Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Herr talman! Det ljusnar i svensk ekonomi, och det ljusnar därmed också snart för vanliga människor i Sverige. Regeringen har tagit ansvar i en ekonomiskt tuff tid så att vi har kunnat bekämpat inflationen, och Kristdemokraterna har tillsammans med sina samarbetspartier därför kunnat lägga fram en budget för jobb och tillväxt.

Den historiska upprustningen av försvaret och rättsväsendet fortsätter så att vi gör oss redo att kunna försvara vårt land och med full kraft bekämpar brottsligheten. Vi fortsätter att stärka hälso- och sjukvården och banar väg för en bättre äldreomsorg. Samtidigt sänks skatterna, vilket gör att vanliga människor som jobbar och alla landets pensionärer snart får behålla mer av sin lön eller pension. Det ger enskilda människor större frihet och vanliga familjer ökad trygghet, vilket gör att fler människor återigen kan känna hopp och framtidstro.

Skattesänkningarna tillsammans med rätt investeringar i infrastruktur, forskning och utbildning skapar förutsättningar för mer av företagande och tillväxt. Så stärker vi Sverige och lägger också grunden för såväl välstånd som välfärdens finansiering.

När det gäller just välfärden har de senaste åren varit tuffa ekonomiskt för regionerna och sjukvården. Regeringen har behövt skjuta till tillfälliga extrapengar, stora ekonomiska belopp, för att möjliggöra för regionerna att klara sina pensionskostnader till följd av inflationen. Samtidigt är vi så här halvvägs in i mandatperioden i full färd med att förverkliga vår reformagenda för och omläggning av svensk sjukvård, så att fler som är sjuka ska kunna få vård i tid och så att vi ska kunna erbjuda människor en mer jämlik vård.

Sveriges läkare, sjuksköterskor och annan personal utför fantastiska insatser i mötet med patienter varje dag. Men de får slita hårt. Vården präglas fortfarande av för långa väntetider, och vi har inte en jämlik tillgång till vård för människor i olika delar av landet.

Det här vill vi kristdemokrater och regeringen komma till rätta med. Vi kristdemokrater vill lämna dagens sjukvårdsmodell med 21 självstyrande regioner och i stället låta staten ta över ansvar för och styrning av svensk sjukvård. Vi vill också förbättra villkoren för personalen så att vi klarar kompetensförsörjningen, kan öka antalet vårdplatser och på så vis kan säkerställa att fler får den vård de behöver när de behöver den.

Herr talman! Det var detta Kristdemokraterna bad om mandat för i valet 2022, och samtliga reformer i Tidöavtalet på hälso- och sjukvårdens område är nu påbörjade. Jag tänker på utredningen om att låta staten ta över ansvaret för svensk sjukvård, som kan bana väg för jämlik vård. Jag tänker på inrättandet av en nationell vårdförmedling för att synliggöra vårdkapacitet och kunna erbjuda vård snabbare, vilket i kombination med skärpt vårdgaranti och omställning till en starkare primärvård kommer att skapa förutsättningar för att fler ska kunna få vård i tid. Jag tänker också på framtagandet av en gemensam digital infrastruktur för hela vårdkedjan, som kommer att förbättra arbetssituationen för läkare och sjuksköterskor och samtidigt leda till mer effektivitet och bättre kvalitet i vården.

I årets budget avsätter vi totalt 18 miljarder kronor till hälso- och sjukvården. Rörande det tillfälliga sektorsbidraget för regionerna fortsätter regeringen att stötta regionerna med 2 miljarder efter de tuffa år som varit. Men vi sätter samtidigt också ett väldigt tydligt fokus framåt. Vi avsätter 7,5 miljarder 2025 för att öka vårdkapaciteten och korta väntetiderna.

Kristdemokraterna har länge drivit frågan om att öka antalet vårdplatser. Först var vi relativt ensamma om det. Nu är fler med på resan. Socialstyrelsens rekommendation är att regionerna på kort sikt behöver öka vårdkapaciteten med 2 300 vårdplatser. Tack vare den nationella kompetensförsörjningsplan som den här regeringen har tagit initiativ till tas nu också steg i rätt riktning ute i regionerna, och det är viktigt att så sker.

Psykiatrin är ett område där vi nu särskilt kraftsamlar för korta väntetiderna. Den psykiska ohälsan ökar tyvärr och har blivit ett stort samhällsproblem, inte bara ett problem för den enskilde. Den ökar bland unga. Det kan handla om alltifrån nedstämdhet till depression och allvarliga ätstörningar. Vi vet alla att vårdköerna till bup tredubblades under Socialdemokraternas tid vid makten, och de är fortfarande alldeles för långa. Färre än hälften av de väntande inom bup får ett första besök inom vårdgarantins 30 dagar. Dessutom är antalet patientmöten i barn- och ungdomspsykiatrin på tok för lågt. Förtvivlan är stor hos de familjer som inte får den hjälp de behöver i tid.

Vi kristdemokrater och regeringen ser de här familjerna. Vi inrättar därför en bupmiljard de kommande tre åren för att öka tillgängligheten och korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Vi lägger 400 miljoner kronor på suicidprevention och en halv miljard på att stärka primärvårdens och första linjens arbete så att den också i praktiken kan bli vägen in för den som behöver hjälp vid psykisk ohälsa.

Tillsammans med nationella utvecklingsteam som kan förbättra regionernas verksamhet samt den nationella strategin för psykisk hälsa kan vi på allvar skapa förutsättningar för kortare väntetider för alla ungdomar som mår dåligt och i dag väntar på att få komma till bup eller vuxenpsykiatrin.

Att förbättra tillgängligheten och korta väntetiderna inom svensk hälso- och sjukvård är och kommer fortsatt att vara en av de viktigaste frågorna för Kristdemokraterna och den här regeringen.

Låt mig avslutningsvis också säga något om vårt arbete för att förebygga och bekämpa brott. Sverige ska bli tryggare igen. Regeringen arbetar därför för fler poliser, vassare verktyg och skärpta straff. Vi ser redan effekt av detta arbete i det att allt fler brott klaras upp.

Socialtjänstens brottsförebyggande arbete stärks nu samtidigt i och med den nya socialtjänstlagen, ökad bemanning och skolsociala team. Vi bygger ut föräldrastödsprogrammen och hembesöken så att fler barn får växa upp i trygga och kärleksfulla hem som förmår att sätta gränser.

För att göra Sverige tryggt behövs en politik för starka och trygga familjer. Det är starka och trygga familjer med tid för barnen, rätt värderingar och hopp om framtiden som lägger grunden för det trygga samhället. Regeringens satsningar för att förebygga och bekämpa brottsligheten gör därför att vi också har anledning att känna hopp om ett tryggare Sverige.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Herr talman! Tidningen Sjukhusläkaren har begärt ut och granskat samtliga lex Maria-ärenden som inkom till Inspektionen för vård och omsorg 2023. Vid en systematisk genomgång sorterade man ut samtliga dödsfall, 237 stycken. Bland dessa identifierade man de dödsfall där chefsläkare eller analysledare omnämnt vårdplatsbrist, resursbrist, personalbrist eller hög arbetsbelastning som bidragande orsak. I granskningen fann man att 100 personer dog på grund av det.

På vilket sätt kommer er budget att förhindra den typen av väldigt tragiska händelser, Christian Carlsson? Jag trodde att en slimmad budget skulle öka riskerna. Ni gör en skattesänkning på 34 miljarder. För någon som tjänar 70 000 kronor i månaden blir det en skattesänkning på 11 000 per år, eller om man tjänar 200 000 kronor i månaden, som exempelvis statsministern gör, blir det hela 52 000 kronor i sänkt skatt per år. Blir vården bättre av de sänkta skatterna?

Ni visar ändå vägen på något sätt för hur ni vill arbeta. Det är inte vård och omsorg som kan casha in från er budget. Det är snarare så att vårdplatsbrist, resursbrist, personalbrist och hög arbetsbelastning kommer att fortsätta med den budget ni har lagt.

Herr talman! I Sjukhusläkaren sätter man fingret på de problem som jag beskriver att regeringen avser att komma till rätta med. Man sätter fingret på behovet av just ökad vårdkapacitet och fler bemannade vårdplatser.

Det behövs flera olika åtgärder. Det första och främsta problemet är att vi behöver fler som söker sig till vårdyrket och fler som vill stanna kvar. Därför har vi tagit fram en nationell plan för kompetensförsörjningen där man kartlägger behovet av personal men också hur regionerna kan jobba för att få fler att vilja söka sig till och stanna inom yrket.

Det handlar inte främst om brist på sängar, utan det handlar om att det behöver finnas utbildad personal i verksamheterna. Vi har ett särskilt fokus i vår budget på att villkoren för personalen ska förbättras, så att det blir fler anställda och så att vi får fler vårdplatser så att köerna kan kapas.

Vi riktar medel till just detta, för att undvika en sådan allvarlig situation med överbeläggningar och risk för felbehandlingar som man vittnar om i Sjukhusläkaren och som Karin Rågsjö så förtjänstfullt lyfter fram.

Det är 7,5 miljarder i riktade medel som vi avsätter för detta. Det är en ökning med 2 ½ miljard jämfört med den förra budgeten. Vi har lagt en budget med avsikten att få fler vårdplatser och ökad vårdkapacitet, så att fler människor kan få rätt vård och vård i tid.

Herr talman! Alla vet att vårdplatsbrist inte handlar om sängar utan om just personal. Enligt de signaler jag får in från Vårdförbundet, Sveriges läkarförbund och Kommunal hurrar de inte för den här budgeten heller. Det behövs något helt annat för att lyfta hela vården. Man kan inte bara säga: Nu ska staten snart ta hand om allting, och då kommer det att bli så himla bra.

Vi ser otroliga saker som händer i vården. Det är fruktansvärt. Det man har tittat på gäller alltså 2023. Man kommer också att titta på hur det varit under 2024. Kommer siffrorna att förändras då? Kommer det att vara färre som har dött? Kommer vi att ha fler vårdplatser, det vill säga personal? Kommer personalen att ha bättre förutsättningar för att jobba? Kommer de kanske till och med att ha kortare arbetstid? In your dreams! Eller kommer det att vara resursbrist igen, personalbrist igen och en väldigt hög arbetsbelastning? Det är klart att alla oroar sig för det.

Alla som har varit på en akutavdelning eller på ett sjukhus över huvud taget förstår att personalen gör allt för att fixa tillvaron där. Regeringen lägger in 2 miljarder extra. Man kan göra en lätt huvudräkning: 2 miljarder till 21 regioner - not much.

Jag anser att ni har lagt er budget för att gynna de absolut rikaste i Sverige, Christian Carlsson. De skattesänkningarna har en extrem riktning. Det är inte Olle Karlsson som jobbar på lagret på Ikea som får pengar, utan det är helt andra personer som kan få en ganska rund summa av regeringen.

Jag tycker inte att det är okej samtidigt som vi har en hälso- och sjukvård som går på knäna, en skola som går på knäna och en välfärd som krackelerar. Förebyggande arbete är inte bara vassa verktyg i handväskan, utan det är också att ha en värdig skola, en bra förskola, sjysta boenden och allt annat som ett samhälle ska kunna ha för sina invånare.

(Applåder)

Herr talman! Jag konstaterar att när Vänsterpartiet agerade stödparti åt socialdemokratiska regeringar i närtid fanns det inte någon nationell plan för kompetensförsörjningen. Man hade inte ens någon koll på hur kompetensbehoven i Sverige såg ut. Inte undra på att det blir brist på vårdpersonal när ingen vet hur många man ska utbilda och regionerna inte ens kan svara på hur många anställda de har inom vissa yrkeskategorier.

Det här försöker vi nu styra upp. Det låter som att vi slår in en öppen dörr när vi säger att vi nu tar fram en nationell plan för kompetensförsörjningen. Men det jobbet var inte gjort. Därför gör vi det nu och tar fram en sådan.

I och med detta skapar vi från statens sida förutsättningar för regionerna att jobba aktivt med frågan. Vi har tagit fram förslag för hur man kan göra arbetsplatsen mer attraktiv så att man kan rekrytera fler.

Man kan tycka att pengarna - 7,5 miljarder - för att öka vårdkapaciteten, se till att vi får fler vårdplatser och korta väntetiderna är för lite. Men det är synd att Vänsterpartiet riktar udden mot just de riktade insatserna för att kapa vårdköerna. Med bristande styrning och om man släpper fokus på de frågorna kommer det nämligen inte att hända mer. Det har vi sett tidigare, när regionerna har skött detta helt själva. Det har inte varit tillräckligt.

Ja, vi sänker skatten. Jag är stolt över att vi sänker skatten. Och vi sänker skatten för alla. Om man lägger ihop våra budgetar ser man att vi sänker mest för dem som har minst. Men alla som går till jobbet - oavsett om man tjänar mycket eller lite eller om man har tjänat sina pengar tidigare och nu är pensionär - får nu större ekonomiskt utrymme med vår budget. Man får mer i plånboken. Det ökar människors frihet, och det ökar människors trygghet. Det är en politik som är rätt att föra.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten Christian Carlsson för anförandet.

Jag tycker att det är bra att regeringspartierna säger att de vill fortsätta stärka hälso- och sjukvården både ekonomiskt och organisatoriskt. Däremot ser jag kanske inte att det speglas lika bra i innehållet i den politik som regeringspartierna för fram.

Jag startar i den organisatoriska frågan. Där hör vi gång på gång Kristdemokraterna lovorda ett förstatligande av den svenska sjukvården. Det är väldigt enkelt att gömma sig bakom det. Man tillsätter en utredning, som kommer att vara klar lagom till att vi är framme vid nästa val, och då kan man säga att man ska genomföra ett förstatligande.

Alla vet egentligen att det inte kommer att gynna någon. Det kommer framför allt inte att gynna människorna i Sverige som är längst ut i periferin. En centraliserad makt har aldrig varit till förmån för dem som bor i Sveriges landsbygder och glesbygder. Men tilltron som Kristdemokraterna har till att om allting styrs av en generaldirektör i Stockholm så kommer det att ordna upp sig är förbluffande.

Det som behövs är ett incitament för regionerna att arbeta med en stärkt hälso- och sjukvård. Vissa saker behöver mer nationell styrning; det är vi helt överens om. Men att kasta in svensk sjukvård i den största omorganisationen någonsin och förflytta 500 000 människor från regional anställning till statlig anställning kommer bara att innebära kaos.

Kan ledamoten förklara på vilket sätt svensk sjukvård kommer att gynnas av denna gigantiska omorganisation?

Herr talman! Kristdemokraterna vill att staten ska ta ett större ansvar för hälso- och sjukvården. Redan med det regeringsunderlag vi har nu och den politik vi bedriver ser vi till att staten tar ett större ansvar för vården. Nationell vårdförmedling är ett sådant exempel. Vi tar fram de nationella planerna för ökad vårdkapacitet och fler vårdplatser. Det är ett sätt för oss att gå in och säga: Här behöver regionerna agera på ett annorlunda sätt än man har gjort.

Anledningen till att vi behöver gå mot en statlig styrning är att vi inte har jämlik vård i Sverige i dag. Skillnaderna i landet är för stora för att vi ska kunna behålla nuvarande ordning.

Christofer Bergenblock verkar veta mer än jag om detaljerna för hur ett sådant statligt ansvar ska se ut. Han talar om att flytta alla anställningar och så vidare. Vad jag är ute efter är att staten ska ha det fulla ansvaret för finansieringen, målbilden, uppföljningen och kvalitetskraven. Vi vill ha betydligt färre regioner än i dag. Det är väldigt svårt att få styr på 21 självstyrande regioner. Det behövs 6 utförarregioner, men de ska vara professionsstyrda. Vi litar på att professionen vet bättre än regionpolitikerna. Vi vill ge mer makt till de anställda inom vården och mindre till regionpolitikerna.

Vi har flera exempel på varför detta behövs. Vi kommer från en modell som instiftades på 1800-talet, och i takt med att sjukvården har utvecklats vänder sig fler och fler till staten och säger att de behöver mer pengar, att de behöver hjälp med läkemedel och att de inte klarar det hela. Det här är några exempel på varför staten behöver ha det fulla ansvaret.

Herr talman! Det finns naturligtvis delar som mår bättre av en starkare nationell styrning. Det kan handla om läkemedel, vaccination och luftburna transporter. Men för att få en fungerande sjukvård i hela landet behövs i grunden också en närhet till medborgarna och patienterna. Det är den man slår sönder genom ett totalt statligt övertagande av vården.

Ibland blandar regeringen ihop resurserna till vården med organisationen av vården. Vi hörde ju också i Christian Carlssons anförande att regeringen fortsätter att stärka hälso- och sjukvården ekonomiskt. Jag är inte säker på att vare sig personal eller patienter helt och hållet känner igen sig i beskrivningen.

Vid halvårsskiftet i år fanns 3 000 varsel inom svensk hälso- och sjukvård. Och apropå vårdköerna sa partiledaren Ebba Busch, som ledamoten säkert är väl bekant med, 2022 att folk tvingades vänta i kö olagligt länge med tanke på vårdgarantin. I augusti 2022 handlade det om 85 000 personer. I dag har drygt 89 000 väntat längre än de 90 dagarna, trots regeringsskiftet.

Hur kan regeringen anse att den tillför de resurser som behövs till den svenska sjukvården när köerna de facto blir längre i stället för kortare? Hur kan man gömma sig bakom idén om att vi någon gång i framtiden ska förstatliga hälso- och sjukvården och på det viset lösa alla de problem vi ser här och nu? Det är inte att ta ansvar. Ledamoten får väldigt gärna förklara för mig, herr talman, hur man har tänkt ta ansvar med de resurser man tillför när vårdköerna de facto ökar.

(Applåder)

Herr talman! Vårdköerna, det vill säga antalet personer som väntar på att få komma till sitt första besök eller få operation eller annan åtgärd, är inte fler i september 2024 än de var i september 2022. Med det sagt är vårdköerna ändå alldeles för långa. Det är för att komma till rätta med det som vi vidtar en lång rad åtgärder.

Nationell vårdförmedling är ett sätt för att kunna utnyttja den fulla kapaciteten i hela Sjukvårdssverige och kunna se var det finns ledig kapacitet där man kan få sin vård om man inte kan få den i sin hemregion. Vidare skärper vi vårdgarantin så att den betyder något och för att i ett betydligt tidigare skede ge dig makten att kunna vända dig till en annan vårdaktör eller region när du inte får den hjälp du har rätt till.

Dessutom har vi hela omställningen till nära vård. Det spelar ingen roll vilket sjukvårdssystem som man tittar på: Har man en stark primärvård och starka vårdcentraler som navet i sjukvårdsorganisationen får man en effektivare vårdkedja.

Vi är helt överens i kammaren om att flytta makten till primärvården så att den får en mer central betydelse. Men misslyckandet med hela omställningen sätter fingret på att regionerna inte gör sitt jobb tillräckligt bra. De senaste fyra åren har vi från denna kammare skjutit till 16 miljarder till regionerna för att de ska påskynda omställningen, men vi har inget mandat att säga åt dem vad de ska göra. Vi måste komma överens om vad de ska göra. Har de lagt pengar på en omställning till nära vård? Nej, man kan nästan inte se att budgeteringen till primärvården har ökat något alls. Det är 16 miljarder i sjön. Staten måste kliva in och få och ta det fulla ansvaret och ta mandatet.

Herr talman! "Det ljusnar vid horisonten." Så inledde statsministern sin regeringsförklaring här i kammaren i början av detta riksmöte, och på liknande sätt inledde också ledamoten Christian Carlsson sitt budgetanförande. Det skavde då, och det skaver även i dag, en dag då vi fått rapporter om att landets bnp minskar med 0,4 procent jämfört med föregående månad.

För mig som socialdemokrat är det självklart att vi ska ha en stark välfärd som fungerar i hela landet, en sjukvård som är trygg för alla patienter och en äldreomsorg som finns där för oss när vi blir äldre, som ger trygghet och i vilken både de äldre och personalen behandlas med respekt. Därför har vi lagt fram förslag om att tillföra resurser till välfärden och att de ökar i takt med prisökningar så att inte personalen eller patienterna får betala för högre priser. Vi har också lagt förslag om hur man kan städa upp i marknadskaoset och säkerställa att vårdföretagen sätter patienterna främst.

Nu är det halvtid i mandatperioden. Halvtid kan man använda till att utvärdera politiken. I valrörelsen radade Ulf Kristersson upp ett antal frågor utifrån vilka man ska utvärdera en regering. En av dessa lät så här: Är Sverige nu starkare som land, eller är vi mer sårbara?

Halva mandatperioden har passerat, och min fråga till ledamoten Christian Carlsson är såklart: Är Sverige starkare nu som land, eller är vi mer sårbara?

Herr talman! Det är nog tydligt för de flesta som lyssnar till debatten att Sverige just nu håller på att rusta sig starkare. Det ser vi på område efter område. Vi har en ekonomisk politik som syftar till företagande och tillväxt, som gör Sverige starkare, som stärker vår konkurrenskraft och som bidrar till mer resurser till välfärden. Vi ser det på den historiska upprustningen av det militära försvaret och rättsväsendet men också genom att vi bereder väg för en mycket starkare och bättre sjukvårdsorganisation.

Det finns mycket att peka på, men den utredning som Fredrik Lundh Sammeli själv är delaktig i - om huruvida staten helt eller delvis ska få ansvar för svensk hälso- och sjukvård - är viktig i sammanhanget. Sverige behöver en sjukvård för vilken vi från staten har det fulla mandatet att bygga ut vårdkapaciteten. Vi måste ha en försörjningsberedskap inom hälso- och sjukvården och en vårdkapacitet som klarar kris och ytterst krig. För det krävs en fastare styrning.

Vi behöver också en effektivare sjukvårdsorganisation. Staten måste kunna kliva in och hjälpa regionerna i arbetet.

Vi är alltså på gång. Men två år in i mandatperioden är leveranserna inte färdiga, och vi är inte färdiga med vårt arbete. För varenda punkt i Tidöavtalet som rör hälso- och sjukvård har vi dock ett påbörjat arbete. Vi ser naturligtvis fram emot att få leverans på detta.

Jag hoppas att Socialdemokraterna vill vara med och kratta för en starkare svensk hälso- och sjukvård genom arbetet för att staten ska kunna kliva in och ta ett större ansvar för sjukvården.

Herr talman! Vi lever i en orolig tid. Det är bara att acceptera. Jag är otroligt glad över att vi i den här kammaren i det här läget kan fatta viktiga beslut i bred enighet för att stärka inte minst försvarsförmågan i vårt land.

Det som oroar mig är att regeringen inte levererar en budget som möter den sjukvårdskris vi har utan en budget som riskerar att fördjupa den sjukvårdskrisen ytterligare. Det är inte det svensk sjukvård behöver. Det är inte det patienterna som väntar i kön eller på en överfylld hälsocentral behöver. Det är inte det vi behöver för att bygga Sverige starkare. Förmågan i försvaret bygger också på att vi har en fungerande hälso- och sjukvård som kan ta hand om befolkningen och ta hand om människor i kris eller krig.

Av statsministerns löfte om att lägga en budget som ska se till att det inte sägs upp fler människor inom vården bidde det på sin höjd en tummetott. Jag har valt att KU-anmäla statsministern för att konstitutionsutskottet ska granska vilka underlag och beräkningar som låg som grund till det här påståendet, som det sedan inte blev så mycket med.

Min fråga till ledamoten Carlsson är om han anser att Sverige blir starkare eller mer sårbart av att vi kommer att ha tusentals färre anställda i svensk sjukvård under 2025 jämfört med 2024.

Herr talman! Regeringen lägger en budget som tar ansvar för svensk hälso- och sjukvård. I år valde vi att gå in med 9 miljarder till regionerna just för att de skulle kunna klara situationen med kraftig inflation och stigande pensionskostnader. Vi gick in med de pengarna med det tydliga förbehållet att vi förväntade oss att de skulle gå till att skydda vårdanställda från att sägas upp.

Om man tittar på hur det såg ut innan vi sköt till de pengarna och hur det sedan har blivit kan man konstatera att det endast är 5 regioner av 21 som har varsel, och det är inte säkert att alla de kommer att verkställas heller. Flera regioner uppger också att det här är omorganisationer som man hade behövt göra av andra skäl än den ekonomiska situationen.

Man får nog säga att vi har tagit ansvar för detta. När pensionskostnaderna inte är lika omfattande för kommande år är det naturligtvis inget konstigt att de tillfälliga medel som var avsedda för ett år, vilket SKR visste att de var, försvinner.

När det handlar om att förstärka svensk sjukvård är det så att vi skjuter till 2,5 miljarder, så att vi nu har 7,5 miljarder, exempelvis för att öka antalet vårdplatser och korta väntetiderna. När nu Socialdemokraterna skjuter till mer än den borgerliga regeringen utgör skillnaden bara 4 promille av den totala sjukvårdsbudgeten, räknade jag ut. Jag tror knappast att det är skillnaden mellan sjukvårdskris och inte. Socialdemokraterna måste förstå att det är de strukturella problemen som är allvarliga för svensk sjukvård, inte framför allt pengabrist.

(Applåder)

Herr talman! I går kom äntligen en efterfrågad promemoria från Socialdepartementet om det uppdaterade högkostnadsskyddet för läkemedel. Den är efterfrågad därför att det sedan regeringens budgetproposition kom har varit tydligt att det ska skäras i högkostnadsskyddet. Det har bara inte varit tydligt hur.

Det har florerat ett rykte om att det så kallade första trappsteget, det vill säga den nedre gränsen för när högkostnadsskyddet först träder in, ska höjas från 1 425 till 2 000 kronor. Det här har inte varit möjligt att få helt bekräftat förrän i går, då promemorian kom och det visade sig att ryktet stämde.

Det visade sig då också att kostnadstaket för högkostnadsskyddet för läkemedel höjs från 2 900 till 3 800 kronor utifrån 2025 års prisbasbelopp. Det här betyder att avgifterna för den enskilde som mest kan öka med 900 kronor under en tolvmånadersperiod.

Detta har mött protester. I helgen skrev SKPF Pensionärerna, Funktionsrätt Sverige, Reumatikerförbundet och Astma- och allergiförbundet i Svenska Dagbladet att det här är en försämring som kommer att beröra väldigt många människor, särskilt äldre, kroniskt sjuka och personer med funktionsnedsättning. "Förslaget är . ett hot mot vår hälsa. Det är väldokumenterat att 40-?60 procent av alla patienter med kronisk sjukdom inte tar sina läkemedel såsom läkaren ordinerat, antingen medvetet eller omedvetet. En möjlig orsak är dålig ekonomi, enligt Läkemedelsverket."

SKPF Pensionärerna har också gjort en egen undersökning som visar att det redan nu är alldeles för många som tvingas avstå från att hämta ut sina läkemedel på grund av att de inte har råd. En sådan här höjning i högkostnadsskyddet kommer alltså att öka ojämlikheten i hälsa.

Jag undrar hur avvägningarna har sett ut gällande just det här. Är det rimligt att kroniskt sjuka och äldre ska betala mer för sina mediciner?

Herr talman! Till att börja med får man väl backa lite och se varför det här kommer nu. Egentligen är det en fantastisk utveckling vi ser på läkemedelsområdet. Tack vare livskraftiga läkemedelsbolag och forskning har vi i dag tillgång till mediciner och behandlingar som vi tidigare inte haft. Människor kan få leva vidare tack vare de stora framsteg vi gör på det här området, vilket de inte hade kunnat annars.

De här fantastiska framstegen, som vi vill kunna ta del av, har dock också gjort att priserna ökat något enormt. Med precisionsmediciner och de senaste läkemedlen har det skett en lavinartad ökning av läkemedelskostnaderna.

Det som det här handlar om är helt enkelt att se över trappan till högkostnadsskyddet. Högkostnadsskyddet är viktigt för att människor ska kunna vända sig till vården och ta del av de mediciner som de behöver. Men det handlar om hur det ska vara utformat.

Det här förslaget kom alldeles nyligen. Det ska skickas ut på remiss, och sedan ska vi lyssna in synpunkter och se vad vi ska landa i för slutligt förslag. För mig är det viktigt att man då försöker säkerställa att det framför allt är de som behöver läkemedel ofta som skyddas, exempelvis kroniker, som ledamoten pratar om. Om man har behov av läkemedel lite mer sällan kan man bära en större kostnad. Det tycker jag är rätt grundprincip och rätt inställning i den här situationen, där vi helt enkelt behöver hitta en annan framtida finansiering av läkemedel.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Forskningsframstegen är ju toppen. Det är vi helt överens om. Det är också jättebra att man lyssnar in synpunkter. Jag tror att det kommer att komma ganska många sådana till regeringen om just det här. Det framgår av budgetpropositionen att de här försämringarna bara är början. Man räknar med att spara in ytterligare över 2 miljarder årligen 2026 och 2027. Exakt hur det ska gå till är ännu inte helt känt.

I höstas bad jag RUT, riksdagens utredningstjänst, att titta närmare på hur den här försämringen kommer att kunna slå mot olika grupper. Det gjordes på premissen att det första trappsteget skulle höjas till 2 000 kronor, vilket nu har blivit verklighet. RUT konstaterade att en sådan förändring beräknas innebära minskade kostnader för högkostnadsskyddet, det vill säga ökade kostnader för patienterna, i synnerhet bland äldre.

I gruppen 75 år och äldre är kostnaden för högkostnadsskyddet högst. I denna grupp beräknas högkostnadsskyddet minska med knappt 140 kronor i genomsnitt per person om höjningen träder i kraft vid halvårsskiftet. Uppdelat på inkomstgrupper beräknas personer tillhörande de två tiondelar av befolkningen som har den näst lägsta respektive den tredje lägsta inkomsten påverkas mest av förändringen. Det här är slutsatser från RUT som ligger helt i linje med det som debattörerna framför i den artikel från helgen som jag nämnde tidigare.

Detta kommer att göra det sämre för några av de grupper som regeringen och Sverigedemokraterna säger sig värna allra mest om, det vill säga till exempel äldre. Jag håller alltså med de här organisationerna. Det är inte rätt att skjuta över ansvaret för inflationen och ökade kostnader för läkemedelsforskning på personer med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.

Debattörerna skriver att det borde vara självklart för regeringen att prioritera befolkningens hälsa högre. Sverige borde med stolthet kunna finansiera en utveckling som ger jämlika möjligheter för fler att leva aktiva och långa liv.

De som har sämst ekonomi, ofta till följd av sjukdom eller ålder, ska inte betala priset när regeringen vill spara. Det är fantastiskt med de förbättrade resultaten inom läkemedelsforskningen som har gett möjligheten till att många nu kan leva mycket längre och hälsosammare liv till följd av det.

Min fråga handlar om prioriteringen. Varför ska pengarna tas från just dessa grupper?

Herr talman! Kostnaderna för läkemedelsförmånerna har ökat kraftigt de senaste åren. De har ökat med 10 miljarder bara de senaste åtta åren. Det är en ökning med nästan 40 procent bara mellan 2018 och 2024. Vi skjuter till 6 miljarder för att möta den kraftiga kostnadsutvecklingen.

Hur vi ska finansiera framtidens läkemedel är en gemensam utmaning för såväl borgerliga som rödgröna partier. De rödgröna regeringarna har inte tagit i den här frågan tidigare, men vi har ett behov av att göra det nu.

Vi behöver hitta en långsiktig hållbar finansiering där effektiva läkemedel kan göras tillgängliga. Det är förmodligen så att man som person, region och stat kommer att behöva betala mer helt enkelt för att kunna finansiera detta framöver.

Det är inte bara viktigt att det är billigt. Det är också viktigt att man har tillgång till de bästa läkemedlen när man är sjuk så att man kan få den vård och behandling som man behöver.

Därför jobbar vi inte bara med att TLV får i uppdrag att se över hur man kan försöka att dämpa kostnaderna för läkemedel. Vi ser också till att vi nu rullar ut en agenda för att vi ska kunna få precisionsmedicin och precisionshälsa jämnt fördelat i landet.

När det kommer till hur läkemedlen ska finansieras finns det nu ett förslag. Jag hoppas att såväl rödgröna som andra är beredda att vara en del av diskussionerna. Såväl Socialdemokraterna som Centern har ställt sig bakom vår budgetprioritering här. Det gäller att vi tillsammans hittar ett förslag som säkrar att de som har störst behov är de som drabbas minst och att vi som besöker vården mer sällan betalar lite mer.

Herr talman! Jag vill inleda med att göra en koppling till det som sades i replikskiftet här innan. Vi socialdemokrater tycker att det är ett dåligt förslag. Jag reagerade väldigt starkt när jag hörde sjukvårdsministern sitta i lördagsintervjun och ge bilden av att det här är en bred överenskommelse.

Det finns inget förslag som vi har fått möjlighet att ta del av. Det finns inget underlag som vi har tagit ställning till. Däremot är läkemedelsområdet ett område som ökar väldigt mycket i kostnad.

Det är fascinerande att regeringen och Sverigedemokraterna inte verkar ha övervägt andra alternativ än att vältra över kostnaderna på de sköraste patienterna. Vi kommer att återkomma till den debatten.

Den budget som vi nu debatterar borde vara svaret på två stora samhällskriser, i alla fall om vi hade haft en regering som såg verkligheten som den är och som tog ansvar och gjorde sina budgetprioriteringar utifrån detta.

Samhällsutmaningarna är såklart många. Socialutskottets område är enormt. Det omfattar trygghet för människor i livets alla skeden. Det handlar om de blivande föräldrarna och deras trygghet kopplat till förlossning. Det handlar om insatserna i barns och ungas liv när livet är tufft och föräldraansvaret brister.

Det handlar om ungdomen som försöker avsluta sitt liv och om människan mitt i livet som får sitt cancerbesked. Det handlar om rätten till hjälpmedel och rätt läkemedel och om alla som bär på en kronisk sjukdom.

Det handlar om att skapa framtidstro när mörkret är som mörkast, om vardagen på hälsocentralen och om vården på äldreboendet, för att nämna något.

Det handlar i grunden om välfärden för oss alla och tryggheten genom livet, som borde vara jämlik och bra oavsett vem du är och var du bor. Det handlar om att samhället ska finnas där och vara starkt när vi blir gamla eller blir sjuka.

Herr talman! På alla områden och allt på detta politikområde är det två saker som sticker ut tydligare än någonting annat. Jag tänker såklart på den nationella sjukvårdskrisen och den accelererande gängkriminaliteten där barn dödar barn.

Sveriges hälso- och sjukvård befinner sig i kris. Året har varit fyllt av exempel på varsel, uppsägningar och sparpaket. Regeringen och Sverigedemokraterna gör Sverige fattigare, och har själva ansvaret för den vårdkris man skapat genom att prioritera stora skattesänkningar för de rikaste före nödvändiga satsningar på vården.

Vi har i oppositionen verkligen försökt att sätta ljuset på den allvarliga sjukvårdskrisen, men det är tydligt att Tidölaget duckar för konsekvenserna för såväl sjuka som anställda. För mig är det tydligt att regeringen inte tar den här situationen på allvar.

Den sjukvårdskris vi nu ser är ett resultat av två år av statsbudgetar där vården helt enkelt fått för lite pengar. Köerna ökar, tillgängligheten försämras och personalen får springa snabbare för att försöka räcka till.

Runt om i landet ser vi allvarliga konsekvenser av vårdkrisen. Sparkraven har varit många, och reserverna är tömda. Bara i moderatledda Östergötland kommer man att möta 2025 med närmare 1 000 färre anställda jämfört med i år.

Regeringen tycks fortsatt inte inse allvaret. Då skulle man inte möta 2025 med 7 miljarder mindre i sektorsbidrag till sjukvården. Det sker samtidigt som vårdcentraler stängs, servicen försämras, patientavgifter höjs och nya avgifter införs bland annat inom tandvård och ambulanssjukvård.

Det riktigt sorgliga, herr talman, är att denna sjukvårdskris hade kunnat undvikas. Redan hösten 2022 pekade vi socialdemokrater på och varnade för konsekvenserna av att SD-regeringen inför 2023 valde att prioritera skattesänkningar för höginkomsttagare före statsbidrag till kommuner och regioner.

Inför 2024 var det samma sak. Vi socialdemokrater dubblade pengarna till sjukvården. Regeringen uppmanade i stället sjukvården att effektivisera och använde reformutrymmet till skattesänkningar. Mönstret är tydligt och återkommande. Välfärden urholkas, och de rikaste får skattesänkningar.

Det här är inte att ta ansvar för Sverige. Det här är inte ett ledarskap vi behöver i tider som dessa. Att tre år i rad underfinansiera sjukvården får nu de konsekvenser vi varnat för. Det blir färre anställda, sämre service och högre avgifter. Det är en dålig politik både här och nu och när det handlar om att bygga beredskap och kapacitet i den oroliga tid vi lever.

Herr talman! Den andra stora samhällskrisen som regeringen inte nog tydligt möter är den accelererande gängkriminaliteten i vårt land som blir allt brutalare. Regeringens ekonomiska politik har försatt Sveriges kommuner i ett omöjligt läge. De resurser som skjuts till möter inte kostnadsutvecklingen utan tvingar fram nedskärningar.

Det blir särskilt tydligt när det gäller kostnaderna för placeringar av barn. Dessa placeringskostnader ökar nu väldigt kraftigt runt om i hela landet. De ökade kostnaderna riskerar att tränga undan andra viktiga insatser för att bryta nyrekryteringen av unga.

När Ulf Kristersson säger att det dödliga våldet är som Sveriges andra pandemi blir det tydligt att detta bara är ord som inte möts upp av handling. På sista raden prioriterar regeringen inte arbetet mot gängkriminaliteten. På sista raden prioriterar man fortfarande skattesänkningar för landets höginkomsttagare.

Vi socialdemokrater har i våra budgetalternativ visat att det går att prioritera annorlunda. Bara i årets budget avsätter vi sammanlagt 15 miljarder kronor mer till kommuner och regioner. Detta är i huvudsak fria pengar som kommuner och regioner kan använda som de vill. För att bryta nyrekryteringen och få stopp på gängvåldet här och nu föreslår vi också en satsning om 1 ½ miljard per år för punktmarkering av unga i kriminalitet eller på väg in i kriminalitet.

När en ung människa hamnar på glid är det viktigt att vi med alla till buds stående medel och samlade resurser finns där för att vända utvecklingen. Det här är satsningar som hade kunnat göra skillnad på riktigt här och nu - inte senare.

Herr talman! Det är halvtid i mandatperioden. Jag sammanfattar läget som att det finns mycket att önska. Sverige kommer ur kostnadskrisen fattigare än vi hade behövt göra. Arbetslösheten är den högsta på ett decennium, och Sveriges tillväxt är bland de lägsta i Europa. Gängvåldet kryper ned i åldrarna, och regeringen och Sverigedemokraterna har drivit fram en akut sjukvårdskris i hela landet.

I årets budgetproposition skär regeringen ned på sjukvården, låter nyrekryteringen till gängen fortgå och vägrar stötta alla dem som kämpar med att få ihop sin ekonomi. När svenska folket vill ha åtgärder för att ta tag i de problem de möter i sin vardag väljer regeringen att låna pengar för att sänka skatterna för dem som tjänar allra mest.

Sverige kan bättre än så här. Tyvärr har en majoritet i ett första steg av budgetprocessen gett budgetpolitiken en annan inriktning än den Socialdemokraterna önskade. Det innebär att vi avstår från ställningstagande när det gäller anslagsfördelningen inom utgiftsområde 9 men yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.

Vi prioriterar förstärkningar till sjukvården och åtgärder för att stärka Sveriges tillväxt. Vi går fram med kraftfulla åtgärder för att stoppa våldet här och nu och bryta nyrekryteringen till kriminella gäng. Samtidigt stöttar vi alla de barnfamiljer och pensionärer som drabbats hårt av kostnadskrisen.

(Applåder)

Herr talman! Att ett oppositionsparti som Socialdemokraterna har synpunkter på regeringens prioriteringar är för mig inte förvånande. Det har jag i sak ingen synpunkt på.

Däremot har jag märkt att man under flera debatter har antytt att det är regeringen och Sverigedemokraterna som nu har orsakat en vårdkris. Under förra årets betänkandedebatt ställde Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg en mycket relevant fråga till Socialdemokraterna och till ledamoten. Frågan gick ut på vad som var anledningen till att vårdköerna ökade under åtta år av socialdemokratiskt styre. Varför blev vårdkrisen värre under åtta år av socialdemokratiskt styre?

Givetvis handlar den här debatten om framtiden och om vilka beslut vi fattar nu. Men Socialdemokraterna har faktiskt under flera tillfällen talat om att det skulle vara regeringen och Sverigedemokraterna som har skapat en vårdkris på dessa två år, och därför vill jag reda ut saken.

Det är en sak att hävda att regeringen prioriterar fel; det kan man tycka som oppositionsparti. Men det är en helt annan sak att säga att regeringen har orsakat vårdkrisen. Därför vill jag upprepa frågan till ledamoten: Varför ökade vårdköerna under åtta år av socialdemokratiskt styre?

Herr talman! Svensk sjukvård har under lång tid haft stora utmaningar. Kostymen för sjukvården är för trång, och det finns många saker vi skulle behöva göra för att effektivisera och förbättra svensk sjukvård. Det gäller inte minst att fokusera på kompetensförsörjningen, som är välfärdens kanske absolut största utmaning.

Men det är också tydligt att vi de två senaste åren har varit i ett väldigt tufft ekonomiskt läge. Det har påverkat alla - privatpersoner men också staten som helhet och inte minst kommuner och regioner. Att regeringen och Sverigedemokraterna inte tydligare mötte den utveckling vi kunde se inför 2023 har skapat en nationell sjukvårdskris, som regeringen och Sverigedemokraterna behöver ta ansvar för.

Det är ingen hemlighet att regioner över hela landet, oavsett vem som styrde dem, pekade på att de går på knäna. Det här är en kostnadskris som vi inte klarar av att hantera, sa de. Att då inte möta detta i budgeten inför 2023, inte heller inför 2024 och faktiskt inte heller prioritera det inför 2025 - det är inte att ta ansvar i det här läget.

Så nej, sjukvården var inte perfekt på alla punkter när vi styrde. Men regeringen och Sverigedemokraterna har inte tagit det ansvar man behöver ta i det här läget med kostnadskris i vårt samhälle.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret, och det gläder mig att vi verkar vara ganska överens om mycket av problembeskrivningen.

Nu har jag ännu en gång hört Socialdemokraternas invändning mot regeringens budget, men jag noterar att jag fortfarande inte har fått något svar på frågorna. Det här är inte bara andra gången jag ställer frågan, utan det blir andra året på raken som Sverigedemokraterna ställer den - just med anledning av det som Socialdemokraterna säger om att det är vi som skulle ha skapat krisen.

Menar ni då att det inte fanns någon kris under Socialdemokraternas tid? Jag har statistik från SKR:s väntetidsdatabas, och det är tydligt att väntetiderna ökade år för år. Varje år under Socialdemokraternas styre var det ett dåligt läge, och det blev bara värre.

Jag vill därför ställa frågan igen. Jag vill göra ännu ett försök och ge ledamoten ännu en chans att klara ut det här. Varför ökade vårdköerna under åtta år av socialdemokratiskt styre om det nu bara rör sig om så enkla politiska prioriteringar som det låter som när man lyssnar på ledamoten?

Herr talman! Jag kan konstatera att sjukvårdskrisen redan var ett faktum under den tidigare rödgröna regeringen. Vi tar på oss ansvaret för att lösa krisen, men vi tar inte ansvaret för att ha skapat den. Det får de andra partierna göra.

(Applåder)

Herr talman! Det är ingen hemlighet att svensk sjukvård under lång tid har brottats med köer, att man inte är nog effektiv och att vi inte har haft den kapacitet som sjukvården behöver.

I ett tidigare replikskifte kunde vi konstatera att vårdköerna fortsätter att öka även under de här två åren, med en ny regering. Problematiken kring vårdköer kommer vi nog under lång tid att få brottas med. Men utöver det har den nationella vårdkrisen inneburit att vi har hamnat i ett läge där vården ställs in, där personal varslas, där personal slutar, där platser inte återtillsätts och där personal sägs upp. Sjukvården blir än sämre rustad för att möta patienten på hälsocentralen, på sjukhuset och i allt det vi menar att sjukvården skulle bli bättre på.

Det jag tycker är djupt allvarligt är just att vår förmåga här och nu är alldeles för dålig i förhållande till den tid vi lever i. Vi skulle behöva ha mycket mer fokus på hur vi ökar kapaciteten och stärker beredskapen. Vi ligger för nära de röda linjerna. Därför skulle detta behöva vara fokus: Hur kan vi förbättra vården för att korta köerna men också för att öka beredskapen och därmed vår gemensamma trygghet?

Med den politik som Sverigedemokraterna och regeringen för kan jag bara konstatera att vi kommer längre och längre ifrån att lyckas korta köerna eller bygga trygghet i svensk sjukvård.

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker att det var närmast talande att Fredrik Lundh Sammeli nu försökte gå och sätta sig, för det är uppenbart att Socialdemokraterna faktiskt försöker fly sitt ansvar.

Lundh Sammeli försöker göra gällande att vi har en nationell vårdkris. Men faktum är snarare att vi har en regional vårdkris. Den moderatledda regeringen tar ansvar för Sverige. Vi har framgångsrikt lyckats bekämpa inflationen, som är det stora problem som pressar regionerna ekonomiskt. Tack vare att vi har gått från 10 procents inflation när vi vann valet efter socialdemokratiskt misslyckande har vi nu bekämpat inflationen och vunnit den kampen. Bara regionernas pensionskostnader minskar med 25 miljarder nästa år tack vare det. Vi ger regionerna bättre förutsättningar.

Faktum är bara att det är regionerna som bär ansvar för hälso- och sjukvården. Det är regionerna som är leverantörer av svensk hälso- och sjukvård. Vi ger dem bättre förutsättningar att ta sitt ansvar genom nationella reformer, genom att tillskjuta medel och genom att jobba med strategiska frågor som kompetensförsörjning och digital infrastruktur. Men regionerna måste leverera.

Jag kan ta ett talande exempel, den region som vi befinner oss i just nu, Region Stockholm. Man skulle kunna prata om Region Stockholm och konsten att lyckas försämra en region på 390 dagar. Här ser vi nu hur mångfalden monteras ned, hur valfriheten minskar, vårdköerna ökar, bussarna blir färre, skatten blir högre och ekonomin försämras.

Varje år med moderat styre i Region Stockholm hade vi ekonomiskt överskott. Nu är det stora underskott och köerna ökar. Socialdemokraterna behöver ta ansvar för sina regionala misslyckanden i stället för att lägga över allt ansvar på staten. Det låter nästan på Lundh Sammeli som att Kristdemokraterna har vunnit och vården har blivit statlig. Men faktum kvarstår: Regionerna bär ansvar för vården. Vi skapar bättre förutsättningar, men det är dags för Socialdemokraterna att ta ansvar för vad man levererar i regionerna.

(Applåder)

Herr talman! Gud förbjude att Kristdemokraterna vinner frågan om förstatligande av sjukvård.

Varken jag eller andra socialdemokrater är det minsta rädda för att ta ansvar. Det är ett regionalt ansvar att driva på och leda hälso- och sjukvården framåt. Men det är också ett nationellt ansvar att vara behjälplig och kroka arm. Den prioritering som regeringen har gjort under de gångna två åren och gör i den här budgeten är återigen klassisk moderat politik på temat att skattesänkningar är lösningen på allt. De gångna åren men också den budget som nu ligger kan man inte tolka på annat sätt än att man faktiskt inte bryr sig om den kostnadskris som har drabbat regionerna och som leder till varsel och uppsägningar, höjda patientavgifter, höjda regionala skatter, försämrad tillgänglighet och försämrade arbetsvillkor för personalen. Annars skulle man prioritera den nationella politiken annorlunda.

Det är inte så att pengarna inte finns. Regeringen och Sverigedemokraterna säger att de tycker att välfärden är viktig, men de har inte mött regioner och kommuner i den enorma utmaning som de har att brottas med.

När det gäller Region Stockholm kan jag bara konstatera att bordet inte var dukat när det nya styret tog över. Det är ju ett skyltfönster av marknadsmisslyckanden att röja upp i. Det tror jag är otroligt viktigt att orka fortsätta göra men också att ställa om till en mer god och nära vård.

Herr talman! Jag vet inte om det är på Bommersvik eller var det är som Socialdemokraterna lär sig att vara så skamlösa, för jag tycker faktiskt att Fredrik Lundh Sammeli är det i sina beskrivningar.

Vi hörde angrepp från talarstolen i läkemedelsfrågan, att det blir en högre kostnad för den enskilda patienten för läkemedel, när Socialdemokraterna inte tillför en krona mer än regeringen i sin budget. Sluta försöka lura väljarna, och ta ansvar för era historiska misslyckanden! Vårdköerna mer än fördubblades före pandemin när Socialdemokraterna ansvarade och satt i regeringsställning.

Nu pågår ett intensivt arbete från regeringens sida med att korta vårdköerna, och jag är den första att säga att vi behöver göra väldigt mycket mer, för jag är inte nöjd. Därför är jag glad att Tidöpartierna i det uppdaterade Tidöavtalet häromveckan lanserade att köerna kommer att bli en prioriterad fråga framåt. Men det krävs också att regionerna tar sitt ansvar. Därför är jag glad att vi har prestationsbaserade medel i vår budget - medel som Socialdemokraterna tyvärr vill minska och Vänstern helt vill ta bort - för det behövs krav på regionerna så att de inte bara får mer pengar utan också levererar bättre resultat.

Enligt SKR:s egna ekonomirapporter har produktiviteten inom svensk hälso- och sjukvård minskat med 23 eller 24 procent mellan 1995 och 2022, vill jag minnas att det var. Det är helt ohållbart. Vi måste få mer vård för pengarna. Men med Socialdemokraterna i regionstyrelser i Region Stockholm, Region Västerbotten eller var det än är i Sverige blir det mindre vård för pengarna, längre köer och mindre pengar i plånboken för skattebetalarna, som får höjd skatt.

Det krävs ett regionalt ansvarstagande och att man tar vara på de förutsättningar som vi från nationell nivå skapar.

Herr talman! När det gäller läkemedelskostnaden vet vi att det är ett något som ökar. Christian Carlsson redogjorde för att den ökat under en längre period. Man kan konstatera att på väldigt kort tid har kostnaden för högkostnadsskyddet gått från 37 till 41 miljarder.

Jag är helt övertygad om att den ram som budgeten innebär, en besparing med 500 miljoner, går att uppnå på fler sätt än genom att gå in och försämra högkostnadsskyddet för den enskilde. Det ska bli intressant framöver att få redogörelsen från regeringen av vad det är man har sett över för att se om det finns alternativ till den besparing och den modell man nu väljer att rulla ut. Jag tror att den kommer att slå galet för dem som verkligen behöver högkostnadsskyddet mest. Därför är vi tydliga med att det måste finnas andra modeller att välja än den vägen.

När det handlar om köer menar vi att prestationsbaserade kömiljarder i detta läge är helt fel att genomföra. Därför väljer vi att ta de 2 miljarder som regeringen lägger som kömiljarder på en personalsatsning och dessutom lägga till ytterligare 1 miljard. 3 miljarder till personalsatsningar är bra mycket bättre än 2 miljarder i prestationsbaserat stöd för att korta köerna.

Jag kan bara konstatera att jag i alla fall har svårt att se hur man med någon trovärdighet kan säga att svensk sjukvård står bättre rustad att korta köerna i dag än vad man gjorde för två år sedan.

(Applåder)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkande SoU1, som avser utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg.

Det är en ära att få delta i en så här viktig debatt, för de frågor som vi diskuterar handlar faktiskt om liv och död. Det är också väldigt givande att göra detta arbete med utskottskollegor från alla partier som genuint brinner för sina medmänniskor.

Jag vill också passa på att påminna om att vi i Sverige oavsett parti är ganska överens om de grundläggande principerna för vård- och omsorgspolitiken. Det finns stora länder där den sortens tillgång till vård och välfärd inte alls är lika självklar. Lyssnar man på hur det har låtit från den rödgröna oppositionen kan man nästan tro att Sverige är på väg i en sådan riktning. Så är inte fallet.

Det mest uppenbara som behöver konstateras är att vi nu ökar anslagen för det här utgiftsområdet med 10 miljarder kronor från förra årets betänkande. Sedan har vi tillfört medel i ändringsbudgeten allteftersom, och så kan det också bli nästa år vid behov.

Vi ska givetvis diskutera detaljerna, men någon så kallad nedskärning är det inte att tala om. Syftet med politikområdet är att den som behöver vård ska få det, få det i tid och få det med så god kvalitet som möjligt. Vad gör vi med den här budgeten för att ytterligare ta steg i den riktningen? Jo, till att börja med 7,5 miljarder till att korta vårdköerna. Ytterligare en mångmiljonsatsning, 250 miljoner kronor, för att äntligen få på plats en nationell vårdförmedling, som Sverigedemokraterna har drivit länge, för att tillgänggöra vårdkapaciteten. Cirka 1 miljard kronor för åtgärder för en bättre cancervård.

Herr talman! Den mest frekvent återkommande invändningen från den rödgröna oppositionen handlar inte om satsningarna i sak, utan den handlar om att regeringen samtidigt sänker skatten. Det är ett i regel positivt besked för hushållen. Oppositionen menar då att regionerna i stället borde ges mer pengar.

Sverige spenderar mer pengar på vården och har en högre läkartäthet än EU-snittet samtidigt som vi har betydligt längre vårdköer. Vi får alltså mindre vård för pengarna. På regional nivå, där ansvaret för sjukvården faktiskt ligger, är Sverigedemokraterna ett parti som prioriterar kärnverksamheten. Men låt mig då lyfta upp några exempel på när så inte är fallet, ofta när det är de rödgröna partierna som styr.

Bara i Region Stockholm uppgår språktolkskostnaderna till ca 160 miljoner kronor. Sedan har vi det som kallas care need index, CNI, där man i praktiken fokuserar resurser efter identitet snarare än vårdbehov. Enligt den modellen betalas ungefär 400 miljoner kronor ut endast baserat på variabeln utlandsfödd i Region Stockholm. Det är klart att man inte kan dra in alla pengarna, men helt klart måste det finnas bättre modeller.

Kostnaden för vård av illegala uppgår också till mångmiljonbelopp, hundratals miljoner, varje år. Förhudsritualer på barn, det vill säga icke-medicinsk omskärelse av små pojkar, är också en mångmiljonkostnad - tro det eller ej.

Sedan har vi islamistiska studieförbund, menskonst i tunnelbanan, Norrlandsoperan, Konserthuset, vindkraft som köps och säljs för mångmiljonförluster, deltagande i Almedalsveckan för hundratusentals kronor, hbtqi-diplom, jämställdhetsintegrering, ja, varför inte en klonad gran för nästan 8 miljoner kronor.

Herr talman! Varför tar jag upp det här? Det är för att påvisa att situationen inom svensk sjukvård inte går att lösa genom att tillföra mer av de statliga pengarna till regionerna. Det krävs såväl omprioriteringar som strukturella förändringar, vilket vi såklart också verkar för på samtliga parlamentariska nivåer.

Det jag nyss nämnde kan betraktas som välfärdsslöseri, vilket är nog så allvarligt. Men jag vill också nämna den direkta välfärdsbrottsligheten eftersom vård och omsorg är ett nytt riskområde för organiserad brottslighet. Oseriösa och kriminella aktörer är en allt större utmaning, enligt flera myndigheter, tyvärr. Det har kommit uppgifter om att HVB-hem kan kopplas till kriminalitet och kriminella aktörer. Man ser tydliga tecken på likartad utveckling inom tandvård, estetiska behandlingar och till och med vårdcentraler.

Förutom förlorade resurser innebär det här att patienter och brukare utsätts för bristande och ibland direkt skadlig vård. Utöver alla myndighetsuppdrag som regeringen ger på området tillför vi också 9 miljoner kronor för att intensifiera arbetet mot välfärdsbrottsligheten. Det är medel som går till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Samma sak blir det för 2026 och 2027. Det är bra.

Herr talman! Jag vill nämna ytterligare några saker som är bra. Regeringen ökar statsbidraget till funktionshindersorganisationerna med 20 miljoner kronor årligen. Det är bra. Regeringen föreslår också att timschablonen för assistansersättningen höjs med 3 procent för 2025. Det blir ungefär 390 miljoner kronor i kostnader för assistansersättningen. Det är också bra. Vidare är det 400 miljoner kronor för suicidpreventivt arbete. Det är extra viktigt, och det är också bra. Sedan är det cirka 1,6 miljarder kronor för jämställd vård, kvinnors hälsa och förlossningsvård. Sammanlagt uppgår satsningarna till ca 18 miljarder kronor för 2025. Det här är bra.

Det här är i grund och botten god välfärdspolitik. Skulle vissa saker se annorlunda ut om Sverigedemokraterna fick lägga en helt egen budget? Självklart! Så är det för alla partier. Det är naturligt. Men den här budgeten går ihop, och den har stöd hos det svenska folket genom riksdagen. Detsamma kan inte sägas för det rödgröna underlaget.

Herr talman! Jag nåddes av en del höjda ögonbryn när jag anmälde enbart sex minuter för mitt anförande, men jag anser ändå att Sverigedemokraternas ståndpunkt är presenterad och att budgetsatsningarna är redogjorda för, inte minst när föregående talare har tagits i beaktande. Jag stannar där och ser fram emot kommande replikskiften.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson (SD).

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten för det upplysande talet.

Som vanligt när Sverigedemokraterna pratar, oavsett om det handlar om snöskottning eller ambulansflyg, är allt i slutändan invandrarnas fel.

Jag har en liten framtidsspaning till sverigedemokraten och ledamoten Leonid Yurkovskiy. Redan i dagsläget råder stor brist på personal inom flera välfärdsyrken. Enligt Socialstyrelsens senaste bedömning av tillgång och efterfrågan på legitimerad personal i hälso- och sjukvården rapporterade samtliga regioner brist på barnmorskor, specialistläkare och sjuksköterskor. Man kan säga att det är ett problem.

Hur ser er framtidsspaning ut här? Alla invandrare ska ju helst ut, enligt den politik ni driver och piskar på för. Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, är var fjärde anställd inom vård och omsorg född utomlands. Det måste vara ett stort problem för er. Bland läkarna är andelen ännu större - 34 procent. Hela 40 procent av vårdbiträdena och 26 procent av undersköterskorna kommer från andra länder, det vill säga är utrikes födda. Av Sveriges befolkning utgör utrikes födda 19 procent, men en betydligt större andel jobbar alltså inom vården.

Det är tydligt att Sverigedemokraterna och även Moderaterna, Liberalerna och KD genom hela Tidösamarbetet ger signaler om att så många som möjligt av invandrarna ska ut, och det skapar förstås ringar på vattnet. Vill man leva i ett land där hela politiken går ut på att just jag som invandrare ska dra härifrån och inte är värdefull? Vem ska jobba inom vården?

Herr talman! Jag tackar för inspelet från Vänsterpartiet.

Det första man måste göra är såklart att skilja på invandring och invandring. När Sverigedemokraterna har kritiserat den fullständigt misslyckade invandringspolitiken som också ligger till grund för att välfärden just nu är så belastad, varför vi ser problemen, menar vi såklart inte högspecialiserade läkare som räddar liv i Sverige.

Samtidigt har vi nu en gemensam linje som premierar jobb. Det kommer garanterat att hjälpa fler i arbete, även i vården. Samtidigt tillför vi 7,5 miljarder för att öka vårdkapaciteten. Allt detta tillsammans måste ändå vara en god bidragande kraft för att öka styrkan i vårdkapaciteten.

Herr talman! Jag tror att ledamoten inte riktigt ser vad som händer i Sverige. Hela er politik i Tidösamarbetet har fokus på invandring. De flesta förslagen handlar om det. I förslagen som rör lag och ordning lyfts invandring fram som ett problem. Ledamoten lyfter fram tolkar i hälso- och sjukvården. Inte ska personer som inte pratar perfekt svenska ha tolk. Herregud, vilket slöseri! Samtidigt brandskattar ni hälso- och sjukvården genom regionerna. Ni har inte satsat så att man kan göra de saker som behöver göras. Vad ser personalen i dag av er politik?

Jag tror att det blir märkligt för alla de vårdarbetare med utländsk bakgrund som hör ledamoten. Ledamoten skiljer på människa och människa. Hela er politik går ut på det. Jag är förundrad.

En annan fråga som jag kanske hinner med lite snabbt gäller er syn på att höja priserna för medicin för alla personer som behöver den. Det borde vara era väljargrupper, det vill säga de fattiga. Men det verkar som att ni har övergivit de väljargrupperna. Priserna går upp för mat, hyrorna går upp och nu ska priset på medicin gå upp. Man får inte en chans att klara sig. Det stöttar ni.

Hur kommer det sig att ni som anser er vara ett parti för dem som har sämst förutsättningar i samhället, dålig ekonomi och så vidare - så har ni framfört era budskap - går med på den typen av förslag? Medicinen kommer att bli dyrare för alla dem som är multisjuka, för pensionärerna och så vidare. Det är en intressant fråga.

Herr talman! Tack, ledamoten, för ytterligare frågor och inspel!

Göra skillnad på folk och folk - nej, jag gör skillnad på invandringspolitik och invandringspolitik och även på olika mål med denna politik.

Det finns flera problem med invandringen. Jag lyfter inte detta framför allt för att prata om invandrad vårdpersonal, utan vi pratar, som jag nämnde, om hundratals miljoner bara för en region när det gäller illegal invandring och vård av dessa människor. Det är människor som inte ens ska vara i landet. Det är klart att detta är ett problem när det gäller vården.

Ett annat problem är att man har använt vården och inte minst äldreomsorgen som ett slags integrationsprojekt. Det är också ett jätteproblem. Vi kan inte låta detta fortsätta bara för att det, förhoppningsvis och av allt att döma kortsiktigt, uppstår vissa problem när det gäller personalförsörjning. Detta problem måste vi hantera på något sätt - språkbristerna och så vidare.

När det gäller höjningen av läkemedelskostnader är nog även Vänsterpartiet mycket medvetna om att det är marknadskrafter som styr detta. För en gångs skull kan jag väl nästan hålla med Vänsterpartiet om att det som marknadskrafterna åstadkommer inte bara är positivt i slutändan. Den, som man sa tidigare, lavinartade ökningen av läkemedelskostnaderna är såklart inget som regeringen har beslutat om. Kostnaderna har ökat med ungefär 30 procent de senaste fem åren, och prognosen är att de kommer att öka med ytterligare 30 procent de kommande fem åren.

Det är givetvis ganska orealistiskt att denna ökning inte skulle påverka patienten över huvud taget. Men man kan se att staten fortsatt tar ett stort ansvar. Vi tillskjuter pengar, och i det stora hela kommer staten nu att betala ännu mer för att se till att folk får läkemedel.

Med detta sagt kan man också konstatera att denna prisökning även har att göra med att läkemedlen blir bättre och mer specialiserade. Det är klart att vi vill ha framtidens och inte gårdagens läkemedel, och detta kommer med en prislapp.

(Applåder)

Herr talman! I valrörelsen lovade Jimmie Åkesson att tandvården skulle ingå i högkostnadsskyddet om Sverigedemokraterna kom till makten. Två år senare är Sverigedemokraterna med och avskaffar den avgiftsfria tandvården för unga mellan 19 och 23 år, och dessutom halverar man tandvårdsstödet för alla unga mellan 24 och 29. Före valet skulle fler få bättre tandvård. Efter valet är det plötsligt färre.

Med Åkessons löftessvek kommer också en tandhälsa som i än högre grad kommer att styras av plånboken. Det är en politik som slår direkt mot tandhälsan för ungefär 400 000 svenskar. Hur kunde löftet om att alla skulle få bättre tandvård leda till Jimmiepriser för unga?

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten, för den väldigt intressanta frågan - även om den har diskuterats ganska länge redan. Jag kan bara konstatera att allt går enligt plan. Jimmiepriserna kommer vi att få se först när detta är klart.

Sverigedemokraterna har hela tiden från vår sida varit tydliga med att en sådan här reform bör införas brett men också stegvis. Vi prioriterar just nu dem med allra sämst munhälsa så att de får den tandvård de behöver och förtjänar. Även om de äldre nu prioriteras i samband med det stärkta högkostnadsskyddet ska reformen vara skalbar och utformad på ett sådant sätt att det är möjligt att även inkludera den övriga befolkningen längre fram.

För att mildra effekten av de föreslagna ändringarna blir det förändringar för åldersgruppen 20-23. Men de får samtidigt ett dubbelt tandvårdsbidrag, 600 kronor per år i stället för 300. Det är alltså inte så dåligt som det ser ut.

Det man ska ha med sig här är att resurserna, framför allt personalresurserna, är begränsade. För att vi verkligen ska kunna se till att de med sämst munhälsa får den vård de behöver måste personalen vara tillgänglig.

Vi ser att det är väldigt många uteblivna besök bland dem med bäst munhälsa. Professionen tycker själv att detta är bra, trots att man kanske egentligen slipper de enklaste patienterna. Det är alltså både väldigt frekventa besök trots god munhälsa och många uteblivna besök. Det finns alltså ett slags incitamentsstruktur inbyggd här.

Sammanfattningsvis är svaret att vi ska nå till Jimmiepriserna och till det mål som Sverigedemokraterna har utlovat. Detta behöver dock göras stegvis, och nu tar vi det första steget.

(Applåder)

Herr talman! Ska jag tolka detta som att Sverigedemokraterna gör som Liberalerna och säger en sak före valet och gör något annat efter valet? Det är ju inte så här det har låtit.

Jag kan konstatera att jag gång på gång hör sverigedemokrater försvara den här försämringen för unga människor mellan 19 och 29 med att tandvården förbättras för pensionärer. Det stämmer ju inte. Den budget vi har på bordet och debatterar i dag innebär en ensidig försämring för unga när det gäller tandvården. Försämringar kommer nu medan eventuella förbättringar skjuts till åtminstone 2026.

Detta är en budget som försämrar för unga, som får bekosta skattesänkningar för de rikaste. Hur mycket man än försöker utmåla detta som en reform för pensionärer är sanningen att den här budgeten innehåller noll kronor på det området. Det blir inga förbättringar för pensionärer 2025.

Sedan är det självklart att tänder ska ses för vad de är: en del av kroppen. Jag som socialdemokrat välkomnar alla partier som vill bidra till ett högkostnadsskydd inom tandvården. Vi behöver gå åt det hållet och bygga den reformen.

Men det är inte det förslag som Sverigedemokraterna gick till val på som vi nu ser. Det är inte så att vi nu ser förbättringar för pensionärer, utan det som ligger på riksdagens bord och som vi har att ta ställning till i dag är mindre pengar till tandvård för yngre - den försämring vars genomförande ni redan har bidragit till.

Jag vill bara fråga ledamoten om du kan säkerställa pengar till regionerna när de nu behöver ta ansvar för den övergångsbestämmelse som regeringen och Sverigedemokraterna har beslutat om.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan börja med att konstatera att jag inte för Tidöförhandlingar i denna kammare, så svaret på vad och när som kommer får såklart vänta.

Jag kan konstatera att vi i alla fall är överens om ambitionen här, vilket är glädjande. Det är en god förutsättning för att ro saker i land.

Men med respekt för att Socialdemokraterna inte har möjlighet att svara här och nu undrar jag ändå hur man har tänkt att detta ska genomföras på en gång. Från vår sida är det tydligt att det krävs att man gör detta stegvis för att det ska fungera, inte minst när det gäller belastningen på personalen, som ska hinna med alla patienter. Det är alltså det enkla svaret: Man gör detta stegvis för att det ska kunna fungera. Jag tycker att detta är ett väldigt tydligt svar till Socialdemokraterna.

En sak man kan lägga till när det gäller just de unga är att gratis tandvård för den här åldersgruppen är något relativt nytt. Det har funkat väldigt bra även innan, utan detta. Vi ser också fortfarande att de har den bästa munhälsan; de har inte det stora behov som den äldre gruppen har. Därför måste man omprioritera, anser vi.

Herr talman! Ledamoten lyfter i sitt anförande språktolkskostnaderna inom svensk hälso- och sjukvård. Detta är väl efter den nu i princip skrotade angiverilagen en av de frågor i Tidöavtalet som har varit allra mest kritiserade av all vårdpersonal i Sverige. Det har förekommit upprop från läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, som har sagt att detta är en fråga som kommer att leda till en försämrad patientsäkerhet och en försämrad arbetsmiljö.

Man kan naturligtvis, om man tycker att det är rätt väg att gå, strunta i patientsäkerheten och säga att portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen inte är något man tar ansvar för eller bryr sig om.

Men frågan är om det är detta som är Sverigedemokraternas ingång i frågan om kostnad för tolktjänst. Sverigedemokraterna har ju i princip i alla svenska regioner lagt fram förslag som på ett eller annat sätt går ut på att införa en tolktjänstavgift. Man har gått längst i Region Blekinge, där man faktiskt har fattat beslut om det, men beslutet har i höst överprövats av Förvaltningsrätten i Växjö och avslagits för att det strider mot hälso- och sjukvårdslagen. Nu prövades inte frågan i vilken mån det strider mot portalparagrafen om rätten till en jämlik vård för alla, utan man konstaterade helt enkelt att man inte har rätt att ta ut den formen av avgifter i dag.

Min fråga till ledamoten är: Utifrån de oerhört starka protester som har varit mot detta, vilka konsekvenser bedömer Sverigedemokraterna och ledamoten att ett införande av en tolktjänstavgift kommer att få för patientsäkerhet och för personalens arbetsmiljö?

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Att vårdens redan begränsade resurser pressas av att människor inte kan lära sig svenska år efter år är ett jättestort problem. Hade det rört sig om småpengar hade man såklart kunnat förbise det, men vi talar om hundratals miljoner varje år bara i en region. Det är inte hållbart.

Sverigedemokraterna menar att detta måste gå att lösa. Vi är öppna för att använda AI-verktyg eller liknande, som bara blir bättre och bättre och säkrare och säkrare när det gäller översättning, men vi är också öppna för alternativet att man får betala själv. Detta ska givetvis inte påverka patientsäkerheten. När man får vård och möts av vården som patient ska det vara full kvalitet. Men man måste vara beredd att betala en extra avgift för en extratjänst.

Herr talman! Det är frapperande att höra att detta inte ska påverka patientsäkerheten när det är just detta som all vårdpersonal lyfter fram kommer att ske. Börjar man ta ut en avgift för tolk inom vården kommer det per automatik att leda till att en del människor väljer att inte anlita tolk eftersom det medför en kostnad för dem. De kommer att börja ta med barn och anhöriga in i möten med vårdpersonal för att de inte har råd att lägga extra pengar på en tolktjänstkostnad. Detta är ju vad man från personalens sida lyfter fram.

Det som har varit och fortfarande är ett stort problem inom vården är just barn- och anhörigtolkning. Det bortser man fullständigt från i den idé som Sverigedemokraterna när kring att ta ut denna avgift.

Det som på riktigt är skrämmande är att man helt och hållet bortser från den paragraf i hälso- och sjukvårdslagen som handlar om allas rätt till jämlik vård. I slutändan kommer det ju att innebära att alla inte får rätt till en jämlik vård.

Om det finns problem i språket mellan vårdgivaren, läkaren, och patienten är risken stor för att detta i sin tur leder till felbehandlingar, felmedicineringar eller felbedömningar, vilket i sig kan medföra större kostnader. Det har man sett i Danmark, där man har testat detta sedan 2018: Kostnaderna har inte alls blivit mindre, utan de har i stället ökat. Vi talar om någon promille av de svenska sjukvårdskostnaderna, som totalt uppgår till någonstans kring 650 miljarder kronor.

Min avslutande fråga till ledamoten är: Är ledamoten beredd att ändra i hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf för att uppnå detta syfte och ta bort människors rätt till en jämlik vård?

Herr talman! I dag debatterar vi budgeten. Jag kommer inte att gå in på några eventuella lagändringar.

Det jag vill konstatera är att Sverige har ett väldigt generöst system oavsett vilken bakgrund människor har. Att man kan förväntas betala en viss avgift för en väldigt dyr extratjänst om det inte går att lösa med andra smidiga teknologiska lösningar, videolänksamtal etcetera tycker vi såklart är rimligt, inte minst därför att vården är så pass belastad.

Regionerna har en belastad ekonomi, i vissa av dem till följd av felprioriteringar. Då måste detta vara en möjlighet för regionerna att spara, helt enkelt. Det är både en rättvisefråga och en fråga om sunt förnuft när man lever i Sverige att man förutsätts tala det svenska språket, framför allt efter många år i landet.

(Applåder)

Herr talman! Vad är väl en bal på slottet? Det undrar jag en dag som i dag, den 10 december, då det pågår Nobelfestligheter medan vi solidariskt sitter här i salen i stället för att vara med på partyt. Ministern kanske skulle ha varit med där.

Herr talman! Vi ska tala om vart pengarna går. Då är det relevant att fråga sig vad vi får för pengarna. Vad går skattepengarna till?

Jag tänkte ge ett litet axplock av händelser ur verkligheten. Bara under januari-oktober 2024 betalade Region Stockholm mer än 300 miljoner kronor till appläkare i olika bolag som har avtal med Sörmland. Varje gång någon från Stockholm eller andra regioner använder dessa appar får vi i regionen betala. Nätläkarna får nämligen betalt per kontakt. Det finns liksom inget kostnadstak. Hej, vad det går!

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har gjort en genomgång av den digitala vården, som är väldigt bra - digital vård är bra - som visade att cirka 25 procent av nätläkarkontakterna handlar om ny vård som annars inte skulle ges någon annanstans. Den visar också att digitala vårdbesök främst görs av barn, yngre och unga vuxna, storstadsbor, personer som inte har någon kronisk sjukdom och personer med relativt goda socioekonomiska förhållanden - alltså de som behöver vården minst.

Ni till höger brukar alltid säga att man måste vara effektiv inom vården. Att ta bort nätläkarnas möjlighet att mjölka regionerna på pengar måste väl ändå vara effektivt?

Herr talman! Nätläkarbolagen och andra privata utförare prioriterar de friskaste patienterna, som kräver minst insats men ger hög ersättning eftersom de är mest lönsamma. Det innebär att den offentliga vården i större utsträckning får ansvara för personer med mycket stora vårdbehov, vilket är resurskrävande och påverkar den offentliga vården.

Privata aktörers utbredning inom vården har gjort vinstmöjligheterna styrande för hur vårdresurserna fördelas, i stället för att låta behoven styra. Vänsterpartiet anser att den svenska hälso- och sjukvården behöver återgå till att styras med utgångspunkt i vårdbehov. De nyliberala dogmerna måste bytas ut. Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om vård efter behov behöver bli verklighet.

Ta tillbaka vården, och börja med att reglera marknaden! Vi har i dag tydliga bevis, också från min egen region, på att det kan vara patientfarligt att låta vinstintressen styra.

Herr talman! Det krävs långsiktiga förutsättningar för att bygga upp och bedriva god vård och omsorg. Tidningen Sjukhusläkaren har begärt ut och granskat lex Maria-ärenden som inkommit till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, under 2023. Det handlar om 237 dödsfall. Man identifierade dödsfall där chefsläkare eller analysledare har omnämnt vårdplatsbrist, resursbrist, personalbrist eller hög arbetsbelastning som bidragande orsak till dödsfallet. 100 dödsfall anses bero på sådana faktorer.

Kommer den SD-beroende regeringens budget, där man satsar på skattesänkningar för högavlönade, att minska risken för dödsfall på grund av just resursbrist, personalbrist och hög arbetsbelastning?

Den SD-beroende regeringen föreslår ingen höjning av det generella statsbidraget för nästa år. Sjukvården är ju den del av välfärden som drabbats hårdast av regeringens neddragningar de senaste åren. För att kunna rikta det statliga stödet till vården, där behoven är som störst, föreslår Vänsterpartiet en förstärkning av sektorsbidraget till hälso- och sjukvården med ytterligare 5 miljarder kronor, utöver de 2 miljarder regeringen går in med. Vi föreslår också ett återhämtningsstöd, och det handlar om generella statsbidrag till välfärden på 20 miljarder - 10 miljarder av dem ska gå till sjukvården.

Detta handlar inte bara om det här året. Sjukvården har ju varit utsatt för olika besparingar och nedskärningar sedan 2011. Man måste också säga att samtliga partier är något skyldiga till detta. Men nu måste vi gå in med mer resurser. Vi går in med 6 miljarder mer än regeringen under 2025 till folkhälsa och sjukvård. Det ska kännas på golvet. Det ska kännas för personalen och självklart för patienterna.

I ett läge när de som arbetar inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen dagligen ser behoven växa levererar regeringen och Sverigedemokraterna en nedskärningsbudget, inte för att pengarna saknas utan för att man aktivt väljer att göra så. I detta läge föreslår man också en skattesänkning som är rekordstor, 34 miljarder, med en historisk snedvridning till förmån för höginkomsttagare. Temat blir på något sätt: för moderater, av moderater. Och ni andra partier hänger med på detta.

15 av 21 regioner uppgav nu, 2024, att de hade brist på personal när det gäller hälften eller fler av legitimationsyrkena, inklusive specialistsjuksköterskor och läkare med specialistkompetens. Det är en enorm varningsflagga. Att värdesäkra statsbidragen är därför en av våra viktigaste strukturreformer i dagsläget. Vi menar att staten bör garantera att det inte sägs upp personal inom välfärden. Att öka resurserna för att möjliggöra att man kan behålla personal är superviktigt.

Vi vill införa en resursfördelningsmodell och att man ska utreda en indexering av statsbidragen, så att de kan följa såväl befolknings- som prisutveckling. Det vore väl ganska relevant.

Vad säger vi nej till - för vi säger förstås också nej? Vi säger nej till regeringens förslag till prestationsbundna insatser, kömiljarder för att korta vårdköer. Då kanske ni tror att vi bara sitter och tycker på kammaren, men det gör vi inte. Vi har lyssnat på Vård- och omsorganalys och Riksrevisionen och läst deras utredningar. Riksrevisionen konstaterar att satsningen inte har haft någon tydlig, långvarig effekt på väntetiderna. Kömiljarderna kortar inte vårdköer, höjer inte kvaliteten i vården och går inte att förena med målet om en jämlik vård.

Detta räckte för att vi skulle rycka de pengarna, helt enkelt.

Primärvården mår dåligt. Generellt sett är primärvården den del av vårdkedjan som är i störst behov av upprustning i landets regioner. Begreppet nära vård är numera tyvärr ganska ihåligt. Vi ville alla genom en reform satsa på primärvården. Då var samtliga partier överens. 1 100 patienter per läkare låter suveränt, men det går inte så bra.

Ska primärvården vara basen i vårdkedjan krävs det en rad förändringar, herr talman. Då kan man inte stå och säga att pengar inte betyder något, som finansministern sa i sitt bevingade uttalande.

Primärvården måste rustas upp, och tillgängligheten måste förbättras på olika sätt. Arbetsmiljön behöver förbättras och arbetstiden förkortas inom hela vården. Det är prio ett för oss.

Vården kostar mer i glesbygd. Därför måste gemensamma resurser fördelas på ett bra sätt. Människor i glesbygdskommuner har en sämre hälsa än genomsnittet, medan boende i rika kommuner runt storstäderna, som jag själv, har en bättre hälsa. Därför avsätter vi 1 miljard till just detta i form av ett generellt statsbidrag.

Alla pratar om psykiatrin. Det finns olika nivåer på detta, alltså var man har ingången till psykiatrin. Psykiatrin är ett av sjukvårdens mest eftersatta områden. Fokus ligger ofta på korta behandlingar, och tillgången till vård är väldigt ojämn mellan regionerna. De som har pengar går till en privat terapeut. Har du en tillfällig psykos, en depression eller någonting som skaver kanske du kan bli erbjuden tre samtal i regionens verksamhet.

Vår utgångspunkt är att förebyggande och tidiga insatser behöver kombineras med en adekvat vård som är tillgänglig och jämlik över hela landet. Därför måste man också ha möjlighet till psykologisk behandling. Detta måste öka. Det räcker inte med bara läkemedel.

Förslaget innebär att individuellt anpassad psykologisk behandling ska erbjudas inom primärvården genom remiss, men slutklämmen är att bara aktörer som inte är vinstdrivande ska kunna omfattas av förslaget.

Vi går då in med extra pengar och förstärker detta 2025, 2026 och 2027. Regeringen och SD har redan lagt ett belopp, så att säga. Det säger vi förstås inte nej till, men vi skjuter till 700 miljoner mer än regeringen under dessa år.

I grunden handlar det om att likställa den psykiska vården med den somatiska vården och om att befästa alla människors rätt till bra behandling. I ett välfärdssamhälle ska inte psykisk stöttning vara en klassfråga.

Alla ska ha råd att ha bra tänder, inte bara de som kan betala dyra behandlingar. Sedan tandvårdsmarknaden avreglerades har priserna ökat. Det kan alla se. Det är väldigt höga kostnader, och många väljer att inte gå till tandläkaren. Tänderna blir då en klassmarkör.

Vi vill införa ett verkligt högkostnadsskydd inom tandvården, liknande det som finns i sjukvården. Det ska då inte gälla bara för 67-plus utan för befolkningen i stort. Då missgynnas inte de som har det sämst.

Till detta föreslår vi 4 876 miljoner kronor för ett antal år. Det kan låta extremt dyrt, men då kan man komma ihåg skattesänkningarna och fundera på: Behöver befolkningen en sjyst tandhälsa? Eller behöver de som tjänar 200 000 kronor i månaden lite extra bonus och lite extra guldkant på sin väldigt glammiga tillvaro? Nej.

Jag är snart färdig, herr talman.

Alla ska ha råd med medicin när de blir sjuka. Det bör vara självklart. Men nu hotas detta av regeringen och Sverigedemokraterna. Det man själv går in och betalar kommer att höjas med i runda slängar 900 kronor.

Redan i dag ser vi hur människor med vanliga jobb tvingas avstå från att hämta sina receptbelagda mediciner. Många lever på marginalen, även människor som arbetar. Det handlar om ensamstående föräldrar, undersköterskor och butiksanställda. De har svårt att prioritera sin hälsa när de måste vända på varje krona.

34 miljarder i skattesänkning för de rikaste och höjda avgifter för läkemedel känns inte okej.

Vänstern har alltid sina klassglasögon på sig. TBE-vaccin är dyrt. Vi vill ha det i högkostnadsskyddet för vuxna, och vi vill ha det fritt för barn. Vilka som får TBE är i dag en klassfråga.

Det är också hög tid för ett vaccinationsprogram för äldre.

Vi kan skapa en jämlik hälsa utan klassmarkörer. Politik är att välja. Men ni moderater, sverigedemokrater, liberaler och kristdemokrater väljer att göra på ett annat sätt, att satsa på de rikaste. Vår budget är inriktad på jämlikhet, inte på att de som har det absolut bäst ska få det ännu bättre.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.

(Applåder)

Herr talman! Det är härligt att lyssna på ledamoten Rågsjö. Hon är en frejdig debattör som alltid får en att dra lite på smilbanden. Samtidigt är den politik som ledamoten Rågsjö företräder inte särskilt rolig. Möjligtvis är det ett dåligt skämt, för denna politik hade inneburit radikala utmaningar för det svenska välfärdssystemet.

Den politik som ledamoten Rågsjö och Vänsterpartiet driver har tack och lov aldrig fullt ut testats i Sverige. Men vi skulle kunna ta planet och resa till Frankrike för att studera effekten av en sådan ekonomisk politik. Vi ser nu i Frankrike hur kostnaderna för räntor i statsbudgeten är högre än vad försvarsanslagen är. Det är så det går när man lånar och när man inte för en ansvarsfull ekonomisk politik. Det är tyvärr, herr talman, precis detta som Vänsterpartiet vill göra i Sverige.

Tack vare att vi har en ansvarsfull regering som har lyckats bekämpa inflationen - den har gått från 10 procent ned till under 2 procent - ljusnar det vid horisonten. Det ser bättre ut för regionerna även om läget alltjämt är ansträngt.

Men låt oss återigen titta på Region Stockholm, som Karin Rågsjö lyfte fram. Det är hennes hemregion, och Rågsjö missar aldrig en chans att lyfta fram Region Stockholm. Där sitter Vänsterpartiet med och styr, och vad har hänt? Jo, man har minskat valfriheten. Vårdköerna har skenat. Man har stängt närakuter. Det har blivit 200 färre vårdplatser. Primärvårdens andel av sjukvårdens totala budget är den lägsta i modern tid.

Det är det här som blir konsekvensen när Vänsterpartiet är med och styr. Ledamoten Rågsjö behöver svara på detta: Hur kan köerna bli kortare när hon slaktar anslaget till regionerna för att korta köerna och för en ansvarslös ekonomisk politik?

Herr talman! Snart kommer vargen, låter det som.

Vad vi tittar på är hur vi ska kunna få ihop dagens besvär i Sverige - dagens utmaningar, som alla säger, men som är problem. Det handlar om järnvägen, det handlar om omställningen och vilka som ska betala för det. Det handlar om ditten och datten som är livsviktigt för det här landet, och då anser vi att man måste lånefinansiera.

Vi har drivit att dagens överskottsmål för det finansiella sparandet bör ersättas med ett underskott på minus 1 procent över en konjunkturcykel och över den närmaste åttaårsperioden. I vår budget föreslår vi därmed att nya infrastruktur- och bostadsinvesteringar lånefinansieras.

Kvalitetshöjningen i den kommunala och regionala välfärden tillsammans med förbättrade försäkringssystem för hushållen ska vi förstås finansiera på ett helt annat sätt. Och vet ni vad som händer då? Med vårt förslag skulle Sverige fortfarande ha en av de lägsta statsskulderna i EU vid konjunkturcykelns slut 2032. Så är det. Det här är ingen hittepå-politik.

Jag är oerhört bekymrad. Jag ser inget ljus vid horisonten. Jag ser ganska mycket mörker. Om vi inte fixar järnvägen, om vi inte lyckas bygga fler bostäder och allt det som människor behöver, då tror jag att det blir genommörkt. Då behöver vi pannlampa för att ta oss fram.

När det gäller Stockholm försöker vi att vända utvecklingen med de fria vårdvalen. Det kan låta jättebra med fria vårdval, men man kan också titta på vad som har hänt i och med etableringsfriheten. Man kan titta på gynekologmottagningen som ligger under källaren i S:t Görans sjukhus och som har jätteproblem med sin vård. Man kan titta på vaccinationscentraler som åker runt med proverna i handväskan. Man kan titta på mycket!

Om vi ska ha fria vårdval måste vi också reglera dem och veta vad som sker, inte sant? Det har kostat så mycket för Stockholm att ha en viss koll på det här. Snacka om byråkrati!

Herr talman! Det hedrar ledamoten Rågsjö att hon tydligt redovisar vad Vänsterpartiet står för. Det är nämligen precis det jag försökte beskriva - en djupt ansvarslös ekonomisk politik som bygger på antagandet att skulder inte kommer med en kostnad.

Det är ju det exemplet Frankrike visar: Det är kostsamt att låna. Det kommer med en bitter eftersmak. Det är verkligen, ledamoten Rågsjö, som att kissa i byxan - ursäkta jämförelsen. Det kommer inte att bli bättre i morgon om man lånar för att försöka lösa dagens problem.

Ska vi klara välfärden måste vi föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Vi måste se till att det lönar sig bättre att arbeta och att fler människor går från bidragsförsörjning till arbete, och vi måste se till att vi får mer vård för pengarna.

Men, om vi ska ramla tillbaka till Region Stockholm, ser vi att där Vänsterpartiet är med och styr blir resultaten sämre. Det är alltså i dag 45 procent fler patienter som får vänta mer än 90 dagar på operation än vad det var när Moderaterna styrde. Man säger att man ska ha kontroll över vårdvalen, men man slaktar dem ju. Man tar bort valfriheten och låter patienter stå i kö för att man är så ideologiskt driven av att ta bort allt vad privat hälso- och sjukvård heter.

Jag förstår att Milton Friedman kanske inte är en ekonom som ledamoten Rågsjö har läst så mycket av. Men han har rätt i det att det inte finns några fria luncher. Skulder måste betalas, och med Vänsterpartiets politik är det morgondagens generationer som får betala för de investeringar som man säger sig vilja göra i dag.

Det tror jag är helt fel väg att gå, herr talman. När vi vet att den demografiska utvecklingen är sådan att det blir fler och fler äldre och färre som ska försörja allt fler, då behöver vi verkligen se till att hålla i pengarna och föra en ansvarsfull ekonomisk politik.

Vi skulle få en otroligt allvarlig situation i Sverige. Vi skulle bli rena rama Frankrike med Vänsterpartiets politik!

Herr talman! Rena rama Frankrike - ja, man kan fundera.

Det är dock inte bara Vänsterpartiet som säger det här. Det är också väldigt många inom näringslivet som undrar vad den här regeringen håller på med. Vem ska betala alla kärnkraftverken? Vem ska betala järnvägen? Vem ska bygga?

Herregud! Det är mörker över landet med den regering som finns, med stöd av SD som piskar på från baksätet! Jag är jättebekymrad, måste jag säga.

Om vi inte gör någonting kommer välfärden att krympa när vi ska betala för kärnkraftverken. Vi ska betala för järnvägen och allt annat. Vilka får betala, tror ni? Äldre inom äldreomsorgen och sjuka! Det tror jag.

Vi måste hitta andra rimliga vägar framåt Vi har räknat på det här. Vi har väldigt bra ekonomer på vårt kansli. Det kommer inte att bli sorgligt. Vi ska inte hämta upp några pengar ur källaren, utan man kan göra väldigt bra saker genom att komma överens om att man har minus 1 procent över konjunkturcykeln. Nu var vi och Miljöpartiet ganska ensamma om det, men vi kommer tillbaka i frågan.

Varför har det blivit så här med det fria vårdvalet i Stockholm? Det var en total etableringsfrihet. Jag ska säga att det till och med är väldigt många moderater i regionen som backar och säger att så här kan vi inte ha det. Det har kostat orimligt mycket att ha helt fria vårdval, och det har också lett till en väldigt tråkig utveckling för vissa patienter.

Vet ledamoten vad? Den nya majoriteten, inklusive Vänsterpartiet, är jättepoppis! Vet ledamoten varför? Jo, för vi har också sänkt arbetstiderna, och det gynnar hälso- och sjukvården totalt sett!

(Applåder)

Herr talman! Nu har vi att debattera den del av statens budget som rör hälso- och sjukvården och social omsorg. I denna del gör den moderatledda regeringen viktiga satsningar för att korta vårdköerna, öka vårdkapaciteten, förbättra omsorgen och stärka socialtjänsten genom inte minst mer av tidiga och förebyggande insatser.

Innan jag dyker djupare in i utgiftsområde 9 vill jag dock zooma ut och sätta in utgiftsområdet i ett större sammanhang.

Tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik har Sverige vunnit över inflationen. Det gör att vi nu kan investera för att bygga Sverige starkare och mer konkurrenskraftigt. Det gör att vi nu kan sänka skatten på såväl arbete och pension som sparande. Detta gör att kommunernas och regionernas ekonomi förstärks dramatiskt.

Ja, det ekonomiska läget är alltjämt utmanande. Sveriges problem är både många och stora, men, herr talman, det ljusnar vid horisonten.

Åtta år av rödgrön misskötsel gjorde Sverige både farligare och fattigare. När väljarna i valet 2022 gav den socialdemokratiska regeringen respass var inflationen över 10 procent, en liter diesel kostade 28 kronor och det dödliga skjutvapenvåldet hade tredubblats på tio år.

Nu har Sverige fått en alldeles nödvändig nystart. Genom Tidösamarbetet har Sverige fått en handlingskraftig regering som utifrån en omfattande reformagenda tar tag i de allvarliga problem som Sverige har inte minst på det område som denna debatt fokuserar på.

Låt mig börja med hälso- och sjukvården. Bilden av den svenska vården är komplex. Svensk hälso- och sjukvård är välutbildad och engagerad personal, goda medicinska resultat och låg påverkbar dödlighet. Svensk hälso- och sjukvård är också långa vårdköer och en alldeles för svag ställning för den enskilda patienten.

Slutsatsen av detta torde vara självklar. Sverige behöver mer moderat politik, särskilt för att förbättra tillgängligheten.

Regeringen gör nu mycket för att kapa vårdköerna och öka vårdkapaciteten. Inte minst arbetar regeringen med att förbättra de grundläggande förutsättningarna för regionerna. Man gör det konkret bland annat genom att ta ett större ansvar för strategiska frågor såsom kompetensförsörjning och vårdens digitalisering men också genom att stötta regionerna ekonomiskt. Nästa år tillförs 2 miljarder i ett särskilt sektorsbidrag till hälso- och sjukvården. I budgeten tillförs också stora prestationsbaserade resurser, totalt hela 7 ½ miljard nästa år.

Herr talman! Det är viktigt att ställa krav på regionerna att prestera. Ska tillgängligheten förbättras och köerna kortas, ja, då måste regionerna ta sitt ansvar. Här ser vi hur det regionala ledarskapet spelar stor roll. Det gör skillnad om det är höger- eller vänstersidan i svensk politik som styr på såväl nationell som regional och kommunal nivå.

Mellan 2021 och 2024 har mellan åtta och nio av tio patienter i Region Halland fått vård inom vårdgarantins gränser. Det är en region som alltid har styrts av borgerliga partier. I Region Västerbotten, som alltid har styrts av S-ledda majoriteter, har bara tre till sex av tio patienter under samma tidsperiod fått vård i tid. Det regionala ledarskapet spelar roll.

Herr talman! Andra satsningar i budgeten inom hälso- och sjukvården som jag som moderat särskilt vill lyfta fram rör cancersjukvården, kvinnors hälsa och sjukdomar samt psykiatrin och då särskilt barn- och ungdomspsykiatrin.

Vi moderater har i många år drivit på i frågan att Sverige behöver en uppdaterad cancerstrategi, och nu händer det. Utredningen om en uppdaterad strategi har precis landat på sjukvårdsministerns bord. En uppdaterad strategi är ett viktigt redskap för att utveckla cancervården. Vi kan och vi ska bli bättre på att förebygga cancer och på att tidigt ställa diagnos och sätta in behandling. Vi kan och vi ska också bli bättre på att ge rehabilitering och eftervård, och vi ska se till att övergången från barncancervården till vuxenvården inte blir lika brutal som i dag.

I budgeten för nästa år dubblas den årliga satsningen på cancervården och barncancervården. Totalt avsätts 1 miljard kronor årligen under kommande år för att stärka cancervården.

Regeringen satsar hela 1,6 miljarder årligen på att göra vården mer jämställd och för att förbättra kvinnors hälsa. Detta är otroligt viktigt, för trots att Sverige är ett av världens mest jämställda länder är inte den svenska sjukvården jämställd i dag. Exempelvis finns omotiverade skillnader mellan män och kvinnor både i vårdtillgång och i vårdkvalitet.

Innan jag strax växlar över till att prata om omsorgen och socialtjänsten vill jag lyfta fram de stora satsningar och några av de många åtgärder som regeringen nu vidtar för att minska den psykiska ohälsan. I budgeten görs en tredelad satsning som totalt uppgår till 1,3 miljarder kronor. För det första görs en satsning på första linjens vård vid psykisk ohälsa. För det andra stärks det suicidpreventiva arbetet. För det tredje görs en särskild satsning för att öka tillgängligheten till bup. Snart kommer också en nationell strategi för psykisk hälsa.

Psykisk och fysisk hälsa hänger ihop. Därför är också regeringens satsningar för att öka barns och ungas fysiska aktivitet betydelsefulla. Genom fritidskortet kommer fler barn och unga att ha möjlighet att delta i idrott och annat föreningsliv. Rörelse och gemenskap förebygger ohälsa.

Att förebygga sociala problem är en viktig uppgift för socialtjänsten. Det är en uppgift och ett ansvar som nästa år kommer att bli ännu tydligare. Då kommer nämligen den nya socialtjänstlagen. I samband med den nya lagen gör regeringen en särskild kompetens- och bemanningssatsning som fram till 2028 uppgår till hela 8 miljarder kronor. Dessutom får kommunerna nya resurser för att växla upp socialtjänstens brottsförebyggande arbete. Fram till 2028 satsar regeringen 1,7 miljarder på detta.

Fru talman! Regeringen gör också flera riktade satsningar för att växla upp arbetet med förebyggande och tidiga insatser. Konkret handlar det bland annat om satsningar på familjerådgivning och på skolsociala team.

Förebyggande insatser räcker dock inte alltid. För att råda bot på platsbristen inom Statens institutionsstyrelse och för att stärka vårdkedjan och kvaliteten i vården fortsätter regeringen att förstärka resurserna till Sis. Ytterligare nära 700 miljoner tillförs nästa år samtidigt som regeringen under 2025 och 2026 subventionerar kommunernas placeringar inom den sociala barn- och ungdomsvården.

Innan jag går in för landning vill jag också nämna regeringens satsningar på stärkt kunskapsstyrning i äldreomsorgen, fast omsorgskontakt i särskilt boende och ett förstärkt stöd till anhöriga. Jag är också glad över att det viktiga civilsamhället stärks i regeringens budget, bland annat genom ett ökat statsbidrag till funktionshindersorganisationerna. Apropå funktionshinder höjs assistansersättningen nästa år med 3 procent eller omkring 400 miljoner kronor.

Fru talman! Budgeten innehåller både mål och medel. I budgeten presenterar regeringen inriktningen för politiken och de mål som politiken ska utgå från och som ska vägleda statens arbete framåt. Jag är glad att budgeten för nästa år också innehåller ett uppdaterat mål för ANDTS-politiken, alltså politiken avseende alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel om pengar. Det är något vi moderater har drivit länge.

Avslutningsvis och sammanfattningsvis konstaterar jag, fru talman, att den moderatledda regeringen och Tidöpartierna håller ordning i statens finanser, stärker hushållens ekonomi och därtill gör stora satsningar på hälso- och sjukvården och den sociala omsorgen. Vi fyra partier i Tidö-samarbetet tar gemensamt ansvar. Steg för steg får vi ordning på Sverige. Oppositionspartierna å andra sidan är djupt splittrade om praktiskt taget allt. Det är verkligen en rödgrön röra. För mig är det tydligt vilken sida i politiken som är kapabel att styra ett land.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Johan Hultberg, för att du har beskrivit världsordningen så väl!

Jag har några tips på vägen från Vänsterpartiet som handlar om fritidskortet, som vi faktiskt stöder. Jag tycker dock att ni ska undersöka vad som händer med detta. Vi kan se att det är Försäkringskassan som fått ansvar för att dela ut kortet på något sätt, och det verkar vara lite kaos när det gäller det. Ett tips till partierna är alltså att kolla upp det så att inte fritidskortet blir en flopp, för det är ju kanske bra tänkt med fritidskort.

Ledamoten Hultberg nämner ett antal områden som vi absolut inte kan säga nej till. Cancervård är jättebra och likaså alla de här små flaggskeppen som seglar runt. Det nämns 1,4 miljarder och 1,3 miljarder, men om det inte finns någon grund att stå på blir det lite märkligt. Om man har diverse presskonferenser om de här satsningarna och samtidigt inte går in och förstärker tillräckligt med exempelvis statsbidrag blir det ju som att bygga ett hus utan grund. Förstår ledamoten vad jag menar, eller är jag för diffus så här sent på eftermiddagen?

Jag menar att det blir väldigt mycket fluff. Man kan ha väldigt många presskonferenser på löpande band, men det blir väldigt grunt. Det är ju nämligen så att det måste finnas personal ute i regionerna och på olika kliniker som kan jobba med de här frågorna på ett bra sätt. När vi märker att det inte är så blir det en krock mellan era vällovliga hugskott och verkligheten. När det gäller alla de riktade statsbidrag som väldigt många har använt sig av genom åren blir det väldigt mycket projekt och inte så mycket verkstad.

Fru talman! Grunden är att vi har en hälso- och sjukvårdslag och en kommunallag som beskriver vem som har ansvar för vad. Lagstiftningen är ganska klar när det gäller att det är regionerna som bär huvudansvaret för svensk hälso- och sjukvård. Regionerna har egen beskattningsrätt för att finansiera vården, och regionerna är ansvariga för att tillhandahålla svensk hälso- och sjukvård.

Vi från statlig, nationell och lagstiftande nivå har ansvar - tycker jag - för att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för regionerna att ta sitt ansvar. Därför tycker jag att det är bra, rätt och riktigt att regeringen prioriterar ett antal viktiga strategiska frågor för svensk hälso- och sjukvård.

Den första och allra viktigaste är naturligtvis kompetensförsörjningen. Det är därför den moderatledda regeringen tar ett större ansvar just för detta med en nationell kompetensförsörjningsplan, som ledamoten Carlsson var inne på tidigare. Vi gör också särskilda satsningar för att komma till rätta med bristen på vissa nyckelgrupper inom vården och för att se till att vi kan utbilda morgondagens medarbetare.

Sedan måste regionerna ta ansvar för att vara attraktiva arbetsgivare och se till att man levererar en god vård.

Detta ansvar måste regionerna ta, medan staten kan ta viktiga initiativ för att minska de regionala skillnaderna och för att på olika sätt adressera de problem som vi trots allt i denna kammare är ganska överens om, till exempel att vi har för stora skillnader över landet och att vi har stora utmaningar. Då tycker jag att det är bra att vi till exempel använder redskap som den nationella cancerstrategin för att höja kvaliteten i hela landet, för att kraftsamla resurser inom vissa områden och så vidare.

Vi tar alltså ansvar, men i grunden är det regionerna som har ansvar.

Fru talman! I den kris som ändå har varit inom sjukvården blir det svårare att så att säga härbärgera denna typ av riktning av de projekt, om jag får uttala mig så, som ni dirigerar ut. Finns det ingen grund att stå på blir det väldigt skakigt.

Det som jag hör från personalen är att det har varit en vårdkris. Det är så man uppfattar det. Det oerhört viktiga för patienterna är att det finns personal och kompetens på plats och att personalen inte har för mycket att göra och springer runt för mycket, som det är nu. Jag menar att staten ändå har ett grundansvar som ni inte tog under den stora kris som var och som ni inte har balanserat upp nu heller. Då blir det helt klart problem att härbärgera personal.

Jag tycker att er svaga punkt är att ni inte har gått in och tillräckligt backat upp regionerna under denna kris - det handlar förstås om statsbidragen - vilket hade behövts för att regionerna skulle kunna ta emot nya pengar och göra andra saker, exempelvis cancerstrategin, som är superviktiga.

För att kunna ta hand om riktade insatser behövs det en bra bas. Det har vi sett under åren. Jag skulle önska att man i stället jobbade mycket mer med statsbidrag och faktiskt inte gjorde denna typ av satsningar som är betydligt mindre och som blir projekt. Man ska jobba med dem i fyra år tillsammans med SKR. Man sluter en deal, och sedan ska man jobba med dessa frågor. Det är alltid svårt att utvärdera.

Jag hade velat se ganska mycket högre statsbidrag, om jag ska vara ärlig.

Fru talman! Vem vill inte se högre statsbidrag? Det vill naturligtvis alla - varenda kommunpolitiker, varenda regionpolitiker och varenda riksdagsledamot hade önskat att statsbidragen kunde vara flerfaldigt mycket större. Men det bygger på att man har en ekonomi som växer - att man har tillväxt, att man har en arbetslinje som gör att fler människor kommer i jobb och att man ställer krav på att människor ska göra sig anställbara och gå från bidrag till egenförsörjning.

Detta mödosamma arbete med att återupprätta arbetslinjen är påbörjat av den moderatledda regeringen. Vi stärker drivkrafterna för arbete, vi ser till att göra riktade utbildningsinsatser för att människor ska bli anställbara och vi ser till att ta ansvar för statens finanser så att vi faktiskt kan stötta regionerna i kristider. Har man inte ordning på statens finanser kan staten inte vara med och stötta regionerna när det är tufft. Nu har staten kunnat göra det, tack vare att vi inte har lyssnat på ledamoten Rågsjö, att vi inte har fört vänsterpartistisk ekonomisk politik och att vi inte har lånat till driften.

Inflationen var över 10 procent när vi tillträdde. Den är nu besegrad. Det gör att regionerna får 25 miljarder bara i minskade pensionskostnader under nästa år. Det ljusnar, som sagt, vid horisonten. Det är tuffa tider. Vi gör också fortsatta satsningar på att stötta regioner med ett riktat sektorsbidrag. Men sedan handlar det också om att regionpolitiker regionalt måste ta sitt ansvar för hur de använder dessa medel.

Jag tycker att det är iögonfallande att så fort de rödgröna kommer i maktställning ute i regionerna försämras ekonomin och vårdköerna blir längre. Vi ser det i Dalarna. Vi ser det i Region Stockholm. Vi ser det i min egen hemregion Västra Götaland. Ledarskap spelar roll. Vi har ett ansvarsfullt ledarskap nationellt. Jag önskar att vi hade ett ansvarsfullt regionalt ledarskap i fler svenska regioner.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänkte skjuta in mig på en ganska liten budgetpost som engagerar både Johan Hultberg och mig, och den handlar om hivpreventionen. Regeringen har valt att sänka anslagen till hivpreventionen. Hittills har kanske den mest uppmärksammade åtgärden varit att man valt att helt kapa anslaget till Unaids i biståndsbudgeten. Men regeringen har också dragit ned på den nationella hivpreventionen. Anslaget sänks nästa år med 23 miljoner för att sedan trappas ned med ytterligare 6 miljoner till 2027. Med dessa sänkningar är anslaget nere på 2004 års nivå, vilket är en halvering i dagens penningvärde. Det är såklart många organisationer som jobbar med hivprevention som har protesterat, till exempel RFSU, RFSL, Hiv-Sverige, Noaks Ark och Posithiva Gruppen. De skriver i en debattartikel att hiv fortfarande finns, som vi alla vet, och att det påverkar många människors liv. Vissa grupper, de som ofta kallas nyckelpopulationer i det internationella arbetet mot hiv, till exempel män som har sex med män, migranter, transpersoner, personer som tar emot ersättning för sex och personer som använder droger intravenöst, löper en ökad risk att få hiv. I Sverige är det verkligen fallet.

Vissa av dessa grupper möter också ofta större hinder när det gäller att få tillgång till vård och information. Här är de ideella organisationernas kunskap, erfarenhet, nätverk och insatser helt avgörande. Att den svenska hivpreventionen riktad till vissa grupper, till exempel män som har sex med män, har fungerat så pass bra som den gör är i hög grad tack vare arbetet från civilsamhället. Och så var det från start. Från början var det nästan bara civilsamhället som gjorde insatser, innan staten kom upp på banan på 1980-talet och började hjälpa till. Många är fortfarande beroende av organisationernas stöd för att få information om säkrare sex och tillgång till gratis kondomer och hivtestning. När dessa ideella organisationer försvagas förloras en stor del av den kompetens och erfarenhet som är avgörande för att möta behoven.

Hur har tankarna gått här, undrar jag såklart. Varför skär man i detta anslag med denna lilla peng? Det är småsummor i statsbudgeten, men det är summor som är stora och viktiga för dem som berörs.

Fru talman! Jag är glad över att ledamoten Westerlund lyfter fram detta viktiga område. Vi har kommit långt i Sverige, bland de länder som har kommit allra längst i att bekämpa hiv. Det ska vi vara stolta över.

Jag är också glad över att min regering har påbörjat ett arbete med att se över smittskyddslagstiftningen och den informationsplikt som vi alltjämt har i lagstiftningen, trots att ledamoten Westerlund precis som jag väl vet att den som är välbehandlad för sin hiv inte smittar. Det är någonting som jag tror tål att sägas i denna debatt, eftersom jag är rätt säker på att det är många som följer och lyssnar på debatten som inte vet detta. Här har vi alltså en förlegad lagstiftning som regeringen nu ser över. Det tycker jag är bra och väldigt välkommet. Och det vet jag att även ledamoten Westerlund tycker.

Jag är också stolt och glad över att anslaget till hivprevention fördubblades tack vare att vi i den dåvarande oppositionen under den förra mandatperioden lyckades få igenom vår budget. Tack vare Moderaterna och övriga borgerliga partier har det alltså blivit mer pengar till detta arbete.

Men jag förstår att det nu finns en oro för att anslagen framåt minskar. Jag utgår från att regeringen kommer att ta till sig av de synpunkter som nu förs fram och att man kommer att se över hur nivåerna framåt ska vara, inte minst kopplat till den nya nationella hivstrategin, som innebär höjda ambitioner, inte minst i arbetet med att försöka bekämpa stigman. Naturligtvis måste vi se till att de ekonomiska resurser som krävs för detta arbete finns. Nu kan jag bara konstatera att det blir en något minskad budget för detta ändamål framåt. Sedan får vi se i nästa budget hur anslagen kommer att se ut.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det låter hoppfullt. Jag hoppas att det kommer att ske någon liten justering.

Det är såklart också mycket positivt med den nya hivstrategin och översynen av smittskyddslagen. Det är vi många som har drivit på för under mycket lång tid.

Jag har fått uppgifter från några civilsamhällesorganisationer om att de kontaktade Jakob Forssmeds stab på Socialdepartementet när de såg denna sänkning. Då fick de information om att denna sänkning var medveten. Den skedde med anledning av att Sverige enligt vissa mätningar har nått det så kallade 95-95-95-målet, det vill säga att minst 95 procent av dem som lever med hiv känner till sin diagnos, att 95 procent av dem har antiviral behandling och att 95 procent av de behandlade har väl fungerande behandling med nedtryckta virusnivåer.

Det har lett till att färre får hiv överfört i Sverige i dag än tidigare och att Prep finns tillgängligt för riskgrupper, och alla dessa tre grejer var enligt uppgift med i bedömningen av om anslagen skulle sänkas. Det känns lite cyniskt och olyckligt; det är ju som att man belönas för sitt framgångsrika arbete, som har skett i ett samspel mellan myndigheter och civilsamhället sedan hiv kom till Sverige, med att förutsättningarna försämras. De försämras för att man har lyckats.

Enligt den här organisationen uppgavs också att man planerar att ge Folkhälsomyndigheten ett större mandat att bedriva hivprevention. Ett sådant arbete kommer dock även fortsättningsvis att vara beroende av ett starkt civilsamhälle som kan komplettera och stötta myndighetens arbete. Som jag nämnde tidigare: De som har möjlighet att nå de mest berörda är oftast de organisationer som arbetar för rättigheter och hälsa för dem. Här har vi varit extremt starka i Sverige, och vissa civilsamhällesorganisationer har varit starkare än andra.

Vi behöver också jobba gemensamt för att säkerställa att vi når alla aktuella grupper, och det tror jag inte är möjligt utan ett anslag till civilsamhället. Dessutom påverkar anslaget till hivpreventionen även STI-preventionen brett eftersom man ofta informerar om flera saker samtidigt. Det gäller inte minst RFSU, som är ute på skolor, festivaler och så vidare.

Min fråga gäller alltså återigen detta att man har lyckats med preventionen och att det är tråkigt att mattan lite grann dras undan för de organisationer som har gjort det möjligt.

Fru talman! Det är ju alltid så i budgetarbetet att det finns fler goda ändamål att lägga pengarna på än det finns tillgängliga budgetmedel. Det är alltid tuffa och hårda prioriteringar. Jag förstår att ledamoten Westerlund - och även många andra, för den delen - ifrågasätter just den här prioriteringen. Jag kan dock konstatera att ramen för folkhälsopolitikens inriktning är densamma och att det handlar om en omfördelning inom den ramen.

Hur anslagen kommer att utveckla sig framåt kan jag inte uttala mig om än, utan vi kommer naturligtvis att lyssna på de olika civilorganisationer som är engagerade i arbetet. Som moderat är jag den första att understryka hur otroligt viktigt civilsamhällets roll är. Samhället är större och starkare än vad staten är samfällt, och det är viktigt att vi fortsatt stöder civilsamhällets insatser för att ta hivarbetet ännu längre. Det gäller inte minst bekämpningen av det stigma som tyvärr fortsatt är väldigt stort och utbrett och som gör att människor som lever med hiv i Sverige uppvisar en betydligt sämre livskvalitet än många andra.

För mig och för Moderaterna är alltså hivarbetet fortsatt en viktig fråga, och vi kommer att få återkomma till budgetfrågan. Jag tycker dock att den nya strategin och översynen av smittskyddslagen och informationsplikten är tydliga bevis på att det här fortsatt är mycket viktiga frågor för Moderaterna och regeringen.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Johan Hultberg för anförandet och för de replikskiften som har ägt rum.

I ett tidigare replikskifte där ledamoten deltog uppfattade jag att han menade att regionerna har ett väldigt stort och långtgående ansvar för den verksamhet de bedriver. Den bilden delar jag fullt ut. Samtidigt lyfte ledamoten alldeles nyss fram att vi behöver minska de regionala skillnaderna, eftersom vi kan se att det i dag finns orimliga skillnader i vården i Sveriges olika regioner, och att det är en utmaning.

Utmaningen består till väldigt stor del i att man har olika förutsättningar i regionerna, inte minst beroende på hur mycket landsbygd och glesbygd man har. Vi kan se att det finns hälsoskillnader mellan å ena sidan renodlade landsbygds- och glesbygdsregioner och å andra sidan stadsregioner i form av både folkhälsa, överlevnad i behandlingsbara sjukdomar och tandstatus, vilket exempelvis har framkommit av den statliga tandvårdsutredningen.

Därför har Centerpartiet tillfört 1 miljard kronor mer än regeringen och fördelat pengarna med en annan fördelningsnyckel, som gynnar mindre regioner med något mindre resurser. Vi har tidigare hört Kristdemokraterna säga att lösningen på allting är ett förstatligande. Det är inte så jag har uppfattat Moderaterna, fru talman, men jag skulle väldigt gärna vilja höra hur Moderaterna har tänkt komma till rätta med de ojämlikheter som i dag finns mellan Sveriges regioner.

Fru talman! Ja, det är ju verkligen tiotusenkronorsfrågan i svensk hälso- och sjukvårdsdebatt, och jag tror att vi alla ska vara ödmjuka nog att säga att ingen har svaret fullt ut.

Det är utmanande. Vi ser att vi har stora regionala skillnader. Jag tror inte att lösningen är så enkel som att alla skillnader skulle försvinna över en natt om man bara ändrade huvudmannaskap. Om vi zoomar in på enskilda regioner kan vi också se att det finns stora skillnader inom regioner - mellan olika mottagningar på olika sjukhus, mellan olika kommuner och rent av mellan olika stadsdelar. Det är alltså en fråga som är komplex.

En viktig förklaring till de regionala skillnaderna är dock kompetensförsörjning - att vissa regioner och vissa delar av vårt land har svårare än andra att attrahera och behålla välutbildad vårdpersonal. Därför tycker jag att det är viktigt att staten försöker ta ett större ansvar för kompetensförsörjningen, och som jag nämnde är bland annat den nationella kompetensförsörjningsplanen ett led i det, liksom de budgetsatsningar vi gör.

Det pågår också ett arbete som jag har förmånen att få delta i inom Vårdansvarskommittén, där jag ändå uppfattar att samtliga åtta partier i Sveriges riksdag ser att det nog finns en poäng i att staten tar ett större ansvar. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att staten ska vara huvudman för allting, men staten behöver styra i större utsträckning inom vissa områden - och kanske vara tydligare och starkare inom vissa områden.

Samtidigt tror jag att det finns en poäng med att staten ibland tar ett kliv tillbaka. I mina samtal med regionpolitiker blir det ofta uppenbart att de upplever att de träffas av en hagelsvärm av styrsignaler från staten. Jag tror att vi ibland hade tjänat på att faktiskt tydliggöra statens styrning och jobba mer med kvalitetsuppföljning och att se till att patienterna får den vård som är lagstadgad i Sverige.

Fru talman! Jag tackar Johan Hultberg för resonemangen.

Jag tror att vi delar mycket av bilden av problematiken vad gäller jämlikheten. Det handlar naturligtvis både om tillgången till personal, alltså kompetensförsörjningen, och om regelverk och byråkrati som lägger hinder i vägen framför allt för lösningar ute på landsbygden, där det är svårt att hitta flexibilitet i den nuvarande lagstiftningen. Det handlar naturligtvis också om finansieringen och fördelningen av resurser.

Av de här bitarna är det ju budgeten vi diskuterar i dag, och där är det klart att fördelningen av resurser är en av delarna. När det gäller de extra medel som vi i Centerpartiet som sagt tillför använder vi alltså en annan fördelningsnyckel. För att lyfta ett exempel i den här debatten skulle det innebära att Region Gotland gick från 13 miljoner till 63 miljoner i statliga anslag. Dessutom tillför vi 200 miljoner kronor till Region Gotland i en annan budgetpost, i form av ett ö-bidrag.

Just Region Gotland har varit uppe rätt mycket i diskussionen. Man har begärt möten med regeringen och med sjukvårdsministern. Det är ett tydligt exempel på en region som har väldigt specifika utmaningar kopplat till att man både är en ö och har en omfattande landsbygd. Jag skulle ändå gärna vilja höra ett resonemang om hur Moderaterna funderar kring den utmaning Region Gotland och de andra mer glesbefolkade regionerna har när det gäller att lösa sjukvårdens utmaningar.

Fru talman! För mig och Moderaterna är det alldeles uppenbart att staten behöver ta ett större ansvar för svensk hälso- och sjukvård. Från den nationella nivån behöver vi kliva fram inom ett antal områden och ta ett större ansvar för att skapa bättre förutsättningar, inte minst för mindre regioner.

Jag vill särskilt lyfta fram arbetet med kompetensförsörjning och arbetet med den digitala infrastrukturen, som verkligen är grundläggande om vi ska kunna minska administrationen och se till att vi nyttjar hälsodata på ett sådant sätt att svensk hälso- och sjukvård kan bli bättre på att inte bara behandla sjukdom utan också förebygga framtida ohälsa och identifiera patienter på ett tidigt stadium - innan de har utvecklat typ 2-diabetes eller hjärt-kärlsjukdom. Detta är två områden där staten behöver ta ett större ansvar.

Staten har naturligtvis också ett viktigt ansvar för att utjämna de ekonomiska förutsättningarna mellan kommuner och regioner. Det har ju precis kommit ett förslag om ett förändrat utjämningssystem som har jobbats fram i bred politisk enighet. Vi får se hur detta förslag tas vidare.

Några enskilda lösningar för Region Gotland vet jag inte om jag kan leverera i den här debatten, fru talman. Jag tror dock att det är viktigt att staten tar ett större ansvar inom dessa centrala områden och även ger regionerna möjlighet att korta sina köer, till exempel genom de prestationsbaserade ersättningar vi levererar och genom att föra en ansvarsfull ekonomisk politik som gör att mindre pengar går åt till följd av att inflationen driver kostnader. Mer pengar kan därför investeras i hälso- och sjukvården.

Fru talman! Socialutskottet har ett ansvarsområde som sträcker sig över många områden: hälso- och sjukvård, funktionshinderspolitik, äldreomsorg, ANDT-frågor och socialtjänst. I dag debatterar vi budgeten för kommande år inom detta område. Jag kan bara konstatera att utmaningarna är många och att det inte tas tillräckliga initiativ från den sittande regeringen för att komma till rätta med dessa.

Svensk hälso- och sjukvård håller på många sätt världsklass, inte minst vad gäller behandlingsresultat. Att drabbas av svår sjukdom i Sverige är fortfarande en fördel jämfört med att drabbas av samma sak i många andra länder. Det finns dock problem i den svenska vården, och till stor del handlar det om bristande jämlikhet. Inte minst på Sveriges landsbygder finns det bristande tillgång till både primärvård och specialistvård, och det påverkar utfallet. Som nämndes nyss kan man exempelvis se att ohälsotalen är högre på landsbygden än i mer tätbefolkade områden. Man kan också se att dödligheten när det gäller behandlingsbara sjukdomar är högre.

Arbetet för en god och nära vård behöver därför förstärkas, och extra resurser behöver läggas där de behövs som bäst. Av den anledningen lägger Centerpartiet drygt 1 miljard kronor mer än regeringen rakt in i vården. Vi gör det dock med en annan fördelningsnyckel, för att gynna de mindre regionerna.

De extra pengarna kommer att hjälpa regionerna att klara sina åtaganden när det gäller vårdgarantin. Tyvärr ser vi dock alltjämt långa köer och väntetider till många operationer. Vi ser också att köerna skiljer sig markant från region till region. På senare tid har det uppmärksammats att kön för bröstrekonstruktion efter cancer är upp till fyra år i Region Skåne men bara två tre månader i Västra Götaland. Trots detta är inte alla patienter i Skåne medvetna om möjligheten att vända sig till Sahlgrenska för en snabbare operation.

Därför vill Centerpartiet utveckla en nationell jämförelsetjänst med väntetider, tillgänglighet och kvalitet som patienten själv kan ta del av för att göra ett aktivt val. Som patient ska man redan från dag ett ha rätt att välja var man vill få sin operation utförd, oavsett om det är hos en region eller hos en privat vårdgivare.

Tidöpartiernas idé om att rapportera in allting till en statlig vårdförmedling i Stockholm tror vi däremot inte alls på. Byråkratiska kolosser har aldrig varit Centerpartiets ledstjärna. Det har däremot människors makt över sitt eget liv och sin egen situation varit.

Fru talman! I år är det 30 år sedan lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, trädde i kraft. Detta har uppmärksammats av funkisrörelsen i samband med en rad evenemang under det gångna året. Firandet har dock haft en lite bitter eftersmak eftersom utvecklingen under de senaste 10-15 åren har gått åt fel håll. Lagen har urholkats genom hårdare bedömningar och en allt tydligare juridifiering.

Antalet personer med personlig assistans har minskat med 8 ½ procent sedan 2015, och trots en ny lagstiftning om stärkt rätt till assistans från förra året har det bara skett en marginell ökning. Tvärtom har vi sett att barn har råkat riktigt illa ut på grund av den nya lagstiftningen, eftersom det schabloniserade föräldraavdrag som infördes ledde till att fler barn blev av med sin assistans. I väntan på att lagstiftningen ses över har Centerpartiet därför lagt 100 miljoner kronor extra i budgeten på att helt nollställa föräldraschablonen.

Det är inte bara inom assistansen som utvecklingen går åt fel håll, utan det gäller även rätten till ledsagning. Antalet personer med rätt till ledsagning har minskat med 72 procent sedan 2010 eftersom dessa personer inte längre bedöms tillhöra personkrets 3 inom LSS. Det beror inte på att de har fått synen tillbaka utan på att en ny praxis har etablerats. Detta är en så allvarlig försämring att riksdagen har riktat ett tillkännagivande till regeringen om att snarast sätta igång en utredning om en ny lagstiftning.

Även uppräkningen av assistansersättningen var en fråga där majoriteten i riksdagen kunde enas för att sätta press på regeringen att vidta åtgärder. Efter detta tillkännagivande är det glädjande att en modell för framtida uppräkningar nu ska utredas. Centerpartiet har länge hävdat att det behöver ske en indexerad uppräkning som tar hänsyn till kostnadsutvecklingen i samhället.

Fru talman! Omsorgen om de äldre är ett annat område som jag vill lyfta fram i debatten. Centerpartiet menar att man även som äldre ska kunna leva ett aktivt liv och att man ska kunna åldras i trygg förvissning om att samhället finns där och tar sitt ansvar när man behöver stöd och hjälp.

Tillgången till sociala aktiviteter och gemenskap är något som vi lägger särskild vikt vid. Till skillnad från regeringen tror vi dock att civilsamhället har en väldigt viktig roll att fylla i det arbetet. Vi menar att pensionärsorganisationer, studieförbund och kyrkor är viktiga aktörer för att skapa aktiviteter och bidra till gemenskap.

Därför är det med förundran vi har följt regeringspartiernas slakt av anslagen till studieförbunden med totalt 500 miljoner kronor. I stället tillför de 100 miljoner årligen för att kommuner och regioner ska ta över ansvar från civilsamhället. Kontentan av förändringen blir sannolikt färre sammankomster och kulturaktiviteter för våra äldre.

Centerpartiet ser också att det finns ett mycket stort behov av fler bostäder för äldre. Av den anledningen tillför vi 850 miljoner kronor över tre års tid i stimulansbidrag för byggande av nya trygghetsbostäder. Genom att möjliggöra trygghetsboenden för Sveriges äldre bidrar man till en fungerande flyttkedja samt till minskad ensamhet och otrygghet. Vi vill därför se en äldreboendegaranti för rätt till trygghetsboende för den som är 85 år eller äldre.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga något om arbetet med ANDT-frågorna och arbetet för barn och unga.

Drickandet av alkohol bland ungdomar har aldrig legat på så här låga nivåer, men däremot fortsätter snusandet att öka. Att i det läget sänka skatten på snus, som regeringen gör, är en väldigt märklig åtgärd. Dessa pengar hade också gått att använda till någonting betydligt bättre.

Det största problemet just nu är dock varken rökning eller snusning, utan det är lustgas. Dagligen kommer nya larmrapporter om hur lustgas saluförs och säljs direkt till ungdomar, dessutom smaksatt med exempelvis jordgubb. Möjligheten att stoppa lustgasen är redan beredd i en statlig utredning som lades på regeringens bord i mars månad, och nu väntar vi på att ett lagförslag ska komma.

I andra frågor har regeringen visat att det går att gå fram med snabbspår vad gäller lagstiftning, men i frågan om lustgas har man inte gjort det. Vi från Centerpartiet är beredda att medverka till ett snabbspår.

Vi har under de senaste åren också kunnat se allt fler barn och ungdomar hamna i klorna på kriminella gäng. Vi ser därför stora behov av att stärka även det förebyggande arbetet. Det tror vi görs bäst genom väl fungerande förskolor och skolor, en mycket närvarande socialtjänst och ett starkt civilsamhälle men naturligtvis också med fler poliser.

Vi ser stora behov av akuta förstärkningar inom socialtjänsten och tillför därför 350 miljoner kronor här och nu för att kunna öka insatserna för barn och unga.

Fru talman! Utmaningar saknas som sagt inte inom socialutskottets område. Men inom alltför många delar gör regeringen i dag för lite för sakta. Det behövs en ambitionshöjning inom vården, inom funkispolitiken, inom äldreomsorgen och inom socialtjänsten. Den ambitionshöjningen vill vi från Centerpartiet medverka till.

Allra sist vill jag säga att jag står bakom Centerpartiets budgetförslag i sin helhet och det särskilda yttrande som finns i betänkandet.

Fru talman! Äldre ska behandlas med respekt, och Sveriges äldre förtjänar en värdig omsorg. Det är en viktig fråga för Kristdemokraterna, och därför är vi pådrivande för flera av de reformer och satsningar som regeringen gör på området.

Vi har en satsning på att stärka kunskapsstyrningen som syftar till bättre kvalitet för de äldre i omsorgen. Vi planerar också för fast omsorgskontakt på särskilda boenden och inte minst stärkt stöd till anhöriga. Så många familjemedlemmar drar ett oerhört stort lass och förtjänar samhällets uppskattning för det de gör för sina äldre.

Vi gör också en satsning som saknas i Centerpartiets budgetalternativ, och det är satsningen på att motverka ensamhet bland äldre. Varför är det de ensamma äldre som får stryka på foten i Centerpartiets budget?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Christian Carlsson för den frågan, för den svarar jag väldigt gärna på.

Det är inte så att Centerpartiet satsar mindre på att motverka äldres ensamhet. Centerpartiet satsar mer än regeringen på de frågorna, men vi gör det på ett annat vis.

Jag vet att Kristdemokraterna vill förstatliga hela sjukvården och har en enorm tilltro till staten och vad den kan åstadkomma. I Centerpartiet har vi en oerhört stark tilltro till civilsamhället och vad det kan åstadkomma.

Regeringen tillför 100 miljoner kronor i sin budget för att ge bidrag till kommuner och regioner att genomföra insatser för att motverka ensamhet hos äldre. Centerpartiet tillför de 500 miljoner som regeringen har plockat bort från studieförbunden för att kunna genomföra insatser riktade inte minst till äldre och på det viset skapa gemenskap och motverka ensamhet.

Förutom just de delar som är riktade till civilsamhället som ett stöd till att göra insatser och fortsätta med de insatser det redan gör eftersom vi har den tilltron lägger vi också pengar på att stimulera byggandet av trygghetsboenden. Vi lägger på tre år 850 miljoner kronor på stimulansåtgärder för att få till fler trygghetsboenden, och trygghetsboenden har ju förmågan att samla de boende i en gemenskap. Det är krav på att det finns gemensamhetsutrymmen, och det är krav på att det finns personal del av tiden som trygghetsboendet är öppet. Det skapar möjlighet till interaktion, gemenskap, samvaro och aktiviteter mellan de boende.

Sanningen, ledamoten Christian Carlsson, är alltså att Centerpartiet lägger mer på att motverka äldres ensamhet än regeringen gör.

Fru talman! Det är småpengar i sammanhanget, men de pengar som vi avsatt för kommunerna men också civilsamhället för att kunna motverka äldres ensamhet har haft stor effekt. De har stor effekt för de enskilda äldre, och de har fått effekten att fler vill vara med och bidra.

Det är naturligtvis inte så att alla de bidrag som Centerpartiet ger till folkbildningen kommer att gå till att motverka äldres ensamhet. Jag tycker att när det handlar om så små belopp som det gör här kan väl Centerpartiet låta både stödet till kommunerna och stödet till civilsamhället finnas kvar för att motverka äldres ensamhet.

Det är jättebra att Centerpartiet driver på för en äldreboendegaranti så att äldre ska kunna flytta in på boende den dag de behöver det. Men man ska ju inte behöva flytta till boende för att man känner sig ensam. Vi måste också ha andra åtgärder för att söka upp de ofrivilligt ensamma äldre.

Särskilt angeläget känns det naturligtvis i dessa tider, i advent. Vi går mot jul. Vi vet att när högtiderna kommer, när vi samlas för att fira våra gemensamma högtider, känns ensamheten ofta som allra störst. Mitt budskap i fortsättningen är därför detta: Tänk om när det gäller de ensamma äldre! Spara inte in på dem!

Med det vill jag passa på att önska ledamoten, kammarkansliet och mina kollegor i utskottet en god jul.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Christian Carlsson, för inlägget!

Jag uppfattar det lite grann som en inbjudan till budgetförhandling. Där är jag och Centerpartiet definitivt beredda att sträcka ut handen. Om Kristdemokraterna är beredda att backa och medverka till att vi återför de 500 tappade miljonerna till studieförbunden ska vi nog kunna medverka till att tillföra ytterligare lite pengar till kommuner och regioner för att på det viset stärka verksamheter som riktar sig till äldre. Men jag är inte säker på att ledamoten faktiskt är beredd att gå den vägen. Kanske har han inte heller mandat att budgetförhandla i talarstolen i kammaren i Sveriges riksdag.

Däremot kan jag konstatera att nettot av våra olika satsningar är till Centerpartiets fördel. Det vill säga att vi lägger mer pengar. Den halva miljon som vi lägger på studieförbunden är inte riktade enkom till äldre, men vi har kunnat se att de som har drabbats hårdast av neddragningarna inom studieförbundsverksamheten är äldre, funktionsnedsatta och boende på landsbygden. Där kommer de här pengarna till sin rätt och kan bidra väldigt mycket, inte minst till att motverka äldres ensamhet.

Sedan är det så att vi har en boendeproblematik i dag, och genom att man möjliggör rätten till trygghetsboende kommer fler att kunna flytta in i en sådan gemenskap. Det löser inte alla problem, men det är en viktig del i den lösningen. Vi behöver både aktiviteter och bra boende för våra äldre.

Jag vill avslutningsvis tacka för julhälsningen och tillönska även ordföranden i socialutskottet en god jul.

Fru talman! Det är en väldigt stor lättnad att det inte längre blir allt fler människor som står i vårdkö. Men vi måste ändå konstatera att det fortfarande är alldeles för många. Människor i Sverige väntar fortfarande för länge på vård, och sedan alltid är vården också ojämlik för olika grupper i samhället och även i olika delar av landet. Det är naturligtvis framför allt regionernas ansvar. De sköter vårt lands sjukvård. Men staten måste ta större ansvar än tidigare när det gäller strategier och ramar och att se långt framåt.

Vi måste stötta regionernas arbete med att ge vård i tid, oavsett postadress och vem patienten är, om man är barn när man drabbas av en sjukdom och sedan blir vuxen eller om man drabbas av en sjukdom och behöver vård av olika instanser. Man ska inte tappas bort i vården.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen omkring Sverige och Sveriges medlemskap i Nato ställer i sig större krav på att staten tar strategiskt ansvar för vårdens beredskap och vårdkapaciteten i kris och krig. Men självklart kommer möjligheterna att klara svåra tider att öka betydligt om vi blir bättre på att klara vardagen. Det har vi inte gjort hittills.

Statens huvuduppgift är att skapa strategi och struktur, men staten behöver också ge pengar till de reformer man genomför. Ärligt talat tror jag inte att människor bryr sig ett skvatt om vem som bestämmer och vem som betalar. Vi vill bara att det ska fungera när livet går sönder. Det är väldigt glädjande att staten nästa år bidrar med 7 ½ miljarder till att få igenom viktiga reformer och steg på väg mot en bättre vård, oavsett om det är vardag eller kris.

Staten stöttar också med ytterligare 6 miljarder för att människor ska få effektiva läkemedel, oavsett vad man drabbas av. Det kan vara en vanlig eller ovanlig sjukdom. Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller god vård och god läkemedelsbehandling, inklusive precisionsmedicin. Precisionsmedicinen kommer att revolutionera vården och framför allt människors liv; det är jag övertygad om.

Vad gäller hälso- och sjukvård är det väldigt skönt att den första etappen av en tandvårdsreform nu äntligen påbörjas, först för människor som är 67 år eller äldre, den 1 januari nästa år.

Fru talman! Listan blir lång även utanför sjukvården när det gäller förändringar som behövs. På funktionshinderområdet, till exempel, krävs en större delaktighet både via stöd till Myndigheten för delaktighet och via stöd till funktionshinderorganisationer. Det kan till exempel handla om tolktjänster och servicehundar. På det läggs miljardsummor, och det behövs. Men den största summan går till den helt avgörande personliga assistansen, där schablonbeloppet ökar med 3 procent till totalt 27 miljarder. Tack, statsrådet, för kampen för detta! Det spelar stor roll.

Jag skulle kunna stå här mycket länge och redogöra för hur det ser ut, men ni vet ju lika väl som jag att äldre människor behöver undersköterskor med tillräcklig kunskap och att barn behöver gott stöd och rik fritid. Statsrådet kommer säkert senare i debatten att redogöra för de miljarder som går till de allra mest utsatta barnen - de barn som inte får bli vårt lands mest trasiga människor när de blir vuxna. De ska också ha möjligheter och en framtid. Det är helt avgörande.

Jag yrkar bifall till regeringens och utskottets förslag på de här områdena. Det är betydelsefulla förändringar, fru talman, som i sin tur är delar av stora reformer för varje människas trygghet, framtid och möjligheter. De kommer att göra skillnad för hur människor har det i vårt land.

(Applåder)

(forts.)

Herr talman! Tack, ledamoten Lina Nordquist, för anförandet!

Ledamoten nämnde LSS och den personliga assistansen. Det brukar höra till när Liberalerna håller anföranden inom socialutskottets område.

Den 1 januari 2023 trädde en ny lag om stärkt rätt till assistans i kraft. Själva idén med lagstiftningen var just att man skulle stärka rätten och få en större likvärdighet över landet.

Tämligen snabbt efter det att lagen hade trätt i kraft började det dock komma reaktioner från funktionsrättsrörelsen om att det inte blev som det var tänkt från lagstiftarens sida. Framför allt handlade det om hur barn bedömdes enligt den nya lagstiftningen och om hur det som kom att benämnas som ett dubbelt föräldraavdrag tillämpades i praktiken.

Man drog bort för många timmar från barns rätt till assistans, vilket gjorde att en del fick väldigt få timmar efter bedömning medan andra blev helt utan assistans. Detta slogs fast i en rapport från Försäkringskassan i oktober 2023, vilket föranledde att jag lade fram ett utskottsinitiativ i socialutskottet om att nolla den schablon i förordningen som styr detta och börja utreda en ny lagstiftning.

Efter att man avslog utskottsinitiativet har Tidöpartierna nu i budgeten valt att gå oss halvvägs till mötes genom att halvera föräldraschablonen i förordningen. Liberalerna brukar annars stå upp för LSS och den personliga assistansen hela vägen. Därför är min fråga: Varför blev det bara en halvering av föräldraavdraget och inte ett helt avdrag?

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! En av en stats allra viktigaste uppgifter tycker jag är att finnas där när något händer oss i livet som gör att livet i stort sett går sönder eller kanske helt går sönder för en tid eller om vi föds och det visar sig att vi kommer att behöva mer än andra för att leva ett riktigt bra liv med möjligheter.

Då måste det finnas möjligheter till meningsfull sysselsättning, och det måste finnas möjligheter att gå i skolan och lära sig saker och ha vänner, ett rikt liv, fritid och annat.

Jag är otroligt stolt över att Liberalerna en gång i tiden införde den personliga assistansen och såg till att personer har möjlighet att leva sina liv och själva styra sin framtid och sin vardag. Det fattades sin bit av historieskrivningen där i början. Gradvis har denna otroligt viktiga reform, genom domar och olika typer av juridiska processer och krumelurer, utarmats, och det har blivit svårare och svårare för människor att få dessa rättigheter.

Precis som ledamoten sa infördes något 2023 som skulle vara en förbättring men som visade sig inte fungera fullt ut och för en del personer innebar en försämring. Det var ju inte syftet. Det här måste åtgärdas, och därför är jag väldigt glad över att vi i regeringen har kommit överens om att vi från den 1 januari - om ett par veckor - ska halvera föräldraavdraget. Detta är jätteviktigt för att fler barn ska få personlig assistans.

Herr talman! Jag tackar Lina Nordquist för utläggningen om hur viktigt det är med den personliga assistansen och med LSS över huvud taget. Som jag nämnde i mitt anförande tidigare har rätten från 1994 tyvärr urholkats under de senaste 10-15 åren.

Min fråga fick jag inget riktigt svar på. Det som jag lyfte upp var ju lagstiftningen om stärkt rätt till assistans, och jag nämnde att regeringen halverar föräldraschablonen. Vi i Centerpartiet lägger ytterligare 100 miljoner kronor i vår budget för att helt strypa schablonen tills vi har en ny lagstiftning på plats.

Jag har två frågor. Den ena är: När har vi en ny lagstiftning på plats? Detta vet jag inte om ledamoten kan svara på, men vi har ett statsråd här som om en liten stund ska hålla ett anförande.

Den andra frågan, som har med budgeten att göra, utgår jag från att Liberalerna och ledamoten är väl insatta i. Regeringen har avsatt 100 miljoner kronor för att halvera föräldraschablonen från och med den 1 januari, men schablonen hade behövt nollställas för att man verkligen ska komma till rätta med det problem som uppstod genom den förändrade lagstiftningen, i väntan på att ny lagstiftning kan komma på plats eller den befintliga lagstiftningen justeras.

Min fråga återstår: Varför gick Liberalerna bara halvvägs och inte hela vägen denna gång för att nollställa föräldraschablonen?

Herr talman! Det är ett tragiskt faktum att Liberalerna inte har ensam majoritet i vare sig riksdagen eller regeringen, även om det såklart är en tidsfråga innan vi får det. Då kan jag lova att LSS och alla människors möjlighet till god skolgång, god arbetsmarknad och ett bra liv med möjligheter hela livet kommer att vara och fortsätta att vara en prioritering för oss.

Med detta sagt vänder jag mig mot tanken att det för vissa människor bara existerar en sak i taget. Jag skulle vilja säga att det inte bara existerar en prioritering i detta land. Vi behöver göra mycket mer för dessa barn i skolan, och det gör vi. Vi behöver göra mycket för barnens fritid, och det gör vi. Vi behöver göra mycket mer för att dessa personer ska ha meningsfulla liv och en sysselsättning både som barn och som vuxna. Och precis som ledamoten själv sa pågår nu arbete med ny lagstiftning på detta område.

Sedan är det intressant att Centerpartiet i oppositionsroll alltid har jättemycket pengar men att det väldigt sällan har funnits några tendenser från Centerpartiet i regeringsställning att driva på i dessa frågor. Men jag ser fram emot när Centerpartiet kommer tillbaka till den borgerliga sidan och att vi då tillsammans kan driva dessa frågor, med detta nyväckta intresse som jag är väldigt tacksam för.

Herr talman! Miljöpartiets budgetmotion visar vägen till ett annat samhälle. Vi vill genomföra den gröna omställning som krävs för att klara klimatmålen och bevara naturens mångfald men också skapa ett bättre liv för människor.

I stället för att sänka skatten för dem som har mest och tjänar mest vill vi satsa på vår gemensamma välfärd, som ger trygghet och stabilitet för människor och mer resurser till familjerna, socialtjänsten, skolan och förskolan för att barnen ska få en tryggare start, vilket i sig är den bästa satsningen för att på sikt få bort våldet.

Vi vill ha ett samhälle där de som arbetar i vården orkar jobba kvar och där alla kan lita på att de får vård när de behöver det. Vi vill ha ett samhälle där unga känner att de är med och bidrar och där hopp och framtidstro skapas.

Herr talman! Miljöpartiet indexerar de generella statsbidragen till kommuner och regioner, vilket innebär ett ökat tillskott med 4,5 miljarder. Det är en grundförutsättning, anser vi, för att inte behöva göra ytterligare åtstramningar. Verksamheten i både hälso- och sjukvård ska vara en rimlig arbetsmiljö för dem som jobbar där. Vi anser därför också att förstärkt sektorsbidrag på 4 miljarder behövs, till skillnad från regeringens 2 miljarder. Den typen av satsning anser vi är bättre än prestationsbaserade medel kopplade till köer och vårdplatser, eftersom vi tror att det riskerar att leda till ännu mer stress hos personalen.

Utöver förstärkt sektorsbidrag och uppskrivning av de generella statsbidragen vill vi även göra en specifik satsning på ett förebyggande lyft med primärvård som nav. Här finns en bred överenskommelse och enighet om att reformen bör bli verklighet.

För att minska trycket på inläggningar på sjukhus och i specialistvård krävs dock att det finns möjlighet till ett strukturerat och långsiktigt arbete, och det kräver resurser under en längre övergångsperiod för att utveckla nya arbetssätt. Därför avsätter vi 3 miljarder nästa år för att kunna göra förstärkta analyser och ta tydligare steg i önskad riktning. Hur detta görs bäst anser vi att varje region själv kan avgöra.

Herr talman! Nu kommer en liten tjatig punkt från Miljöpartiet som handlar om återhämtningsbonusen. Vi vill att personal som jobbar i verksamheterna i hälso- och sjukvård och i äldreomsorg ska få en lättnad för sina hårda arbetsvillkor och den utsatta arbetsmiljön. Vi drev igenom den så kallade återhämtningsbonusen som inrättades 2021. Arbetsgrupper inom vården och äldreomsorgen har kunnat söka medel för att pröva att utveckla nya arbetssätt för förbättrad arbetsmiljö, och det inkluderar även arbetstidsmodeller. Syftet har förstås varit att ta vara på personalgruppers egna utvecklingsidéer och för att ge dem möjlighet att pröva dem. Det har inneburit viktiga förändringsprocesser över hela landet och medverkat till att förebygga ohälsa. Därför tycker vi att det är olyckligt att regeringen har avbrutit utvecklingen genom att avskaffa återhämtningsbonusen. Vi vill återinrätta den.

Herr talman! Höga krav ställs på socialtjänsten att jobba uppsökande, förebyggande och med hög kvalitet i det sociala arbetet. Behoven är stora och arbetsvillkoren inte tillräckligt bra. En ny socialtjänstlag är mycket efterlängtad och ska inrättas. Då kommer det att ställas ännu större krav på förebyggande insatser och att det arbete som sker ska vara evidensbaserat och i enlighet med forskning. För att det ska bli en realitet och en nystart krävs förstärkningar av sektorn. Vi avsätter 1 miljard utöver det som regeringen har aviserat som tillskott i socialtjänsten för nästa år och utöver det även 1 miljard till brottsförebyggande insatser som innefattar dels socialtjänst, dels polis och andra aktörer.

Herr talman! För personer som är beroende av personlig assistans är nivån på schablonen avgörande. Det handlar om vilka arbetsvillkor som kan erbjudas för personliga assistenter, och det handlar också om möjligheten att anställa personliga assistenter för dem som är i behov av assistans.

Regeringen aviserar en uppskrivning med 3 procent, vilket är bättre än tidigare och mycket glädjande men inte tillräckligt, som alla vet. Vi anser i stället att nivån bör skrivas upp med 6 procent under nästa år. Vi ser också fram emot att följa arbetet med indexeringen av schablonersättningen.

Herr talman! I förra veckan kom en rekommendation från Folkhälsomyndigheten som många har väntat på. Nu rekommenderas alla upp till 26 års ålder att ta vaccin mot HPV. Här kommer vi alla att ha ett digert informationsarbete framför oss när kunskapen om att HPV-virus inte bara orsakar livmoderhalscancer utan också andra cancerformer måste öka och spridas. Just nu pågår en forskningsstudie där kvinnor födda 1994-1999 erbjuds att ta vaccinet gratis för att nå målet om flockimmunitet redan 2027. Det är mycket glädjande att det målet nu eventuellt kan uppnås, och projektet förlängdes nyligen till sommaren för att ge möjlighet att uppnå målet.

Nu är det också viktigt att vi alla informerar om att HPV-vaccin är något som alla unga ska ta. Vissa riskgrupper har en högre risk att få vissa cancerformer, och därför rekommenderas att särskilt försöka nå dessa; män som har sex med män, transpersoner och personer som lever med hiv. Men det stora breda viktiga budskapet är att alla upp till 26 nu ska rekommenderas att ta detta vaccin. Miljöpartiet anser att det finns starka skäl för staten att bidra till kostnaden för att nå målgruppen med informationsinsatser och kostnader för vaccinet. Därför har vi avsatt den summa som Folkhälsomyndigheten ansåg skulle krävas i vår budget.

Vi gör också en satsning på TBE-vaccinationer så att dessa ska kunna ges utan kostnad till barn som löper stor risk att få TBE, och även vuxna som befinner sig i de särskilt drabbade områdena ska få tillgång till vaccin till en lägre kostnad än i dag.

Herr talman! Jag står såklart bakom hela Miljöpartiets budget och det särskilda yttrandet som finns i betänkandet. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).

Herr talman! Regeringspartierna gick till val på att göra Sverige tryggare och säkrare, på att knäcka kriminaliteten och på att stoppa rekryteringen av barn och unga till kriminella nätverk. Det här är ett mycket fokuserat arbete som regeringen nu bedriver.

När vi tillträdde 2022 hade Socialdemokraterna lämnat efter sig ett land med skenande inflation. De hade också lämnat efter sig ett samhälle där kriminaliteten tilläts breda ut sig, där ökande välfärdskriminalitet ledde skattepengar rakt i händerna på kriminella organisationer, där barn så unga som åtta till tio år drogs in i kriminella gäng och barn på tretton fjorton år dödade andra barn.

Sverige var helt enkelt på väg åt fel håll. Den här regeringen arbetar nu intensivt varje dag för att styra in Sverige på en ny, tryggare och säkrare väg.

Den förra budgeten hade inflationen som fiende. Alla här inne vet att med en mycket hög inflation är det snart slut på möjligheterna att investera i en framtida välfärd och alla de nödvändiga reformer som regeringen nu kan lägga sitt fokus på. Vi har besegrat inflationen, och det gör att det nu finns ett helt annat reformutrymme i budgeten. Det gör också att vi har ett helt annat utrymme att ta oss an den samhällshotande kriminaliteten och att arbeta med det som är mitt starkaste fokus, nämligen att vända och stoppa rekryteringen av barn och unga.

På det sociala området ställer vi nu om politiken för att få ett samhälle med tidiga och förebyggande insatser som hjälper människor, vuxna som barn, att hamna på rätt spår i livet. Vi vill få tillbaka ett samhälle som ställer krav men som samtidigt finns där när det behövs.

Ska vi stoppa rekryteringen måste vi jobba på samtliga områden och på samtliga nivåer. Vår politik innebär därför ett allmänpreventivt förebyggande arbete med en skola som fungerar, en vård som hjälper dem med behov, inte minst vid psykisk ohälsa, och en arbetslinje som får människor i egenförsörjning.

Men det behövs också en mer riktad prevention mot människor i riskbeteende eller som utvecklar ett riskbeteende. Vi inför därför tidiga och tydliga insatser genom en ny socialtjänstlag med ett brottsförebyggande ansvar för socialtjänsten, föräldraskapsstöd och satsningar på ökat samarbete mellan skola och socialtjänst. Vi behöver dessutom ta i med riktigt tuffa tag mot dem som redan är kriminella, både för att vi behöver få bort dem från gatorna och för att visa brottsoffer och andra att vi som samhälle inte accepterar kriminella beteenden och att vi står på brottsoffrens sida.

Att ställa krav och markera hårt är att bry sig. Alla delarna utgör tillsammans en helhet som vi är övertygade om kommer att vända den negativa utveckling som den förra regeringen lämnade efter sig. Viktigt i detta är att vi inledningsvis ställer om till en förebyggande, närvarande och uppsökande socialtjänst.

Målsättningen är att lagen ska kunna träda i kraft den 1 juli 2025, och vi arbetar nu för att den ska implementeras över hela landet, i samtliga 290 kommuner. Vi gjorde därför något så ovanligt som att säkerställa att det fanns resurser för en tjänst i varenda kommun, för att varje kommun behöver göra sin resa med att analysera var man befinner sig och göra sin implementering för att kunna börja arbeta enligt den nya lagen den 1 juli 2025.

Vi har också säkerställt att en rad saker som inte fanns i den ursprungliga utredningen nu ingår i den nya socialtjänstlagen. Det handlar om något som har mottagits med mycket stor glädje och ett "äntligen!": att vi nu har sökbara orosanmälningar, vilket gör att barn som tidigare har riskerat att falla mellan stolarna inte gör det genom att det också finns en digital akt där man kan se alla de orosanmälningar som gjorts för ett specifikt barn.

Trots att den ursprungliga utredningen sa att detta inte fick kosta några pengar och därmed inte vara ambitionshöjande har den här regeringen mycket högre ambitioner med den nya socialtjänstlagen. Vi lägger därför under de kommande åren nästan 10 miljarder på att implementera och på att stötta den omställning detta innebär.

Detta hänger intimt ihop med flera andra lagstiftningar - det handlar om sekretessen och möjligheten att föra över rätt information mellan till exempel socialtjänst, skola och polis, vilket är en viktig del av en helhet för att få den effekt vi eftersträvar. I dag är det inte möjligt för socialtjänsten, polisen och skolan att sitta runt ett och samma bord och dela den information som är nödvändig. Man kan komma långt med samtycke, men man kan inte komma hela vägen.

Ännu tydligare blir detta när vi ser att nästan varannan vårdnadshavare i Sverige väljer att tacka nej till insatser enligt socialtjänstlagen. Som ni vet är insatser enligt socialtjänstlagen helt frivilliga, så man kan tacka nej. Det som riskerar att hända om saker och ting eskalerar är att samhället måste ta till den mest ingripande delen av svensk lagstiftning och fatta beslut enligt LVU, alltså om ett omhändertagande. Detta vill vi undvika till varje pris.

Vi vet att vi måste jobba med ett antal preventionsfaktorer; forskningen är tydlig.

Det handlar om att stärka familjerna. Det är därför vi lägger stora resurser på bland annat föräldraskapsstöd och nu lägger ytterligare resurser på att säkerställa att detta verkligen når de familjer och de föräldrar som behöver det.

Den andra preventionsfaktorn är en välfungerande skola. Att inte minst barn i utsatta situationer går ut skolan med godkända betyg och en avklarad utbildning är en av de viktigaste preventionsfaktorer vi kan förse dem med.

Den tredje delen är naturligtvis att ha en välfungerande fritid, och det är därför regeringen arbetar med fritidskortet.

De allra flesta föräldrar gör naturligtvis allt de kan för att stötta sina barn. Men för dem som inte har alla förutsättningar är det viktigt att vi har utvecklade föräldraskapsstöd, och därför är detta alltså en oerhört viktig del av det preventiva arbetet.

Men mellan socialtjänstlagen och LVU finns ett tomrum, och därför har också ett förslag till ny lag presenterats. Den kommer vi att diskutera här i kammaren under det kommande året; den är ute på remiss just nu. Den benämns LIV av utredaren, och utredningen är känd som mellantvångsutredningen. Det handlar om att så många som varannan vårdnadshavare tackar nej till insatser, vilket gör att några av de absolut mest utsatta barnen riskerar att inte få det stöd de behöver.

Vi ger omfattande stöd för olika preventiva insatser. Skolsociala team har blivit en sådan framgång att regeringen nu får lägga 50 miljoner extra, för allt fler kommuner efterfrågar att kunna införa detta. Som gammal lärare kan jag säga att jag tror att det hade varit oerhört värdefullt att ha denna funktion på plats sedan länge - att socialtjänsten kan arbeta sida vid sida med lärarna i skolan.

Vi arbetar också för att säkerställa att vi får förstärkta familjerätter och en våldsförebyggande familjerådgivning på plats och har också resurssatt detta i vår budget. Förstärkta statsbidrag till barnrättsorganisationerna är också en del av detta.

Jag vill också kort nämna de oberoende barnombuden, som är en del av Utredningen om barn och unga i samhällets vård, med utredaren Carina Ohlsson. Det handlar om att barn i väldigt utsatta situationer ska kunna få ett stöd som ligger utanför socialtjänsten, för att utsatta barns röst ska kunna tas till vara och för att de på olika sätt ska kunna företrädas och stödjas i utsatta situationer.

Jag vill också nämna att vi gör en stor satsning på barn- och ungdomspsykiatrin. Det är oroande för oss alla att barns och ungas psykiska ohälsa fortsätter att öka. Jag vill särskilt lyfta det faktum att det för första gången finns en riktad satsning på första linjens psykiatri. Det är naturligtvis inte på bup, som erbjuder specialistpsykiatri, de flesta av våra barn ska stå i kö, men det är där man hamnar när man inte får stöd i tid. Därför tror jag oerhört mycket på första linjens psykiatri.

Vi ser också en höjning av ambitionen när det gäller funkisfrågorna. Ett nationellt kunskapscentrum för intellektuell funktionsnedsättning är efterfrågat och väldigt välbehövligt. Det halverade föräldraavdraget är naturligtvis ett viktigt steg på vägen när det gäller att hitta en nivå som gör att fler barn kan få assistans. Det handlar om en nationell funktion för samordning av tolktjänster och, som har nämnts här, en höjning av timschablonen med 3 procent när det gäller assistansersättningen. Men det mest välkomna beskedet kopplat till detta tror jag är att vi nu äntligen tittar på en indexering och har som målsättning att kunna presentera detta till nästa budget. Vi har också lagt en summa på 20 miljoner till funkisorganisationerna, för deras arbete är otroligt viktigt.

Mina vänner och herr talman, som också är min vän! Sverige är i grunden ett fantastiskt land. Under generationer har det varit ett trevligt, tryggt och säkert land, med låg kriminalitet och ett skyddsnät som har funnits där när människor behövt det. Den budget som vi nu presenterar är därför en offensiv budget som visar på ett ökat fokus på sociala frågor och funktionshindersfrågor, där vi nu ser att det under lång tid har brustit.

De reformer vi presenterar i denna budget är ytterligare ett steg på vägen för att göra Sverige tryggare och ge en större tilltro till framtiden. Barn som i dag är fem år ska drömma om utbildning och jobb - de ska inte drömma om att bli yrkeskriminella. I vårt Sverige går barn och unga inte och lägger sig med en klump i magen utan med fjärilar och hopp om en ljus framtid.

Steg för steg och reform för reform återupprättar vi nu medborgarnas trygghet, barns och ungdomars framtid och vårt fria och öppna samhälle.

(Applåder)

Jag vill också rikta en önskan om en god jul och ett gott nytt år till talmannen och socialutskottet.

I detta anförande instämde Johan Hultberg (M), Christian Carlsson (KD) och Leonid Yurkovskiy (SD).

Herr talman! När jag tittade i kammarappen i morse såg jag att statsrådet hade anmält sig till debatten, vilket alltid är uppskattat. När statsrådet nu också håller ut denna sena timme ville jag passa på att begära replik för att ta upp två perspektiv.

Tittar man på de senaste åren tycker jag att man tydligt kan se att skillnaden mellan regeringens budget och budgetalternativet från oss socialdemokrater inte minst handlar om resurstillskottet till kommuner och regioner. Utöver generella medel har vi socialdemokrater särskilt förordat satsningar på punktmarkering av unga på väg in i kriminalitet. Vi avsatte en halv miljard redan inför budgetåret 2023. Förra året växlade vi upp till 1 ½ miljard till Sveriges socialtjänster för insatser riktade mot ungdomar på väg in i gängkriminalitet.

Vi har kvar det i vårt budgetalternativ och har pekat på att det är något som vi ser är otroligt viktigt. Det är framgångsrikt, men det kräver också resurser. Det hade varit värdefullt om regeringen hade mött detta med en liknande satsning eller ännu mer, för jag tänker, för att låna statsministerns egna ord i höstens regeringsförklaring, att det måste bli ett slut på ordningen att den som vill göra minst ska ange takten.

Min fråga är därför kort och gott: Varför ökar inte regeringen och statsrådet takten och resurserna på området just för att punktmarkera barn och ungdomar? Detta är en insats som behövs. Det finns bra förslag, och jag välkomnar att regeringen vill göra mer. Men jag ser inte nog tydligt i budgeten att man stöder socialtjänsterna i detta viktiga arbete här och nu.

Herr talman! Jag tackar Fredrik Lundh Sammeli så mycket för frågan.

Jag får väl bara börja med att ödmjukt hänvisa till att Fredrik Lundh Sammelis eget parti inte vara berett att satsa en enda krona på en ny socialtjänstlag, medan vi i budgeten nu lägger nästan 10 miljarder på den. Där kommer Fredrik Lundh Sammeli att se att det finns en punktmarkering av unga som är på väg utför men också av andra människor som befinner sig i utsatta situationer.

Det Fredrik Lundh Sammelis parti inte förmådde att åstadkomma i regeringsställning gör vi nu. Det handlar ju inte bara om resurser, som jag tror att ledamoten är väldigt väl medveten om, för om socialtjänsten inte kan punktmarkera för att de inte har rätt kunskap och information behöver lagen ändras. Det är det vi nu också gör.

Vi säkerställer att polisen, skolan och socialtjänsten kan arbeta tillsammans för att från olika håll punktmarkera och arbeta med unga människor som befinner sig i en riktning åt fel håll.

Vi säkerställer också att socialtjänsten får de av så många efterfrågade verktygen, alltså en utökad verktygslåda när det gäller att kunna punktmarkera tillsammans med föräldrarna, för om man inte har föräldrarna med sig vet vi alla att det finns en mycket större risk att förlora den unga människan.

Alla dessa saker gör vi, och vi resurssätter också alla dessa delar. Det är väldigt bra om Fredrik Lundh Sammeli läser budgeten och alla de förslag som vi nu lägger fram. Vi möter upp med det som du föreslår och lite till.

Jag får påminna om att vi inte använder tilltalet "du" i kammaren, men det rättar säkert till sig.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för - nej, det blev ju inget svar på frågan. Min fråga var: Varför lägger inte regeringen här och nu pengar för att punktmarkera unga på glid? Vi har haft det i vårt budgetförslag de senaste åren.

Det är jättebra att vi får socialtjänstlagen på plats. Det kommer att vara välbehövligt, och jag är helt övertygad om att vi, förhoppningsvis i bred enighet, kan anta den nya lagen. Det är bra också att regeringen ser behovet av att tillföra pengar, för om den nya socialtjänstlagen verkligen ska få effekt behövs det resurser.

Statsrådet kan vara lugn. Socialdemokraterna kommer också att stödja satsningarna på socialtjänsten. Det är en helt avgörande förutsättning för att de ska bli verklighet. Men här och nu, utan den nya socialtjänstlagen och de stora satsningarna framöver, kvarstår frågan: Varför avsätter inte regeringen pengar för att punktmarkera ungdomar i den budget som vi nu har att ta ställning till?

Vi vet att punktmarkering av unga är otroligt viktigt. Det kräver resurser, och det är en debatt. Den andra handlar om placerade barn. Sverige befinner sig i en akut kris med ett eskalerande gängvåld som skapar rädsla och oro hos människor. Samtidigt plockar gängen skattepengar direkt ur våra välfärdssystem, och så kan vi inte ha det.

Kriminella aktörer driver HVB-hem. Det är bra att regeringen förstärker Ivo. Vi har själva den politiken och tror att det är viktigt. Men vilka fler kraftfulla åtgärder tänker regeringen vidta för att kriminella inte ska kunna driva HVB-hem? Och hur gör man upp med detta marknadsmisslyckande? Är statsrådet beredd att vidta åtgärder?

Herr talman! Jag tackar ledamoten så mycket för fortsatt fråga.

Ja, det är naturligtvis helt oacceptabelt att vi har en barn- och ungdomsvård där det finns kriminella aktörer som, förutom att sko sig ekonomiskt på den, utnyttjar dessa unga människor, som i stället för att få vård och behandling dras in i kriminalitet. Det är också därför som regeringen agerar kraftfullt.

Vad regeringen bland annat gör är att vi nu skriver fram de författningsförslag som Ivo lämnade till den förra, socialdemokratiska regeringen. Men den socialdemokratiska regeringen valde att ignorera förslagen och i princip lägga dem i byrålådan.

Nu går vi igenom förslag efter förslag för att stärka Ivos muskler och möjligheter att slå till mot de kriminella aktörerna. Vi har också under året förstärkt Ivos budget med sammanlagt 30 miljoner och gett fler uppdrag. Det senaste uppdraget var ett särskilt riktat uppdrag i september gällande HVB. Vi har också kunnat konstatera att genom det uppdrag där det också ingick att samarbeta med Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och nu också Skatteverket har Ivo hittills i år stängt av 16 kriminella aktörer. Jag ser framför mig att detta arbete kommer att fortsätta.

Med detta uppdrag och med nya förutsättningar i författningen ser jag att vi kommer att kunna slå mot de kriminella aktörerna. Jag utgår från att vi har en gemensam målsättning att vi ska ha en trygg barn- och ungdomsvård i Sverige.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för anförandet och för god jul-hälsningen. Det är lika bra att jag börjar med att replikera den och önska vår socialtjänstminister detsamma.

Det är egentligen rätt många frågor som jag skulle vilja ta upp här. De handlar om tolktjänstutredningen, ledsagningen, färdtjänsten och om statligt huvudmannaskap för personlig assistans. Men tiden är begränsad i ett replikskifte, så jag kommer i stället att dyka ned i frågan om föräldraavdraget, som jag även debatterade med Lina Nordquist från Liberalerna.

Att det är problem med föräldraavdraget efter att den nya lagstiftningen trädde i kraft är vi ju överens om och har kunnat se ett flertal rapporter om. Det var i Försäkringskassans rapport i oktober 2023 och i ISF:s rapport i januari 2024 som det slogs fast att det är ett problem, och i den påföljande rapporten från Försäkringskassan i september i höst slog man ännu en gång fast att det är ett problem.

I den extradebatt som vi hade i riksdagens socialutskott kring frågan lyftes två saker fram. Den ena var att det var en departementsutredning på gång under socialministerns ansvar och att den skulle vara klar, lät det som i kammaren då, innan Försäkringskassans rapport kom i september. Då undrar jag: Var är rapporten?

Sedan hörde vi tidigare av Lina Nordquist att en ny lagstiftning är på gång. Det var en nyhet för mig, så jag skulle gärna vilja höra statsrådets kommentar till att det också är en ny lagstiftning på gång.

Herr talman! Jag tackar Christofer Bergenblock så mycket för frågan.

För mig är det oerhört viktigt att vi har en assistans som fungerar, så att de personer som är i behov av särskilt stöd från samhället också ska få det.

Båda våra partier ingick ju i den regering som en gång i tiden sjösatte LSS.

Vi är alla väldigt stolta över att reformen har kunnat innebära så mycket positivt för så många människor under så lång tid. Däremot är jag bekymrad över att vi ser att den på en rad områden tolkas olika av olika kommuner och att vi också ser tendenser till att vissa delar av den inte lever upp till vad den ska.

Föräldraavdraget var en reform som genomfördes av den förra regeringen. Man varnade för att det skulle kunna bli konsekvenser, men vi vet också av erfarenhet att när man gör den här sortens nya reformer kan det ibland ta upp till tre fyra år innan det får fullt genomslag. Därför har det naturligtvis varit för oss att nu göra en justering och se vilken konsekvens det får. Detta är alltså ett första steg i att halvera schablonen för att se om det ger den effekt som jag upplever att vi gemensamt i alla partier i den här kammaren vill se, nämligen att fler barn ska få rätt till assistans.

Vi ska alltså utvärdera detta och se vad som händer efter den 1 januari 2025. Vi är naturligtvis beredda att göra mer om så krävs.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Ska jag tolka det som att departementsutredningen inte längre existerar eller som att den pågår, vilket det ju har hänvisats till tidigare?

Jag undrar också över det påstående som kom från Liberalerna om att det pågår ett arbete med en ny lagstiftning. Pågår ett sådant arbete, eller pågår det inte? Det skulle jag gärna vilja veta.

Den bild vi i Centerpartiet har är att en halvering av schablonen i föräldraavdraget inte räcker. Vi menar att den borde minimeras eller nollställas. Därför tillför vi i budgeten också pengar för att göra detta.

När jag tog upp den frågan med Liberalerna svarade Liberalerna att man inte har ensam majoritet inom Tidösamarbetet. Det tolkar jag som att Liberalerna har drivit på för att den skulle nollställas men att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har motsatt sig detta. Då återstår ändå frågan varför man inte har valt att gå in och nollställa föräldraschablonen för att helt och hållet komma bort från den problematik som den faktiskt har medfört.

Sedan kan man konstatera att det i lagstiftningen står att det ska finnas en föräldraschablon. Då förutsätts ju att lagstiftningen på sikt förändras också.

Mina frågor är fortfarande: Pågår en departementsutredning? Är en ny lagstiftning på gång? Och varför har man nöjt sig med att halvera föräldraschablonen i stället för att nollställa den?

Herr talman! Först skulle jag nog råda ledamoten att inte dra några förhastade slutsatser på det sätt han valde att göra. Det finns nämligen inget skäl att göra det.

Syftet med föräldraschablonen är ju att minska utrymmet för subjektiv bedömning. Det ska finnas en fast summa timmar för vad som ska anses vara det vanliga föräldraansvaret när det gäller barn med funktionsnedsättning.

Låt oss nu avvakta vad effekterna av halveringen blir och sedan fortsätta att diskutera detta.

Någon särskild debatt om detta tror jag inte att vi har haft. Jag tror att det har varit en diskussion i socialutskottet. Det är viktigt att säga detta, så att ingen börjar leta efter den där särskilda debatten, för den ägde alltså rum inne i socialutskottets sessionssal. Där diskuterade vi detta, och det var en god och bra diskussion.

När det gäller det särskilda arbetet med en speciell lagstiftning utgår jag från att ledamoten Lina Nordquist menade det arbete som nu sker när det handlar om att förstatliga assistansen, alltså den förändring som handlar om att gå från kommunal assistans till statlig. Det arbetet pågår just nu.

När det gäller frågan om departementsutredning kan jag säga att vi i Socialdepartementet förfogar över en analysgrupp som jag gav i uppdrag att titta på detta. Den analysgruppen arbetar. Men det var samtidigt för kort tid för att man skulle kunna göra en långsiktig analys. Den gruppen kommer att sättas i arbete när ytterligare någon tid har förflutit.

Herr talman! God jul, statsrådet! Jag börjar med att säga det.

Det är väl väldigt bra med en ny socialtjänstlag som blir mer aktiv, så att säga. Jag har själv jobbat som fältassistent i Solna. Vi var 16 fältassistenter i hela Solna. 1990 hade vi ekonomisk kris, och den har socialtjänsten ännu inte repat sig från. Man har fastnat bakom skrivborden, tycker jag.

Jag tycker inte att partierna ska skälla på varandra om vem som har sagt eller gjort vad, utan detta är ett gemensamt ansvar för väldigt många i den här salen - det blir färre och färre som är här, i och för sig.

Många av regeringens förslag har varit repressiva snarare än förebyggande, måste jag säga. En av mina frågor är: Vad anser statsrådet är förebyggande insatser egentligen?

Ni har tittat på Danmark och tagit med er de repressiva förslagen. De lyckosamma exemplen från Danmark handlar om att man just arbetade förebyggande väldigt intensivt på ett helt annat sätt än vi kommer att göra i Sverige.

Jag tänker också på skolan. Det är flera områden som är involverade i detta, och skolan har ju en extrem impact på barn tidigt. Där tycker jag inte att den SD-beroende regeringen har lyckats med att fånga in det. Man behöver börja väldigt tidigt. Man behöver ha förskola med personal som täcker upp och inte bara det allra nödvändigaste. Där tycker jag att man inte heller riktigt ser vart ni är på väg.

Jag tror att det är väldigt få femåriga barn som drömmer om att bli gängkriminella. Jag tror att barn som är fem år drömmer om att föräldrarna ska ha pengar att köpa mat för nästa dag. Så kan det se ut i Sverige i dag.

Herr talman! Tack, Karin Rågsjö, för frågorna och inspelen!

Jag reser väldigt mycket runt om i landet, och jag har nog aldrig varit med om en lag som är så efterlängtad och efterfrågad som den nya socialtjänstlagen. Den gamla lagen är från 1980-talet. Det är ganska länge sedan. Den har lett till att socialtjänsten har kunnat reagera på saker när det värsta redan har hänt.

Den gamla lagen har ju varit frivillig. Det har alltså funnits möjlighet att tacka nej till insatser. Det som har skett är att något förfärligt har hänt, en insats föreslås, och sedan måste den utredas. Tre månader senare tackar man nej. Det är oerhört mycket resurser, tid och kämpande som går förlorade med den gamla lagen. Den nya lagen kommer att innebära att vi får andra förutsättningar.

Jag delar också uppfattningen att förskolorna och skolorna är oerhört viktiga i detta. Som gammal högstadielärare vet jag vad det betyder när det inte finns särskilda resurser och möjligheter att stötta de barn och unga som verkligen behöver det i en väldigt formativ ålder. Därför tittar vi bland annat på nya förutsättningar i en ny socionomutbildning, och den nya lärarutbildningen föreslogs ju för bara några dagar sedan. Det är reformer som efterfrågas av dem på golvet, för de ser inte att utbildningen alltid svarar mot de behov som finns i yrket när man kommer ut i verkligheten.

Herr talman! Jag tänker också på placerade barn. Sis ska vi kanske inte prata om - det blir en extrem debatt - men HVB-hem, som är en skamfläck, tycker jag. Man placerar barn från kommunerna som behöver det yttersta, och de får någonting helt annat.

Detta är ett megaproblem. Det handlar inte om gängkriminalitet. Det handlar om en svensk maffia som vi har. Då menar jag att man nog måste ta lite skarpare tag än att bara förstärka Ivo. Det krävs andra tag.

Jag skulle önska att kommunerna fick ett större ansvar, att de skulle ta tillbaka de här hemmen och få pengar för dem. De skulle då alltså, så att säga, ha resurser att tillgå från HVB-hemmen, som kostar väldigt mycket. Det kostar väldigt mycket att ha barn placerade. Då ska barnen få det bästa. Nu får de inte det. De får ingenting, känns det som.

Jag vet inte om det i den nya socialtjänstlagen finns ett krav på att socialtjänsten ska besöka barnet och prata med barnet. Det är också oerhört viktigt. Detta har man förbisett väldigt länge i väldigt många kommuner.

Sedan gäller det detta med att stötta föräldrar. Det är förstås superviktigt. Jag undrar om man verkligen stöttar föräldrar genom att ha vitesföreläggande om de inte går in och jobbar med sina barn och så vidare. Det handlar om förtroende. Hur bygger man förtroende? Jo, det gör man genom att kommunicera med föräldrar. Jag tror inte att det kan vara jätteavancerat. Jag tror inte att man kan hota föräldrar att göra ett arbete, så att säga, för sina barn. De flesta föräldrar vill sina barn väldigt gott. Men man måste också förstå vilken kontext de lever i. Är det socialarbetare som står med något slags bila tror jag inte att det blir gott samarbete.

Jag undrar vad statsrådet har för tankar om detta.

Herr talman! En av de saker som jag är oerhört glad över i den nya socialtjänstlagen - där har vi gjort en förändring jämfört med den ursprungliga utredningen - är att det finns ett tydligt barnperspektiv. Barns och ungas röster ska det lyssnas till. Deras perspektiv ska vägas in.

Jag kan säga att det går som en röd tråd genom all denna lagstiftning. Det kan handla om skyddat boende, där det nu finns egna rättigheter för barn. Det kan handla om utvidgat utreseförbud. Det kan handla om den nya LVU som vi jobbar med, alltså nya lex Lilla hjärtat. Alla dessa lagstiftningar kännetecknas av den röda tråden, som handlar om barns röster. Tryggare hem för barn är också ett sådant exempel.

Jag är minst lika upprörd som ledamoten över att dessa kriminella aktörer har nått längst ut i välfärdens kapillärer.

Låt mig bara konstatera något. Nästan 80 procent av våra HVB-hem drivs i dag av privata aktörer - det finns inget förbud för en kommun att starta HVB. Men som kommun har man ett oerhört stort ansvar att säkerställa kvaliteten när man fattar beslut om att placera ett barn i ett HVB-hem. Jag delar ledamotens uppfattning såtillvida att det faller ett oerhört tungt ansvar på våra kommuner.

Men jag vill också lyfta fram alla de fantastiska aktörer som finns, för det finns väldigt många bra och seriösa aktörer där ute just nu som gör stora insatser för barn och unga. De smutsas ned av de kriminella aktörer som bedriver detta av helt andra och fel skäl.

Sedan gäller det Danmark. Man har möjlighet att plocka in pengar i Danmark, som ledamoten säkert känner till. Man plockar bostadsbidrag. Man plockar barnbidrag och andra stöd. Här har utredningen - jag vill verkligen betona att det bara är en utredning än så länge - valt att titta på vitesförelägganden efter plånboken hos föräldrarna i stället. Föräldrarna är otroligt viktiga. Ska vi lyckas vända detta måste vi ha fler föräldrar med oss.

Herr talman! Jag tackar för att statsrådet deltar i denna diskussion.

Jag vill knyta an till några av de frågor som Christofer Bergenblock ställde tidigare. Jag tror att Christofer Bergenblock med beteckningen särskild debatt syftade på en ganska konstig debatt som vi hade i socialutskottet, där man hade lyft ut några motionsyrkanden som handlade specifikt om detta med föräldraavdrag. Det var liksom en tillställning här där vi bara pratade om det, vilket fick oss att tro att det kanske skulle ske någon snabb hantering av detta. Men det har inte riktigt hänt.

Men jag är egentligen mest intresserad av det som jag förstår är en ganska stor utmaning för regeringen. Det handlar om att göra den personliga assistansen statlig - huvudmannaskapsutredningens förslag. Utmaningen är att frågan om behovsbedömningarna - hur grundläggande behov ska definieras och bedömas - inte riktigt är avgjord.

Det var flera som ville se ett tilläggsdirektiv till utredningen medan den fortfarande jobbade. Så blev det inte. Då är frågan hur vägen framåt ser ut. Bedömer statsrådet att det kommer att behövas en utredning till, eller kan detta lösas på något annat sätt? Hur är tidsplanen ungefär när det gäller att komma till rätta med dessa utmaningar?

Det är flera assistansorganisationer som har lyft farhågor. Man kan väl sammanfatta det som att de ser en utveckling av praxis som inte är gynnsam för personer som är i behov av personlig assistans. De lyfter helt enkelt farhågan att många personer kommer att förlora sin assistans om man inte får till en ny struktur för hur bedömningarna ska göras utan lämnar det till Försäkringskassan.

Jag är nyfiken och vill höra några tankar om detta från statsrådet.

Herr talman! Tack så mycket, Ulrika Westerlund, för frågan!

Ja, vi arbetar med ett förstatligande av assistansen. Det är också en del av Tidöavtalet. Beslutet fattades i denna kammare efter ett utskottsinitiativ av Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna. Vi fick med oss flera partier. Däremot gick Miljöpartiet och Socialdemokraterna inte med i det läget. Vi är nu glada över att Socialdemokraterna, som sista man på båten, hoppade på detta för några månader sedan vid en presskonferens.

Jag tror att det är bra att vi nu är helt överens om att vi behöver gå mot ett statligt huvudmannaskap. Det finns en bred enighet i den här kammaren om den åtgärden.

Vi bereder nu detta i Regeringskansliet. Det handlar också om att få en trygg överföring av de cirka 5 000 assistansbeslut som finns i kommunerna. Vår arbetsplan - jag vill understryka att det är en inriktning - när det gäller att klara av den målsättningen är att vi ska ha detta på plats till den 1 januari 2027. Det är den inriktning vi har. Det kan komma att skjuvas några månader, men detta är den arbetshypotes som vi har just nu.

En del av detta handlar om att förankra beslutet. Det handlar om att arbeta bland annat med funkisorganisationerna, som jag är väldigt glad över. Jag är glad över ett gott samarbete med socialutskottet och över den dialog vi har, men jag är också väldigt glad över att funkisorganisationerna och regeringen har en god dialog.

Det handlar alltså delvis om en förankringsprocess och om en diskussion om på vilket sätt vi gör detta bäst och tryggast.

Herr talman! Jag tackar statsrådet jättemycket för svaret.

Jag är medveten om hur de olika allianserna har skiftat och om olika partiers olika bevekelsegrunder vid olika tidpunkter när det gäller att vidta eller inte vidta olika åtgärder.

Jag tolkar det som att det finns ett ganska långt tidsperspektiv. Jag tyckte inte riktigt att jag fick något svar på frågan om hur vi på bästa sätt går vidare. Det är någonting som också spelar roll för hur oppositionen, så att säga, försöker driva frågan. Det handlar om att det ska bli så tydligt som möjligt för alla och begripligt för berörda personer, så att vi inte stretar åt olika håll när vi egentligen vill samma sak.

Min undran är fortfarande: Vad gör statsrådet för bedömning när det gäller behov av en ny utredning om just detta med behovsbedömningar? Eftersom tilläggsdirektivet inte gavs till utredningen, som då jobbade, är den frågan lite hängande. Det finns dessutom olika uppfattningar. Många organisationer som jobbar med assistans har gemensamt försökt gå ut och vara tydliga. Samtidigt har vi hört att till exempel olika privata vårdbolag som jobbar med personlig assistans inte ser exakt samma farhågor.

Detta är verkligen en knepig situation, tänker jag, för regeringen. Hur ska man gå vidare på bästa tänkbara sätt, så att man fångar upp alla eventuella osäkerheter som finns när man inte riktigt vet vad olika beslut kommer att få för effekt?

Min undran är då fortfarande om statsrådet tror att det kommer att behövas en större utredning för att komma framåt i frågan eller om man kommer att kunna lösa detta på ett annat sätt.

Sedan vill jag förstås också önska god jul, gott nytt år och så vidare.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för följdfrågan.

Jag vill verkligen understryka att det för mig är otroligt viktigt att lyssna in de organisationer som består av brukare och anhöriga samt de organisationer som på olika sätt arbetar med de här frågorna. Det är de som vet bäst och som berörs av detta i vardagen, så de kommer fortsatt att finnas högst upp på min lista när det gäller att förankra och diskutera dessa frågor vidare.

Det som bereds i Regeringskansliet är också det som har beredningsunderlag. Den utredning som handlar om statlig assistans, och de förslag som finns där, är alltså utgångspunkten för det vi nu bereder och kommer att lägga förslag om i en förhoppningsvis nära framtid.

Ännu en gång vill jag säga tack till alla som är kvar här till klockan sju på kvällen - vi har ju varit här sedan klockan ett. En riktigt god jul och ett riktigt gott nytt år till er alla! Stort tack för debatten.

(Applåder)

Herr talman! Den här regeringen pratar gärna om vikten av att arbeta förebyggande för att förhindra att barn och unga hamnar i utsatthet och kriminalitet. Det är dock svårt att förstå vad de faktiskt menar att de gör i förebyggande syfte. De hårdare tagen i all ära, men hur de verkligen ska leda till en positiv samhällsutveckling på lång sikt finns det få som kan svara på. Tidöregeringens egen förebild Danmark har just bevisat att bantade sociala skyddsnät leder till kriminalitet, men det vill de inte prata om.

Vi borde alla kunna vara överens om att en god utbildning, ett arbete att gå till och inkomster som går att leva på är tre centrala förutsättningar för att ha ett gott liv och för att minska riskerna för såväl utsatthet som kriminalitet.

Vad gör då regeringen inom dessa tre områden? Jo, skolan och välfärden ska fortsatt gå på svältkur och marknadsskolan härja fritt. Kaosprivatiseringen av Arbetsförmedlingen ska tuffa vidare. I övrigt verkar ingenting hända inom arbetsmarknadspolitiken, samtidigt som vi har en historiskt hög och ökande arbetslöshet. Sverige har den tredje högsta arbetslösheten inom EU. Endast Spanien och Grekland ligger sämre till. Antalet arbetslösa inom bygg och anläggning har ökat med 59 procent under de senaste två åren. Även antalet långtidsarbetslösa har ökat under samma tid, men regeringen står med armarna i kors.

De mest utsatta hushållen har fått sänkt bostadsbidrag av regeringen, samtidigt som över 200 000 människor blivit fattiga sedan 2021. Mellan år 2022 och 2024 har boendekostnaderna ökat med 26 procent och livsmedelspriserna med 25 procent, enligt SCB. Under samma period har lönerna ökat med 12 procent för tjänstemän och 9 procent för arbetare. Inga satsningar görs för att på allvar kompensera för de kostnadsökningar som drabbat de mest utsatta hushållen de senaste åren. Så här skapar man problem i stället för att åtgärda dem.

Vänsterpartiets politik däremot innebär ett verkligt förebyggande arbete. Vi vill införa ett återhämtningsstöd till välfärden. Vi föreslår 20 miljarder kronor för att kompensera för de nedskärningar som har skett varje år sedan 2011. Återhämtningsstödet bör kvarstå tills vi har skapat en stabil och långsiktig finansiering av kommunsektorn. Vi vill dessutom sänka kostnaderna för barnomsorgen så att fler har råd med förskola och fritis.

Vi vill stoppa kaosprivatiseringen av Arbetsförmedlingen och säkerställa att myndigheten har närvaro i hela landet. Vi avsätter pengar för att anställa 1 200 nya arbetsförmedlare och för att 30 000 arbetssökande ska få arbetsmarknadsutbildning. Vi vill se ökade satsningar på arbetsmarknadspolitiska program och insatser. Dessutom vill vi investera 3 miljarder kronor i Sverigejobb 2025.

Vänsterpartiet lägger totalt 45 miljarder kronor nästa år på att förbättra för hushållen genom till exempel höjd akassa och sjukförsäkring, slopat karensavdrag och höjda barnbidrag. Att vara ekonomiskt trygg är nämligen en grundläggande förutsättning för att skapa ett gott liv.

Herr talman! Allt fler människor ramlar igenom det som skulle vara ett skyddsnät och hamnar i stället hos socialtjänsten. Därför ska revorna i välfärden sys igen så att socialtjänsten kan utföra sitt uppdrag för dem det var tänkt för. Det verkligt förebyggande arbetet kräver nämligen en urstark socialtjänst som människor känner att de kan bli hjälpta av. Vänsterpartiet avsätter därför 1 miljard mer än regeringen för att stärka arbetet med till exempel barn.

Vi vet också att mäns våld mot kvinnor ofta är en röd tråd bland de barn och unga som sedan själva blir våldsamma. Därför förstärker vi arbetet mot mäns våld mot kvinnor med 350 miljoner per år. Ingen kvinna ska utsättas för våld, och inget barn ska vara brottets vittne.

Vi går dock ännu längre än så. För att på allvar stärka tryggheten i samhället och i politiskt eftersatta områden vill vi införa trygghetszoner i stället för visitationszoner. I en trygghetszon ska skolor, socialtjänst, polis och andra myndigheter samt civila organisationer få extra resurser under en längre period. Syftet är att stärka det brottsförebyggande arbetet genom ökad närvaro och ett ökat socialt engagemang. På så sätt vill vi bygga lokalt förtroende tillsammans med, och för, människor i området. Vår totala satsning uppgår till 500 miljoner kronor för 2025.

Sist men absolut inte minst: Arbetet med samhällets mest utsatta barn ska aldrig få ligga i händerna på kriminella. Vi avsätter därför 60 miljoner till Ivo årligen fram till 2027. Med en sådan förstärkning vill vi att Ivo ska kunna utföra fler och säkrare inspektioner så att de olämpliga verksamheterna stängs ned.

Så här, fru talman, arbetar man nämligen om man verkligen vill förebygga utanförskap och kriminalitet. Jag vill också önska god jul och gott nytt år till de ledamöter i utskottet som är kvar.

(Applåder)

Fru talman! Rättighetslagen LSS infördes för 30 år sedan av en enhällig riksdag. Syftet med lagen är att personer med omfattande funktionsnedsättningar genom LSS-insatser ska tillförsäkras goda levnadsvillkor. Verksamhet enligt LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för dem som omfattas av lagen, och målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som alla andra.

Lagstiftningen har dock länge urholkats, då kostnadsperspektivet snarare än rättighetsperspektivet fått dominera. Olika domstolsbeslut, som ibland inte ens är prejudicerande, har fått påverka så att kommuner dömer olika. Det skapar en enorm rättsosäkerhet och framför allt en enorm otrygghet för assistansberättigade. Det innebär att LSS-lagstiftningens mål inte efterföljs i Sverige. Detta påverkar människor med funktionsnedsättningar och deras livsvillkor.

LSS-lagstiftningen urholkas, och det sker inom i princip alla tio speciella LSS-insatser. Antalet personer med insatsen rådgivning och stöd har minskat kraftigt. Antalet personer som får personlig assistans har minskat som en följd av Försäkringskassans och kommuners restriktivare bedömning, trots att reformen om stärkt rätt skulle innebära att fler får assistans. Det har också visat sig att Försäkringskassan och kommuner gör helt olika bedömningar i samma ärenden. Insatserna ledsagare och kontaktperson har också minskat de senaste åren.

Tre vanliga problem när det gäller LSS-boenden är långa väntetider, höga hyror och en alltmer institutionsliknande karaktär. Det finns också väldigt mycket att reagera på när det gäller daglig verksamhet: alltifrån den dåliga försörjningen och bristande differentieringen till den uteblivna rätten till daglig verksamhet.

Det finns helt enkelt mycket kvar att göra för att uppfylla LSS-lagstiftningens mål om jämlikhet, full delaktighet, kontinuitet och att kunna leva som alla andra.

Det är bra att socialtjänstministern Camilla Waltersson Grönvall har deltagit i dagens budgetdebatt. Det är en självklarhet att regeringen har ansvaret för att de goda målen i LSS blir verklighet.

Regeringen måste genom mer tydlighet i lagen och genom att utföra sitt informationsuppdrag som FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning föreskriver tillse att kommuner och förvaltningsrätterna inte feltolkar LSS och sätter käppar i hjulet. Kostnadsperspektivet får heller inte premieras före rättighetsperspektivet, något som vi har behövt ha med oss i dagens budgetdebatt när vi har pratat om LSS-lagstiftningen.

Jag tycker dock, fru talman, att det är väldigt synd att äldreministern Anna Tenje inte deltar i dagens budgetdebatt i och med att äldreomsorgen just nu får genomgå enorma besparingar och nedskärningar på grund av att regeringen och Sverigedemokraterna prioriterar skattesänkningar för de allra rikaste och att ge bidrag till rikas villastädning och kakelsättning i badrummet.

Herr talman! För assistansersättningen föreslår regeringen i budgetpropositionen att timschablonen räknas upp med 3 procent, vilket är en klar förbättring jämfört med de senaste åren. Varken assistansanvändare eller anordnare kommer dock att vara nöjda, eftersom även 3 procent är mindre än löneökningarna.

För att möjliggöra kompetensutveckling, goda arbetsvillkor och avtalsenliga löneökningar för det kvalificerade arbete som personlig assistans är vill Vänsterpartiet årligen höja nivån på schablonen för timersättningen i enlighet med löneutvecklingen.

Regeringen kommer även att titta på möjligheterna att indexera assistansersättningen, vilket är positivt. Här är det viktigt att säkerställa att indexeringen inte börjar på en alldeles för låg nivå.

Fru talman! Föräldraavdraget infördes 2023 med syftet att fler barn skulle få rätt till assistans. Det blev dock ett misslyckande, och i många fall har det blivit svårare för barn att få assistans. Funktionsrättsorganisationerna och vi i oppositionen har krävt åtgärder ända sedan våren 2023, men regeringen har skyndat långsamt. Från januari 2025 kommer dock föräldraavdraget att halveras, vilket får ses som en mindre seger för Sveriges funkisfamiljer. Vänsterpartiet hade hellre sett att föräldraavdraget nollställdes för att säkerställa att alla barn med funktionsnedsättningar får den assistans de har rätt till.

Försäkringskassan anser att det även krävs andra åtgärder för att stärka barns rätt till assistans, till exempel ändring av reglerna för grundläggande behov.

Tillsynen fyller en viktig funktion för att säkerställa att allvarliga kvalitetsbrister, vanvård, övergrepp och andra missförhållanden inom LSS-verksamheter granskas. Det framkom inte minst i Ivos riktade tillsyn av 90 gruppbostäder som visade att olagliga tvångs- och begränsningsåtgärder användes i två tredjedelar av de granskade gruppbostäderna.

Ivo är inte heller skyldig att utreda anmälningar från privatpersoner, vilket bör ändras.

Myndigheten har dessutom svårt att få spetskompetens, eftersom Ivos uppdrag omfattar stora verksamhetsområden, som hälso- och sjukvård, estetisk kirurgi och injektioner, LSS- och SoL-verksamhet samt skyddade boenden. Det är uppenbart att tillsynsbehovet för LSS-verksamhet överstiger Ivos möjligheter att bedriva en heltäckande tillsyn inom området.

Vänsterpartiet anser att LSS-kompetensen behöver höjas inom Ivo men också att det bör tillföras mer resurser till Ivo. Därför har vi budgeterat 60 miljoner kronor mer än vad regeringen har gjort.

Slutligen, fru talman, har regeringen ännu inte gett något besked om vad man planerar i fråga om förstatligat huvudmannaskap och behovsbedömningar för personlig assistans. Att skyndsamt säkerställa att samtliga grundläggande behov ska anses vara av integritetsnära karaktär och därmed vara assistansgrundande i dess helhet är ett viktigt steg för att återupprätta intentionen med LSS. Det får inte styckas upp i små tidsbestämda delar som i dag. Ju fler tolkningar Försäkringskassan gör av domstolsbeslut, desto mindre del av ett toalettbesök eller en dusch räknas som ett grundläggande behov.

Sammanfattningsvis vill Vänsterpartiet se ett statligt huvudmannaskap men först när behovsbedömningen har åtgärdats. Det här ville jag fråga statsrådet Camilla Waltersson Grönvall, men det fick jag enligt kammarens regler inte göra. Men jag återkommer till det.

Tack, fru talman, och god jul och gott nytt år till alla som är kvar i kammaren!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 december.)