Utgiftsområde 13 Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering

Herr talman! Integrationsproblemen är en av vår tids stora samhällsutmaningar. Hur vi lyckas med att se till att människor kommer in på arbetsmarknaden och blir en del av det svenska samhället kommer att vara avgörande för att säkerställa sammanhållningen i landet.

Många av de reformer som Sverige behöver för ökad integration är också reformer för att öka jämställdheten. Verklig frihet och självständighet börjar med egen inkomst. När kvinnor arbetar och får en egen inkomst ökar möjligheten till självbestämmande och möjligheten att fatta egna beslut om sitt liv.

Sverige ska vara ett land där man kan börja med nästan ingenting och ta sig nästan hur långt som helst, där vad du gör och vart du är på väg är viktigare än var du kommer ifrån. Ett ja till att stanna i Sverige ska också betyda ett ja till att kunna komma in i samhället. Så är det inte i dag.

Herr talman! Det behövs en ny integrationspolitik med högre ställda krav och förväntningar, med fokus på språk, på jobb och på gemensamma värderingar. Verklig integration börjar med det svenska språket. Språket ska gå som en röd tråd från nyanländ via nyanställd till ny svensk medborgare.

Alltför många som invandrar till Sverige fastnar i dag i bidragsförsörjning. Frånvaron av reformer de senaste åren, kombinerat med en mycket stor asylinvandring, har förvandlat integrationsutmaningen till ett akut problem. Prognoser visade att antalet långtidsarbetslösa skulle öka till de klart högst uppmätta nivåerna efter millennieskiftet redan innan coronakrisen var ett faktum.

Herr talman! Aldrig tidigare har förutsättningarna för grupper som står långt från arbetsmarknaden varit lika dåliga redan innan en kris slog till. Sverige riskerar nu en utbredd arbetslöshet som kommer att drabba dem som redan i dag står långt från arbetsmarknaden eller som är nya i vårt land allra hårdast.

Vikten av kraftfulla åtgärder för att förhindra och bryta utanförskapet har aldrig varit större. En viktig grundprincip för de integrationssatsningar som görs efter den akuta krisen bör vara att tydligt ta sikte på självförsörjning.

Vi moderater har förslag för att få in fler på arbetsmarknaden och i egenförsörjning tidigare. Det handlar om införandet av inträdesjobb, så att fler med lägre utbildning och kortare arbetslivserfarenhet ska kunna lära sig jobbet på jobbet, bättre möjlighet att starta företag som nyanländ, tydligare krav på att lära sig svenska, språkkrav för medborgarskap, försörjningskrav vid anhöriginvandring, tydligare krav och fokus på svenska värderingar, nya brottsrubriceringar, skärpta straff, översyn av diskrimineringslagen samt att motverka parallella samhällen och förtryck, för att bara nämna några förslag.

Efter att man har kommit till Sverige och fått uppehållstillstånd får man under sina första två år här delta i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Där bör vägen till integration och egenförsörjning starta. Etableringsprogrammet levererar dock mycket dåliga resultat. Det behövs tydligare krav på att lära sig svenska och att utbilda sig för att möta kraven på svensk arbetsmarknad.

Eftersom Arbetsförmedlingen med all önskvärd tydlighet visar på stora brister och resultaten för nyanländas etablering är helt oacceptabla anser vi moderater exempelvis att kommuner som vill ska kunna ta över ansvaret för integration och etablering av nyanlända.

Herr talman! De som står absolut längst från arbetsmarknaden, och som kanske lever i största ofrihet i Sverige i dag, är utrikes födda kvinnor. Vi vet att i Sverige är det i dag bara hälften av de kvinnor som är födda utanför Europa som arbetar. När det gäller kvinnor födda utanför Europa som har en bakgrund med kort utbildning är det bara en tredjedel som går till jobbet. Två tredjedelar gör inte det. Dessa kvinnor saknar en egen inkomst och möjlighet att fatta egna, självständiga beslut om sitt liv. Vi har svikit de här kvinnorna. De lämnas alltför ofta i hemmet i ett kravlöst bidragsberoende. Det är inte att värna dessa kvinnors möjlighet till självbestämmande.

För låginkomsttagare lönar det sig inte tillräckligt väl att gå från bidrag till arbete. Det får stora effekter för integrationen och också för jämställdheten. För att det ska löna sig bättre att arbeta vill vi därför införa ett ytterligare jobbskatteavdrag, som innebär sänkt skatt för alla som jobbar. Möjligheten att i dag stapla bidrag på varandra, såsom barnbidrag, flerbarnstillägg, bostadstillägg och försörjningsstöd, minskar kraftigt drivkrafterna att i stället ta ett arbete. Särskilt hindrar detta kvinnor från att komma i arbete, då drivkrafterna minskar i takt med antalet barn. I Sverige ska en självklar princip gälla: Ingen ska jobba och tjäna mer pengar på bidrag än på arbete. Det borde vara en självklarhet.

Herr talman! Vi vill därför genomföra en stor bidragsreform. För att ersättnings- och bidragssystemen inte ska vara bromsklossar för integration eller till och med påverka systemets legitimitet ska nyanlända i högre grad successivt arbeta sig in i rätten till olika bidrag och sociala ersättningar. Full tillgång till svenska bidrag och förmåner bör man få enbart genom eget arbete.

Det är oacceptabelt att vi i ett av världens absolut mest jämställda länder nu ser att jämställdheten på område efter område går åt fel håll. Antalet våldtäktsanmälningar ökar, och unga kvinnors utsatthet för sexualbrott i Sverige har ökat med 360 procent sedan Stefan Löfven blev statsminister. Bara 5 av 100 våldtäkter leder till fällande dom.

Herr talman! I spåren av isolering och oro visar larmrapporter att våldet i nära relationer ökar. Sverige behöver skyndsamt få på plats bättre skydd för våldsutsatta kvinnor. Under pandemin har det blivit svårare att söka hjälp när utsatta, ofta kvinnor, tvingas stanna hemma med sin förövare. Brottsförebyggande rådets preliminära statistik för mars visar på en ökning av misshandel av kvinnor i parrelation.

Moderaterna föreslår att ytterligare medel avsätts för Nationellt centrum för kvinnofrid och för att kvinnojourerna ska ha tillräckligt med stödinsatser och en god beredskap.

Regeringen har under lång tid urholkat arbetslinjen, och det får betydande konsekvenser för både integration och jämställdhet. År efter år har den rödgröna regeringen bidragit till att montera ned arbetslinjen till förmån för skattehöjningar och utbyggda bidragssystem.

Herr talman! Att nyanlända invandrare integreras och att vi har ett jämställt samhälle är en stor samhällsutmaning. Det är dags att regeringen nu tar den på största allvar.

Herr talman! Jag vill i debatten lyfta upp två olika saker. Det gäller dels utgiftsområdets materiella innehåll, det vill säga vad det rent konkret finansierar, dels de teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för integrationspolitiken i det större perspektivet, det vill säga vilka ideologiska överväganden som ligger till grund för utgiftsområdet i sig.

När vi här i kammaren diskuterar integrationsfrågor hamnar diskussionen väldigt ofta i frågor av ekonomisk natur, såsom bidrag eller anställningsformer. Jag tycker att detta perspektiv dominerar alldeles för mycket och att de mer djupgående frågorna lämnas utanför.

Sverige lider i dag av en plethora av problem som grundar sig i det faktum att en stor grupp, framför allt bestående av utrikes födda och andra generationens invandrare, lever i viss isolering från majoritetssamhället. Isoleringen gör att utanförskapet går i arv och ger upphov till materiell och kunskapsmässig fattigdom samt kulturella värderingar som glorifierar kriminalitet, religiös separatism eller en viss missaktning mot majoritetssamhället.

Sverige är det land inom OECD som spenderar mest pengar på så kallad integrationspolitik men är samtidigt troligtvis det land med störst problem med segregation. Frågan är om detta är en paradox, eller har det ett logiskt samband? Kan anledningen till att problemen med segregation växer vara just integrationspolitiken, inte att problemen växer trots den?

För att undersöka detta vill jag gå tillbaka till de teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för utgiftsområdet och integrationspolitiken. De kommer till uttryck i framför allt en proposition som heter Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik samt den utredning som låg till grund för denna.

Enligt förarbetena bygger integrationspolitiken på dels valfrihetsmålet, det vill säga det ska vara helt upp till den som invandrar till Sverige att själv välja i vilken grad man vill bli en del av den svenska kulturen och majoritetssamhället. Dels bygger den på jämlikhetsmålet, det vill säga lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk eller kulturell bakgrund.

I praktiken innebär detta att en person som kommer till Sverige och som väljer att inte komplettera sin kulturella bakgrund genom att till exempel lära sig svenska språket och lära sig hur den svenska kulturen, samhället, ekonomin och arbetsmarknaden fungerar ska ha samma möjligheter och rättigheter till välfärdsystemen som en annan person som anstränger sig mycket för att göra allt detta. Det här ser vi helt enkelt inte som rimligt.

Det är glasklart att den ekonomiska segregationen är en direkt följd av dessa två mål, och jag vill också understryka för kammaren att jag faktiskt vet vad jag pratar om. Jag är nämligen, såvitt jag vet, den enda av deltagarna i debatten som i vuxen ålder har flyttat till ett helt främmande land och själv har gått igenom en integrationsprocess. Jag har i ungefär sex år bott och jobbat utanför Europa, och jag var under ett par år en ganska välanpassad invandrare i Japan.

Jag vet att denna process – att bli en del av en helt ny kultur och ett helt nytt land – kräver hårt arbete, tålamod, villighet att kompromissa med värderingar och villighet att anpassa sig till en helt annan arbetsplatskultur, vilket kan vara väldigt svårt. Det kräver också en villighet att plugga språk på kvällen, även om man inte känner för det, och ofta en villighet att börja om från botten av arbetsmarknadens stege. I många fall kommer inget av detta att ske så länge det är valfritt, och definitivt inte så länge välfärdssystemet i dess helhet finns till för att kompensera de personer som väljer att inte göra sitt bästa.

Ytterligare något som jag tycker är viktigt att tala om i sammanhanget är vikten av normer och värderingar. I den proposition som jag nämnde tidigare står det på följande sätt. Integrationspolitiken ska ”underlätta för individen att integrera gamla och nya livsmönster och livsstilar på det sätt hon själv önskar. Detta är en förutsättning för att människan skall utveckla en hel identitet och vara stolt över sin bakgrund. – – – Ett mångkulturellt samhälle består av en mångfald värderingar och förhållningssätt som successivt påverkar varandra.”

Om vi bortser ifrån den tveksamma hypotesen om att mångkultur i Sverige är en förutsättning för att utlänningar ska känna stolthet över sin bakgrund, vilket enligt mig är nonsens, skulle jag vilja fokusera lite på idén om en mångfald av värderingar.

En värdering som har blivit allt vanligare på senare år är den om så kallad heder, vilket nog alla i den här kammaren är medvetna om. Lite förenklat innebär det att familjen eller klanen ser kvinnor som egendom snarare än människor. Familjen eller klanen ser det som sin uppgift att skydda egendomen genom att på olika sätt begränsa dess rörelsefrihet, sexualitet eller livsval.

Å ena sidan påstår alla partier i kammaren att de vill bekämpa hederskulturen på olika sätt, men å andra sidan står alla partier i kammaren – förutom Sverigedemokraterna – bakom idén om en mångfald av värderingar utan några begränsande principer. Alla värderingar är välkomna. Det är vad som uttryckligen står i dokumentet, som alla här förutom vi har röstat för.

Det finns en uppenbar motsättning mellan målet om valfrihet och målet om en mångfald av värderingar. Den uppstår om exempelvis frun och barnen i en familj där pappan väljer att hålla kvar vid hedersnormen inte kommer att tillåtas välja att bli en del av den svenska kulturen och den jämställdhetsnorm som gäller här, om de skulle vilja det. Friheten att som i detta fall få välja kan innebära en begränsning av friheten för någon annan.

Herr talman! Målet om en mångfald av värderingar utan en begränsande princip har gjort Sverige till en magnet för personer som vill leva på ett sätt som de vet att andra västländer inte skulle acceptera. Resultatet av denna mångfald av värderingar börjar nu bli mer och mer uppenbart: balkongflickor, tvångsäktenskap för barn, hedersvåld, terrorkrigsresande, könssegregerade skolor, könssegregerade medborgardialoger, könssegregerade badhus med mera.

Även om dessa inslag i det kulturella landskapet ibland strider mot svensk lag, och ofta strider mot vad åtminstone jag anser vara acceptabelt i ett demokratiskt samhälle, ligger beteendet i linje med utgångspunkterna för integrationspolitiken, nämligen en ökad mångfald av värderingar.

Låt mig gå över till det materiella innehållet i utgiftsområdet. Det ligger mycket i linje med de teoretiska utgångspunkterna. Utgiftsområdet bygger på att skapa parallellsamhällen, till exempel genom stöd till föreningar baserade på etnisk grund. Det betalar för rena nöjen som poweryoga, hästsport och fisketurer för asylsökande, det vill säga personer som inte ens har uppehållstillstånd i Sverige, och finansierar projekt vars officiella syfte är att motverka segregation men som i bästa fall har en begränsad effekt på problemet.

Anslaget mot segregation har exempelvis finansierat en könssegregerad så kallad medborgardialog, vilket betyder att svenska staten i handling visar sitt stöd till den hedersnorm som säger att kvinnor är underordnade och inte får vistas på samma plats som män. Samma anslag har finansierat en så kallad civilsamhällesorganisation i Malmö som leds av en person som skryter med sin bakgrund inom en terrorgrupp som gjort sig skyldig till krigsförbrytelser. Det är en person som aktivt sprider antisemitisk hatpropaganda i sociala medier.

Anslaget till föreningar baserade på etnisk grund finansierar en organisation för personer med rötter i Azerbajdzjan. Organisationens ordförande sprider ren krigspropaganda och är öppen med att han vill utradera Armenien som stat. Detta är ju inget nytt. För ett par år sedan dömdes ordföranden för en viss turkisk förening för hets mot folkgrupp efter att han stått och skrikit ”Död åt armenierna” så högt att det hördes hela vägen från Sergels torg till Sveriges riksdag. Detta gjorde dock inget intryck på MUCF, som fortsätter betala ut ungefär en halv miljon kronor om året till denna organisation.

Jag skulle kunna fortsätta ett tag till, men jag tror inte att det spelar någon roll. Jag tror helt ärligt inte att det finns någon skandal inom utgiftsområdet som är tillräckligt graverande för att regeringen ska inse att detta i bästa fall är ett gigantiskt slöseri med pengar men sannolikt är rent kontraproduktivt.

Den enda slutsats som logiskt kan dras av utgiftsområdet är att segregationen i Sverige har blivit värre, inte trots integrationspolitiken utan på grund av den.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservationen.

Herr talman! Jag är egentligen inte jätteförtjust i att begära replik, men jag kunde faktiskt inte hålla mig i dag. Det var väldigt många överord i ditt anförande, Ludvig Aspling – det var glorifiering av kriminalitet och terrorism, och det var nonsens, skandal och ett gigantiskt slöseri. Det var svårt att missa att du är väldigt anti begreppet ”mångfald”. Jag funderar dock på vad alternativet kan tänkas vara för Ludvig Aspling. Är det enfald? Jag funderar också på vilket sätt Ludvig och Sverigedemokraterna ser att det gagnar Sverige.

Jag är även bekymrad över att Sverigedemokraterna gång på gång kritiserar de förslag till lösningar som andra partier kommer med, medan deras egna förslag på hur vi ska adressera de utmaningar vi har i vårt samhälle lyser med sin frånvaro. Med tanke på att, i dessa pandemitider, 30 procent av läkarna och 14 procent av sjuksköterskorna i Sverige har utrikesbakgrund och att tiotusentals människor med utrikesbakgrund vaknar varje morgon, går till sitt arbete och hjälper vårt samhälle att stå pall och utvecklas kan jag dessutom tycka att det känns ytterst tråkigt att höra Ludvig Asplings retorik och hur han beskriver utrikes födda och den insats de gör för vårt samhälle.

Herr talman! Jag använder de ord jag tycker att sammanhanget kräver, Alireza, varken mer eller mindre.

Det är inte så att vi är emot mångfald på alla nivåer, utan det jag lyfte i mitt anförande är idén om en mångfald av värderingar utan begränsande princip. Jag ska förklara för Alireza vad det är jag menar. Hade jag skrivit den proposition jag tog upp i anförandet hade jag skrivit någonting i stil med ”en mångfald av värderingar inom ramen för vad som är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle” eller ”inom ramen för vad som ryms i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna”. Någonting sådant hade jag skrivit, det vill säga gjort en begränsning av den mångfald av värderingar som vi kan acceptera. Som det står nu är det en mångfald av värderingar, punkt slut, vilket innebär att vad som helst är acceptabelt enligt den här propositionen. Det står vi inte bakom.

Vad gäller att det finns en massa människor med utländsk bakgrund som jobbar inom vården känner jag till det; min fru är en av dem. Det är alltså ingenting jag har missat, Alireza. Det är inte heller så att jag riktar kritik mot någon enskild person, utan den kritik jag lyfte i mitt anförande riktar jag mot Regeringskansliet – kort och gott mot de politiker som bestämmer att vi ska lägga en väldig massa pengar på ett utgiftsområde som gör väldigt liten nytta. Om man ska använda skattebetalarnas pengar till något måste man visa effekt, och effekten av integrationspolitiken och av det här utgiftsområdet har inte infunnit sig. Det tror jag att Alireza kan hålla med om.

Att säga att kritik mot effekten av en integrationspolitik som är havererad skulle vara kritik mot enskilda personer med utländsk bakgrund är trams, Alireza. Det stämmer inte.

Herr talman! Det jag reagerar på och inte har fått svar på är hur Sverigedemokraternas förslag till lösningar kan tänkas se ut. När jag tittar igenom Sverigedemokraternas reservationer och motioner ser jag inte att det finns några förslag.

Vad jag ser är i stället en svartmålning av vårt samhälle som saknar verklighetsförankring. Visst är vi ense om att det finns utmaningar i vårt samhälle, och visst är vi ense om att effekten av de insatser som har gjorts tidigare kanske inte har varit särskilt bra. Det kan jag absolut medge. Men det jag saknar är hur Sverigedemokraternas alternativa lösningar kan tänkas se ut. Jag skulle ärligt vilja veta om Sverigedemokraternas yttersta mål är assimilering och inte integration, och i så fall varför Sverigedemokraterna och Ludvig Aspling inte talar klarspråk kring detta.

Herr talman! Jag ska hjälpa Alireza Akhondi lite på vägen. Vår politik på det här området finns inte i den motion som Alireza pratar om, men integrationsutmaningen lyfts i 18 av Sverigedemokraternas kommittémotioner. Det är kommittémotioner som finns i andra utskott, vilket innebär att detta finns i den kommittémotion som handlar om skolan, i den som handlar om kulturen och, tror jag, i den som handlar om sjukvården. Det finns alltså ett antal olika förslag, men de är utspridda på olika kommittémotioner. Om Alireza Akhondi går in på riksdagens hemsida och söker på ”integration” och sedan väljer de motioner som kommer från vårt parti kommer han att hitta alla förslagen där.

Om Alireza Akhondi när det gäller resultatet av integrationspolitiken säger att vi har lagt väldigt mycket pengar på detta men att resultaten har uteblivit, ja, då är vi ju överens. Det han sedan kallar svartmålning kanske består i att jag talar klarspråk och är ärlig mot den som tittar på den här debatten. Jag är ärlig och säger som det är, nämligen att detta inte har fungerat. Alireza Akhondi kanske hellre vill linda in detta i sockervadd och säga: ”Nja, resultaten har väl uteblivit, men det är inte så farligt. Det ska vi inte prata så mycket om, utan det är bäst att hålla det på en låg nivå.”

När det gäller det Alireza Akhondi lyfter angående mångfald och inslag av mångkultur vill jag säga att jag läser japanska nattsagor för mina barn. Jag har inget emot utländsk kultur på det sättet. Det vill jag vara tydlig med.

Herr talman! Det är nyttigt att få möjlighet att debattera förslaget till statsbudget uppdelat på utgiftsområden, som vi gör i dag. Det gör det möjligt att skärskåda fler budgetposter och vad de betyder för människor och för samhällsutvecklingen.

Samtidigt finns det en del besvärligheter. Vänsterpartiet har som oppositionsparti ett sammanhållet alternativt budgetförslag, men de utgiftsramar som föreslås av oss har fallit i en tidigare omröstning. Därför har vi i den efterföljande budgetbehandlingen i utskotten beskrivit vår politik i särskilda yttranden. Jag vill göra kammaren uppmärksam på att vi även i detta betänkande givetvis har ett sådant yttrande.

När det gäller det aktuella utgiftsområdet, Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering, avviker vårt budgetförslag bara på en punkt, som jag snart ska återkomma till. Men faktum är att det när det kommer till jämställdhet och etablering finns väldigt mycket som vi skulle vilja göra på ett annat sätt – ändra på – och som vi även har förslag om. Det handlar både om perspektiv på den ekonomiska politiken i sin helhet och om konkreta förslag, men många av dem hamnar rent budgettekniskt under andra utgiftsområden.

Herr talman! I Vänsterpartiets budgetmotion Vägen ut ur krisen – en plan för jämlikhet och grön omställning presenterar vi omfattande satsningar på välfärden och på ett reformerat skattesystem. Syftet är att ta tag i de stora faktiska samhällsproblemen i vårt land. Vi måste möta ojämlikheten, som har vuxit snabbare i Sverige än i så gott som alla andra industrialiserade länder, och vi måste skapa förutsättningar för att lyckas med den gröna omställningen.

När politiken inte tar hänsyn till att våra liv är sammanbundna i ett samhälle drar de rika ifrån. Då riskerar välfärden att kollapsa och klimatet att haverera. Men när vi gör saker tillsammans kan vi stärka välfärden, öka friheten för de allra flesta och lyckas med den nödvändiga klimatomställningen.

I förra årets budgetproposition valde regeringen och dess marknadsfundamentalistiska stödpartier att lägga miljardbelopp på att skattesubventionera hushållsnära tjänster, på köksrenoveringar och på sänkt inkomstskatt för höginkomsttagare i stället för att satsa på att säkra välfärdens långsiktiga finansiering eller stärka produktiviteten i den svenska ekonomin. I årets budgetproposition tar regeringen dessvärre den här politiken till en ny nivå.

Vänsterpartiet väljer en annan väg. Vi lägger i stället de stora pengarna på välfärden för att skapa bättre kvalitet, bättre arbetsvillkor, fler arbetstillfällen och inte minst en välfärd som omfattar fler. Vi avsätter cirka 70 miljarder kronor mer än regeringen på reformer som syftar till att bygga ett robust, hållbart och rättvist samhälle för alla. Vänsterpartiet har samma finansiella sparande som regeringen, vilket innebär att våra reformer är finansierade via ökade skatteinkomster som höginkomsttagare och personer med stora förmögenheter och kapitalinkomster får bära.

En fungerande generell välfärd är naturligtvis i praktiken ett centralt element i arbetet för jämställdhet. Ännu tydligare är det att nyanländas vällyckade etablering är starkt avhängig ett generellt, solidariskt välfärdssystem samt en aktiv arbetsmarknadspolitik, vilket regeringen och samarbetspartierna dessvärre grovt har misskött och misshandlat. Det återkommer vi till senare i veckan här i kammaren.

Men, herr talman, den budgetpost där vi har ett annat förslag på det här utgiftsområdet rör frågan om det som kallas amnesti för de ensamkommande unga som har varit i Sverige i mer än ett år. Jag säger amnesti för att det är ett vedertaget begrepp som också används av den stora, folkliga, humanitära rörelse som påminner om villkoren för denna grupp av invånare i vårt land. Ett annat begrepp man skulle kunna använda är regularisering. Det handlar alltså om att ge en rimlig legal status till människor som är här, som studerar och arbetar här, som talar svenska och som har sina liv knutna till det land som vi alla är en del av.

Samtidigt är detta en grupp som återkommande beskrivs i termer som närmast påminner om mellankrigstidens oförblommerade rasism. Det är ett samhällsproblem som är större än vad vi hinner tala om i dag. Vissa människor ska man liksom kunna säga vad som helst om, och snart också behandla hur som helst. Detta är heller inte är något löst ölhallsprat utan officiös prosa från de högsta av samhällets kommandohöjder.

Men låt oss komma ihåg vad amnestiförslaget handlar om i sak. Det handlar om att vi som lagstiftare bör ta vårt ansvar för den situation av inhuman rättsosäkerhet som beslut av Sveriges regering och riksdag har skapat.

Majoriteten av de ensamkommande har kommit till Sverige som barn för att söka skydd undan krig, förföljelse och förtryck. De flesta har kommit från Afghanistan, också i dag världens kanske farligaste land. Det är ett land där det just nu pågår raketbeskjutningar mot själva den flygplats dit det är tänkt att deportationer ska ske.

De borde inte bara vara så att de borde få skydd. Många av dem skulle också ha fått det med de svenska regler som var i kraft när de kom eller startade sin resa. Trots löften och utfästelser har de drabbats av stramare regler och ändrad praxis. Det är i ett betydande antal fall de långa handläggningstiderna i sig som har gjort att barn de facto har fråntagits sin rätt till asyl. Det är detta som kräver ett politiskt ansvarstagande.

Utöver de formella, juridiska grunderna är det också en fråga om att lösa en konkret situation på ett förnuftigt och pragmatiskt sätt. De här unga människorna, deras vänner och deras familjer både i ursprungsländer och i Sverige utsätts inte bara för en orättmätig oro. Att placera människor i limbo är därtill ett effektivt sätt att underminera den integrationsprocess som är på allas läppar. Desperationen, bristen på fast mark under fötterna, genererar utmärkt material för allehanda skumraskbolag och kriminella att profitera på.

Varför? Jo, för att såväl regeringsföreträdare som stödpartier och högeropposition vill leka signalpolitik. Bara i förra veckan såg vi hur man inte ens en gång ville göra en liten coronaanpassning av den så kallade gymnasielagen. En mängd åtgärder har vidtagits för att göra livet lite lättare för alla möjliga grupper i denna svåra tid. Men den existentiella problematik som skapas för de här ungdomarna när arbetsmarknaden dyker ville man från riksdagens sida inte kännas vid. Det är en systemisk elakhet uppifrån. Den gör Sverige kallare och hårdare. Det är en politik som utgör en skamfläck för vårt land.

Avrundningsvis, herr talman: Det som går att konstatera när man tittar på de olika yrkanden som behandlas i det här betänkandet är en politisk konvergens mellan partierna i det framväxande blåbruna blocket. Såväl retorik som förslag blir genomgående inriktade på att peka ut och trycka ned nyanlända och svenskar med invandrarbakgrund.

Vidare vill man lägga ned Jämställdhetsmyndigheten, och Delegationen mot segregation ska avskaffas. Bägge är myndigheter med uppgift att samla fakta, sprida kunskap och följa upp konkreta satsningar. Det är begripligt att detta stör dem som formar sin politiska linje mer för att glädja reaktionära nätkrigare än för att göra Sverige till ett bättre land för fler.

Ett av partierna i det blocket har ju detta som själva sitt existensberättigande och sin livsluft. Vi fick här i dag höra en företrädare för det partiet i något slags ideologiskt delirium, ett slags fusion av en gymnasieuppsats i filosofi och en nynazistisk pamflett. Men att Moderaterna och Kristdemokraterna svansar efter, det är ett tragiskt faktum som ritar om den politiska kartan i Sverige.

Det är en utveckling som behöver möta motstånd. Det motståndet behöver i grunden bygga på annat än regeringens nuvarande politik, som präglas av subventioner till villaägares verandabyggen och resignation inför resursbristen inom välfärden.

Herr talman! Under pandemin är ingenting som vanligt. Jag hade förberett ett inlägg om jämställdhet men har precis också fått ansvar för frågan om nyanländas etablering. Jag ska här redovisa några av Kristdemokraternas förlag på båda dessa områden. Men med begränsad tid finns inte möjlighet att utveckla alla våra förslag, utan jag får fokusera på några av våra förslag i budgetalternativet.

Eftersom riksdagsmajoriteten i första steget av budgetprocessen har gett budgetpolitiken en helt annan inriktning än den vi önskar avstår vi från ställningstagande till anslagsfördelningen inom utgiftsområde 13. Kristdemokraternas budgetalternativ bör ses som ett sammanhållet paket, och vi har därför enbart ett särskilt yttrande. Jag ska redovisa en del av våra alternativa förslag.

Den ekonomiska krisen har till följd av coronapandemin förstärkt flera av de problem som fanns redan tidigare och som regeringen stått alltför passiv inför. Tudelningen på arbetsmarknaden är ännu större, liksom antalet arbetslösa. De som stod långt från arbetsmarknaden före lågkonjunkturen har nu ännu sämre chanser att få jobb.

Kristdemokraterna anser att det krävs omfattande reformer inom arbetsmarknadspolitiken och en förbättrad integrationspolitik så att nyanlända invandrare snabbare kan få arbete och en hållbar bostadssituation. Regeringen står passiv, och till arbetsmarknadsutskottet kommer inga som helst propositioner med förslag på nödvändiga reformer.

När det gäller integration av nyanlända anser Kristdemokraterna att mottagandet av asylsökande redan från ankomsten behöver ha som ett syfte att inleda integrationsprocessen i Sverige. Vi föreslår därför 150 miljoner till ett asylprogram för att underlätta etableringen i Sverige. De pengarna ligger på utgiftsområde 1. Kristdemokraternas integrationsförslag syftar till att värna och stärka samhällsgemenskapen med det samhällskontrakt som måste finnas mellan stat och medborgare om rättigheter men också skyldigheter.

Enligt en nyligen publicerad rapport från Entreprenörskapsforum konstateras att i dag saknar, lågt räknat, 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder självförsörjning. Kostnaderna för bristande integration är förstås enorma både för samhällsekonomin och för den enskilde som inte kommer i arbete. Utanförskapet ökar dramatiskt i Sverige och får allvarliga konsekvenser för hela samhället. Därför har vi sagt att om vi ska ha en ansvarsfull integrationspolitik måste vi också ha en ansvarsfull asyl- och migrationspolitik. Vi måste sänka söktrycket till en genomsnittlig nordisk nivå.

Herr talman! Nyanlända bereds i dag plats i ett tvåårigt etableringsprogram när de har fått tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd. Men efter programmets två år är det bara drygt en tredjedel av de nyanlända som går vidare till arbete eller utbildning.

Man kan alltså dra slutsatsen att väldigt många inte har kommit tillräckligt långt i sin integrering för att få ett arbete eller inte har språkkunskaper nog för att gå en reguljär utbildning. Och för alldeles för många innebär detta att de i stället hamnar i försörjningsstöd hos kommunen.

Vi vill i stället se ett flexibelt etableringsprogram på ett till fem år, likt våra nordiska grannländers system. För kommunerna skulle detta även innebära en avlastning eftersom statens ansvar, inte minst ekonomiskt, förlängs för den grupp som inte är matchningsbar.

Detta skulle inte minst ha betydelse för nyanlända kvinnor, en grupp som inte alla gånger möts av samma förväntningar och krav på att arbeta som män gör. Flera utredningar visar med sin tydliga statistik att nyanlända kvinnor erbjuds mindre omfattande och mindre relevanta arbetsmarknadsinsatser än nyanlända män, vilket naturligtvis är oacceptabelt.

Isolering är inte svaret på att få fler utrikes födda kvinnor i arbete. Aktiviteter för att förbereda föräldralediga kvinnor på arbete genom språkstudier och samhällsorientering är ett mycket bättre svar. Utformningen av aktiviteterna måste dock särskilt rikta in sig på kvinnorna och deras förutsättningar eftersom gruppen har varit svår att nå. Utbildningen bör vara obligatorisk och även särskilt möjliggöra en utbildning som kan leda till jobb, exempelvis via mentorskapsprogram och yrkesutbildningar.

Det prioriterade arbetet mot segregation anser vi kristdemokrater bör vara att människor kommer i arbete, att elever klarar skolan och att utrikes födda lär sig det svenska språket och blir sysselsatta. Vi tror inte på att en myndighet kan lösa detta, så som regeringen tror. Vi tycker därför att Delmos kan läggas ned.

I stället måste arbetslinjen vara tydlig. Det handlar om kraven i språkinlärningen, om att stärka skolan och polisen och om att åtgärda problemen med EBO-lagen, som har ökat segregationen. Detta är åtgärder som en myndighet inte kommer att lösa; det här måste lösas ute i samhället i stort.

Fru talman! Regeringen benämner sig som en feministisk regering. Ändå går utvecklingen på jämställdhetsområdet åt fel håll inom flera olika områden, särskilt när det gäller våld mot kvinnor. Antalet sexualbrott ökar tyvärr för varje år. Exempelvis ökade antalet våldtäkter från 2018 till 2019 med 10 procent. Dessutom har nästan varannan ung kvinna uppgett att de har valt en annan väg hem på grund av rädsla för brott.

Det hedersrelaterade våldet är en annan stor utmaning i vårt samhälle där vi tyvärr inte heller ser att det går i rätt riktning. Över 100 000 unga i Sverige känner inte att de kan leva i frihet och välja vem de ska gifta sig med. Vi har fått en del nya lagförslag på plats, i rätt riktning, men vi väntar fortfarande på en särskild lagstiftning kring brottsrubriceringen hedersvåld i brottsbalken – något som vi har krävt i flera år.

Vi kristdemokrater anser att det behövs ytterligare konkreta åtgärder för att stävja den negativa utvecklingen. Vi lägger i vårt budgetalternativ 10 miljoner kronor riktade till polisen och NOA för att inrätta en särskild enhet enligt brittisk modell, en så kallad Forced Marriage Unit, i syfte att förebygga att flickor och kvinnor förs ut ur landet för barnäktenskap respektive tvångsgifte.

Jag noterar i regeringens budgetproposition att efter kritik mot regeringen från bland andra oss kristdemokrater har man nu äntligen valt att permanenta Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen i Östergötlands län. Det välkomnar vi.

Fru talman! Jämställdhetsmyndigheten inrättades på bekostnad av en rad väl fungerande verksamheter. Man tog pengar från viktiga insatser som direkt berörde utsatta kvinnor och gav medlen till en ny myndighet. Det kändes verkligen inte bra.

Den samordning som Länsstyrelsen i Stockholms län tidigare bedrev, till exempel, när det gäller arbetet mot prostitution och människohandel för sexuella och andra ändamål lades ned. Den anser vi bör återuppväckas, och vi avsätter medel till detta.

Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala fick också indragna medel. I stället får de nu söka pengar varje år för att kunna finansiera en del av sin telefonjour, Kvinnofridslinjen, för utsatta kvinnor. Det är en orimlig hantering av en så viktig verksamhet. Vi skulle ju sluta med projekt! Nu får de i stället varje år söka de 10 miljoner som tidigare låg i deras grundanslag. Det tycker inte jag är att skapa kontinuitet.

För att samordna insatserna på jämställdhetspolitikens område föreslår vi att man i stället för en myndighet inrättar en delegation för jämställdhet, och vi anslår också medel för detta i vår budget. Det är ett förslag som Statskontoret ansåg rimligt jämfört med en egen myndighet.

Fru talman! Med detta hänvisar jag till Kristdemokraternas särskilda yttrande i betänkandet.

Fru talman! När jag 2014 tillträdde som socialförsäkringsminister var en av mina absolut första åtgärder att plocka bort det vårdnadsbidrag som inte minst Kristdemokraterna låg bakom att vi hade på plats under ett antal år.

När Kristdemokraterna talar om vikten av att utrikes födda kvinnor får en möjlighet att integreras på arbetsmarknaden och att minska tiden i utanförskap fram till arbete och egen försörjning kan inte jag låta bli att häpna över det faktum att Kristdemokraterna nu återigen lanserar ett vårdnadsbidrag. Nu kallar man det för barnomsorgspeng, men de facto är det precis detta det handlar om. Det är ett fördubblat vårdnadsbidrag som Kristdemokraterna vill införa på arbetsmarknaden.

Jag tog naturligtvis del av den utvärdering som gjordes av vårdnadsbidraget innan vi socialdemokrater avskaffade det förra gången. Faktum var att i 91 procent av fallen var det kvinnor som tog ut vårdnadsbidraget, och framför allt var det utrikes födda kvinnor. Detta ledde naturligtvis till att etableringen på arbetsmarknaden försenades.

Hur menar Kristdemokraterna att detta är en bra politik för jämställdhet och etablering på den svenska arbetsmarknaden?

Fru talman! Tack för frågan! Vårdnadsbidraget finns inte ens med i Kristdemokraternas förslag. Jag uppfattar det som att vi diskuterar den budget som vi har lagt fram här i år, och här finns inte vårdnadsbidraget med.

Jag tror ändå att Annika Strandhäll kan inse att situationen för utrikes födda kvinnor inte har förbättrats särskilt mycket även om vårdnadsbidraget togs bort av Socialdemokraterna.

Det som vi förespråkar är att föräldrar ska få tid med sina barn, men vi menar att det ska vara obligatoriskt att delta i olika typer av utbildningar när man kommer hit som nyanländ. Där vill vi ställa krav. Vi har också sett till att det kan ordnas någon typ av möjlighet till barnpassning när man går på sfi. Det är väldigt viktigt att många kvinnor deltar i etableringen och kommer in i samhället, och där tror jag att vi är helt överens.

Barnomsorgspengen handlar mer om att öka flexibiliteten för föräldrarna. Det handlar om att fler än den enskilda mamman och pappan ska kunna vara med barnen; det kan även vara morfar, farfar, mormor eller farmor som ska kunna delta. Men det kan också vara så att man lever i olika typer av familjekonstellationer som inte är de vanliga traditionella. Det är också något man ska kunna utöka möjligheten för och låta fler kunna delta i och ta del av föräldraledigheten.

Min kommentar är mer: Vad ser vi för problem i dag? Vi ser att många utrikes födda kvinnor inte deltar även om vårdnadsbidraget inte finns. Då måste ju Socialdemokraterna ha en lösning på detta och inte stå och prata om Kristdemokraternas tidigare förslag, som inte finns i vår budget i dag.

Fru talman och Désirée Pethrus! En spade är fortfarande en spade även om man paketerar om den lite grann. Och faktum är att den barnomsorgspeng som ni nu föreslår helt enkelt är det gamla vårdnadsbidraget, fast i lite nya kläder. Både Kristdemokraterna och vi vet vad det ledde till förra gången när det gäller den flexibilitet som uppnåddes och den insats som vårdnadsbidraget ur ett jämställdhetsperspektiv innebar för kvinnor här i landet: 91 procent av dem som uppbar vårdnadsbidrag var kvinnor, och utrikes födda kvinnors integration på arbetsmarknaden försenades.

Nu vill ni, om ni kommer i regeringsställning, införa något liknande igen. Varför inte lära av de misstag som tidigare gjorts?

Fru talman! Jag vänder mig emot att det kallas för ett vårdnadsbidrag, för det är det inte. Det handlar om att öka flexibiliteten för föräldrar så att de kan få ihop sitt livspussel, helt enkelt.

Det har handlat om när barnen är väldigt små. Vi vet att det är upp till kanske tre års ålder som ett barn har störst behov av närhet till sina föräldrar. Det har varit ett sätt för föräldrar att kunna utsträcka tiden hemma med sina barn.

Här blir ändå Strandhäll och Socialdemokraterna svaret skyldiga. Vad gör ni i dag åt det faktum att väldigt många invandrarkvinnor ändå inte kommer in i samhället – att så många står utanför och att Arbetsförmedlingen inte heller gör tillräckliga insatser för att få in dem i arbetsmarknadspolitiska åtgärder? Här tycker jag att jag har all rätt att framföra kritik mot regeringen. Här måste mer göras – jag hoppas att vi är överens.

Fru talman! I dag debatterar vi i kammaren området Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering. Den coronapandemi vi nu lever mitt i utmanar naturligtvis också jämställdheten ytterligare, globalt men också nationellt. Vi har kvinnor som arbetar i pandemins frontlinje, inte minst i vården och äldreomsorgen. Tidigare nämndes här andelen utrikes födda i just dessa yrkeskategorier. Av vårdbiträdena är 40 procent utrikes födda, liksom 26 procent av undersköterskorna, 14 procent av sjuksköterskorna och 34 procent av läkarna. Dessa utrikes födda bär den svenska välfärden på sina axlar och står nu i pandemins frontlinje, och de flesta av dem är, som sagt, kvinnor.

Men vi ser också hur kvinnor nu förlorar sina arbeten när flera kvinnodominerade branscher drabbas hårt av pandemin. Vi ser dessutom hur våldet i hemmen ökar till följd av att många tvingas vistas i hemmet tillsammans med den som kanske är en förövare. Jag tänker i dag till att börja med fokusera på det sistnämnda, för om man på åtta minuter ska beröra både jämställdhet och nyanlända invandrares etablering får man prioritera hårt. Jag väljer därför att fokusera på den i Sverige sedan mycket länge pågående pandemi som heter mäns våld mot kvinnor.

Det är i Sverige 150 000 barn som lever tillsammans med en förälder som har blivit misshandlad av den andra föräldern. Var 20:e minut, dygnet runt, anmäler en kvinna i Sverige att hon har blivit misshandlad. Vart tionde barn har bevittnat hur pappa slår mamma. Runt 100 000 ungdomar, företrädesvis flickor, uppskattas leva under hedersförtryck i Sverige. De tre senaste åren har 48 kvinnor dödats av en man de tidigare haft en relation med. Det är en död kvinna ungefär var tredje vecka, året runt.

Som jämställdhetspolitisk talesperson brukar jag ofta säga att man som socialdemokrat kan vara outsägligt stolt över den politik som vi oförtröttligt har drivit i Sverige under många decennier för att göra Sverige till ett land som ligger i absolut framkant när det gäller jämställdhet. Vi har införandet av särbeskattning, världens fortfarande modernaste föräldraförsäkring, utbyggnaden av barnomsorgen, rätten till abort, varvade listor i politiken, kvinnofridslagstiftningen, sexköpslagstiftningen och, förra mandatperioden, också samtyckeslagstiftningen, för att bara nämna ett axplock av de reformer vi har varit med och genomfört.

Väldigt mycket har handlat om ökad självständighet och trygghet för kvinnor i bred bemärkelse, inte minst med fokus på att skapa ekonomisk trygghet och självständighet för kvinnor för att de ska kunna välja sin egen väg i livet, ha råd att skilja sig, våga gå när första slaget kommer och ha råd att försörja sina barn när man blir ensam. Det handlar helt enkelt om att kvinnor i det här landet ska ha samma möjlighet som män att påverka sitt eget liv och samhället.

Vår uppgift som socialdemokrater har handlat om att identifiera hinder för detta och genom politiska initiativ och reformer ta bort dem. Med en fortsatt fokusering är jag säker på att vi också kan komma åt våldet.

Att bekämpa mäns våld mot kvinnor är en av Socialdemokraternas men också regeringens viktigaste prioriteringar. I år har 350 nya utredare rekryterats, som är särskilt inriktade på våld i nära relationer, hedersrelaterade brott och våld mot barn. Brottsofferjourer och kvinnojourer har nu mer pengar att röra sig med än någonsin tidigare. Vi har också skärpt straffen i hela skalan. Och med samtyckeslagstiftningen fick Sverige den strängaste sexualbrottslagstiftning vi någonsin har haft.

När det gäller hedersbrott införde vi vid halvårsskiftet en ny straffskärpningsgrund och utreseförbud för att skydda barn som riskerar att giftas bort eller könsstympas. Och ingen har väl missat att också arbetet mot människohandel och sexköp har prioriterats upp.

Ett särskilt hedersbrott är nu på väg fram efter mönster från det kvinnofridsbrott som vi var med och införde för 20 år sedan. Även ett nytt barnfridsbrott är på väg till riksdagens bord, och det är något jag särskilt vill nämna. Det innebär att om en man slår sin fru kommer också barnen att betraktas som brottsoffer och bland annat kunna få skadestånd, för det är ju också ett övergrepp mot barnet som begås. Detta är bara några saker från en lång lista.

Vi ska också beröra frågan om etablering under denna debatt. Vi måste våga se att vi lever i ett Sverige där inkomstskillnaderna ökat väldigt mycket under de tre senaste årtiondena. Vi har haft en snabbare ökning av inkomstskillnader än många andra länder. Det finns i dag i Sverige, precis som i många andra länder, en frustration över att de ekonomiska klyftorna har ökat så snabbt och att så många fler människor de facto upplever att samhället brister när livet av något skäl vänder. När man drabbas av sjukdom, arbetslöshet eller arbetsskada eller går i pension upptäcker man att tryggheten inte fanns där som man förväntade sig.

Denna otrygghet för också med sig minskat hopp och minskad framtidstro; vi ser detta inte minst hos unga. Det minskar naturligtvis också människors tilltro till politikens förmåga att lösa samhällsproblemen och öppnar upp för den typ av populism och auktoritära politiker som vi ser både i vår omvärld och i Sverige.

Vi har påbörjat en riktningsförändring i politiken och har sedan vi kom i regeringsställning satsat väldigt mycket på arbetet mot de ökade klyftorna och mot den segregation som har bitit sig fast.

Men detta kommer att ta tid att vända; detta görs inte på en natt. Det handlar om att ha en tydlig reformagenda och en långsiktig politik för minskade klyftor, som vi också orkar att hålla i över tid och förhoppningsvis får väljarnas förtroende att genomföra.

Jag ska till sist kort nämna två saker.

Vi tycker att det är väldigt bra att de höjda nivåerna i arbetslöshetsersättningen och lättnaden i arbetsvillkoret som införts under pandemin förlängs till och med 2022. I det läge Sverige befinner sig behövs en kraftfull arbetsmarknadspolitik och offensiva satsningar på omskolning och omställning.

Jag vill också nämna Delegationen mot segregation, Delmos. Statens insatser har alltför ofta skett i form av mer eller mindre kortsiktiga projekt. Jag har själv en bakgrund i sådana projekt i förorten Angered. Hjulet har uppfunnits om och om igen och på många olika platser. Därför är Delmos viktigt. Det handlar om att kunna fortsätta ett mer långsiktigt arbete mot segregation och att samordna insatser.

Samma sak gäller Jämställdhetsmyndigheten. Den är ytterligare ett verktyg för att åstadkomma ett riktigt jämställt samhälle. Det handlar om att släppa projektifieringen, skapa ett uthålligt jämställdhetsarbete och erkänna det som ett politikområde, ett ämnesområde, ett forskningsområde och ett kunskapsområde, som också ska finnas i en struktur – för det är så vi arbetar inom andra områden.

Socialdemokratiska reformer har varit viktiga i bygget av det moderna Sverige. De tog vårt land steg för steg och ofta under stort motstånd från ett odemokratiskt och fattigt land med enorma sociala klyftor till ett av världens rikaste och mest jämlika och jämställda länder.

Dagens klyftor och segregation ska minska, och jämställdheten och jämlikheten ska öka.

Jag avslutar med två citat från socialdemokratiska statsministrar.

Först Stefan Löfven: ”Alla barn i Sverige ska kunna drömma de största drömmarna och nå dit.”

”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det, växt upp i det och jag hatar det.” Det sa Göran Persson till Carl Bildt för ett antal år sedan, och det är fortfarande helt sant för många av oss socialdemokrater.

Fru talman! En utgångspunkt för Socialdemokraternas så kallade integrationspolitik är att samhället ska präglas av en mångfald av värderingar. Detta framgår av förarbetena som slår fast politikens inriktning.

I förarbetena står det: Integrationspolitiken ska underlätta för individen att integrera gamla och nya livsmönster och livsstilar på det sätt hon själv önskar. Ett mångkulturellt samhälle består av en mångfald av värderingar och förhållningssätt som successivt påverkar varandra.

En typ av värdering som blir allt vanligare i Sverige är det som brukar kallas hederskultur, vilket lite förenklat innebär att en familj eller en klan på olika sätt försöker begränsa de yngre familjemedlemmarnas livsval.

Eftersom Socialdemokraternas utgångspunkt i integrationspolitiken är att värderingar som är nya i Sverige successivt ska påverka de som är lite äldre – det står ordagrant så i era förarbeten – och att det heller inte ska finnas någon begränsande princip vad gäller vilka värderingar som är välkomna i Sverige, undrar jag: På vilket sätt tycker Annika Strandhäll att det är bra att den nya hedersnormen ska påverka den jämställdhetsnorm som just nu gäller i Sverige?

Fru talman! Ja, Ludvig Aspling, jag tappar lite hakan. De jämställdhetspolitiska mål vi har i Sverige om att varje kvinna i Sverige oavsett etnicitet ska ha samma rätt och möjlighet som männen i Sverige att forma både sitt eget liv och samhället. Det är utgångspunkten för jämställdhetspolitiken i Sverige.

För oss socialdemokrater är det fullständigt självklart att allt förtryck och alla brott som riktas mot kvinnor ska beivras med de lagstiftningar vi har och på det sätt som vi förhåller oss generellt när det gäller att förövare ska lagföras. Hederskultur ska förebyggas, och flickor och kvinnor ska stöttas så att de kan leva stolta och fria liv i vårt land.

Fru talman! Det var bra att jag fick ett förtydligande. Hederskultur ska förebyggas, säger Annika Strandhäll, och det är välkommet. Frågan är då varför Socialdemokraterna både utformar och röstar för en proposition som säger att alla värderingar ska vara välkomna i Sverige och att samhället ska bestå av en mångfald av värderingar och förhållningssätt som successivt påverkar varandra.

Jag föredrar det som Annika Strandhäll säger, men det är ju inte det som står i den politiska inriktningen till den integrationspolitik som Socialdemokraterna både har utformat och röstat för i kammaren.

Låt mig förenkla frågan något i hopp om att få ett rakt svar: Ska samhället bestå av en mångfald av värderingar utan en begränsande princip?

Fru talman! Som socialdemokrat står jag upp för integration, inte assimilering, som Sverigedemokraterna förespråkar. Jag tillhör också ett parti med en helt annan värdegrund än den som ni vilar på.

Ja, jag står upp för ett mångkulturellt Sverige och för att människor ska kunna leva med de värderingar och den kultur de har med sig från landet de kommer från och samtidigt förhoppningsvis ta till sig svenska värderingar och därmed integreras på ett bra sätt.

Hörde Ludvig Aspling inte mitt huvudanförande? Jag beskrev ju precis hur vi vid halvårsskiftet införde en ny straffskärpningsgrund, utreseförbud för skydd av barn som riskerar att giftas bort eller könsstympas, och att vi håller på att införa ett särskilt hedersbrott med en särskild straffskala, med mönster från det kvinnofridsbrott vi socialdemokrater införde för 20 år sedan.

Fru talman! Annika Strandhäll låter väldigt nöjd med situationen och med vad regeringen gör. Men kvinnor har aldrig någonsin känt sig så otrygga i Sverige som nu. I den situationen skulle man önska att Annika Strandhäll för Socialdemokraternas räkning iklädde sig en lite mer återhållsam och ödmjuk inställning.

Våldet mot kvinnor ökar, och det nämnde Strandhäll i och för sig. Sexualbrotten ökar dramatiskt. Vad beror detta på, och gör regeringen rätt insatser?

I mitt anförande tog jag upp Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala och att regeringen drog in grundanslagen. Jag tycker att det är märkligt att de varje år ska behöva gå till Kommerskollegium och söka de 10 miljonerna till Kvinnofridslinjen. Bara för att ni ville starta en jämställdhetsmyndighet var ni tvungna att ta pengar från olika verksamheter. Borde vi inte ha råd med mer om vi verkligen ska satsa på reell jämställdhet?

Så till detta med ett eget politikområde. Vi vill ju att det ska mainstreamas. I Pekingplattformen kom vi ju fram till att alla politikområden måste ta ett ansvar för jämställdhetsarbetet.

Min fråga är: Vad avser regeringen att göra för att öka tryggheten för kvinnor i Sverige?

Fru talman! Jag tackar Désirée Pethrus för viktiga frågor.

Désirée Pethrus frågar mig huruvida jag är nöjd när det gäller kvinnors trygghet och jämställdheten i Sverige. Mitt svar är att jag inte är nöjd. Vi socialdemokrater kommer inte att vila förrän vi också har lyckats komma åt våldet mot kvinnor.

Jag pratar om våld i bred bemärkelse, det vill säga det sexuella våldet, det fysiska våldet och det psykiska våldet. Detta är också en av regeringens absoluta topprioriteringar inom det kriminalpolitiska området. Jag nämnde det i mitt anförande, och jag gick igenom en lista av åtgärder som regeringen har vidtagit för att öka tryggheten för kvinnor i Sverige och att på ett kraftfullt sätt arbeta mot mäns våld mot kvinnor.

Svaret är att jag inte är nöjd.

Däremot ser jag gärna att fler kvinnor vågar och vill anmäla när de blir utsatta. Jag tar inte det som något negativt. Tvärtom ska det finnas en bred definition – vilket vi har i Sverige – av vad som är ett sexualbrott. Sverige har nog den bredaste definitionen i världen, vilket innebär att mycket omfattas av den svenska lagstiftningen. Därav sticker Sverige ut i viss mån.

Vi vill att kvinnor ska anmäla, och de ska få det stöd de kan kräva när de har blivit våldsutsatta på ett eller annat sätt. Jag ska i nästa inlägg berätta mer om de satsningar som görs, inte minst på att bygga ut den svenska polisen med över en tredjedel. 350 nya utredare ska fokusera på just dessa frågor.

Fru talman! Vi har också flera olika satsningar för att försöka komma till rätta med de problem och utmaningar vi ser. Man har visat att fler anmälningar inte bara handlar om att fler anmäler utan att utsattheten har ökat för tjejer och kvinnor. Vi vet att det går längre ned i åldrarna där tjejer känner att de är utsatta. Det är oerhört allvarligt.

Jag fick inget svar på min fråga angående Nationellt centrum för kvinnofrid. Tycker Annika Strandhäll att det var rimligt att ta pengar från verksamheter för att finansiera Jämställdhetsmyndigheten? Varför var man tvungen att ta från olika verksamheter som riktar sig direkt och konkret till utsatta kvinnor?

Fru talman! Det är säkert så att det också finns en ökning. Men vi kan inte blunda för att det finns en bred definition – vilket vi vill ha. Samtyckeslagstiftningen har också breddat fältet för vad som anses vara ett sexualbrott. Det är för att vi vill vara ambitiösa på området.

Frågan om Jämställdhetsmyndigheten har debatterats på olika sätt många gånger. Jo, vi ska ha ett mainstreamat jämställdhetsarbete i alla myndigheter och i hela politiken. Det behövs. Men vi behöver också ett ledarskap i form av Jämställdhetsmyndigheten. Den har fokus på frågan, samordnar arbetet, tar fram kunskapsunderlag och ser till att det finns aktuell forskning på området. Det tror jag är bra.

Fru talman! Det har varit ett märkligt år, denna pandemins 2020. Det har varit ett omvälvande år på många sätt, både individuellt och för oss som samhälle. Och det värsta är att krisen inte på något sätt är över. Smittspridningen av detta nya virus når just nu nya höjder, och vi har haft den högsta överdödligheten under en novembermånad sedan spanska sjukan 1918.

Svensk sjukvård har också snart nått sin maxkapacitet, i alla fall om man samtidigt ska mäkta med att både omhänderta patienter med andra sjukdomar än covid-19 och förbereda sig för den enorma logistiska operation som massvaccinering innebär.

Flera av oss ledamöter har förutom de vanliga arbetsuppgifterna fått axla ett stort ansvar för att bidra till att de ekonomiska stödpaket som har presenterats ska vara så träffsäkra som möjligt. Trots vårt gedigna arbete har det faktiskt funnits tillfällen där i alla fall jag har känt att vi har hamnat på efterkälken.

Trösten är väl någonstans att vi alla gör vad vi kan här och nu och att vi också gör värdefulla erfarenheter inför framtida kriser. Vi har också tack vare historiskt stora stödpaket räddat hundratusentals svenska arbetstillfällen, hindrat många livskraftiga företag från att gå omkull och tillfört många miljarder till våra kommuner och regioner så att deras viktiga uppdrag ska vidmakthållas.

Fru talman! Sverige och världen står inför enorma utmaningar i pandemins spår, inte bara i den akuta fasen med att bekämpa viruset utan också de sociala problem, klyftor och tidigare tillkortakommanden som blivit än mer synbara här och nu.

Många fattiga människor runt om i världen har fått ännu svårare att få mat på bordet. Globala värdekedjor har skadats, och nationalismen har fått ännu mer luft under sina vingar. Risken finns att årtionden av fattigdomsbekämpning omkullkastas samt att nya flyktingvågor och konflikter blossar upp. Varningssignalerna är många.

Utöver pandemin brottas vi även med att hitta långsiktigt hållbara lösningar för klimatet, trots klimatförnekarnas försök att skjuta våra nödvändiga ansträngningar och satsningar i sank.

Vi kan kort och gott konstatera att 2020-talet blir på riktigt utmanande. Den ekonomiska recession som världen går igenom kommer att kräva kraftfulla politiska åtgärder, annars riskerar vi att fördjupa och förstärka de klyftor som vårt samhälle inte har eller haft gagn av. Det krävs politiskt mod och handlingskraft för att genomföra strukturförändringar för att bana väg inför det som komma skall.

Fru talman! Just nu genomför vi en historisk transformation av svensk arbetsmarknad. Jag är både glad och stolt över att Centerpartiet varit pådrivande inom ramen för januarisamarbetet för att få igång de största arbetsrättsliga förändringarna sedan införandet av LAS, kanske till och med sedan Saltsjöbadsavtalet från 1938.

Att parterna Svenskt Näringsliv, PTK och nu de största LO-förbunden Kommunal och IF Metall har slutit detta historiska avtal innebär att vi kan riva en del av de barriärer som hindrat framför allt unga och utrikes födda att träda in och få fäste på svensk arbetsmarknad.

Det är först nu det riktigt svåra arbetet börjar. De närmaste månaderna måste vi arbeta fram ytterst teknisk och komplex lagstiftning som omhändertar parternas överenskommelse. Vi gör dels förändringar i anställningsskyddslagen, dels bygger ut och utvecklar omställningsmöjligheterna för den anställde. Det kommer att vara arbetsintensivt – det vill jag lova.

Jag är dock stolt över att få vara med på den här historiska resan i förhandlingsrummen och här i Sveriges högsta beslutande församling.

Fru talman! Men detta är inte allt som görs. Vi genomför också den kanske största förvaltningsreformen i svensk offentlig historia. Arbetsförmedlingen med dess enormt komplexa uppdrag är nu föremål för en genomgripande strukturförändring. För mig som har haft förmånen att i mitt civila arbete följa Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken på nära håll är det glädjande att vi ägnar oss åt både strukturer och skruvar och muttrar. Just skruvar och muttrar är ytterst väsentliga i denna reform. Djävulen sitter ju i detaljerna, brukar vi säga. Här finns många detaljer att vara vaksamma och noggranna kring. Det återstår fortfarande mycket arbete innan vi kan säga att vi har gjort jobbet. Men tro mig när jag säger att vi är på god väg. Vi är beslutsamma och jobbar hårt även i dessa digitala tider.

Fru talman! I oktober 2020 kunde vi äntligen ge Arbetsförmedlingen i uppdrag att inleda arbetet med att införa ett så kallat intensivår för nyanlända inom ramen för etableringsuppdraget. Många har inte uppmärksammat intensivåret för vad det egentligen är, det vill säga en reformering av det etableringsuppdrag som den borgerliga regeringen genomförde 2010. Det var en reform som hade ytterst goda intentioner men som inte mäktade med att se helheten. Detta för att arbetsmarknadspolitik är ett politikområde med många pusselbitar som måste passa ihop, och där brukar politiken inte mäkta med att ta itu med mer än en pusselbit i taget.

Men nu ska det bli ändring på detta. Vi lyfter på varje sten och vänder och vrider på varje aspekt, varje detalj, för att kunna eliminera möjliga fallgropar. Vi gör det för att vi vill göra gott för Sverige, för skattebetalarna men också för den enskilde som riskerar att hamna i utanförskap. Vi gör det för vårt gemensamma bästa, inte för att det står i ett avtal. Januariavtalet är alltså inte målet utan verktyget som vi använder oss av för att nå målet. Det ska ingen tvivla på.

Fru talman! Centerpartiet står naturligtvis bakom utskottets betänkande och yrkar därför bifall till förslaget i sin helhet. Det finns naturligtvis delar som vi hade velat se annorlunda, men så är det i ett samarbete – man ger och tar. Tiden räcker inte heller till att lösa allt som vi vill lösa, även om vi centerpartister är duktiga på att använda dygnets alla timmar.

Fru talman! Pandemin har lett till och kommer att leda till att fler blir arbetslösa och riskerar därmed att fördjupa klyftor som finns sedan tidigare. Jag syftar framför allt på det faktum att många med utrikesbakgrund som inte lyckades få ett arbete ens under en högkonjunktur kommer att få det än svårare att komma in och få fäste på en betydligt tuffare arbetsmarknad.

Vi behöver därför fortsätta att intensifiera våra ansträngningar och utforma kloka förslag på hur vi kan få en bättre integration och inkludering och hur vi kan ta vara på människors drivkraft och kompetens i stället för att förpassa dem till läktaren.

Ett steg i den riktningen är Klivautredningen, som vi precis har mottagit och ska omhänderta på ett klokt sätt. Språket är en nyckelfaktor i den enskildes möjligheter att få fäste på arbetsmarknaden.

Ja, sfi är i dag ett hinder i stället för en möjlighet. Genomströmningen är urusel, kvaliteten under all kritik och innehållet tveksamt. Därför kommer jag tillsammans med mina kollegor att vara ytterst pådrivande i att reformera sfi i grunden och ge denna utbildningsform det kvalitetslyft som vi alla förtjänar.

Fru talman! Jämställdhet, nästa tema för dagens debatt, är ett politikområde som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Jämställdhet är för mig inte ett modeord utan handlar om värderingar. Det handlar om att se människan, hennes kompetens och drivkraft, och om att skapa möjligheter, ge livschanser och bryta destruktiva strukturer. Att vi än i dag har osakliga löneskillnader på svensk arbetsmarknad är ett misslyckande för oss alla, för att ta ett exempel.

Fru talman! Just nu, i pandemins spår, står hundratusentals kvinnor i frontlinjen och arbetar intensivt med att hålla oss säkra, rädda liv och ta hand om våra barn i förskolor och skolor och våra äldre i omsorgen. Ja, listan kan göras lång.

Låt oss inte nöja oss med applåder och fina ord utan ta värdefulla steg för att det också ska synas i praktiken att vi alla bidrar till att göra jämställdheten till en självklar del i arbetslivet. En sådan utveckling gagnar oss alla och gör världen betydligt rikare.

Tyvärr ser vi dock i spåren av den mest genomgripande krisen i modern tid att utvecklingen går åt fel håll och att vi i stället riskerar att få en jämställdhetskris.

Fru talman! För att rusta samhället och ekonomin krävs det investeringar i välfärden och reformer som ökar jämställdheten mellan kvinnor och män.

Åtta månader in i pandemin kan vi dock tydligt se att krisen slår olika mot män och kvinnor och att könsklyftorna lever kvar i vårt med internationella mått mätt jämställda land.

Redan före krisen fanns en kraftig ekonomisk klyfta mellan mäns och kvinnors livsinkomster, besparingar och pensioner, något som ger kvinnor ett sämre utgångsläge vid arbetslöshet. Det är inget vi kan acceptera, utan det är något vi måste adressera.

Risken finns också att de historiska krispaket som vi har sjösatt de senaste månaderna förstärker en negativ utveckling på jämställdhetsområdet eftersom de bygger på befintliga strukturer. Därför är det centralt att vi nu följer upp våra insatser med tydliga jämställdhetsglasögon på och att vi har detta viktiga perspektiv med oss i det fortsatta arbetet. Det gäller naturligtvis både i den akuta fasen och när vi kommer till stimulansåtgärder som behöver komma på plats när vi ska kickstarta ekonomin på nytt.

Fru talman! Jämställdhet är inte bara vackra ord i diverse policydokument. Den måste avspegla sig i faktiskt utfall. Den måste kunna mätas mer effektivt, kanske rent av med könsuppdelad statistik. Menar vi allvar med att nå målet som vi antagit om ekonomisk jämställdhet måste vi säkerställa att de gemensamma resurserna fördelas på ett sätt som stimulerar en sådan utveckling.

Jag inser att jag har skrivit ett på tok för långt anförande, men jag vill avsluta med en uppmaning. Det är en uppmaning till alla män där ute.

Det är dags att även vi män tar ton i jämställdhetsdebatten och visar att vi är beredda att ta ansvar för att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och få betalt för sina insatser med samma förutsättningar. Vi behöver hjälpa till att förändra samhällets syn på arbetsmarknad, familjeliv och ansvar. Jämställdhet är inte en kvinnofråga. Detta är frågor som angår oss alla.

Fru talman! När man läser Centerpartiets motion på det här området märker man ett ganska tydligt fokus på ekonomiska frågor, alltså idén att om utrikesfödda lyckas bättre på arbetsmarknaden är problemet löst.

Vi tror inte att det är så enkelt. Vi tycker att det är ganska uppenbart att integrationsutmaningen, som den brukar kallas, även har en kulturell dimension och att den mångfald av värderingar som Centerpartiet står bakom ibland medför en del problem.

Ett sådant problem är tvångsäktenskap med barn, vilket blivit vanligare eftersom många människor från länder där detta är en kulturell norm flyttar till Sverige.

En av Centerns toppolitiker uttalade för ett par år sedan angående barnäktenskap att ”om de kommer hit som asylsökande ska deras kultur gälla”. Centerns ungdomsförbund vill att brottet sexuellt utnyttjande av barn delvis ska avskaffas, och det verkar finnas en bredare kultur inom partiet som är väldigt liberal i den här frågan. Centerpartiet är också det enda partiet i den här kammaren som inte har en kommittémotion som nämner just barnäktenskap eller tvångsäktenskap med barn.

Jag skulle därför vilja passa på att fråga Alireza Akhondi om han är nöjd med regeringens arbete på det här området eller om Centerpartiet har någon egen politik för att hantera just det här problemet.

Fru talman! Tack för frågan, Ludvig Aspling! Jag är dock lite osäker på om jag förstod den. Var det fokus på barnäktenskap?

Jag satt i referensgruppen i den utredning som nyligen presenterade sina slutsatser där frågor om barnäktenskap avhandlas.

Jag vill vara väldigt tydlig med att för Centerpartiet har den här frågan aldrig varit särskilt dramatisk i det avseendet att vi helt enkelt inte är för barnäktenskap, punkt. Och det som Ludvig Aspling hänvisar till och försöker göra gällande är inget som jag känner igen trots mina 18 år i Centerpartiet.

Sedan undrar jag lite över Ludvig Asplings fixering vid kulturer. Jag förstår ärligt talat inte var problematiken ligger i att vi bejakar mångfald och olikheter eller varför människor som är en del av majoritetssamhället, följer lagar och regler och arbetar och bidrar till vår gemensamma utveckling ska behöva ge upp en del av sin egen identitet. Det känns bara märkligt och för mina tankar osökt till värderingar och normer som var gällande under 30-talet.

Fru talman! Jag tycker att det var bra att Alireza Akhondi kunde göra ett så tydligt ställningstagande i den här frågan. Det gör att jag känner mig lite mer trygg efter att ha fått höra svaret.

Anledningen till att jag lyfter detta är att jag tror att den mångfald av värderingar som vi just nu har i Sverige är ett av landets största problem. Mångfald i sig är inget problem för mig. Jag är själv gift med en invandrare, och vi har ett väldigt mångkulturellt hem. Men en mångfald av värderingar utan en begränsande princip är, som jag lyft tidigare i den här debatten, ett väldigt stort problem. Inför värderingar som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle, exempelvis barnäktenskap, måste vi stå enade och vara tydliga på alla sätt det går.

Fru talman! Ludvig Aspling återkommer till begreppet ”begränsande princip”. Jag skulle vilja veta vad som egentligen menas med det. Vi står här i Sveriges högsta beslutande församling, i den här kammaren. Vi är lagstiftare. Vi stiftar lagar som människor ska förhålla sig till. Vad är det för andra typer av begränsande principer som Sverigedemokraterna och Ludvig Aspling är ute efter? Kan inte ni för en gångs skull prata klarspråk så att vi alla förstår vad det egentligen är som ni vill motverka och vilka värderingar ni vill kunna styra över?

Fru talman! Dagens debatt handlar om hur vi ska främja integration och jämställdhet och motverka segregation och diskriminering. Så låt oss fokusera en stund på segregation.

När vi pratar om segregation pratar vi oftast om utsatta områden. Jag tycker att vi borde prata om utsatta människor – vuxna människor som inte har den frihet och stolthet som de flesta andra upplever när de lämnar jobbet för dagen och vet att lönen kommer in på kontot den 25:e så att man kan försörja sin familj, unga flickor och pojkar som begränsas i hur de får leva och vem de får älska på grund av traditioner som inte är förenliga med våra grundläggande demokratiska värderingar som jämställdhet och barns rättigheter, barn som aldrig kan läsa läxorna i lugn och ro eftersom de bor tillsammans med ytterligare en eller två familjer i den redan trånga lägenheten.

Dessa människor behöver vi ha på näthinnan när vi sätter mål om ett jämlikt samhälle, om integration och om minskad segregation. Att riva hinder, frigöra drivkrafter och skapa möjligheter för dem som lever i minst frihet är det som får mig och många andra liberala politiker ute i vårt avlånga land att år ut och år in fortsätta att engagera oss.

Om vi river hinder och skapar möjligheter frigörs nämligen också drivkrafter som finns hos de allra flesta – som Kahwar, som växte upp i Afghanistan där hon som flicka inte fick tillgång till utbildning men som lärde sig ändå, på egen hand, och som nu, efter två i Sverige, jobbar som personlig assistent på dagarna och utbildar sig till undersköterska på kvällarna tack vare att hon deltog i Etableringslyftet, som ger en intensivkurs i svenska samtidigt som det man behöver för att kunna utföra ett arbete.

Lösningen är inte revolutionerande eller unik. Det handlar om ett jobb att gå till, en skola som möter upp och kompenserar för det som hemmet inte kan ge i form av framtidstro och kunskap. Och för dem som inte har fötts med svenska som modersmål är en av nycklarna språket.

Segregation uppstår när många som lever i ofrihet bor i samma område. Liberalerna var tidigt ute och uppmärksammande detta genom det vi kallade utanförskapets karta, där vi varnade för en oroväckande utveckling i vissa bostadsområden där andelen som förvärvsarbetade var låg och skolresultaten var låga. Tyvärr har dessa områden ökat i antal.

De allra flesta som växer upp i ett utsatt område i dag går det bra för. De allra flesta som bor i ett utsatt område har ett jobb och gör rätt för sig. Men det finns en grupp som växer upp utan framtidstro, och för dessa finns det en risk att hamna snett. Därför är budgettillskottet för sociala insatser i just dessa områden otroligt viktigt. Det handlar inte om projektbidrag utan om att förstärka viktig verksamhet som kommunerna redan i dag bedriver inom ramen för det brottsförebyggande arbetet. Det kan handla om att stärka samarbetet mellan skola och socialtjänst genom sociala insatsgrupper som hjälper unga som hamnat snett att välja bättre vägar för framtiden.

Sociala insatsgrupper och ett mer omfattande förebyggande arbete är också några av de saker som Liberalerna lyfter upp i det vi kallar Förortslyftet, med viktiga och genomgripande förslag för att fler ska känna sig stola över och trygga i sina bostadsområden. Vårt mål är att Sverige ska bli möjligheternas land oavsett vilken bakgrund man har och oavsett var man växer upp.

Fru talman! Den andra delen av budgetområdet handlar om jämställdhet. Liberalerna tycker att jämställdhetsfrågorna behöver få ett större utrymme i debatten. Vi tycker att det är bra att det nu finns en myndighet som har till ansvar att lyfta upp de områden där kvinnor och män inte bedöms efter samma måttstock eller där förväntningarna på de två könen är olika, vilket leder till att personers livschanser begränsas.

Fortfarande är det nämligen så att en kvinnas genomsnittliga livsarbetsinkomst är mer än 3 miljoner kronor lägre än en mans. Fortfarande tas bara drygt en fjärdedel av föräldraledigheten ut av män. Fortfarande är normen att det är kvinnan som går ned till deltid om det behövs för att klara vardagen med småbarnen. Fortfarande släpar pojkars skolresultat efter flickors, med de följder detta får för deras framtida möjligheter i livet. Och för de flickor, kvinnor, pojkar och män som varje dag lever i ofrihet på grund av omgivningens hederstänkande är jämställdhet fortfarande bara ett tomt ord.

Sverige är kanske världens mest jämställda land men har en bra bit kvar till att faktiskt vara helt jämställt.

En av Liberalernas viktigaste vinster i denna budget är att vi nu slår fast att arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck ska bedrivas långsiktigt. Kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen i Östergötlands län permanentas och blir ett nationellt kompetenscentrum. Även länsstyrelsernas uppdrag att bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel kommer att permanentas. Dock finansieras detta inom ett annat budgetområde.

Arbetet mot våld i nära relationer aktualiseras tyvärr än mer i den pågående pandemin. Därför drev Liberalerna igenom extra stöd till civilsamhället, däribland kvinnojourerna, i en av de extra ändringsbudgetar som det fattats beslut om under året. Behovet kvarstår tyvärr – inte minst nu när storhelgerna närmar sig, vilket är en utsatt tid för många barn och kvinnor även när vi inte har en pandemi.

Avslutningsvis, fru talman, noterar jag att det finns partier i denna kammare som inte anser att vi behöver en diskrimineringsombudsman i Sverige. En nylig rapport visar att 37 procent av de anmälningar som kom in till Diskrimineringsombudsmannen 2015–2019 handlade om diskriminering av personer med funktionsnedsättningar. Att få leva utan att diskrimineras på grund av funktionsnedsättning, kön, religion, sexuell läggning, etnisk bakgrund eller ålder är en rättighet som vi liberaler har tagit strid för. Att lägga ned Diskrimineringsombudsmannen skulle vara att backa tiden till ett sämre samhälle för dem som riskerar att utsättas för diskriminering, något som vi aldrig skulle kunna medverka till.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! En rejäl del av anslaget inom det här utgiftsområdet går ju till stöd till föreningar baserade på etnisk grund, en typ av ideell förening som syftar till att hjälpa personer med rötter i andra länder att bevara det landets kultur. I vår budget avvecklar vi detta anslag, delvis därför att vi inte ser det som Sveriges skattebetalares uppgift att finansiera till exempel irakisk kultur men även därför att vi inte tycker att det behövs. För att ta Irak som exempel är det ett land som har en femtusenårig historia från Sumer och Babylon till dagens nationalstat. De kommer att klara sig ett litet tag till utan pengar från Sverige, det är jag säker på.

Ett annat skäl att se över det här anslaget är vad forskningen säger om den här typen av föreningar. Paul Collier, professor i public policy vid University of Oxford, hävdar att den här typen av föreningar tenderar att försvåra för invandrare att integrera sig i nya länder. Anledningen är att sådana föreningar ofta försöker avskärma medlemmarna från majoritetskulturen och i stället får dem att vända sig till sina traditionella ledare och bevara inte bara kultur utan även vissa livsmönster från hemlandet som inte alltid passar in i det nya samhället. Fler forskare har tittat på det här och kommit fram till ungefär samma slutsats.

Jag skulle därför vilja fråga Malin Danielsson dels om hon känner till den forskning som finns om den här typen av organisationer, dels om hon kan peka på någon forskning som visar att den här typen av föreningar gör någon faktisk nytta i integrationshänseende.

Fru talman och Ludvig Aspling! Ja, jag känner till att det finns forskning som visar på det här. Det är väldigt beklämmande om man inte använder de statsbidrag som man får som förening på ett sätt som är förenligt med till exempel de grundläggande demokratiska värderingar som vi har i vårt land.

Men jag tror som liberal på att man faktiskt kan ha flera olika kulturer. Man kan ha en svensk kultur samtidigt som man har till exempel en iransk kultur. De behöver inte vara oförenliga med varandra. Därför ser jag att det kan finnas en poäng med att man fortsätter bevara sitt kulturarv.

Precis som man som svensk när man bor utomlands ofta vill bevara och upprätthålla mer av de traditioner man har vill man såklart det om man flyttar från ett annat land hit till Sverige. Jag ser inte att det innebär en motsättning, men jag ser ett stort problem i om pengarna används på ett sätt som de inte ska användas på. Det är någonting som vi liberaler driver på för i budgetförhandlingar och på olika sätt när vi följer upp myndigheternas arbete.

Fru talman! Malin Danielsson säger alltså att svenskar som flyttar utomlands kanske vill bevara sin kultur eller delar av den. Visst, absolut! Jag har själv bott utomlands i lite drygt sju år. Jag har aldrig tänkt en tanke på att gå till en japansk myndighet och be den finansiera min svenska kulturförening. Det skulle vara skrattretande – de skulle tro att jag inte var klok om jag skulle försöka göra en sådan sak.

Jag är glad att Malin Danielsson har satt sig in i forskningen. Jag har pratat om detta förut här i kammaren, och jag har då varit ganska ensam om att göra det.

Motsättningen som Malin Danielsson inte ser kan jag förklara på ett väldigt enkelt sätt. Vi lägger pengar på integrationspolitik, alltså för att integrera invandrare. Sedan lägger vi pengar på sådana här organisationer som har bieffekten att de motverkar invandrares integrering, som forskningen visar.

Anser Malin Danielsson att det är ett ansvarsfullt sätt att hantera offentliga pengar att satsa pengar som ska bidra till ett visst ändamål och sedan satsa andra pengar som ska motverka samma ändamål?

Fru talman och Ludvig Aspling! Jag tycker att verkligheten förenklas lite väl mycket här. Jag tror inte att man kan dra de här slutsatserna helt och hållet. Det finns en hel del föreningar som gör ett otroligt omfattande integrationsarbete och som har en kulturell bakgrund.

Nej, du skulle inte gå till ett annat lands myndigheter och söka medel för den här typen av organisering, och det är för att Sverige är unikt. Vi har statlig och kommunal finansiering av ett väldigt omfattande föreningsliv. Det kan bygga på att du delar värderingar och engagerar dig som scout, det kan bygga på etnisk bakgrund och det kan bygga på att du engagerar dig i jämställdhetsfrågor. Det tycker jag är unikt och fantastiskt med Sverige.

Sedan ska vi se till att det inte finns avarter, men jag tror att det kan gynna integrationen precis lika mycket som att man träffas inom scouterna att man träffas inom en etnisk förening.

Fru talman! Diskrimineringsfrågorna berör många människor i vårt samhälle, bland annat olika etniska minoriteter, människor med funktionsnedsättning, hbtq-personer och äldre.

Utgiftsområdet som vi debatterar handlar om flera ämnesområden. Jag väljer här att lägga fokus på diskriminering och integration.

Fru talman! Vi lever i en tid där toleransen mellan människor minskar, inte bara i Sverige utan i en stor del av världen. Läget i världen är oroligt, och människors förståelse för varandra minskar. Värdegrunden som Sverige och andra demokratier vilar på är hotad.

När det gäller rasism och diskriminering pekar mycket i världen mot en negativ utveckling. Det är lätt att förstå att Black lives matter-rörelsen har vuxit så mycket i år. Många menar att Sverige inte har haft samma problem eller att rasism är något som inte berör Sverige på samma sätt som andra länder. Men det är viktigt att komma ihåg att vi också har en historia av rasism och diskriminering.

Sverige har en mörk historia av slavhandel. Sverige har varit världsledande inom så kallad rashygienforskning. Sverige har haft ett judereglemente som inte skilde sig så mycket från segregationslagarna i USA. Sverige har genomfört lobotomeringar och tvångssteriliseringar och har utfört experiment på tvångsintagna barn med psykisk och intellektuell funktionsnedsättning. Exemplen är många.

Självklart har mycket blivit bättre. Men diskriminering och rasism finns i högsta grad fortfarande och tar sig olika uttryck. Den med utländskt klingande namn blir i lägre grad kallad till anställningsintervju, och de rasistiska hatbrotten fortsätter att dominera hatbrottsstatistiken. Afrosvenskar behöver en forskarutbildning för att komma upp i samma disponibla inkomst som en person i övriga befolkningen med en treårig utbildning efter gymnasiet.

Diskriminering och rasism har varit ett problem, är ett problem och kommer att fortsätta vara ett problem om vi inte aktivt motarbetar detta.

Men ett parti i Sveriges riksdag, Sverigedemokraterna, påstår att diskriminering inte existerar och vill lägga ned Diskrimineringsombudsmannen. Den som inte ser rasismen och diskrimineringen är antingen en struts eller sverigedemokrat.

I Sverige har regeringen tagit fram en nationell plan mot rasism och gett Forum för levande historia i uppdrag att samordna arbetet. Med planen utformas en struktur för samordning och uppföljning som lägger grunden för ett långsiktigt strategiskt arbete mot rasism. Vidare har vi bland annat inrättat ett nationellt forskningsprogram mot rasism, satsat på att komma åt hatbrott på nätet och stärkt civilsamhällets viktiga arbete.

Regeringens arbete är viktigt, men vi behöver fler partier i Sveriges riksdag som tydligt markerar mot rasism, diskriminering, hat och hot i den tid vi befinner oss i.

Jag är genuint orolig över att Moderaterna och Kristdemokraterna kan tänka sig att samregera med ett parti som visar ett så kapitalt ointresse och total nonchalans för människors upplevelser av diskriminering och rasism och som genom sin politik och retorik spär på problemen med diskriminering och rasism.

Fru talman! Nu ska jag växla över till integrationsområdet.

Det finns en utbredd bild av att Sverige totalt har misslyckats med integrationen. Den bilden stämmer inte. Sverige gör bra ifrån sig jämfört med andra OECD-länder. Det visar den mätning som OECD själv gör på länders olika integrationsförmåga. I den mätningen är Sverige nummer ett på listan.

Men vi kan inte nöja oss med det. Jag tror att vi alla delar bilden av att det finns integrationsproblem i vårt samhälle. Därför satsar regeringen på en rad olika åtgärder för att förbättra integrationen och för att asylsökande ska bli delaktiga i samhället från dag ett.

Det parti som är mest kritiskt till Sveriges integrationspolitik menar att den här regeringen och tidigare regeringar har hållit på med samma politik och att det inte har funkat. Trots deras alarmistiska och missvisande bild av Sveriges integrationspolitik föreslår de faktiskt nästan ingenting. Det tycks vara status quo som gäller. Det är svårt att förstå bristen på förslag från dem som anser att Sverige håller på att gå sönder.

I integrationsdebatten har SD starkt bidragit till att förskjuta fokus till andra samhällsproblem, såsom kriminalitet. De kopplar ihop olika företeelser och får det att låta som att invandring skulle vara synonymt med kriminalitet. De pekar på kriminalitet och segregation som en och samma sak.

Jag tror att många som liksom jag har en annan bakgrund än etnisk svensk upprörs över den här beskrivningen av samhällsproblemen.

Debattklimatet har hårdnat. Det löser inga problem utan bidrar i stället till polarisering. Jag vill verkligen inte förminska de problem vi har Sverige när det gäller till exempel gängkriminalitet. Vi behöver dock föra en nyanserad debatt kring frågorna och inte förenkla på det sätt som SD återkommande väljer att göra.

Enligt polisens uppgifter finns det i dag i Sverige 5 000 aktiva gängkriminella. Över 2 miljoner människor med invandrarbakgrund bor i Sverige. Att misstänkliggöra 2 miljoner människor är oacceptabelt. Det polariserar och försvårar dessutom arbetet med både segregation och integration. Men det som förvånar mig mest är inte SD:s retorik i frågorna, utan att de helt saknar politik för integration och mot segregation. De avvisar alla resurser som regeringen riktar till att motverka segregation, samtidigt som de också vill lägga ned Delegationen mot segregation.

De satsningar som regeringen gör på detta område är viktiga för att vårt samhälle ska hålla ihop och fungera. Men vi behöver framöver göra mer, och jag önskar att vi blir så många som möjligt som kan göra det tillsammans.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet på utgiftsområde 13.

Fru talman! Vi lever i en tid när det blåser en del kalla vindar i världen. Det är vindar som strävar efter att vända oss människor emot varandra, vindar som är farliga för våra öppna, demokratiska samhällen, för den livsavgörande kampen mot klimatförändringarna, för den fria pressen, för mänskliga rättigheter och principen om alla människors lika värde och farliga för jämställdheten och kvinnors rättigheter.

Här i Sverige varnar Säkerhetspolisen för högerextremism och islamistisk extremism. Det är krafter som sprider hat mot kvinnor, hbtq-personer, afrosvenskar, judar, muslimer, romer, samer och andra minoriteter. Och jag tror att vi är många i det här landet som vet att priset för att vara tyst i Sverige har blivit för högt, som ser hur gränser överskrids för vad som är acceptabelt i en välmående demokrati och ett anständigt samhälle och som inte kommer att stå tysta bredvid och se de här gränserna överskridas.

Vi kommer inte att tillåta diskriminering, rasism och kvinnohat. Vi kommer att agera, och allra störst ansvar för att agera vilar på oss politiker att säga stopp och göra något åt problemen.

I statsbudgeten för nästa år fortsätter vi satsningen på arbetet mot rasism och hatbrott. Det handlar om resurser till mer kunskap och forskning, utbildningsinsatser och stöd till civilsamhället. Vi har också fördubblat resurserna i årets budget till arbetet för hbtq-personers rättigheter, och den satsningen fortsätter.

Fru talman! Var tredje vecka mördas en kvinna av sin man, exman eller pojkvän. Var tredje vecka mördas en kvinna av en person som hon en gång trodde skulle älska henne. Men det var ingen kärlek; det var hot, kontroll och hat.

Varje dag utsätts flickor och kvinnor för mäns våld mot kvinnor, killars våld mot tjejer, hedersrelaterat våld och förtryck, prostitution och människohandel. Det handlar om grov brottslighet. Ett av våra största jämställdhetsproblem och samhällsproblem i Sverige är att flickor och kvinnor inte kan vara trygga.

Flickor och kvinnor runt om i vårt land utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck, som även kan drabba pojkar och icke-binära, med alltifrån begränsningar av klädsel och yrkesval till utsatthet för könsstympning, tvångsgifte och ytterst hedersmord. Det finns flickor i Sverige som ligger sömnlösa om nätterna av oro för att giftas bort och utsättas för våldtäkter.

Vi har också uppskattningsvis 200 000 barn i Sverige som lever i hem där det förekommer våld. Det handlar om våld mellan de vuxna, oftast pappas våld mot mamma, eller mot barnen eller både och. Att uppleva pappas våld mot mamma är lika skadligt för ett barn som att själv utsättas för våld. På den plats där barnet mer än någon annanstans skulle få känna sig tryggt, i hemmet, bor i stället rädslan, smärtan, oron och ångesten. Så ska inget barn behöva ha det. Inget barn och ingen kvinna ska behöva vara rädd i sitt eget hem eller i det offentliga rummet, på arbetsplatsen, i skolan – ingen.

I budgeten som regeringen, Centerpartiet och Liberalerna har lagt fram satsar vi 30 miljoner kronor för att permanenta kompetensteamet vid Länsstyrelsen i Östergötland och utveckla det till ett nationellt kompetenscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck. Det är ett oerhört viktigt steg framåt.

Vi satsar också ytterligare 180 miljoner kronor på arbetet mot hedersvåld, så att vi kan bli bättre i samhället på att ge stöd till utsatta och bekämpa våldet.

Sveriges livsviktiga kvinno- och tjejjourer får fortsatt 100 miljoner kronor i statsbidrag. Vi permanentar länsstyrelsernas uppdrag att motverka mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Här ligger 100 miljoner kronor i budgeten. Det är inte en dag för tidigt att de här uppdragen blir permanenta. Det behövs långsiktighet i det här arbetet.

Vidare satsar vi 30 miljoner kronor på återfallsförebyggande åtgärder i kommunerna riktat till våldsutövare. Vi måste se till att de som utövar våld slutar med det. Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck måste få ett stopp. Kampen mot våldet är inte över förrän alla kvinnor, flickor och barn i vårt samhälle kan leva i trygghet.

Fru talman! Nu i dagarna kom resultatet av Migrant Integration Policy Index, som nämndes här tidigare av Leila Ali-Elmi. Det är ett index som mäter hur framgångsrika länder är på integration. Där jämförs en rad olika länder, alla EU-länder, Kanada, Schweiz med flera. I den förra mätningen, 2015, ingick 38 länder i mätningen, och av de 38 länderna kom Sverige ut på plats nummer ett. I den nya mätningen, som presenterades för bara några dagar sedan och där 52 länder ingick, kom Sverige ut bland topp tre.

Det görs mycket bra integrationsarbete i kommuner, regioner, myndigheter, civilsamhälle och näringsliv som inte uppmärksammas som det förtjänar. Jag vill därför passa på att i den här debatten säga ett stort tack till alla er runt om i landet som kämpar för att ge nya svenskar, vuxna och barn, en bra start här i Sverige. Ett stort och innerligt tack till er!

Sedan måste vi från politiken göra vårt jobb. Vi har ett ansvar att se till att förbättra integrationen. Det spelar ingen roll vad Sverige får för placeringar, om det är topplaceringar, för det finns väl ingen politiker i det här landet som tycker att det är bra som det är. Det vore ju absurt. Nej, vi måste bli bättre på integration, på att ge människor bra möjligheter till en god etablering i Sverige. Det är bra för individen, och det är bra för samhället. Och en viktig sak som vi måste göra är att bli bättre på att ge utrikes födda kvinnor möjligheter att etablera sig och att ta vara på deras kompetens. Där gör vi inte tillräckligt bra ifrån oss.

Sedan tidigare har vi förbättrat och utökat samhällsorienteringen till 100 timmar och stärkt insatserna för föräldralediga, något som gynnar inte minst utrikes födda kvinnor. Och i statsbudgeten för nästa år satsar vi 60 miljoner kronor på att förbättra samhällsinformationen för asylsökande. Integrationen behöver börja från dag ett i Sverige. Vi lägger också 200 miljoner kronor på det särskilda statsbidraget till de kommuner som har tagit ett stort ansvar för flyktingmottagandet, och i april nästa år införs ett intensivår inom etableringen.

Mer måste göras för att förbättra integrationen.

Fru talman! Vi måste också bekämpa segregationen. Vi har en skolsegregation som påverkar barns möjligheter till en god skolgång, något av det viktigaste som finns i ett barns liv. Vi har barnfamiljer som lever i hemlöshet i Sverige, ofta ensamstående kvinnor med barn. Vi har stora skillnader mellan människor när det gäller ekonomisk standard, trygghet, hälsa och livslängd, som varierar kraftigt mellan olika bostadsområden. Och den som lever i fattigdom i Sverige löper ökad risk att dö i förtid.

En oerhört viktig faktor som driver fram segregation är ekonomiska klyftor. Om man vill minska segregationen skulle en hel del på sikt bli bättre om klyftorna minskade. I Sverige har dock utvecklingen varit precis tvärtom. Här har klyftorna i stället ökat. De har blivit ännu tydligare under coronakrisen. Fler människor dör av covid-19 i områden med socioekonomiska utmaningar. Här finns människor som inte kan ta bilen eller jobba hemma. Det är den dubbla orättvisan, fru talman, att kriser nästan alltid slår hårdare mot dem som redan har det svårt. Mer måste göras för att bekämpa segregationen och ge alla barn goda uppväxtvillkor.

I budgeten finns en satsning på 250 miljoner kronor i statsbidrag för sociala insatser i utsatta områden. Därutöver läggs också 250 miljoner kronor på statsbidrag till kommuner, regioner och civilsamhälle för att motverka och minska segregation.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att vi lever i tider när vi hör starka röster som säger: Vi människor gör bäst i att tänka på oss själva. Vi behöver rå om vårt eget hus. Medmänskligheten har faktiskt gränser.

Det kanske är viktigare än på mycket länge att komma ihåg, att minnas, vår historia. Det som har byggt vårt land starkt och det som har tagit Sverige från att vara ett land i djupaste fattigdom till att bli ett av världens rikaste och mest framgångsrika länder var de röster som en gång i tiden i stället sa: Låt oss ta hand om varandra i det här landet! Låt oss bygga en gemensam välfärd som ett yttersta skyddsnät och ett land som vilar på en grund av gemenskap och solidaritet!

Denna solidaritet har byggt Sverige oerhört starkt. Vi får inte glömma det. Starka och jämställda samhällen bygger vi tillsammans.

Fru talman! Tack, statsrådet, för att du deltar i debatten i dag! Det är viktigt att statsråden är med i våra debatter för att lyssna in hur debatten går och även tar upp vad regeringen gör.

Jag vill återkomma till frågan om våld mot kvinnor, något jag tror engagerar oss båda. Tyvärr talar siffror sitt tydliga språk. Det går inte så bra. Det går inte åt rätt håll, trots de åtgärder som statsrådet tar upp här. Vad mer kan göras? Varför får detta inget genomslag? Handlar det om attityder och värderingar eller är det straffen? Vad tror statsrådet?

Vi tror till exempel att alldeles för få döms för brott som dessa. När det gäller framför allt våldtäkter orkar många kvinnor inte anmäla eftersom de vet att de kanske ändå inte får upprättelse i en domstol. Väldigt få anmälningar går till åtal.

Kan statsrådet säga något om detta?

Jag fick inte svar från Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson på frågan om NCK i Uppsala. Jag frågade varför man inte har återgått till ett grundanslag till dem enligt tidigare budget. Statsrådet kan kanske svara på det.

Jag har även en fråga som gäller kvinno- och tjejjourerna. När vi har gett mer resurser till dem har kommunerna i sin tur dragit in resurser. Vad kan man göra för att kommunerna inte ska dra in pengar när staten ökar sina bidrag till kvinno- och tjejjourerna? Vi stod ju bakom förslaget att ge mer medel till dem. Kan statsrådet kanske svara på detta?

Fru talman! Tack för de vänliga inledande orden och för de väldigt viktiga frågor som Désirée Pethrus tar upp!

Låt mig börja med vad som behöver göras. Vi skulle kunna stå i timmar och prata om detta. Det här är ingen quickfix. Vi kommer tyvärr inte att lösa mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck snabbt.

Jag tror att vi behöver göra många olika saker. Vi behöver jobba förebyggande och med normer och värderingar. Vi har ett stort problem med en del killar och män. De flesta killar och män utövar inte våld, men av dem som utövar våld handlar den absoluta majoriteten om killar och män. Vi behöver göra upp med machokulturen, och det måste påbörjas tidigt i skolan.

Vi behöver också bli bättre på att ge skydd och stöd. Det handlar både om akut skydd och stöd och om långsiktigt stöd. Hur tar man sig exempelvis ut på bostadsmarknaden efter att man bott i ett skyddat boende? Hur startar man om sitt liv? Jag nämnde tidigare hemlöshet. En del av de kvinnor och barn som är hemlösa är det på grund av att de har flytt från en våldsutövare. Där behöver vi från samhällets sida göra bättre ifrån oss.

Rättsväsendet lyftes upp. Jag håller helt med om vikten av att man ska kunna få ett gott stöd när man vänder sig till rättsväsendet efter att ha blivit utsatt för brott. Vi gör just nu historiska satsningar på polisen, och polisen har nu rekryterat 150 nya medarbetare som ska jobba med brott i nära relationer. Det är ett väldigt viktigt steg framåt.

Det är viktigt att vi tar dessa brott på största allvar. Det handlar ju om allvarlig och grov brottslighet som ytterst innebär att människor – kvinnor – förlorar livet. Som jag nämnde behöver man även jobba med våldsutövarna.

Min repliktid börjar ta slut. Som jag sa skulle vi kunna tala väldigt länge om detta. Jag vill dock kort säga några ord om NCK. När myndigheten bildades under förra mandatperioden flyttades både uppdrag och resurser till Jämställdhetsmyndigheten. Arbetet vid Länsstyrelsen i Stockholm mot exempelvis prostitution och människohandel lades ju inte ned, utan ansvaret för regionkoordinatorerna flyttades till Jämställdhetsmyndigheten. Detta är bakgrunden till det hela. Jag delar riksdagsledamotens uppfattning att NCK gör ett oerhört viktigt jobb.

Fru talman! Jag får ofta svaret att NCK är jättebra och viktigt, men jag förstår inte varför de inte kan få tillbaka det grundanslag som de hade innan. Varför behövde det bli sämre för dem när Jämställdhetsmyndigheten skulle ha pengar?

Slutligen vill jag gå in på hedersvåld. Det är en fråga som engagerar, tror jag, både statsrådet och mig. Jag har länge tjatat om ett förslag som kallas forced marriage unit. Finns det inte en poäng med att polisen i samarbete med Utrikesdepartementet skulle kunna göra ett mer aktivt arbete för att förebygga att unga flickor förs till utlandet för tvångs- och barnäktenskap? Man skulle i så fall behöva en särskild lagstiftning så att man kan se till att föräldrarna återför sina barn hem till Sverige. Hur ser statsrådet på detta?

Fru talman! Jag ser väldigt positivt på att vi lyfter fram olika idéer och ser vad vi ytterligare kan göra. Nu har vi skärpt lagstiftningen och försvårar för föräldrar att föra ut sina barn. Det är ett första väldigt viktigt steg som togs i somras. Det allra bästa är ju om barnen över huvud taget inte förs utomlands. Det är mycket svårare att jobba hem dem igen. Det går dock. Vi har utökat detta arbete på Utrikesdepartementet. Det är väldigt viktigt att vi inte lämnar dessa kvinnor och barn i sticket.

Vi ska absolut vara öppna för att lära oss av andra länder och se vad vi i Sverige kan göra för att ytterligare förstärka arbetet. På vilket sätt kan till exempel polisen vara involverad?

Vi ser exempelvis det som Storbritannien gör. De har en task force unit. De kan ha byggt upp vissa samarbeten genom historien i det gamla brittiska imperiet. Det har funnits nära kontakter mellan länderna, vilket har gjort att detta arbete har underlättats. Vad kan vi lära av det? Finns det något som Sverige kan göra? Kan vi bygga upp liknande samarbeten även om vi inte har sådana i dag?

Vi är alltid öppna för nya förslag och idéer.

Fru talman! Jag vill, som brukligt är, börja med att yrka bifall till den reservation som finns i betänkandet.

Året börjar lida mot sitt slut, och vi kan snart lägga 2020 bakom oss. Det har varit ett år som definierats av en pandemi som har satt klorna i vår värld och i vår vardag som vi känner den. Det finns knappt någon som inte har påverkats av pandemin, skulle jag tro, men som alltid är det vissa grupper som påverkas mer. Äldre är en sådan grupp, och det finns även andra riskgrupper.

En grupp som inte brukar klassas som en klassisk riskgrupp är kvinnor och män som blir misshandlade av sin partner. Utökad hemmavistelse för dessa personer är förenad med direkt livsfara. Vi har hört larmen från flera olika håll det här året: Våldet i hemmen ökar under pandemin, precis som det har gjort under tidigare världskriser. Det är därför mycket bra att regeringen skjuter till mycket extra resurser på det här området i år.

Även vi inser naturligtvis värdet av ytterligare pengar och gör därför satsningar på 75 miljoner kronor i vårt budgetförslag, vilket alltså är utöver de satsningar som regeringen redan gör. Detta är en satsning som jag är väldigt stolt över, vill jag säga. Jag är glad att vi gör den, särskilt det här mycket speciella året. Trots att enbart pengar aldrig kommer att kunna stoppa våld är det oerhört viktigt att pengar aldrig blir en tröskel som hindrar oss från att arbeta mot det.

Det är också väldigt välkommet att det nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen i Östergötlands län nu kommer att permanentas. Det är någonting som bland andra vi har föreslagit under en längre tid.

Fru talman! Det här är min sista jämställdhetsdebatt i riksdagen, och därför vill jag ta tillfället i akt att skicka med min önskelista till regeringen, som föredömligt nog är på plats här i dag. Det är en lista över saker jag gärna ser att regeringen arbetar vidare med. Jag är nämligen inte bara här i egenskap av politiker utan även som en kvinna som har vuxit upp i en generation där kvinnor å ena sidan har mer möjligheter än kanske någonsin förr men å andra sidan får utstå andra, nya typer av hot.

Jag talar om hoten från dem som anser att kvinnor existerar enbart för att tillfredsställa andras begär. Jag talar om hoten från dem som tror och tycker att samtycke kan köpas för pengar. Jag talar om hoten från dem som anser att kvinnor ska döljas och kontrolleras för att inte dra skam över släkten. Jag talar om hoten från de företag som profiterar på sexuella övergrepp för att tjäna pengar. Jag talar om hoten från dem som tycker att kvinnor som talar ut om sexuella trakasserier borde sluta överreagera. Jag talar om hoten från dem som bidrar till att unga tjejer tror att smärta i samband med samlag är normalt. Jag talar om hoten från alla dem som insisterar på att leva kvar i en tid då sexism var mer regel än undantag. Och framför allt talar jag om hoten från dem som tror att vi är klara nu – att vi redan är jämställda och därför inte behöver göra mer.

Jag skulle också vilja att regeringen utvecklade arbetet mot våldet i ungas parrelationer. Stiftelsen 1000 Möjligheters rapport om just detta är fruktansvärd men nödvändig att läsa. Om regeringen inte redan har tagit del av den vill jag verkligen tipsa om att man bör göra det.

Slutligen skulle jag vilja att samtliga partier faktiskt försökte lägga prestigen åt sidan för ett tag och inse och erkänna att vår jämställdhet är värd att kämpa för – att den är viktigare än politiskt spel. Vi må inte vara överens, och vi kanske till och med direkt ogillar varandra. Men medan vi står och tjafsar om vem som är värst och vem som är mest si eller så växer sig hoten mot jämställdheten allt större, och jag tror att vi behöver stå enade om vi ska kunna möta dem.

Detta, fru talman, är vad jag önskar mig. Sist men inte minst vill jag naturligtvis även önska alla en god jul och ett gott nytt år – med allt vad det innebär i den mycket märkliga tid vi lever i.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 december.)