oss i näringsutskottet vill jag framföra mina tack. Ordföranden var inne på att vi har en bra dialog och en bra status på det vi arbetar med. Vi behandlar varandra på ett sjyst sätt, och det tycker jag är bra.

Jag tänker inte tacka presidiet än eftersom jag tydligen måste delta i en debatt på måndag om försvaret, så jag väntar till den debatten, men mina kollegor ska ha ett stort tack för bra samarbete.

Fru talman! Från råvarorna som behövs för energiomställningen och kraftproduktionen som ska säkerställa att Sverige har tillräckligt med planerbar el, som utskottet har debatterat tidigare i dag, går vi nu över till något mer tekniskt, men minst lika viktigt, nämligen ellagstiftningen. Det handlar inte bara om byggnation och produktion, utan det handlar också om marknadens spelregler. Det ska vi prata mer om nu.

I propositionen Nya lagar om elsystemet, som är föremål för näringsutskottets tredje debatt i dag, föreslår regeringen att den nuvarande ellagen från 1997 ska upphävas och ersättas av en ny elmarknadslag och en ny lag om elektriska ledningar. Det är i grunden en modernisering och en förenkling av regelverket för att bättre spegla hur dagens elsystem faktiskt fungerar.

Fru talman! Mycket har hänt sedan den nuvarande ellagen infördes. Elsystemet har blivit mer komplext, tekniken har utvecklats och förutsättningarna på elmarknaden har förändrats. Nya aktörer har tillkommit, EU:s regelverk har utvecklats och samtidigt har kraven på leveranssäkerhet och tydligt ansvarstagande ökat.

Därför är det välkommet att regeringen nu genomför denna översyn av reglerna på elmarknaden. Propositionen handlar bland annat om att förtydliga systemansvaret. Nya definitioner och begrepp införs i svensk rätt. De uppgifter som rör driftssäkerheten i det nationella elsystemet ska fullgöras av den som innehar överföringssystemet, och rollerna på elmarknaden tydliggörs genom nya aktörsbegrepp.

Ja, det låter som och är tekniska förändringar, men de är viktiga. Ett robust elsystem kräver tydliga ansvarsförhållanden. När roller och ansvar är klara blir också förutsättningarna bättre för långsiktighet, effektivitet och ett väl fungerande system.

Propositionen innebär även att systemet med anvisade elavtal avskaffas. Det är värt att notera att det finns en bred samsyn om att dagens system inte har fungerat särskilt väl. Även oppositionen konstaterar att anvisade avtal ofta har inneburit högre kostnader för kunder som inte har gjort ett aktivt val. Nu föreslår därför regeringen en ny ordning där anvisade avtal ersätts av ett system med leveransskyldiga sistahandsleverantörer.

För mig som kristdemokrat är det viktigt att elmarknaden fungerar på ett sätt som är begripligt för den enskilda konsumenten och som inte missgynnar människor som av olika skäl inte har gjort ett aktivt val. Jag välkomnar därför regeringens förslag.

Dessutom får vi nya regler om energidelning. Det innebär att elanvändare inom samma elområde får möjlighet att tillgodogöra sig förnybar el som producerats på en annan plats än där den används. Lagstiftningen anpassas alltså till den tekniska utvecklingen och till de möjligheter som växer fram på energimarknaden.

Fru talman! Regeringens proposition om nya lagar om elsystemet tydliggör ansvarsförhållanden, moderniserar regelverket och anpassar lagstiftningen till dagens elmarknad. Det är väl avvägda förändringar som skapar bättre förutsättningar för ett robust och väl fungerande elsystem.

Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Precis som så många andra förtjänstfullt har gjort i debatten i dag vill också jag tacka. Det här är min sista debatt det här riksdagsåret och även denna mandatperiod. Jag önskar givetvis alla utskottets ledamöter, utskottskansliet och kammarpersonalen en riktigt fin sommar!

Fru talman! Sverige står mitt i en historisk elektrifiering. Industrin ställer om, transporterna ställer om och hushållen har blivit även producenter. Fler vill vara mer aktiva och delta på elmarknaden, och detta sker nog trots regeringens politik snarare än tack vare den.

För att på riktigt få fram kraften i den här omställningen behöver vi moderna lagar, och för att möta behoven krävs tydliga spelregler. Framför allt behöver vi ett regelverk som tar tillvara den utveckling som redan sker i samhället. Tyvärr gör inte regeringens lagförslag det.

Centerpartiets reservation 1, som jag yrkar bifall till, handlar om något som ofta hamnar i skymundan när energipolitiken diskuteras, nämligen flexibilitet. Både moderater och sverigedemokrater har i den här kammaren och andra debatter kallat det för ransonering. Det är inte bara grovt felaktigt, utan det visar också på den teknikfientliga och bakåtsträvande syn som de här partierna har på de senaste årens teknikutveckling.

Att köpa lite mer när det är billigt och lite mindre när det är dyrt, och lagra däremellan, gör vi överallt annars i samhället. Ingen kallar det ransonering när jag köper två falukorvar när det är extrapris och fryser in den ena, det vill säga lagrar den, till senare. Samma princip vägleder att trängselskatter är olika höga under olika tider på dygnet eller att charterresorna är dyrare under julen än mitt i september.

Jag har aldrig hört något parti klaga på falukorvsransonering, bilransonering eller charterransonering – men för all del, försök gärna! Det är precis lika galet som att prata om elransonering när människor och företag nyttjar flexibilitet.

Anledningen till att man fastnat där är nog att Tidöpartierna gärna pratar om ny produktion. Man talar gärna om storskaliga lösningar, men framtidens elsystem handlar inte bara om hur mycket el vi producerar, utan det handlar också om hur smart vi använder den el vi redan har. Varje batteri, varje laddbox, varje värmepump och varje företag som kan flytta sin förbrukning bidrar till att stärka elsystemet.

Flexibilitet är inte en sidofråga. Det är en av nycklarna till ett robust och kostnadseffektivt energisystem. Det sänker priset för både nätet och elen radikalt. För all del, säg det gärna rätt ut och kalla det ransonering, men ert fokus leder till högre elräkningar.

Det är också slutsatsen av regeringens förslag, för det saknas vitala delar när det gäller att sänka kostnaderna. Energiforsk har visat att det går att sänka näträkningen med 250 miljarder de kommande åren genom smartare styrning. Ska detta realiseras krävs bättre regelverk.

Centerpartiet vill se tydligare regler för hur flexibilitetsresurser ska kunna delta på marknaden. Vi vill se bättre möjligheter för hushåll och företag att bidra med stödtjänster, och vi vill undanröja hinder för aggregatorer och andra aktörer som kan samla små resurser till stor nytta.

Med vår politik behöver du inte fundera eller styra själv – det sköts med automatik, så du behöver inte bry dig. Talet om att tvätta mitt i natten spelar ingen roll, för du får hjälp. Din komfort påverkas inte. Du vinner, den som hjälper dig vinner och samhället vinner. Men vinner alla? Nej. Förlorarna är nätbolagen och eljättarna. Regeringens bakåtblickande idéer blir obsoleta med Centerpartiets framåtblickande politik.

I dag finns det människor som investerar i batterier, solceller och smart styrning. Företag investerar i teknik som kan minska belastningen på nätet när den är som störst. Lagstiftningen och marknadsmodellerna hänger dock inte alltid med, och det är ett problem.

Vi ser också att regeringen i sin proposition missar möjligheten att skapa bättre förutsättningar för lokala lösningar och energidelning. I stället fortsätter man på en väg där större fokus läggs på centraliserade lösningar och statlig styrning. Det är märkligt, för samtidigt som regeringen talar om att bygga framtidens elsystem väljer man att bortse från de resurser som redan finns hos hushåll, lantbrukare, bostadsrättsföreningar och företag runt om i hela landet.

Vi i Centerpartiet tror att ett energisystem där fler bidrar gör oss starkare. Det gör oss till vinnare, och då behöver reglerna moderniseras.

Den så kallade BSP-rollen, balancing service provider, är ett regelverk för dem som tar ansvar för flexibiliteten gentemot marknaden. Det har fortfarande inte införts ordentligt. Det behövs för att på allvar frigöra potentialen hos tusentals distribuerade flexibilitetsresurser, det vill säga batterier, elbilsladdare, värmepumpar, varmvattenberedare och industriprocesser. Det behövs också för att oberoende aggregatorer – de som samlar alla de här teknikerna tillsammans – ska kunna verka på marknaden och bidra till systemstabiliteten, men här drar både regeringen och Svenska kraftnät benen efter sig.

En annan sak som har negativ påverkan på både konsumenter och producenter är höga och mycket lynniga obalanskostnader. Sedan en ny marknadslösning infördes har dessa kostnader blivit extremt volatila. Det har gjort att vi har processer som emellanåt gör att producenter får avstå från att producera el.

Vi anser att regeringen måste ge Svenska kraftnät i uppdrag att skyndsamt utreda och införa åtgärder som kan dämpa den extrema volatilitet vi ser på obalansmarknaden och att skapa ett mer förutsägbart och stabilt system för balansavräkning – såklart i nära samverkan med de berörda aktörerna.

Man tycks ha glömt bort att elsystemet är till för användaren och inte ett självändamål. Här behövs tydliga instruktioner till myndigheten, för det kan inte få vara så att ett stålverk ska behöva betala flera miljoner för att man inte konsumerade el en viss kvart samtidigt som ett vindkraftverk får hela månaders överskott raderat för att man råkade producera lite för mycket en enskild timme.

Vi är också mycket tveksamma till den kompensationsmodell för efterfrågeflexibilitet som Svenska kraftnät har föreslagit. Modellen kännetecknas av både komplexitet och oklarheter för marknadsaktörerna. Detta riskerar att skapa stora hinder och ytterligare fördröja den utveckling vi har kring flexibilitet. Förslaget riskerar dessutom att hämma utvecklingen av aggregerings- och flexibilitetstjänster i en situation med snabbt ökande elektrifiering och volatila elpriser. Då blir de här tjänsterna allt viktigare.

När partier pratar om att det är ny kärnkraft som ska hantera volatilitet har man missförstått elmarknaden, för det som orsakar volatilitet är att sol och vind har lägst pris och kommer att fortsätta att ha lägst pris. Det hjälper inte att man trycker in något man kallar baskraft på marginalen.

Det som på riktigt hade hanterat de volatila elpriserna är mer flexibilitet. Då kapar man toppar och höjer dalar, och det blir stabilare. Men det är klart – det är lite tråkigare att skriva på en valaffisch. Det går inte att slå blå dunster i den svenska befolkningen om att det skulle lösa problemen, men det är det som på riktigt ger resultat.

Det som behövs är en enkel och transparent modell som inte skapar onödiga trösklar. Förslaget behöver justeras för att det ska vara möjligt att på ett korrekt sätt fastställa omfattning och beräkningsmetod för den ekonomiska ersättning som ska betalas till elleverantörerna för att täcka sådana kostnader som också uppstår när man aktiverar efterfrågeflexibilitet.

Svenska kraftnät måste få ett nytt uppdrag att ta fram regelverk i de här delarna med inspiration från länder som Estland och Storbritannien, som ligger långt framme och där man faktiskt framgångsrikt har integrerat just flexibilitet på marknaden – till och med dagen före.

Det finns också en större principiell fråga här. När regeringens energipolitik blir alltmer ensidig och när det är samma grundton i nästan varje energipolitisk proposition – att staten ska styra mer och vi ska välja tekniska vinnare och ta större ekonomiska risker på skattebetalarnas och hushållens bekostnad – finns det en annan väg. Vi har tidigare i dag haft två sådana debatter. Det handlar om mer statligt inflytande och mindre lokalt inflytande samt om att köra över lokalbefolkningen – kosta vad det kosta vill.

När politiken börjar välja teknik framför funktion uppstår det nämligen problem. Vi riskerar att få ett elsystem som blir dyrare än nödvändigt. Vi riskerar att innovation bromsas och att investeringar i flexibilitet, lagring och smarta lösningar trängs undan till förmån för politiskt prioriterade projekt. Det är inte en teknikneutral energipolitik, det är planekonomi. Det är ett ideologiskt betingat beslutsfattande som jag aldrig trodde att jag skulle få se från partier som säger sig vara borgerliga.

Vi i Centerpartiet vill se ett energisystem och ett elsystem som bygger på konkurrens, innovation och teknikneutralitet. Vi vet att det är kraftfullare, säkrare, mer konkurrenskraftigt och billigare. Vi vill ge hushåll och företag större möjligheter att vara en del av lösningen, och vi vill att flexibilitet ska ses som en resurs och inte som ett undantag eller en ransonering. Och vi vill att marknaden ska få leverera de mest kostnadseffektiva lösningarna i stället för att vi ska detaljstyra fram dem, som regeringen gör.

Elektrifieringen kommer att kräva stora investeringar. Då har Sverige inte råd med en energipolitik som låser fast sig vid ett fåtal lösningar när vi behöver alla goda krafter. Vi vet att Sverige kan mer.

Fru talman! Vi står inför stora utmaningar. Vi behöver fasa ut fossil energi för att klara klimatmålen men också, vilket blir alltmer uppenbart, för att trygga vår energiförsörjning och vår säkerhet. Det är också mycket angeläget för näringslivets konkurrenskraft att säkra billig, hållbar energi. Inget av detta lyckas den här regeringen med. I stället för att ta ett helhetsgrepp om de utmaningar vi står inför missar Tidöregeringen ännu en möjlighet.

Vi skulle behöva bygga ett energisystem som är både robust och genomtänkt, där mer förnybar, decentraliserad elproduktion kombineras med stabil grön baskraft och tydliga planeringsmål till 2030 och 2035, så att vi på riktigt säkerställer ett hållbart och motståndskraftigt elsystem.

Fru talman! Inte heller när det gäller energidelning levererar regeringen. Förslagen når inte upp till det uttalade syftet, vilket även flera remissinstanser har påpekat. För att ta tillvara den fulla potentialen i energidelning och energigemenskaper krävs betydligt mer. En fullständigt grundläggande sak vore att införa en definition i lagstiftningen för energigemenskaper. Vi står därför bakom reservation 3, som jag yrkar bifall till.

Fru talman! Misslyckandet blir särskilt tydligt när vi tittar närmare på hur regeringen hanterar flexibilitet i elsystemet – en av de absolut mest avgörande frågorna för framtiden.

Vi vet att elektrifieringen ställer helt nya krav. Det räcker inte längre att bara producera mer el; vi måste också använda elen smartare. Vi behöver ta vara på lagring och frigöra flexibilitet från tusentals resurser runt om i systemet. Det är här roller som leverantörer av balanstjänster och aggregatorer blir helt avgörande.

Fru talman! Det är visserligen ett fall framåt att regeringen nu föreslår att rollen som leverantör av balanstjänster, BSP, tydliggörs i lagstiftningen. Men samtidigt lämnas en av de mest centrala frågorna olöst. Frågan om aggregatorer, de aktörer som kan samla och styra flexibilitet från många olika hushåll och företag, skjuts på framtiden. Det är inget litet problem – det är ett avgörande hinder.

Det finns nämligen en stor mängd outnyttjad flexibilitet i det svenska elsystemet. Det handlar om allt från värmepumpar och industrier till elbilar och batterier. Men detta tar vi inte vara på. Varför? Därför att vi har ett regelverk som inte fungerar. Och det kommer vi inte heller att ha fullt ut efter denna proposition. Detta är modeller som riskerar att bromsa snarare än möjliggöra utvecklingen.

Det är mycket problematiskt att regeringen driver en kompensationsmodell som riskerar att skapa just de hinder som EU:s elmarknadsdirektiv uttryckligen syftar till att undvika.

Flexibilitet handlar bland annat om att styra bort användningen från de tidpunkter när elen är som dyrast, till exempel att ha en smart styrning av sin värmepump. Nu är tanken alltså att den som med hjälp av en aggregator styr bort från dyra priser ska få betala en straffavgift på grund av att man inte konsumerat el enligt den balansansvarigas prognos. Detta låter kanske smått obegripligt för de flesta, så låt mig göra en enkel jämförelse för att visa hur dumt detta är.

Säg att du brukar gå och äta lunch på en restaurang varje torsdag. Men för att spara lite pengar tar du en torsdag med en matlåda. Då får du hem en faktura från restaurangen, som säger: Du uteblev från lunchen i torsdags, och vi hade räknat med intäkterna från din lunch och gjort inköp för att kunna laga den mat du brukar äta – nu får du betala för vår uteblivna intäkt.

Precis så korkat som detta låter är det som regeringen föreslår när det gäller hur vi ska hantera aggregatorer i elsystemet. Ni förstår själva att detta snarare bygger trösklar än ger nya möjligheter. I stället för att möjliggöra innovation skapar man osäkerhet.

Fru talman! Det finns mycket bättre alternativ. Andra EU-länder har redan infört betydligt enklare lösningar som gör det möjligt för aggregatorer att komma in på marknaden här och nu. Med andra ord: Vi sitter på lösningar, men vi använder dem inte. Detta är, återigen, ett politiskt misslyckande från Tidöregeringens sida.

Vi behöver ett system där innovation inte stoppas av otydliga eller felaktigt utformade regelverk. Ska vi klara klimatomställningen och få ett robust elsystem måste flexibilitet nyttjas, för det ger ett kostnadseffektivt och konkurrenskraftigt elsystem.

Orden var stora när Elmarknadsutredningen sjösattes. Det var ett gyllene tillfälle. Men ännu en gång låter man möjligheterna rinna oss ur händerna i Sverige.

Fru talman! Vi står bakom alla våra reservationer, och jag tror dessutom att det har yrkats bifall till alla. Men jag kan yrka bifall till dem igen, för sakens skull.

Slutligen vill jag, eftersom detta är min sista debatt med näringsutskottet, verkligen tacka särskilt er tappra som är kvar här till slutet för väldigt många roliga debatter, inte minst just om energifrågorna.

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)