Vägar till hållbara vattentjänster

Fru talman! Det är inte annat än att man blir lite rörd när någon precis har berömt ens arbete i utskottet, men nu ska jag försöka tala om de viktiga frågorna vad gäller vägar till hållbara vattentjänster.

I propositionen föreslår regeringen lagändringar som syftar till att skapa förutsättningar för långsiktigt hållbara vatten- och avloppslösningar samt att öka allmänhetens insyn och möjlighet till deltagande och påverkan vid den kommunala planeringen av hur behovet av allmänna vattentjänster i kommunen ska tillgodoses.

Vi från Miljöpartiets sida håller i stort med om förslaget men har några reservationer. Det gäller frågan om kontroll av små enskilda avloppsanläggningar. Där har vi en gemensam reservation med ett par av de andra partierna. Det är samma sak när det gäller utgångspunkter vid bedömningar av behovet av allmänna vattentjänster med mera. Sedan gäller det bedömningskriterier och bevisfrågor med mera. Och det gäller vattentjänstplanernas innehåll med mera.

Jag ställer mig givetvis bakom samtliga reservationer från Miljöpartiets sida men väljer att yrka bifall endast till reservation 10, som handlar om vattentjänstplanernas innehåll med mera.

Fru talman! Vår tids största utmaning är klimatförändringarna.

Bräddning är en säkerhetsfunktion i ledningssystemet som innebär att ett tillfälligt utsläpp av avloppsvatten sker vid överbelastning. Med klimatförändringarna förväntas fler skyfall och mer extremväder, vilket kan öka miljöpåverkan av bräddning drastiskt. Jag välkomnar därför regeringens förslag att kommunerna ska åläggas att planera för skyfall inom ramen för sitt arbete med vattentjänstplanerna. Men enligt min och Miljöpartiets mening borde emellertid ytterligare frågor belysas i vattentjänstplaneringen.

Till att börja med kan jag konstatera att kommunernas arbete med klimatanpassning dessvärre inte har kommit igång så kraftfullt som skulle behövas. Som flera remissinstanser påpekat bör därför klimatanpassningsfrågorna, det vill säga kommunernas planering för klimatanpassning, lyftas in i vattentjänstplanen.

Jag kan vidare konstatera att skyddet av dricksvatten varierar stort i vårt land. Den viktigaste resursen vi har är rent vatten. Många kommunala vattentäkter saknar helt skyddsområden, och många befintliga skyddsområden behöver ses över. Detsamma gäller för reservvattentäkterna.

Jag är riksdagsledamot från Jönköpings län. Jönköping är en av de kommuner som tar sitt dricksvatten från Vättern. Det gör också väldigt många fler människor runt vår sjö. Vi behöver verkligen skydda den viktigaste resursen vi har, vårt dricksvatten. Vi vet att Örebro vill ansluta till Vätterns vatten, och vi hör att det pågår diskussioner om vad som händer den dag Stockholm inte längre kan ta sitt vatten från Mälaren på grund av de saltinträngningar som sker. Jag kan konstatera att vi behöver skydda vårt dricksvatten betydligt mycket mer i många av kommunerna i vårt land.

Höga temperaturer under lång tid kan såklart påverka vattentemperaturen och därmed också bakterietillväxten, vilket i sin tur kan påverka vattentjänsterna. Det finns ett stort behov av att stärka arbetet med dricksvattenförsörjning och vattenskydd, dels för att trygga vattenförsörjningen, dels för att vi ska leva upp till miljömålen.

Även dessa frågor bör lämpligen adresseras i vattentjänstplaneringen. Sammanfattningsvis bör det tydligt framgå av vattentjänstplanen vilka åtgärder kommunen avser att vidta när det gäller klimatanpassning över tid och hur de ska finansieras.

Vidare bör vattentjänstplanen kompletteras med en vattenresursplan som adresserar klimatanpassningsbehov, tillgångar och lösningar för dricksvattentillgång vid extrema klimatrelaterade händelser, som exempelvis långvarig torka.

Nu är vi i juni månad, men traditionen bjuder ofta dessvärre på att det blir allt varmare. Vi ser temperaturer i Europa som gör att fågelungar hoppar ur sina bon och dör av hettan. Det blir också varmare i vårt land. Torkan är en företeelse som i vissa delar av vårt land har varit extremt jobbig för många, inte minst lantbrukare och de som har djur. Vi tycker verkligen att vattentjänstplanen ska kompletteras med en vattenresursplan.

Detta är mitt sista anförande för denna mandatperiod, så jag vill också passa på att tacka. Det har varit sommarkänslor i kammaren den här veckan och den förra veckan. Det är härligt.

Det har varit en ära och ett stort nöje att få vara ordförande i ett av riksdagens utskott. Det har varit fantastiskt att få jobba tillsammans med talmannen och de vice talmännen om hur vi ska jobba framåt med riksdagens arbete och utskottens viktiga arbete. Kammarkansliet är alltid professionellt. Det är fantastiskt att få jobba i en organisation där administrationen fungerar perfekt i alla led. Detsamma gäller civilutskottets kansli.

Min käre vice ordförande i civilutskottet, Larry Söder, har stått vid min sida genom denna pandemi. Den har om inte annat satt mitt tålamod på prov när telefonmöten inte fungerat eller när Skype kraschat.

Som tidigare har nämnts har vi tre avgående ledamöter i utskottet: Cecilie Tenfjord Toftby, Ola Johansson och Elin Lundgren. Jag hoppas att ni får en riktigt skön sommar men också ett väldigt härligt liv utanför dessa väggar när sommaren är över.

Men först stundar en valrörelse. Jag vill önska samtliga kollegor i utskottet en riktigt skön sommar. Vila lite innan valrörelsens hysteri drar igång! Det behöver både vi och våra familjer.

(Applåder)

Fru talman! Detta är även min sista debatt den här mandatperioden. Jag vill tacka alla utskottskollegor för ett gott arbete i utskottet och sjysta men raka debatter i kammaren. Jag vill också rikta ett varmt tack till vårt fantastiska utskottskansli.

Nu debatterar vi utskottets betänkande om hållbara vattentjänster. Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 2 och 5 och i övrigt till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Att göra vattentjänsterna hållbara är ett ansvar som vi alla delar. Samhället, i det här fallet kommunen, har i uppdrag att lösa detta när det finns ett behov av att skydda människors hälsa och miljö när bebyggelse finns i ett större sammanhang.

Den ekologiska hållbarheten och hur vi tillsammans ska klara kraven för miljö och hälsa regleras i miljöbalken. I miljöbalken finns krav på kommuner men också på människor som inte bor i bebyggelse i ett större sammanhang och som därför själva ansvarar för sina vattentjänster.

Vad är då en vattentjänst? Vattentjänsterna är försörjning av dricksvatten och bortförande av dagvatten och spillvatten. De två sistnämnda kallas i allmänhet för avlopp. Dagvatten är det regnvatten som hamnar på hårdgjorda ytor och hus och som måste ledas bort för att det inte ska orsaka skador. Spillvatten är det som spolas ned i toaletter eller sköljs ut från dusch, tvättmaskin och kök.

För att vara ekologiskt hållbar ska hanteringen av spillvatten inte leda till övergödning och inte till spridning av kemikalier och smittämnen. Övergödning beror på näringsämnena fosfor och kväve, som är två av naturens viktigaste byggstenar.

För att bättre hushålla med jordens resurser, bygga ett mer cirkulärt ekonomiskt system, öka Sveriges självförsörjning och skydda miljön från oönskad gödning skulle återvinning eller utvinning av näringsämnen från spillvatten kunna vara till nytta både ekonomiskt och ekologiskt och för att höja Sveriges beredskap och förmåga att långsiktigt hantera förändringar och fortsätta att utvecklas i en positiv riktning.

Fru talman! För några veckor sedan besökte jag Oceanhamnen i Helsingborg, där man med parollen Tre rör ut utvecklar ett världsunikt källsorterande avloppssystem som leder till ökad biogasproduktion, återvinning av näringsämnen och en energieffektiv rening av läkemedel.

Även på detta området ligger Sverige alltså i absolut framkant i världen. Ny teknik, framtidens nya jobb och hållbar tillväxt - så blir vi världens första fossilfria välfärdsnation.

Fru talman! Nu lite historik till varför regeringen har lämnat denna proposition till riksdagen. I 6 § vattentjänstlagen står det att kommunen har en skyldighet att ordna vattentjänster om det behövs för skyddet av människors hälsa och miljö och om bebyggelsen ingår i ett större sammanhang. Det större sammanhanget tolkas i dag som att det gäller för minst 20 till 30 hus eller i vissa fall något färre.

I praxis, det vill säga hur domstolarna har tolkat lagen, har det visat sig att det i princip alltid finns ett behov av att skydda människors hälsa och miljön. Tolkningen har också varit strikt vad gäller att kommunen ska ansvara för vattentjänsterna genom allmänna anläggningar så snart bebyggelsen utgör ett större sammanhang.

Det här har lett till konflikter och problem på flera håll i landet. Några kommuner har valt att inte tillåta exploatering och ytterligare bebyggelse på landsbygden. Det skulle ha blivit dyrt att ordna vatten och avlopp, det vill säga avgifterna för alla i kommunen skulle behöva höjas.

På många håll har fastighetsägare protesterat mot att de måste betala anläggningsavgifter, det vill säga den avgift kommunen tar ut för att ansluta fastigheter till kommunalt vatten och avlopp. I områden där fastigheterna har lågt värde är det heller inte alltid möjligt att låna för att finansiera anläggningsavgiften.

Det är också vanligt att fastighetsägare kräver att få bli anslutna till den allmänna anläggningen men att kommunen vill avvakta med den investeringen och i stället kräver att fastighetsägarna åtgärdar sina egna enskilda anläggningar.

Det har också funnits kritik mot den bristande demokratiska insynen och inflytandet över kommunens arbete med att tillhandahålla vattentjänster.

Det är de här problemen som regeringens lagförslag har som ambition att åtgärda. De lagändringar som utskottet tillstyrker innebär bland annat att kommunens bedömning av behovet av en allmän vattentjänst ska bli mer flexibel. Dessutom ska varje kommun ha en aktuell vattentjänstplan som bland annat innehåller kommunens långsiktiga planering av hur behovet av allmänna vattentjänster ska tillgodoses.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2023. Det är glädjande att regeringens lagförslag i det stora hela nu ser ut att godkännas av riksdagen.

När det gäller förslaget om kontroll av små enskilda avloppsanläggningar föreslår en majoritet i utskottet att riksdagen ska avslå denna del. Här har vi, som tidigare nämnts, en gemensam reservation tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Som regeringen redogör för i propositionen har den årliga belastningen från små avloppsanläggningar i en rapport från 2017 beräknats till 303 ton fosfor och 3 133 ton kväve. Enligt en uppskattning fanns det 2017 närmare 200 000 små avloppsanläggningar som endast hade slamavskiljning med enklare eller ingen efterföljande rening. Den utredning som ligger till grund för propositionen har konstaterat att de små avloppsanläggningarna som saknar egentlig rening inte uppfyller de krav som följer av miljöbalken.

Något som inte heller får glömmas bort, även om debatten om avlopp ofta fokuserar på miljöaspekterna, är att väl fungerande avloppssystem också fyller en viktig funktion för människors hälsa. Många smittämnen kan spridas med vatten och orsaka sjukdom hos människor som får i sig det förorenade vattnet. Det är därför viktigt att säkerställa att skadliga mikroorganismer inte kan spridas från enskilda avlopp.

Vi delar regeringens bedömning att det är angeläget att åtgärdstakten ökar när det gäller de bristfälliga små avloppsanläggningarna.

Det behöver säkerställas att de små avloppen är konstruerade och drivs på ett sätt som är förenligt med gällande kravnivåer för påverkan på såväl miljön som människors hälsa. I dag är det många gånger först när tillsynsmyndigheten, det vill säga kommunen, uppmärksammar innehavare av små avloppsanläggningar på brister som ett åtgärdande sker. För att öka och långsiktigt upprätthålla en hållbar åtgärdstakt krävs dock att fler fastighetsägare på eget initiativ åtgärdar sin bristfälliga hantering av avloppsvatten.

Regeringens förslag till bemyndigande hade gjort det möjligt att införa regler om skyldighet att kontrollera och rapportera hur små enskilda avloppsanläggningar är utformade och fungerar. Vi anser att regeringens förslag framstår som ett kostnadseffektivt sätt för fastighetsägare att skaffa sig kunskap om den egna anläggningen och vid behov åtgärda den utan att tillsynsmyndigheten behöver agera.

Det ska understrykas att en anläggning som åtgärdas utan att kommunen behöver förelägga om rättelse utgör en besparing för det allmänna eftersom man då inte behöver inleda en kostsam tillsynsprocess.

Det är också värt att understryka att regeringen bedömer att variationerna mellan och inom kommunerna i fråga om behovet av att få in uppgifter kan motivera ett stegvist införande av kontrollskyldigheten. Regeringen öppnar vidare upp för möjligheten att avgränsa kraven till att enbart gälla vissa typer av anläggningar.

Sammanfattningsvis anser vi att regeringens förslag är väl avvägt och ändamålsenligt utformat och bör antas i sin helhet. Vi ser därmed inte heller skäl för riksdagen att göra något tillkännagivande om avloppsdeklarationerna. Samtliga motioner bör därför avslås.

(Applåder)

Fru talman! Det här är min sista debatt i denna kammare. Jag måste säga att jag har haft fantastiska år, men jag ser också fram emot vad som kommer efteråt.

Under de år som jag har varit i riksdagen har jag jobbat väldigt mycket med energi- och klimatfrågor. I civilutskottet har jag haft ansvaret för familjerättsfrågorna. Därför undrade jag hur sjutton va-frågorna hamnade på mitt bord i dag.

Sedan insåg jag varför. Något av det sista jag gjorde i mitt civila liv, innan jag blev politiker på heltid, var att arbeta som kommunikatör i Borås stad, och vi införde ett vattenskyddsområde. Jag har varit ute och förklarat för fastighetsägare vikten av att ansluta sig till det kommunala va-nätet.

En liten gumma beklagade sig och sa att hon ju bara hade liten sommarstuga dit hon åkte med sin fikakorg. Hon hade inget att tjäna på att ansluta till det kommunala va-nätet, sa hon.

Jag förstår att det är jobbigt, sa jag, men jag är bara tjänsteman. Du får prata med politiker.

Nej, sa hon. Det är ingen idé. De lyssnar inte. Jag vet hur de är.

Jaja, tänkte jag. Då viskade en av mina kollegor till mig: Du vet, det där är Roland Anderssons svärmor.

Han var regionstyrelsens ordförande i Västra Götalandsregionen vid den tiden.

Jag hoppas att vi politiker faktiskt lyssnar. Sedan tycker inte alla alltid som vi. Men det är ju därför vi har en demokrati med olika politiska partier så att alla kan hitta sin politiker som för fram sina frågor.

I dagens debatt handlar det väldigt mycket om balansen mellan den enskilde och det offentliga.

Fru talman! Vi moderater står självklart bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 13.

Vatten är en förutsättning för allt liv. Det är ett av våra viktigaste livsmedel. Och vi ska och har rätt att ställa höga krav på det vatten som kommer ur kranen, samtidigt som vi har en skyldighet att se till så att det vatten vi lämnar ifrån oss inte skadar vår miljö.

Det allmänna har en skyldighet att tillhandahålla vissa vattentjänster, dricksvatten och avloppsrening och ska se till att de fungerar. Samhället har historiskt gjort och gör stora investeringar för att förse oss, invånarna i Sverige, med vattentjänster som uppfyller våra krav. Jag var, som sagt, kommunikatör på gatukontoret, Tekniska förvaltningen i Borås. Vi måste alltså se till miljön i fråga om reningsprocessen av dricksvattnet så att det vatten vi släpper ifrån oss, med de kemikalier som kan användas där, inte skadar vare sig människor eller miljö.

Fru talman! Det åligger våra kommuner att göra de investeringar som behövs för att möta invånarnas förväntningar och uppfylla de lagstiftningskrav som finns. Att bygga ut ett nytt verksamhetsområde för va-anläggningar är en stor investering. För att klara av detta har kommunerna krävt, och har också haft laglig rätt att kräva, att samtliga fastighetsägare, även gumman med fikakorgen, ansluter sig till va-nätet, oavsett om de har en egen reningsanläggning som fungerar eller inte. Enligt praxis ska kommunalt avlopp etableras när bebyggelsen utgör ett större sammanhang, 20-30 bostäder.

Detta ger upphov till konflikter - det vet jag. Dels finns det kommuner som nekar ytterligare exploatering på landsbygden då det skulle tvinga kommunen att dra fram kommunalt va, vilket som sagt är förenat med stora kostnader. Dels finns det fastighetsägare som protesterar mot att de måste betala anläggningsavgifter, det vill säga den avgift som kommunen tar ut för att ansluta fastigheter till nätet.

Det finns också ärenden där kommunen vill avvakta med investeringar och fastighetsägare tvingas att åtgärda ett enskilt avlopp i väntan på anslutning till det kommunala. Konfliktytorna är många.

Regeringen förslår en flexiblare behovsprövning av allmänna vattentjänster. Det tycker vi i grunden är bra, men vi anser att fastighetsägarnas skydd mot tvångsanslutning behöver stärkas.

Enligt dagens lagstiftning måste den enskilda anläggningen vara bättre än den som kommunen kan erbjuda för att fastighetsägaren ska undgå att behöva betala för en tvångsanslutning. Vi anser att det bör räcka med att fastighetsägaren har en anläggning som är likvärdig den som kommunen erbjuder för att fastighetsägaren inte ska behöva anslutas. Bedömningen av likvärdighet bör ta hänsyn till retentionen, det vill säga markens och vattendragens förmåga att rena och ta upp växtnäring i den aktuella situationen. Den enskildas skydd mot tvångsanslutning måste stärkas, och vi kommer att tillkännage det för regeringen i dag.

I övrigt kommer min kollega från miljö- och jordbruksutskottet Betty Malmberg att gå närmare in på miljöaspekterna i dagens förslag.

Fru talman! Vi moderater har länge föreslagit att kommunerna ska vara skyldiga att upprätta en långsiktig plan för vattenförsörjningen. Det är därför glädjande att regeringen nu kommer med ett sådant förslag. Positivt är också att planen ska antas av kommunfullmäktige och dessförinnan lämnas för granskning och samråd. Detta har min kollega från Socialdemokraterna lyft upp som ett bra steg i demokratisk riktning.

Kommunens beslut går dock inte att vare sig i dag eller med regeringens nya förslag att överklaga, utan fastighetsägaren kan endast vända sig till länsstyrelsen för att hävda att kommunen inte har fullgjort sin skyldighet. Vi anser att möjligheten att överklaga är en viktig demokratisk princip som också är nödvändig för att stärka den enskilda fastighetsägarens ställning gentemot kommunen. Därför anser vi att regeringen bör utreda och återkomma med förslag på hur fastighetsägare kan få möjlighet att överklaga beslut som kommunen fattat rörande va. Även om kommunen har ett stort och viktigt ansvar gentemot det allmänna, måste balansen mellan den offentliga förvaltningen och den enskilda fastighetsägaren tillvaratas. Det anser vi inte att regeringens förslag gör.

Fru talman! Balansen mellan den enskilda kommuninvånaren och det offentliga måste som sagt tillvaratas. Därför anser vi att det är kommunen som bör ha bevisbördan vid bedömning av om ett enskilt avlopp är bättre eller likvärdigt med det som kommunen erbjuder. Kommunen med sin kompetens ska kunna bevisa att den befintliga anläggningen är sämre än den kommunen erbjuder för att en fastighetsägare ska kunna tvångsanslutas. Balansen mellan kostnad och nytta måste också spela roll, därför bör det införas ett rimlighetsrekvisit, så att kostnaden för att åtgärda enskilda avlopp står i rimlig proportion till den miljövinst som förväntas uppnås.

Slutligen, eller nästan fru talman, vill jag lyfta fram det tillkännagivande som riksdagen riktade till regeringen den 29 april 2021. Där framgår att regeringen skyndsamt ska vidta de åtgärder som krävs för att en fastighetsägare som har ett enskilt avlopp som uppfyller gällande miljö- och hälsokrav inte ska kunna tvingas att ansluta sig till det kommunala va-nätet. Vi moderater anser att Havs- och vattenmyndigheten snarast ska ges i uppdrag att utfärda ett moratorium i denna för många fastighetsägare viktiga fråga. Moratoriet bör gälla tills beslutsunderlaget om förbud mot tvångsanslutning av enskilda avlopp som uppfyller gällande miljö- och hälsokrav till kommunalt va-nät har presenterats och riksdagen har tagit ställning till detta.

Återigen, fru talman, handlar det om balansen mellan det offentliga, den enskilda och miljön - alla tre viktiga för vår välfärd och våra liv.

Fru talman! Och nu slutligen - på riktigt. Detta är min sista debatt i denna kammare. Som jag har sagt tidigare har jag haft fantastiska år i alla mina utskott, och jag vill också tacka Emma för det fantastiska stöd hon har gett mig. Ibland är det Emma som har skickat sms med uppmuntrande ord när jag har suttit i kammaren eller stått i talarstolen. Vi har en bra dialog i civilutskottet med ömsesidig respekt för varandra. Joakim! Nu får du åka tåg utan mig i framtiden.

Jag tackar fru talmannen, kansliet i civilutskottet och övriga. Tack så mycket för fantastiska år!

(Applåder)

Fru talman! Vägar till hållbara vattentjänster är ett vackert namn på ett dåligt förslag.

Vi i Sverigedemokraterna hade helst sett ett fullständigt avslag, och med det menar jag ett bifall till reservation 1, som alltså betyder att vi skulle ha avslagit propositionen i sin helhet.

Enligt oss sverigedemokrater är flera delar problematiska. Svenskt Vatten ifrågasatte att göra en så viktig fråga som frågan om skyfall och höga vattenstånd till en va-fråga. Vi kan bara instämma i deras kritik, och vi vill se att ansvaret hamnar mer brett hos kommunen, inte minst när allt fler kommuner har lagt ut vatten och avlopp på olika former av samägda bolag. Så har till exempel min hemkommun gjort. Det är dessutom ett mycket dåligt sätt att hantera skyfall att leda bort vattnet genom avloppssystemet.

Fru talman! Att tvångsansluta människor som har egna fungerande avloppsanläggningar som uppfyller alla miljö- och hälsokrav tycker vi också är fel. Särskilt fel blir det när dessa små anläggningar fungerar och ofta har byggts om relativt nyligen för att klara alla uppställda krav. Flera av oss har fått höra om hur kommunen först krävt att avloppet ska åtgärdas och byggas om, för att några år senare bygga ut kommunens avloppsnät, och då vill man tvinga samma villaägare till dyra anslutningskostnader. Det är givetvis inte ett acceptabelt sätt att hantera frågan.

Fru talman! Avloppsdeklarationer var en annan problematisk del, och var egentligen den enda del som stoppades av en majoritet i utskottet. Här handlar det om att alla med egen va-lösning återkommande ska tvingas till mycket kostsamma avloppsdeklarationer, även om de är helt onödiga ur miljösynpunkt.

För att glädja Emma Hult, som tyvärr inte är kvar i kammaren, kan jag även säga att det här med bräddning, som hon var inne på i sitt anförande, är något som aldrig förekommer i de privata lösningarna. Ändå ska man tvinga ägarna till återkommande deklarationer på egen bekostnad.

Hela propositionen säger ganska mycket om hur regeringen ser på landsbygden i sin helhet. Under hela mandatperioden - ja, faktiskt längre än så, då regeringen snart har suttit i åtta år - har vi sett försämring efter försämring på landsbygden. Det blir så uppenbart att regeringen har utgångspunkten att alla människor ska bo och leva på samma sätt.

Regeringen utgår från att alla ska bo i tätorter, helst i hyreshus, och att alla därför ska vara med och betala till dessa genom olika subventioner. Man ska cykla och åka kollektivt, vilket också ska bekostas av alla via skattsedeln oavsett om det finns någon kollektivtrafik i närheten eller inte. Bilen och jordbrukstraktorerna straffbeskattas så att ingen ska ha råd att vara kvar på landsbygden. I den långa rad av negativa beslut för Sveriges landsbygd som har präglat regeringens åtta år vid makten har det nu alltså blivit dags att även ge sig på avloppen.

För avlopp i tätorten är regeringen däremot beredd att göra olika subventioner, och Annika Strandhäll pratade så sent som i våras om att de generella bidrag som kommunerna får också bör användas till att rusta upp va-anläggningar i kommunerna. Men den som har sin egen lösning och bor utanför tätorten ska enligt samma regering alltså beläggas med extra kostnader. Möjligen kan socialdemokratiska riksdagsledamöter klara sig bra utan avlopp i sin permanentbostad, men för de allra flesta är det en förutsättning för att kunna leva på landsbygden.

Att ta ut stora avgifter för avloppsdeklarationer som i de allra flesta fall kommer att vara helt meningslösa är knappast gynnsamt för vår landsbygd. De blir meningslösa eftersom de allra flesta anläggningar funktionsmässigt fungerar mycket bra under mycket lång tid. Utöver detta ska betänkas att risken för läckage ut i vattendrag ofta är helt obefintlig då detta tas i beaktande redan vid planeringen av anläggningen. Regeringen slåss mot väderkvarnar och försöker förhindra utsläpp som i verkligheten inte finns.

Det är dock inte avloppsreningen som verkar oroa regeringen mest utan det faktum att människor fortfarande vill bo på landsbygden eller ha en sommarstuga där. Genom att straffa ut landsbygden med extrema skatter på energi och drivmedel, och nu alltså även extra avgifter för avloppsanläggningar, ska människor förmås - eller tvingas - flytta från landsbygden.

En återkommande extra avgift, enligt beräkningarna på 7 000-8 000 kronor, för en avloppsdeklaration kan komma att avskräcka många från att vilja ha en liten röd stuga i skogen. Det blir nämligen sommarstugeägare som drabbas av dessa extra kostnader, och de betalar dessutom redan den vanliga va-taxan samt den kostnad för tömning som alla som bor på landet betalar. Alternativet att i stället låna dass i grannens ladugård känns plötsligt lockande.

Det finns ett amerikanskt uttryck som lyder att man inte ska laga någonting som inte är trasigt. Jag önskar nog att regeringen skulle ta och tänka lite mer på det.

Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation 1, vilket jag sa även i början.

Eftersom detta är min sista betänkandedebatt vill även jag önska alla en trevlig sommar.

(forts. § 20)

Fru talman! Det är verkligen en efterlängtad proposition vi debatterar, inte bara för att vi haft en ovanligt lång votering och fått vänta på att avsluta debatten utan för att vi har sett fram emot den i ett antal år. Den berör också några av de frågor som absolut flest lokala politiker, vanliga medborgare och föreningar har hört av sig till mig med under mina år i den här kammaren. Vattentjänstfrågorna är helt enkelt någonting som berör många och där många önskar att politiken tar ett större grepp för att se till att det fungerar lite smidigare och lite mer som man skulle kunna tänka sig.

Låt mig diska av det torra först, fru talman, om jag får sträcka mig så långt. Vi är från Centerpartiets sida i grunden positiva till att ansvaret för att säkra gedigna vattentjänster förtydligas. Vi anser dock att en del av propositionens förslag har vissa tydliga nackdelar.

Det rör bland annat att vi inte tycker att det är motiverat att ställa krav på skyfallsplanering i vattentjänstplanerna. Detta ansvar anser vi att huvudmannen redan är ålagd genom plan- och bygglagen och annan lagstiftning.

Det är inte omotiverat att planera framåt för klimatförändringarnas effekter. Jag återkommer till den saken. Men att göra det genom att lägga in det som krav på skyfallsplanering i vattentjänstplanerna riskerar att inte bara vara omotiverat utan faktiskt också bli kontraproduktivt genom att inte göra det tydligare vem som ska ansvara för klimatförändringarna utan tvärtom splittra upp ansvaret.

Vidare anser vi att regeringen bör ge lämplig myndighet i uppdrag att ta fram en vägledning som klargör om en vattentjänstplan kan antas parallellt med en översiktsplan. Utan att gå alltför djupt ned i detaljerna är detta också någonting som vi anser borde vara klarare i propositionen, alltså hur detta ska tillvaratas.

Vi har också en översyn av lagstiftningen just kring översiktsplaner på gång framåt 2024, och det är olyckligt att förslagen i den här propositionen och deras införande inte går i takt med den översyn av översiktsplanerna som är på gång.

Det bör även klargöras om en vattentjänstplan i det fall kommunen valt att låta den ingå som en del av översiktsplanen kan anses vara aktualiserad genom antagandet av en planeringsstrategi.

Det här är också någonting som speglas i de reservationer vi har lagt. Jag vill därmed passa på att yrka bifall till vår reservation 6 under punkt 7.

Därmed, fru talman, tror jag att vi är igenom den allra torraste delen av det här anförandet. Jag tackar kollegorna för tålamodet.

Det är också en del andra frågor som hanteras i den här propositionen som är ganska intressanta och en del saker som vi tycker borde ha varit med i propositionen. Den första har kollegorna som har debatterat tidigare redan varit inne på. Det handlar om det krav på regelbunden översyn som har legat som en del av propositionen och som riksdagen nu också avvisar.

Fru talman! Ingen av oss tycker att avloppsanläggningar som inte är fungerande ska kvarstå, men det måste finnas en rimlighet i hur översynen och tillsynen sker, hur ofta detta ska ske och på vem det ansvaret egentligen ligger. Det här är någonting som jag tycker syns redan i förslaget där propositionen inte har skjutit in sig på de allra minsta avloppen från början utan på lite större gemensamhetsanläggningar som ändå ligger utanför de allmänna anläggningarna. Tro mig, det här var det mindre torra i anförandet.

Vi tycker att det blir alltför krångligt och alltför omfattande att säga att vi ska ha krav på en regelbunden översyn när man dessutom från anläggningssidan själv ska ha det ansvaret. Vi har ett tillsynssystem som för all del förtjänar att skruvas på men som borde kunna fånga upp majoriteten av de här problemen.

Vidare skulle vi med andra i den här kammaren gärna ha sett att man tagit ett hårdare tag i frågorna om markretention och överklagande bland annat. Markretentionen är en sådan sak som har diskuterats här, nämligen att när vi har små enskilda avlopp som kan antas ha miljöpåverkan har vi i dagsläget inget egentligt krav på att man ska se över om de har en påtaglig miljöpåverkan eller inte. Det är där markretentionen kommer in, alltså hur mycket som faktiskt går ut i vattendrag och påverkar samhället och ekosystemen och hur mycket som faktiskt kan antas stanna i omgivningen runt avloppen.

Det här kan låta, återigen, ganska detaljerat och torrt, men det har en avgörande betydelse för hur vi ser på tillsynen av enskilda avlopp. Under alla år som jag har debatterat de här frågorna har det finska exemplet kommit upp. Där har man en möjlighet i lagstiftningen att kolla på om det är rimligt att göra hur stora investeringar som helst i små avlopp med försvinnande liten miljöpåverkan. Jag skulle gärna se att det utrymmet blir tydligare även i svensk lagstiftning.

Vi tycker också att det här faktiskt borde kunna ses som ett myndighetsbeslut som kan överklagas betydligt lättare än vad som är fallet i dag.

Jag kommer tillbaka till det jag sa om att det här är en av de frågorna där jag oftast har fått påringningar från lokalpolitiker, oroade medborgare och folk som är ganska förbannade - jag ber om ursäkt för uttrycket, fru talman - för att de får stora kostnader för anslutningar till offentlig va. Då handlar det om att man tycker att det är oskäligt i och med att man har en anläggning som uppfyller kraven men att kommunen, eller huvudmannen, gör en annan bedömning och man skulle vilja ha en bättre möjlighet att pröva saken.

Fru talman! Jag sa att det är en efterlängtad proposition, men vi får inte tro att vi är färdiga med va-politiken och översynen av den i och med den här propositionen. Här tar vi vissa steg just vad gäller vattentjänsterna och just vad gäller framför allt anslutningar till offentliga lösningar. Men de stora strukturproblemen på va-området kvarstår.

Vi har underfinansieringen där vi har en investeringsskuld från 1900-talet som vi faktiskt inte betalar av utan snarare späder på år för år och där vi behöver se över finansieringsmodellerna för den här grundläggande samhällsinfrastrukturen.

Vi har kompetensförsörjningen där vi vet att huvudmännen har svårt att hitta kompetensen som de känner att de behöver för att kunna uppfylla uppdraget att leverera hållbar, säker och cirkulär va i framtiden och där det finns förslag på att underlätta möjligheterna till samverkan men som fortfarande inte har realiserats.

Vi har klimatanpassningen som kommer att ställa stora krav inte bara vad gäller skyfall utan också vad gäller torka och framför allt vad gäller vad som händer när de här systemen stressas. Det är system som vi vet redan är gamla.

Den här utmaningen kommer ovanpå investeringsskulden som vi redan lever med. Behoven ökar exponentiellt, skulle jag säga, de kommande decennierna.

Sist men inte minst är cirkulariteten i det här någonting som vi borde prata om betydligt oftare. Det här är också en del av ekonomin där vi behöver sluta kretsloppen och en del av samhällsinfrastrukturen som faktiskt måste utgå från ett kretsloppstänkande, vilket inte sker i dag, för det första för att vi inte funderar på hur mycket vi tappar i slitna system och för det andra för att vi inte har tillräckliga kravställanden och en tillräckligt robust infrastruktur för att kunna cirkulera inte bara näringsämnena utan också mullämnen och annat som vi behöver kunna återföra efter att de har gått igenom va-infrastrukturen och passerat våra hushåll.

Fru talman! Jag vet inte om jag lyckades slita mig från det torra, men det här är ett frågeområde som jag tycker är oerhört intressant. Det känns väldigt vackert att få avsluta min tid i den här kammaren med att debattera just vattentjänster och va-frågorna.

Jag har redan fått tacka för mig i de utskott där jag oftare figurerar, men jag vill ta några sekunder mer av min talartid åt att här också hinna tacka kammarkansliet och all annan riksdagspersonal som gör vårt arbete möjligt. Jag vill även tacka alla de organisationer, intressenter, företag, aktörer och vanliga medborgare som skickar in kunskap och inspiration till oss som ska leverera politik i den här kammaren. Vårt uppdrag hade varit omöjligt utan er.

Sist men inte minst: Det har varit oerhört hedersamt att få representera Östergötland i den här kammaren. Den stoltheten kommer jag att bära med mig när jag nu för sista gången, förmodligen för resten av mitt liv, kliver ned från den här talarstolen. Tusen tack!

(Applåder)

I detta anförande instämde Ola Johansson (C).

Fru talman! Det är välkommet med en ny lag om hållbara vattentjänster. Vi har väntat på den länge, precis som Magnus Ek från Centerpartiet sa. Det är ett ämne som intresserar många och som tyvärr skapar problem för enskilda och Kommunsverige.

Vilka problem är det då som man ser? Vi har flera myndigheter som delar på ansvaret för vatten, vilket man tyvärr inte löser här. Kommuner har ganska stora kostnader för att bygga ut kommunalt va, vilket man heller inte löser här då kostnaderna och fonderingarna faktiskt inte förändras på något sätt utan problemen finns kvar.

Det finns också problem för de enskilda då kommuner påtvingar dem en del kostnader som är både stora och i många fall onödiga. Man försöker lösa det i den här propositionen, vill jag säga, men jag tycker inte att man går tillräckligt långt. Man kanske skapar färre konflikter och större möjligheter till utbyggnad, men det sker inte i tillräcklig omfattning, anser jag.

Det är välkommet att kommunernas bedömning av behovet av en allmän vattentjänst ska bli mer flexibel, som det står i betänkandet. Dessutom ska varje kommun ha en aktuell vattentjänstplan, vilket jag tycker är jättebra. Den ska innehålla kommunens långsiktiga planering av hur behovet av allmänna vattentjänster ska tillgodoses. Dock kräver det att man har möjlighet till fondering i större omfattning än man har i dag för att kunna göra en plan och kunna finansiera det på ett vettigt sätt så att det inte blir kostnader för den enskilde eller va-kollektivet i stort.

Vi är nog alla överens om att vi vill ha en god miljö och att våra hushåll ska dra sitt strå till stacken för att lösa det. Men jag anser inte att kommunalt va är den enda lösningen. Vi har ungefär 600 000 fastigheter i dag i Sverige som har enskilt avlopp. Många av dem fungerar alldeles utmärkt och till och med bättre, hävdar jag, än om man drar kommunalt va till dem. En del problematiska va-lösningar behöver givetvis göras något åt. Därför är det bra med kontroll. Kontrollen bör dock vara baserad på provtagningar och andra sätt för att undersöka hur det enskilda avloppet fungerar rent faktamässigt.

Det bör alltså vara kommunens uppgift att bevisa att det enskilda avloppet inte är bra och kunna påvisa att ett kommunalt va miljömässigt är bättre. Det ska inte vara så att en tjänsteman tycker någonting, utan det ska faktiskt kunna påvisas.

Vi som parti är emot tvångsanslutning för att lösa kommunens och va-kollektivens ekonomiska problem. Vi måste vara helt överens om att det inte är rätt att man planerar utbyggnad av kommunens va och samtidigt bygger en mindre bebyggelse om kanske 20, 30 eller 40 bostäder och tar med dem runt omkring för att få större underlag för det kommunala va som man bygger ut. Det är inte rätt sätt att göra detta på, utan det måste vara faktabaserat när man tar bort ett enskilt va.

Det finns i detta betänkande ett förslag till tillkännagivande om att regeringen bör ta de fortsatta initiativ som krävs för att få till stånd en ordning som innebär att en fastighetsägare som har ett eget avlopp som uppfyller gällande miljö- och hälsokrav inte som utgångspunkt ska kunna påtvingas ett kommunalt avlopp. Jag tror att det tillkännagivandet är väldigt viktigt.

Jag började med att säga att vi i och med detta betänkande har tagit ett litet steg framåt, men jag tror att vi måste ta ett steg till för att kunna lösa problematiken som kommuner och enskilda har.

I betänkandet har vi också en reservation tillsammans med Moderaterna och Centerpartiet. Kommunen ska ha bevisbördan vid bedömningar av behov av allmänna vattentjänster. Som jag sa ska det vara ställt helt utom tvivel att allmänna vattentjänster och kommunalt va är bättre än det enskilda va man har.

Vi tycker också att det ska finnas ett rimlighetsrekvisit som innebär att kostnaden för den enskilda alltid måste ställas i relation till den miljövinst som förväntas. Man ska alltså inte kunna lägga alltför stora kostnader på den enskilde utan att kunna påvisa att det blir en motsvarande miljövinst.

Vi tycker, precis som Magnus Ek var inne på, att markretentionens roll ska vara med och diskuteras. Vi tror att det är viktigt för att kunna se om enskilda avlopp faktiskt har så stor miljöpåverkan att man behöver göra någonting åt det eller om det är till fyllest.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 6.

Fru talman! I samhället finns för närvarande ett stort, i Moderaternas ögon alltför stort, fokus på de enskilda avloppen och deras påverkan på miljön. Samtidigt visar studier att det är högst oklart hur stor påverkan på miljön dessa avlopp har. Beräkningar som Havs- och vattenmyndigheten har sammanställt pekar på att de enskilda avloppen står för ungefär 6 procent av den totala fosforbelastningen på sjöar och hav. Trots det bedriver kommunerna en intensiv kontroll och ställer krav på fastighetsägarna. Det är faktiskt så omfattande att flera personer tvingas bort från hus och hem eftersom de inte klarar av att finansiera de renoveringskrav som ställs. Det handlar om kostnader på uppemot 70 000-150 000 kronor.

En miljöekonom vid Sveriges lantbruksuniversitet, Elofsson, uppgav vid ett riksdagsseminarium 2017 att åtgärden att höja kraven på enskilda avlopp till det man kallar hög skyddsnivå är det dyraste sättet när det gäller att hitta kostnadseffektiva lösningar för förbättrad vattenkvalitet i till exempel Östersjön. Det bästa däremot är reningsverk nära kusten och de fosfatfria tvättmedel som finns i dag.

Andra vetenskapliga studier, såsom en rapport från VA-guiden, visar att om hänsyn skulle tas till självreningen, retentionen som vi har hört nämnas och hur mycket fosfor som läggs fast i mark eller växtlighet men även föroreningar och smittoämnen, skulle kraven på renoveringar inte bli lika omfattande som när dagens kommunala beslut klubbas.

En annan slutsats innebär att man i så fall hellre bör överväga att kombinera omlokalisering av var utsläpp kanske sker med infiltrationsdiken.

Fru talman! Kommunernas bedömning av miljöpåverkan från enskilda avlopp är i dag rätt godtycklig, vill jag hävda. Den grundar sig inte på evidens och beprövad erfarenhet. Varför? Det saknas helt enkelt vetenskapliga underlag för den tillsyn som Havs- och vattenmyndigheten använder och säger att kommunerna ska nyttja. Det innebär att tiotusentals fastighetsägare kan ha tvingats betala för onödigt kostsamma åtgärder men till ringa miljönytta alternativt att de till en mycket hög kostnad har blivit tvångsanslutna till ett kommunalt va-system, som vi har hört talas om här tidigare. Men kunskapen saknas alltså.

Vi moderater anser därför att det bör införas möjlighet för fastighetsägare att överklaga besluten. Men det bör också införas ett rimlighetsrekvisit så att kostnaden som fastighetsägare åläggs står i rimlig proportion till den miljövinst som förväntas uppnås. Man måste också beakta mark- och sjöretentionen.

Intressant i sammanhanget är en rapport som kom i april i år. Forskningsfinansiären Formas har tittat på det svenska avloppsvattnet som kommer från kommunal rening, alltså mer än 90 procent av avloppsvattnet. De har funnit att om reningen har skett med konventionella metoder, mekaniskt, med sedimentering och sådana saker, är det ofelbart att det påverkar fiskar och andra vattenlevande organismer på ett sätt som indikerar skada, som de uttrycker det, och att ytterligare rening faktiskt minskar påverkan.

Deras slutsats är dock att vi inte ens med den kommunala reningen kan vara säkra på att vi har tillräckligt med kunskap, tillräckligt med fakta på bordet för att fatta rätt beslut. Huruvida det kan anses samhällsekonomiskt lönsamt att lägga på den avancerade reningen kan man i dag inte avgöra. Nu talar vi alltså om 90 procent av det svenska avloppsvattnet.

Jag säger detta eftersom det är viktigt att vi har en balans. Min kollega Cecilie Tenfjord Toftby tog upp balansen mellan samhällets påtryckningar och den enskilde fastighetsägaren. Den balansen, i synnerhet för fastighetsägare med enskilda avlopp, är inte funktionell just nu.

Fru talman! Därför anser vi, som Cecilie Tenfjord Toftby nämnde tidigare, att fastighetsägare som har bättre eller likvärdig reningsgrad när det gäller hälsa och miljö jämfört med det kommunala alternativet ska kunna slippa att bli tvångsanslutna.

Eftersom man faktiskt inte utgår från fakta och vetenskap förordar vi att man nu måste sätta ett stopp för hanteringen någonstans. Vi gör därför ett tillägg om att ett moratorium egentligen borde få verka, till dess vi har kunskap nog och till dess tillkännagivandet som det fattades beslut om i april förra året vinner laga kraft. Vi måste få fram underlag som kan presenteras för riksdagen så att riksdagen har ett adekvat beslutsunderlag att jobba utifrån.

Det måste väl ändå i sakens namn sägas att vi moderater självklart inte säger att alla enskilda avlopp fungerar jättebra och att de inte ska leva upp till de miljökrav som finns - absolut inte. Men vi menar att det måste vara kommunen som har bevisbördan. De ska använda den för att kolla hur det ser ut när det har tagits hänsyn till markretentionen. De ska också ha vetenskapligt stöd i den metodik de använder så att det inte blir godtyckligt. Men där är vi inte ännu. Det borde regeringen ta ad notam.

Fru talman! Med det tackar jag för mig, även framåt. Magnus Ek sa det väldigt bra; det handlar om all riksdagens personal som verkligen underlättar för oss och om den ledning som har hjälpt oss fram. Jag har varit med ett tag, och det har varit ett stort nöje att få vara kvar här och jobba tillsammans med er. Stort tack!

(Applåder)

Fru talman! Mitt anförande kommer sannolikt inte att ta så lång tid.

Vatten är ju vårt viktigaste livsmedel, och de här frågorna är oerhört väsentliga. Det är också väsentligt att ge enskilda personer möjlighet att åstadkomma den för dem själva och miljön bästa avloppslösningen. Men detta har Magnus Ek redan argumenterat för på ett bra sätt för Centerpartiets räkning. Jag ställer mig bakom hela hans anförande, och jag ställer mig givetvis bakom de yrkanden han gjort på Centerpartiets reservationer och de delar där vi föreslår tillkännagivanden till regeringen.

Anledningen till att jag går upp i talarstolen - utan manus, för en gångs skull - är att vi är i tackartagen. Jag har ytterligare minst ett anförande att hålla i dag, så jag sparar en del av tacken till dess.

Jag väljer att gå upp talarstolen nu av en speciell orsak, och det är att vi har Larry Söder kvar i kammaren efter den tidigare debatten. Det är inte säkert att Larry stannar till nästa; det kanske han gör. Vi har också Emma Hult här.

Jag talar alltså om vår vice ordförande i utskottet och vår ordförande i utskottet, som har lett arbetet på ett fantastiskt sätt. Vi som är kvar här i kammaren och representerar civilutskottet här i dag är er evigt tacksamma för det fantastiska arbete ni gjort, den goda stämningen när ni tillsammans har lett utskottets arbete och den trevliga tonen som vi har också när vi debatterar ärendena i kammaren.

Vi har också kanslichefen Lisa Gunnfors på plats här. Jag skulle vilja tacka civilutskottets kansli för det arbete som ni gör och det stöd som ni ger oss. Det har varit många år, och många medarbetare har passerat på våra sammanträden. Alla har gett ett lika gott och fantastiskt och härligt stöd till oss när vi behöver råd, och när vi kanske går lite långt i våra strävanden att förbättra världen får vi ett litet lätt tryck på bromsen. Vi kan kanske lära oss att förbättra världen på andra sätt.

Med detta sagt återstår några tack till nästa ärende. Men nu har jag framfört några stycken. Tack ska ni ha, allesammans!

Fru talman! Det här med vatten och avlopp är otroligt viktiga frågor. Jag har varit engagerad i dem i många år. Jag satt som ordförande i en teknisk nämnd i Uddevalla och var då med och byggde ut va-system.

Utifrån den kunskap jag hade vid det tillfället var jag med och fattade beslut som gjorde att enskilda var tvungna att ansluta sig till va-systemet. Jag och nämnden gjorde naturligtvis det utifrån de fakta vi hade och utifrån de lagar som gällde.

Problemet är bara det, fru talman, att när man sedan jobbar vidare med politik och ägnar sig åt andra områden - i mitt fall blev jag senare utbildningspolitiker - finns det tillfällen då man träffar människor som drabbats av de beslut man tidigare varit med och fattat. Då måste man stanna upp och ställa sig frågan: Var det här rätt?

Jag har träffat äldre människor som förlorat sin make eller maka som tvingas göra stora investeringar på upp till en halv miljon, och där finns i princip ingen miljönytta. Den anläggning de hade dög, men man har skapat ett va-område och tvingar nu in den här äldre människan i ett system därför att lagen så säger. Men det finns inget krav på kommunen att kunna påvisa förbättrad nytta.

Det är egentligen rätt tragiskt att Myndighetssverige kan ge sig på en enskild och ställa stora ekonomiska krav utan att påvisa en förbättring.

Jag är bohuslänning, så jag vet att vi har områden där vi behöver göra förändringar. Vi har saltvatteninträngning och sådant. Men då kan man ju påvisa nytta.

Jag brukar ibland skoja och säga att på vänstra sidan av E6:an när man kör mot Oslo finns det problem. Men på den högra sidan där det är skog och jordbruk finns egentligen inga problem, för utöver att man redan har en anläggning har man markretention som äter upp det lilla som är kvar.

Vi kan inte ha en ordning där enskilda tjänstemän kan fatta beslut som utsätter människor för ekonomisk skada.

Vägar till hållbara vattentjänster

Med det, fru talman, yrkar även jag bifall till samma reservation som Larry Söder tidigare yrkat bifall till.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 juni.)