Herr talman! Vi debatterar justitieutskottets betänkande om vapenfrågor. Det är ett betänkande som hanterar de motioner som inkom under den allmänna motionstiden, alltså hösten 2025, och är inte att förväxla med regeringens kommande proposition om en ny vapenlagstiftning, som förväntas lämnas till riksdagen om tre fyra veckor.

Detta betänkande behandlar ett antal motioner och innehåller även fyra reservationer. De handlar om översyn av lämplighetsprövningen i vapenlicensärenden, skjutvapens lämplighet för jakt och frågan om vapenamnesti.

Vapenutredningen har lagt fram förslag om nya regler för lämplighetsprövning, och dessa har hanterats av regeringen. Vi avvaktar helt enkelt lagrådsremissen och sedermera propositionen, som kommer att landa i utskottet i närtid. Frågan har även kommenterats av justitieministern i intervjuer, för dem som på förhand vill ta del av lite djupare resonemang i denna fråga.

Gällande skjutvapens lämplighet för jakt har regeringen fattat beslut om en förordningsändring som innebär att Polismyndigheten sedan augusti 2025 inte längre beviljar tillstånd för innehav av vissa halvautomatiska vapen för jakt och avlivning av fällfångade djur. Det finns även förslag som har remitterats till Lagrådet om att förbudet ska framgå av en ny vapenlag.

Med hänsyn till den beslutade förordningsändringen och det fortsatta arbete som pågår i frågan anser utskottet att det inte finns skäl att rikta något tillkännagivande till regeringen i de här frågorna.

Herr talman! Utskottet ser inte heller något akut skäl till att uppmana regeringen att införa en tidsbegränsad vapenamnesti. Skjutvapenvåldet i de kriminella miljöerna har nästan halverats de senaste åren. Regeringen går fortsatt fram med en mer offensiv politik för att komma åt de illegala vapnen – det är ju dessa vapen som egentligen utgör problemet ute i samhället – och framför allt komma åt de kriminella miljöer som drar nytta av ett sådant vapeninnehav.

Herr talman! Jag yrkar avslag på samtliga reservationer och bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Centerpartiet har alltid stått upp för laglydiga vapenägare och har konsekvent sagt nej till att behandla skyttar och jägare som ett säkerhetsproblem bara för att samhället inte har lyckats hantera den organiserade brottsligheten. Det är bara Centerpartiet som inte tycker att vi ska ta nästan en kvarts miljard av våra gemensamma skattepengar och en massa timmar av polisens tid för att få bort ett vapen som inte används i de dödliga skjutningarna. Jag skulle säga att detta är plakatpolitik på hög nivå.

I betänkandet hänvisas det till den lagrådsremiss som är aviserad och som vi förväntar oss kommer. Man vill förbjuda AR15 på grund av att det är ett farligt vapen, men man anser att de ungefär 7 000 AR15-vapen som finns kvar ska få fortsätta att finnas. Ägarna kan få lösa in dem frivilligt, men det är inget tvång. Det är här min fråga kommer: Varför ska man låta de 7 000 vapen som fortfarande finns hemma hos jägare och sportskyttar vara kvar om man nu anser att de är så farliga att de bör förbjudas?

Herr talman! Man får nästan följa den här frågan i någon form av kronologisk ordning. Detta beslut fattades ju av regeringen och SD mot bakgrund av det attentat som skedde för ungefär ett år sedan i Örebro. Då hänvisade man till att det här vapnet av en rad olika skäl inte ansågs vara lämpligt för jakt. Sedan fattade man beslut om att dessa vapen skulle återkallas från dem som fått licens för innehav.

Då kommer vi till principen att man ska kunna återkalla saker och ting. Om någon har fått licens för att inneha ett vapen kommer vi till en annan princip om man från statens sida ska kunna dra tillbaka ett sådant beslut. Regeringen och SD tyckte att det var en ganska komplicerad historia och kände sig inte helt bekväma med den biten.

Vad jag förstår kvarstår kritiken mot denna vapentyp. Man vill dock inte gå över till en princip som säger att man ska kunna återkalla vapen som människor en gång har fått licens för. Som jag har uppfattat det är detta orsaken till att man har landat i de olika slutsatserna.

Herr talman! Det är ju helt rätt, och jag kan kvittera ledamotens redogörelse för förloppet. Jag uppskattar också att man jobbar enligt principer och väger dem mot varandra.

Det är ändå förvånande att regeringen och dess samarbetsparti Sverigedemokraterna agerar på det här sättet i en fråga som de själva säger är mycket viktig. De säger att de inte kan tillåta att det här vapnet köps eller innehas framgent. Däremot ska 7 000 exemplar av detta vapen få vara kvar, trots att det uppges vara så farligt, eftersom det skulle innebära en sådan administrativ börda att få in dem. Regeringen och Sverigedemokraterna har ju presenterat en lösning med inlösen som ska finansieras med ungefär en kvarts miljard.

Det är svårt att förstå Tidöregeringens syn på det här vapnet. Är det farligt eller inte? Kan man lita på jägarna eller inte? Ena stunden säger man att man gör det. Andra stunden säger man att jägarna inte ska kunna få fler vapen. Beror det på att man har kommit fram till att 7 000 exemplar av AR15 är en rimlig mängd för vårt land? Det är svårt att förstå det inkonsekventa i dessa beslut.

Herr talman! Jag är beredd att hålla med. Det här är en komplicerad historia där man kanske gick fram lite för snabbt i början och blev tvungen att backa. Då blir det komplicerat att förstå de principiella resonemangen.

Jag tror egentligen inte att någon tycker att det här vapnet i sig är farligt, utan det finns andra skäl till att man inte anser att det är lämpligt för jakt.

Personligen tycker jag att det absolut kan vara lämpligt för jakt. Det är upp till var och en att själv välja vad man tycker är lämpligt för jakt. Jag tycker inte att vi ska förbjuda vapen för jakt på grund av utseendet. Utseendet har nämligen presenterats som ett av skälen till att inte längre bevilja tillstånd för detta vapen för jakt.

Jag förstår Centerpartiets invändningar. Jag tycker att det finns principiella problem i hela den här historien. Jag var också en av de ledamöter som uttryckte kritik ganska tidigt. Som riksdagsledamot har jag dock ett ansvar att hantera frågan utifrån de förutsättningar som finns.

Frågan ligger ytterst hos regeringen och, just nu, Regeringskansliet. Det kommer att komma en proposition med mer detaljerade inriktningar för just denna fråga att debattera närmare.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till en av tre reservationer från Socialdemokraterna. Det är reservation 2, som vi har tillsammans med MP och V, om skjutvapens lämplighet för jakt.

Som tidigare talare har berört är en proposition på väg till riksdagens bord. Vi kommer naturligtvis att föranledas att göra ett förarbete och ha en ganska omfattande debatt om den. Det ska bli spännande att se hur detta utvecklar sig. En del av de frågorna berör även det som tas upp här i dag.

Våldet med skjutvapen är ingen abstrakt fråga, herr talman. Det är inte enbart en teoretisk diskussion om paragrafer och föreskrifter, utan det handlar i grund och botten om en verklighet som kostar människoliv i alltför stor omfattning.

Detta handlar om både legala och illegala vapen. Det är ett otroligt litet, om ens något, spill från den legala sidan av Vapensverige till de kriminella miljöerna.

I grund och botten är vapen en konstruktion för att avsluta liv, och med detta följer ett stort ansvar. Det handlar om vapnens konstruktion – de är gjorda för att förstöra vävnader och avsluta liv. Det behöver vi tänka på när vi pratar om vapen.

Vapen är också ett våldsmedel. Det finns åtskilliga exempel på att vanliga, legala jakt-och skjutvapen använts för våld i en nära relation och bidragit till att människor hotats eller känt sig otrygga i sitt eget hem.

Vi pratar väldigt sällan om det i den här kammaren, men vapen används också i samband med att människor väljer att avsluta sitt eget liv. Det är många gånger legala vapen som används. Det skulle naturligtvis också ha kunnat göras på ett annat sätt, det är inte det som är problemet i sig, men legala vapen används för att på olika sätt avsluta liv.

Massmordet i Örebro förra året var en händelse som på ett dramatiskt sätt förändrade förutsättningarna för synen på vilka som ska hantera de legala halvautomatiska vapnen, och hur.

Regeringen var åtminstone initialt väldigt kraftfull och deklarerade väldigt tydligt att den här typen av vapen i grunden inte hör hemma i våra jaktmarker. Dessa vapen tillhör de organisationer i vårt samhälle som har ett våldsmonopol – i det här fallet militär och polis. I grunden ska halvautomatiska militärliknande vapen inte finnas ute i våra skogar och jaktmiljöer.

Man kan jämföra detta med regelverken kring en annan företeelse. Jag vet att förste vice talmannen är väldigt intresserad av bilar av ett visst märke, som vi inte ska nämna här i kammaren. Bilen som företeelse är rigoröst reglerad. Vi tvingar kommande användare att gå omfattande utbildningar och tester innan man får tillåtelse att köra bil på vägarna. Vi kontrollerar våra bilar regelbundet så att de ska vara säkra för både förare och andra. Vi har en omfattande apparat för att se till att människor som kanske inte borde ha körkort också blir av med det i samband med läkares anmälningsplikt och annat.

Detta har vi för att bilen i fel sammanhang kan avsluta liv, skada människor och vara farlig. Det ser vi som helt självklart – och det ska också vara självklart när det gäller vapen, som går att översätta och jämföra på alla möjliga andra sätt. De är nyttoföremål som vi har och som tjänar oss väl i många sammanhang. De ska också hanteras med den här typen av varsamhet.

Det gläder mig att vi ofta har haft en politisk enighet i den här kammaren om just vapenfrågorna. Jag upplever att det sakta men säkert har gått från att vara en ganska polariserad debatt till att vi har kunnat enas, ha en bra dialog och hitta fram – inte minst givet det hårda tryck som den fruktansvärda gängkriminaliteten och skjutningarna har inneburit.

Precis som Adam Marttinen sa kan vi nu också se resultaten av de beslut vi under tio års tid har tagit här när det gäller flerdubblade straff för olaga vapeninnehav. Vi har nu en helt annan syn på om man blir tagen med ett olagligt handeldvapen, till exempel.

Den tidigare situationen var fullständigt stollig, för att prata ren svenska. En person kunde bli tagen med ett illegalt vapen på förmiddagen och sedan vara ute igen som en fri man eller kvinna på eftermiddagen eller kvällen. Det var ju en helt orimlig situation, och den har vi äntligen rättat till.

Jag kan också säga lite om anledningen till att vi har valt att titta på just halvautomatiska vapen. Alla vet ju nu att det inte var ett AR15 som användes vid Risbergska, utan det var en annan typ av halvautomatiskt vapen.

Med detta sagt handlar våra diskussioner egentligen om tre saker. Det handlar om etik, det handlar om säkerhet och det handlar om signalvärdet, herr talman. Jag har redan berört signalvärdet. Vi vill inte ha en sådan vapenkultur som vi ser på andra sidan Atlanten i Amerika – jag höll på att säga i vårt grannland. Där har man en närmast religiös relation till sina vapen.

Vapen är nyttoföremål. Vi socialdemokrater har alltid värnat jaktens betydelse och människor på landsbygdens otroligt viktiga roll för att se till att viltvården fungerar. Vi har också respekt för de människor som har detta som intresse och stora rekreation i livet, nämligen att vara ute i skog och mark och jaga. Det är en sund vapenrelation. Att ha vapen för att man tycker att det är fräckt och coolt och ser skräckinjagande ut är en osund vapenkultur. Den typen av kultur hör inte hemma i Sverige. Det är detta jag menar när det gäller signalvärdet.

Jag vill återigen säga att de människor som gör stora insatser för viltvården i vårt land är hjältar på alla möjliga sätt. Vi ska absolut inte försöka krångla till det i onödan för de här personerna. Vi har en land–stad-konflikt som vi ofta pratar om som handlar om att samhället drar sig tillbaka, och vi ser att man stänger olika serviceinrättningar och annat. Frågan om vapnens betydelse kan också få en sådan roll om man hanterar den dåligt. Det här är människor som gör en stor insats för att se till att hålla balans i våra zoologiska system.

Herr talman! Vi ser fram emot den debatt som kommer lite längre fram. Om några veckor påbörjar vi arbetet med den nya propositionen om en ny vapenlag. Därmed avslutar jag mitt inledningsanförande.

(Applåder)

Herr talman! Jag har en fråga till ledamoten Löberg med anledning av att Socialdemokraterna har aviserat att de ställer sig bakom ett förbud av det halvautomatiska vapnet AR15.

När det är fråga om dödligt våld, mord och skjutningar är det alltid lite känsligt att samtidigt prata om pengar, men det går inte att förneka att inlösen av de ungefär 7 000 AR15-vapen som finns i landet skulle innebära en stor kostnad. Det handlar om att lösa in ett vapen som bevisligen inte används av de gängkriminella, som inte används vid kriminalitet och som inte heller användes i den fruktansvärda masskjutningen förra året.

Preliminära siffror uppskattar kostnaden för inlösen till över 200 miljoner kronor. Det är förvisso frivilligt, men det behöver budgeteras.

Min fråga är: Anser ledamoten att detta är en effektiv användning av skattepengar och av polisens tid och engagemang för att förebygga och motverka den grova organiserade brottslighet vi har i Sverige i dag? Är detta rätt väg att gå, eller skulle de 250 miljoner kronorna kunna användas på något mer effektivt sätt för att förebygga och förhindra brott?

Herr talman! Ledamoten beskriver en intressekonflikt som finns mellan ekonomi visavi att rätta till ett beslut som kanske inte blev bra från början.

En del beslut som vi fattar, eller som vi helt enkelt missar förutsättningarna för – i det här fallet var det Naturvårdsverket som gjorde olika typer av förändringar som öppnade upp för detta – kostar naturligtvis. Felaktiga beslut kostar. Vi fattar tyvärr många sådana beslut varje år i den här kammaren. Det är beslut som vi får ändra och justera och där det finns stora – ofta gigantiska – kostnader kopplat till det.

När det gäller AR-vapnen vill jag säga att de inte har använts i Sverige i de här kriminella sammanhangen. När man gör en internationell utblick ser man dock att de är de vanligaste vapnen i skolskjutningarna i USA. AR15 är ett absolut överrepresenterat vapen när det gäller de fruktansvärda skolskjutningar där barn i skolorna i USA mister livet. Det finns även andra exempel, som händelserna i Nya Zeeland och annat, där den här typen av vapen har använts.

Internationellt sett är det här vapnet inte väl sett av polisiära myndigheter, inte minst. Det förklarar varför vår polis och våra rättsvårdande myndigheter är väldigt tydliga med att de helst inte vill ha den här typen av vapen ute i samhället. Även om det bara är 7 000 vapen måste de bort förr eller senare.

Risken att polisen möter vapnet vid exempelvis en skolskjutning gör att man hamnar i ett eldunderläge som är väldigt allvarligt för de poliser som är först på plats och enligt rutinerna måste ingripa och intervenera. Därför är man väldigt orolig för att de här vapnen ska finnas ute över huvud taget. I det fallet pratar vi om de internationella utblickar som visar att AR-vapen är olämpliga.

Herr talman! Det här är en intressekonflikt. Ledamoten säger att det här är ett problem och hänvisar till internationella perspektiv, men i Sverige är detta ju inte ett problem, för vi har en annan ordning. Vi har de svenska jägarna.

Vi behöver ha respekt för de här vapnen och de negativa aspekter som skulle finnas vid ett användande. Men vi måste också ha respekt för att vi har en stark tradition av jakt och skytte i vårt land.

Vi är ett vapentätt land. Men antalet skjutningar i gängmiljöer, som har ökat drastiskt de senaste åren även om vi ser en viss förbättring, kan inte sättas i samband med de legala, licenspliktiga vapen som finns i många svenska hem. Det är dem vi pratar om.

Det krävs licens för AR15. I decennier har det i svenska hem funnits halvautomatiska vapen. De har inte använts vid gängskjutningar och andra skjutningar. Jag frågade själv rikspolischefen på gårdagens sammanträde i justitieutskottet om legala vapen använts i sådana sammanhang, och det har de inte. Gängen använder sig av illegala vapen.

Jag instämmer dock i det ledamoten tog upp vad gäller licenser. Det är viktigt. Men att förbjuda ett vapen som finns i många svenska hem och inte används felaktigt och att lägga närmare en kvarts miljard på att lösa in dem när de flesta anser att de inte är ett problem anser vi i nuläget inte är rätt sätt att använda pengar i det brottsförebyggande arbetet. Anser Socialdemokraterna det?

Herr talman! Detta grundar sig delvis i respekt för de människor som har köpt AR15-vapen. De har naturligtvis köpt dem i god tro. De har tänkt att regelverket ska fortsätta se ut som det gör när de bestämt sig för att köpa detta vapen. Om vi nu ändrar reglerna, vilket jag hoppas, eftersom de här vapnen inte hör hemma bland allmänheten, måste samhället naturligtvis ta kostnaden. För mig är det självklart att dessa personer ska gå skadeslösa.

Det har diskuterats om man ska göra en värdering och om marknadsvärdet ska vara vägledande vid inlösen. Det tycker jag är helt självklart om det blir ett förbud, även när det gäller tillbehör till vapnen, som man eventuellt köpt. För mig är det en självklarhet om vi har fattat fel beslut.

Det handlar också om respekt för följderna av retroaktiv lagstiftning. Ny lagstiftning innebär visserligen ofta att man måste anpassa sig efter att ha haft andra förutsättningar när man till exempel införskaffade ett föremål eller gjorde saker.

Vad gäller frågan om halvautomatiska vapen använts eller inte har de ändå förekommit i jaktmiljöer under lång tid. Jag ska också säga att det var ett sådant vapen som användes vid Risbergska. Det är en faktaupplysning i sammanhanget. Det var jättehemskt. Det är därför vi behöver ha ett brett perspektiv på frågan om militärliknande halvautomatiska vapen. Men det är korrekt att AR15 som specifik vapentyp eller kommersiell beteckning än så länge inte har använts i svenska sammanhang. Det är viktigt att säga. Men internationellt sett är det ett vapen i vanrykte.

Det är som sagt inte roligt för en vanlig bärplockare att möta en kamouflageklädd ung kille med ett AR15-vapen ute i skogen. Jag har fått höra flera berättelser och vittnesmål om att det gör att man känner sig väldigt otrygg.

Herr talman! I dag behandlar vi ett motionsbetänkande från den allmänna motionstiden. Där finns 31 yrkanden. Justitieutskottet avstyrker samtliga yrkanden då det redan pågår arbete med att se över vapenlagstiftningen. Man kommer att genomföra några av riksdagens tidigare tillkännagivanden. Det som genomförts hittills är att man har implementerat EU:s vapendirektiv.

Tidöpartierna och Centerpartiet har under lång tid samarbetat för att underlätta för landets jägare, skyttar och samlare. Det har resulterat i cirka 30 gemensamma tillkännagivanden, som det fattats beslut om här i riksdagen. Det finns alltså ett mycket brett stöd för att underlätta för landets lagliga vapenägare. Tyvärr har både Socialdemokraterna och Miljöpartiet motarbetat alla dessa förslag och tillkännagivanden. Det syns även i betänkandet att Socialdemokraterna och vänsterpartierna fortfarande vill försvåra ytterligare för landets vapenägare.

Herr talman! Vad har då hänt med alla dessa tidigare tillkännagivanden och med den utredning och den nya vapenlagstiftning som vi hänvisar till i betänkandet? Jo, en utredare fick i uppdrag att ta fram förslag på hur tillkännagivandena skulle genomföras. Till sin hjälp hade han en referensgrupp med en ledamot från varje parti.

Tidöpartiernas politiker, inklusive Centerns representant i referensgruppen, var eniga om hur ny lagstiftning borde utformas enligt tillkännagivandena. Utredaren noterade detta och fick alltså vid dessa möten både muntlig och skriftlig information om vad Tidöpartierna och Centerpartiet ansåg. Något missförstånd kunde inte komma i fråga.

Herr talman! Utredaren var fullt medveten om vad en stor majoritet här i riksdagen förväntade sig av utredningen. Ändå lämnades många av punkterna outredda. I stället utreddes andra förslag. Det föreslogs att AR15 skulle förbjudas, trots att det inte fanns med i utredningsdirektivet och att referensgruppen sagt att man inte ställde sig bakom detta. Det fanns nämligen inget uppdrag att förbjuda redan godkända jaktvapen.

Utredaren redovisade inte heller hur förslaget angående AR15 skulle lösas rent praktiskt eller tekniskt. En anledning till att det finns faktafel i utredningen var självklart att utredaren, som han själv erkände, inte hade särskilt stor vapenkunskap.

Herr talman! Jag är rätt övertygad om att utredningar som gäller vapen behöver göras av personer med kunskap om både juridik och vapen om det ska bli riktigt bra. Om man haft bättre vapenkunskap och lyssnat mer på referensgrupperna hade den här vapenutredningen blivit bättre. AR15 är ett vapen som används till både jakt och skytte i stora delar av Europa. Som exempel kan jag säga att i Finland får de som har ett AR15-vapen för skytte också jaga med det.

Detta vapen uppskattas av många funktionsnedsatta då det kan anpassas bättre än andra så att de kan fortsätta jaga och träna skytte, vilket självklart är mycket bra.

Av utredningen kan man tydligt utläsa att polisens önskemål och förslag har värderats högt trots tydliga direktiv och trots riksdagens beslut och tillkännagivande om att underlätta för landets lagliga vapenägare. Det är självklart anmärkningsvärt.

Herr talman! Denna utredning, som skulle ge svar på riksdagens alla tillkännagivanden angående vapen har nu använts för att skriva ny lagstiftning. Det är den vi väntar på. Det är den vi hänvisar till. Departementet har gjort ett omfattande arbete med att ta fram en lagrådsremiss. Därefter ska det skrivas en proposition, och det arbetet pågår.

Herr talman! Polisen ska jaga gängkriminella och andra brottslingar. Det blir fel när man blandar ihop landets lagliga vapenägare med landets grova brottslingar. Sveriges jägare, skyttar och samlare gör dagligen goda gärningar inom både viltvård och skyttetävlingar, och de vårdar och bevarar även vårt kulturarv inom vapen.

Herr talman! Jag måste återigen påminna om att Sverige sammantaget har bland de absolut hårdaste kraven i Europa för att man ska få skaffa och använda vapen. Det ställs krav på kunskap, provresultat, förvaring och lämplighet. Dessutom kontrolleras Sveriges vapenägare dagligen via misstanke- och belastningsregistret. Den som gör något fel och samtidigt är vapenägare förlorar sina vapen.

Jag vill korrigera Socialdemokraternas ledamot som sa att vi har sådan oerhörd kontroll på bilarna här i landet. De ska besiktigas varje eller vartannat år. Veteranbilar besiktigas inte alls efter 50 år. Men kontrollen av vapenägare i Sverige är faktiskt ännu hårdare. De kontrolleras dagligen via brottsregistret. Det är en helt annan kontroll än vad man har när det gäller bilar här i Sverige. Det argumentet kanske inte var det bästa från den socialdemokratiska ledamoten.

Herr talman! När polisen och en otydlig lagstiftning försvårade för landets lagliga vapenägare tog vi politiker fram dessa 30 tillkännagivanden för att underlätta för dem. Kunskapen hos Polismyndigheten när det gäller lagliga vapen har vid flera tillfällen synats, och den måste bli bättre. Men det är inte konstigt att den brister när Polismyndigheten inte ens ställer kravet att den som ska anställas för att jobba med vapenfrågor har vapenkunskap. Det borde självklart vara ett grundkrav.

Att vapenfrågorna under lång tid inte heller har varit en prioriterad fråga för polisen är också tydligt. Polisen har fullt upp med att bekämpa den grova brottsligheten och dessutom alla våra vardagsbrott här i Sverige.

Herr talman! Skjutbanor som inte hinner besiktigas och godkännas av polisen i tid står i dag utan verksamhet, samtidigt som vi har ett krig i vårt närområde. Detta är självklart inte acceptabelt.

Som jämförelse kan jag berätta att man i Finland nu bygger 300 nya skjutbanor och subventionerar jägare och skyttar som byter ut sina äldre vapen mot modernare vapen. Finland har varit i krig och vet att jägare och skyttar är en stor tillgång om Ryssland kommer. Här har Sverige mycket kvar att lära.

Herr talman! Vi vet att polisen är överbelastad med arbete, och vi måste få ned brottsligheten i landet. Därför utreder vi också möjligheten att avlasta polisen uppgifter med bland annat vapenlicenser och tillsyn av skjutbanor. Detta bereds på departementet. Vi har sedan tidigare tre tillkännagivanden om att flytta denna verksamhet till en ny viltmyndighet.

Herr talman! Det betänkande vi debatterar i dag handlar bland annat om att Socialdemokraterna sedan lång tid tillbaka vill förbjuda vissa vapentyper helt. Det gäller halvautomatiska vapen. Det skulle innebära att cirka 100 000 av landets jägare skulle behöva återlämna sina vapen.

Det är ett jaktvapen som vi har haft i Sverige i över 40 års tid, och det har fungerat bra. Det gäller inte minst för våra funktionshindrade, som har det lättare att kunna både jaga och att ägna sig åt skytte.

Vi har en skytterörelse i Sverige som använder AR-15 och andra halvautomatiska vapen. Men när just jägare har detta vapen blir de så oerhört mycket farligare i Socialdemokraternas värld, vilket är lite förbluffande.

Varför ser Socialdemokraterna landets jägare som farliga, medan man blundar för att gängkriminaliteten har fått växa under deras åtta år vid makten? Dessutom lämnade man efter sig en psykiatrivård som inte fungerar och där en mängd människor står i kö för att få vård. S lösning på brottsligheten är tydligen att i stället fortsätta att jaga landets jägare och skyttar.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på alla reservationerna. Polisen ska jaga brottslingar och inte landets lagliga jägare, skyttar och samlare.

För att polisen lättare ska kunna hinna med sina uppgifter och den grova brottsligheten måste vi hjälpa till att flytta bort uppgifter som en annan myndighet kan utföra i stället från polisen.

Jag vill också passa på att tacka Tidöpartierna och Centerpartiet för ett mycket gott samarbete i dessa vapenfrågor.

Herr talman! Här fick vi se en ledamot i högform av gammalt klassiskt snitt. Jag har debatterat vapenfrågorna med Sten många gånger. I dag begärde jag replik i första hand för att jag reagerade ganska kraftigt mot beskrivningen av hur utredningsarbetet, där både jag och Sten var med, har fungerat.

Jag tycker inte att det lämpar sig att från talarstolen i riksdagen kommentera enskilda tjänstepersoners och utredares kvaliteter, lämplighet och kunskap om olika saker och ting. Det är olämpligt. Det borde man inte hålla på med.

Dessutom har enmansutredningen i det här fallet direktiv att följa. I det här fallet var det den moderata justitieministern Gunnar Strömmer som skrev tilläggsdirektiv till bland annat den utredningen.

Det är konstitutionellt. Utredaren ska agera utifrån skrivna direktiv och dra sina självständiga slutsatser. Det är grunden i det svenska utredningsförfarandet och har alltid varit det.

Jag hoppas verkligen att vi inte vill ha någon annan tingens ordning än att vi ska ha självständiga utredare med integritet. Små handskrivna lappar från några som sitter i referensgrupp, eller synpunkter där man känner av någon slags majoritet i en referensgrupp, fungerar inte i en enmansutredning.

Då får man jobba på ett annat sätt. Det kan man till exempel göra genom en parlamentarisk utredning. Om man utser en sådan har vi en annan tingens ordning. Vi ska i vårt samhälle ha respekt för enmansutredarnas integritet.

Sedan finns det oerhört mycket att säga om AR15 och vapenfrågorna per se. Det jag vill att vi ska ha en liten dialog om, Sten, är synen på hur man ska behandla utredarna och hur vi pratar om tjänstepersoner.

Herr talman! Det är relativt enkelt. Det var väldigt tydliga direktiv från Justitiedepartementet. Det var dessutom väldigt tydliga direktiv om att det skulle ingå en referensgrupp som skulle vara med i detta arbete.

Det finns en anledning till att direktiven var tydliga när vi skulle lösa tillkännagivandena. Det skulle underlätta för landets jägare, skyttar och samlare. Det var vad vi framförde. Det var inte det vi fick på bordet.

Vi har fått en rad förslag som faktiskt går åt andra hållet. Det har inte efterfrågats vare sig i direktiv eller av en majoritet i referensgruppen.

Sätter man sig och gör en utredning bör man läsa direktiven i fråga. Du får gärna hänvisa till var någonstans i direktiven det stod att det fanns ett uppdrag att förbjuda dåvarande lagliga jaktvapen. Var någonstans stod det i direktivet?

Herr talman! Först och främst vet både ledamoten Sten Bergheden och jag att det föreslogs en hel del förändringar som gjorde vardagslivet lättare för legala jägare och skyttar. Jag vill säga att utredningen i allra högsta grad genomförde det som det förväntades av den i direktiven.

Det var till exempel förändringar när det gällde vapengarderob men även när det gäller att hantera en del surdegar som man hade. Det gällde till exempel samlare av äldre vapen som kanske hamnade i kläm på olika sätt.

Vi löste ett en del sådana saker som gällde transportfrågor och annat där vi gemensamt såg att det fanns en brist och att det fanns sätt att göra saker och ting bättre. Jag upplevde att utredningen leddes av personer som var väldigt lyhörda för att hitta sätt att förenkla för legala jägare och skyttar.

Det ligger snart förslag på riksdagens bord. Mycket av det som kommer i propositionen, utgår jag från, har beretts i enmansutredningen. Alltigenom dåligt var det väl inte, kan man tycka.

Herr talman! Tack för inlägget, Petter Löberg! Nej, allt var inte dåligt. Det kan jag lugnt hålla med om. Det fanns en hel del som var bra i den delen. Men det var också en rad grejor där vi nu får sitta och diskutera hur man löser de frågorna.

I direktivet stod att vi skulle dela upp det i vapenlagstiftningen. Vi skulle underlätta för dem som bytte vapen över disk. Vi skulle också titta över om mynningsladdare från 1890 skulle vara licensfria eller inte. Det fanns tillkännagivanden om detta.

Du kan läsa i utredningen och se om du ser någonting av detta. De bitarna har man hoppat över i utredningen, och man har i stället utrett saker som man inte hade direktiv till. Jag tycker att det förtjänar kritik.

Det här är en så pass viktig fråga. Det finns en stor majoritet i Sveriges riksdag, över 60 procent, som anser att vi ska förbättra och underlätta för landets jägare och skyttar utifrån de förutsättningar som finns.

Då behöver man lägga fram förslag som fullt ut går i riktningen mot att underlätta. Annars avstår man i så fall att skriva i den delen om man inte klarar av att underlätta det hela.

Herr talman! Tack, Sten Bergheden, för anförandet! Det är alltid spännande att lyssna på dig.

Jag tryckte också på replikknappen när ledamoten pratade om Vapenutredningen. Jag satt själv i referensgruppen mot slutet, och jag tycker kanske inte att man ska uttrycka sig så här om dem som jobbar i eller med en utredning. Men om vi ändå ska gå in på vad vissa ledamöter i en expertgrupp och annat gör kan jag säga att jag är förvånad över att ledamoten själv inte lyssnade på expertmyndigheter och andra.

Det är tunga remissinstanser, bland andra polisen, som tycker att vissa vapen och annat ska förbjudas. Det handlar ofta om att polisen behöver fler verktyg och att det är det vi ska lyssna på. Vi ska lyssna på expertisen, säger man från regeringen. Men just här vet tydligen ledamoten och andra bättre än dem som jobbar med detta varje dag.

Min fråga var egentligen en annan, eftersom det redan har pratats om det andra här. När jag lyssnar på ledamoten Sten Bergheden låter det som att han inte vill förbjuda halvautomatiska vapen med militärt utseende. Ändå avslås reservationerna i betänkandet just med anledning av att det finns ett pågående arbete med detta. Vi hade samma replikskifte förra året, då regeringen sa att den skulle återkomma. Man hade kommit överens med samarbetspartierna om att förbjuda AR-15. Vapnen skulle också lösas in, men i den delen har regeringen nu ändrat sig.

Hur ser det egentligen ut? Vill Moderaterna verkligen genomföra detta?

Herr talman! Tack, Emma Nohrén, för frågorna!

Låt mig börja med att säga att jag accepterar Tidöpartiernas förslag till beslut. Däremot delar jag själv inte uppfattningen när det gäller beskrivningen av AR-15. Jag vet inte hur många mejl jag fick under den period då vi diskuterade förslaget att förbjuda AR-15. Det var mejl från tjejer, kvinnor och andra människor som ville ha ett vapen som bättre kunde anpassas till både träning och jakt. Det var också mejl från funktionsnedsatta, som kan ställa om hela vapnet och använda det till jakt och skytte. Detta visar hur viktigt det är att kunna anpassa ett vapen till den individ som äger det, och där fyller AR-15 en stor funktion.

Dessutom tycker jag inte att det är utseendet som ska avgöra vilka vapen vi jagar med, utan det är upp till varje jägare att avgöra.

Är nästa steg från Miljöpartiet och Socialdemokraterna att gå in och förbjuda AR-15, som vi har haft i 40 år, även för alla skyttar som är verksamma i Sverige? De har ju också dessa vapen, ibland flera stycken, när de tävlar i olika grenar.

Är vapnet så farligt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger? Är utseendet så extremt? Tänker man ta steget att gå vidare med att förbjuda även skyttevapnen? Är det enligt Socialdemokraterna och Miljöpartiet okej att skyttar har dessa vapen, medan jägarna absolut inte klarar av att hantera dem? Där tycker jag att hela argumentationen brister.

I sak kan jag dock acceptera detta, och jag tycker att det är bra att regeringen har backat så att vi inte återkallar vapen som redan är utlämnade. Men vi måste föra diskussionen framåt. Vapenutvecklingen går hela tiden vidare, och vapnen får allt bättre funktion. Detta måste vi hantera, och vi kan inte stoppa utvecklingen. Alla våra gamla jaktvapen kom en gång i tiden från militära vapen.

Herr talman! Som ledamoten vet är jag själv jägare och vapenägare, och jag vet att det inte alltid är lätt att använda de största vapnen. Jag har själv en Tikka 6,5, som passar mig bra.

Det problem vi ser med AR-15 är att när det används i jaktsammanhang sker det ute bland allmänheten. De här vapnen har ett signalvärde. Vi är inte ute efter att förbjuda vapnet för sportskyttar och andra, som befinner sig på banor under kontrollerade former och i ett sammanhang. Men när man är ute med sin hund eller plockar svamp i skogen och möter en person med ett sådant här vapen ger det en annan signal än ett jaktvapen av traditionell typ. Det är vår kritik, och jag tycker att känslan av trygghet och vad samhället accepterar är överordnat den enskilda personens möjlighet att använda vilket vapen man vill. Det finns också goda alternativ.

Om jag förstår ledamoten rätt accepterar han överenskommelsen men vill själv inte att det ska vara så här. Betyder det att man i framtiden kommer att arbeta för att se till att AR-15 återigen blir tillgängligt för jakt? Eller är frågan avslutad här?

Herr talman! Tack, Emma Nohrén, för frågan!

Vad som händer i framtiden får kommande ledamöter och regeringar titta vidare på. Nu är vi där vi är nu, och det är därifrån vi tar den här vapenlagstiftningen.

Jag vill bemöta Emma Nohrén när hon säger att alla expertmyndigheter talade om detta. Läs då vad remissinstanserna Naturvårdsverket och Försvarsmakten skrev i sina svar! De är inte alls så positiva som polisen i detta läge, och det är viktigt.

Jag tycker att detta vapen har blivit föremål för en extremt stor diskussion, för vi har ju en mängd vapen som är nära angränsande och liknar AR-15. Vi kan inte gå en egen väg här i Sverige. Vi har inga problem med vare sig jakt, skytte- eller samlarvapen i Sverige. Dessa vapen används över hela Europa till både skytte och jakt. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att just jägarna i Sverige skulle vara så extremt farliga att de inte kan hantera detta vapen medan jägarna i resten av Europa kan göra det.

Nu har man som sagt ändå gjort denna överenskommelse, och den får gälla. Nästa steg är att titta vidare på hur vi löser Vapenutredningen på ett bra sätt så att vi får positiva effekter som kan underlätta. Tidöpartierna och Centerpartiet står bakom många av våra tillkännagivanden, och till och med Vänstern har varit med på vissa frågor och stöttat upp när det gäller att underlätta för landets jägare och skyttar. Det är egentligen bara Miljöpartiet och Socialdemokraterna som har ställt sig på en egen front och tyckt att vi ska klämma åt jägarna lite hårdare.

Delar Emma Nohrén Socialdemokraternas uppfattning att vi ska förbjuda alla halvautomatiska vapen för jakt? Det är en retorisk fråga, men du får ta den nästa gång.

Herr talman! Vänsterpartiet står bakom de reservationer som vi har markerat i utredningen, men jag yrkar bifall endast till reservationen om vapenamnesti, nämligen reservation 4.

De övriga reservationerna, om lämplighetsprövning för vapenlicens och vapens lämplighet för jakt, omfattas av den stundande propositionen, vilket tydligt har framgått här. De kommer därför att kunna debatteras när propositionen behandlas.

Jag vill nämna att lämplighetsprövningen borde omfatta mer än registerkontroller, som har nämnts tidigare. Förhoppningsvis blir det också en starkare tillsyn av dem som har psykiska problem. Men detta får vi alltså återkomma till.

Vänsterpartiet har sedan länge drivit frågan om vapenamnesti. Reservationen bygger på ett yrkande från allmänna motionstiden och syftar till återkommande vapenamnesti och amnesti för att lämna in sprängmedel.

Tidöpartiernas motiv för att inte bifalla detta är svårbegripligt, i varje fall för mig. Varför tar man inte varje chans att begränsa det – vad jag tror att vi alla uppfattar det som – förfärliga våldet med skjutningar och sprängningar? Ska det i Tidöpartiernas Sverige bara vara strängare straff som ska gälla? Eller ska man också kunna vidta förebyggande och enkla åtgärder mot gängen men även när det gäller risker för övrigt våld?

Den föreslagna amnestin skulle ju kunna hindra också andra våldshandlingar. Jag vill gärna relatera till vad Petter Löberg just framförde från talarstolen. Det förekommer att legala vapen används både för självmord och för våld mot andra, inklusive mäns våld mot kvinnor och barn. I samband med amnestierna 2018 skrev också Polismyndigheten på sin hemsida att detta kunde rädda liv.

Genom återkommande amnestier för illegala vapen och illegal ammunition är det möjligt att minska antalet vapen i samhället. Det är i rådande läge av stor vikt att skjutvapen som cirkulerar i gängkriminella kretsar eller kan åtkommas via dessa kan tas om hand, vilket en vapenamnesti kan bidra till.

Det handlar om en åtgärd med viss brottsförebyggande effekt, som en åtgärd bland flera. Jag vill tro att vi är ense om att det alltid är angeläget både att minska antalet illegala vapen i samhället och att minska våldet. Den brottsförebyggande effekten är begränsad, men jag menar att vi ska ta till vara också den.

En amnesti innebär, som många kanske redan förstår, att vem som helst anonymt kan lämna in skjutvapen och ammunition liksom sprängämnen till polisen. Man slipper då rättsliga påföljder även om innehavet varit illegalt. Eftersom sprängämnen inte omfattas av vapenlagen krävs särskilda amnestiregler för explosiva varor.

Skulle då detta ha effekt? Ja, jag hävdar det. Under den senaste vapenamnestin 2018 fick polisen in 12 000 vapen. De lämnades främst in i storstadsregionerna, och enstaka vapen kunde kopplas till den kriminella miljön. Man fick också in nästan 30 000 kilo ammunition.

Det förekom även amnestier innan dess. Den 2018 var den fjärde. Under den första, 1993, fick man in 17 000 vapen. Under den andra, 2007, fick man in 13 000 vapen. Under den tredje, 2013, blev siffran 15 000 vapen.

Summerar vi detta har man alltså hittills fått in 57 000 vapen. Summerar vi ammunitionen handlar det om 96 ton ammunition.

De explosiva varorna har bara varit föremål för amnesti en gång, hösten 2018. Det rörde sig inte om några oerhörda mängder, och man kunde inte heller se någon koppling till just kriminella gäng. Också här tror jag dock att vi har en effekt. Även om skjutningarna i och för sig har minskat har ju sprängningarna ökat, och vi är inte färdiga med vare sig det gängkriminella våldet eller våldet i övrigt i samhället, om vi så pratar om skolskjutningar eller om våld i nära relationer.

Är det då någon av er som nu lyssnar som skulle ha glädje av detta? Angår det er över huvud taget? Jag vill mena att detta med att öka tryggheten generellt angår oss alla. Men det kan också vara så att man själv stöter på ett illegalt vapen. Man kanske har ärvt det eller köpt ett hus och hittat någonting i skrymslen som man inte hade kontroll på tidigare. Då kan man också lämna in sådana vapen eller sådan ammunition till polisen. Man behöver inte förklara någonting, och polisen har inte rätt att ställa frågor.

Jag anser mot denna bakgrund att regeringen bör ta initiativ till nya vapenamnestier för att få människor att lämna in illegala vapen, illegal ammunition och illegala explosiva varor. Jag yrkar bifall till reservation 4.

(Applåder)

Herr talman! Amnesti låter behjärtansvärt – här kommer det in massor av vapen och försvinner bort från den kriminella världen. Nu är det ju inte riktigt så. Grejen är att polisen får in en massa vapen som inte alls har med den kriminella världen att göra. Det handlar om gamla mynningsladdare från 1800-talet, leksakspistoler och en mängd annat.

Som Gudrun Nordborg själv sa är det enstaka vapen som kan hänvisas till den kriminella världen. Samtidigt får man ta hand om kanske 20 000 eller 30 000 andra vapen.

Om jag ska ha något kreativt förslag i detta kan jag undra: Varför ska man lägga upp dessa amnestier som att det bara är just nu du kan lämna in vapen? Varför kan vi inte i stället göra så att polisen kan ta emot vapnen när som helst så att vi blir av med dem?

Faktum är att den här änkan som hittar ett vapen på ladugårdsrännet, i stallet eller någon annanstans, ett vapen som stått där i 50 år sedan maken dött, har gjort sig skyldig till ett brott genom att ha haft ett olagligt vapen hemma hos sig under den tiden. Varför ska hon behöva göra det när hon kunde ha fått lämna in det direkt om ordningen varit en annan?

Amnesti med de tidsbegränsningar som Vänstern föreslår låter fint och godhjärtat, men det skulle kunna gå att ordna på ett bättre sätt att få in dessa vapen till polisen. Samtidigt kunde vi med information se till att vi slapp få in alla dessa leksakspistoler.

Herr talman! Jag tackar för frågorna.

Jag tycker att det blir lite fel att i detta sammanhang fokusera enbart på de kriminella gängens våld. Som ledamoten själv ger exempel på kan detta gälla vem som helst – jag tog också upp det i mitt anförande – som kanske ”hittar” något man inte har rätt att inneha.

Där menar jag att detta med amnestier är en väldigt värdefull tanke. Jag menar också att de amnestier vi haft som tillfälliga åtgärder har varit något som blivit uppmärksammat och diskuterat.

Sedan skulle jag absolut inte ha något emot att den här verksamheten blev kontinuerlig. Jag tror inte heller att polisen har stora bekymmer med att det kommer någon leksakspistol i sammanhanget. Meningen är dock att vi ska få bort sådana föremål – så skulle jag kunna uttrycka det – som liknar vapen och kan användas för att skrämma eller vara destruktiv och aggressiv.

Jag ser gärna en fortsättning på detta. Hittills har dock regeringen ibland sagt att man skulle kunna ha detta med en viss puls på fem sex år. Därför tycker jag absolut att det vore tid att ta tag i frågan om amnesti på allvar igen, för det var länge sedan nu.

Herr talman! Jag tackar Gudrun Nordborg för inlägget.

Av de vapen som kommer in till polisen går alltihop till skrot. En aspekt som tas upp när jag är ute och pratar med vapensamlare och andra runt om i landet är att det kan komma in vapen från exempelvis den här änkan som har ett högt samlarvärde som hon inte hade en aning om. I dag går dessa vapen till skrot. Det är också en grej vi behöver titta på: Ska polisen skrota allt som kommer in, eller ska man titta igenom det för att konstatera vad det är för vapen? Är det ett sällsynt vapen som kan ingå i en samling hos någon där ute kanske det finns ett värde i att sälja det eller gå vidare med det hellre än att bara skrota det.

Det finns många aspekter på detta. Nu har dock polisen skrotat så här många vapen. Många av dem vet jag har varit leksakspistoler. Några få har varit med i den gängkriminella miljön.

De som stals från Regeringskansliet under den socialdemokratiska regeringen har dock inte kommit in till polisen för amnesti än. Vi får se när de kommer.

Herr talman! Jag tackar återigen för synpunkterna.

Jag skulle absolut inte ha något emot om polisen fick rätt att sortera och bestämma vad som är skrot, leksakspistol, ett gammalt vapen som över huvud taget inte kan användas eller ett vapen som kan användas men inte har något särskilt värde. Men om man skulle hitta ett vapen som är värdefullt vore det en poäng om samhället kunde tillgodogöra sig värdet av det, genom att ta fram lämpliga sätt att förmedla vapnet vidare för att få en inkomst som kanske kan bidra till fler och bättre förebyggande åtgärder.

Herr talman! Vi diskuterar alltså vapenfrågor, och precis som flera av de föregående talarna har sagt debatterar vi nu de aktuella motionerna för riksdagsåret. Vi kommer inom en snar framtid att mötas i kammaren igen för att i talarstolen och i replikskiften diskutera den nya vapenlagen.

Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut, och det innebär avslag på samtliga motionsyrkanden.

Vapen är och förblir en fråga som väcker starka känslor och engagerar många. Det är inte svårt att förstå varför. Vi lever i ett samhälle där vi alltför ofta ser grovt våld på våra gator och torg, ofta i gängrelaterade uppgörelser där skjutvapen används för att skada och döda. Detta våld drabbar inte bara de direkt inblandade utan också helt oskyldiga människor. Vi kan alla ha oturen att befinna oss på fel plats vid fel tidpunkt.

Utvecklingen måste brytas. Tryggheten måste återupprättas. Den hänsynslöshet och den totala brist på respekt för människoliv som präglar det grova våldet i dagens samhälle måste mötas med kraftfulla åtgärder.

Herr talman! Vi har alla påverkats av det skjutvapenvåld som präglar vår tid. Många av oss bär fortfarande med oss i våra tankar det fruktansvärda dådet i Örebro, där unga människor som ville utbilda sig föll offer för ett ofattbart våldsdåd. En ensam gärningsman med vapen orsakade död, sorg och djup förtvivlan – inte bara i Örebro utan i hela vårt land.

Samtidigt vet vi att det finns många andra exempel där människor mister livet genom skjutvapen, och det är viktigt att säga att det i nästan samtliga fall är med illegala vapen. Alla dessa dåd skapar oro, rädsla och frustration. Mina tankar går i dag till alla som på något sätt har drabbats, oroats eller på annat sätt berörts av dessa fruktansvärda brott.

Herr talman! Trots det måste vi klara av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste kunna föra en seriös och samlad diskussion om vapenfrågor utan överord och utan att ta till drastiska åtgärder där de inte behövs.

Vapen används i vårt samhälle på fullt legitima och ansvarsfulla sätt – av jägare, sportskyttar och naturligtvis av vårt försvar och vår polis. Dessa verksamheter är en viktig, naturlig och historisk del av vårt Sverige. I dagens debatt hör vi, inte minst från oppositionen, krav på generellt hårdare regler för alla vapenägare som svar på det ökade skjutvapenvåldet. Det är en förenklad väg, herr talman, och det är en felaktig väg. Den är dessutom kontraproduktiv.

Självklart måste fokus ligga på att göra det svårare för gängkriminella att begå våldsbrott med illegala vapen. Där råder det inga tveksamheter och inga skiljelinjer. Men när åtgärder i stället slår mot den svenska jakt- och skytterörelsen, vilket vi såg under den tidigare socialdemokratiska regeringen, då har man valt fel mål.

Kristdemokraterna anser att rättsväsendets alla delar måste ges kraftfulla verktyg för att komma åt kriminellas innehav av vapen och sprängmedel. Problemen utvecklas i en oroväckande riktning, med vapen från konfliktområden, ombyggda startpistoler och nu även 3D-printade vapen. Polisen måste ges ytterligare förutsättningar att möta detta, och straffen för grova vapenbrott behöver fortfarande skärpas. Men detta måste ske på ett sätt som inte skapar problem för laglydiga jägare och sportskyttar, det vill säga människor som hanterar sina vapen ansvarsfullt och förvarar dem säkert i godkända vapenskåp.

Herr talman! I Sverige finns i dag lite över 620 000 registrerade vapenägare. Dessa personer omfattas redan av omfattande och återkommande kontroller genom samhällets olika kontrollsystem. Det tål att upprepas: Det är inte de legala vapnen som huvudsakligen används i den grova kriminaliteten. De kriminella använder i stället vapen som smugglats in i landet och som aldrig har varit registrerade i Sverige. Denna illegala marknad måste bekämpas med full kraft – men utan att misstänkliggöra den som sköter sig.

Fakta är tydliga. För några år sedan konstaterades att i genomsnitt endast ett vapen per år från jakt- eller sportskytte förekom i grov brottslighet. Brottsförebyggande rådet visar att vapenvåldet har ökat kraftigt, men man har också visat att 98,5 procent av de vapen som beslagtas vid brott är insmugglade.

Efter dådet i Örebro visade Brås genomlysning att endast 19 av 307 fall av dödligt våld under åren 2014–2021 var kopplade till legala vapen. I dessa fall handlade det nästan enbart om närstående relationer, ofta i kombination med psykisk ohälsa eller ett kraftigt missbruk.

Detta pekar tydligt på att lösningen inte är att försvåra för alla utan att genom riktade insatser säkerställa att fel personer inte har tillgång till vapen. För oss kristdemokrater är det självklart att inte bunta ihop jägare och sportskyttar med samhällets värsta brottslingar. Att försvåra för laglydiga vapenägare stoppar inte skjutningarna på våra gator och torg. Därför är det viktigt att dela upp vapenlagstiftningen så att den tydligt skiljer mellan legala och illegala vapen och vapenägare.

Herr talman! Precis som har nämnts i tidigare inlägg riktade en stor och bred majoritet i riksdagen under förra mandatperioden, inbegripet partier som i dag är i opposition, flera tillkännagivanden till regeringen om behovet av förenklingar för laglydiga vapenägare. Det var en tydlig signal från en klar majoritet i denna kammare.

I Tidöavtalet slogs en ny inriktning fast även på detta område. Regeringens utredning, som har diskuterats i replikskiften, är nu i genomförandefas. Syftet är att förenkla vapenhanteringen för skötsamma jägare och sportskyttar, även om man inte går riktigt så långt som en del av oss har framfört i tillkännagivanden. Samtidigt måste fokus skärpas mot de kriminella.

Som har nämnts tidigare kommer propositionen att behandlas senare under våren. Vi fullföljer nu ett arbete som den tidigare regeringen fick uppmaningar om men valde att inte göra eftersom man saknade vilja eller kraft att genomföra arbetet.

Herr talman! Som en följd av dådet i Örebro har Polismyndigheten och Socialstyrelsen fått i uppdrag att ta fram förslag för att bättre fånga upp signaler när en person inte längre är lämplig att inneha vapen. Det kommer att ske en slutredovisning av uppdraget i år, och det är en nödvändig och klok åtgärd för att förebygga framtida tragedier.

Avslutningsvis, herr talman, visar debatten att det finns ett tydligt alternativ i vapenpolitiken. Det är vi som väljer en väg som värnar tryggheten utan att slå mot laglydiga människor. Den majoritet i kammaren som tidigare pekade ut denna riktning finns alltjämt. Vi kristdemokrater kommer att fortsätta argumentera och agera för att detta ska bli inriktningen, det vill säga hårdare tag mot den grova kriminaliteten i kombination med rimliga och ansvarsfulla regler för dem som sköter sig. Det ska gälla även för vapeninnehav.

Jag yrkar därmed bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga motionsyrkanden.

Herr talman! I dag debatterar vi ju motioner inom området vapen. Vi diskuterar bland annat jägares och sportskyttars halvautomatiska vapen, exempelvis AR-15, och det är sällan jag har sett en så inkonsekvent politik.

Det uppges att dessa halvautomatiska vapen, AR-15, är så farliga och att det finns så stor risk att de hamnar i fel händer att man vill förbjuda dem, trots att de här legala vapnen över huvud taget inte används av de kriminella. Samtidigt ska Sveriges jägare få ha kvar de uppemot 7 000 AR-15 som de redan har, trots att de påstås vara så farliga och innebära så stora risker. Och om jägarna ändå vill lämna in sina vapen är alla andra partier beredda att ge nästan en kvarts miljard av våra skattepengar till det.

Centerpartiet säger nej till det. Vi är det enda partiet som är emot ett förbud mot halvautomatiska vapen som AR-15 vid jakt. Jag ska förklara varför, men jag vill först säga några andra saker.

De dödliga skjutningarna har de senaste åren drabbat Sverige hårt. De kriminella gängen och den organiserade brottsligheten har skördat liv och skapat otrygghet. Enskilda ensamagerande personer har begått massmord på okända, och fortfarande pågår det dödliga våldet på gator och torg men även i hemmen.

I likhet med flera ledamöter vill jag sända en varm tanke till dem som drabbades av det fruktansvärda dådet i Örebro för ett år sedan. Det är sådana brott som har gjort att Centerpartiet har stått bakom de historiskt stora satsningarna på polisen och övriga rättsväsendet. Vi har varit för straffskärpningar och införandet av nya verktyg och metoder – allt för att kunna bekämpa denna allvarliga brottslighet samt ge socialtjänst och kommuner ett utökat brottsförebyggande uppdrag.

Vi har dock sagt nej till införandet av visitationszoner och anonyma vittnen. Skälet är att de verktygen är varken effektiva eller rättssäkra insatser mot den organiserade brottsligheten. För att Centerpartiet ska säga ja till ett förslag inom rättsområdet måste insatserna nämligen vara effektiva, rättssäkra och evidensbaserade. Just det är skälen till att vi nu är emot förslaget att återigen förbjuda jakt med halvautomatiska vapen i form av AR-15 utifrån deras utseende och påstådda risk.

Det syfte som uppges med att förbjuda de vapnen för jakt är de stora riskerna med vapnet i sig samt risken att de hamnar i fel händer: gängens och den organiserade brottslighetens händer. Det är relevanta skäl – om de var sanna.

Vi har i Sverige haft halvautomatiska vapen för jakt sedan 80-talet. AR-15 har vi haft under perioden 2023–2025, och det finns uppemot 7 000 AR-15 i vårt land. Frågan är: Hamnar dessa legala vapen i fel händer? Det är uttrycket i betänkandet.

På justitieutskottets möte i går frågade jag rikspolischef Petra Lundh om de vapen som används eller tas från de kriminella är legala eller illegala vapen. Jag fick svaret att det enbart är illegala vapen. Detta förslag löser således inte problemet med gängens vapen.

Centerpartiet har alltid stått upp för laglydiga vapenägare och konsekvent sagt nej till att behandla skyttar och jägare som ett säkerhetsproblem bara för att samhället inte lyckats hantera den organiserade brottsligheten. Ledamöter har också här i talarstolen lyft fram den styrka det innebär för ett land i försvarshänseende att kunna ha denna jägarkår.

Däremot behöver vi ha en fortsatt säker licensgivning, vilket andra också har lyft fram.

Det är dock bara Centerpartiet som inte tycker att vi ska ta nästan en kvarts miljard av våra gemensamma skattepengar och en massa timmar av polisens tid åt att få bort ett vapen som inte används vid de dödliga skjutningarna.

Jag har sagt det tidigare: Jag tycker att det här är plakatpolitik på högsta nivå. Jag yrkar bifall till reservation nummer 3.

Herr talman! Vi är här i dag för att debattera vapenfrågor. Men i år gäller förenklad beredning, vilket gör att de flesta av de här frågorna har bäring på jakt. Det är också min ingång i frågan i dag.

Vi har tre reservationer. En handlar om lämplighetsprövning när det gäller vapenlicenser. Där ser vi att det skulle behövas ett mer samordnat system, så att det går att flagga också inför framtida delar. Det finns till exempel inget förbud mot att ljuga för sin läkare om man skulle få en fråga om något som kanske skulle behöva fångas upp, exempelvis psykisk instabilitet som inte vore lämplig när det gäller vapeninnehav i framtiden.

Vi har också en reservation om skjutvapnens lämpligheter vid jakt som jag kommer att återkomma till. Och vi har en reservation om vapenamnesti, som Vänsterpartiet förtjänstfullt redogjorde för och som vi står bakom.

För tids vinnande kommer jag att yrka bifall endast till reservation 1.

Herr talman! Jag är jägare och vapeninnehavare i Sverige, som är ett land där det jämfört med andra länder finns väldigt många jägare och väldigt många vapeninnehavare. Vi har en traditionell allmogejakt, som inte finns i många andra länder, och vi har en allemansrätt, som ger allmänheten tillgång till nästan all natur i vårt land.

I Sverige har vi en hög acceptans för jakt. Den står också ut om jämfört med andra länder. Och vi har ett högt förtroende för vår jägarkår. Men ett förtroende kan raseras ganska snabbt.

År 2023 ändrade Naturvårdsverket sina föreskrifter och gjorde så att det gick att få licens för halvautomatiska vapen med militärt utseende. Man tyckte att det var för svårt att utverka vad som var militärt utseende eller inte. Det rasslade direkt till med fler licensansökningar, framför allt om sådana vapen som har varit uppe i debatten, som AR-15 eller med större kaliber som AR-10, men också andra.

De vapnen ser verkligen militära ut. Det gjorde att jag blev uppmärksammad på frågan och även fick frågan: ”Ska jägarna ha det? Det vill vi inte möta i skogen.” Det blev en liten debatt. Jag blev tillfrågad av medierna att kommentera. Men ofta blev det inget, eftersom ingen på den andra sidan i politiken ville stå upp för de vapnen. Då fanns ingen att debattera med. Till slut skrev Svenska Dagbladet en artikel där jag och en företrädare för Sverigedemokraterna pratade om vapnet från olika håll. Förra året skrev jag också en motion, som togs upp förra året, om att återinföra förbudet. Frågan puttrade på.

Sedan hände det fruktansvärda dådet i Örebro, för ganska exakt ett år sedan. Frågan tog fart, trots att det inte var ett sådant vapen som användes. Men man ser att skolskyttar, ensamvargar som begår våldsdåd, har en fäbless för just de här vapnen. AR-15 är det absolut vanligaste vapnet vid skolskjutningar. Det användes i Christchurch i Nya Zeeland. Magarörelsen har också föreslagit att det ska bli nationalvapen i USA. Det har ett symbolvärde.

Det är inte farligare än andra vapen, förutom att det snabbt kan laddas om. Om man sätter in ett större magasin kan man skjuta många skott samtidigt. Men om man ska jaga med det är det inte farligare än något annat. Men det har ett signalvärde och ett utseende som jag och mitt parti anser att vi inte ska gynna och inte ha ute i samhället.

Det är helt okej att det finns i sportskyttevärlden. Där finns det tävlingar, ordnade former och andra licensförfaranden. Men det har ingenting i skogen att göra. Om du är ute och plockar svamp eller är ute med din hund och möter en jägare ska du inte behöva bli rädd utan kunna fråga: Åt vilket håll ska jag gå? Jägaren ska stå med brutet vapen. Men om någon kommer med ett vapen som ser ut som något från ett tv-spel tror jag att de allra flesta ryggmärgsreflexmässigt blir rädda eller känner obehag.

Det kletar i sin tur ned jägarkåren, anser jag, och vi kanske inte får det där förtroendet. Det blir en annan syn på vem som ska ha vapen och inte. Redan här ser man motsättningarna när det gäller vad de här vapnen åstadkommer.

För min del är det självklart att ett sådant vapen hör hemma på en skyttebana eller bland dem som har de behoven, men inte i jägarkåren. Därför vill vi se till att förbudet kommer till stånd. Jag trodde nog i min enfald att vi redan skulle ha förbjudit det efter förra året, då alla partier utom Centerpartiet var överens om att det skulle förbjudas. Nu inser vi att det blir ytterligare en debatt innan det kommer till. Och de vapen som redan är i bruk och som skulle lösas in får tydligen vara kvar ute i samhället. Jag är inte så rädd för att de ska hamna i kriminella kretsar, men de 7 000 licenser som är ute och de vapen som finns ute i skog och mark tror jag kan fläcka ned jägarkåren och minska allmänhetens förtroende för vapenägare.

Med detta, herr talman, skulle jag återigen vilja yrka bifall till både reservation 1 och reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! Nu fick jag chansen att ställa min fråga till Emma Nohrén.

Först och främst vill jag ställa en kanske mer avgörande fråga med tanke på det arbete som ligger framför oss. Tycker Emma Nohrén att det är Naturvårdsverket som ska avgöra vilka jaktvapen vi ska godkänna och använda här i Sverige, eller vill ledamoten att uppgiften att avgöra vilka vapen som är ändamålsenliga för jakt ska övergå till polisen? I dag har vi ordningen att Naturvårdsverket tar fram listor över de vapen som är godkända. Vill ledamoten ändra på detta, eller är den ordningen bra?

Nästa fråga: Hur ser ledamoten på att vissa funktionsnedsatta faktiskt behöver de här vapnen och vädjar om att de ska få finnas kvar i dessa sammanhang? Hur ser ledamoten på det? Ska de sluta jaga för att de uppfattas som farliga när de kommer ut i skogen och ska jaga med de här vapnen?

Sedan har vi den tredje frågan. Precis som jag sa används de här vapnen. I Finland, till exempel, får den som har licens för ett skyttevapen per automatik använda det även till jakt. I Sverige har vi delat upp det i skyttevapen och jaktvapen. I Finland är det automatiskt. Där vet man att den som har tillstånd för ett vapen är godkänd för det och får använda det till det som är funktionsmässigt möjligt.

Detta blir lite märkligt. Svampplockare, som Emma Nohrén pratade om här, är rädda för de här vapnen i svenska skogar. Är inte Finlands och övriga Europas svampplockare lika rädda för de här vapnen ute i sina skogar? Är just svenska svampplockare extremt rädda för de här vapnen?

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Jag tror att jag har fått med alla tre.

Ja, vi tror nog fortfarande att Naturvårdsverket ska ha den uppgiften, men de ska ju följa de lagar och förordningar som finns. Det borde alltså inte bli någon skillnad om uppgiften övergick till polisen, utan det skulle vara samma förordningar och samma lagstöd som man använde sig av. När man tar fram lagar, regler och förordningar har man ofta remissrundor och hör med de expertmyndigheter som är inne i detta. Så som det är nu tror jag är en bra ordning, men det borde inte bli någon förändring om det var polisen som hade uppgiften. De skulle ha samma bakgrund att ta ställning till.

När det gäller funktionshindrade jägare finns det redan vissa anpassningar man ibland får göra när det gäller motorfordon och annat. Det skulle kanske kunna finnas möjlighet till vissa specialtillstånd för vapen. Men jag kan inte se att detta skulle vara ett skäl för att ge ett allmänt tillstånd – att det med tanke på den gruppen borde bli tillgängligt för alla. Det skulle eventuellt kunna finnas möjlighet att få ett undantag gällande vissa delar. Man har väl också specialanpassade kolvar, stöd och annat, om jag inte missminner mig.

Är Sveriges svampplockare mer rädda? Nej, det tror jag inte. Men jag tycker att vi som samhälle har ett ansvar att se till att våra medborgare känner sig så trygga som möjligt. Jag tycker också att vi har ett ansvar när det gäller symbolvärdet, som jag ser det, hos dessa vapen; de har inte i samhället att göra. Vi har en allmogejakt som är ganska lik den i Finland, men i övriga Europa ser det ofta ut på ett annat sätt – man möter kanske inte allmänheten på samma sätt när man jagar. Jag ser ingen anledning för dem heller att använda detta vapen, men vi kan bara styra över Sverige. Det är det jag kan uttala mig om.

Herr talman! Jag fick inte ett helt tydligt svar på frågan om polisen eller Naturvårdsverket, men jag uppfattar det ändå som att Emma Nohrén tycker att det är bättre att uppgiften ligger kvar på Naturvårdsverket. Detta omfattas av den remissrunda som har varit, och polisen vill ta på sig något som man kallar ventilen i detta sammanhang: att återigen kunna avgöra vilka vapen som ska ut av olika anledningar. Då har vi i så fall gjort en förflyttning. Det blir kanske en intressant diskussion framledes, och vi får se var vi landar.

När det gäller den andra frågan tror jag faktiskt inte att svenska svampplockare är mer rädda än vare sig finska eller europeiska. Jag förstår att Emma Nohrén försöker värna om svampplockarna. Jag plockar själv svamp och tycker att det är trevligt. Men jag blir inte rädd när jag möter de här jägarna i skogen.

De här vapnen används mer för att pyrscha. Man använder dem kanske inte i sammanhang där man är ute med många jägare samtidigt, utan det är mer ett precisionsvapen för att kunna jaga rådjur och annat. Därför tror jag inte att det har funnits så många bland svampplockarna ute i naturen. Jag har i alla fall inte hört att någon svampplockare har varit rädd för det. Men det är möjligt.

Då kommer jag till den sista frågan, och den vill jag ha svar på. Socialdemokraterna har länge, sedan 2016 tror jag, jobbat i Europa för att förbjuda halvautomatiska vapen. Står Miljöpartiet bakom även den idén, att förbjuda alla halvautomatiska vapen? Dem har vi haft i Sverige i drygt 40 års tid. Ska de försvinna om det blir ett regeringsskifte genom att man fortsätter att plocka bort de halvautomatiska vapnen från landets jägare?

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Detta är en intressant diskussion – jag ser fram emot betänkandet, när det kommer. Jag sitter egentligen inte i det här utskottet, så jag är inte lika insatt i de senaste turerna. Det blir spännande.

Egentligen är det inte svampplockarna jag är rädd om, utan jag är faktiskt rädd om jägarkårens anseende och det höga förtroende man har för dem. Om jägarna börjar se ut som någon paramilitär organisation när de är ute tror jag nog att det kan minska förtroendet för all jakt. Det är det jag ser som det stora.

Det finns andra delar och andra vapen att tillgå, som inte har det här utseendet. De eventuella fördelar som finns överväger inte. Det har ingenting med jakten att göra; det är bara att ta bort dem från jaktsammanhang.

När det gäller andra halvautomatiska vapen har vi, som ledamoten själv säger, haft sådana i 40–50 år. Det var visserligen ett sådant som användes vid skolskjutningen i Örebro, men jag ser ingen anledning till att vi ska förbjuda alla halvautomatiska vapen över en natt. Däremot ska vi nog se till att de vapen som är ute är ändamålsenliga och avsedda för jaktbruk så att vi inte börjar blanda ihop precisionsskytte och sportskytte med jaktskytte. Vi har jaktvapen som fungerar för eftersöksjägare och andra.

Ledamoten säger att det ofta är ensamjägare som använder dessa vapen vid pyrschjakt och sådant. Jag skulle säga att de flesta nog blir ännu mer rädda om de ser en ensam person med ett sådant här vapen som står alldeles tyst vid en vägkant. Det är väl inget bra argument.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)