Våldsbrott och brottsoffer

Fru talman! I dag debatterar vi betänkandet Våldsbrott och brottsoffer. Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, bland annat med hänvisning till pågående arbete.

Under alltför lång tid har fokus i kriminalpolitiken legat på förövarens väl och ve, på att gärningsmannen på mest effektiva sätt ska rehabiliteras och återanpassas till samhällsgemenskapen. Det är inte fel i sig. Frågan är inte svart eller vit. Men det är uppenbart att fokuset på brottsoffrets upprättelse har åsidosatts när fokuset har varit på grova våldsbrottslingars rehabilitering och återanpassning till samhället.

Det finns egentligen hur många exempel som helst, sedan lång tid tillbaka, på att samhället borde ha agerat med full kraft men gång på gång, av olika skäl, har struntat i brottsoffrens situation.

Anledningen till att jag kan uppfattas som kategorisk är att politiken aktivt har valt att inte agera trots att man har insett att fel begåtts och att man hade kunnat skydda människor från att utsättas för samma sak i framtiden. Det finns mängder av exempel från de senaste årtiondena på flickor som blivit våldtagna av pojkar som var under 15 år och som gått fria eftersom de inte var straffmyndiga.

Nu är Sverigedemokraterna med i lagstiftningsprocessen. Därför sänks straffmyndighetsåldern till 14 år och till 13 år för grova brott.

Det finns exempel på personer som begått en våldtäkt innan de blivit straffmyndiga och som därför gått fria men som dömts för våldtäkt i straffmyndig ålder. Samhället hade kunnat förhindra den framtida våldtäkten om man hade agerat direkt och med full kraft.

Det finns även massor av exempel på flickor och kvinnor som tvingats möta sin förövare på gatan mindre än ett år efter att ha blivit utsatt för en våldtäkt, eftersom straffet var alldeles för kort och fokuset från samhällets sida var på att återanpassa gärningsmannen till samhället.

Nu är Sverigedemokraterna med i lagstiftningsprocessen. Ungdomsrabatten avskaffas helt. Samtidigt ska domstolar använda hela straffskalan, och maximistraffet för våldtäkt höjs till tolv år. Upprepade våldtäkter ska ge livstids fängelse.

Tidigare har regeln varit att brottsoffret själv ska driva in skadestånd från sin gärningsman, till exempel en våldtäktsman. Antingen har han fått betala in själv, eller så har man fått kräva att Kronofogden agerar.

Nu kommer i stället staten att direkt betala ut skadeståndet till brottsoffret. Sedan blir det statens uppgift att driva in pengarna från gärningsmannen. Då slipper exempelvis ett våldtäktsoffer komma i kontakt med sin förövare igen och kan snabbare gå vidare med sitt liv utan att ha den processen hängande över sig. Det är en direkt följd av Sverigedemokraternas och regeringens förändringar som nu kommer att genomföras.

Något annat som förändras i och med den nya lagstiftningen om ersättning till brottsoffer gäller ersättning till personer som frihetsberövats. Tidigare har stora ersättningsbelopp betalats ut till personer som frikänts för brott trots att det varit klarlagt att de gjort sig skyldiga till handlingar som i sig är straffbara och som hade kunnat motivera frihetsberövandet. De senaste tio åren har omkring 800 miljoner kronor betalats ut. Ibland har det varit motiverat. Men det har även skett i fall som det nu välkända exemplet med en kille som begick två grova våldtäkter och dömdes till fängelse men fick 840 000 kronor i ersättning för att han hade suttit frihetsberövad för länge när man upptäckte att han i själva verket var under 18 år vid brottstillfället. Han fick mångdubbelt mer än vad våldtäktsoffren fick i skadestånd tillsammans. Den typen av utbetalningar är det slut på nu med Sverigedemokraternas och regeringens nya lagstiftning.

Jag kan låta kategorisk när jag säger det, men utan Sverigedemokraternas politiska inflytande hade vi inte nått till den punkt där vi förändrar dessa delar av lagstiftningen. Låt mig vara tydlig: Dessa problem har varit kända i decennier. Under denna period har Sverige haft både blåa och framför allt röda regeringar. Ingen har åtgärdat detta förrän nu. Det som Sverigedemokraterna och regeringen har gjort på det kriminalpolitiska området på inte ens fyra års tid, de insatser vi genomfört för att såväl beivra brottslighet som ge brottsoffer upprättelse, har inte någon regering någonsin tidigare varit i närheten av. Det är ett paradigmskifte vi ser i svensk rättspolitik. Jag är oerhört stolt över att få vara med på denna resa, som vi gör tillsammans med våra samarbetspartier inom Tidöavtalet. Steg för steg gör vi Sverige till ett tryggare och friare land.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är en livsfarlig epidemi och det yttersta beviset på att samhället är ojämställt. Våldet orsakar ett stort lidande och ger livslånga konsekvenser. Den farligaste platsen för en kvinna i dag är hemmet. Där kontrolleras, plågas, våldtas och mördas kvinnor året om. Våldet kan ta sig många uttryck och omfattar fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt, digitalt och sexuellt våld. En man är ofta som farligast just när kvinnan har samlat stöd och kraft att lämna relationen. Att stoppa mäns våld mot kvinnor är en fråga om trygghet, frihet, respekt och rättvisa.

Fru talman! Det här är mandatperiodens sista betänkandedebatt om brottsoffer. Det är bra att vi i utskottet har kunnat enas om några viktiga frågor. Varken kvinnor som plågas i hemmet, barn som växer upp under hedersförtryck eller barn som utsätts för sexuella övergrepp gynnas av politisk pajkastning eller politisk profitering på den utsattas bekostnad.

Under den här mandatperioden har vi bland annat enats om att förbjuda köp av sexuell handling på distans, att stärka det straffrättsliga skyddet för barn mellan 15 och 17 år som utsätts för våldtäkt eller sexuella övergrepp, att stärka och förbättra kontaktförbudslagstiftningen och att kriminalisera oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. I samtliga fall har den socialdemokratiska regeringen tillsatt en utredning som legat till grund för en proposition som den nuvarande regeringen lagt på riksdagens bord. Det är bra.

Vi har gemensamt i justitieutskottet riktat ett utskottsinitiativ till regeringen om ett riktat uppdrag till polisen att uppdatera arbetet med de så kallade stoppsidorna för att säkerställa att man stoppar all internettrafik till sidor där det bedrivs handel med verkligt övergreppsmaterial, tecknade bilder eller så kallade pedofildockor. Snart kriminaliserar vi också psykiskt våld och stärker det straffrättsliga skyddet för vissa hedersbrott.

Men kvinnor och barn fortsätter att utsättas, och uppdragen och utredningarna räcker inte till. Samhället och lagen måste stå på den utsattas sida. Vi måste alltså fortsätta, för det är uppenbart att dagens regelverk inte räcker till.

Vi socialdemokrater vill att man utreder och kriminaliserar ekonomiskt våld och eftervåld. För att bättre kunna upptäcka det hänsynslösa våldet i hemmet och samla bevis som håller för lagföring utan att allt ansvar ligger på den utsatta vill vi att polisen i större utsträckning använder hemliga tvångsmedel. Vi vill också se ett omvänt kontaktförbud, så kallad områdesarrest. Det ska vara förövarens givna område som anges och begränsas. Skyddet för den våldsutsatta personen måste alltid väga tyngre än friheten för förövaren.

Fru talman! Våld föder våld. Inget barn i Sverige ska behöva utsättas för våld. Men när det ändå sker måste samhällets samlade resurser finnas där för att bevaka barnens rättigheter och säkerställa skydd, stöd och upprättelse. Konsekvenserna för våldsutsatta barn är ytterst allvarliga. Våldet kan innebära livslånga allvarliga känslomässiga och psykiska skador.

Ett problem som ofta lyfts gällande misstänkta brott mot barn är de långa utredningstiderna. Rädda Barnen har gjort granskningar som visar på stora brister och ojämlikhet över landet. Sveriges Radio granskade i januari 200 fall av barnfridsbrott och konstaterade att endast hälften av utredningarna genomförts inom föreskriven tid.

Vi socialdemokrater vill se en nationell strategi för att förebygga, upptäcka och stoppa våld mot barn. Vi vet att barnahus kan vara en otroligt bra verksamhet för våldsutsatta barn. Men det behövs jämlik tillgång över landet. Vi vill att man inför en speciell certifiering för barnahusen för att garantera kvaliteten på verksamheten och öka likvärdigheten mellan landets barnahus.

Fru talman! Känslan av att ha lämnats ensam efter att ha utsatts för brott är alltför vanlig. Brottsoffers rättigheter måste stärkas. Vi socialdemokrater vill se en brottsofferlag som samlar och stärker brottsoffers rättigheter men också tydliggör vem som ansvarar för vad och när i processen.

När vi pratar om stöd till brottsoffer måste vi också nämna civilsamhället. Det finns en särskild kraft i och en särskild plats för våra kvinnojourer och brottsofferjourer. De behövs som komplement till statens, regionens och kommunens verksamheter. De behövs för stöd till den enskilda men också för sina opinionsbildande och folkbildande insatser. Stödet till våra kvinnojourer och brottsofferjourer måste vara långsiktigt. Vi socialdemokrater vill också att kommunens upphandlingar av skyddade boenden ska reserveras för idéburna organisationer.

Fru talman! När samhället drabbas av svår kriminalitet skapas också indirekta brottsoffer. I spåren av den fruktansvärda gängkriminaliteten, som skördar liv, är systemhotande för demokratin och förstör ungas liv genom hänsynslös gromning, drabbas hela bostadsområden och alla som bor där av otrygghet, oro och frustration.

I Gävle och min stadsdel Andersberg tar vi vår del av ansvaret. Vi gör allt som står i vår makt för att hålla kriminalitet och nyrekrytering stången. Vi gör det genom familjecentral, fältare, social insatsgrupp, föräldrautbildningar, mötesplatser och satsningar på skolan och på det otroligt viktiga föreningslivet, till exempel Rädda Barnen, Scouterna och Helges IF, som är en naturlig del av Andersberg och bidrar till mycket gott hos oss. Självklart har vi också ett gediget samarbete med polisen.

För att stävja segregation och känslan av utanförskap och av att vara bortprioriterad satsar vi också stort på de fysiska och sociala miljöerna i Andersberg. Genom Stadsdelslyftet rustar vi trapphus, gör grönområdena tryggare och trevligare, bygger mötesplatser, bygger säkrare trafiklösningar, investerar i totalrust av skola och idrottshall och bygger en ny aktivitetsyta.

Men vi i Gävle kommun känner oss ensamma i det här arbetet. Kriminalitet och segregation är ett nationellt problem, och staten måste ta sin del av ansvaret. Det är dags för en ny förverkandefond. Förverkandelagstiftningen ger polisen möjlighet att beslagta brottsvinster i form av såväl pengar som tillgångar såsom lyxprylar och bilar. Vi vill att de här brottsvinsterna ska fonderas för att sedan kunna användas till civilsamhället eller till upprustning av de fysiska miljöerna i de bostadsområden där gängkriminaliteten satt skräck i samhället. Det är dags att ge tillbaka till dem som drabbas.

Fru talman! Jag vill också säga några ord om köp av sexuell handling. Sexköp är inte en fråga om frivilliga överenskommelser mellan jämlika parter. Det hänger tätt ihop med människohandel och är exploatering och utnyttjande av kvinnor och ett tecken på en unken kvinnosyn. Sexköp är ett brutalt uttryck för ojämställdhet där makt, pengar och utsatthet möts.

Vi socialdemokrater drev en gång i tiden igenom den svenska sexköpslagen. Den har haft stor betydelse för att minska efterfrågan. Den markerar också på ett normerande sätt att flickors och kvinnors kroppar inte är till salu.

Nu har vi också här tillsammans beslutat att det är straffbart att köpa sexuell handling över nätet via sidor som Onlyfans, och det är bra. Men lagen måste följas upp så att vi kan säkerställa att de digitala bordellerna också stängs ned.

Fru talman! Polismyndigheten bedömer att omfattningen av människohandel för sexuella ändamål och prostitution i Sverige fortfarande är mycket oroande ur både ett brottsbekämpande perspektiv och ett brottsofferperspektiv.

De prostituerade kvinnorna utnyttjas inte bara av den som köper sex utan också av människohandlare och kopplare som gör ekonomisk vinning på utsattheten oavsett om det sker digitalt eller fysiskt.

Lagstiftningen om människohandel och människoexploatering är svår att tolka och tillämpa. Oklarheter i domstolarna som ska tolka lagarna gör att nästan ingen blir dömd för människohandel eller människoexploatering. Riskerna för förövarna är mycket låga.

Lagstiftningen måste ses över. Regeringen behöver agera för att komma åt dessa hänsynslösa personer. Samtidigt behöver vi säkerställa att de som utsätts för sexköp får sina rättigheter tillvaratagna. Det är några av samhällets mest utsatta.

Vi kan inte ha en sådan ordning att det avgörs från fall till fall om sexköpet ska klassas som brott mot staten eller brott mot person. Dessutom vet vi att bara en av tio personer som utsatts för fullbordade brott och försöksbrott har fått målsägandestatus. Så kan vi inte ha det.

Regeringen måste tillsätta en utredning om möjligheterna att ge personer som säljer sexuella handlingar målsägandestatus så att de klassas som brottsoffer under förundersökningen och rättegången mot sexköpare.

Fru talman! Samtycke kan aldrig köpas för pengar. Jag står bakom alla våra reservationer. Jag yrkar bifall till reservation 11 om kontaktförbudslagstiftningen.

(Applåder)

Fru talman! Det finns ögonblick som förändrar ett liv för alltid. Inte gradvis, inte varsamt, utan plötsligt, våldsamt och utan förvarning. En kvinna som inte längre vågar gå hem ensam på kvällen. En pensionär vars livsbesparingar lurades ifrån honom av en bedragare. Ett barn som förlorat sin barndom till ett övergrepp. Det är inte ord och siffror i ett betänkande. Det är verkliga människor, med namn och ansikten och med ett berättigat krav på att samhället ska stå upp för dem.

Ett brott drabbar inte bara den som blir utsatt för brottet. Det slår mot familjen, mot vännerna och mot alla som älskar den som drabbats. Ändå har svensk rättspolitik alltför länge haft gärningsmannen i fokus, framför tryggheten och respekten för brottsoffer.

Straffen har varit för låga, och ersättningssystemen har krånglat. Den som drabbats av brott har ensam fått kämpa vidare – mot byråkratin, mot Kronofogden och mot ett system som inte är byggt för henne.

Våldet och otryggheten har inskränkt friheten och vardagen för allt fler. Det har varit ett stort misstag. Det misstaget rättar vi nu till. När historien skrivs om denna mandatperiod vill jag att den berättar om en regering som vågade göra mer än att tala, en regering som agerade och som förstod att det bakom varje siffra i statistiken finns ett ansikte, en människa.

Den moderatledda regeringens politik innebär ett perspektivskifte. Offrets trygghet kommer alltid först, och våld ska aldrig accepteras. Det är inte en kompromiss. Det är en övertygelse. En central del handlar om straffen. De har länge, alltför länge, utgått från förövarens perspektiv och inte från samhällets skyddsbehov.

Farliga brottslingar ska sitta inne, så att föräldrar våga låta sina barn gå hem från träningen och så att kvinnor inte ska behöva frukta för sina liv på vägen hem på kvällen eller i sitt eget hem. Hederliga människor ska helt enkelt kunna vara ute och vara trygga.

Vi har sett till att kriminella med hög återfallsrisk inte ska friges i förtid. Vi har beslutat om säkerhetsförvaring. De farligaste brottslingarna, våldtäktsmän och pedofiler med hög återfallsrisk, ska kunna sitta inlåsta på obestämd tid och aldrig släppas ut så länge som de utgör en fara.

Vi har skärpt kontaktförbudslagstiftningen. Vi har skärpt straffen för bedrägerier mot äldre. Svenska lagar ska skydda skötsamma människor, inte dem som begår brott. För oss moderater är det en självklarhet.

Fru talman! Den 5 mars i år fattade regeringen beslut om lagrådsremissen Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. Det är en grundläggande förändring. I dag tvingas brottsoffer jaga sin förövare för att kräva in pengar. Det är orimligt.

När en dom vunnit laga kraft ska brottsoffret kunna få brottsskadeersättning direkt från Brottsoffermyndigheten. Det är sedan myndighetens uppgift – inte brottsoffrets – att kräva tillbaka pengarna från gärningsmannen. Staten tar bördan från den som redan har burit tillräckligt. Det är inte en teknisk regeländring. Det är ett ställningstagande: offret ska inte behöva kämpa dubbelt.

Bakom varje obetalt skadestånd finns en människa som väntar på upprättelse. Det ansvaret tar vi. Förslaget föreslås träda i kraft den 1 september 2026.

Ni minns väl de 45 miljoner kronorna? Så mycket lurades 73 pensionärer på på bara sex månader, metodiskt, hänsynslöst och manipulativt, via falska SMS och telefonsamtal. Deras livsbesparingar – de pengar de sparat för att leva tryggt på sin ålderdom – fördes över till bedragare.

Polisen grep gärningsmännen. De dömdes, och deras tillgångar förverkades. Vad hände sedan? Sedan försvann pengarna in i statskassan. De 73 pensionärerna fick kämpa vidare själva. Den orättvisan måste rättas till.

Konfiskerade brottsvinster ska inte spårlöst försvinna in i statens räkenskaper. En förverkandefond ska kunna stärka rättvisan och skapa en tydlig koppling mellan brottsbekämpning och upprättelse för dem som drabbats.

Förverkandeutredningens betänkande, som redovisades i februari, föreslår att 30 procent av intäkterna från förverkad egendom ska tillföras Brottsofferfonden för att användas till förmån för brottsoffer. Betänkandet är nu ute på remiss till den 3 juni. Riktningen är given: brottsvinster ska bli brottsoffers upprättelse, inte statens intäkt.

Fru talman! När en människa utsätts för brott rasar tryggheten. I det ögonblicket måste samhället vara som starkast, inte i ord utan i handling och genom ett rättsväsen som ser henne, hör henne och står upp för henne.

Det är därför vi tar ett helhetsgrepp där alla aktörer i rättskedjan tar sitt ansvar. Vi ser till att brottsoffer får information, stöd och ett gott bemötande genom hela rättsprocessen.

För oss är ett starkt brottsofferperspektiv inte förhandlingsbart. Det är en fråga om grundläggande anständighet, en fråga om respekt för den vars trygghet har kränkts.

Vi har vänt blicken från förövaren till den som drabbats. Det är där fokus alltid borde ha legat.

Vi behandlar här ett antal motioner och reservationer. Jag förstår ambitionen, och jag förstår orden bakom dem. Men i de mest angelägna yrkandena efterfrågas åtgärder som glädjande nog redan är omhändertagna eller nu omhändertas av regeringen – det är allt från beslut till pågående utrednings- och beredningsarbete.

Fru talman! Den här regeringen har genomfört ett perspektivskifte i kriminalpolitiken – inte som en fras på en valaffisch utan som konkret lagstiftning. Men i slutändan är det inte formuleringar från majoritet eller opposition i ett betänkande som avgör om vi lyckas. Det är de som blir utsatta för våld som ska känna att samhället står på deras sida. Det är vår uppgift, och det är vårt ansvar. Vi har agerat, vi agerar och vi fortsätter att agera. Ingen uppgift är nämligen viktigare än ett tryggare och friare Sverige.

Med hänvisning till pågående arbete och genomfört arbete yrkar jag bifall till utskottets förslag – att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Tidöpartierna berömmer sig ofta för att stå för perspektivskiften. Ett ofta markerat sådant är att brottsoffer ska prioriteras. Det handlar då ofta om tron på att högre straff gynnar brottsoffren. Att prioritera reformer som stärker brottsoffer i sig och i sin egen rätt är mer sällsynt. Här finns verkligen mycket kvar att göra.

Skörden av motionsyrkanden från AMT, som vi nu diskuterar, visar detta tydligt. Det är ett perspektivskifte också från regeringens fokus på gäng, som främst handlar om mäns brott mot män, till mer fokus på mäns övergrepp mot kvinnor och barn.

Jag står bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet har, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 2. Den reservationen känns mest allvarlig. Den berör ett mycket eftersatt område. Det handlar om prostitution och människohandel för främst sexuella ändamål. Det är ett av de allvarligaste brotten mot kvinnors mänskliga rättigheter. Det är snäppet efter kvinnors död, som dessvärre också inträffar i samband med människohandel och prostitution.

Människohandel och exploatering sker allt oftare på subtila sätt. I början kan det framstå som en affärsmässig uppgörelse, där den utsatta lockas in i till synes vanliga, riktiga, affärsavtal. Men det finns också – nu kanske några av er får en flashback till filmen Lilja 4-ever – det man kallar för loverboys. Det är män som med tal om kärlek och relationer i ett annat land lockar med sig kvinnor och unga flickor till bland annat Sverige för att låta dem exploateras i prostitution och människohandel.

Det här genererar stora summor. Men det är också så att de som blir utsatta ska betala tillbaka en del omkostnader, som man kallar det. Det kan handla om kostnader för resan hit och för boende och uppehälle, som de då ska betala genom så kallat arbete, vilket då är att bli en sexslav.

Tillvägagångssätten genererar stora summor pengar, ofta till organiserad brottslighet. Vi är kanske vana vid att se narkotikan som den stora inkomstkällan i de här grupperingarna. Men narkotika säljs en gång. Kvinnor och barn kan exploateras sexuellt gång på gång, inte sällan många gånger per dag. Jag har träffat dem som har fått ställa upp på sexuella tjänster fler än tio gånger på en dag. Det här genererar då brottsvinster, och det skapar naturligtvis oerhörda skador för offren.

Det finns mycket dokumentation om människohandel och prostitution, men det är som att vi ändå inte tar det på fullt allvar. Det kommer enstaka initiativ då man försöker lyfta vissa frågor här, men det finns sällan något totalt grepp om detta. Det handlar inte enbart om kvinnor. Jag tror att jag också har markerat att det också är stor risk för sexuell exploatering av barn.

Här ligger man generellt långt efter med arbetet. Det gäller inte enbart inom rättsväsendet. Det gäller också i det kommunala arbetet, där man försöker hantera brottsförebyggande åtgärder. Antalet fällande domar är försvinnande litet, men det kommer larm om att det här är ganska frekvent.

Nationella samordningen mot prostitution och människohandel ger ut årliga rapporter. I sin senaste rapport visar de att barn gromas till att begå brott inom de kriminella nätverken men att man sällan kopplar det till människohandel, vilket man rimligen borde göra. De konstaterar också att kunskapen om kopplingarna mellan rekrytering till kriminella nätverk och barns och ungas egna utsattheter i olika kontexter, inklusive i de egna familjerna, behöver fördjupas.

Vi anser att de problem som framkommer behöver åtgärdas och att man måste samla sig för att ta krafttag mot denna exploatering.

Här handlar det också om att vi måste bredda perspektiven. Justitieutskottet tog för inte så länge sedan initiativ till en utredning via RUFS, riksdagens utvärderings- och forskningssekretariat, för att belysa människohandel och prostitution på ett skarpare sätt. Det som bland annat har kommit fram i ett utkast till en rapport handlar om samarbete med socialtjänst, inte minst via regionkoordinatorerna, som finns i våra olika länsstyrelser.

Här vill vi att regeringen agerar på ett skarpare sätt och gör mer för att bekämpa människohandeln.

Frågan om målsägandestatus har redan berörts här i talarstolen. Med målsägande menar vi på juridiska att man får en position som ett juridiskt erkänt brottsoffer i processen. Här är praxis sedan länge, tragiskt nog, att den som har varit involverad i prostitution och sålt sexuella handlingar hanteras som ett vittne. Det är en skymf mot den personen. Om offret för brottet skulle tillerkännas brottsofferstatus skulle offret kunna få rätt till skadestånd, brottsskadeersättning och målsägandebiträde under processen samt tillgång till andra stödinsatser som är givna för flera grupper av brottsoffer.

Sådana här åtgärder kan naturligtvis bli avgörande för kvinnor som är involverade i en allvarlig verksamhet. Det skulle kunna öka deras möjligheter att satsa på ett liv med andra förtecken än prostitution.

Jag vill också nämna kontaktförbuden. Där har det ganska nyligen skett en del viktiga förändringar, där man har utvidgat skyddsområdena för de kvinnor som kan få ett kontaktförbud. Frågan är ändå om vi är på rätt väg. Delvis är vi det, men frågan är om vi inte skulle behöva skifta perspektiv på allvar. Här vill jag gärna utmana partierna inom Tidöregimen.

Frågan är vems frihet vi behöver värna. En kvinna som har lämnat en våldsam man eller blivit utsatt för allvarliga övergrepp på annat sätt borde garanteras sin rörelsefrihet och kunna tillåtas den medan vi i stället borde fokusera på gärningsmannen som borde få en geografisk zon anvisad. Om han ska vistas utanför den zonen borde det anmälas så att kvinnan får vetskap om förändringen. Det är en uppgift som vi också tycker att man borde beakta mer.

Det finns ytterligare en punkt som jag vill beröra. Det finns ett uttryck för det perspektivskifte som jag efterlyser för att fokusera mer på brottsoffer, och det är uttrycket reparativ rättvisa. Det skulle innebära att vi tänker oss för i hur vi lanserar hela rättssystemet och rättsprocessen så att vi gör det möjligt för den som är utsatt att snabbt få tillgång till både stödresurser och välfärdssamhällets övriga insatser, något som skulle kunna leda till en snabbare känslomässig återhämtning och en upplevelse av både rättvisa och tilltro till rättssystemet.

I dag är brottsoffrets berättelse i en process främst ett bevismedel, medan brottsoffrets behov av stöd, upprättelse och återhämtning i princip inte har någon plats i processen. Genom erkännande, ansvarstagande och åtgärder som främjar återuppbyggnaden av förtroende och relationer skulle vi kunna komma mycket långt i rättsväsendet. Det skulle också kunna innebära möjligheter att begränsa återfallsriskerna. En snabb samordning och tillgång till psykologiskt, juridiskt och socialt stöd och därmed en reell möjlighet till läkning och verklig upprättelse skulle vara ett sant brottsofferperspektiv.

(forts. § 14)

Fru talman! I september 2022 gick svenska folket till val för att utse sina företrädare i den här kammaren. En eskalerande och brutaliserad våldsbrottslighet i form av skjutningar, sprängningar och förnedringsrån och åratal av misslyckad migrationspolitik gjorde att tryggheten stod högst upp på agendan, och det med all rätt. Folket valde en ny, borgerlig regering i hopp om förändring.

Utvecklingen av gängkriminalitet och organiserad brottslighet hade underlättats genom tillgång till en god rekryteringsbas, goda organisationsmöjligheter och goda vinstmöjligheter och svaga kontrollmöjligheter. Alltsedan tillträdet har Kristdemokraterna tillsammans med övriga Tidöpartier oförtrutet verkat för att bryta den utvecklingen.

De brottsbekämpande myndigheterna har fått nya och effektiva verktyg. Vistelseförbud, utökade möjligheter till användning av hemliga tvångsmedel, nya regler om självständigt förverkande, ökad kameraövervakning, ökat informationsutbyte och skärpta påföljder är några exempel.

Fru talman! Centralt i allt detta är att vi nu sätter människors trygghet och brottsoffret i centrum.

Vi stärker insatserna mot brott i nära relationer. Reglerna om kontaktförbud har uppdaterats med ökat fokus på förövaren snarare än på offret. Det är förövaren som ska få sin rörelsefrihet begränsad, inte den som utsätts för våld, hot och trakasserier. Polisen arbetar nu metodiskt för att kartlägga våldsamma och farliga män, och i dagsläget har man identifierat över 600 män som potentiellt farliga förövare.

En annan viktig aspekt är brottsoffrets berättigade krav på upprättelse och att gärningsmannen ska få sitt straff och sona sitt brott.

Föregående talare nämnde i förbifarten att straffet inte har någon betydelse. Jag är av motsatt uppfattning, särskilt efter att ha träffat brottsoffer vars anhöriga har blivit mördade, vars barn har blivit mördade. I de fallen kan man konstatera att de anhöriga gärna hade sett att vi låst in mördarna i tid och evighet och gärna kastat bort nyckeln, så att straffet inte har någon betydelse för brottsoffrets upprättelse håller jag inte med om.

Vi ger nu brottsoffret ökat stöd. Brottsskadeersättning ska utbetalas direkt från Brottsoffermyndigheten efter att domen vunnit laga kraft, som Charlotte Nordström nämnde här. I dag måste brottsoffret i första hand vända sig till gärningsmannen för att få ersättning, men nu ändrar vi som sagt på det.

Ny lagstiftning, ökade anslag till rättsväsendet och ny arbetsmetodik har gett resultat. Vi ser nu en markant ökning av brottsuppklaringen för de grova våldsbrotten i gängmiljö, från runt 20 procent till över 70 procent.

Häromdagen noterade jag att Polismyndigheten gått ut med redovisningen för dödsskjutningar 2025. Man har klarat upp samtliga brott utom ett, men det är också på väg att klaras upp. Det är ju glädjande, även om skjutningarna fortfarande är ett stort problem. Vi ska inte underskatta den problematiken, för vi är inte klara med det arbetet ännu.

De goda resultaten återspeglas också i den ökade beläggningen på våra kriminalvårdsanstalter. På häkten och anstalter kämpar man med överbeläggning. Nya byggen planeras för fler häktes- och anstaltsplatser. I avvaktan på färdigställande kan vi, om förslaget vinner bifall i kammaren, hyra 600 platser på anstalten i estländska Tartu. Det är en anstalt som jag själv har besökt, och jag kan konstatera att lokalerna är väl i linje med svenska motsvarigheter och att personalen är välutbildad.

Fru talman! Efter ett gott samarbete med Europol och andra länder har flera kriminella i det absoluta toppskiktet gripits på platser där de levde i villfarelsen att de var oåtkomliga för den svenska rättvisan.

Om några dagar får vi också ny lagstiftning på plats som tar sikte på de så kallade osjälvständiga brottsformerna försök, förberedelse och stämpling, primärt i syfte att förhindra fullbordat brott. Rekrytering av unga på nätet blir straffbart, och vi får även i övrigt en lagstiftning som är bättre anpassad till den brottsutveckling som vi ser.

Fru talman! Runt 400 000 av 1,4 miljoner anmälda brott kan i dag kopplas till gängkriminalitet och/eller organiserad brottslighet. Samtidigt ser vi en minskning av så kallade vardagsbrott i form av stöld, skadegörelse och misshandel. Antalet anmälda stölder har minskat markant – förra året med 22 procent, vilket motsvarar 55 000 färre stöldbrott.

I den delen finns troligen en nära koppling till ny lagstiftning om gränsnära polisarbete, som resulterat i att 370 inresande avvisats med återreseförbud. Samtliga är kriminella med koppling till främst stöldbrottslighet. Polisen räknar med att varje kriminell individ begår ungefär 40 brott när man vistas i landet, så det är lätt att räkna ut att ungefär 14 000 brott har förhindrats bara genom att vi avvisar folk vid gränsen.

Fru talman! Ett fortsatt stort och oroande problem är att många barn rekryteras eller anmäler sig frivilligt för att likvidera för dem helt okända personer eller utföra sprängattentat. Nya unga strömmar ständigt till, och det finns en socialisering in i en kriminell norm om att pengar inte räcker för status – för att vara någon i den kriminella världen måste man döda.

Jag tror att vi spontant värjer oss mot tanken att barn är förmögna att begå mord, men nu är vi här. Från att detta varit ett helt okänt fenomen har antalet gärningsmän under 15 år misstänkta för mord eller mordförsök ökat dramatiskt. Vi kan såklart förfasa oss över det som sker. Men nu står vi här, och det måste få ett stopp.

Det är i den kontexten som en sänkt straffmyndighetsålder ska ses. Där brottsförebyggande insatser inte förslår krävs frihetsberövande åtgärder. Det är vi alla överens om. Jag är väl medveten om den massiva kritik som framförts från Lagrådet och tunga remissinstanser, men alternativa förslag lyser med sin frånvaro.

Vad gör vi då med 13–14-åringar som mördar? Här har vi i riksdagen och regeringen ett ansvar. Därför går regeringen nu fram med en tidsbegränsad lagstiftning med en sänkning av straffmyndighetsåldern till 13 år för de allra grövsta brotten. Det är som sagt en tidsbegränsad lagstiftning, och tanken är att ge Kriminalvårdsmyndigheten i uppdrag att sörja för behandling och återanpassning. Vi vet inte hur det landar, men detta är ett försök att råda bot på ett akut problem.

Fru talman! Goda normer och värderingar har lämnats helt till förmån för en gangsterkultur där det inte finns något rätt eller fel, mer än rätten att utse sig själv till bödel.

Vi kristdemokrater och regeringen genomför nu den största omläggningen av kriminalpolitiken i modern tid, och vi arbetar intensivt med att steg för steg vända den utveckling som vi har sett. Vi ska vinna den kampen.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag våldsbrott och brottsoffer. Jag vill inledningsvis säga att mina tankar går till dem som drabbats av grovt våld och till dem som har förlorat en anhörig till följd av våldet. Det är helt oacceptabelt. Jag vill därför inleda med att säga att Centerpartiet står bakom det ökade och större fokuset på brottsoffer och brottsutsatta. Vi står även bakom de stora resursförstärkningar som har gjorts till rättsväsendet.

Centerpartiets rättspolitik bygger på att sätta brottsoffer i fokus, på rättsstatens principer, på effektiv evidensbaserad lagstiftning och på hela rättskedjan i hela landet – från polis, åklagare och domstol till kriminalvård.

Den grova organiserade brottsligheten med skjutningar och sprängningar får stor uppmärksamhet – och det ska den ha. Där ser vi förbättringar: en minskning av vissa brott och en ökad uppklaring. Det är bra och mycket välkommet, men vi ser samtidigt att mängdbrotten, alltså majoriteten av alla brott, fortsatt förringas och inte prioriteras som de bör. Det är till exempel inbrott, stölder, olaga hot, bedrägerier, skadegörelse och misshandel. Det är brott som för många brottsutsatta är oerhörda upplevelser som gör att man ofta tappar tron på både rättsväsendet, samhället och sina medmänniskor.

Mängdbrotten sker i hela vårt land och på nätet. Det är brott mot enskilda, mot föreningar och mot företag – brott som trots stora resurstillskott och en ny bättre polisorganisation inte ökar i uppklaring. En allt mindre del klaras upp. Det har rapporterats om detta tidigare, och det har rapporterats om det i dag. Det här kräver en ökad, stabil och långsiktig polisiär närvaro i hela landet, och här finns mer att göra från regeringens sida.

Vi har en regering som säger sig värna landsbygden men som samtidigt har myndigheter som lägger ned polisreceptioner och minskar polisnärvaro i många kommuner. Man drar sig tillbaka, och sedan skyller regeringen på myndigheterna. Låt oss ha en regering som kan styra landet och som kan styra sina myndigheter i enlighet med sina intentioner.

Fru talman! Jag har pratat om dem som har utsatts för det grova dödliga våldet, och jag har pratat om de personer och företag som utsätts för mängdbrott. Jag vill också lyfta fram de kvinnor och barn som har utsatts för våld i sina relationer och i sina hem, dem som har flytt från en våldsam partner och dem som hotas av hedersrelaterat våld. Det här är en särskilt utsatt grupp brottsoffer. I många fall tvingas de under resten av sitt liv ha något slags relation med förövaren – gärningsmannen. Det här skiljer sig från många andra brott.

Jag vill särskilt lyfta fram den grupp bland dessa brottsoffer som behöver skyddade personuppgifter som skydd från sina förövare. I Sverige finns i dag tusentals personer som lever med skyddad identitet och skyddade personuppgifter. Det omfattar även personer som har vittnesskydd och individer som lämnat en kriminell miljö. För dessa människor är det bokstavligen en fråga om liv och död att deras identitet och bostadsort förblir skyddade.

Trots detta saknas i dag en nationell beredskap för tillfällen då personuppgifter röjs. Vid de senaste årens stora läckor – Sportadmin, Ivos maskningsmiss och Miljödata – har uppgifter om personer med skyddad identitet blivit offentliga. I dag finns det inga tydliga rutiner eller någon central funktion som kan kontrollera vilka individer som har drabbats när personuppgifter har röjts. Det finns inte någon aktör som snabbt agerar för att varna eller skydda de mest utsatta. I stället förväntas den enskilde själv kontakta till exempel sin idrottsförening eller myndighet för att få stöd. Det är både naivt och många gånger farligt.

Centern uppmuntrar ökad digitalisering i samhället, men det betyder också att vi måste ta ansvar för de mest utsatta när det går fel. Vi menar därför att en nationell krisfunktion måste etableras, med mandat att vid varje större dataintrång omedelbart kontrollera om uppgifter om personer med skyddad identitet finns bland de läckta uppgifterna. Vi behöver samordna krisåtgärder med socialtjänst, polis och Skatteverket, erbjuda skyddsinsatser och kanske tillfällig relokalisering samt följa upp och analysera läckorna.

Regeringen bör tillsätta en utredning för att skapa en nationell funktion som kan kontrollera och hantera om personuppgifter har röjts. Vidare behöver de drabbade utöver den nationella funktionen en kontaktperson som de kan kontakta i denna extra utsatta situation.

Det om något, fru talman, är att sätta brottsoffren i fokus och att förhindra att ytterligare brott begås.

Jag yrkar bifall till reservation 14.

Fru talman! Låt mig måla upp ett scenario:

Tänk dig att bo i en lägenhet som bara är till låns – en lägenhet där möblerna inte är dina och namnet på dörren inte är ditt. Du får inte ens berätta för grannarna vad du heter. Lägg därtill att du när som helst kan behöva lämna den lägenheten för att flytta till en annan lägenhet, som inte heller är din. De här lägenheterna ligger inte i områden som du har valt. De kanske inte ens ligger i en stad där du känner dig hemma. Tänk dig också att du har barn som går i skola och i förskola.

Och så händer det: Han som vill döda dig får reda på var du bor. Han åker till lägenheten mitt i natten, och du vaknar av att han börjar banka på dörren – högre och högre, intensivare och intensivare. Till slut börjar han vråla, och han vrålar allt högre. Han skriker att du ska öppna dörren och att du ska släppa in honom. Du ringer polisen, men när de kommer är han redan borta.

Ditt barn har vaknat. Självklart är ditt barn rädd och undrar vad som händer. Ni får packa ihop det ni kan och åka med poliserna. Barnet är inlindat i en filt, och du har tagit med dig det du kunde hitta. Det blir en natt på en brits hos polisen innan socialtjänsten och kvinnojouren kommer och tar över och ni får ett tillfälligt skydd på ett skyddat boende. Efter ett par veckor får ni flytta till en ny lägenhet i ett nytt område, och barnet får börja i en ny förskola.

Lägg därtill att du har en arbetsplats med arbetskamrater som undrar varför det ibland står en man utanför entrén och ropar efter dig. Han ropar att du ska visa dig och att du ska komma ut. Förskolan kanske ringer och säger att det står en man där som vill hämta ditt barn.

Vi kan bygga på det här med den rädsla och den oro som du känner varje gång du går till mataffären, varje gång du går till gymmet och varje gång du ska träffa dina vänner. Det är känslan av att aldrig vara trygg och att du alltid behöver vara rädd. Du har tankar som hela tiden kretsar runt: Har han hittat mig nu igen? Kommer han att hitta mig? Bevakar han mig? Kommer han att lyckas döda mig?

Det här, fru talman, är verklighet för tusentals kvinnor. De har det så här varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.

Jag vet att vi alla här inne är medvetna om det här och vill göra någonting åt det. Det gläder mig faktiskt att vi i den här frågan är överens, oavsett partitillhörighet. Men detta är svårt, och det är ett samhällsproblem.

Det finns ingen mall för hur en man som är våldsam mot en kvinna ser ut. Det man på senare år har lärt sig är att män som har dödat en kvinna eller på annat sätt har varit våldsam mot henne inte sällan har haft kontakt med sjukvården eller psykiatrin. Det är därför jag tycker att det är viktigt att man inom sjukvården och psykiatrin kommer på ett system för hur man ska kunna samarbeta med polisen.

Polisen har haft ett pilotprojekt där man gjorde hembesök hos män som hade visat våldsamma tendenser. Ett av de mest framgångsrika projekten var operation Beta, som dessvärre numera är nedlagt.

Jag tror att det är där någonstans som polisen måste börja jobba. Man måste jobba förebyggande genom att kartlägga dessa våldsamma män och sedan bearbeta dem, till exempel via hembesök. Det kommer inte att stoppa kvinnor från att bli jagade, förföljda eller till och med mördade, men det är i alla fall något – och vi måste göra något.

Jag tycker att vi från politikens sida har gjort vad vi kan för att öka skyddet genom lagar. Vi har stärkt det tidigare kontaktförbudet och förhoppningsvis gjort det säkrare genom att i fler fall koppla ihop kontaktförbudet med vistelseförbud och elektronisk övervakning. Det gläder mig också att Tidöpartierna senast i dag meddelade att de vill se över hur hemliga tvångsmedel – preventiva sådana – ska kunna användas för att avlyssna män som visar tendenser till att vara våldsamma. Det är i min värld en offensiv politik, och det vill jag se mer av.

När det kommer till att bekämpa mäns våld mot kvinnor får åtgärderna inte ha någon prislapp.

(Applåder)

Fru talman! I Sverige har vi sedan länge slagit fast att det är den som köper sexuella tjänster som begår brottet. Ändå är det i praktiken inte alltid så vårt rättssystem behandlar de människor som utnyttjas i prostitution. Enligt Brås uppföljning Köp av sexuella tjänster betraktas den som har sålt sexuella handlingar nästan alltid som ett vittne, inte som ett brottsoffer. Endast ungefär en av tio får målsägandestatus, och då handlar det oftast om att andra brott har begåtts samtidigt. Detta är ett djupt systemfel.

Den som köper sex skadar inte bara samhället, utan man skadar en konkret människa. Det handlar om kvinnor, ofta mycket unga, som ibland är hitlockade från andra länder med löften som visar sig vara lögner. De utsätts för psykiskt och fysiskt våld, hot och ekonomiskt utnyttjande – och därefter för ett rättssystem som inte alltid ser dem som de brottsoffer de faktiskt är.

Fru talman! Vad innebär det då att nekas målsägandestatus? Det innebär att du inte får rätt till skadestånd och att du inte får brottsskadeersättning. Du får inte ett målsägandebiträde som stöd genom förhör och rättegång. Du står ensam inför myndigheter, ensam inför din utsatthet och ensam med chansen – som i praktiken ofta går förlorad – att lämna den situation du befinner dig i.

Att ge personer som utnyttjas i prostitution målsägandestatus handlar därför inte om semantik; det handlar om liv. Det handlar om möjligheten till skydd, stödinsatser, behandling och rådgivning – allt det som kan göra att en kvinna får kraft att bryta upp från en exploaterande situation. Det handlar också om tydlighet gentemot domstolar och samhälle om att Sverige måste se allvarligt på sexköp. Vi måste se den utnyttjade som brottsoffer, inte som en medgärningsperson eller ett vittne.

Fru talman! Många kvinnor i prostitution har kommit till Sverige från andra länder. De lever i flera typer av utsatthet: som kvinnor, som migranter och som brottsoffer. För dessa kvinnor är det helt avgörande att de känner att samhället står på deras sida. Det är avgörande att de vågar söka hjälp, att de vågar medverka i rättsprocesser och att de vågar vittna mot dem som utsätter dem för brott. I dag är det inte alltid så.

Vi menar därför att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över möjligheten att ge personer som säljer sexuella handlingar målsägandestatus vid förundersökning och rättegång. Det är ett steg som skulle stärka rättssäkerheten, möjliggöra fler fällande domar och, framför allt, ge dessa kvinnor det stöd de har rätt till som brottsoffer.

Fru talman! Det finns även en rad andra frågor som jag vill passa på att lyfta i den här debatten.

För det första: Nationella samordningen mot prostitution och människohandel visar att människohandeln ökar, att digital exploatering breder ut sig och att exploateringen inom bland annat thaimassagebranschen fortsätter. Ändå är antalet fällande domar mycket lågt. Vissa år fälls ingen alls. Kvinnor har till och med gripits och utvisats i stället för att betraktas som brottsoffer. Det är oacceptabelt. Vi menar att regeringen bör utreda lagstiftningen om människohandel och dessutom ge Brå i uppdrag att kartlägga människohandel med barn i kriminella nätverk.

Fru talman! För det andra: Barn som utsatts för övergrepp behöver likvärdigt stöd i hela landet. Barnahus är en oerhört viktig del av detta, men kvaliteten varierar stort. Därför vill vi se en nationell certifiering för att säkerställa att alla barn får samma skydd och samma möjlighet till upprättelse.

För det tredje: Brottsoffer ska inte behöva navigera genom ett lapptäcke av regler och myndigheter. Vi vill samla alla rättigheter i en samlad brottsofferlagstiftning – ett enkelt och tydligt ramverk för stöd, skydd och ersättning.

För det fjärde: Den nya förverkandelagstiftningen gör det möjligt att beslagta betydligt mer av de kriminellas tillgångar. Det är bra, men dessa pengar bör gå tillbaka till de områden där brotten begåtts – till det civilsamhälle som varje dag arbetar för tryggheten.

Fru talman! För det femte: Skyddet för kvinnor som lämnat våldsamma relationer är inte tillräckligt. Kontaktförbud fungerar ofta dåligt. Vi vill vända på perspektivet: Det är förövaren, inte kvinnan, som ska begränsas geografiskt. Dessutom behöver kvinnor och barn med skyddade personuppgifter få en personlig kontaktperson som kan stödja dem i vardagen.

Slutligen: Samtyckeslagen har varit en historisk framgång. Den har lett till betydligt fler åtal och ett stärkt rättsskydd. Men brottet oaktsam våldtäkt är rättsligt svårtillämpat, och det behövs fortbildning för domare och andra rättsaktörer så att lagstiftningen används korrekt och rättssäkert.

Fru talman! Gemensamt för alla dessa frågor är att de handlar om något mycket grundläggande, nämligen samhällets skyldighet att skydda dem som utsätts för brott. Det handlar om kvinnor i prostitution som fortfarande inte betraktas som brottsoffer. Det handlar om barn som utsätts för våld och övergrepp. Det handlar om hbtqi-personer, om personer utsatta för hatbrott, om migranter och om kvinnor i skyddade boenden. Det handlar om människor som behöver samhällets fulla stöd.

Om Sverige ska vara ett land där rättvisa råder, där människors värdighet är okränkbar och där ingen lämnas ensam i sin utsatthet måste vi fortsätta stärka rättigheterna för brottsoffer – i lagstiftningen, i myndighetsutövningen och i det praktiska stödet.

Jag står självklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men väljer att yrka bifall enbart till reservation 5.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 mars.)