Stöd till personer med funktionsnedsättning

Herr talman! I dag debatterar vi betänkande SoU15 Stöd till personer med funktionsnedsättning. Det är ett område som rymmer många viktiga frågor och har stor betydelse för människors vardag.

Att leva ett fritt, självständigt och värdigt liv är något som alla ska kunna göra vare sig man har en funktionsnedsättning eller inte. Alla människor ska ha samma möjligheter att studera, arbeta, bilda familj och delta i samhället.

Under lång tid har vi sett hur de ursprungliga intentionerna bakom LSS gradvis har urholkats. Bedömningarna har blivit snävare, färre får stöd och många vittnar om rättsosäkerhet – livsviktiga insatser kan förändras eller försvinna. Detta är en utveckling som vi måste ta på allvar.

Herr talman! När LSS infördes var tanken tydlig: Personer med omfattande funktionsnedsättningar skulle kunna leva ett liv som andra, med självbestämmande och möjlighet att delta i samhället. Det perspektivet måste återupprättas. Stödet från samhället ska vara just ett stöd, inte ett hinder eller ett system att kämpa mot.

I debatten talas det ofta om kostnader, men det finns även andra perspektiv. Forskning och analyser visar att LSS-insatser ofta skapar betydande samhällsekonomiska värden. När människor får rätt stöd kan de själva arbeta, studera och leva mer självständigt. Att investera i människors självständighet är inte en belastning för samhället – det är en möjlighet och en investering i både livskvalitet och samhällsekonomi.

Herr talman! En av de största utmaningarna i dag handlar om långsiktigheten i assistansen. Assistansersättningen har under lång tid inte räknats upp i takt med löner och kostnader. Resultatet har blivit en växande underfinansiering som påverkar både kvaliteten och stabiliteten i systemet.

Assistansanordnare saknar rimliga förutsättningar att planera långsiktigt. När ersättningen inte följer kostnadsutvecklingen blir det svårt att höja löner, rekrytera personal och arbeta med kompetensutveckling och kvalitetsarbete. I längden riskerar man att tappa erfaren personal.

Det skapar också en stor osäkerhet för dem som är beroende av assistansen. Människors möjlighet att planera sin vardag, sina studier eller sitt arbete hänger direkt samman med att assistansen är stabil och långsiktigt säkerställd. För utförare, personal och framför allt de människor som är beroende av assistansen skapar detta stor osäkerhet. Därför behövs det en långsiktigt hållbar finansieringsmodell.

Jag kan bara konstatera att vi återigen står här och pratar om indexering av schablonbeloppet. Sverigedemokraterna menar att en indexerad modell för assistansersättningen måste införas. Ersättningen behöver följa den faktiska kostnadsutvecklingen i samhället, på samma sätt som många andra offentliga ersättningar. Det handlar om att skapa förutsägbarhet, säkerställa stabilitet och inte minst ge trygghet till de människor som är beroende av personlig assistans i sin vardag.

Förhöjd assistansersättning är en annan fråga som jag återigen vill uppmärksamma. Det är den extra ersättning som kan sökas när schablonersättningen inte räcker till. Oftast handlar det om att en stor del av assistansen utförs under obekväm arbetstid. Tidigare godkändes i princip alla ansökningar när mer än 50 procent av assistanstiden låg på obekväm arbetstid. Sedan hösten 2023 har det blivit allt svårare att få ansökningar godkända, och under 2024 blev det i praktiken nästan stopp.

Jag hade kontakt med en assistansanordnare så sent som i går och fick då information om att inga ansökningar numera godkänns av Försäkringskassan. De hävdar att obekväm arbetstid på upp till 80 procent ska rymmas inom schablonersättningen. De har inte fått denna siffra i vare sig en förordning eller ett regleringsbrev, utan det rör sig om deras egna föreskrifter. Eftersom så gott som alla ansökningar avslås avstår numera många från att ens söka. Man kan fråga sig vad målet är. Vi pratar trots allt om en rättighetslag, LSS.

Herr talman! Nu vill jag lyfta situationen för personer med synnedsättning och frågan om ledsagning. För att personer med synnedsättning ska kunna leva ett aktivt och självständigt liv krävs fungerande ledsagarservice. Det handlar om att kunna ta sig till arbetet, handla mat eller träffa vänner – sådant som många av oss tar för givet. Att ofrivilligt bli isolerad i sitt hem påverkar en människas livskvalitet negativt.

Tyvärr är det just detta som allt fler med synnedsättning upplever i dag. Rätten till ledsagning har successivt försvagats, inte genom lagändringar utan genom förändrade tolkningar av lagen. Personer som haft ledsagning under många år får sina insatser indragna trots att deras behov är oförändrade. Det enda som har ändrats är hur lagen tolkas. När en blind person nekas ledsagning med motiveringen att hon kan förflytta sig själv blir det uppenbart hur orimliga vissa tolkningar kan bli. Problemet är inte benen; det är att hon inte ser vart hon ska gå. Det är hög tid att förutsättningarna för avgiftsfri ledsagning regleras i en särskild lag.

Herr talman! Även dövas situation förtjänar större uppmärksamhet. För döva och många hörselskadade är teckenspråk inte bara ett hjälpmedel, utan det är deras språk. Det är ett språk som i Sverige är erkänt men som i praktiken inte får den ställning som det borde ha.

Tillgången till teckenspråkstolkning varierar, och hinder uppstår ofta i mötet med myndigheter, utbildning och arbetsliv. Inom sjukvården kan konsekvenserna bli mycket allvarliga, till exempel när en döv kvinna inte har tillgång till teckenspråkstolk när hon ska föda barn, vilket faktiskt händer i vissa regioner. Det kan också hända att en döv patient inför en komplicerad hjärtoperation inte har tillgång till tolk och därför inte kan ställa frågor eller få information om sin egen behandling.

Detta strider mot både patientsäkerhetslagen och patientlagen, och dessutom diskrimineras den enskilda individen. Vidare skrivs det inte heller en avvikelserapport när en tolk uteblir från ett bokat möte inom vården. Det saknas alltså statistik om detta.

Detta är inte bara fel och olagligt. Det är ovärdigt. Om teckenspråk ska vara ett levande språk i Sverige måste samhället också säkerställa att människor faktiskt kan använda det, genom utbildning, tolkning och tillgänglig samhällsinformation.

Herr talman! En annan viktig fråga är tryggheten. Personer med funktionsnedsättning står ofta i beroendeställning till dem som arbetar inom vård och omsorg. Därför är det avgörande att vi skyddar dem från övergrepp och missförhållanden.

Riksdagen har nyligen beslutat om utökade möjligheter till registerkontroller vid anställning i kommunal verksamhet, bland annat för arbete i människors hem. Detta är ett viktigt steg, för människor som är beroende av andras hjälp ska kunna känna sig trygga i sitt eget hem.

Politiken för personer med funktionsnedsättning handlar i grunden om något som är större än enskilda regler. Det jag pratar om är det mest självklara: frihet, delaktighet, människovärde och rätten att leva ett liv som andra och inte ett liv som styrs av samhällets villkor.

Sverigedemokraterna kommer att fortsätta arbeta för ett system som är rättssäkert och långsiktigt och som sätter individens behov i centrum.

(Applåder)

I detta anförande instämde Sara-Lena Bjälkö (-).

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten för ett väldigt bra anförande. Mycket av det som ledamoten uppmärksammar är ju sådant som vi har uppmärksammat. Man skulle nästan kunna tro att vi hörde ett anförande från ett oppositionsparti.

Men nu är ju Sverigedemokraterna en central del i Tidösamarbetet och den regering vi har. Mycket av den kritik vi har är ju riktad just mot den sittande regeringen och Tidöpartierna. Därför skulle det vara intressant att veta hur ledamoten ser på dessa frågor och vad Sverigedemokraterna gör för att få regeringen att agera.

Vi kan börja med ledsagningen. Något som har varit ett stort problem under lång tid är att personer med synnedsättning plötsligt inte tillhör någon personkrets i LSS när man gör bedömningarna. De förlorar rätten till en helt avgörande ledsagning. Det finns en massa medialt uppmärksammade fall, till exempel Emelie Pålsson från Helsingborg, som är både blind och rullstolsburen men ändå nekas all form av ledsagning, eller Nicolina Pernheim, som vann Paralympics, som har fått kämpa för att hon förlorat ledsagning enligt LSS. Vi ser fall efter fall.

Ledamoten och Sverigedemokraterna var ju med på det tillkännagivande vi gjorde. Varför stöder de då inte oss i oppositionen och ligger på regeringen ännu mer för att vi ska få en ledsagningslag på plats?

Herr talman! Jag tackar Nils Seye Larsen för frågan.

Detta är ju frågor där många partier egentligen känner och tycker väldigt lika. Det stämmer att vi är ett Tidöparti, men vi är inte ett regeringsparti. I just denna fråga är vi inte samordnade – ledsagningen är inte en punkt i Tidöavtalet.

Jag kan bara beklaga att regeringen inte har tagit fasta på det tillkännagivande som gjordes 2024. Förra året, när vi hade denna fråga uppe i utskottet, vill jag minnas att regeringen sa att man jobbade på det och att det bereddes inom departementet. Jag är lika besviken som många andra över att det inte har hänt mer där. Jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt att denna fråga inte kommer längre upp på agendan på departementet.

Detta är ett problem som har pågått under en lång tid. Förra mandatperioden gjordes inget för att lösa det. Denna mandatperiod har det gjorts ett tillkännagivande, men det har tyvärr inte gett resultat. Vi i Sverigedemokraterna har drivit på och ställt frågor om detta till ministern flera gånger utan att ärendet har gått framåt.

Det enda jag kan säga är att det behövs ett nytt parti i Regeringskansliet.

Herr talman! Jag förstår, men jag är inte riktigt nöjd med svaret ändå. Sverigedemokraterna är ju trots allt det största partiet i Tidösamarbetet. De har ju faktiskt det största kansliet i regeringens samordningskansli och borde ha möjlighet att driva på. Och om de inte känner sig nöjda är de mer än välkomna att joina oppositionen när det gäller att trycka på för detta och stödja vårt yrkande.

Nu har det snart gått fyra år, och vi har fortfarande inte kommit någonstans när det gäller detta. Vi behöver ju en ledsagningslag. Det är helt avgörande för personer med synnedsättning, som förlorar rätten till livsavgörande ledsagning enligt LSS.

Men låt mig ta upp en annan fråga, som gäller ett område där ni faktiskt är överens. Det gäller den budget som har antagits. Ledamoten pratade bra om assistans och urholkningen av den. Men budgeten innebär trots allt ett dubbelt svek. Det handlar dels om att den utlovade indexuppräkningen uteblev – den är helt nödvändig för att assistansersättningen ska kunna hänga med i löneutvecklingen – dels om att man inte höjer assistansersättningen med mer än blygsamma, eller snarare katastrofala, 1,5 procent. För mina personliga assistenter, som är helt ovärderliga för mig och mitt liv, som redan har en låg lön innebär det kanske några kronor extra i timmen. Jag skulle önska att jag kunde ge dem mer.

Jag undrar: Anser ledamoten att detta är en bra och rimlig nivå? Så tolkar jag nämligen inte det som ledamoten sa.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Nej, jag är absolut inte nöjd med 1,5 procent. Jag tycker precis som Nils Seye Larsen att det är katastrofalt lågt.

Men när det är fyra partier som ska enas om en budget handlar det om att man får ge och ta. Vi hade ju en höjning med 3 procent året innan. Därför fick vi helt enkelt stå tillbaka i denna fråga denna gång. Jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt.

Att indexeringen uteblev var något som många av partierna i socialutskottet inte ens kände till innan budgeten kom. Det var också en väldigt stor besvikelse. Vi trodde verkligen och hade en visshet om att det skulle komma en indexering, men Camilla Waltersson Grönvall hävdar alltså att den inte hann blir färdig i tid. Det kan man väl i och för sig respektera, för det är bättre att man låter det vänta och ser till att det blir riktigt bra än att man slänger in något halvfärdigt som ändå måste göras om senare. Man jag håller med om att det borde indexeras. Så är det.

Herr talman! Jag tänker fortsätta att ställa frågor om det som Nils precis har frågat om. Det handlar om assistansersättningen.

Sverigedemokraterna är i samarbete med regeringen. Hur kommer Sverigedemokraterna framöver att arbeta för assistansersättningen och indexeringen? Sverigedemokraterna har uttalat att man tänker arbeta för det. Kommer man att göra det inför vårändringsbudgeten?

Herr talman! Jag tackar Agneta Nilsson för frågan – det är dessutom en mycket bra fråga.

När det gäller hur vi jobbar med assistansersättningen inför vårändringsbudgeten kan jag bara bekräfta att Sverigedemokraterna har jobbat jättehårt för att det ska komma in en ändring i vårändringsbudgeten. Huruvida det blir så eller inte kan jag inte svara på. Jag varken känner till det eller får lov att prata om det. Men jag kan garantera att vi har kämpat jättemycket för att det ska bli en ändring i vårändringsbudgeten när det gäller assistansersättningen.

Vi kommer inom Sverigedemokraterna att fortsätta att jobba för att det ska bli rimliga höjningar och en indexering som gör det möjligt för alla som behöver assistansen att leva med långsiktiga planer och mål.

Herr talman! Tack för svaret, Mona Olin!

Jag fortsätter då med Tidösamarbetet. Precis som ledamoten sa förut finns det inget om funktionsnedsättning och funktionshinderspolitiken i Tidösamarbetet. Det finns väldigt många andra stora områden i Tidösamarbetet. Då undrar jag: Känner Mona Olin till varför detta område inte kom in i Tidösamarbetet?

Herr talman! Jag tackar Agneta för frågan.

Jag var själv inte med i diskussionerna om Tidöavtalet. Jag var alldeles ny i riksdagen och satt verkligen inte i den positionen att jag hade möjlighet, kunskap eller mandat att ta upp de frågorna. Varför man valde att driva andra frågor i Tidöavtalet får vi nog prata om med dem som är högre upp i näringskedjan.

Herr talman! Tack, ledamoten Mona Olin, för ett utomordentligt anförande!

Jag tror att jag delade i princip allting som togs upp i anförandet. Ledamoten satte funktionshinderspolitiken i perspektiv. Hon pratade om hur viktigt det är med en fungerande funktionshinderspolitik när det gäller studier och arbete och för att man ska kunna leva ett liv på likvärdiga villkor. Ledamoten pratade om den urholkning som har skett av funktionshinderspolitiken under de senaste tio åren och om var vi befinner oss i dag.

Men frågan man ändå ställer sig är: Befinner sig Sverigedemokraterna i majoritet eller opposition i Sveriges riksdag? Man ingår ju ändå i ett Tidösamarbete som har majoritet. Sverigedemokraterna är dessutom det tunga partiet i Tidösamarbetet. Det är det största partiet, som till stor del avgör vilka frågor som är prioriterade och vad som är viktigt. Men ingenting av det som ledamoten lyfte fram som viktigt kring funktionshinderspolitiken har fått genomslag i Tidösamarbetet.

Jag tänker på underfinansieringen av assistansen, där schablonen behöver höjas och en indexering behöver införas. Det har inte hänt någonting där. Jag tänker på ledsagningen, där vi behöver ny lagstiftning. Det har inte hänt någonting där. Tolktjänstutredningen har blivit en tummetott.

Ledamoten säger att man inte är ett regeringsparti – man är ett Tidöparti. Men det är helt uppenbart att det parti som ledamoten företräder, Sverigedemokraterna, har valt att inte prioritera funktionshinderspolitiken. Även om ledamoten själv är engagerad är uppenbarligen inte partiet det, för då hade detta stått högre upp på dagordningen. Varför är det på det viset? Det undrar jag, herr talman.

Herr talman! Tack så mycket, Christofer Bergenblock, för frågan!

Efter förra valet, när det gjordes ett Tidöavtal, fanns det enorma problem i samhället. Det berodde på många olika faktorer. Vi hade kriminalitet, arbetslöshet, invandrings- och integrationsproblem och så vidare. Sverigedemokraterna valde då att fokusera på de mest akuta sakerna, det som behövde åtgärdas för att man skulle kunna börja vända skutan Sverige åt rätt håll igen.

Själv hade jag önskat att funktionshinderspolitiken kom högre upp, men det var så här man valde att göra. Man var tvungen att ”pinpointa” ett par områden, som var de allra viktigaste just då.

Sedan kan jag säga att när det gäller det som inte står i Tidöavtalet, alltså alla områden som inte berörs i Tidöavtalet, är Sverigedemokraterna fria att gå samman med oppositionen eller inte. Vi såg tillsammans med oppositionen till att det blev ett tillkännagivande om både ledsagning och indexering 2024. Förra året gick vi inte på den linjen, utan då försökte vi få diskussioner med departementet i stället.

Nu är det snart val. Jag hoppas verkligen att väljarna inser att det behövs ett annat parti i Regeringskansliet. Varken förra mandatperioden eller denna har man lyckats genomföra någon av dessa åtgärder.

Herr talman! Det behövs inte bara ett annat parti i Regeringskansliet. Det behövs en helt ny regering i Regeringskansliet om vi ska kunna vända den här skutan åt rätt håll igen, för att det är så mycket som har gått fel under den här mandatperioden. Det är så mycket som hade behövt hända under mandatperioden som inte har hänt. Det gäller inte minst funktionshinderspolitiken, där vi har gått igenom ett antal områden där vi verkligen hade behövt se förändringar.

Ledamoten anför att det här inte är en del av Tidöavtalet och att man därför har möjlighet att ställa sig bakom tillkännagivanden. Jag vill då berätta för dem som lyssnar på det här att det även efter dagens debatt finns möjlighet att ställa sig bakom de tillkännagivanden som har föreslagits från oppositionen, till exempel om att återigen ställa krav på att man ska utreda en lagstiftning om ledsagning.

Det stämmer, som ledamoten sa, att det är en fråga som Sverigedemokraterna tillsammans med oppositionen drev igenom ett tillkännagivande kring i juni 2024. Där har det inte blivit någon verkstad. Nu har man i stället från regeringens sida gett i uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram ett kunskapsunderlag för kommunerna. Men vi vet alla att det inte kommer att leda till en förändring, för praxis har etablerat sig på ett helt annat sätt.

Det som Sverigedemokraterna däremot har en direkt påverkan på – och där samarbetspartierna måste komma överens – är budgeten. Många av de här frågorna trillar ned i budgetfrågor. Då är det ändå intressant att ledamoten säger att det är prioriterat att höja schablonen och få till en indexering. Men uppenbarligen är det inte så prioriterat att det blev en rimligt höjd schablon i år. Varför?

Herr talman! Tack för frågan, Christofer Bergenblock!

Som ledamoten säger hade vi väldigt mycket att rätta till efter förra mandatperioden eller de senaste tio åren av misskötsel av Sverige. Nu står ledamoten här och säger att det nu finns ännu mer att rätta till. Det ställer jag mig frågande till. Vi vet alla att en havererad invandringspolitik har ställt många saker på sin spets i det här landet och har gjort det svårt för många att klara sig. Man har fått utstå kriminalitet och så vidare. Jag tycker att det är viktigt att komma till rätta med de här frågorna.

Vad gäller budgeten är vi fyra partier som ska komma överens. Vi ska nå fram till ett mål. Förra året fick vi upp schablonbeloppet 3 procent. Om det bara är ett parti som kräver någonting är det väldigt svårt att få igenom det i budgeten, eftersom det är fyra partier som ska enas. Man får ge och man får ta. Det är ju så ett samarbete ser ut. Hur diskussionerna har gått i de förhandlingarna varken vet jag eller kan jag tala om här.

Jag säger som jag sa innan: Sverigedemokraterna behövs i en regering för att lösningar på dessa frågor ska komma till stånd. Det har regeringarna under de senaste två tre mandatperioderna inte rott i hamn.

Herr talman! I dag debatterar vi stöd till personer med funktionsnedsättning, socialutskottets betänkande nummer 15.

Inflytande, tillgänglighet, helhetssyn, självbestämmande, delaktighet och kontinuitet är de bärande principerna inom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Innebörden av orden är att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra. LSS är en frihetsreform som vi måste värna om för att alla, från barn till vuxna med funktionsnedsättningar, ska få de bästa möjligheterna att leva ett fritt och jämlikt liv.

Att leva fritt, kunna arbeta, resa, studera och helt enkelt vara delaktig i samhället och göra det man vill är något som vi utan funktionsnedsättning gör utan en tanke på att vara beroende av andras hjälp om vi inte själva vill ha hjälpen. Men en funktionsnedsättning kan vem som helst av oss råka ut för när som helst. Man kan vara med om en olycka eller få en sjukdom som för alltid förändrar det liv man levt. Man kan ha en nära anhörig, vän eller kollega som lever med ett funktionshinder. Oberoende av vem som har eller får en funktionsnedsättning är det viktigt att samhällets skyddsnät finns där och är hållbart för oss människor så att alla kan få chansen att leva sina drömmars liv, oberoende av vilka förutsättningar man har.

Herr talman! I dag skulle jag vilja ta upp några områden som rör stöd till personer med funktionsnedsättning – först ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans.

En utredning tillsattes av den socialdemokratiskt ledda regeringen för att undersöka om det var möjligt att införa ett statligt huvudmannaskap. Den blev klar 2023, och man föreslog att staten skulle ta över hela ansvaret för den personliga assistansen och att det inte skulle vara som i dag, då den är delad mellan dubbla huvudmän.

Statligt huvudmannaskap skulle ge likvärdig, mer rättssäker assistans över hela landet. Det skulle också kunna stärka arbetet mot välfärdskriminalitet. Vi socialdemokrater står bakom utredningens förslag. Även regeringen säger sig vara för statligt huvudmannaskap, men än har inget mer framkommit än att man avser att överväga åtgärder med målsättningen att överföra hela huvudmannaskapet för personlig assistans till staten. Det är dock en stor omställning som kommer att kräva tid och resurser att genomföra. Därför borde redan nu ett arbete ha påbörjats för att införa statligt huvudmannaskap. Det borde inte bara vara en målsättning.

Herr talman! I juni 2024 beslutades i riksdagen om ett tillkännagivande som skulle förändra och skapa möjligheter för en mer hållbar finansiering av timbeloppet för assistansersättningen. Det skulle göras en översyn av modellen för uppräkning. Vi socialdemokrater fick tillsammans med flera andra partier i riksdagen igenom att en utredning om assistansersättningen skulle tillsättas.

Nivån på schablonen är viktig både för kvaliteten och för goda arbetsvillkor för personliga assistenter. De senaste åren har uppräkningen legat under lönekostnadsutvecklingen, vilket har pressat verksamheter hårt. Och fortfarande är verksamheter under press.

De senaste åren har det varit många turer inom regeringen och samarbetspartiet SD när det gäller detta riksdagsbeslut. Löften har kommit och gått, och sedan har nya löften tillkommit inom några regeringspartier. Efter snart två år är beskedet att man undersöker införandet av en indexering, men det finns ingen tidsplan. Jag konstaterar att SD och regeringspartierna inte verkar vara överens i denna fråga.

Herr talman! Ledsagning för personer med synnedsättning är också ett område där det inte fungerar som det var tänkt. Riksdagen uppmanade i juni 2024 regeringen att sätta igång ett arbete med att göra ledsagningen avgiftsfri och se över förutsättningarna för en särskild lag. Anledningen var att på senare år har färre och färre personer med synnedsättning fått ledsagning beviljad, och sämst är det bland de unga. För att de ska kunna komma ut och röra sig i samhället är ledsagningen viktig, annars riskerar deras frihet att kraftigt inskränkas. Det finns tydliga exempel på hur människor med synnedsättning råkat ut för just detta, bland annat ett välkänt fall då en ung kvinna i Helsingborg inte blev beviljad ledsagning enligt LSS.

Socialstyrelsen har i närtid fått ett uppdrag av regeringen att ta fram ett stödmaterial till kommunerna om LSS med fokus på ledsagning, vilket säkert har sin funktion. Men det var inte detta riksdagens tillkännagivande gick ut på, utan beslutet var att se över förutsättningarna för lagstiftning som reglerar rätten till ledsagning.

Herr talman! Detta är tre områden som funnits med under denna mandatperiod och som rör personer med funktionsnedsättning. Jag kan bara konstatera att leverans inom dessa områden har saknats från regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna. Trots att det har uppmärksammats av många berörda har regeringen inte tagit sitt ansvar utan prioriterat andra områden. Skattesänkningar till först och främst höginkomsttagare som de själva har gått före, och välfärden har fått stå tillbaka eller till och med backat.

Regeringen har pratat mycket, vilket man verkar vara bra på, men det har saknats förmåga att göra något inom dessa områden. Huvudmannaskapsutredningen är fortfarande efter tre år en utredning. Tillkännagivandet om assistansersättning och ledsagning har väntat i snart två år på att något ska levereras.

Det vittnas dagligen om att personer med olika funktionsnedsättningar drabbas av att deras liv bara blir snävare och snävare. Människor tvingas sätta sina liv på paus för att stöd och hjälp nekats eller dragits in under denna mandatperiod. Det är inte värdigt människor i ett land som vårt. Innebörden av orden i de bärande principerna inom LSS bleknar ju. Men än finns det tid för regeringen att ta tag i dessa områden.

Herr talman! Jag står självfallet bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 3, Uppräkning av assistansersättning.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande 15, som handlar om stöd till personer med funktionsnedsättning. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Sverige ska vara ett land där alla människor har rätt att leva ett självständigt, tryggt och värdigt liv, oavsett funktionsförmåga. Det ska vara ett samhälle där ingen lämnas utanför och där varje människa ges möjlighet att delta, bidra och utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Det ska vara ett samhälle där funktionsnedsättning aldrig får vara ett hinder för att leva ett liv med frihet och framtidstro.

Vi vet dock att verkligheten ofta ser annorlunda ut. Många personer med funktionsnedsättning möter fortfarande hinder i sin vardag. De får inte alltid det stöd de behöver, och de kan få vänta alldeles för länge. De möter svårigheter på arbetsmarknaden, begränsningar i utbildningen och ett samhälle som ännu inte är fullt tillgängligt. Det är ett misslyckande som vi lagstiftare har ett ansvar att ta på största allvar.

Herr talman! Något som statsministern sa i sin regeringsförklaring den 18 oktober 2022 är lika relevant i dag, och jag vill därför återkomma till det. Han sa: Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i samhället utan att utsättas för diskriminering. Att integrera funktionsrättsperspektivet i fler politik- och samhällsområden fortsätter att vara i fokus.

Det här är inte bara en ambition utan också ett löfte. Det är ett löfte som måste omsättas i konkret politik och i reformer som märks i människors vardag.

Herr talman! Vi ser tydligt vilka utmaningar som finns. Handläggningstiderna för LSS och assistansersättning är ofta långa och upplevs som oförutsägbara. Bedömningarna skiljer sig mellan kommuner och myndigheter, vilket skapar rättsosäkerhet och frustration. Många tvingas överklaga beslut gång på gång för att få det stöd de faktiskt har rätt till. Samtidigt är arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga betydligt högre än bland den övriga befolkningen. Alltför många som vill och kan arbeta ges inte chansen. Det är ett slöseri med människors drivkraft och samhällets resurser.

Regeringen har genomfört eller påbörjat flera viktiga reformer. Rätten till personlig assistans har stärkts, inte minst för barn och personer med omfattande vårdbehov. Statsbidragen till kommunerna har höjts för att fler ska få tillgång till LSS-insatser och stöd i vardagen. Vi har investerat i hjälpmedel, bostadsanpassning och digitalisering för att fler ska kunna bo kvar hemma och leva ett självständigare liv. Ny teknik skapar nya möjligheter, men bara om den finns tillgänglig för alla.

Herr talman! Arbete och utbildning är avgörande för självständighet och egenmakt. Därför har regeringen i budgetpropositioner gått fram med flera viktiga förslag om bland annat tolkstöd och utbildningsstöd. Reglerna förenklas för personer med funktionsnedsättning som vill starta företag. Det särskilda utbildningsstödet till studier på folkhögskola har stärkts. För många är folkhögskolan en avgörande väg till arbete, studier och stärkt självförtroende.

Herr talman! Regeringen tar också idrottens betydelse på allvar. Centrum för idrottsforskning har fått i uppdrag att analysera förutsättningarna för bredd- och elitidrott för personer med funktionsnedsättning med särskilt fokus på barn och unga. Idrott handlar om hälsa men också om gemenskap, inkludering och framtidstro.

Samtidigt förlängs utredningen om ett EU-intyg om funktionsnedsättning och ett gemensamt EU-parkeringstillstånd till den 15 augusti i år. För många människor handlar det här om möjligheten att resa, arbeta och leva fritt i hela Europa.

Herr talman! Trots allt detta är vi definitivt inte framme. Skillnaderna mellan kommuner är fortfarande för stora. Tillgången till hjälpmedel liknar i dag ett postkodlotteri, vilka flera av oss har fått vara med och höra. Det är orimligt att behov ska avgöra var man bor eller om man väljer att flytta.

Vi moderater vill gå längre. Vi vill se snabbare och mer rättssäkra processer, fler anpassade jobb och enklare vägar från daglig verksamhet till arbete. Vi vill se ett samhälle där arbetsgivare ser potential och kompetens, inte begränsningar.

Herr talman! Om vi inte fortsätter detta arbete riskerar vi att få ett samhälle där fler människor hamnar i utanförskap, isolering och beroende. Det får aldrig bli accepterat. Varje människa har rätt till delaktighet, trygghet och möjlighet att forma sitt eget liv. Vi moderater och regeringen kommer därför att fortsätta driva på för förändring, för frihet och självständighet och för ett samhälle som håller ihop. Det är ett sådant Sverige vi vill ha. Det är också ett sådant Sverige vi ska bygga tillsammans.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Det är inte första gången som vi har fått höra detta citat från Ulf Kristersson. Nog för att det är fint, men det rimmar väldigt illa med hur det ser ut. Man pratar om full delaktighet, men det blir inget annat än fina ord om man inte lever upp till det i praktiken.

Vi har talat om ledsagningen. Socialstyrelsen har sagt att man måste komma vidare med en ny ledsagningslag. Det finns även ett tillkännagivande från riksdagen. Ändå händer ingenting, trots att detta får förödande konsekvenser för människor runt om i Sverige som förlorar rätten till helt avgörande ledsagning.

Samma sak gäller färdtjänsten. Det blir fler personer med synnedsättning som inte får rätt till färdtjänst eftersom man inte har med den delen. Det räcker inte att människor kan använda benen, utan de måste också kunna orientera sig.

När det gäller assistansen blev det som sagt ett dubbelt svek och dubbel besvikelse i och med att indexuppräkningen uteblev och uppräkningen var så katastrofalt låg. Vi pratar om en uppräkning på 1,5 procent av löner som redan var låga.

Trots de fina orden kan jag inte tolka det på annat sätt än att regeringens prioriteringar i budgeten är väldigt tydliga. Man har gjort stora satsningar på skattesänkningar. Däremot har satsningar när det gäller assistans, ledsagning och annat uteblivit.

Vad händer, och varför är det så?

Herr talman! Tack så mycket, Nils Seye Larsen, för dina frågor!

Som tidigare talare nämnde fick den här regeringen ta över ganska många utmaningar – man kan säga att det fanns en att göra-lista. Tidöpartierna har ett bra samarbete utifrån det avtal som finns. Allting kan dock inte göras på en gång, vilket jag tror att Nils Seye Larsen har förståelse för.

Vi som har det här uppdraget i socialutskottet brinner för dessa frågor – det gäller alla, från alla olika partier, som sitter här inne. Naturligtvis vill vi att de här frågorna ska prioriteras högst. Det är det jag försöker att påverka. Det finns fyra statsråd på Socialdepartementet, och naturligtvis påverkar vi dem så mycket vi kan. Allting kan dock inte göras på en gång.

Regeringen har, tillsammans med alla Tidöpartier, haft regeringsmakten i tre och ett halvt år nu. Det går inte att hinna göra allting på en gång. När regeringen tog över fanns det mycket att göra som var prio ett, men de här frågorna har absolut inte glömts bort.

Herr talman! Jag förstår att man kanske gör olika prioriteringar utifrån vad man anser vara viktigast. Jag kan – trots det fina citatet – konstatera att det här inte har varit ett prioriterat område för regeringen.

Vi väntar som sagt fortfarande på att komma vidare med ledsagningslagen. Så länge vi inte gör det fortsätter de förödande konsekvenserna för människor som är helt beroende av till exempel ledsagning. Det är samma sak med färdtjänsten.

När det gäller assistansen är vi i ett kritiskt skede. Jag tror det är rätt unikt, men både SKR, assistansanordnare och Vårdföretagarna har gått ut och sagt att det snart är kris. Vi är i en situation där våra assistenter, som är helt avgörande för mig och de andra 15 000 brukarna, redan i dag har tuffa löneförutsättningar, och vi kan inte ens erbjuda dem några kronor mer i lön, trots att de är helt ovärderliga. Det är inte så jag kommer att kunna behålla mina assistenter, och situationen är likadan för många brukare.

Vi skulle behöva komma vidare. Så länge vi inte gör det blir det bara fina ord, och det sticker lite i ögonen. Jag måste ändå fråga ledamoten något. Man kan jämföra uppräkningen på 1,5 procent med höjningen av arvodet för oss riksdagsledamöter, som var 3,5 procent, vilket kanske motsvarar löneutvecklingen i stort. Är det verkligen rimligt att assistansen bara ska uppräknas med 1 procent?

Mycket återstår att göra, men jag känner besvikelse så länge jag inte ser någon praktisk verklighet.

Herr talman! Tack så mycket, Nils Seye Larsen, för dina kompletterande frågor!

I den bästa av världar skulle vi ha gjort allting direkt, men som ledamoten vet fungerar regeringens arbete inte så.

När det gäller exempelvis den assistans som vi har diskuterat här gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att titta på hur den personliga assistansen kan göras mer motståndskraftig mot välfärdskriminalitet och mer förutsägbar för den assistansberättigade. Utredningen tillsattes i april 2025 och ska vara klar 2027. Allting är inte en quickfix.

Det var något av statsråden som sa att det är ett tålamodsprövande arbete att stifta lag. Det är det också. Vi som sitter här brinner för frågorna och vill att de ska besvaras snabbt.

När det kommer till ledsagningen delar jag naturligtvis din oro, men också där har vi ett pågående arbete i Regeringskansliet.

Herr talman! Tack, ledamoten Malin Höglund, för anförandet!

Att stifta lag är tålamodsprövande. Att debattera samma frågor år efter år utan att se att något händer är också tålamodsprövande, och att sitta på läktaren här och lyssna på samma debatt som återupprepar sig år efter år måste vara ännu mer tålamodsprövande. Sanningen är ju den, herr talman, att det inte har hänt särskilt mycket inom funktionsrättspolitiken under den här mandatperioden. I ärlighetens namn har det nästan inte hänt någonting.

Däremot har det funnits gott om utredningar att utgå från. Moderaterna sitter ju ändå med ämbetet som socialtjänstminister. Vi har en minister avsatt bara för att jobba med socialtjänstfrågor. Det finns många frågor inom det området, men det är ändå ett relativt begränsat ämbetsområde som socialtjänstministern har. Ett av de viktiga områden som ansvaret rör är funktionshinderspolitiken.

I juni 2023 kom rapporten om ledsagning. I mars 2023 kom Trafikanalys rapport om färdtjänsten. I mars 2022 kom tolktjänstutredningens betänkande, och efter att det hade legat till sig hos Socialdemokraterna under ett halvår hamnade det på den här regeringens bord. I mars 2023 kom assistansutredningens betänkande. Ingen av dem har lett till någon konkret handling eller några större förändringar.

Man undrar vem som är bromsen i Tidöpartiernas politik? Är det Moderaterna?

Herr talman! Regeringen består av tre partier, men som ledamoten känner till har vi också ett samarbetsavtal – Tidöavtalet – där även Sverigedemokraterna ingår. Om Moderaterna hade fått mer än 50 procent av rösterna hade det naturligtvis gjort skillnad. Oavsett vilket parti som är absolut störst och som har fått över 50 procent av rösterna får det igenom alla sina saker.

Jag tycker att det ändå har hänt väldigt mycket när det gäller det som regeringen har kommit efter med. Som jag sa tidigare brinner vi extra mycket för de här frågorna, och vi vill naturligtvis att det ska gå betydligt fortare.

Ledamoten lyfte fram de olika utredningar som blivit klara. Vissa saker har också förlängts eller ändrats. Jag lyfte precis upp utredningen om assistansersättning, som ska vara klar 2027. Vissa saker behöver kompletteras. Det finns ett utredningskrav när saker ska förändras, som ledamoten väldigt väl vet.

När det kommer till ledsagningen hade jag naturligtvis önskat att det hade gått betydligt fortare. Vi har en minister som arbetar med frågorna och som har rollen som socialtjänstminister, som är en nyinrättad roll. Hur såg det under den tidigare regeringen? Den här regeringen har ändå fokuserat på dessa frågor och lagt fram många nya saker, bland annat den nya socialtjänstlagen.

Herr talman! Förväntningar har funnits på regeringen just av den anledningen att den har en specifik socialtjänstminister, men resultatet har inte varit särskilt omfattande inom det här området.

Låt oss fastna vid en av punkterna. I och med att ett stort antal representanter från Synskadades Riksförbund sitter på läktaren här i dag kan vi dyka ned i just ledsagningen.

Det kom en rapport från Socialstyrelsen i juni 2023 som pekade på ett stort problem. Två av tre med synnedsättning hade enligt rapporten blivit av med sin ledsagning därför att de inte längre ansågs tillhöra personkrets 3 inom LSS. Därefter hände ingenting.

Ett år senare, i juni 2024, gav riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att den måste agera och ta fram ny lagstiftning för att stärka rätten till ledsagning. Därefter hände ingenting.

I december 2025 gavs ett uppdrag i ett regleringsbrev till Socialstyrelsen att den skulle ta fram ett kunskapsunderlag till kommunerna så att de kan göra bättre bedömningar. Samtidigt vet alla att rättspraxis inte har förändrats och att det inte kommer att leda till någon förändring i verkligheten.

Den lagstiftning som har efterfrågats ända sedan Socialstyrelsen kom med sin rapport i juni 2023 har uteblivit. Hur kan det vara på det viset?

Herr talman! Tack så mycket, Christofer Bergenblock, för kompletterande fråga!

Jag tycker att kunskapsunderlaget till kommunerna är bra, eftersom det har sett så pass olika ut. Det tror jag har varit nödvändigt.

Jag hade naturligtvis hoppats att vi hade kommit i hamn med ledsagningen, för den är jätteviktig för gruppen i fråga. Men vi är inte där just nu. Frågan bereds i Regeringskansliet.

Herr talman! Tack för anförandet, Malin Höglund!

Jag funderade under anförandet på det här med arbete. Som det har sett ut under denna regerings tid har arbetslösheten faktiskt blivit högre, inte lägre, framför allt för människor med funktionsnedsättning. Hur tänker denna regering lösa det problemet framöver?

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten Agneta Nilsson, för frågan!

Frågan är väldigt relevant. Alla som kan arbeta ska arbeta. Jag talade i mitt anförande om folkhögskolan, som har haft och har en bidragande roll för att man ska kunna gå vidare och sedan kunna ta ett arbete.

Jag känner faktiskt flera synskadade som har arbeten, vanliga arbeten, i dag och som också klarar sig till och från sitt arbete.

Jag fick höra en berättelse om två flickor i södra Sverige som båda har synnedsättningar och som klarar sig till och från skolan själva. De har naturligtvis lärt sig det här, men de klarar sig ändå.

Naturligtvis behöver vi göra betydligt mer på området, som jag också sa tidigare, och frågan bereds och jobbas på i Regeringskansliet.

Herr talman! Tack för svaret, Malin Höglund!

Då funderar jag på huvudmannaskapsutredningen. Den har ju varit klar sedan 2023, och ett utskottsinitiativ lämnades in i socialutskottet våren 2025 av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det avslogs med hänvisning till att arbetet pågår. Varför hör vi då inget om att arbetet pågår, till exempel i ledamotens anförande i dag? Är det fortfarande bara en målsättning att något ska hända?

Herr talman! Tack, Agneta Nilsson, för den kompletterande frågan!

Arbetet pågår när det gäller den här frågan. Vi är alla överens om att det ska överföras till staten. Det hörde vi här tidigare också. Det tycker vi är bra att göra. Men hur regelverket och allting sådant ska se ut måste vi få återkomma med – eller den ministern få återkomma med. Men arbetet pågår; det kan jag säga.

Herr talman! Då vi har några sjukdomsfall i Vänsterpartiet har jag fått äran att tjänstgöra i socialutskottets debatt i dag trots att min normala hemvist är i utrikespolitiken. Jag är dock glad över att få tjänstgöra i den här debatten, då ett av de förslag som vi debatterar i dag är FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, antogs av FN:s generalförsamling år 2006. I dag har 164 stater undertecknat och 192 stater, inklusive EU som enda region, ratificerat konventionen.

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning hör till de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter men skapar i sig inte några nya rättigheter, utan dess syfte är att undanröja hinder för att åtnjuta sina mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Konventionens utgångspunkt är att funktionshinder är en social konstruktion och att det är hinder i samhället, inte individens funktionsnedsättning, som leder till exkludering. Personer med funktionsnedsättning ska anses vara fullvärdiga rättighetsbärare och en del av den mänskliga mångfalden.

Konventionen är den första som har arbetats fram tillsammans med representanter från den berörda gruppen, det vill säga rättighetsbärarna. Den kräver en oberoende granskande institution.

Herr talman! I Sverige har detta rättighetsperspektiv inte fått tillräckligt genomslag, menar jag. Kunskapen om konventionen och vilka skyldigheter som finns från samhällets sida är fortfarande mycket låg. Konventionen används sällan som underlag för beslut i domstolar eller hos myndigheter, och personer med funktionsnedsättning saknar generellt förutsättningar att hävda och utkräva sina rättigheter i enlighet med konventionen. Det saknas en långsiktig strategi för att öka medvetenheten om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Trots att Sverige antog konventionen år 2008 har den inte införlivats i svensk lag. Luckorna i den befintliga lagstiftningen har inte identifierats, och det saknas en systematisk uppföljning och analys av konventionens praktiska tillämpning.

Vänsterpartiet anser att ett rättighetsperspektiv ska genomsyra regelverk och politik för personer med funktionsnedsättning. För att på allvar kunna genomföra konventionen krävs det att staten antar ett rättighetsbaserat angreppssätt gentemot rättighetsbärarna och säkerställer ansvarsutkrävande.

FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD-kommittén, finns till för att granska hur de stater som har ratificerat konventionen efterlever den. Kommittén tar emot och utreder klagomål från enskilda individer och grupper, tar fram kommentarer och tolkningar av konventionens artiklar och publicerar vart fjärde år en rapport om respektive konventionsstats efterlevnad av konventionens artiklar.

Funktionsrättsrörelsens analyser här i Sverige har tydligt visat att Sveriges regering inte följer rekommendationerna från kommitténs granskningar.

Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör utreda hur FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning kan inkorporeras i svensk lag. Sverige har redan gjort det med barnkonventionen och borde kunna göra det även med den här konventionen. En sådan utredning bör ta fasta på de nationella granskningarna från FN:s kommitté och klargöra vilken roll kommitténs rekommendationer och granskningar bör ha för framtida svensk lagstiftning. Utredningen bör också lämna förslag på hur man kan säkerställa tillräcklig finansiering för att åtagandena i konventionen ska kunna efterlevas.

Därför vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Centerpartiets reservation nummer 1.

Jag vill också, herr talman, säga något om diskussionen om assistans som vi har hört. Jag har suttit i den här riksdagen i många år och måste säga från sidlinjen att det är en ynkedom att vi inte har kommit längre. Jag tycker mig höra exakt samma debatt som jag har hört ända sedan jag var kommunpolitiker för 15 år sedan.

Det är verkligen tydligt att vi måste göra mer för att människor ska ha rätt till assistans men också för att ge dem som jobbar inom den personliga assistansen rimliga arbetsvillkor. Det här känns som en grupp som vi politiker alltid bara använder som en ekonomisk regulator och inte tar ansvar för.

I övrigt, herr talman, hänvisar jag till Vänsterpartiets ställningstagande i detta betänkande och till tidigare debattinlägg i dessa debatter av vår ordinarie ledamot i dessa frågor, Nadja Awad.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till socialutskottets förslag om stöd till personer med funktionsnedsättning.

Vi debatterar i dag frågor som berör människors vardag, frihet och värdighet. Det handlar om rätten att leva sitt liv som andra – att kunna arbeta, studera, bilda familj och delta i samhällslivet på lika villkor.

För oss kristdemokrater är detta inte bara en budgetfråga eller en organisatorisk fråga. Det är också en fråga om människosyn. Vår politik utgår från övertygelsen om människans okränkbara och unika värde. Varje människa är mer än sina förutsättningar och mer än sina begränsningar. Samhällets uppgift är därför att undanröja hinder, inte skapa nya.

Att funktionshindersfrågorna är viktiga för oss kristdemokrater märks också tydligt i vårt interna arbete. När vi hade riksting i november visade det sig att drygt 10 procent av de cirka 650 inskickade motionerna hade koppling till funktionshindersområdet. Det säger något viktigt. Det finns ett brett engagemang inom Kristdemokraterna för frågor om tillgänglighet, delaktighet och rätten till stöd. Det är inte en särfråga utan en central del i vår samhällssyn.

Målet med funktionshinderspolitiken är tydligt. Personer med funktionsnedsättning ska ha likvärdiga levnadsvillkor med andra. Det kräver förbättrad tillgänglighet, stärkt rätt till utbildning och bättre möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Det kräver också att vi ser de dolda funktionsnedsättningarna. Kunskapen om de neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningarna måste öka så att stödet blir rättssäkert, tidigt och träffsäkert.

Herr talman! Den personliga assistansen är en frihetsreform. Den ger människor makt över sin egen vardag. Därför har vi kristdemokrater under lång tid arbetat för att rädda och utveckla assistansen. Ett av våra viktigaste förslag är att staten ska vara ensam huvudman för den personliga assistansen. Redan 2020 tog vi tillsammans med Moderaterna och Vänsterpartiet ett initiativ till utskottsinitiativ här i riksdagen. Detta vann majoritet och ledde till en utredning om statligt huvudmannaskap. Utredningen bereds nu i Regeringskansliet.

Detta är ett viktigt steg framåt. Ett statligt huvudmannaskapsansvar skulle stärka likvärdigheten och rättssäkerheten. Rätten till assistans skulle inte påverkas av vilken kommun man bor i. Den skulle utgå från individens behov och inte från folkbokföringsadress eller kommunal ekonomi.

Samtidigt måste vi värna assistansens långsiktiga hållbarhet och legitimitet. Den organiserade brottsligheten inom assistansen är ett allvarligt problem. Fusk och kriminalitet riskerar att underminera förtroendet för hela reformen. Detta måste bekämpas kraftfullt men utan att inskränka rätten till stöd för dem som verkligen har omfattande behov.

Det är därför viktigt att regeringen i april 2025 gav en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag på åtgärder för att säkerställa att assistansberättigade får sina behov tillgodosedda och att systemet blir hållbart över tid. Uppdraget ska redovisas i januari 2027. Det är ett centralt arbete för att stärka reformens legitimitet.

Herr talman! Kartläggningar visar att kunskapen om ledsagning varierar mellan kommunerna, och detta skapar ojämlikhet. Att Socialstyrelsen nu avser att ta fram ett stödmaterial till kommunerna är därför välkommet. Ökad kunskap och tydligare vägledning bidrar till större likvärdighet över hela landet.

Mycket är nu på gång, men vi vet att vi aldrig får slå oss till ro. Bakom varje paragraf, varje utredning och varje budgetpost finns nämligen människor – ett barn som vill kunna delta i skolan, en vuxen som vill arbeta eller en äldre som vill leva ett självständigt liv. Kristdemokraterna kommer att fortsätta arbeta för ett samhälle som ser, bejakar och inkluderar andra människor och ett samhälle där stöd ges utifrån behov och där människovärdet alltid står i centrum.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Dan Hovskär, för anförandet! När man lyssnar på de här anförandena kan man faktiskt tro att vi alla tillhör samma parti och att alla partier i den här kammaren är i opposition till regeringen – eller åtminstone i opposition till något parti i regeringen som styr över funktionshinderspolitiken.

Detta gäller oavsett om det är Sverigedemokraterna, Moderaterna eller Kristdemokraterna, och jag tänker mig att Liberalerna nog också kommer att hålla ett anförande om hur viktigt det är med funktionshinderspolitiken, om hur mycket man vill genomföra, om de stora ambitionerna man har och om att det är någon annans fel. Det är någon annan som håller tillbaka.

Det är dock så, herr talman, att de beslut som fattas i regeringen är kollektiva, och det regeringen prioriterar att genomföra och driva blir också genomfört och drivet. Dit hör inte funktionshinderspolitiken.

Ledamoten talar sig varm för hur viktigt det är med assistansen och att vi nu måste jobba för att rädda assistansen – och ja, det måste vi göra. Det är ju så att det presenterades en huvudmannaskapsutredning i mars 2023 som vid det här laget hade kunnat vara beslutad i Sveriges riksdag. Nu är vi framme i mars 2026, och ingenting har hänt med anledning av utredningen. Ingenting har hänt när det gäller de beslut som behöver fattas för att skapa en likvärdig och jämlik assistans i hela landet och för att förstärka assistansen.

Varför är det på det viset att funktionsrättsfrågorna hela tiden blir bortprioriterade i Tidösamarbetet?

Herr talman! Tack så mycket för frågorna, Christofer Bergenblock!

Jag tror inte att man kan säga att de här frågorna är bortprioriterade. Ett antal utredningar är ju igång, och ett stort arbete görs. Huvudmannaskapsutredningen är en viktig fråga, och det tror jag att alla är överens om. Vi kristdemokrater tycker att det här behöver komma på plats så fort som möjligt, för det kan göra stor skillnad för många av våra invånare som då skulle kunna få en mer likvärdig assistans.

Det finns också en diskussion om olika problematiska delar som har hittats på vägen framåt, när det gäller hur man ska göra vissa bedömningar. Det utreds just nu, och man tittar på hur man kan implementera detta. Mycket är alltså på gång.

Herr talman! Många utredningar är på gång och är igång, och många utredningar har gjorts. Sanningen är ju att utredningarna har staplats på hög under hela mandatperioden: tolktjänstutredningen, färdtjänstutredningen från Trafikanalys och assistansutredningen, för att nämna några.

I slutändan är det dock inte antalet utredningar som mäter huruvida regeringen har prioriterat de här frågorna och huruvida regeringen har lyckats med de här frågorna. Det är resultatet – verkstaden och vad det blev av utredningarna – som räknas, och där blev det en tummetott. Det har blivit små, små förändringar av funktionshinderspolitiken, men de stora förändringarna och de stora reformerna har uteblivit.

Just assistansen hör till det som vi kanske har debatterat allra mest i kammaren. Som jag sa kom utredningen om ett statligt huvudmannaskap 2023. Det har sedan konstaterats att vi också, för att kunna genomföra denna utredning på ett rättssäkert sätt som inte urholkar assistansen ännu mer, behöver se över grundläggande behov.

Någon utredning kring grundläggande behov har jag dock inte sett, men det är en förutsättning för att kunna gå vidare med förstatligandet av assistansen. Vi behöver först kunna säkra att de bedömningar som kommer att göras av Försäkringskassan inte kastar ut människor från assistansen utan ser till att man får vara kvar och behålla den assistans man har rätt till. Dessutom vill vi från Centerpartiet se förstärkningar av assistansen därutöver, men utredningen har alltså inte blivit av.

Nu har det gått två år. När kan vi förvänta oss resultat i assistansfrågan?

Herr talman! Tack för de kompletterande frågorna, Christofer Bergenblock!

Jag och Kristdemokraterna tycker att just huvudmannaskapsutredningen är en av de viktigaste, och vi driver på för att få den till stånd. De grundläggande behoven är en del av det som har diskuterats, och i samförstånd med egentligen alla partier har man kommit fram till att man kanske behöver titta på de grundläggande behoven innan huvudmannaskapsutredningen genomförs. Många har tyckt att det är rätt väg att gå.

Vad jag förstår är en sådan utredning på gång i närtid. Frågan ligger hos Socialdepartementet, och regeringen håller på att titta på detta. Jag känner mig alltså ganska trygg med att det i närtid kommer att komma ett förslag om detta.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ett fint anförande, än en gång. Ledamoten visar att Kristdemokraterna alldeles uppenbart förstår de utmaningar som faktiskt finns, både gällande personer som har en synnedsättning och förlorar rätten till helt avgörande ledsagning och gällande assistansen, som håller på att urholkas och där situationen är krisartad.

Samtidigt är ju ledamoten en företrädare för ett regeringsparti, och jag måste erkänna att jag inte blir klok på detta. Kristdemokraterna förstår alltså utmaningarna men sitter samtidigt i en regering som väljer att prioritera helt annorlunda i sin budget och som staplar utredningar på varandra utan att de leder till resultat. Sverigedemokraterna är besvikna, men de sitter inte i regeringen. De säger att det hade blivit verkstad om de hade suttit i regeringen. Moderaterna säger att saker och ting tar tid men att det inte är Moderaterna som är bromsklossen. Vem är det alltså som styr i de här frågorna?

Det vi kan konstatera är nämligen att vi inte ser någon effekt och att det verkligen skulle behövas. Det är trots allt en nästan desperat situation, för det är människor som berörs. Det handlar om personer med synnedsättning som i dag förlorar rätten till helt avgörande ledsagning. De nekas också färdtjänst eftersom de så att säga kan använda benen, men sedan kan de ju inte orientera sig. Detta är något som skulle behöva ändras.

När det gäller assistansen försvann indexuppräkningen, och assistansuppräkningen är katastrofalt låg. Det gör det omöjligt för seriösa aktörer att bedriva assistans, och det gör det omöjligt för oss assistansberättigade att behålla vår personal eftersom lönerna är så pass låga och vi inte kan ge dem mer i lön.

Jag undrar alltså bara vem det är som styr. Om Kristdemokraterna nu tycker att det här är så viktigt, varför ser vi inte mer konkret, verklig handling?

Herr talman! Tack för frågorna, Nils Seye Larsen!

De här frågorna är viktiga, men sedan handlar det ju hela tiden om prioriteringar mellan olika delar. Det här handlar om viktiga frågor, och de utreds och behöver få en genomlysning så att det blir rätt och riktigt.

Om vi fick huvudmannaskapsutredningen på plats skulle flera av frågorna få en stabilitet och en mer rättvis utformning. Det tror jag är en av de viktigaste sakerna att få på plats för att kunna höja hela den här delen och se till att det inte skiljer sig så mycket åt som det gör i Sverige. Det skiljer sig åt mellan olika kommuner, vilket gör att människor kanske inte ens vågar flytta och så vidare. Så kan vi inte ha det, och därför behöver det här komma på plats.

När det gäller assistansersättningen är jag medveten om att den är låg. Där kanske oppositionspartierna ska vara lite självkritiska och titta på hur det såg ut under de åtta år då bland annat Miljöpartiet var med och styrde. Procentuellt sett har vi höjt ersättningen mer än man gjorde under åtta år på den tiden, så det kan vara bra att titta i backspegeln och så att säga jämföra.

Sedan är jag inte nöjd med utfallet; det skulle ha kunnat vara betydligt högre. Men det är viktigt att också försöka titta framåt och se vad som är på gång, och när det gäller utredningar är det mycket på gång kring flera av de här frågorna.

Herr talman! Jag tror på att våga vara ärlig och tydlig, och det är helt sant: När Miljöpartiet satt i regeringen gjordes tyvärr inte en tillräcklig höjning, så vi har också en hemläxa att göra. Där vill jag inte skylla ifrån mig.

Sedan finns det ju alltid förklaringar – det var till exempel ett lite annorlunda inflationsläge, och den dåvarande regeringen lade trots allt fram budgetar som var i balans. Grejen med den budget som nu läggs fram är att Sverige lånar 100 miljarder och att det är så uppenbart att prioriteringen är skattesänkningar. Det här har fått stå tillbaka, och vi får fortsätta vänta på att man ska komma loss med exempelvis en ledsagningslag och indexuppräkning av assistans.

Huvudmannaskapsutredningen i all ära, men först skulle vi behöva få på plats en utredning av LSS-lagen. Där ligger utfallet väldigt långt ifrån vad intentionerna var. Behovsbedömningarna bör göras om så att man ser hjälpbehoven i deras helhet och inte sitter med den minutjakt som man gör nu. Det är det som gör oss så oroliga.

Vi skulle alltså vilja se mer handling. Jag vill också lägga till en sak som oroar mig, och det gäller rapporten om välfärdskriminalitet. Välfärdskriminalitet en finns överallt, och assistansen är inte förskonad från den. Men varför går man då inte tydligare på ägarna? I det här fallet har man många utredningsförslag som mer riktar sig mot brukare och assistenter.

Jag förstår till exempel inte varför man i det här läget väljer att gå vidare med en utredning om anhöriga och att begränsa anhörigas möjligheter att bistå både som assistenter och som gode män. Anhöriga brukar inte göra det för att de absolut vill utan oftast för att de måste – för att det saknas någon som kan finnas där. Det skulle jag gärna vilja få svar på.

Herr talman! Jag tackar Nils Seye Larsen för ytterligare frågor. Nu har jag bara två minuters talartid på mig, och det var flera stora frågor som kanske egentligen kräver en betydligt längre utläggning.

Om vi ska börja någonstans: Den här regeringen satsar oerhört mycket på att ge människor mer i plånboken. Det handlar inte om skattesänkningar för sakens skull utan om att människor ska kunna vara mer delaktiga i samhället och påverka sina egna liv. Det påverkar även till exempel barnfamiljer och människor med funktionshinder. Det är alltså en viktig del.

Vi satsar också stenhårt på sjukvården. Det har nu kommit nya siffror för vårdköerna, och de har minskat med 28 procent sedan vi tog över jämfört med hur det var när den tidigare regeringen styrde. Vi jobbar alltså stenhårt med fråga efter fråga.

När det gäller behovsbedömningarna kan jag hålla med om detta med minutjakten. Det är väl ingen som tycker att det är bra, utan man måste se helheten. Det viktiga är att se individen framför systemet och försöka hitta vad som är bra för den enskilde. Ibland har man väldigt fyrkantiga lådor och ska försöka trycka in saker och ting i dem, men perspektivet måste hela tiden vridas tillbaka till den enskilde. Vi jobbar hårt för medmänsklighet i de delarna.

Nils Seye Larsen nämnde även brottsligheten. Där handlar det ju om att se i vilka olika delar som de kriminella faktiskt stjäl skattepengar och tar från dem som verkligen behöver det. Vi måste försöka sätta åt den organiserade brottsligheten; den skyr inga medel, och det är fruktansvärt. Det ska dock inte påverka dem som verkligen behöver insatsen.

Där har mina två minuters talartid gått.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 4 under punkt 4 om ledsagning.

Nu har vi mandatperiodens sista debatt om funktionshinderspolitiken. Med rätta är det många som är besvikna och frustrerade över vad den här mandatperioden har fört med sig, det vill säga i stort sett ingenting. Trots allt fanns det förhoppningar om en vändning – om att rättigheter som urholkats skulle börja återupprättas och om att funktionsrättsfrågor åter skulle börja tas på allvar. Så blev det inte – inte för personlig assistans, inte för ledsagning, inte för tolkhjälp, inte för färdtjänst, inte för hjälpmedel och inte för funktionsrättskonventionen.

Herr talman! I dag har Synskadades Riksförbund stått utanför riksdagen och pratat med oss riksdagsledamöter. Nu sitter de uppe på läktaren och lyssnar på debatten. De är med rätta frustrerade över situationen. Under de senaste tio åren har två av tre med synnedsättning blivit av med sin ledsagning. 24-åriga Emelie Pålsson från Helsingborg är både blind och rullstolsburen men har nekats all form av ledsagning. 57-åriga Katarina Hahr, känd från P1-programmet Katarina Hahr möter, gick från 165 timmar ledsagning per månad till 29. Dövblinda Evelina Lindberg i Piteå fick slåss i ett och ett halvt år för att få tillbaka den ledsagning som kommunen beslutat sig för att dra in. Så här ska det inte vara.

I juni 2023 presenterade Socialstyrelsen sin rapport om hur rätten till ledsagning urholkats och hur personer som tidigare ansetts tillhöra personkrets 3 enligt LSS sakta men säkert blivit av med sina rättigheter. Trots rapporten reagerade inte regeringen. Ett år senare lämnade riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att ta fram ny lagstiftning. Fortfarande kom det ingen reaktion från regeringen.

I december 2025 vaknar regeringen plötsligt upp och beslutar genom ett regleringsbrev till Socialstyrelsen att det ska tas fram ett nytt kunskapsstöd till kommunerna för att hjälpa dem i bedömningarna. Om regeringen hade varit lyhörd hade den kunnat kräva det här kunskapsstödet i december 2023 och gå vidare med beredning av en ny lag, som faktiskt behövs på området. Problemet är att kunskapsstödet inte kommer att hjälpa särskilt mycket, eftersom kommunerna lutar sig mot den rättspraxis som utvecklats. Det visar tydligt att det som behövs är ny lagstiftning. Besvikelsen hos dem som sitter på läktaren här i dag är stor. Vi i Centerpartiet kommer att fortsätta trycka på i frågan.

Lika illa skött är frågan om färdtjänst. Trafikanalys presenterade i mars 2023 en rapport som visade att även denna rättighet urholkats över tid och att just synskadade var särskilt hårt drabbade. Det handlar inte minst om att det fortfarande saknas ett dörr-till-dörr-perspektiv i bedömningarna. I rapporten föreslogs författningsändringar. Efter tre års betänketid har regeringen nu beslutat – vadå? Jo, att tillsätta en ny utredning för att utreda samma sak en gång till. Ingen förändring av färdtjänsten är i sikte, och frågan begravs tills vidare av en regering utan ambitioner.

Herr talman! Går vi tillbaka ytterligare ett år hamnar vi i mars 2022, då tolktjänstutredningen landade på den dåvarande socialdemokratiska regeringens bord och snabbt stoppades ned i en byrålåda. När Tidöregeringen tillträdde fick utredningen ligga kvar där. Små förbättringar har gjorts, men de genomgripande förslagen om en ny tolktjänstlag och en förstärkt rätt till tolk i arbetslivet har uteblivit. Döva, hörselskadade och personer med dövblindhet är fortfarande satta på undantag. Centerpartiet kommer att fortsätta driva på även i den frågan.

Mandatperiodens stora sorgebarn har dock varit den personliga assistansen. I mars 2023 kom Huvudmannaskapsutredningen med sitt slutbetänkande. Utredningen pekade på behovet av ett statligt huvudmannaskap för att få mer sammanhållna bedömningar och ökad jämlikhet över landet. Nu har det gått tre år sedan utredningen presenterades, men fortfarande famlar regeringen. En förutsättning för att kunna lägga fram ett förslag är att man säkerställer hur bedömningarna av grundläggande behov görs, men inte ens det har man lyckats åstadkomma.

Samtidigt går många av assistansanordnarna på knäna, eftersom ersättningen har släpat efter de senaste åren. Såväl Vårdföretagarna och kommunerna som de assistansberättigade har slagit larm om att det här inte längre går. Risken är att det till slut bara blir oseriösa aktörer kvar, eftersom det inte längre går att bedriva assistans på rimliga villkor.

Förhoppningarna var därför stora inför att regeringen skulle presentera förslaget till indexering av assistansersättningen i höstas. Frustrationen blev desto större när det visade sig vara en utstuderad bluff: uppräkning med 1,5 procent och inget index i sikte. Det fick luften att gå ur många inom assistansen. Många funderar nu på att lägga ned sina verksamheter.

Det är alldeles uppenbart att funktionsrättspolitiken är satt på undantag under den här mandatperioden. Rättigheten att leva ett liv i delaktighet och på likvärdiga villkor är långtifrån självklar. Utvecklingen i Sverige har gått åt fel håll under ett antal år. Vi har även fått svidande kritik från FN för att vi inte lever upp till kraven i funktionsrättskonventionen. Från Centerpartiets sida är vi därför positiva till att titta på möjligheten att göra konventionen till svensk lag på samma sätt som barnrättskonventionen. Erfarenheterna från barnrättskonventionen visar tydligt att detta ger ett ökat fokus på frågorna, något som definitivt behövs när det kommer till funktionsrättsfrågorna.

Herr talman! Sammanfattningsvis kan man säga att det har varit fyra bortkastade år inom funktionshinderspolitiken. Utredning har staplats på utredning. Nya utredningar har tillsatts. Men handlingen, verkstaden och resultaten har uteblivit. Det gör att frustrationen är stor, både hos oss som debatterar frågorna mot Tidöpartierna här i dag och hos dem som sitter uppe på läktaren eller framför en tv-apparat och tittar på debatten. Självklart ska man kunna leva ett liv i full delaktighet och på likvärdiga villkor i Sverige år 2026 även om man har en funktionsnedsättning, men så är det tyvärr inte i dag. Sverige kan bättre än så här. Sverige måste kunna bättre än så här.

Herr talman! Nu när mandatperioden börjar gå mot sitt slut och det är sista gången som vi debatterar ett brett och generellt funktionsrättsbetänkande vill jag passa på att lyfta ett par saker som faktiskt går i rätt riktning på funktionsrättsområdet och som Liberalerna har varit med och drivit igenom.

Låt oss börja med plånboksfrågorna. För att stärka ekonomin för personer med funktionsnedsättning har den så kallade funkisskatten tagits bort. Det är viktigt inte minst för alla dem som saknar arbetsförmåga och som har levt med väldigt små marginaler länge. I snitt kommer man att ha 1 800 kronor mer per år över i plånboken med den här skattesänkningen. Vi har också stärkt rätten till vab för kroniskt sjuka barn och gjort det enklare att låta sjuk- och aktivitetsersättning vara vilande vid studier. Det är två reformer som kommer att underlätta vardagen för många.

Inom skolområdet är det framför allt ett nytt stödsystem i skolan, satsning på fler speciallärare samt förstärkt elevhälsa som kommer att vara de reformer som har störst bäring på elever med funktionsnedsättningar och möjligheten för dem att klara skolan bättre än i dag.

Vi har också gett ett uppdrag för att få bättre koll på hur det går för elever med funktionsnedsättning. Vi kommer framöver att kunna ha statistik över hur det går för eleverna, vilket kommer att vara avgörande för att kunna sätta in rätt insatser i framtiden.

Utöver detta görs en förstärkning av utbildningsstöd för att underlätta utbildning för personer med funktionsnedsättning som går på folkhögskola. Det tillförs medel för teckenspråksutbildning riktad till elever som själva är döva eller hörselskadade och som går i grundskolan och även till föräldrar som behöver lära sig teckenspråk för att kunna kommunicera med sina barn.

På arbetsmarknadsområdet har det blivit enklare att starta egen näringsverksamhet om man är en person med funktionsnedsättning. Vi har äntligen börjat nysta i den svåra frågan om tolktjänsten och gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att inrätta en nationell funktion för samordning av tolktjänsten, även om det finns mycket kvar att göra där innan vi är i mål.

I den mer generella funktionsrättspoltiken har vi en ny nationell handlingsplan som består av 119 punkter som behöver genomföras. Det gäller att gå från ord till handling i funktionsrättspolitiken. Tidigare har vi bara haft mål. Nu har vi en handlingsplan med konkreta åtgärder. Det kommer också att tillsättas en nationell samordnare för funktionshinderspolitiken, och även funktionsrättsorganisationerna har fått förstärkta statsbidrag.

Herr talman! Jag tror att ni som tidigare har hört mig tala här i talarstolen inte har missat att en av Liberalernas stora hjärtefrågor är frihetsreformen LSS. Det är också den fråga som upptar mer än halva det betänkande som vi diskuterar i dag. Det är få reformer i modern tid som har betytt så mycket för så många. Den har givit människor makten över sina egna liv under de dryga 30 år som gått sedan den infördes.

Många har här varit inne på att det behövs olika partier i en regering för att genomföra saker. Jag kan konstatera att senast det gjordes en stor funktionsrättsreform i svensk politik var det en liberal som var minister och ansvarade för det.

Samtidigt har vi liberaler under i varje fall de senaste 15 åren med oro lyft upp utvecklingen vad gäller tolkningen av LSS. Det har blivit svårare att få personlig assistans på grund av rättspraxis. Vi ser tvångsåtgärder och kompetensbrist på LSS-boenden, och vi har en otillräcklig tillsyn. Det är några av de oroande tendenser som vi har lyft upp.

Därför har det varit viktigt för oss att prioritera LSS under den här mandatperioden. Det gällde också under den förra mandatperioden, när vi samarbetade i en annan konstellation. Det kommer att vara viktigt för oss även framöver.

Några av de förbättringar som vi är stolta över att vi lyckats få till under den här mandatperioden är att det kommer att inrättas ett nationellt kompetenscentrum för autism och IF och att avlösarservice enligt LSS kommer att göras mer flexibel. Det avsätts också pengar inom Äldreomsorgslyftet så att personal i LSS-verksamheter och på LSS-boenden får möjlighet till kompetensutveckling på arbetstid.

Vidare pågår just nu en utredning om LSS-inspektion. Syftet med det är att säkerställa att de rättigheter som personer har enligt LSS ska garanteras och att det är kvalitet i de insatserna. Man ska också på ett effektivare sätt kunna komma åt dem som utnyttjar systemet i kriminellt syfte.

Det kommer även att tillsättas en utredning om bedömningar av grundläggande behov. Det behöver ses över innan vi gör ett förstatligande av huvudmannaskapen av den personliga assistansen. Vi behöver säkerställa att inte fler blir av med sin personliga assistans när staten tar över ansvaret helt.

Vi behöver också säkerställa att tolkningen av LSS kommer tillbaka till grundintentionen att dessa personer ska kunna leva ett liv som andra. Vi behöver en förnyad lagtext om grundläggande behov som nollställer den rättspraxis som finns i dag. Det är helt orimligt att som i dag ha bedömningar som utgår från minut- och sekundräkning i stället för att man tittar på behoven i sin helhet.

Herr talman! Man kan fråga sig om det som genomförts under mandatperioden är tillräckligt. Nej, det är självklart inte tillräckligt. Många har här varit inne på frågan om ledsagning, och den behöver lösas.

Från Liberalernas sida har vi sagt att vi är öppna för en särskild lag som reglerar just ledsagning, även om vi allra helst vill att man tar ett helhetstag med en ny LSS-reform som också reglerar möjligheten för personer med synnedsättning att leva ett liv som andra genom assistans.

Vi tror att detta hade kunnat klargöras med en ny lagstiftning. Men vi är såklart öppna för en särlagstiftning. Fram till dess finns det, precis som många har varit inne på här, ett uppdrag att ta fram en handledning för kommunerna för att de ska kunna göra bättre bedömningar på det här området.

Det behövs en indexering av schablonersättningen. Det behöver jag inte orda mer om. Det har ni hört mig tala om många gånger.

En annan fråga som varit på tapeten väldigt länge är hjälpmedelsfrågan. Nu kommer det en nationell strategi med en tillhörande handlingsplan som är under utarbetande. Vi kommer att följa detta noga för att se om det verkligen är tillräckligt.

Slutligen noterar jag också att det är fler partier som liksom Liberalerna nu vill se att funktionsrättskonventionen blir till svensk lag. Det välkomnar jag verkligen, även om det ännu inte samlar en majoritet här i kammaren. Men vem vet! Vi kanske når dit under nästa mandatperiod.

Herr talman! Det finns tyvärr gott om hinder kvar att riva för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv som andra. Det finns som väl är också gott om lösningar.

Liberalerna kommer att fortsätta att riva hinder och hitta lösningar. Vi hoppas att fler vill vara med och se till att frågorna kommer högt upp på agendan inför kommande val. Det tror jag borgar för förändring framöver. Jag yrkar med det bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Tack, ledamoten Malin Danielsson, för anförandet och för de olika bitar som lyfts fram här!

Jag känner naturligtvis till Liberalernas stora engagemang och intresse i LSS-frågorna. Därför tänker jag stanna vid de frågorna. Under mandatperioden har det debatterats två stora frågor som rör just LSS och där resultatet har uteblivit.

Som har nämnts här tidigare i debatten kom utredningen från Socialstyrelsen i juni 2023 om hur det ser ut med ledsagningen. Den resulterade inte i någon förändring eller aktivitet från regeringens sida. Efter det kom det ett tillkännagivande i juni 2024 som Liberalerna röstade emot i riksdagen. Inte heller det resulterade i någon förändring.

Först i december 2025 kom det en reaktion från socialtjänstministern. Det var att ge i uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram ett bättre kunskapsstöd till kommunerna. Den möjligheten nämndes redan i utredningen från Socialstyrelsen – både den möjligheten och behovet av en lagstiftning.

Nu känns det som att regeringen tänker gömma sig bakom att man har gett det här uppdraget, och då kan man lägga lagstiftningen åt sidan. Min fråga till Liberalerna är: Kommer man att driva på för en ny lagstiftning?

Herr talman! Tack, Christofer Bergenblock, för frågan, som är otroligt viktig!

Jag skulle vilja gå lite längre tillbaka i den kronologiska ordning som ledamoten nu redogjorde för. Jag skulle vilja gå tillbaka till 2011. Det var då det kom prejudicerande mål i Högsta förvaltningsdomstolen som började snäva in rätten till ledsagning.

Sedan hände kanske inte jättemycket de kommande åren efter det. Men därefter har vi sett att den praxis som etablerades 2011 började nyttjas av kommunerna i större utsträckning. Det gör att man i mycket mindre utsträckning än tidigare beviljar ledsagning, vilket inte rimmar med intentionerna med LSS. Man skulle alltså ha kunnat göra någonting redan 2011. Liberalerna har under ganska många år påtalat behovet av en ny LSS-reform som tar tillbaka det hela till grunderna, och möjligheterna till ledsagning för personer med synnedsättning har varit en av våra argumentationslinjer.

Vi har numera öppnat för att vi kan tänka oss en särlagstiftning eftersom vi inte har fått med oss vare sig den förra regeringen – vi gjorde ett väldigt starkt försök under januariavtalet – eller denna regering när det gäller att få till en heltäckande utredning av LSS där även ledsagning ingår.

Dock tror jag att det finns en poäng med uppdraget till kommunerna. Väldigt många kommuner anlitar i dag konsulter, som är duktiga på att visa hur man kan snäva in besluten så mycket som möjligt. Kommer Socialstyrelsen med stöd och instruktioner hoppas jag att det väger tyngre än konsulterna och att det på så sätt blir effektivare och bättre redan när stödunderlaget kommer fram.

Herr talman! Beslut om stödunderlaget hade kunnat komma redan i regleringsbrevet från regeringen i december 2023. Men nu har man i stället skjutit det här framför sig under lång tid och lägger först nu, när vi närmar oss valet, fram uppdraget. Samtidigt ser vi inte att det händer något när det gäller att ta fram en särlagstiftning för insatsen ledsagning.

Personlig assistans hör också till det som har utretts under mandatperioden. Den efterlängtade utredningen kom i mars 2023 med sitt förslag om att ta ett helhetsgrepp kring den personliga assistansen med ett statligt huvudmannaskap.

Efter remittering och diskussion har det framkommit att också grundläggande behov behöver utredas. Men det här är inte en nyhet våren 2026, utan det är något som vi var tämligen överens om i december 2024 mellan funktionsrättsrörelsen, riksdagens partier och socialtjänstministern. Likväl har det fortfarande inte tillsatts någon utredning om de grundläggande behoven.

Det leder till frågan: Hur lågt prioriterat är egentligen detta i regeringen? Nu har vi hört att alla partier i Tidösamarbetet driver på för att göra dessa förändringar och få till den statliga assistansen. Uppenbarligen är det hela tiden någon annans fel att det inte blir något.

Varför, herr talman, blir det inte något när åtminstone Liberalerna brinner så mycket för frågan?

Herr talman! Tack återigen, Christofer Bergenblock, för frågorna!

Vi börjar med regleringsbrevsfrågan. Det var ganska kort tid från det att Socialstyrelsen redovisade sitt uppdrag till att regleringsbrevet skulle ligga färdigt för beslut. Det är väl det stora skälet till att det blev ett års fördröjning. Man tar regleringsbreven en gång per år, så det är inte så konstigt. Man hade kunnat önska att byråkratins kvarnar malde lite snabbare, men ibland behöver man förhålla sig till den typen av realiteter.

Vad gäller grundläggande behov är jag otroligt glad att det nu råder en så hög grad av konsensus i den här kammaren att man behöver titta på det här. Så har det nämligen inte alltid varit. Vi har under många år kämpat för att få till en utredning som tittar på de grundläggande behoven. Det kommer att göra stor skillnad för dem som i dag har behov av LSS-insatser, och framför allt av personlig assistans, att inte behöva genomgå integritetskränkande undersökningar och redovisa sina behov och få dem studerade i detalj, i minuter och sekunder.

Utredningsdirektiv kommer ganska snart att presenteras, och det är verkligen en förutsättning för att vi tryggt ska kunna gå in och göra ett förstatligande av den personliga assistansen.

Jag tycker att det är bra att de här frågorna nu kommer upp i väldigt många partier och att vi är många som driver på. Då finns också en möjlighet till förändring framöver.

Vi liberaler har känt oss ganska ensamma under ganska många år i att driva på i de här frågorna. Jag hoppas att Christofer Bergenblock kommer att hålla fanan högt under valrörelsen och ta många debatter om detta så att vi tillsammans ser till att få funktionsrättsfrågorna som prioriterade frågor på valrörelsens agenda framöver.

(forts. § 6)

Herr talman! Det betänkande vi just nu diskuterar här i riksdagen rör en fråga som handlar om mycket mer än enskilda stödinsatser till personer med funktionsnedsättning. Det handlar grund och botten om vilket samhälle vi vill att Sverige ska vara.

Sverige var en gång ett föredöme i att ge människor med olika funktionsnedsättningar möjlighet att vara delaktiga och leva ett värdigt liv. Det var en tid då vårt samhälle utvecklades och hade som mål att överbrygga klyftor. Målet var ett jämlikt samhälle där alla människor, oavsett de fysiska eller psykiska utmaningar som de antingen fötts med eller mött under livets gång, alltid kan räkna med samhällets stöd och välfärdens skyddsnät och där det successivt blir alltmer självklart att vi alla borde ha rätt till full delaktighet och få leva våra liv i självständighet och med värdighet.

I dag är samhället annorlunda, och det märks nog allra tydligast just för dem som lever med funktionsnedsättningar, fysiska eller psykiska. Levnadsomkostnader som mat, hyra och annat har blivit dyrare. För många personer med funktionsnedsättningar är ekonomin redan från början kraftigt ansträngd. Många gånger är det människor som inte har möjlighet att arbeta fullt ut eller delvis, hur mycket de än skulle önska. Deras ekonomiska stöd, till exempel sjuk- och aktivitetsersättning, bostadstillägg eller försörjningsstöd, har över huvud taget inte hängt med de prisökningar vi har sett i stort i vårt samhälle. Det är en växande grupp som lever i fattigdom i det fördolda, där de tvingas sitta och vända och vrida på varenda krona de har. Det är en fattigdom som inte är värdig Sverige. Vi borde kunna bättre.

Samtidigt har regeringen fattat beslut som ytterligare ökar kostnaderna för människor som redan lever med otroligt små marginaler. Ett exempel är det höjda högkostnadsskyddet för läkemedel.

Under den här mandatperioden har också flera av de stödinsatser för människor med funktionsnedsättningar som ska göra det möjligt att leva ett självständigt liv fortsatt att försvagas och urholkas eller lämnats utan nödvändiga reformer. Det gäller den personliga assistansen såväl som ledsagningen och färdtjänsten för personer med synnedsättning. När dessa stöd inte fungerar påverkas människors möjligheter att arbeta, studera, delta i samhället och leva sina liv på samma villkor som andra.

Den personliga assistansen är ett tydligt exempel. Reformen gjorde det möjligt för människor med omfattande funktionsnedsättningar att delta i samhällslivet och just leva ett självständigt och värdigt liv, men under de senaste åren har den personliga assistansen successivt urholkats. Bedömningarna av rätten till assistans har blivit alltmer restriktiva, och människor som i många år haft stöd har plötsligt fått sina beslut omprövade och indragna.

Utvecklingen syns också tydligt i statistiken. Statens kostnader för assistansen har minskat med omkring 20 procent mellan 2013 och 2024. Det beror inte på att behovet av stöd har minskat, utan det beror i stor utsträckning på att Försäkringskassans bedömningar har blivit betydligt hårdare och att kommunerna successivt har följt efter med allt restriktivare bedömningar.

Vi måste därför jobba med att få till stånd en omprövning. Vi måste utreda och se till att behovsbedömningarna ses över. Vi kan se att LSS-lagen strävar allt längre bort från verkligheten. Vi behöver de utredningar som vi har begärt och som vi har debatterat i dag. Man måste bland annat titta på behovsbedömningarna och se på dem som helhet, i synnerhet när det gäller grundläggande behov.

Vi måste få detta på plats innan vi går vidare med huvudmannaskapsutredningen, som vi i Miljöpartiet tror är positiv, för det brådskar. Bakom alla de siffror som vi har pratat om finns människor som förlorar det stöd som är avgörande för dem i deras liv. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 2.

Herr talman! Urholkningen sker inte bara genom hårdare bedömningar, utan själva förutsättningarna för att bedriva personlig assistans försvagas när ersättningen inte följer med i kostnadsutvecklingen.

I årets budget höjer regeringen assistansersättningen med 1,5 procent, vilket är katastrofalt lågt. Personalkostnaderna utgör omkring 90–93 procent av assistansens totala kostnader. En så låg uppräkning innebär i praktiken att personliga assistenter, som hade låga löner redan innan, inte får någon löneökning alls jämfört med den övriga löneutvecklingen på arbetsmarknaden.

Detta är något som hela sektorn varnat för. I en gemensam debattartikel skriver SKR tillsammans med Vårdföretagarna och Fremia att systemets ekonomiska fundament håller på att vittra sönder och att ersättningen under lång tid har tappat kopplingen till verkliga kostnader.

Jag är en av dem som är beroende av personlig assistans för att kunna leva, arbeta och verka. Det är tack vare mina personliga assistenter som jag kan vara här i dag. De är helt ovärderliga för mig, och så är det för alla andra brukare. När ersättningen höjs så lite som 1,5 procent innebär det i praktiken att jag inte kan höja deras redan låga löner med mer än några kronor. De är ovärderliga människor som finns i mitt liv och som jag gärna skulle vilja behålla.

Samtidigt hade regeringen lovat att återkomma med en modell för indexuppräkning av assistansersättningen från och med budgeten för 2026. En sådan modell skulle skapa den stabilitet som vi har efterfrågat genom att ersättningen följer löneutvecklingen över tid. Men när budgeten presenterades fanns plötsligt inget sådant förslag. Det innebär att systemet fortfarande saknar den långsiktiga finansieringsmodell som så länge efterfrågats av brukare, kommuner och utförare. Den uteblivna indexuppräkningen och den väldigt låga uppräkningen blev därför ett dubbelsvek för assistansen.

När det gäller ledsagning har den under många år blivit alltmer restriktivt tillämpad.

För personer med synnedsättning är ledsagning ofta avgörande för att de ska kunna röra sig i samhället och leva ett självständigt liv. Den rättspraxis som utvecklats innebär dock att synskadade i många fall inte längre anses tillhöra någon personkrets i LSS och därmed förlorar ledsagningen. Detta har jag lyft fram i tidigare replikskiften, för det finns så många exempel just nu – medialt uppmärksammade fall där människor med synnedsättning förlorar rätten till den helt avgörande ledsagningen.

Regeringen har hänvisat till att Socialstyrelsen ska ta fram stödmaterial till kommunerna, men ett kunskapsmaterial kan inte ändra på rättspraxis som etablerats. Just därför föreslog Socialstyrelsen redan 2023 att ny lagstiftning om ledsagning skulle utredas. Sedan dess har det gått nästan 1 000 dagar utan att någon utredning tillsatts. Det är snart två år sedan riksdagen riktade ett tillkännagivande till regeringen om att starta arbetet, men fortfarande har inget hänt.

En liknande utveckling syns när det gäller färdtjänsten för personer med synnedsättning. Allt fler nekas färdtjänst eller får sina tillstånd indragna därför att lagstiftningen tolkas mer restriktivt. För människor som har svårt eller omöjligt att orientera sig i okända miljöer innebär detta stora begränsningar i vardagen.

För den som har svårt eller omöjligt att orientera sig i okända miljöer är färdtjänsten en förutsättning för att kunna ta sig till arbete, utbildning och sociala aktiviteter och för att kunna delta i samhället på lika villkor. Därför är det väldigt viktigt att vi kommer igång även med det arbetet och ser till att göra de ändringar som krävs för att även synskadade ska kunna känna sig trygga i att de kan fortsätta ha färdtjänst.

När personlig assistans urholkas, när ledsagningen inte fungerar och när färdtjänsten begränsas, ja, då handlar det inte bara om enskilda politikområden. Det handlar om människors möjlighet att leva självständiga liv och delta i samhället.

Herr talman! Jag vill avsluta där jag började. Det vi diskuterar är som sagt inte bara en fråga som handlar om enskilda stödinsatser. Det handlar i grund och botten om vilket samhälle vi vill att Sverige ska vara.

Herr talman! I dag pratar vi om socialutskottets betänkande om stöd till personer med funktionsnedsättning. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till liggande förslag.

Herr talman! Detta handlar ytterst om människovärde – om rätten att bli sedd, att bli respekterad och att få leva ett liv med frihet och delaktighet. För oss kristdemokrater är utgångspunkten väldigt tydlig: Varje människa är unik och har ett okränkbart värde. Det gäller oavsett funktionsförmåga. Samhällets uppgift är inte att värdera människors förmågor utan att undanröja hinder som står i vägen för människors livsdrömmar.

Sverige har genom LSS ett historiskt ansvar för personer med omfattande funktionsnedsättning. LSS är en frihetsreform som ger människor möjlighet att arbeta, studera, bilda familj och leva självständigt. Men vi vet också att många under senare år har upplevt otrygghet, rättsosäkerhet i bedömningar, ojämlikheter mellan kommuner och en ständig oro för att förlora sitt stöd.

Herr talman! Stöd till personer med funktionsnedsättning handlar inte bara om insatser. Det handlar om tillit – tillit till familjer som kämpar varje dag, tillit till personliga assistenter som gör ett ovärderligt arbete och inte minst tillit till civilsamhället, som ofta är det första och det sista skyddsnätet.

Vi kristdemokrater tror på närhetsprincipen – att beslut ska fattas så nära människan som möjligt. Staten har ett ansvar att säkra likvärdighet och rättssäkerhet, men familjer, ideella krafter och lokalsamhället ska ges förutsättningar att bidra.

Det är därför viktigt att vi stärker stödet till anhöriga. Många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar lever under enorm press. De ska inte behöva vara jurister för att få rätt stöd. De ska inte behöva slåss mot systemet.

Herr talman! Delaktighet i samhället kräver mer än beslut på papper. Det kräver tillgänglighet i skolor, på arbetsmarknaden och i det offentliga rummet. Arbete är mer än en inkomst. Det är gemenskap och egenmakt. Vi behöver fler vägar in på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning, fler anpassade arbetsplatser och ett närmare samarbete mellan myndigheter, arbetsgivare och civilsamhälle.

Herr talman! Vi får aldrig acceptera att människor ställs utanför. Det här betänkandet är ett steg i rätt riktning, men vårt arbete är inte färdigt. Vi måste fortsätta och säkerställa att reformerna verkligen når fram till dem de är avsedda för.

För oss kristdemokrater är detta en samvetsfråga. Vi tror på ett samhälle byggt på gemenskap, ansvar och solidaritet där ingen lämnas ensam.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 mars.)