Stöd till personer med funktionsnedsättning

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande 15, som handlar om stöd till personer med funktionsnedsättning. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Sverige ska vara ett land där alla har rätt att leva ett självständigt och värdigt liv, oavsett funktionsförmåga. Det ska vara ett samhälle där ingen lämnas utanför och där alla har möjlighet att delta, bidra och leva sitt liv på sina egna villkor. Men vi vet att verkligheten ofta ser annorlunda ut. Många möter fortfarande hinder i vardagen. De får inte det stöd de behöver, de kämpar med att hitta arbete och de stöter på otillgängliga miljöer.

Herr talman! Förra året läste jag upp vad statsministern sa i regeringsförklaringen den 18 oktober 2022. Det var så bra att jag väljer att läsa upp det igen. "Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i samhället utan att utsättas för diskriminering. Att integrera funktionsrättsperspektivet i fler politik- och samhällsområden fortsätter att vara i fokus."

Dessa ord är inte bara ett löfte; de är en skyldighet. Det är en skyldighet att se till att ingen exkluderas på grund av sin funktionsnedsättning, och det är en skyldighet att bryta ned barriärer och bygga ett Sverige där alla har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.

Herr talman! Vi vet att utmaningarna är stora. Vi ser de långa handläggningstiderna för LSS och assistansersättning. Vi ser en rättsosäkerhet i bedömningarna. Vi ser svårigheter att få arbete och egen försörjning, och vi ser ett samhälle som fortfarande är otillgängligt för alldeles för många.

Herr talman! Regeringen har genomfört viktiga reformer för att förbättra situationen för personer med funktionsnedsättning. Vi har bland annat återställt och stärkt rätten till assistans, särskilt för barn och personer med omfattande vårdbehov. Vi har höjt statsbidragen till kommunerna för att fler ska få tillgång till LSS-insatser, ledsagning och stöd i vardagen. Vi har utökat arbetsmarknadsstödet för att fler ska kunna gå från daglig verksamhet till riktiga jobb och få en egen försörjning.

Vi har vidare gjort det lättare att få hjälpmedel och bostadsanpassning så att fler kan bo kvar hemma och leva självständigt. Och vi har investerat i digitalisering och ny teknik för att skapa fler hjälpmedel och bättre tillgång till välfärdstjänster.

Dessa satsningar gör skillnad, men vi ser fortfarande att kommuner gör olika bedömningar. Vissa personer får hjälp medan andra får avslag, trots samma behov. Vägen till arbete är fortfarande för svår, och tillgängligheten i samhället är fortfarande bristfällig.

Herr talman! Vi moderater vill gå längre. Vi vill se ännu snabbare reformer och fler långsiktiga lösningar. Vi anser att ingen ska tvingas in i en vardag av beroende och exkludering. Alla ska få rätt stöd i tid, ha möjlighet att arbeta och försörja sig själv och leva ett självständigt liv.

Vi vill ha kortare och mer rättssäkra handläggningstider för LSS och assistansersättning. Vi vill se fler anpassade jobb och enklare vägar från daglig verksamhet till arbete där företag och offentliga verksamheter inte bara ser funktionsnedsättningen utan ser kompetens och potential. Vi vill stärka tillgängligheten i hela samhället vad gäller såväl bostäder som transporter och digitala tjänster.

Herr talman! Vi vill sätta människan i centrum. I dag är tillgången till hjälpmedel lite som ett postkodlotteri; var du bor avgör vilken hjälp du kan få och om du får ta med dig dina hjälpmedel vid en eventuell flytt. Det är orimligt. Tillgången till hjälpmedel ska styras av behov, inte av var du råkar bo. Det behövs en ökning av tillgången till hjälpmedel, och forskning och utveckling av nya tekniska lösningar måste fortsätta.

Herr talman! Vi vet att vi ännu inte är i ett läge att allting fungerar. Människor kämpar fortfarande med att få sin vardag att fungera. De tvingas överklaga beslut för att få det stöd de har rätt till. De får inte möjlighet att försörja sig själva, och de möter hinder i sin egen stad, på sin egen arbetsplats och i sin egen vardag. Det här måste vi förändra.

Om vi inte fortsätter arbetet med att förbättra stödet och rätten till assistans och om vi inte säkerställer att människor kan arbeta och försörja sig själva riskerar vi att få ett samhälle där fler lämnas utanför. Det skulle bli ett samhälle där otrygghet, isolering och beroende blir vardag för många, och det får inte ske.

Herr talman! Vi moderater och regeringen kommer att fortsätta driva på för förändring. Vi vill ha ett samhälle där alla kan delta, där alla får stöd utifrån sina behov och där funktionsnedsättning aldrig får vara ett hinder för att leva ett självständigt liv.

Jag vill avsluta där jag började, det vill säga med citatet från regeringsförklaringen den 18 oktober 2022: "Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i samhället utan att utsättas för diskriminering. Att integrera funktionsrättsperspektivet i fler politik- och samhällsområden fortsätter att vara i fokus."

Det är ett sådant Sverige vi ska ha. Det är ett sådant Sverige vi ska bygga tillsammans.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Malin Höglund för anförandet.

Till att börja med är det uppenbart att Vänsterpartiet tycker att regeringen och Sverigedemokraterna behöver prioritera upp och prioritera om sin funktionsrättspolitik och den politik som rör personer med funktionsnedsättningar. De borde leva upp till det som LSS och funktionsrättskonventionen slår fast och säkerställa att kommuner och förvaltningsrätter gör likadant.

Ledamoten lyfte upp en rad olika problem som vi kan bevittna i samhället och som direkt träffar personer med funktionsnedsättningar. Men man kan nästan tro att ledamotens parti inte hör till regeringen och inte är med och budgeterar eller påverkar hela landets ekonomi.

Assistansberättigade behöver i dag för att kunna få assistans gå igenom integritetsberövande prövningar när de ska beskriva vilka behov av assistans de har. Om varken stat eller kommun undersöker hur många minuter jag eller någon annan person med normerande funktionalitet behöver för att duscha, klä på oss eller gå på toa, varför ska då personer med funktionsnedsättning gå igenom en sådan integritetsberövande prövning? Det är en av de fundamentala frågor som jag verkligen vill ställa till den här regeringen. Varför rättar man inte till behovsbedömningarna vad gäller rätten till assistans, så att man ser till helheten i stället för att som i dag stycka upp det och minuträkna grundläggande behov?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Awad för frågan. Jag tycker att den här regeringen verkligen tar saker på allvar. Vi hade en tidigare regering som satt i åtta år då det inte hände särskilt mycket. Ledamoten hörde också vad jag sa i mitt citat - man ser att funktionsrättsfrågor är otroligt viktiga.

Den 1 juli kommer det en ny socialtjänstlag. Med den kommer flera saker att bli betydligt bättre jämfört med hur det är i dag. Jag ser med stor tillförsikt fram mot den nya lagen.

Herr talman! Jag fick inte svar på min fråga. När det gäller hur jag som har en normerande funktionalitet ska kunna delta ute i samhället, gå på friluftsaktiviteter, umgås med vänner eller tillgodose grundläggande behov som att gå på toa, duscha mig eller klä på mig är det ju inte någon stat eller kommun som kontrollerar hur många minuter jag behöver för att kunna göra de här sakerna. Men varför ska vi utsätta personer med funktionsnedsättning för en sådan integritetsberövande process för att de ska få rätt till assistans? Man kan bedöma assistansen utifrån att behoven ses i sin helhet i stället för att man styckar upp behoven och minuträknar dem på det sätt som görs.

Jag kan ta ett annat konstigt exempel som jag tycker visar att regeringen borde göra en förändring. Ledamoten nämnde att personer med funktionsnedsättning är överrepresenterade bland fattiga i Sverige. Ändå går den här regeringen fram med att Försäkringskassan ska fortsätta att leverera återkrav på miljoner till assistansberättigade. Vi hörde ju för bara några veckor sedan om 34-åriga Maria, som har en cp-skada och som har fått ett återkrav på över 1 miljon kronor. Maria har rätt till assistans, och hennes behov har uppenbarligen inte förändrats på många år. Varför tillåter Malin Höglunds regering att personer med funktionsnedsättning behandlas på det här sättet?

Det är mycket som behöver göras. Prioritera upp och prioritera om! Tycker ledamoten att de här sakerna behöver göras?

Herr talman! Jag tackar Nadja Awad för frågan. Jag tycker att regeringen tar frågorna på allvar. Däremot tycker jag inte att det är bra att kommunerna gör olika bedömningar. Om en person i kommun A har samma behov som en person i kommun B men de får olika bedömningar trots att det är samma lagstiftning som ska tillämpas har det inte gått rätt till. Det får över huvud taget inte vara något postkodlotteri där bedömningen beror på var man bor, utan det ska vara likvärdiga bedömningar. Det tycker vi absolut.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Malin Höglund för ett fint anförande. Jag instämmer i väldigt mycket av det som ledamoten sa i talarstolen, även i de citat som kommer från statsministern. Regeringen har uppenbarligen ambitioner inom funktionshinderspolitiken vad gäller människors rätt till delaktighet och att leva ett fullgott liv. Det här är inte bara ett löfte utan också en skyldighet.

Likväl uppfattar jag att leveransen inte är lika positiv som ledamoten framhöll. För att inte överdriva det hela kan jag säga att leveransen inom det funktionshinderspolitiska området har varit rätt skral under den här mandatperioden.

Ett av de områden där jag har saknat leverans är det här med ledsagning, herr talman. Det kom en rapport i juni 2023 som visade att rätten till ledsagning hade kringskurits ordentligt under de senaste tio åren. Gällande personer i personkrets 3 inom LSS som haft rätt till ledsagning var minskningen 68 procent på tio år. Rapporten, som kom som något av ett bombnedslag, hade skrivits av Socialstyrelsen. Det förespråkades att man skulle stifta en ny lag för insatsen ledsagning för att komma till rätta med det här, eftersom den juridiska praxis som utvecklats förefaller göra att det inte går att få till någon förändring med befintlig lagstiftning.

Förra sommaren gjorde riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma med en lag. Min fråga till ledamoten är: Stöder Moderaterna arbetet med att få till en ny lag för ledsagning?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågan. Jag tycker att den här regeringen levererar. 78 procent av det som vi gick till val på är avcheckat eller påbörjat. Det tycker jag är leverans.

Jag är glad att ledamoten lyfter frågan om ledsagningen. I dag har vi haft några som varit och demonstrerat om detta ute mellan Östra och Västra riksdagshuset. Jag hann inte träffa dem, men vi har alla tagit del av mejlkorrespondens från dem.

Frågan om ledsagningen bereds just nu i Regeringskansliet. Jag har varit i kontakt med statsrådet Camilla Waltersson Grönvall, som säger att området prioriteras.

Herr talman! Rapporten kom i juni 2023, det vill säga för två år sedan. Under de två åren har det inte skett någon förändring. Nu bereds detta förhoppningsvis i Regeringskansliet. Men det togs inte något initiativ från regeringens sida för att beredningen skulle sätta igång, utan det krävdes ett tillkännagivande från oppositionen tillsammans med Sverigedemokraterna. Till och med Sverigedemokraterna tyckte att regeringen skött detta så illa att de ställde sig bakom ett tillkännagivande för att visa hur frågan bör hanteras.

Nu pågår det alltså förhoppningsvis en beredning på Socialdepartementet kring ledsagningen. Men det är sorgligt att det krävdes ett tillkännagivande för det här. Jag förstår att de som har stått här utanför och demonstrerat i dag är missnöjda över tidsutdräkten.

Då är min återstående fråga till ledamoten, herr talman, eftersom hon precis sa att hon varit i kontakt med det statsråd som har ansvar för det här: När kan vi förvänta oss att det kommer ett förslag från regeringens sida om en ny lagstiftning kring insatsen ledsagning?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock så mycket för frågan. Men som ledamoten vet kan jag inte svara på när förslaget kommer. Jag hade naturligtvis önskat att jag kunnat säga var och när det ska presenteras.

Ledsagningen är ju inte någon ny fråga. Den har funnits med i alliansregeringen, i den förra regeringen och nu även i den här regeringen, så det tar tid. Jag håller med ledamoten Bergenblock om att man skulle vilja forcera vissa saker. Det är vi som sitter här i kammaren i dag som brinner för de här frågorna.

Herr talman! Den här debatten handlar om jämlikhet, rättvisa och mänskliga rättigheter. Precis som det står i betänkandet är det nationella målet för funktionshinderpolitiken jämlika levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning.

Det är ett bra mål att sträva efter. Men det går ärligt talat inte särskilt bra. Tvärtom går utvecklingen på vissa områden åt helt fel håll. Det blir för många allt svårare att leva med en eller flera funktionsnedsättningar i Sverige i dag.

Det har gått nio månader sedan vi diskuterade de där frågorna i kammaren senast. Vi debatterade och beslutade om förra årets betänkande den 12 juni. Mycket har hänt på nio månader. Stödet till personer med funktionsnedsättning har fortsatt att krympa genom beslut som fattats av svenska myndigheter och kommuner, och beslut som begränsar rätten till stöd för enskilda har bekräftats i domstol.

Det är genom en oändlig rad av domar i domstol som dagens snäva svenska funktionshinderspolitik i stor utsträckning har utformats. Förskjutningen av rättspraxis har bland annat lett till att människor helt nekas eller får betydligt färre timmar personlig assistans beviljad än tidigare. Det har lett till, som vi hörde nyss, att synskadade och dövblinda inte längre anses vara i behov av stöd. De anses inte längre tillhöra personkretsen enligt lagen om stöd och service, och då har de inte rätt till insats.

Under de senaste nio månaderna har vi också hört och sett hur enskilda personer har blivit skyldiga att betala tillbaka för personlig assistans som har varit beviljad, som redan har blivit utförd och som därmed redan är betalad. Så skapar samhället oöverstigliga skuldberg för personer som lever på väldigt små inkomster.

Herr talman! En del av det som har hänt under de senaste nio månaderna har vi mött i mediernas rapportering om hur enskilda personer drabbas av svensk funktionshinderpolitik. Evelina i Piteå, Mathias i Vårgårda och Maria i Karlsborg är kött och blod i en utveckling som i praktiken krymper människors frihet, jämlikhet och delaktighet. Betydligt fler blir till en siffra i en kolumn eller i en tabell. De får sina avslag utan någon större uppmärksamhet. De blir berövade sin frihet och möjligheten till ett jämlikt liv under offentlig tystnad.

För personer med behov av samhällets stöd har alltså mycket hänt på nio månader. Jag håller med de ledamöter som tidigare lyfte fram att det i Regeringskansliet inte verkar hända så särskilt mycket.

Tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet har länge haft allvarliga brister. Det gäller inte minst när det kommer till möjligheten att studera och arbeta. Därför tillsattes en tolktjänstutredning. Den lämnade sitt slutbetänkande i mars 2022. Den är utredd och remissbehandlad. Det har gått tre år. I Regeringskansliet pågår det fortfarande beredning, och i övrigt är det tyst.

Inte heller i frågan om hur den personliga assistansen ska vara utformad tycks det hända särskilt mycket. Det finns en bred politisk enighet om att dagens system, där vi har delat hanteringen av den personliga assistansen mellan kommunala beslutsfattare och Försäkringskassans beslutsfattare, inte är något bra system. Det vore bättre att samla det under en huvudman. Frågan är ordentligt utredd och remissbehandlad. I Regeringskansliet pågår beredning, och i övrigt är det tyst.

Inte heller händer det någonting när det gäller hur bedömningarna görs av de grundläggande behov som ligger till grund för rätten till personlig assistans. Det hölls ett möte, som riksdagens funktionshinderpolitiska nätverk ordnade, med företrädare för funktionsrättsrörelsen och ansvarig minister om hur man gör behovsbedömningarna. Budskapet var glasklart: Man måste se över hur behovsbedömningarna görs innan man kan gå vidare i processen mot ett statligt huvudmannaskap. Det var strax före jul, men ingenting har hänt.

Regeringen tycks resonera som så att om man inte kan göra det ena utan det andra är det bättre att inte göra någonting alls. Men regeringen har gett besked på ett område: I budgeten för 2025 skriver regeringen att man har för avsikt att undersöka införandet av en indexering av schablonbeloppet i syfte att öka förutsägbarheten för assistansmottagare och assistansanordnare. Det är bra. Det ligger helt i linje med den uppmaning, eller det tillkännagivande, som riksdagen riktade till regeringen i juni förra året.

Då krävde Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet tillsammans med Sverigedemokraterna en mer transparent och förutsägbar finansieringsmodell för den personliga assistansen. Vi väntar med spänning på vad regeringens undersökning ska leda fram till, om den nu leder fram till något. Men det är bra att man har sagt att man har en ambition.

Herr talman! Det finns mycket att säga om regeringens passivitet och tystnad och hur det påverkar förutsättningarna för ett mer jämlikt samhälle för personer med funktionsnedsättning. Det sista området jag vill lyfta fram är rätten till ledsagning.

Precis som vi hörde här tidigare har Riksorganisationen Unga med Synnedsättning i dag stått utanför riksdagen och delat ut flygblad med rubriken: Hur skulle du må om du inte kunde gå ut? Det är en bra fråga som jag tänker att många skulle behöva ställa sig. Det gäller inte minst de ledamöter som ska rösta om det betänkande vi behandlar i dag.

Det borde vara den mest självklara insatsen att den som inte själv kan se, eller kanske varken ser eller hör, får stöd för att vara delaktig i samhället. Det är vad ledsagning handlar om - att den som inte kan se får en seende följeslagare för att kunna delta i exempelvis fritidsaktiviteter eller i kulturlivet.

Men ledsagning enligt lagen om stöd och service har minskat kraftigt de senaste åren. I stället hänvisas man till bistånd enligt socialtjänstlagen. Det innebär en sämre service men också väldigt kostsamma avgifter. Det är avgifter som många helt enkelt inte har råd att betala.

Riksorganisationen Unga med Synnedsättning skriver: Tänk att inte själv kunna styra när du vill träna, träffa vänner, köpa kläder eller att gå på festival. Tänk att leva sin ungdom så! Eller tänk att leva hela sitt liv så!

För mig är det obegripligt att regeringen inte har agerat tydligare för att bromsa utvecklingen och att den inte har agerat utifrån det tillkännagivande som riktades till den under förra året. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna talar vackert i regeringsställning om att ta ansvar för Sverige. Men i den här frågan är de inte särskilt stressade. Beredning pågår.

För mig är det obegripligt att det tycks som att Sverigedemokraterna har ändrat ståndpunkt. För nio månader sedan såg Sverigedemokraterna problemet och gjorde gemensam sak för att åstadkomma förändring. För nio månader sedan stod man bakom ett tillkännagivande. I dag gör man det inte. Vi har inte kommit närmare målet om jämlika levnadsvillkor för den som lever med en synnedsättning i dag jämfört med för nio månader sedan.

Vi socialdemokrater menar fortfarande att det behövs en lag. Därför behövs en utredning om att reglera insatsen ledsagning. Det gäller att göra den tillgänglig för alla som behöver den - så snart som möjligt. Det brådskar. Det är ingen stor grupp vi talar om. Att se till så att den som är synskadad, blind eller dövblind får den ledsagning hen behöver skulle inte gräva några stora djupa hål i statskassan. Men det skulle föra Sverige en bit närmare målet om ett mer jämlikt samhälle för personer med funktionsnedsättning.

Herr talman! Jag står bakom alla Socialdemokraternas reservationer. Men jag vill särskilt yrka bifall till reservation 15, som gäller just förutsättningarna för och rätten till ledsagning.

(Applåder)

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag ersätter i dag Dan Hovskär, som har blivit sjuk, och jag ska försöka beskriva KD:s politik på detta viktiga område så gott jag kan.

Den kristdemokratiska politiken är förankrad i en människosyn som utgår från människans okränkbara värde och att alla människor är olika. Utifrån sina egna villkor ska alla ha rätt till full delaktighet i samhället - något som jag tror att vi alla här delar.

Målet för funktionshinderspolitiken är att personer med funktionsnedsättning ska ha likvärdiga förutsättningar som andra. Politiken ska fokusera på att förbättra tillgänglighet, utbildningsmöjligheter och förankring på arbetsmarknaden.

Kristdemokraterna vill ha ett samhälle som ser, bejakar och inkluderar alla människor. Därför måste även kunskapen om dolda funktionsnedsättningar öka och situationen för personer med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning stärkas.

Herr talman! Vi kristdemokrater har flera förslag för att utveckla assistansen. Ett av våra prioriterade förslag har varit att staten bör vara ensam huvudman för den personliga assistansen. Ett första steg i den riktningen togs 2020, då vi tillsammans med Moderaterna och Vänsterpartiet lade fram ett utskottsinitiativ i riksdagen. Utskottsinitiativet vann majoritet, vilket ledde till den utredning som nu bereds inom Regeringskansliet.

Ett annat prioriterat område är att motverka den organiserade brottslighet som råder inom assistansen. Den behöver hanteras kraftfullt och effektivt utan att man inskränker rätten till assistans för dem med verkliga behov.

Kristdemokraterna har i regeringen drivit på för höjd timschablon för assistansersättning med 3 procent för 2025. Det är den högsta uppräkningen sedan 2021. Vi vill att en indexering av schablonbeloppet ska införas, och vi avsätter 20 miljoner per år under tre år i ökat statsbidrag till funktionshindersorganisationerna.

Kartläggning visar att det finns ett behov av att öka kunskapen i kommunerna när det gäller ledsagning, som vi hörde här i anförandet alldeles nyss. Socialstyrelsen har därför aviserat att myndigheten ska ta fram ett stödmaterial till kommunerna, och man bedömer att stödmaterialet kommer att bidra till ökad likvärdighet mellan kommunerna.

Herr talman! Vi kristdemokrater anser som sagt att staten borde ha ett ensamt huvudansvar för den personliga assistansen. Då skulle förutsättningarna för likvärdiga och rättssäkra bedömningar i hela landet öka. Vi är glada för utredningen om statligt huvudmannaskap, som har många bra förslag och som nu bereds inom Regeringskansliet.

Herr talman! Malin Höglund radade upp aktiviteter som regeringen håller på med, så en hel del är nu på gång.

Herr talman! I dag debatterar vi SoU15 Stöd till personer med funktionedsättning. Det är ett område med många viktiga frågor som är avgörande för det dagliga livet för många människor i vårt land. Vissa frågor är mer avgörande än andra, men alla påverkar vardagen på ett eller annat sätt för alla som lever med någon form av funktionsnedsättning.

Jag börjar med att yrka bifall till vår reservation 9.

Avsikten med LSS är att alla människor ska ha möjlighet att leva sitt liv som vem som helst, oavsett funktionsnedsättning. Familjer med barn som har funktionsnedsättning ska känna trygghet i sin vardag. Unga ska ha möjlighet att bli självständiga vuxna och leva ett fritt liv. Vuxna ska kunna umgås med sin familj på samma villkor som andra.

För nio månader sedan riktade riksdagen här i kammaren flera tillkännagivanden till regeringen. Det var glädjande att Sverigedemokraterna och övriga oppositionspartier enades i dessa viktiga frågor. Det handlade om schablonbeloppet, om att årligen redovisa hur det räknats fram och om att göra en översyn av modellen för uppräkning av assistansersättningen. Det riktades också tillkännagivanden om att regeringen bör se över förutsättningarna för en avgiftsfri ledsagning för personer med synnedsättning och om att reglera insatsen i en särskild lag.

Herr talman! Om vi börjar med indexering av schablonbeloppet är nog alla som sitter här i kammaren just nu väl medvetna om problemen som skapas för både anordnare och mottagare av assistans så länge som det nuvarande systemet utan indexering fortsätter. Det innebär att assistansbolagen inte får någon som helst möjlighet att planera långsiktigt. Det är svårt för dem att utlova någon form av löneförhöjning, att rekrytera ny personal och att erbjuda personalen kompetensutveckling. Det är därmed svårt att behålla befintlig personal och dessutom svårt att kvalitetsutveckla verksamheten.

För personalen innebär det problem när långsiktigheten saknas. Vad händer nästa år? Jobbar jag kvar? Hur ska jag kunna bilda familj, köpa hus och bygga min framtid med dessa premisser? Brukarnas vardag och framtid är helt beroende av assistansen och om den är tillräcklig för att de ska kunna leva ett självständigt liv med vardag, framtidsplaner och drömmar.

Det här gör det helt enkelt omöjligt för alla inblandade parter att planera framåt och att bygga sin framtid. Det gäller både företag, anställda och brukare.

Detta är den enskilt viktigaste frågan för hela branschen, och jag är därför mycket glad att regeringen och Sverigedemokraterna i budgeten för 2025 aviserar att man avser att undersöka om en indexering av schablonbeloppet kan införas i syfte att öka förutsägbarheten för assistansmottagare och assistansanordnare. Utskottet ser fram emot att regeringen snarast återkommer i frågan.

En indexreglerad assistansersättning skapar långsiktiga förutsättningar för dem som tar emot assistans, för dem som bedriver assistans och för dem som arbetar inom branschen.

Herr talman! Nu vill jag tala lite om ledsagning. En välfungerande ledsagarservice är helt avgörande för att synskadade ska kunna leva ett aktivt och självständigt liv - ett liv som många av oss tar för givet. Det handlar om sådana självklara saker som att kunna ta sig till jobbet, handla mat och umgås med vänner. Att vara ofrivilligt isolerad i sitt hem påverkar människors välmående negativt, oavsett om man har en synnedsättning eller inte.

Tyvärr är detta precis vad som sker nu. Rätten till ledsagning har gradvis försämrats på grund av förändrade tolkningar av lagen. Återigen ser vi hur en lag som en gång var tydlig i sin avsikt nu tillämpas på ett sätt som avviker från den ursprungliga tanken. Människor som i många år har haft rätt till ledsagning får plötsligt sina insatser indragna, trots att deras behov är oförändrade. Det enda som har ändrats är hur lagen tolkas.

Allt färre synskadade beviljas ledsagning enligt LSS och hänvisas i stället till insatser via socialtjänstlagen. Detta innebär ofta färre timmar och fler begränsningar kring vad ledsagningen får användas till. Dessutom är det vanligt att kommuner tar ut höga avgifter, ibland flera hundra kronor per timme, medan ledsagning enligt LSS är avgiftsfri.

Som jag sa tidigare riktades i juni 2024 ett tillkännagivande till regeringen om att den bör se över förutsättningarna för en avgiftsfri ledsagning för personer med synnedsättning och för att reglera insatsen i en särskild lag. Vi hade kunnat ställa oss bakom ett tillkännagivande även i den här diskussionen, men att lägga ett tillkännagivande på ett tillkännagivande är kanske inte lika konstruktivt som att diskutera med de andra Tidöpartierna och driva frågan i mål.

Riksdagen lämnade alltså ett tillkännagivande för nio månader sedan. Tyvärr har det inte hänt så mycket, men vi ser fram emot de slutsatser och förslag som läggs fram när den pågående beredningen på Socialdepartementet är klar. Jag och många med mig hoppas att detta kommer väldigt snart.

Herr talman! Den 1 januari 2023 infördes ett schablonavdrag, det så kallade föräldraavdraget, vid bedömning av barns behov av personlig assistans enligt LSS. Syftet var att fler barn skulle få assistans, men ökningen har uteblivit. Det som gäller nu är att avdraget halveras för att fler ska beviljas stöd. Problemet kvarstår dock, eftersom avdrag fortfarande görs på ett sätt som inte var avsett. Försäkringskassan tillämpar nämligen dubbla avdrag: Först dras timmar som anses vara utanför funktionsnedsättningen, och sedan görs schablonavdraget. Detta i sin tur leder till att barn kan få mindre assistans än före lagändringen.

Herr talman! Förhöjd assistansersättning är en annan fråga som behöver adresseras. Detta är något som assistansberättigade kan ansöka om när schablonersättningen inte räcker. Det inträffar i regel när en stor del av arbetstiden för assistansen ligger på obekväm arbetstid.

Fram till sommaren 2023 godkändes i princip alla ansökningar om mer än 50 procent av assistanstiden var förlagd på obekväm arbetstid. Sedan hösten 2023 har det blivit allt svårare att få ansökningarna godkända, och under hösten 2024 tog det så gott som fullständigt stopp. Handläggningstiden var tidigare en till två månader. Efter hösten 2024 är den hela sex till åtta månader, vilket är fullständigt orimligt. Det måste presenteras en förklaring till vad som ligger bakom, och en lösning måste tas fram.

Herr talman! Personlig assistans är en grundläggande mänsklig rättighet och en avgörande förutsättning för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Den möjliggör delaktighet, självbestämmande och jämlika villkor. Trots detta har utvecklingen under lång tid varit negativ. Sverigedemokraterna vill därför stärka assistansen med ett långsiktigt perspektiv och menar att alla hjälpmoment för grundläggande behov bör ge rätt till personlig assistans. Det är dags att se hela människans behov i stället för att dela upp det i mindre bitar.

Sverigedemokraterna värnar tanken bakom LSS, att personer med funktionsnedsättning och omfattande behov av stöd och service ska kunna vara inkluderade i samhällsgemenskapen och leva ett självständigt liv. Lagens ursprungliga intentioner måste värnas och upprätthållas.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Mona Olin för inlägget.

Ledamoten konstaterar att ledsagning är en nödvändighet för att kunna leva ett självständigt liv och lägger ut texten rätt mycket om detta med ledsagning. Det behövs för att kunna gå och handla om man har en synnedsättning. Det behövs för att kunna gå på konsert, träffa kompisar, gå till biblioteket, delta i fritidslivet och så vidare. Det är helt enkelt en väldigt viktig insats.

Samtidigt säger ledamoten att riksdagen lämnade ett tillkännagivande för nio månader sedan och att inte särskilt mycket har hänt sedan dess. Precis så lät det, och det är precis på det viset. Jag utgår från att det också var därför som Sverigedemokraterna i sin kommittémotion inom funktionshindersområdet skrev ett yrkande som löd så här: "Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skyndsamt omhänderta tillkännagivandet om att se över förutsättningarna för att reglera insatsen ledsagning i en särskild lag samt att snarast återkomma till riksdagen med förslag."

Den enda tolkning som går att göra av att Sverigedemokraterna därefter drog tillbaka sitt yrkande och inte längre står bakom detta är att man inte längre tycker att det här behöver ske skyndsamt. Vi har ju redan hört från ledamoten själv att det inte går skyndsamt. Detta tar alldeles för lång tid.

Då blir min fråga till ledamoten och till Sverigedemokraterna: Varför är det inte längre så bråttom att få till den här lagen om avgiftsfri ledsagning?

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten Bergenblock, för din fråga! Den är viktig.

Ledsagning är också viktigt. Det är jätteviktigt för Sverigedemokraterna att detta adresseras och blir löst så fort som möjligt. Jag kan inte nog poängtera att alla måste ha möjlighet att delta i samhällslivet på samma villkor, oavsett om man har en synnedsättning eller andra funktionsnedsättningar.

Jag har poängterat att Sverigedemokraterna driver denna fråga. När vi lade fram vår kommittémotion var det ett knappt halvår efter tillkännagivandet. Vi har därefter fått information om att beredning pågår på departementet, och enligt vad som sägs i utskottets betänkande kan vi se fram emot ett svar inom kort. Därför väljer vi att fortsätta diskussionerna med ansvarig minister och lägga press från det hållet.

Herr talman! En välvillig tolkning av det Sverigedemokraterna säger är väl att de har blivit lurade av de andra partierna i regeringssamarbetet. Uppenbarligen sker ju detta inte skyndsamt.

Jag ställde i höstas en muntlig fråga till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall om ledsagning. Hon sa då att hon skulle påbörja en beredning. När den här kommittémotionen lades fram var alltså knappast någon beredning påbörjad.

Jag ställde samma fråga till socialtjänstministern bara för en vecka sedan vid riksdagens frågestund och fick då svaret att en beredning nu i alla fall var påbörjad. Hur lång tid den skulle ta gick dock inte att få någon klarhet i. Vi hörde också tidigare i ett anförande från den moderata ledamoten att någon tidsplan inte går att beskriva eller visa upp.

Då undrar man ju ändå: Varför är det inte längre viktigt att trycka på regeringen? Jag är väldigt tacksam att Sverigedemokraterna stod bakom det tillkännagivande riksdagen lämnade i juni förra året så att den påtryckningen kunde ske, men varför är det inte längre lika viktigt att trycka på regeringen för att få ett förslag till lagstiftning som gör att detta kan komma på plats? Uppenbarligen går det ju inte särskilt snabbt på Socialdepartementet. De kvarnarna verkar mala väldigt långsamt. Jämfört med andra departement är det kanske där de mal långsammast av alla.

Men varför är detta inte längre så viktigt och så bråttom? Jag tycker att den frågan till Sverigedemokraterna alltjämt kvarstår.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågan.

Vi stod inte bara bakom tillkännagivandet i fjol utan det var faktiskt vårt yrkande som oppositionen valde att stödja. Det är värt att poängtera i denna församling. Vi har drivit frågan i många år, och vi fortsätter att driva den. Frågan är viktig, och vi vill att det ska hända saker fort. Men jag är inte säker på att ytterligare ett tillkännagivande hade gjort att det hade blivit en snabbare hantering.

Som jag sa har Tidöpartierna möten, och vi hedrar samarbetet med varandra. Då måste man förlita sig på vad som sägs mellan partierna. Om jag får besked om att det pågår en beredning, då pågår en beredning. Det finns ingen tidsplan, och det kan inte jag kontrollera i deras böcker. Men jag kan fortsätta att driva frågan och ligga på tidsmässigt.

(Applåder)

Herr talman! Först och främst vill jag påminna ledamoten Mona Olin om vad Sverigedemokraterna alltid har pratat om innan valet 2022, vilket är att ta hand om sina egna före en ökad invandring.

Asylinvandringen är nu lägst på 40 år. Hur har det blivit bättre för Sveriges invånare, speciellt med tanke på den målgrupp vi pratar om i dag - personer med funktionsnedsättning? Hur har det blivit bättre för den gruppen när Tidöregeringens största underlag, vilket är Sverigedemokraterna, är med och styr landet?

Jag skulle inte säga att det har blivit så mycket bättre för dem. Troligen har det blivit sämre på många olika håll. De får inte ens rätt till assistans. Får de det riskerar de att få återkrav på miljoner kronor eller att få gå igenom integritetskränkande bedömningar där de får uppge hur många minuter de behöver för att gå på toa, duscha eller gå på promenad.

Personliga assistenter runt om i landet sägs upp. Går man i daglig verksamhet får man i vissa kommuner en habiliteringsersättning på 30 kronor per dag. Funktionsnedsatta isoleras mer och mer för att de helt enkelt inte får rätt till ledsagning, vilket gör dem beroende av anhöriga eller tvingar dem till isolering i hemmet.

Hur blev det bättre för personer med funktionsnedsättningar tack vare Sverigedemokraterna?

Herr talman! Jag tackar för frågorna från ledamoten Awad.

Vi jobbar ständigt, och har jobbat ända sedan den dag vi kom in i riksdagen, med att göra det bättre för människor med funktionsnedsättning. Carina Herrstedt har sedan dag ett kämpat för deras rättigheter, och hon har också fått igenom många olika saker på vägen hit. Det var inte särskilt mycket medvind från något annat parti i början, men så småningom har vi ändå lyckats driva igenom flera saker.

Under denna mandatperiod har vi bland annat inrättat ett nationellt kompetenscentrum för frågor om intellektuell funktionsnedsättning och autism. Vi har tagit ett nytt steg för att implementera nationella mål för funktionshinderpolitiken.

Arbetsförmedlingen har fått i uppdrag att förbättra förutsättningarna för personer med funktionsnedsättning att komma i arbete. Jag tycker att vi har kommit fram med flera olika saker som gör det bättre för människor med funktionsnedsättning. Alla de saker som ledamoten Awad staplade på varandra om indragna assistanstimmar är ingenting som startade i september 2022. Detta har pågått under en lång tid, och nu sitter vi här med stora problem i samhället och med problem inom assistans och ledsagning och så vidare. Detta är saker som har pågått under en lång tid. Vi i Sverigedemokraterna driver dessa frågor, precis som ni har hört under mitt tidigare anförande.

Herr talman! Här rabblas upp ett antal saker som man har gjort för att ändå möjliggöra för personer med funktionsnedsättning att vara lika delaktiga i samhället som alla andra. Jag säger inte att Sverigedemokraterna och regeringen inte har gjort någonting, utan jag menar att man inte har gjort tillräckligt mycket. Man behöver prioritera upp och om i de frågorna.

Genom åren har man gjort till sin retoriska och politiska agenda att beskylla en hel grupp av människor, alltså personer med invandrarbakgrund, för att de skulle vara orsaken till en rad olika samhällsproblem. Sedan visar det sig att när det nu är den lägsta asylinvandringen på 40 år har det ändå inte blivit bättre för dem som man anser är sina egna, till exempel personer med funktionsnedsättning. Det har ju blivit sämre för dem under Sverigedemokraternas ledning tillsammans med regeringen.

Jag har gett ett antal exempel som rör rätten till assistans, integritetskränkande bedömningar av assistansen, att personliga assistenter sägs upp runt om i landet, habiliteringsersättningens låga nivåer som blir slavliknande och att funktionsnedsatta isoleras mer och mer. De är också överrepresenterade bland fattiga och bland dem som utsätts för våld ute i samhället. Det har inte blivit bättre med Sverigedemokraterna.

Vilka är de största förändringarna man vill göra för den gruppen?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Awad för hennes frågor.

Det lät lite annorlunda nu, att vi ändå har åstadkommit någonting under mandatperioden. Det är trevligt att ledamoten Awad faktiskt ser att det händer saker och att det inte står helt stilla.

Jag får återkomma till att problemen med att bedöma assistansbehov har funnits långt tidigare. Det startade inte med något nytt regleringsbrev när Tidöpartierna kom till makten. Det är något som har utvecklats under en lång tid. I stället för att fatta beslut som följer LSS väljer man att pröva lagen i domstol. Det är ett felaktigt sätt att använda lagen. Lagen är en rättighetslag, och den ska inte prövas på så sätt att man ska bevisa sina behov. Lagen ska erbjuda assistans. Den är en rättighetslag. Man ska inte behöva kämpa och överklaga beslut. Det är helt felaktigt.

Om man hade slopat alla prejudicerande domar och gått tillbaka till LSS som den ser ut precis nu, hade man kommit ifrån många av problemen. Det är inte sittande regering som har skapat problemen.

Vad gäller ledamoten Awads påstående om att vi ser till de våra först, ser vi inte till någon först när det gäller de med funktionsnedsättning. Vi ser till alla, och det kvittar om man råkar ha svensk bakgrund eller annan bakgrund. Alla som har funktionsnedsättningar ska få den hjälp de behöver.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Olin, för anförandet! Det var mycket klargörande när det gäller Sverigedemokraternas hållning i förra årets diskussion och de beslut som fattades då.

De ställningstagandena ledde fram till tillkännagivanden om bland annat ledsagningarna och att regeringen borde se över förutsättningarna för avgiftsfri ledsagning för personer med synnedsättning och för att reglera den insatsen i en särskild lag. Då stod Sverigedemokraterna bakom det. Det gjorde också mitt parti. Det gjorde även Vänsterpartiet, och det gjorde Centerpartiet och det gjorde Miljöpartiet.

I det betänkande vi debatterar i dag står Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet fortfarande bakom att ledsagning behöver regleras i särskild lag och vara avgiftsfri. Det behöver ske skyndsamt.

Sverigedemokraterna står inte bakom det i år. Ledamoten Olin sa i debatten att man hade kunnat göra det men att det inte vore konstruktivt. Ledamoten sa också att det tyvärr inte har hänt så mycket men att man hoppas att det kommer att hända någonting snart.

När jag lyssnar till diskussionen undrar jag varför Sverigedemokraterna helt plötsligt har lagt sig platt i den här frågan. Vi här i kammaren vet ju att det är ett faktum att den regering vi har i dag kan gå till Rosenbad varje dag helt och hållet beroende av att Sverigedemokraterna ger dem tillåtelse att göra det. Det är Sverigedemokraterna som legitimerar den politik som bedrivs av den här regeringen.

Frågan är därför varför det här inte längre är av betydelse för Sverigedemokraterna.

Herr talman! Tack, ledamoten Sundin, för dina frågor!

Jag förstår att det kan kännas frustrerande att det inte blir ett tillkännagivande även denna gång, och jag förstår att oppositionspartierna står bakom sina reservationer.

Som jag redan har förklarat är detta frågor som vi inte på något sätt släpper eller inte tycker är viktiga. Vi tycker att de är jätteviktiga, och vi vill se en lösning både när det gäller ledsagning och indexering av schablonersättningar.

Precis som ni säger har det kanske inte hänt mycket. Men varför skulle det hända mer för att det blir ett tillkännagivande till? Det är som att läraren ställer samma fråga en gång till när eleven ändå inte svarar. Då får vi försöka med andra vägar, och det gör vi nu genom att diskutera med våra Tidökollegor och försöka driva det på det sättet.

Det är jätteviktiga frågor. Ingen vill mer än jag se att det fattas beslut om både ledsagningen och schablonfrågorna.

Herr talman! Ledamoten! Jag vill betona att det inte är ett tillkännagivande i sig som är av betydelse här, även om det är en kraftfull signal.

Det jag tror att många hör i den här diskussionen är precis motsatsen till det ledamoten Olin säger. Det låter precis som att man har släppt frågan om ledsagning. Man säger att den är viktig, men man säger att man vill ta den diskussionen direkt med regeringen. Frågan är då på vilket sätt man gör det. Signalen i den här kammaren, att man inte ställer sig bakom samma beslut som man gjorde förra året, är ju att man inte driver frågan.

Vad, mer specifikt, har Sverigedemokraterna för avsikt att göra för att se till att vi får till en utredning som syftar till att ledsagning ska regleras i en särskild lag och att den kan vara avgiftsfri och därmed tillgänglig för dem som behöver ledsagning? Vad tänker Sverigedemokraterna göra?

Herr talman! Tack, ledamoten Sundin, för dina frågor!

Vi vill att dessa fyra frågor ska lösas så fort det någonsin går. Men vi vet alla att det kan ta tid på departementen. Det är många saker som har legat och malt under tidigare regeringar. Det kan ta tid även under den här regeringstiden. Vi har drivit igenom fler beslut under denna mandatperiod än många regeringar har gjort under flera mandatperioder. Det jobbas stenhårt på att lösa frågor.

Vi tycker att ledsagningen är jätteviktig. Och jag tycker att det har framgått med all önskvärd tydlighet var Sverigedemokraterna står i frågan. Och det är precis likadant med schablonersättningen. Vi vill att det ska drivas, och vi vill att det ska komma framåt så fort som möjligt.

Hur vi sköter våra diskussioner inom Tidöpartierna är definitivt ingenting som jag kommer att stå och redogöra för här i kammaren. Det är något som görs på vår kammare.

Vi står bakom att dessa frågor ska drivas och att de ska komma i hamn. Det förväntar vi oss också att de gör.

Herr talman! En nyhet som knappast uppmärksammades alls förra året var 2022 års granskning av hur Sverige lever upp till funktionsrättskonventionen. I rapporten riktas en hel del kritik mot Sveriges arbete med att uppfylla funktionsrättskonventionen de senaste tio åren, sedan den förra granskningen gjordes.

Rapporten är tyvärr ingen munter läsning för den som bryr sig om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Några områden som uppmärksammades i rapporten var till exempel den gradvisa återgången inom många områden till den medicinska modellen av funktionshinder, särskilt inom socialförsäkringen och stödsystemen för personer med funktionsnedsättning.

Vidare uppmärksammades att det råder en ojämlikhet i fråga om vilket stöd man får beroende på var man bor samt att tvångs- och begränsningsåtgärder används i olika former av boendemiljöer.

Man kan fortsatt säga att Sverige är bra jämfört med många andra länder. Exempelvis var vi först med att införa en rättighetsbaserad lag för stöd och service, LSS. Men vi lever också på gamla meriter. Trots att vi 2008 ratificerade funktionsrättskonventionen och antar funktionshinderspolitiska mål i den här riksdagen varje år är vi nog lite bättre på ord än på handling. Och det har vi varit under lång tid.

Herr talman! Det är därför mycket välkommet att Myndigheten för delaktighet i år har fått i uppdrag att ta fram en nationell handlingsplan för funktionshinderspolitiken. Där ska de observationer och rekommendationer som FN lämnat till Sverige beaktas. Jag ser med stor förväntan fram emot den 1 december, då uppdraget ska vara klart.

Vi behöver verkligen öka takten i att ge människor med funktionsnedsättningar möjlighet att leva ett liv som andra. Det finns mycket som fungerar bra i Sverige. Exempelvis kunde man häromdagen höra om Daniel Belge, en 43-åring i Huskvarna som är helt blind. Han berättade att han ska springa ett lopp på Svalbard. Han har till och med fått loppet uppkallat efter sig. Tidigare har han även bestigit Kebnekaise, cyklat Vätternrundan och sprungit maraton. Daniel verkar kunna få leva sin dröm, vilket är helt fantastiskt och precis som det ska vara.

Dock står det i bjärt kontrast till en annan mans öde som skildrades bara någon dag tidigare i samma P4-kanal. Det reportaget handlade om Johan Nyström, en tidigare aktiv tennisspelare, som på grund av cancer blivit blind i vuxen ålder. Han har inte erbjudits stöd och hjälp för att kunna fortsätta sitt aktiva liv. I stället har han erbjudits en plats på ett äldreboende. Denna 55-åring spenderar nu nästan all sin tid på sitt rum och kommer bara ut varannan dag på en halvtimmes promenad. Det är rent ut sagt skamligt och ett bevis på just den ojämlikhet som FN noterade och som vi verkligen behöver se till inte förekommer i Sverige.

Herr talman! En annan fråga som uppmärksammades i FN:s rapport var användandet av tvångsåtgärder på exempelvis LSS-boenden. Även Ivo kom fram till samma slutsats när de granskade 90 gruppbostäder enligt LSS och fann att 64 procent av verksamheterna hade otillåtna tvångs- och begränsningsåtgärder, exempelvis påtvingade kroppsliga ingrepp, begränsningar i rörelsefrihet och övervakning av de boende. Detta är ett av skälen till att Liberalerna driver på för en LSS-inspektion som kan stärka individens rättigheter, säkerställa hög kvalitet och förebygga denna typ av missförhållanden.

Men det behövs mer än en inspektion. Vi behöver även arbeta förebyggande, och därför är vi riktigt glada över att det nu kommer att inrättas ett nationellt kompetenscentrum för intellektuell funktionsnedsättning och autism. Detta kommer att höja kompetensen hos personal som arbetar på LSS-boenden och öka förståelsen för och kunskapen om funktionsnedsättningar. Därmed kan de boende bemötas på ett bra sätt, och användning av otillåtna tvångs- och begränsningsåtgärder kan förebyggas. Kompetenscentrumet kan även ge kommuner och regioner värdefull kunskap som kan användas i det fortlöpande fortbildningsarbetet på arbetsplatserna.

Herr talman! En annan viktig fråga för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får rätt till ett liv som andras är den personliga assistansen. Med personlig assistans kan man själv bestämma över var, när och på vilket sätt man ska få assistans.

LSS och personlig assistans har alltid varit och kommer alltid att vara en prioriterad fråga för oss liberaler. Vi har under åren drivit på för att lappa och laga den reform som vi tog initiativ till en gång i tiden. När andning och sondmatning inte längre räknades som ett grundläggande behov drev vi fram förändring. När omprövningarna gjorde att flera tusen förlorade sin assistans drev vi på för ett omprövningsstopp. Och när personer nu inte längre vågar flytta från kommunen där de har fått ett beslut eftersom de riskerar att bli av med beslutet i en annan kommun har vi drivit fram en utredning om ett statligt huvudmannaskap. En sådan utredning finns nu klar och bereds i Regeringskansliet - detta underbara uttryck!

Vi hör dock en stor oro hos assistansberättigade när det gäller att i dagsläget flytta över huvudmannaskapet från kommunerna till Försäkringskassan. Oron beror inte på att det skulle bli ett statligt huvudmannaskap utan på tillämpningen av lagen, som har blivit allt snävare när det gäller grundläggande behov, som är kvalificeringsgrunden för att få personlig assistans. Detta är en del av den gradvisa återgången till den medicinska modellen, som FN:s rapport vittnade om. Därför är det viktigt för oss att när denna utredning nu bereds även titta på hur grundläggande behov ska bedömas framöver.

Slutligen, herr talman, ett par ord om ledsagning. Här utanför mötte jag i dag, som flera andra här, Unga med synnedsättning. De hade en helt fantastisk skylt med sig, där det stod: Vi skulle varit fler, men ingen annan fick ledsagning. De hade häromveckan en liknande skylt där det stod: Vi skulle varit fler, men ingen annan fick färdtjänst. De ville såklart uppmärksamma oss på de dramatiska förändringar som sker i kommunerna när det gäller tillämpningen av ledsagning enligt LSS.

Liberalerna drev redan från början att fler personer med synnedsättningar borde omfattas av LSS, men nu ser vi i stället motsatsen: De som tidigare omfattades blir av med sin ledsagning. Därför utesluter jag inte att vi kanske nu behöver en särlagstiftning - trots att vi skulle vilja ha en sammanhållen LSS-lagstiftning och en sammanhållen utredning som ser över LSS i stort - för att få bukt med de ganska akuta problem med ledsagning som vi ser i dag. Vi kommer definitivt att titta närmare på det förslag som Socialstyrelsen har lagt fram när detta nu bereds i Regeringskansliet.

Jag yrkar därmed bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! I detta replikskifte tänkte jag inte debattera så som jag gjort tidigare, utan jag ska vara lite mer frågande och lite mer nyfiken på vad ledamoten Malin Danielsson har för uppfattning om regeringens arbete när det gäller att leva upp till LSS och funktionsrättskonventionen. Jag tycker att det i anförandet redogjordes väldigt bra för hur ledamoten ser på Sveriges efterlevnad av funktionsrättskonventionen och hur olika regeringar levt upp till sina skyldigheter enligt den konventionen. Det är inte bara den här regeringen som har fått kritik för detta utan även tidigare regeringar - så har det faktiskt sett ut.

Jag vet att ledamoten både i riksdagsdebatterna och i medier har nämnt vikten av att förändra behovsbedömningarna och att man behöver se de bedömningarna i sin helhet. Min fråga är om Malin Danielsson från Liberalerna är nöjd med hur regeringen i det här läget prioriterar när det gäller denna fråga eller om man skulle vilja prioritera om och prioritera upp frågan.

Det andra jag skulle vilja fråga om är LSS-inspektionen, ett förslag som ledamoten har nämnt flera gånger. Från Vänsterpartiets håll kan vi definitivt se att detta skulle kunna bli verklighet eller att Ivo skulle kunna få mer av spetskompetens i olika frågor när det gäller LSS. Jag undrar om ledamoten kan nämna något om hur arbetet på Regeringskansliet ser ut när det gäller detta.

Herr talman! Tack, ledamoten Awad, för frågorna!

Prioriteringar är alltid spännande. Jag skulle allra helst vilja se att de myndigheter som fattar beslut om personlig assistans och LSS-insatser i dag faktiskt följde intentionerna i lagen; det hade varit det allra bästa. Då hade vi inte behövt driva på för en ny utredning om grundläggande behov eller det som Liberalerna tycker, att vi behöver en helhetsöversyn av LSS. Hade man gått tillbaka till intentionerna i stället för att driva rättsprocesser hade vi inte varit i den sits vi i dag är i.

I de rättsprocesser som drivs av kommuner, Försäkringskassan med flera handlar det nämligen inte om att se till individens bästa, utan det handlar om att få ett kvitto på vad det är man måste göra - inte vad man kan eller får göra utan vad som är det minsta man måste göra för att ändå hålla sig inom lagens ram. Ingenting i LSS-lagstiftningen i dag säger att man inte får ge mer. Detta är min önskedröm och min prioritering.

Men eftersom vi inte ser att utvecklingen går åt rätt håll driver vi såklart på för att vi när vi ska införa ett nytt huvudmannaskap också ska titta på det här med grundläggande behov. Därför är det kanske lite frustrerande att detta fortfarande bereds i Regeringskansliet och att det ännu inte kommit fram något vad gäller huvudmannaskapsutredningen. Det är för att vi behöver göra rätt från början. Vi vill inte göra fel för att sedan behöva göra om, vilket vi tyvärr har gjort gång på gång när det gäller LSS.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag skulle vilja börja med att återkomma till den första frågan - den gällde behovsbedömningarna och att detta fortfarande bereds för att det ska göras rätt så att man slipper gå vidare med ett förslag som man senare tycker är felaktigt eller blir konstigt på något sätt. Kan man se att detta skulle kunna bli verklighet, att man förändrar behovsbedömningarna, före valet 2026? Kan ledamoten säga något om det?

Sedan undrar jag fortfarande om det här med LSS-inspektionen, men jag förstår att Malin Danielsson inte hade tillräckligt med tid för att svara på den frågan.

Herr talman! Tack, Nadja Awad, för frågan och för påminnelsen om LSS-inspektionen - jag missade den frågan där på slutet.

Vad gäller tidsplaner och så vidare är det alltid svårt att ge besked. Det kommer så småningom i propositionslistan, precis som vanligt.

Jag tänker så här: Huvudmannaskapsutredningen pekade tydligt på att man behövde göra en vidare utredning av grundläggande behov. Det innebär i så fall att man behöver tillsätta en sådan och titta på de delarna innan man kan lägga fram någonting. Hur den tidsplanen blir och om det blir före 2026 vågar jag inte utlova, men för mig är det viktigt att titta på frågorna parallellt, precis som också funktionsrättsorganisationerna har sagt.

Det viktigaste är det som sker här och nu. I Västerås, där jag var på besök för ett tag sedan, har väldigt många personer blivit av med sin kontaktperson med hänvisning till att de har ett boende eller en daglig verksamhet. Nadja Awad kan väl göra en hemläxa själv och tala med den vänsterpartist som är ordförande i nämnden där och säga att detta faktiskt inte är okej. Man får enligt lag ge en kontaktperson. Det är en väldigt liten besparing man gör genom att dra in detta.

Detta med LSS-inspektion är också en fråga som vi fortsatt kommer att driva. Jag nämnde rapporten från Ivo där man har granskat gruppboendena. Ivo gör mycket bra på området, men jag tror att man behöver ytterligare muskler, och vi behöver sätta fokus på de här frågorna. Det är alltför många som lever under missförhållanden i dag med en del LSS-insatser. Detta måste vi fånga upp på ett mycket bättre sätt än i dag.

Herr talman! Tack, Malin Danielsson, för anförandet! Som alltid är det ett bra anförande när det gäller funktionshinderspolitiken, men jag får också alltid känslan av att ledamoten snarare befinner sig i opposition än i majoritet. Det är väldigt mycket vilja och väldigt mycket som borde bli bättre, men i ärlighetens namn är det ju väldigt lite som sker från regeringens sida inom funktionshinderspolitiken.

Ledamoten sa själv att vi nog är lite bättre på ord än på handling. Jag vet inte om hon menade alla i riksdagen, men själv ser jag det främst som en beskrivning av regeringen: Det är väldigt mycket ord men inte lika mycket handling.

Då kommer vi till den fråga jag tänkte diskutera, nämligen statligt huvudmannaskap för den personliga assistansen. Huvudmannaskapsutredningen kom ju i mars 2023. Därefter var den på remiss i ett halvår, och den har nu legat rätt länge på regeringens bord för genomförande. Propositionen har dröjt. Det har varit svårt att få reda på hur arbetet går. När vi hade ett möte med socialtjänstministern den 11 december, där både riksdagspartierna och funktionsrättsrörelsen var representerade, konstaterades att vi behöver se på detta med behovsbedömningarna, alltså bedömningarna av grundläggande behov, för att vi ska våga gå vidare med ett förstatligande av den personliga assistansen. Detta var framfört allt ett önskemål från funktionsrättsrörelsen.

Min fråga nu efter att ha lyssnat på ledamoten är: Kommer det att bli en utredning om de grundläggande behoven innan vi går vidare med ett förstatligande?

Herr talman! Jag tror inte att vare sig jag själv eller ledamoten Bergenblock någonsin kommer att vara nöjda. Vi är engagerade i de här frågorna och vill väldigt mycket, så vi kommer nog aldrig att framstå som nöjda, oavsett regering.

Det jag refererade till var de senaste tio åren. Där är vi nog alla lika goda kålsupare när det gäller att vi inte gör tillräckligt mycket. Vi har varit nöjda i och med att vi har varit världsledande i de här frågorna, men nu börjar vi tappa mark, och då är det dags att höja ambitionsnivån igen.

Jag vill invända en del mot Christofer Bergenblocks beskrivning att ingenting sker. Några saker som har skett i närtid är till exempel ett nationellt kompetenscentrum när det gäller autism och IF, och vi kommer nu äntligen att få en nationell handlingsplan när det gäller funktionshinderspolitiken och inte bara mål. Vi tar fram bättre underlag när det gäller elever med funktionsnedsättning i skolan. Vi har utökat stödet till elever med funktionsnedsättning i skolan.

Vi har en tydligare prioritering inom arbetsmarknadspolitiken när det gäller personer med funktionsnedsättning, med ett flertal uppdrag till Arbetsförmedlingen om till exempel en kampanj för att anställa personer med funktionsnedsättning och också att man snabbare ska kunna få en kodning för att kunna få stöd. Vi utreder Samhall. Häromdagen fick Myndigheten för delaktighet ett nytt uppdrag om att titta på våld mot barn och unga med funktionsnedsättning.

Det händer alltså en hel del på området med den här regeringen.

När det gäller huvudmannaskapet lyssnar jag, precis som ledamoten, in funktionsrättsrörelsens oro. Detta är något som vi nu diskuterar vidare i hanteringen av huvudmannaskapsutredningen.

Herr talman! I utredningen om det statliga huvudmannaskapet angavs målsättningen att kunna införa detta med start den 1 januari 2026 för att sedan under ett års tid implementera det. När jag lyssnade på socialtjänstministern i höstas konstaterade hon helt krasst att det inte fanns någon möjlighet att genomföra det till den 1 januari 2026 och att det tåget hade gått, men den 1 januari 2027 skulle kunna vara en möjlig tidpunkt.

Därefter kom inspelet om att vi behöver se över behovsbedömningarna också. Det borde för all del inte ha varit en nyhet för socialtjänstministern, men på något vis framstod det så. Svaret blev att det kanske dröjer ytterligare något.

Det man förväntade sig efter mötet den 11 december var att socialtjänstministern skulle sätta igång en departementsutredning eller tillsätta en enskild utredare för att titta på grundläggande behov i behovsbedömningarna när det gäller personlig assistans. Nu är det den 13 mars, och ingenting har hänt.

Det kan säkert hända att man bereder detta i Regeringskansliet, alltså att man sitter och pratar med varandra där, men jag är rätt övertygad om att det behöver göras en formell utredning om grundläggande behov för att få ett underlag - antingen en departementsutredning, som kan gå relativt snabbt, eller en utredning av en enskild utredare, vilket tar betydligt längre tid.

Min fråga till Liberalerna är: Kommer Liberalerna att stödja ett förstatligande av den personliga assistansen även om frågan om behovsbedömningar inte är löst? Som det ser ut nu verkar det ju inte vara någon lösning på gång.

Herr talman! Tack, Christofer Bergenblock, för den frågan! Jag tror att jag har sagt det flera gånger under den här debatten och under liknande debatter: Det får hellre ta lite längre tid och bli rätt än att vi gör det fort och fel. Då behöver vi ibland bereda saker, prata med varandra och hitta rätt väg fram i frågan.

Det allra bästa som kan göras i det här läget är att alla vi här hemma - alla våra kommunpolitiker och alla myndigheter som jobbar med LSS-beslut dagligen - går tillbaka och läser lagstiftningen och tittar på intentionerna i den, i stället för att hela tiden pröva gränsen för hur lite man kan ge. Lagen ger i dag utrymme för grundläggande behov. Den ger utrymme för att ge mer. Det är ingen som kommer att överklaga någon annans timmar, utan bara de myndigheter som själva ger dem. Där behöver vi gå tillbaka. Detta är den lösning som vi kan åstadkomma här och nu och väldig fort.

Det hade kunnat hjälpa Mattias i Vårgårda. Det hade kunnat hjälpa Evelina i Piteå, som nu har fått ett bra beslut igen, vilket är riktigt trevligt. Det hade kunnat hjälpa exempelvis Wandi i Tynnered, som efter 30 år har blivit av med den ledsagning enligt LSS som han har haft under 30 år.

Jag tror att det bästa vi alla kan göra är att gå tillbaka och påminna våra egna kollegor om att göra rätt här och nu och läsa intentionen i lagstiftningen igen.

Sedan kommer vi fortsatt att driva på, precis som jag har sagt flera gånger tidigare. Om den här rättsutvecklingen fortsätter, och det ser vi att den gör, behöver vi nog en ny lagstiftning i grunden för att nollställa praxis. Det är ett besked från Liberalerna: Vi kommer att driva detta hela vägen in i kaklet.

Herr talman! Regeringen har ansvar för att följa LSS-lagstiftningen, som utlovar att man ska ha ett liv som alla andra med goda levnadsvillkor, och för att följa FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som i artikel 28 erkänner rätten för personer med funktionsnedsättning att ha en tillfredsställande levnadsstandard, som alla andra. Regeringen måste även se till att kommuner, regioner och förvaltningsrätter inte feltolkar LSS.

Men det är väldigt uppenbart att regeringen inte tar ansvaret för att leva upp till LSS eller funktionsrättskonventionen och att regeringen inte arbetar tillräckligt skyndsamt för att man ska kunna leva upp till LSS eller funktionsrättskonventionen. Det är Vänsterpartiet övertygat om.

Det sker nedskärningar när det gäller LSS-insatser runt om i landet som stoppar personer med funktionsnedsättning från full delaktighet i samhällslivet. Det gäller assistans, ledsagning och rätt till kontaktperson. Daglig verksamhet är i dag inte utformad så att alla utvecklas utifrån sin egen förmåga, oavsett grad av funktionsnedsättning. Personaltätheten har minskat i daglig verksamhet. Logopeder och arbetsterapeuter - viktiga yrken - blir alltmer sällsynta i dagliga verksamheter trots att deras kunskap är nödvändig för att upprätthålla en bra kvalitet i insatsen.

Många kommuner sätter stopp för möjligheten att kombinera daglig verksamhet med studier eller praktik. Det är inte heller alla som deltar där som får habiliteringsersättning. Och ersättningen skiljer sig mellan kommunerna, från 30 till 150 kronor per dag, vilket är rent nedvärderande summor.

Den statliga assistansersättningen ligger långt efter den kollektivavtalade löneutvecklingen och den allmänna kostnadsutvecklingen. Det påverkar lönerna till de personliga assistenterna. Det gör att de får sämre löner, sämre arbetsvillkor och sämre arbetsmiljö. Det är färre som söker sig till yrket, men det är också många som man har tvingats säga upp på grund av kommuners dåliga ekonomi.

Kostnadsperspektivet på LSS-insatser fortsätter att dominera. Det sker nedskärningar och bortprioriteringar på grund av att regeringar i omgångar har gett för lite statsbidrag och budgeterat för lite. Försäkringskassan och kommuner gör då restriktivare bedömningar, där färre och färre behov och diagnoser berättigar till LSS-insatser. Grundläggande behov styckas upp och minuträknas i stället för att ses i en helhet. Denna fragmentering är ett centralt verktyg för att genomföra åtstramningar i den personliga assistansen. Tidöregeringen är inget undantag i fråga om att låta kostnadsperspektivet på LSS-insatser få dominera.

Nedskärningar i LSS-insatser innebär också att ansvaret tvingas föras över mer och mer på redan utarbetade anhöriga, många gånger kvinnor. Så är det trots att man har rätt att få den här insatsen från samhället.

I dag får allt fler avslag på sin ansökan om en LSS-insats, vilket leder till att antalet överklaganden hela tiden ökar. Om den enskilde skulle vilja överklaga beslut om LSS-insatser och kunna få rätt i högre instans måste den enskilde ofta driva en väldigt komplicerad rättsprocess som ställer krav på särskild juridisk kompetens, och många har inte råd att anlita jurist.

Statistik från Domstolsverket visar att den enskilde bara vinner i cirka 10 procent av fallen när det gäller överklagade beslut. Det är en kritik från FN att regeringen inte stärker individens möjlighet att hävda sina rättigheter genom att införa rättshjälp.

Principen om kontinuitet ska prägla ett beslut om beviljad LSS-insats. Det innebär alltså att den enskilde måste kunna lita på och känna trygghet i att insatsen ges så länge behoven finns och inte plötsligt upphör eller förändras. En omprövning ska endast ske om behovet av insatsen väsentligt förändras. Men vad Försäkringskassan eller kommunerna anser är väsentligt har visat sig vara ganska oklart och svårt att förutse.

Förändringar, exempelvis byte av skola eller flytt till en annan ort, har bedömts på olika sätt. Omprövningar är också allmänt väldigt märkliga och oftast helt onödiga, då personer som tillhör LSS-personkretsar har livslånga funktionsnedsättningar och behov av stöd som inte förändras på några få år.

Kommunernas omprövningar har blivit ett jätteproblem då de används av kommunerna för att kunna ge avslag i ett senare skede när de har upptäckt att någon av förvaltningsrätterna har dömt till nackdel för en sökande i en annan kommun. Det är också alltid ett maktmissbruk att tvinga marginaliserade personer att ansöka om sina LSS-insatser varje år eller vartannat år. Det skapar onödig oro för den enskilde och onödigt extraarbete för anhörig eller god man.

Försäkringskassans återkrav, på miljoner, har börjat öka igen. Detta försätter assistansberättigade i skuld. Det är nog väldigt många som har hört om DN-rapporteringen den 19 februari, om 34-åriga Maria som har en cp-skada och som därför har personlig assistans. Efter att Försäkringskassan bedömt att hon fått för mycket assistans i tio år har man nu skickat ett betalningskrav på 1,1 miljoner kronor.

Aktivitetsersättning är en av de ersättningar där återkraven har ökat kraftigt. Det är en allvarlig utveckling. Personer med funktionsnedsättning blir alltmer skuldsatta, och de har redan sämre ekonomiska förutsättningar än övriga befolkningen. En av fyra lever i risk för fattigdom. Samtidigt har de ekonomiska klyftorna i samhället ökat och kommer sannolikt att fortsätta öka, vilket innebär att personer med funktionsnedsättning, särskilt de som är kvinnor, löper större risk att leva i fattigdom.

De är också mer oroliga för och mer utsatta för våld. För att säkerställa att allvarliga kvalitetsbrister, vanvård, övergrepp och andra missförhållanden inom LSS-verksamheter granskas fyller tillsyn en viktig funktion. Behovet av tillsyn visar sig även i att antalet lex Sarah-anmälningar ökar. Tillsynsbehovet när det gäller LSS-verksamheter är långt större än vad Ivo klarar av att möta.

Ivos tillsyn och kunskap om LSS måste utvecklas för att stärka individens rättigheter, säkerställa kvaliteten och förebygga missförhållanden. Det blir allt viktigare när personer med funktionsnedsättning tvingas till vissa boende- och levnadsarrangemang och därmed lever i institutionsliknande miljöer. Det kan innebära att man måste dela personer som ger stöd och service med andra och att man saknar kontroll över vem som ger stödet, när det ges, var det ges och på vilket sätt det ges. Det är en väldigt sorglig utveckling, fru talman.

Detta sker i ett samhälle där ett bristande funktionshindersperspektiv exkluderar gruppen från socialförsäkringssystemet, arbetsmarknaden och utbildningsmarknaden, vilket försätter dessa personer i fattigdom. Personer med funktionsnedsättning skattar också sin hälsa som sämre i större utsträckning än övriga befolkningen.

Nu måste regeringen och Sverigedemokraterna prioritera upp och prioritera om arbetet för att leva upp till LSS och funktionsrättskonventionen. Det handlar både om hur de budgeterar och om att tillse att kommuner, myndigheter och förvaltningsrätter inte feltolkar LSS.

Slutligen vill jag i den här debatten yrka bifall till reservation 15, som handlar om att regeringen måste stärka rätten till en avgiftsfri ledsagning för personer med funktionsnedsättning och att insatsen ska regleras i en särskild lag. Ledsagarservice har minskat med mer än 30 procent på 13 år. Det ökar isoleringen och stoppar gruppen från att delta i samhällslivet som alla andra. Det är fullständigt oacceptabelt att de utestängs från samhället på det här sättet, vilket sker när de inte beviljas ledsagning för att gå på promenader, besöka vänner eller delta i aktiviteter. De tvingas bli beroende av en anhörig när de egentligen har den här rättigheten. Jag hoppas att regeringen bereder förslaget väldigt fort.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 15, om rätten till ledsagning, under punkt 9 i betänkandet om stöd till personer med funktionsnedsättning.

Det här är tredje året i rad som jag står här och håller ett anförande om den svenska funktionshinderspolitiken. Jag måste erkänna att man känner sig lite som en grammofon som går på upprepning år efter år. Man kan fråga sig varför, och det är för att jag lyfter samma frågor ideligen eftersom alltför lite händer. Det lilla som görs är inte tillräckligt.

Dagens debatt handlar ju om politiken kring personer med funktionsnedsättning, men det vi verkligen borde debattera är kanske regeringens prestationsnedsättning. Om det är någonting som brister är det prestationerna inom funktionshindersområdet.

Låt oss titta på listan i år igen. I mars 2023 lades Huvudmannaskapsutredningens betänkande om personlig assistans på regeringens bord. Utredningen pekar på behovet av ett statligt huvudmannaskap inom den personliga assistansen och föreslår att Försäkringskassan ska ta över ansvaret för att vi ska få en mer jämlik och sammanhållen assistans över hela landet.

Nu har det gått två år sedan utredningen presenterades, och det finns fortfarande ingen proposition. Vad värre är: Man har fortfarande inte heller utrett frågan om hur behovsbedömningarna ska göras. Tidigare här i dag har vi pratat om att en förutsättning är att titta på hur man bedömer grundläggande behov, för att sedan eventuellt kunna gå vidare med ett förstatligande av assistansen.

Personlig assistans behöver ett statligt huvudmannaskap, men detta behöver också ske på ett rättssäkert sätt, och då måste vi först ha kommit fram till hur de grundläggande behoven ska bedömas.

Fler förändringar behöver dock göras inom assistansen. Rätten till assistans behöver stärkas exempelvis i samband med sjukhusvistelse eller skolvistelse. Det schabloniserade föräldraavdraget behöver nollställas i väntan på att regeringen ser över den nuvarande lagstiftningen - något man såvitt känt ännu inte ens har påbörjat. Ersättningen för assistansen behöver indexeras, vilket riksdagen gjort ett tillkännagivande kring. Jag förutsätter att detta kommer att bli verklighet nu i höstbudgeten.

Ytterligare en problematik som blivit allt tydligare är Försäkringskassans återkravsverksamhet, som riktar sig både till assistansanordnare och assistansmottagare. Detta förefaller vara ett rättsligt gungfly. Metoden är att man tittar tio år tillbaka i tiden och konstaterar att den bedömning av assistansbehovet som gjordes vid den tiden var för generös. Man meddelar att den enskilde eller dennes assistansanordnare borde ha insett detta och meddelat Försäkringskassan, och avslutningsvis skickar man en räkning som ofta uppgår till miljonbelopp. Så kan det naturligtvis inte fungera. Ansvaret för att styra upp de egna myndigheterna - med lagstiftning, förordningar eller regleringsbrev - ligger på regeringen.

I juni 2023 presenterade Socialstyrelsen en rapport om rätten till ledsagning för personer med synnedsättning. Man konstaterade att denna rättighet urholkats nästan fullständigt under de senaste tio åren. Nya bedömningar gjorde att två av tre som fått rätt till ledsagning utifrån att man ingick i personkrets 3 enligt LSS hade blivit av med rättigheten. I stället blir man hänvisad till insatser enligt socialtjänstlagen, som ofta är avgiftsbelagda.

Riksdagen tvingades av den anledningen även här att göra ett tillkännagivande till regeringen förra sommaren om en ny lagstiftning för avgiftsfri ledsagning. Enligt socialtjänstministern bereds detta just nu, men det är oklart vilka ingångar man har. Någon officiell tidsplan existerar inte.

Fru talman! I mars 2023 presenterade Trafikanalys en rapport om tillståndet hos den svenska färdtjänsten. Man konstaterade att allt färre får rätt till färdtjänst och att färdtjänsten inte är utformad efter den enskildes behov. Även här pekas gruppen med synnedsättning ut som särskilt utsatt eftersom det i dag inte finns något dörr-till-dörr-perspektiv och många helt enkelt nekas färdtjänst. Frågan är vad regeringen gjort av denna utredning. Det var faktiskt en debatt om detta i trafikutskottet häromveckan, och svaret vid den debatten gav ingenting.

I mars 2022 landade tolktjänstutredningen på regeringens bord, och ett halvår senare var den remissbehandlad. I utredningen föreslogs stärkta rättigheter för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet. Det handlade inte minst om att göra det lättare att komma ut på arbetsmarknaden genom att flytta ansvaret för arbetslivstolkningen till Arbetsförmedlingen och att utöka rätten till arbetslivstolkning till 20 timmar i månaden.

Detta förutsatte en ny lag och därefter ett tillskott i storleksordningen 430 miljoner kronor. Nu har regeringen visserligen tillsatt 30 miljoner kronor i budgeten för 2025 för att stötta arbetslivstolkningen, men det är mindre än 10 procent av det faktiska behovet enligt utredningen. Det som skulle bli en stor reform blev i stället en tummetott.

Utredning staplas på utredning utan att regeringen gör någonting - eller i alla fall utan att regeringen gör tillräckligt mycket. Att saker utreds i Regeringskansliet är inte till någon större hjälp för den som är i behov av personlig assistans för att gå på toaletten, för den som behöver ledsagning för att gå och handla, för den som behöver färdtjänst från dörr till dörr när det är snö och is ute eller för den som kunde ha fått ett arbete om man bara hade haft rätt till tolktjänst.

Nyligen tog regeringen emot en ny utredning som handlade om aktivitetskrav på den som står utanför arbetsmarknaden. Nu står ju knappast regeringens ministrar, statssekreterare eller politiskt sakkunniga utan arbete, men ett aktivitetskrav hade väl ändå varit ett minimikrav på dem som ingår i regeringen - åtminstone inom funktionshindersområdet.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 11 under punkt 7, om rätt till personlig assistans vid sjukhusvistelse. Vi står givetvis bakom våra andra motioner och reservationer - även de vi har gemensamt med bland annat Centern, Socialdemokraterna och Vänstern, vilket är reservationerna 15 och 16 - men vi yrkar enbart bifall till reservation 11.

Stöd till personer med funktionsnedsättning är ju en fråga som ligger mig personligen väldigt varmt om hjärtat. Jag vill börja med att säga att jag är väldigt glad och stolt över att vara en del av vårt svenska samhälle där jag som funktionsnedsatt, med hjälpbehov och personlig assistans, ändå har möjligheten att vara med här, delta i debatten och vara med och rösta och besluta på samma villkor som ni andra.

Men jag har också sett hur det har blivit tuffare. Vi pratar om en marginaliserad grupp personer med både fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Det är grupper som ofta är överrepresenterade när det gäller psykisk ohälsa, ekonomisk marginalisering och utanförskap i samhället eller i arbetslivet. Det är mycket som skulle behöva göras, och jag tänkte att jag skulle börja med personlig assistans.

Jag minns själv när jag som nyskadad på sjukhuset fick träffa en handläggare från Försäkringskassan som skulle bedöma om jag hade rätt till personlig assistans. Det var svårt för mig att då veta vilka behov jag hade i mitt liv som funktionsnedsatt. Handläggaren hade fått läkarutlåtanden och träffade mig för att prata och se vad jag behövde. Hon sa: Nils, jag tror att du säkert behöver en timme för att få hjälp av assistenter med avklädning, dusch, schamponering och sådant. Vi sätter det som grundläggande behov.

Sedan räknade hon fram ett beslut, och det blev klart. Det var det som gjorde att jag kunde lägga fullt fokus på att ta mig tillbaka i livet. Assistansen är helt avgörande för mig. Det är tack vare den jag kan verka här i dag.

Jag har dock sett hur det har förändrats. Successivt har det blivit hårdare bedömningar. Det har kommit nya vägledningar. Fler och fler fall har gått till domstol och blivit prejudicerande. Successivt har bedömningen förskjutits från den ursprungliga intentionen i lagstiftningen.

År 2011 var det dags för mig att få en omprövning. Då var det plötsligt en jakt på minuter. Hur många minuter tog det för min assistent att klä av mig? När jag satt i duschen och vattnet rann handlade det inte längre om grundläggande behov. Men sedan frågade man hur många minuter det tog för assistenterna att tvåla in mig och schamponera mitt hår.

Det var på håret att jag fick behålla min personliga assistans. Ärligt talat kändes minuträkningen lite kränkande. Det kom så nära inpå en.

År 2017 var det dags för en ny omprövning. Den pausades, vilket var tur eftersom vägledningarna hade skärpts ytterligare.

Som jag ser det är detta oroväckande. Vi behöver göra ett omtag. Vi måste titta på behovsbedömningarna igen för att återgå till den ursprungliga intentionen. Vi måste börja se framför allt de grundläggande behoven i sin helhet. Detta måste göras innan vi går över till frågan om ett huvudmannaskap. Jag delar bilden av att vi behöver ett samlat statligt huvudmannaskap för personlig assistans.

Det har talats en del om återkraven. Det är klart att även jag som brukare, precis som så många andra brukare men även anordnare, är orolig. Det här kan röra saker som förändrar livet - det kan till exempel ha med arbete att göra - trots att hjälpbehovet finns kvar. Men bara för att man inte har meddelat förändringar som rör annat finns en risk för återkrav och betalning. Det försätter både brukare och anordnare i en skör situation.

Assistans på sjukhusvistelse är också något vi behöver förändra. När man är personlig assistent jobbar man väldigt nära en brukare, och man blir såklart personligt engagerad. Dessutom känner man till brukarens hjälpbehov väldigt väl. Men plötsligt kanske brukaren blir svårt sjuk och hamnar på sjukhus. Förutom att man som medmänniska oroar sig över hur det går för brukaren står man plötsligt utan jobb. Det är som om jobbet har sjukskrivit sig. Det här skulle ha varit fullständigt oacceptabelt i vilken annan arbetssituation som helst.

Lägg därtill situationen för föräldrar, som av olika skäl tvingas pausa det de höll på med tidigare för att i stället vara personlig assistent åt sitt eget svårt funktionsnedsatta barn som hamnat på sjukhus. Att som förälder sitta med en sådan oro det skapar samtidigt som jobbet har sjukskrivit sig och man själv inte ens får ansöka om vård av barn är oacceptabelt. Assistenterna hade dessutom varit en stor avlastning; de är ju där. Här handlar det ju om personer som är i stort behov av hjälp även när de är på sjukhus. Vi skulle vilja ändra på detta system.

När det gäller föräldraavdraget kan vi konstatera att den lagändring som har gjorts inte har lett till de förändringar vi hoppades på utifrån den intention som fanns. Det görs fortfarande för snäva bedömningar. Vi ska komma ihåg att när man söker personlig assistans för ett barn söker man för den hjälp barnet behöver på grund av funktionsnedsättningen, det vill säga sådant som går utöver ett vanligt barns hjälpbehov. Sedan drar man av ett föräldraavdrag på det. Vi tycker att det är märkligt, och det är något som behöver ändras.

När det gäller assistans vill jag slutligen lyfta upp indexuppräkning av assistansersättningen. Jag är glad över att regeringen nu utreder detta, men schablonersättningen måste höjas innan vi ens kan göra en indexuppräkning. Den har varit på tok för låg på tok för länge. Den gör att det nästan är omöjligt att ge goda och rimliga arbetsvillkor för personliga assistenter under en längre tid. Här behöver vi se en rejäl uppräkning.

Jag vill också säga något om ledsagning för personer med synnedsättning och framför allt det som har hänt för dem. Det är ytterligare ett exempel på hur bedömningen av lagar har förändrats. I LSS-lagen, som kom 1993, var grav synnedsättning ett skäl för stöd. Denna rätt har successivt urholkats, precis som för assistansen, genom bedömningar, prejudicerande rättsfall etcetera. Det har gjort att det i dag nästan är omöjligt för många med synnedsättning som inte har andra funktionsnedsättningar att få rätt till en sådan viktig insats som ledsagning.

Ledsagningen är viktig för dem för att de ska kunna vara delaktiga och kunna göra vanliga saker som att gå och handla, ta en promenad, vara med i fritidsaktiviteter eller, som i det kända fallet, regelbundet gå till sin mans grav för att ta hand om den. Det här är ju saker som för oss andra är självklara.

Dessa personer får många gånger i stället socialtjänstlagens väldigt bristande ledsagning, som ofta också är kostsam. Detta kan vara en förklaring till att väldigt många personer med personnedsättning mår psykiskt sämre, är mer isolerade och lever ensamma i sina hem.

Vi vill nu se till - vi hoppas och kräver - att förslaget om tillkännagivande nu bifalls. Vi måste få till en ny lag om möjlighet till avgiftsfri ledsagning. Sedan finns det annat att göra i fråga om färdtjänsten, men den debatten överlåter jag åt trafikutskottet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 mars.)