Särskild debatt om ägande av samhällsviktiga fastigheter

Fru talman! Det Sverige som jag växte upp i var på de flesta sätt ett tryggt, omtänksamt och tillförlitligt land. De 30 år som gått sedan dess har präglats av nedskärningar i skolan och sjukvården och urholkning av våra gemensamma trygghetssystem. Effekterna av detta ser vi omkring oss varje dag. I dag ska vi prata om en av de värsta avarterna av den här nyliberala utvecklingen.

Under senare år har många kommuner och regioner sålt ut samhällsfastigheter för att finansiera löpande verksamhet. Våra gemensamma fastigheter köptes upp av oseriösa fastighetsspekulanter som SBB och hamnade utanför vår demokratiska kontroll. Att detta var kortsiktiga och dåliga affärer har vi vetat länge, men i dag debatterar vi något mer akut. Vad ska hända med alla de här samhällskritiska fastigheterna när SBB tvingas sälja?

Marknadsfundamentalismen har gjort vårt samhälle svagare. Det är hög tid att sluta leka affär med sjukvårdsinrättningar, skolor och regementen.

Fru talman! Ekonomin befinner sig i en normaliseringsprocess. Räntorna stiger till följd av en inflation som är på tok för hög. Vi har en orolig omvärld, och detta har regeringen och riksdagen att hantera. Hushåll och företag har det tufft. För många hushåll innebär prisökningarna allvarliga problem i ekonomin. För många företag innebär de behov av stora anpassningar eller kanske till och med oöverkomliga problem.

I det här läget behöver politiken ha beredskap att agera. Man ska också konstatera att politiken har det, och det utifrån en stark position. Den svenska statsskulden är mycket låg. Det finns marginaler i de offentliga finanserna. Den här regeringen har agerat och har möjlighet att agera på ett tryggt, lugnt och ordnat sätt för Sveriges bästa.

Fru talman! Många företag har det tufft när räntorna stiger eftersom finansieringen då blir dyrare. Affärer som tidigare var lönsamma är inte längre lönsamma. En sektor som har betydande problem är de kommersiella fastigheterna - men inte alla bolag i den kommersiella fastighetssektorn. Det finns en stor bredd av företag här.

Det finns väldigt många som äger fastigheter i Sverige. En del av dem har tagit på sig för höga lån och därmed för mycket risk i sin verksamhet. De har nu behov av att införskaffa mer kapital, komma ned i skuldsättning och dämpa sina risker. De som har mycket eget kapital, eller åtminstone relativt mycket eget kapital, bör ha goda förutsättningar att klara av situationen. Men de som har för lite kapital behöver göra emissioner eller sälja tillgångar för att stärka sin förmåga.

Det är viktigt att konstatera hur den här marknaden ser ut. Enligt bästa tillgängliga bedömningar finns det köpare på marknaden. Det kommer alltså att gå att sälja. Det finns också banker som inte är en del av problemet utan en del av lösningen. De är väl kapitaliserade, har marginaler och kan både öka sin utlåning och möjliggöra affärer.

Sedan finns det såklart i den här sektorn risk för spridning ifall något eller några bolag behöver sälja och behöver sälja mycket snabbt. Det kan påverka värderingarna av fastigheter också hos andra bolag, och man kan få en mer utbredd problematik - en spridning. Att det skulle slå över i en fullskalig ekonomisk kris i bemärkelsen att det sprider sig till det finansiella systemet och att man skulle få stora problem med banker och betalningar är inte huvudbedömningen för svensk ekonomi. Men man ska vara tydlig med att den här regeringen alltid är beredd att agera för den finansiella stabiliteten, för skattebetalarnas pengar och självklart också för Sveriges säkerhet.

Huvudbedömningen är att detta kan lösas på ordinarie sätt, men det är också så att skulle det inte göra det finns det en regering som är beredd att agera för den finansiella stabiliteten, för skattebetalarnas pengar och för Sveriges säkerhet.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Vänsterpartiet för initiativet till denna viktiga debatt.

Vi kan konstatera att verkligheten kan förändras snabbt. På väldigt kort tid har vi gått från ett läge med fred, trygghet och stabilitet till en värld där krig och oro präglar vårt närområde och från en ekonomi med låg inflation och låga räntor till en lågkonjunktur där priserna på el och livsmedel skjutit i höjden. Räntan ligger på en nivå som den yngre generationen aldrig har upplevt. I det sammanhanget är det också värt att påpeka att vi har gått från ett rekordhögt bostadsbyggande under Socialdemokraternas regeringsinnehav till en tvärnit i nyproduktionen av bostäder, något som kom att få en starkt negativ påverkan på jobb och tillväxt.

Det som var vedertagen sanning tidigare har ersatts av en annan verklighet, en ny tid, som kastat omkull tidigare givna fakta. Alldeles nyligen var det lockande för kommuner och regioner att sälja fastigheter för att sedan hyra dem för eget bruk. Det var ibland ett sätt att få loss investeringskapital till nya projekt. Ibland har det gjorts av rent ideologiskt betingade skäl. Oavsett vilket är det på lång sikt minst sagt tveksamt om det är en god affär.

Kommuninvest har tittat närmare på frågan och pekar i en rapport från förra året på att det i längden är mindre kostsamt att äga sina fastigheter jämfört med att hyra dem. I dag ser vi att utförsäljningarna inte är okomplicerade och att de kan bli kostsamma för skattebetalarna.

Till de ekonomiska realiteterna ska läggas det säkerhetspolitiska läget. Nu har vi levt med Rysslands invasionskrig mot Ukraina i nästan 16 månader. Vi ser också hur ett Kina med uttalade stormaktsambitioner aktivt söker sig in på den svenska marknaden.

I detta läge måste man se verkligheten för vad den är. Man måste förstå att ändrade tider kräver ändrade förhållningssätt. Det är väldigt rimligt att ha som grundprincip att samhället ska ha kontroll över och äga samhällsviktiga byggnader och områden. Det kan handla om fängelser, kommunhus, sjukhus med mera. Därutöver finns det säkerhets- och försvarspolitiska intressen. Det måste finnas en offentlig kontroll över denna typ av verksamheter. Det ska inte finnas några säkerhetsrisker. I grunden är det absurt att vi har en situation där vi kan få in intressen som inte är förenliga med den svenska säkerhetspolitiken. Det måste vi naturligtvis sätta stopp för.

Socialdemokraterna ser därför behov av att snabbt få på plats en modern förköpslag som ger såväl kommunerna som regionerna och staten möjlighet att förvärva nyckelfastigheter och säkra strategiskt viktiga försvarsintressen.

(Applåder)

Fru talman! Nu har vi alltså ännu en debatt om varför den nya regeringen inte redan har återställt den skada som den tidigare regeringen har orsakat.

Det som har hänt är följande: En socialdemokrat har skapat ett bolag som genom hög belåning har köpt upp samhällsviktiga fastigheter, till stora delar från den socialdemokratiska regeringen. Enligt Dagens industri köpte SBB sin första fastighet i min hemkommun Örkelljunga. Det var ett äldreboende som förvärvades 2016. Efter det gick expansionen mycket snabbt. Jag ser ingen som helst anledning till att staten ska tvingas köpa fastigheten i Örkelljunga.

Den höga belåningen och de uppskruvade värdena på innehavet hos SBB har varit ett känt faktum hela tiden. Den tidigare regeringen fortsatte att sälja fastigheter och att ingå långa kontrakt med företaget under hela sin tid vid makten, trots riskerna. Så sent som maj förra året skrev man exempelvis ett 20-årigt kontrakt med polisen och Kriminalvården, det vill säga exakt sådan verksamhet som Jennie Nilsson nyss nämnde som exempel på verksamheter som man bör ha kontroll över. Och det skedde långt efter Rysslands invasion och olagliga krigföring i Ukraina.

Nu har man kommit på att det här inte var så bra. I en debattartikel i Svenska Dagbladet hänvisar man till en rapport från Kommuninvest, som styrker att det är bättre att äga än att hyra. Rapporten släpptes ett helt år innan regeringen skrev 20-årskontrakten. Det finns även en rapport från Kommuninvest som släpptes två år innan. Det är lite oklart i debattartikeln vilken man menar, eftersom båda anger att det är bättre att äga än att hyra.

Staten och regeringen har givetvis ett ansvar för statliga byggnader. Det är anmärkningsvärt att ett företag som SBB har fått möjlighet att äga sådana. SBB har verkligen varit tydligt med att det är ett företag som expanderar genom högt risktagande. Hög belåningsgrad, expansion och uppskrivna värden borde faktiskt ha gjort den tidigare regeringen betydligt mer skeptisk till att sälja till SBB eller att ha långtgående affärer med företaget.

Det är den vänsterregering som avgick i höstas som nu möjligen kan lastas för dåligt omdöme. Nu finns dock som tur är en möjlighet för staten att agera om fastigheter riskerar att hamna i fel händer. Det är jag glad för.

Fru talman! Det går inte längre att blunda för den skada som marknadsfundamentalismen har orsakat det svenska samhället. Vänsterpartiet har varnat för konsekvenserna av det i decennier men sällan fått gehör från övriga partier. Tvärtom har vi bemötts med glåpord och olika tillmälen. Men för varje dag blir det mer och mer uppenbart att skolan och sjukvården inte lämpar sig som affärsverksamheter, om det är elevernas och patienternas bästa man har som mål. Nu börjar tack och lov det politiska stödet för vår sida blir starkare för var dag som passerar.

Hand i hand med marknadsfundamentalismen har det funnits en vanföreställning hos hela det politiska fältet till höger om Vänsterpartiet: att det skulle gå att förbättra skola och sjukvård genom nedskärningar. Om välfärden hade haft samma resurstilldelning i dag som för 30 år sedan skulle närmare 500 miljarder kronor mer finnas i den offentliga sektorn.

Oavsett om det som pågått de senaste decennierna omskrivs som effektiviseringar har det självklart fått katastrofala följdverkningar. En av dessa följder är det vi har att diskutera i dag.

Ett sätt att lösa bristen på resurser kan förstås vara att höja skatterna, men en annan är att sälja fastigheter. Bolag som SBB har haft som affärsidé att köpa offentliga fastigheter för att sedan hyra ut dem till den som de precis köpt dem av. Men att sälja sitt hus för att kunna betala löpande utgifter med köpeskillingen och sedan hyra tillbaka samma hus för att bo i det låter väl inte som en särskilt bra affär? Det är det inte heller.

Låt mig citera kommunernas egen bank, Kommuninvest, som väl knappast är en socialistisk kamporganisation: "Starka skäl talar för att det blir billigare för medborgarna om staten, regionerna och kommunerna själva äger de fastigheter de verkar i."

Ännu sämre blir affären förstås om bolaget som köper upp fastigheterna, som i fallet med SBB, visar sig vara oseriösa spekulanter. Löften om att man skulle behålla, utveckla och bekosta långsiktiga investeringar i de fastigheter man tog över har visat sig vara rena lögner. I dag är i stället hela företaget och allt det äger till salu, och varken staten, kommuner eller regioner har det minsta inflytande över vad som händer med det som var vår gemensamma egendom.

Det är hög tid att regeringen agerar för att vända utvecklingen. Vi behöver snabbt komma överens om hur vi ska återta kontrollen över vår välfärd och vårt land. Den här gången är det nog bäst att lyssna på Vänsterpartiet redan från början. Att marknadsfundamentalismens dagar är räknade är i alla fall ett som är säkert.

Fru talman! När jag såg rubriken för debatten blev jag fundersam. Jag förstod ärligt talat inte vad debatten skulle handla om. Nu fick jag klart för mig att det är SBB vi debatterar och ingenting annat.

När det gäller samhällsviktiga fastigheter är en mångfald av bolag verksamma i den sektorn, och det finns inga signaler om att de skulle vara illa däran. Däremot har vi andra bekymmer som påverkar sektorn väldigt mycket. Den kommersiella fastighetssektorn står för ungefär 50 procent av den totala skuldsättningen bland företagslån. Med sådana siffror ligger vi i topp i Europa, vilket är alarmerande i sig.

Man får inte glömma bort att vår egen riksbank har spätt på situationen genom att ge ut bostadsobligationer, vilka ska realiseras i närtid. Det är ett bekymmer i och med de höga räntorna, även om de inte är historiskt höga, som späder på den alarmerande situationen.

Jag hoppas att den fortsatta delen av debatten fokuserar på problematiken i sektorn i stället för att vi talar om kriget i Ukraina eller att vi ska införa kommunism i Sverige och börja ta in allt i offentligt ägande.

När orderböckerna hos byggsektorn sinar i höst kommer vi att se en våg av varsel. Vi kommer också att uppleva att kostnaderna för en redan ansträngd sektor kommer att öka. I denna situation har vi en regering som gömmer sig bakom inflationsspöket och menar att allting som man kan göra skulle späda på inflationen, vilket inte är sant. Svenskt Näringsliv och andra har räknat på att det finns effektiva åtgärder för att hjälpa sektorer som har problem. Ett exempel som inte späder på inflationstrycket är sänkta arbetsgivaravgifter.

Jag hoppas att debatten återgår till att handla om problematiken och inte om sådant som inte har med saken att göra, till exempel om en sosse har lekt fastighetskung och ställt till en massa problem i en sektor.

Fru talman! När det svenska folket i höstas valde att överlämna ansvaret att styra Sverige till nuvarande regering var det ett mycket komplicerat läge. De utmaningar vi står inför är stora, delvis på grund av många års försummelser från den tidigare regeringen, som inte genomförde nödvändiga reformer. Dessa utmaningar gäller både medborgarnas personliga trygghet och rikets säkerhet i en omvärld där vi har krig och även en större politisk osäkerhet.

Därutöver har vi det ekonomiska läget, med hög inflation och kraftigt stigande räntor, som har utsatt hushåll och en del företag för stora ekonomiska påfrestningar. Detta ekonomiska läge har också påverkat den kommersiella fastighetssektorn, som har expanderat väldigt mycket under många år med låg ränta och hög belåningsgrad. Detta gäller bland annat samhällsfastigheter som ägs och finansieras av privata aktörer men bedriver offentlig verksamhet. En del av dessa fastighetsbolag har hamnat i en svår ekonomisk situation med dyrare refinansiering, vilket aktualiserat dagens debatt.

Frågan är viktig utifrån två perspektiv, ett säkerhetsmässigt och ett mer strategiskt. Som statsrådet redogjorde för har regeringen redan lagt fram en proposition som handlar om ett granskningssystem för utländska direktinvesteringar till skydd för svenska säkerhetsintressen. Det strategiska ska jag återkomma till, men vi ska komma ihåg att den här utvecklingen, med offentlig verksamhet och fastigheter som finansieras av det privata, skedde under den förra regeringens tid med stöd av Vänstern.

Fru talman! Jag tackar för initiativet till debatten. Den debatt vi har här i dag handlar inte bara om att ett bolag har tagit på sig väldigt stora lån och hoppats att de låga räntorna skulle vara för evigt. Den situation som SBB befinner sig i är ett symtom på ett mycket bredare problem, där man från politiskt håll haft en ideologiskt baserad övertro på privatiseringar. Dogmen har varit att det som privatiseras på något sätt automatiskt också blir mer effektivt. Vi vet nu att det inte alltid blir så.

SBB:s förra vd lovade för inte särskilt länge sedan att SBB:s aktieutdelning skulle öka de kommande 100 åren. Nu har utdelningen i stället ställts in. Det här är såklart en ovälkommen nyhet för de hundratusentals sparare som investerat i SBB, men det är inte bara många aktiesparare som SBB har visat sig vara en dålig affär för. Hela idén med att köpa upp samhällsfastigheter för att sedan hyra ut dem har visat sig vara en dålig affär för offentlig sektor.

Fru talman! Det har inte varit en bra affär för kommunerna att sälja av offentliga fastigheter och sedan hyra tillbaka dem. Kommuner har lägre lånekostnader än privata företag, och det finns inget som talar för att privata företag alltid är väldigt mycket bättre på att ta hand om en fastighet. Det är inte bara politiker och företrädare för offentlig sektor som har sagt detta. För någon vecka sedan radade flera näringslivsprofiler upp sig i affärspressen och sa att det här med att sälja av fastigheter för att sedan hyra tillbaka dem inte är någon bra idé utan leder till högre kostnader över tid.

Jag hoppas att det här är ett resonemang som fler kan lyssna till. De som har satt sin tilltro till privatiseringens magi borde nu ha vaknat ur sin dogmatiska slummer och insett att det inte alltid är så det funkar. Saker och ting blir inte automatiskt bättre av att de privatiseras. Jag hoppas att vi kan se mer nyktert på huruvida verksamheter ska privatiseras eller inte i framtiden. Historien om SBB borde onekligen mana till eftertanke.

Fru talman! Många och ibland också stora företag som går i konkurs hotar knappast stabiliteten i svensk ekonomi. Bedömningen av om företaget är viktigt för den ekonomiska stabiliteten beror på om företaget är stort eller litet. I detta sammanhang är SBB ganska litet. Det är det som det handlar om, precis som sagts tidigare.

Detta rör inte heller de stora bankerna. Jag tycker att det finns skäl att påminna om att bankerna tydligen inte har dragits med i den typ av resonemang som SBB har haft om att låna billigt och placera pengarna på ett sätt som man hoppas ska ge hög avkastning men som är väldigt riskfyllt. Just därför att de stora bankerna inte är involverade finns det inte anledning för svenska skattebetalare att gå in med medborgarnas pengar för att rädda enskilda privata aktieägare från förluster. Det finns inte heller skäl att vara orolig för finanssektorn eller banksektorn i Sverige om SBB eller ett företag som SBB skulle gå i konkurs.

En viktig förklaring till SBB:s prekära läge är otvivelaktigt den spekulation som har skett med extremt låga räntor. Där har situationen ändrats ganska snabbt. Frågan för bland annat placerare har ändrats från "vems pengar ska vi ta" till "var ska vi ta pengarna". Jag ska be att få återkomma till detta senare. Men jag tror att det finns en mycket viktigare aspekt på den här händelseutvecklingen, nämligen risken för vänskapskorruption.

Fru talman! I mitt förra inlägg redogjorde jag kortfattat för det läge som råder och de utmaningar som finns i svensk ekonomi och på marknaden för kommersiella fastigheter. Det finns ett behov av att alltid vara beredd att agera för skattebetalarnas bästa, för den finansiella stabiliteten och även för säkerheten i vårt land. Som finansmarknadsminister ansvarar jag självklart för finansmarknadsfrågor, men också för stora delar av det statliga ägandet av fastigheter, inklusive de militära. Det handlar inte bara om vad som har sålts under tidigare regeringar och ute i kommunerna. Det handlar också om vilken typ av ansvar man tar för det som faktiskt ska vara statligt.

I maj 2019 föreslogs två nya grundorganisationsenheter inom försvaret. Den 15 december 2020 fattade riksdagen beslut om att nya regementen ska byggas. Ändå har vi nu kunnat läsa i medier om att man hyr in sig tillfälligt, vilket skapar en osäkerhet och en diskussion. Men med en ny regering har det kommit nya tag kring hur vi sköter landet. Nu i maj har vi med mig som ansvarig minister fattat beslut om projektering för nya regementen i Falun, Sollefteå, Östersund och så vidare.

Fru talman! Här är alltså en skillnad. Vi tagit ett ansvar. Vi arbetar nu med att ha detta i statlig regi. Vi har fattat de besluten.

Det handlar om att alltid agera för Sveriges säkerhet. Här ska man också notera innan man drar på alla växlar i växellådan att SBB självt har meddelat att det inte avser att sälja fastigheter till någon fastighetsägare som är oacceptabel för hyresgästerna. Det bolag som många har nämnt i debatten har alltså självt meddelat att det inte avser att agera på det sättet. Det avser inte att sälja till företag som hyresgästerna inte kan acceptera.

Med det sagt är det självklart så att regeringen och de samarbetspartier som den vilar på här i riksdagen är beredda att agera för finansiell stabilitet, Sveriges säkerhet och skattebetalarnas pengar.

Men det ska inte göras på ett sådant sätt att trygghet och stabilitet riskerar att addera risk i det här läget. Förslag om upplevelse av tvångsköp är inte i Sveriges intresse.

Den här marknaden behöver nu så mycket lugn och ro som möjligt för att kunna lösa de problem som finns. I det ska politiken ta ned risk och inte addera risk.

Fru talman! Tack så mycket, statsrådet, för det inledande anförandet!

Jag tror att vi är ganska överens om att det är viktigt att vi har lösningar på plats som kan hantera diverse olika utmaningar.

Nu diskuterar vi i kammaren utmaningarna kopplade till att äga samhällsviktiga lokaler, vad som gäller i dag och vad som kommer att gälla framgent. Här har regeringen tagit ett antal initiativ som redogjorts för. En del är bra, och en del är mindre bra.

Jag anser exempelvis att viktiga förköpsgrunder är att underlätta för förvärv av nyckelfastigheter, att underlätta för samhällsomvandling till följd av större företagsetableringar och företagsexpansioner, att underlätta för det civila försvarets återuppbyggnad och utveckling och att underlätta för markåtkomst för samhällsviktiga klimatanpassningsåtgärder.

Det är exempel i en del av direktivet till en modern förköpslag som regeringen helt har strukit bort. Jag vill fråga varför statsrådet och regeringen har strukit dessa viktiga förköpsgrunder.

Fru talman! Den här regeringen kommer alltid att agera för den finansiella stabiliteten, för skattebetalarnas pengar och för att värna viktiga intressen, till exempel Sveriges säkerhet.

Jennie Nilsson och Socialdemokraterna har här tre betydande problem. Det första är frågan: Varför gjorde ni som ni gjorde? Den har ställts här i debatten. Den borde Jennie Nilsson ta chansen att besvara.

Det andra problemet är: Varför fattades det beslut i den här kammaren om att vi skulle ha nya regementen, och varför blev det inte så under tidigare regering? Nu har vi fattat beslut om projekteringar för att bygga nya regementen. Varför blev det inte så?

Det tredje som Jennie Nilsson behöver besvara är följande. Nu har regeringen lagt ett förslag på riksdagens bord om att vi ska säkerhetspröva vid utländska förvärv. Varför gjorde man inte det under åtta års tid?

Jennie Nilsson och Socialdemokraterna har betydande, kanske historiska, trovärdighetsproblem. Men nu har vi en regering som tar ansvar.

Fru talman! Socialdemokratiska regeringar har lett i princip all återuppbyggnad och utbyggnad av försvaret i modern tid. Alla partier i Sveriges riksdag har medverkat till nedmonteringar av försvaret i olika omgångar.

Det som Moderaterna har bidragit till är extra oförglömligt i processen. Den moderatledda regeringen avskaffade exempelvis den allmänna värnplikten med endast tre rösters övervikt i riksdagen. En moderat försvarsminister avgick.

Allt nådde någon form av bisarr nivå när statsminister Reinfeldt på Folk och Försvar i Sälen 2014 kallade Försvarsmakten för ett särintresse.

Sedan dess har alla partier noterat det som händer i omvärlden. Man har via samtal kommit fram till att man ska öka på försvaret. Man har gjort det i olika omgångar.

Det är lite beklämmande att Moderaterna inte tar ansvar vare sig för sin historia eller för sina brister här och nu.

Fru talman! Den här regeringen är alltid beredd att agera för finansiell stabilitet, Sveriges säkerhet och skattebetalarnas pengar.

Socialdemokraternas historiska trovärdighetsproblem i den här frågan understryks av Jennie Nilssons svar. Jennie Nilsson får konkreta frågor om varför den förra regeringen agerade som den gjorde.

Varför projekterade man inte för de nya regementen som det beslutades om? Varför tog man inte fram en lag som kunde pröva utländska investeringar? Som svar på dessa frågor börjar Jennie Nilsson tala om allmän värnplikt. Vi har allmän värnplikt i Sverige.

Vi stärker nu Sveriges försvar på ett historiskt sätt. Men vi tar också ett stort ansvar för vad som ska vara i statlig ägo, hur marknader ska fungera, hur stabilitet ska värnas, hur skattebetalarnas pengar ska värnas och hur vi ska kunna leva tryggt, säkert och framgångsrikt i Sverige.

Socialdemokraternas historiska problem i de här frågorna underströks av Jennie Nilssons svar.

Fru talman! Det är väldigt glädjande att statsrådet och Moderaterna har tagit sitt förnuft till fånga och börjat lyssna på Vänsterpartiet. För några veckor sedan när vi lyfte fram den här frågan var det initiala svaret: Nej, nej, nej, det här behövs det inte göras någonting åt.

Sedan svängde man över en natt och sa: Oj då, det är visst ett regemente som ägs av privata intressen. Det var inte så bra. Det här behöver vi göra någonting åt. Det är bra, men det är inte bara det som behöver göras.

Det finns många andra delar i vårt samhälle som är en viktig del av vårt gemensamma försvar. Det är bland annat att vi har en välfungerande skola, äldreomsorg och sjukvård.

Är det då inte lite vanskligt att återigen lita på SBB när det säger: Vi tänker absolut inte sälja någonting till några utländska intressen eller till någon som ingen av hyresgästerna vill ska äga det? Det har redan från början brutit löftet om att inte sälja över huvud taget.

Fru talman! Tack, Samuel Gonzalez Westling, för ditt inlägg!

Jag håller med om det mesta av det som Samuel Gonzalez Westling säger. Regeringen är beredd att agera. Skulle det visa sig att det dyker upp problem och att företag agerar på ett sätt som strider mot svensk säkerhet kommer regeringen självklart att agera.

Vi har adderat verktyg till verktygslådan. Jag är något förvånad över att det inte har gjorts tidigare. Men det är bra att det nu görs. Jag delar Samuel Gonzalez Westlings analys av att hela samhällets funktionalitet givetvis är central för att vi ska ha ett bra försvar.

Inte minst kommer de delarna att prövas alla mest under ett militärt angrepp. Samuel Gonzalez Westling och regeringen verkar här göra mycket liknande analyser. Möjligtvis skulle Samuel Gonzalez Westling behöva diskutera igenom med Socialdemokraterna varför det blev som det blev och så vidare.

Fru talman! Det låter som att vi är överens här. Vi borde se till att staten agerar för att återta kontrollen över utförsålda skolor, sjukvårdsinrättningar, äldreboenden och så vidare. Det är en viktig del av totalförsvaret att vi har dem i vår egen kontroll.

Vi kan inte lita på bolag som SBB. Det har tydligt visat att det inte finns någon som helst tillförlitlighet i det som det säger. Därför måste regeringen agera snabbt för vi ska få till en förköpsrätt för staten så att det inte ska kunna gå vidare och sälja till någon annan.

Det är ganska bråttom nu. Riksdagen stänger för sommaren om en vecka. Men Kina, Saudiarabien och Ryssland tror jag inte tänker ta semester under den tid som riksdagen gör det.

Fru talman! Låt mig först konstatera att det verkar finnas en bred uppslutning i den här kammaren för en annan linje än den som Samuel Gonzalez Westling och Socialdemokraterna förespråkar. Vi verkar vara eniga i bred majoritet här inne om att man nu ska agera för lugn och för möjlighet för marknaden att göra de anpassningar som behövs.

Det finns, vad jag kan bedöma, en bred uppslutning här inne kring att inte agera på så sätt att vi skulle förstatliga för förstatligandets skull eller införskaffa verktyg till staten så att den kan gå in och ytterligare störa och addera risk i processerna. Det är viktigt att skicka den signalen så att marknaden nu inte blir mer orolig. Vi ska inte addera risk i detta.

Fru talman! När det däremot gäller att vi ska agera vid behov för skattebetalarnas pengar, för Sveriges säkerhet och för den finansiella stabiliteten är jag helt övertygad om att alla riksdagsledamöter, om ett sådant läge skulle uppstå, är beredda att komma till Stockholm och fatta de beslut som krävs. Det oroar mig inte särskilt mycket, för jag tror att vi har hårt arbetande riksdagsledamöter.

Fru talman! Det är alltid spännande med en försvarspolitisk debatt som härrör från att ett regemente råkar ha ett privat ägande. Men det är lagt åt sidan.

Jag har en fråga till Niklas Wykman. Lärdomarna från 90-talet ledde till att vi städade upp i banksektorn och införde en hel del regleringar för att öka stabiliteten i sektorn. Vad som därefter hände är inte bara sossarnas fel, fast jag i och för sig gärna hade skyllt på dem. Det har alltså blivit ett korsägande i den kommersiella fastighetssektorn så till den grad att överblicken inte finns.

Vad avser statsrådet att göra för att minska riskerna i sektorn givet korsägandet?

Fru talman! Låt mig börja med att välkomna och berömma Alireza Akhondis och Centerpartiets besked att stora nationaliseringsprogram nu inte är aktuella. Därmed bidrar Alireza Akhondi och Centerpartiet till en trygghet och stabilitet som är bra för marknaden. Det gör att den kan ställa om så att de som har tagit på sig för mycket risk ska kunna komma ned i risk och så att de som behöver sälja för att stärka sitt eget kapital kan göra det.

Det är olyckligt om vi sprider en bild i Sverige av att vi nu skulle addera risk i marknaden. Det är ett mycket bra besked av Alireza Akhondi att detta inte är Centerpartiets position. Det bidrar till att skicka en stark signal härifrån, vilket i sin tur bidrar till att marknaderna kan ställa om på ett bra sätt.

Fru talman! Sedan ställde Alireza Akhondi en rätt komplicerad fråga om hur hela den här marknaden fungerar och om ägarstrukturer. Det handlar om bolagsordning och en rad andra regler. Det är en bra och befogad fråga, men den är något svår att ta i detta korta format. Om det skulle visa sig att det finns betydande problem får vi gå in i en utvärderingsfas och ta till oss av den.

Fru talman! Jag tackar Niklas Wykman för svaret, och jag förstår att det här är en jättekomplicerad fråga. Men det är detta som är kärnan i debatten: den höga skuldsättningen och korsägandet i den kommersiella fastighetssektorn. Det är två frågor som behöver adresseras rätt omgående för att vi ska minska risken och spridningseffekterna i diverse sektorer, vilket också påverkar skattebetalarna och vanliga svensson som sitter med jättehöga lån för sina bostäder.

Jag hoppas innerligt att statsrådet i närtid återkommer med konkreta svar på de två frågeställningarna. När vi har bostadspolitiska debatter i den här kammaren är det enda jag hör inflation, inflation, inflation - vi kan inte göra någonting, utan vi spränger skeppet och bygger ett Sverigehus på det.

Jag hoppas att det moderata statsrådet ställer sig lite ovanför det här och återkommer med konkreta förslag som kammaren kan ta ställning till.

Fru talman! Låt mig börja med att säga att de två betydande risker man kan identifiera dock handlar om inflationen och vad den gör för räntorna i ett samhälle. Om vi har höga räntor länge frestar det såklart på mer i den här sektorn. Det är en av anledningarna till att regeringen är så tydlig med att en mycket viktig sak för finanspolitiken är att inte försvåra Riksbankens uppdrag att komma tillbaka till prisstabilitet.

Det andra är precis det som Alireza Akhondi är inne på, nämligen spridningsrisker. Korsägande kan öka dem, men en betydande spridningsrisk är mycket mer rättfram än så: Många bolag behöver sälja samtidigt, och då behöver många skriva ned värderingarna på sina tillgångar. Detta utlöser en rad problem.

Å andra sidan finns det, som bland andra Carl B Hamilton har understrukit i debatten, ett starkt och motståndskraftigt finansiellt system. Man kan aldrig utesluta olyckor, men möjligheten att hantera detta är god.

Fru talman! Den tidigare förköpslagen avskaffades av den moderatledda alliansregeringen 2010. Det fanns brister i lagen, och vi socialdemokrater ville göra nödvändiga förändringar i enlighet med vad Boverket och flera remissinstanser föreslog. Den tidens högerregering avskaffade i stället lagen helt och hållet.

Sedan dess har det funnits många situationer där en förköpslag hade behövts. Förra året tillsatte därför den socialdemokratiska regeringen en utredning om en ny, modern förköpslag. Den skulle vara klar i december i år. Men för en månad sedan ändrade den nuvarande högerregeringen plötsligt direktivet. Och det var inga små förändringar; man strök precis allt som handlade om kommunala förköpsgrunder, och man förlängde utredningstiden till april nästa år. Därmed förlorade vi både hela det kommunala perspektivet och värdefull tid.

Det finns tre olyckliga saker som kännetecknar den här högerregeringen och dess styråra i form av Sverigedemokraterna. Det första är att man är ideologiskt förblindad. Det andra är att man har dåligt omdöme. Det tredje är att man konsekvent har dålig tajmning. Detta är en fullständigt förödande kombination som blir till en mix av tillkortakommanden som leder Sverige i helt fel riktning.

Ett konkret exempel är att man tog bort investeringsstödet för byggandet av billiga hyresrätter samtidigt som man förlorade kontrollen över inflationen, och bostadsbyggandet störtdök. Vi står nu inför en långvarig bostadskris, och det enda regeringen åstadkommer är en gratislunch för byggbranschen. Regeringens Karlsson på taket måste sluta blunda för verkligheten, kavla upp ärmarna och börja leverera!

Om vi ska säkra samhällsviktiga fastigheter behöver det skyndsamt tas fram en modern förköpslag - en lag som ger möjligheter för kommunerna, för regionerna och för staten att agera för vårt gemensamma bästa.

Fru talman! Man kan dölja mycket i retorik om man vill. Men i slutändan var det faktiskt den socialdemokratiskt ledda regeringen som sålde ut de här fastigheterna. Det var den socialdemokratiska regeringen som skrev de långa kontrakten med ett riskbolag som SBB. Regeringen sålde ut fastigheterna trots att den visste att det inte fanns en förköpslag.

Man kunde ha önskat att regeringen hade läst Kommuninvests rapporter innan den sålde ut statens innehav. Flera av försäljningarna har ju skett långt efter det att rapporterna kom.

Min fråga blir: Varför agerade Socialdemokraterna så omdömeslöst under den tid man satt i regeringen?

Fru talman! Tack, Mikael Eskilandersson, för frågan! Det här är en fråga som handlar om både kommunernas, regionernas och statens möjlighet att hantera sina fastighetsinnehav. Man ska kunna planera för de behov man har och för dem man ser framgent. Det har över tid skiftat hur man har bedömt behoven, men i grunden är det viktigt att det finns en lagstiftning på plats som säkerställer att man kan agera om det behövs. Då är en modern förköpslag viktig.

Det är något beklämmande att lyssna på Sverigedemokraterna i debatten. De försöker göra detta till en fråga som handlar om SBB och Socialdemokraterna. De tycks inte ha några som helst problem med kompisköp till kompispris i det moderatstyrda Stockholm. Det finns exempel där man sålde för 70 miljoner till en kompis som sedan sålde vidare för 20 miljoner. Det är helt orimligt, och det finns gott om sådana exempel.

Men jag tycker egentligen inte att den här debatten ska handla om det. Det finns dåliga exempel, och de behöver tas bort. Vårt ansvar här och nu är att säkra att vi har det som behövs för framtiden.

Fru talman! Jag förstår om Jennie Nilsson inte vill att debatten ska handla om kompispriser och kompisavtal med tanke på vem som startade och ägde SBB - en sedan tidigare känd socialdemokrat. Nu vill Socialdemokraterna gå in och rädda sin socialdemokratiska kompis, som fortfarande är största aktieägare i SBB, genom att helt enkelt köpa upp hela bolaget, vad jag förstår.

Detta tycker jag inte är någon bra lösning över huvud taget. Det är väldigt få av fastigheterna som egentligen berör staten. De flesta är sådana som den fastighet som köptes i Örkelljunga, som alltså var ett äldreboende. Jag ser ingen anledning för staten att äga ett äldreboende i Örkelljunga.

Frågan är dock fortfarande varför man gjorde denna försäljning när man visste att det inte fanns en förköpslag och sedan efteråt kommer och vill försöka laga detta genom att fixa till en förköpslag. Det var ju lite onödigt med försäljningen från början, eller hur?

Fru talman! Man får väl utgå från att Mikael Eskilandersson missförstår med flit. Socialdemokraterna föreslår inte att man ska gå in och köpa hela SBB. Vi föreslår att man ska säkerställa att det finns lagstiftning på plats, den lagstiftning regeringen - en moderatledd regering, precis som den som Sverigedemokraterna nu samarbetar med - plockade bort 2010. Det var ett problem, och detta behöver lösas.

Utan att ha detaljstuderat just äldreboendet i Örkelljunga tvivlar jag ändå starkt på att det är staten som äger det. Jag gissar att det är kommunen som gör det.

Det sitter nu en utredning och jobbar med hur vi ska få moderna förköpsregler på plats för kommun, för region och för stat. Det problematiska är att regeringen nu går in och tar bort hela den del som handlar om kommunala förköpsgrunder, och det stöttar tydligen Sverigedemokraterna. Samtidigt försöker man blanda bort korten kring en så här viktig fråga och få den att handla om - egentligen precis som med allting annat - ett parti eller en person i stället för det som är det reella problemet.

Fru talman! Äga eller hyra? Jag vill inte säga att det ena alltid är bättre än det andra. Däremot vill jag vara väldigt tydlig med att jag absolut inte vill ha några tvingande lagar för våra kommuner. Staten ska inte äga vårt äldreboende i Örkelljunga, som vi var inne på här förut. Det jag menade med det var givetvis att SBB inte ska köpas upp av staten.

Det kommunala självstyret är extremt viktigt för mig. Jag tycker att kommunerna måste ha möjlighet att göra de bedömningar som behövs av vilken verksamhet man vill ha och i vilka lokaler man ska ha den. Regeringen ska ge kommunerna handlingsutrymme, inte bestämma hur varje kommun lägger upp sin ekonomi. Jag är helt övertygad om att kommunerna klarar av att väga fördelarna med att äga och fördelarna med att hyra mot varandra.

Fastigheter är dessutom betydligt säkrare än tjänster, då fastigheter inte försvinner vid en konkurs utan egentligen bara byter ägare. Det kan jämföras med ambulansverksamheten i Region Skåne. Regionen fick väldigt stora bekymmer när denna gick i konkurs. Där försvann verksamheten över en natt. Visst, bilarna fanns kvar, men det fanns ingen som körde dem. Det var ju en tjänst man hade köpt.

Jag är mycket glad att Vänsterpartiet i detta läge har börjat prata sig varma för att vi ska äga. Ägande är ofta bra, särskilt om man har för avsikt att bo kvar under lång tid, och jag anser att det gäller oavsett om det är ett kommunhus eller en lägenhet. Jag ser fram emot kommande debatter med Vänsterpartiet om mer ägt boende.

Det är oftast tryggare att äga. Det är bättre ekonomiskt på sikt, och det ger större möjligheter. Att hyra är däremot bra om man har tillfällig verksamhet, då man har lägre ingångskostnader och det blir lättare att avyttra. Vilket man väljer måste vara upp till varje kommun.

Fru talman! Jag blir inte riktigt klok på det Mikael Eskilandersson säger i talarstolen. Tycker Mikael Eskilandersson på riktigt att det är bättre att ett kinesiskägt bolag eller Ryssland äger ett äldreboende i en kommun än att staten gör det?

Det är lite märkligt. Sverigedemokraterna pratar gång på gång om hur viktigt det är att ta vara på Sverige och skydda och värna det svenska. Samtidigt är det uppenbarligen inga problem att sälja ut det vi äger gemensamt hit och dit till privata näringsidkare och roffarkapitalister, eller för den delen att helt aningslöst öppna för att främmande makt ska kunna äga det vi använder och förvaltar gemensamt. Skulle jag kunna få ett svar på och en utveckling av det från Mikael Eskilandersson?

Fru talman! Jag betvivlar att vare sig ett kinesiskt eller ett ryskt bolag är särskilt intresserat av ett äldreboende eller en skola i en kommun. Det handlar inte direkt om försvarshemligheter i den typen av byggnader.

Nu är det en ytterst hypotetisk fråga, men SBB har i sitt yttrande sagt att man kommer att kontakta hyresgästen, det vill säga kommunen, och fråga hur den ser på en ny ägare av fastigheten. Som hyresgäst ska man få lov att påverka. Det är jättebra, för då kan man i det läget välja, om man så vill, att i stället gå in och förhandla med SBB om att eventuellt köpa ut fastigheten.

Däremot undrar jag hur Vänsterpartiet egentligen ser på detta med ägt och att äga sitt boende. De gånger jag har haft diskussioner i bostadsdebatter med Vänsterpartiet har ni varit väldigt kritiska till ägt boende och menat att man sätts i en skuldsituation som inte är rimlig. Vad skiljer det mot den kommunala inställningen?

Fru talman! Jag förstår verkligen att Sverigedemokraterna inte har problem med att ta löftesbrytare på orden med tanke på den historia av löftesbrott som de själva levererat under det senaste året. SBB har ju redan tidigare sagt att man inte kommer att sälja över huvud taget. Det blir lite svårt att få ekvationen att gå ihop när man då lovar att kontakta kommunerna innan man säljer till någon annan, kanske en främmande makt.

Jag tycker att Mikael Eskilandersson borde kontakta Zelenskyj och fråga vad han tycker. Hur skulle han, när han stod inför en fullskalig invasion av främmande makt, se på saken om just den främmande makten ägde stora delar av landets fastighetsbestånd och under lång tid haft möjlighet att göra förändringar och vad man nu ville i det beståndet? Är inte det lite vanskligt? Borde det inte vara statens ansvar att se till att sådant inte förekommer?

Fru talman! Om man ska garantera att ingen från Kina, Ryssland eller något annat land äger någonting i Sverige måste man i princip införa en diktatur där man bara tillåter staten att äga. Varför skulle inte ett bolag få äga en skola? Varför skulle inte ett bolag få äga ett äldreboende? Den diskussionen är ändå lite ideologiskt intressant.

Jag förstår dock inte rädslan för att just Ryssland skulle vara väldigt intresserat av ett äldreboende i Örkelljunga. Problematiken är lite märklig. Vad skulle man använda det som? Visst, man kan använda det som någon form av avlyssningsbas eller så, men då finns det faktiskt lagstiftning att ta till.

SBB har gett ett löfte, och jag har ingen anledning att betvivla det. Jag förutsätter att SBB egentligen inte vill sälja utan att deras försäljningar i så fall är framtvingade av för hög spekulation.

Fru talman! Vi kan konstatera att det var ett katastrofalt misstag att sälja ut samhällsfastigheter till bolag som SBB.

Det är värt att påpeka att det knappast är enbart rena militära intressen som är värda att belysa i sammanhanget. Från min tidigare roll som vice ordförande för kommunstyrelsen är jag väl bekant med kommunens ansvar i totalförsvaret. Det är vi alla, inte bara militären, som tillsammans ska försvara landet. För att vi ska kunna göra det måste skolor och sjukvårdsinrättningar fungera. Att de nu riskerar att hamna i händerna på utländska intressen är oacceptabelt. Det är inte minst därför vi kräver att regeringen ska agera snarast.

Vi har inte tid att vänta och se. Bara förra året sålde SBB ut samhällsfastigheter till ett värde av 16 miljarder, helt utanför vår gemensamma kontroll. I dag saknas också möjligheten för regeringen att träda in och agera i rikets intresse vid liknande kommande affärer.

Vänsterpartiet föreslår att staten får förköpsrätt på fastigheter som är av säkerhetspolitiskt intresse. Modellen vi föreslår är ungefär samma som den som gäller för bostadsrättsföreningar. Den gäller i händelse av att fastighetsägaren vill sälja sin hyresfastighet vidare, alltså en så kallad hembudsrätt. På det viset ger sig staten inte in i en spekulationskarusell som riskerar att trissa upp priserna, men det garanterar samtidigt att marknadsmässiga priser kommer att gälla om vi väljer att utnyttja vår förköpsrätt.

Det här behöver göras nu genast, för att säkerställa att våra samhällsfastigheter inte säljs till främmande makt eller till ännu mer oseriösa spekulanter än SBB.

Att ha bra skola, sjukvård och omsorg i fredstid är ett måste för att kunna tillgodose totalförsvarets behov i tider av kris och krig. Om regeringen inte klarar av uppdraget är det dags att lämna in sin avskedsansökan och låta andra, som är bättre lämpade att sköta statens angelägenheter, ta över.

Fru talman! Jag blev ganska glad att höra att Samuel Gonzalez Westling har jobbat i en kommun tidigare. Jag har en rak fråga. Hur har ni tänkt finansiera det massiva åtagande som ni vill ålägga det offentliga? Om man känner till den kommunala ekonomin vet man att när kommunerna avyttrar fastigheter beror det oftast på att de behöver frigöra utrymme i sin resultat- och balansräkning för att kunna göra nya investeringar.

Det finns ett regelverk som omgärdar också den kommunala ekonomin. Om ni inte har tänkt höja skatten kraftigt för vanliga invånare eller skapa ett grekiskt drama, med jättehöga skulder, undrar jag hur ni har tänkt lösa det rent finansiellt.

Fru talman! Det är ganska enkelt att svara på hur vi har tänkt lösa det rent finansiellt. Skatterna har skurits ned radikalt de senaste 30 åren, inte minst till följd av Alireza Akhondis eget partis agerande. Det har drabbat kommunerna. Anledningen till att de befinner sig i den här situationen i dag är, som jag inledde med att säga tidigare, den nyliberala marknadsfundamentalismen. Vi måste lämna den. Vi måste se till att välfärden fungerar för alla.

Vi hörde statsrådet säga tidigare att statsskulden är rekordlåg, samtidigt som hushållen har rekordhöga skulder. Det är något som inte korrelerar här. Staten måste ta sitt ansvar. Jag kan försäkra Centerpartiet att Vänsterpartiet har välfinansierade, välgrundade och genomförbara förslag på det området.

Fru talman! Vänsterpartiet har uppenbarligen en kopiator eller sedelpress på sin kammare och kan trycka upp obegränsat med sedlar för att finansiera allt mellan himmel och jord. Men vi kommer inte ifrån ett faktum. Om ledamoten har varit utanför Stockholmsregionen vet han att det finns kommunala skattesatser som ligger på 34-35 procent. Någon brutal skattesänkning har det alltså faktiskt inte varit tal om. Sverige är fortfarande ett av de länder i världen som har högst beskattning. Det glömmer Vänsterpartiet bort allt som oftast.

Jag fick inte svar på min fråga. Givet de förutsättningar som finns undrar jag vilka konkreta lösningar Vänsterpartiet har, i stället för att bara stå här och säga att allting blir bra med mer kommunism i Sverige.

Fru talman! Jag bor i den kommun som har näst högst skatt i Sverige. Jag behöver inte få en föreläsning om hur det fungerar i en kommun. Jag har varit med och styrt den kommunen.

Anledningen till att det förhåller sig på det sättet är att man har sänkt skatterna på statlig nivå för de allra rikaste. I en kommun, där vi lever tillsammans med och ser människor varje dag, måste vi höra de behov som de ger uttryck för och se till att det fungerar. Då måste vi höja skatten på kommunal nivå. Det är inte optimalt. Men när staten agerar som den gör, i marknadsfundamentalismens namn och i Centerpartiets namn, blir det på det sättet.

Vänsterpartiet har andra förslag. Jag föreslår att Alireza Akhondi läser våra förslag i stället för att stå här och raljera över märkliga företeelser. Det är helt omöjligt att besvara.

Fru talman! Att konstatera problem är ganska enkelt. Att hitta lösningar är betydligt svårare. I detta anförande vill jag därför fokusera lite grann på vilka vägar det finns framåt.

Vi vet att varje kris är en unik möjlighet till utveckling. Låt oss ta vara på den! Vi är ganska överens om problematiken som omgärdar den kommersiella fastighetssektorn. Den höga skuldsättningen måste ned. Då måste Riksbanken vara en seriös partner i stället för att spä på och göda problemet, som man gjorde tidigare.

Men den här situationen skapar även möjligheter att lösa andra närliggande problem. Klimatanpassningar av fastigheterna ser till att man sänker driftskostnaderna. Det är ett exempel på en väg framåt. Vi ska också, givet den demografiska utvecklingen i Sverige, se till att bygga och rusta oss för framtiden.

Jag vill passa på att rikta mig till statsrådet Niklas Wykman. När vi har debatter här i kammaren pratas det väldigt mycket om inflationen. Det har jag all respekt för. Som nationalekonom förstår jag att det finns enorma risker med att detta biter sig kvar och skapar nya problem.

Men det finns allvarliga problem både i kommunsektorn, när det gäller dess finansiering, och i fastighetssektorn, med höga varselvågor och så vidare. En lösning som man skulle kunna ta till är att kraftigt sänka arbetsgivaravgifterna. Det spär inte på inflationen. Och vi löser faktiskt de samhällsutmaningar som vi har framför oss den närmaste tiden. Det skapar också stabilitet i den sektor som vi nu debatterar.

Fru talman! Det är viktigt att betona att ansvaret att hantera den situation som fastighetssektorn befinner sig i i första hand ligger på marknaden, de företag som befinner sig där och deras ägare. Det tillhör ju företagandets villkor att när företagen går bra gör man goda vinster, men det finns också risker att hantera, och det är inte statens ansvar att primärt städa upp konsekvenserna av illa fungerande affärsmodeller.

Samtidigt och med vetskap om våra historiska erfarenheter är det dock viktigt att regeringen följer utvecklingen noga och är redo att agera för att värna svenska säkerhetsintressen, den finansiella stabiliteten och skattebetalarnas pengar, vilket också statsrådet Wykman klargjorde.

När det gäller den strategiska aspekten som jag nämnde tidigare är det Kristdemokraternas hållning att fastigheter där man bedriver offentlig verksamhet ändå har en viss strategisk betydelse, detta av två skäl.

Det ena är rådigheten, det vill säga att kunna utveckla och anpassa lokalerna till det verksamhetsbehov som finns nu och kanske framöver.

Det andra är det ekonomiska förvaltarskapet där det här kortsiktigt kan vara nödvändigt. På längre sikt, vilket rapporter från Kommuninvest och andra har visat, är det dock oftast billigare att själv ordna med finansiering eftersom man kan låna billigare och inte har avkastningskrav.

Detta ligger också i god linje med den kristdemokratiska principen om ett långsiktigt och gott förvaltarskap av våra gemensamma resurser och tillgångar som vi överlämnar till kommande generationer.

Fru talman! Det finns ytterligare en aspekt som är viktig att lyfta fram i debatten utöver den rent ekonomiska aspekten som jag tog upp i mitt förra anförande och som flera av talarna före mig också har varit inne på, nämligen att vi nu saknar kontroll över vem som ska ta över samhällsviktiga fastigheter. Det är de som är i fokus för vår del i den här debatten.

Det har ju spekulerats om allehanda uppköp av aktörer som vi kanske inte i första hand skulle vilja se som ägare av de här samhällsviktiga byggnaderna. Flera kommuner oroar sig över vem som har kommit över den lokala skolan, kanske hur den kommer att skötas framöver och hur hyrorna kommer att utvecklas. I slutändan är det faktiskt inte de som bestämmer hur det kommer att bli med den saken nu när fastigheterna måste säljas av för att rädda bolagen.

SBB säger att de vill sälja vidare till ansvarsfulla aktörer. Det låter ju bra. Men det är faktiskt helt orimligt att vi ska förlita oss på SBB:s goda vilja för att se till att vi inte får olämpliga ägare till våra skolor, kommunhus och till och med försvarsregementen.

Jag hoppas verkligen att regeringen inser att man måste agera. Man kan inte vara passiv när det rör den här typen av allvarliga händelser. Det handlar om våra nationella intressen och våra offentliga verksamheter. De ska inte behöva ha att göra med oseriösa fastighetsägare, och det är regeringens ansvar att se till att det offentligas intressen faktiskt tas på allvar i den här situationen.

Fru talman! Jag ska anknyta lite till vad Marielle Lahti var inne på. Det är inte bara de här fastigheterna, ett regemente och så vidare, som vi måste diskutera, utan frågan är varför detta har kunnat inträffa - hur en professionell, oerhört driven och säkerligen medialt också ovanligt skicklig investerare reser runt till kommuner och mindre professionella fastighetsägare.

Vi kan inte underskatta risken för vänskapskorruption. Jag säger inte politisk vänskapskorruption, för det finns även annan. Jag har ju hållit på med finansutskottet i massor med år, och för en politiker finns det jättestora risker och frestelser kring att hantera och fatta beslut om man inte ser upp. Det gäller inte minst nu när det är så mycket EU-frågor som gör det lite knepigt att vara amatör. Man har svårt att alltid se igenom vad det är som pågår och uppträda som både köpare och säljare.

Jag tror att det måste till en diskussion om till exempel lokala medier. De klarar inte det här - det är alldeles uppenbart. Hur kunde SBB gå omkring och köpa fastigheter på ett sådant spekulativt sätt i kommun efter kommun, år efter år, under en ganska kort tid i och för sig, utan att någon reagerade? Dagens industri har jättestora artiklar, men det rör ju riksintressen. Det rör Sverige, inte delar av Sverige.

Det finns mer att säga; vi får kanske återkomma.

Fru talman! Sverige har haft år av bristfällig eller dålig politik. Nu har vi dessutom krig i vår närhet. Vi har en hög inflation. Det sätter press på hushåll och på företag. Detta har vi som regering att hantera.

När det kommer till den kommersiella fastighetssektorn finns det bolag i stort behov av att komma ned i skuld och i risk. Det finns påtagliga risker att detta kan spridas till andra fastighetsbolag, men det finns också intressenter på den vanliga etablerade marknaden. För den process som nu behöver ske är det ett välkommet besked från den här debatten att det finns ett brett stöd för att inte addera risk eller osäkerhet.

Den här regeringen är alltid beredd att agera för den finansiella stabiliteten, för skattebetalarna och för Sveriges säkerhet. Men det handlar också om att agera förebyggande. Nu har vi lagt på riksdagens bord att vi ska pröva utländska direktinvesteringar, och vi har fattat beslut om ny projektering av nya regementen i statlig regi. Den här regeringen är alltid beredd att agera.

Den särskilda debatten var härmed avslutad.