Stöd till personer med funktionsnedsättning

Fru talman! I dag behandlar vi motionsyrkanden från allmänna motionstiden.

Det här är ett område där det finns massor av arbete att göra. Larmrapporter fortsätter att strömma in. Det handlar om assistansersättning som dras in, orimliga återbetalningskrav, kommunarrester med mera. Det är en akut situation som vi måste hantera.

I dag har funktionsnedsatta inte självbestämmande över sitt liv. Det krävs en tydlig attitydförändring där funktionsnedsatta ses som egna individer och där förutsättningar i stället för begränsningar skapas.

En människas funktionsnedsättning förändras inte för att hon väljer att flytta från en kommun till en annan. I dag vågar många inte ta det steget av rädsla för att mista sin assistans. Det är inget annat än en form av kommunarrest. Det är ett tydligt exempel på att bostadsort spelar alldeles för stor roll. Men var du bor i landet ska inte avgöra vilken hjälp du får.

Det är tydligt för mig och i stort sett resten av samhället att nedskärningarna inom assistansen har eskalerat efter regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan 2016. De signaler detta regleringsbrev sände har fått förödande konsekvenser, och människor med funktionsnedsättningar har trots tydliga behov tvingats leva utan assistans. Det har lett till isolation och således inte bara kommunarrest utan även husarrest.

I detta betänkande har Sverigedemokraterna ett tiotal reservationer. Det handlar bland annat om ökad tillgänglighet. Det handlar också om att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet. Tyvärr får vi inte majoritet i den frågan.

En annan viktig fråga för oss är behovet av en översyn av systemet med assistansersättning vid sjukhusvistelse. Ofta är det en orimlig arbetsbörda att lägga på en redan hårt pressad sjukhuspersonal, som inte hinner ge det stöd som krävs. Än en gång tillgodoses inte det faktiska behovet.

Stöd till personer med funktionsnedsättning

Givetvis står vi bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 10, som just innebär en översyn av detta system.

I reservation 10 klargör vi också att vi inte under några omständigheter kommer att ställa oss bakom att tvåårsprövningarna åter träder i kraft innan det har införts ett nytt system. Det är vårt tydliga löfte.

Fru talman! Frihet och självbestämmande är något som många av oss tar för givet. På vår fritid kan vi göra det vi har tänkt oss, och få av oss skulle acceptera en massa begränsningar. För personer med funktionsnedsättning finns dock en rad begränsningar. Det gäller till exempel tillgång till hjälpmedel vid fritidsaktiviteter och idrottsutövande och färdtjänstbegränsningar i form av att inte kunna åka från jobb till fritids- eller idrottsaktivitet utan bara från jobb till hemmet. Dessutom har man ett begränsat antal resor. Stora, skrymmande idrottshjälpmedel tillåts inte alltid heller att tas med i färdtjänsten.

Detta system skapar ingen frihet utan begränsar snarare sport- och fritidsutövande. Samtidigt vet vi att rörelse och aktivitet är viktigt för oss alla, inte minst för personer med funktionsnedsättning. Dessa frågor måste ses över.

Fru talman! Vi menar att en samordnande koordinator skulle öka tryggheten och underlätta enormt för föräldrar när det gäller den omfattande administration som finns kring barn med funktionsnedsättning. Detta är i dag en fråga som både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna driver, vilket gör mig glad eftersom jag själv har motionerat om det sedan 2012.

Fru talman! Detta är en typisk fråga där vi genom samarbete säkerligen skulle kunna åstadkomma något och faktiskt få bifall. Jag ska ge ett ganska tydligt exempel på vad jag menar. Tyvärr blir det också ett tydligt exempel på hur frustrerande politik faktiskt kan vara.

Redan 2011 föreslog Riksrevisionen den dåvarande regeringen att starta en försöksverksamhet med samordnare. Vilka tyckte då att det var bra? Jo, det var Lena Hallengren från Socialdemokraterna, Ann-Christin Ahlberg från Socialdemokraterna, Camilla Waltersson Grönvall från Moderaterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet.

Vad har det då blivit av det hela? Jag gjorde ett litet nedslag i handlingarna från 2016. Då väckte Sverigedemokraterna samma motion igen. Också Anders W Jonsson från Centerpartiet motionerade om liknande förslag, och Barbro Westerholm från Liberalerna ställde sig bakom det.

Vi har alltså sex av åtta partier som mellan 2011 och 2016 tyckte att det var ett bra förslag. Hur ser det ut i dag? I dag kan vi lägga till Kristdemokraterna till den skaran. Problemet är att nu är det bara Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som driver frågan. Alla andra verkar vara nöjda med dagens situation eller har gett upp frågan.

Vi står i alla fall fast vid att det finns ett behov av någon form av samordnande koordinator. Övriga partier får gärna förklara i sina anföranden om de är nöjda med dagens situation eller varför de har släppt frågan. Men detta är inte min poäng, utan poängen är att så ser det ut i en massa frågor. Om vi bara hade satt oss ned, diskuterat och sett i vilka frågor vi tycker lika, försökt hitta en minsta gemensamma nämnare och på riktigt se till att göra skillnad för dem som behöver det och lägga all annan prestige åt sidan hade vi fått igenom många fler förslag.

Fru talman! En sak är säker, och det är att det på senare tid har skett en klar försämring. Det pågår en del arbete, men det är fruktansvärt provocerande, frustrerande och helt inhumant att se hur dessa personer kommer i kläm. Det är personer med livslånga funktionsnedsättningar som haft assistansbehov i hela sitt liv som nu plötsligt nekas därför att Försäkringskassan letar efter kryphål och ursäkter som inte finns. Det finns bara en förklaring till detta agerande, och det är politiska signaler och illa förd politik. Vilka som bär det yttersta ansvaret är tydligt, i alla fall för mig.

Fru talman! Jag tänkte, trots att jag dragit över tiden, avsluta lite snabbt med ett citat som verkligen har fått genomslag inom assistansen. Det är, inte alldeles oväntat, ett citat från finansministern: "Vi måste få ner kostnaderna för sjukförsäkringen och assistansersättningen." Så resonerar regeringen och Sveriges finansminister, fru talman, och det är inget annat än en skam för det svenska samhällets välfärd.

Fru talman! I fredags kväll satt jag och tittade på tv tillsammans med våra bästa kompisars barn. Vi tittade på Talang. Jag vet inte hur många av er som brukar titta på Talang, men för er som inte tittar kan jag ge en kort sammanfattning. Det är ett underhållningsprogram dit man anmäler sig för att uppträda framför en jury för att visa upp sin talang. Barn, vuxna, sång, dans och stand-up blandas hej vilt. Jag skulle säga att det är ett typiskt underhållningsprogram för hela familjen.

I fredagens program var det ett uppträdande som berörde mig djupt. Vad handlade det om, och vad har det med dagens debatt att göra? Jo, fru talman, anledningen till att jag blev rörd var ett dansnummer som framfördes av ett antal rullstolsburna personer. Uppträdandet i sig var otroligt fint, och samspelet och kontakten mellan dem som dansade var fantastiskt. Men det var inte bara detta, utan det var liksom helheten som berörde.

De berättade vad dansen betydde för dem, om hur rörligheten hade ökat i armarna tack vare dansen, hur det sociala livet hade påverkats positivt och hur dansen hade förändrat deras liv och att en dröm nu hade gått i uppfyllelse genom att de hade fått uppträda i Talang. Magnus, som fick föra gruppens talan, avslutade med att säga: Med det här numret ville vi visa att ingenting är omöjligt och att allt går.

Fru talman! Jag tyckte att det var helt fantastiskt att få se detta nummer i fredags och att denna dansgrupp tog plats och klev in i Talang med en sådan utstrålning och självklarhet. Det kändes verkligen som ett steg i rätt riktning för hela funktionshindersrörelsen.

Jag tror att uppträdanden som det i Talang, på bästa sändningstid, är otroligt viktiga för att medvetandegöra och sätta ljuset på att det är okej att vara olika. Det är så vårt samhälle ser ut, så jag vill passa på att tacka både Talang och er i dansgruppen för att ni deltog och för att ni inspirerar fler att ta den där självklara platsen i vårt samhälle.

Enligt mig är det så delaktighet ska kännas och vara - den ska vara självklar. Alla, oavsett funktionsnedsättning, ska kunna vara delaktiga i samhället på så jämlika villkor som möjligt. Det är detta som måste vara vår strävan, och det är detta vi ska anpassa och utarbeta våra stöd för.

Dagens debatt handlar om precis detta: stöd till personer med funktionsnedsättning. Att kunna vara delaktig i samhället är en grundbult för individens frihet. Två viktiga parametrar för delaktighet är tillgänglighet och att de stöd som ges är anpassade och verklighetsförankrade i det liv som vi lever i dag, 2021.

Jag tror att om vi ska kunna få se fler uppträdanden som det i Talang eller få fler med funktionsnedsättning att vara en självklar del i samhället, i arbetslivet och på våra arbetsplatser måste vi göra mer för att öka både tillgänglighet, kunskap och olika former av stöd som faktiskt fungerar på riktigt i vardagen för den som behöver det. Det funkar liksom inte med delaktighet i ett samhälle om vi inte samtidigt ser till att samhället är tillgängligt och att vi ger rätt stöd och förutsättningar. Här kan vi konstatera att vi har mycket jobb kvar att göra för att nå vårt mål om allas rätt till delaktighet.

MFD, Myndigheten för delaktighet, lämnade en delrapport i fjol. I denna pekar myndigheten bland annat på att funktionshindersperspektivet ännu inte har fått särskilt stort genomslag. I frågan om delaktighet och tillgänglighet borde, enligt min och Centerpartiets mening, stat, region och kommun gå före och visa vägen. Vi anser att staten bör se över hur man kan stärka förutsättningarna för att offentliga aktörer, kommuner och regioner ska ta större och snabbare kliv framåt i dessa frågor.

Fru talman! Grunden till fysisk aktivitet och hälsa läggs ofta i unga år genom deltagande i fritidsaktiviteter och föreningsliv. Fysisk aktivitet är, som i stort sett alla vet, en av de viktigaste faktorerna för en god hälsa, och hälsa i sig är en viktig faktor för att orka vara delaktig i samhället. Tyvärr ser vi att fysisk aktivitet, fritidsaktiviteter och föreningsliv är områden där funktionshindrade deltar i mindre utsträckning. Centerpartiet anser därför att verksamheter som är finansierade med offentliga medel har ett särskilt ansvar för att se till att dessa blir tillgängliga även för personer med funktionsnedsättning. Anläggningar för lek, aktivitet och spontanidrott måste, enligt min uppfattning, vara tillgängliga även för personer med funktionsnedsättning.

För att främja rörelse och aktivitet eller deltagande i föreningslivet måste insatser som bland annat personlig assistans och hjälpmedel därför också beviljas i så stor utsträckning att det möjliggör ett aktivt liv. Regeringen bör, enligt vår mening, därför ta initiativ till att förtydliga regelverken för funktionshinderspolitiska insatser så att människor kan få det stöd de behöver för att kunna ha ett aktivt liv.

Fru talman! Trots dystra siffror vad gäller fysisk aktivitet och rörelse kan vi glädjande nog konstatera att personer med intellektuell funktionsnedsättning lever allt längre. Men det innebär också att det ställs nya krav på socialtjänsten, på personliga assistenter och på andra som möter äldre personer med intellektuell funktionsnedsättning. Denna utveckling måste vi möta på bästa sätt. Jag anser därför att regeringen bör se över dels hur kommunernas insatser för äldre personer med funktionsnedsättning kan stärkas, dels om det finns behov av en statlig utredning om funktionshinder och åldrande.

Fru talman! Jag önskar verkligen att vi framöver kommer att kunna se fler uppträdanden som det i Talang. Fler personer med funktionsnedsättningar ska kunna uppfylla sina drömmar, oavsett om drömmen handlar om att uppträda i tv eller att få det där jobbet som man så länge har strävat efter. Här är våra stöd och vår utformning av samhället otroligt viktiga. Men för att nå dit krävs inte bara fysisk tillgänglighet, rätt utformade stöd eller rätt kompetens hos personalen. Det handlar minst lika mycket om samhällets inställning, samhällets attityder och vår vardagskultur. För oavsett hur tillgängligt ett samhälle är rent fysiskt kan våra attityder, vårt bemötande och vår kultur vara en minst lika hög mur att ta sig över. Här kan vi alla tillsammans göra skillnad.

Jag står naturligtvis bakom Centerpartiets alla förslag och reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nummer 3.

Fru talman! Att vi har en debatt som enbart berör personer med funktionsnedsättning är egentligen ett ganska märkligt fenomen. Visst är det bra och viktigt att vi belyser just de behov och utmaningar som vi kan drabbas av om vi har en normbrytande funktionalitet. Vi har ju tyvärr all anledning till det. Men i den bästa av världar hade det inte behövts. Om allt hade varit i sin ordning hade de frågor som berör människor med normbrytande funktionalitet varit en naturlig del av alla politikområden. Då hade vi inte pratat om vi och dem. Då hade vi pratat om oss.

Personer med normbrytande funktionalitet är inte en homogen grupp med ett och samma behov. Det är individer med egna behov och rättigheter. Det som däremot förenar människor med normbrytande funktionalitet är att de lever i ett samhälle med starka strukturer av makt och ojämlikhet, ett samhälle som diskriminerar.

Av dem som lever med normbrytande funktionalitet riskerar en femtedel att hamna i fattigdom. Risken är särskilt stor för kvinnor. Arbetslösheten är betydligt högre än hos befolkningen i övrigt. De som lämnar skolan utan fullständiga betyg är fler än dem som klarar sin skolgång. Hälsan och möjligheten till jämlik sjukvård är sämre. Vår funktionalitet kommer att vara avgörande för möjligheten till delaktighet och självbestämmande och kommer att begränsa vår tillgänglighet. I dag kommer din funktionalitet till och med att vara avgörande för hur länge du har rätt att gå på toaletten eller om du ska kunna använda smink. Det är så illa ställt att din funktionalitet kan komma att avgöra om du alls kommer att kunna leva eller bara existera.

I FN:s internationella konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är utgångspunkten att funktionshinder är en social konstruktion och att det är hinder i samhället, inte individens funktionsnedsättning, som leder till exkludering. Personer med funktionsnedsättning anses vara fullvärdiga rättighetsbärare och en del av den mänskliga mångfalden. Med den grunden borde det vara helt självklart att funktionsrättsperspektivet ska integreras i alla politiska områden och att vi alla ska ha samma rättigheter och samma skyldigheter.

Fru talman! För oss i Vänsterpartiet är det helt givet att vi alla ska leva i ett samhälle som är präglat av jämlikhet och rättvisa och är fritt från diskriminering och förtryck samt att vi alla ska ha rätt till ett fint liv med samma rättigheter och samma skyldigheter. Vi har därför i år presenterat en rad politiska förslag som bland annat utgår från Funktionsrätt Sveriges rapport Respekt för rättigheter?, en rapport som synliggör den ojämlikhet som råder i rättigheter och vad som krävs för att det ska ändras. Jag kommer här att lyfta fram åtta av de förslagen.

Vi vill att man utreder hur FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning kan bli svensk lag. Vi behöver få kunskap om vilka luckor det finns i svensk lagstiftning för att uppnå målen i konventionen, och vi behöver inkorporera konventionen i svensk rätt.

Vi vill att hatbrott mot personer med funktionsnedsättning blir svensk lag. Skyddet för personer med funktionsnedsättning måste stärkas. Därför ska hatbrott mot gruppen ingå i bestämmelser om hets mot folkgrupp.

Vi vill tillsätta en maktutredning för att öka delaktigheten för personer med funktionsnedsättning på samhällets alla nivåer.

Vi vill se till att diskrimineringslagen uppfyller det som är dess syfte. Den nya lagen var ett stort steg framåt, men den behöver analyseras för att garantera att otillgänglighet verkligen är en diskrimineringsgrund i praktiken.

Vi vill att man tillsätter en nationell handlingsplan för att identifiera och åtgärda ojämlikhet i hälsa och de brister som finns i sjukvården.

Vi vill att fler myndigheter tar emot arbetssökande med funktionsnedsättning i syfte att fler ska få anställning.

Vi vill att man stärker socialförsäkringssystemet och lagstiftar om habiliteringsersättning.

Vi vill att regeringen ser över tillgången till hjälpmedel, så att alla kan delta i kultur och idrottsliv på lika villkor.

Fru talman! Jag har nu presenterat åtta av våra förslag. Jag ska lyfta fram två förslag till.

Om vi över huvud taget med någon trovärdighet ska kunna prata om att alla människor ska ha samma rätt att leva ett gott liv måste vi rädda den personliga assistansen. Den personliga assistansen är, som vi har påpekat typ tusen gånger, en grundbult för att vi ska kunna kalla oss en fullvärdig demokrati.

Vi är därför oerhört stolta över att vi tillsammans med Kristdemokraterna och Moderaterna har sett till att vi ska gå över till ett statligt huvudmannaskap för assistansen. Nu har riksdagen tydligt deklarerat att vi vill ha rättvisa och jämlika bedömningar över hela landet med hög rättssäkerhet och att vi är helt överens om att en kommuns ekonomiska förehavanden aldrig ska kunna styra allas vår rätt till ett självständigt liv. Nu förväntar vi oss att de direktiv som regeringen och samarbetspartierna snart ska presentera tillgodoser riksdagens krav. Frågan är inte om vi ska ha ett förstatligande utan hur ett införande ska se ut.

För oss är detta en enorm seger, inte bara för att vi har fått igenom ett av våra främsta krav utan också för att vi fick med oss Moderaterna. Vi har en helt avgörande fråga kvar. Ska vi rädda den personliga assistansen måste lagen justeras så att den utgår från våra behov. Vi kan aldrig acceptera att rättspraxis slår sönder en rättighetslagstiftning och att regeringen bara tittar på, att de använder juridiken som en ursäkt för att montera ned den personliga assistansen. Det är nu mycket akut att vi får till en lagstiftning som utgår från människors behov.

Att vi har krigat i ett decennium för att återställa lagen beror på att Socialdemokraterna och Moderaterna satt stopp. De har inte velat rädda LSS. Men frågan är om inte vi nu står inför ett skifte och Moderaterna har börjat få vittring på att de nu är det parti som kan vara den avgörande parten för en funktionsduglig LSS-lagstiftning. Min fråga till Socialdemokraterna är därför: Är ni verkligen villiga att ge Moderaterna ett helt öppet mål? Är ni beredda att gå till historien som partiet som försökte sänka den personliga assistansen och låta Moderaterna vara med bland oss som räddade den? Min vädjan till er är att ni låter svaret vara nej och att 2021 blir året då ni på allvar är med och säkrar den personliga assistansen.

Fru talman! Vår kamp för att se till att alla människor ska ha rätt att leva ett gott liv med självbestämmande och delaktighet är en av de delar som gör mig så oerhört stolt över att vara vänsterpartist. Vi står inför enorma utmaningar för att uppnå våra mål, vilket om inte annat den här pandemin brutalt tydligt visat. Men varje seger vi får är ett bevis på att vi kan komma framåt, ett bränsle för att vi ska driva vidare. Jag har i dag lyft fram några av de krav vi har lagt fram i år, men eftersom de berör olika områden kommer de också att hanteras i olika utskott. Vi står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 8.

Fru talman! Sveriges nationella mål för funktionshinderspolitiken är att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspektivet ska beaktas. FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är målets utgångspunkt.

Men vi får inte slå oss till ro bara för att vi har ett fint formulerat mål. Nej, verkligheten förändras, och då är det vårt ansvar här i riksdagen att säkerställa att funktionshinderspolitiken är aktuell och lever upp till målet. I en motion från Kristdemokraterna som behandlas i dagens betänkande finns 35 förslag som på olika sätt skulle förbättra vardagen för personer med funktionsnedsättning. Jag beklagar att vi i dag inte kommer att få riksdagens stöd för några av dessa förslag. Men det gör mig riktigt bekymrad att vi inte ens får stöd för förslag som skulle kunna bidra till att lösa den akuta krisen inom den personliga assistansen.

Fru talman! Den 30 januari 2018, för nästan precis tre år sedan, var det en offentlig utfrågning här i riksdagen. Temat var personlig assistans och effekterna av rättsutvecklingen. Bakgrunden var att rättspraxis hade blivit mycket striktare efter S-MP-regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan 2016 med direktivet att bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar. Ett antal gamla domar hade dammats av och börjat tillämpas striktare än förut. Det var en accelererande minskning av antalet personer som omfattades av assistansersättningen. Det hade blivit allt svårare att komma in i systemet.

När det så kom en ny dom 2017 angående väntetid och beredskap larmade Försäkringskassan om att ytterligare tusentals personer riskerade att förlora rätten till assistans om den domen skulle tillämpas. Regeringen tvingades att dra i nödbromsen. Omprövningsstopp var på gång. Men situationen var fortsatt akut, och därav utfrågningen.

Fru talman! När jag häromdagen lyssnade på utfrågningen igen kändes det som att tiden hade stått stilla. Representanter från funktionsrättsorganisationerna beskrev då precis som nu att människor inte får tillräckligt stöd genom assistansersättningen för de så kallade grundläggande behoven. Vi pratar då exempelvis om att äta, att klä av och på sig och att sköta sin personliga hygien.

Myndigheternas rapporter bekräftade då precis som nu den bilden. Sveriges Kommuner och Regioner, eller landsting som det då hette, beskrev då precis som nu att kommunerna tvingats ta ett större ansvar men att det också var stora skillnader över landet i bedömning av rätten till kommunal assistans.

Regeringens representant uttalade att det var viktigt att ta del av kunskapsläget och myndigheternas rapporter men ville invänta LSS-utredningen och dess förslag som skulle presenteras under hösten 2018. Nu vet vi alla hur kritiserad den utredningen blev och att den inte hade några lösningar på de akuta problem som är kvar än i dag.

Men om tiden har stått stilla i den politiska världen kan jag garantera, fru talman, att tiden inte har stått stilla för personer med omfattande funktionsnedsättning och för deras familjer. Det är människor vilkas liv trasas sönder i väntan på att vi politiker ska agera. Sedan utfrågningen 2018 är det i dag ytterligare cirka 1 000 personer färre som har assistansersättning. I regeringens senaste budgetproposition uppskattas att ytterligare ungefär 1 000 personer färre kommer att ha assistansersättning år 2023.

Det är uppenbart att de åtgärder som har gjorts sedan 2018 inte har varit tillräckliga, och den springande punkten kvarstår. De grundläggande behoven som används i lagstiftningen styckas upp i små delar utifrån vad som anses vara av privat karaktär eller inte. Detta leder till det orimliga att exempelvis bara den tid det tar att torka rumpan räknas som det grundläggande behovet personlig hygien, inte resten av tiden det tar att utföra behovet på toaletten.

Det är uppenbart att människor far illa. För oss kristdemokrater är det tydligt att dagens rättspraxis om den personliga assistansen gör att vi som land inte lever upp till vare sig FN-konventionen eller vårt nationella mål för funktionshinderspolitiken.

Fru talman! En olycka i skidbacken, ett dyk från en brygga, en stroke eller en trafikolycka kan på ett ögonblick förändra livet för var och en av oss - för alltid. Då, precis som när ett barn föds med en funktionsnedsättning, måste LSS och assistansersättningen finnas där som en trygg försäkring. Det är en garant för att samhället kommer att ge det stöd som behövs för att var och en av oss ska kunna leva ett gott liv även med en funktionsnedsättning. Dagens rättspraxis gör att LSS inte lever upp till det skyddet.

Jag tror inte att någon av oss här i riksdagen vill tillbaka 30 år i tiden då personer med en funktionsnedsättning var hänvisade till institutionsboende eller ett livslångt anhörigberoende. Men risken är att vi är på väg tillbaka dit. Och för många personer är samhällets svek redan en verklighet. Dagens rättspraxis och politikens ovilja att rätta till lagen om bedömningen av de grundläggande behoven gör att alltför många personer lever i isolering och är helt utan självbestämmande i sitt eget liv.

Fru talman! När socialutskottet kallar till en offentlig utfrågning med anledning av en krissituation menar jag att det är vår skyldighet att förvalta och agera utifrån den kunskap som då ges. Det har nu gått tre år sedan utfrågningen om assistansen, men krisen fortgår med full kraft.

Vi kristdemokrater har flera gånger lagt fram förslag här i riksdagen om att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet. Nu gör vi det igen, och jag vill därför yrka bifall till vår reservation 9 i det aktuella betänkandet.

I grunden handlar det om mänskliga rättigheter och vilket samhälle som vi vill ha. Det är hög tid att fler partier agerar nu. De partier som inte är beredda att åtgärda lagens brister bör kanske i stället agera för att sänka ambitionen i funktionshinderspolitikens nationella mål. Det vore olyckligt och något som vi kristdemokrater självklart skulle kämpa emot. Men det vore åtminstone ett logiskt och mer ärligt agerande.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 29 under punkt 20.

Fru talman! Under coronapandemin har väldigt många - både personer med funktionsvariationer och alla andra - tvingats till ofrivillig isolering med ökad ångest och försämrad hälsa som följd. Vi vet att social samvaro och fysisk aktivitet är några av de absolut viktigaste faktorerna för god hälsa. Det är just de saker som nu är satta på paus.

Personer med funktionsvariation i allmänhet och personer med synnedsättning liksom personer med hörselnedsättning eller dövblindhet i synnerhet hör kanske till de allra mest utsatta i dessa situationer. De personerna har betydligt sämre möjlighet att använda sig av alla olika digitala kanaler som så många av oss varit tvungna att ta in som en del i vår vardag för att hålla kontakt med omvärlden. Det gäller oavsett det är riksdagsmöten eller sociala möten. Många möjligheter till idrottande och fysisk aktivitet, arbete i dagliga verksamheter, mötesplatser och habiliteringsverksamheter med mera ligger nere.

Människor, fru talman, med alla upptänkliga former av funktionsvariationer och kanske särskilt blinda och gravt synskadade är ofta beroende av att närstående kan komma på besök och hjälpa till med praktiska saker eller av en kommunal eller annan ledsagare för att kunna gå och handla, besöka vården, motionera och ta sig till fritidsaktiviteter med mera. I många fall har pandemin helt berövat den enskilde det stödet. För den som ändå träffar närstående eller kommunal personal har det inneburit uppenbara hälsorisker och i många fall allvarlig sjukdom.

Vi vet sedan tidigare att rätten till ledsagning, kontaktperson, personligt ombud, synstöd och psykisk och fysisk tillgänglighet behöver förtydligas genom stärkt lagstiftning. Det har inte skett. Just nu har coronakrisen inte bara bekräftat utan i högsta grad också förstärkt behovet av insatser på dessa områden. Här är regeringen svaret skyldig.

Fru talman! LSS med alla dess insatser och inte minst den personliga assistansen är helt grundläggande frihetsfrågor för tusentals människor i vårt samhälle. Det är också grundläggande frihetsfrågor i Liberalernas parti-dna. För oss har det alltid varit viktigt att öka friheten mest för dem som har den allra minst.

I januari 2019 kom den så kallade LSS-utredningen Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen, som den så vackert heter. Det är en utredning som redan före färdigställandet mötte massiv kritik, inte minst från oss liberaler. Efter över ett år i byrålådan valde regeringen att mot vår allvarliga inrådan trots allt lämna ut den på remiss. Nu är remisstiden slut, och svaren visar att vi liberaler hade rätt från början. Det vi sa var sant. Utredningen håller inte och borde ha förpassats till arkivet redan 2019.

Fru talman! Ord som rättsosäkerhet, avsaknad av barnperspektiv och en svällande statlig byråkrati kan vara en beskrivning av läget inom LSS just nu. Men det träder också fram när man läser remissvaren på LSS-utredningens förslag om de skulle bli verklighet, enligt många tunga remissinstanser. Funktionsrättsrörelsens och branschens hårda kritik var väntad och helt befogad.

Kritiken från regeringens egna myndigheter är mer oväntad men lika hård och lika svidande. En genomgång av flera tunga myndigheters remissvar leder oss fram till slutsatsen att LSS-utredningen aldrig skulle ha gått ut på remiss. Den massiva kritik på centrala områden som riktas mot utredningen undergräver självklart tilltron, och slutsatsen kan bara bli att den ska förpassas till arkivet. Den kan inte användas i det fortsatta arbetet för att återupprätta LSS och den personliga assistansen, något som vi liberaler krävt från början. Det är dags att säga det igen: Nej, gör om och gör rätt!

Fru talman! Debatten om fusk inom assistansområdet är aktuell, och kriminaliteten måste självklart stävjas och tas bort. Men även inom detta område sågas utredningens förslag. Ekobrottsmyndigheten konstaterar helt frankt att förslagen i utredningen inte är tillräckliga för att nå en långsiktigt hållbar utveckling av insatsen personlig assistans.

Vi liberaler kräver att regeringen tar de LSS-berättigade på allvar och sätter behovet i första rummet. Försäkringskassan måste reformeras, IVO:s roll måste stärkas och en stark, självständig LSS-inspektion måste snabbt inrättas.

Avslutningsvis, fru talman: Att vi fick löften i januariavtalet om att återupprätta rätten till personlig assistans var ett avgörande villkor för att Liberalerna skulle kunna gå med på detta avtal. Några små men viktiga steg har redan tagits, och arbete pågår med några fler. Men det tar tid att bygga upp det som rivits ned under lång tid, och vi liberaler är inte nöjda. Vi kräver mer än vad vi har kommit överens om i januariavtalet. Regeringen och alla partier - alla partier - är svaret skyldiga, vilket blir tydligt när man läser dagens betänkande. Det är dags att gå från ord till handling.

Fru talman! Bengt Eliasson och jag har många gånger stått i den här kammaren och verkligen kämpat för att få ordning på den personliga assistansen. Det är min fasta övertygelse att detta verkligen också är Bengt Eliassons ambition. Däremot har det inte visat sig så mycket i praktiken.

Nu har riksdagen sagt sitt: Vi vill ha ett statligt huvudmannaskap. Vi har också blivit lovade att vi ska få direktiv. Min fråga till Bengt Eliasson är: Kommer de direktiv som ni nu ska presentera att handla om hur vi genomför ett förstatligande, eller är ni kvar i frågan om det över huvud taget ska vara ett förstatligande?

Fru talman! Tack för frågan, Maj Karlsson!

Vi är helt eniga i frågan om att återupprätta personlig assistans. Som sagt har Maj Karlsson och undertecknad många gånger stått axel vid axel på barrikaderna i den här frågan.

Nu pågår det i Regeringskansliet ett arbete med att ta fram direktiv. Takten i det styr departementet helt och hållet. Det gör tyvärr inte vi. I de förhandlingar där vi diskuterar innehållet är det, precis som Maj Karlsson beskriver det, hur-frågorna i genomförandet som behandlas: Vad är det som måste till för att det ska bli en långsiktigt hållbar reformering av huvudmannaskapet för den personliga assistansen?

Att inriktningen från min och från riksdagens sida är att den ska vara statlig är fullständigt självklart. Det finns en väldigt bred majoritet för det. Det är också inriktningen på arbetet i de förhandlingar som jag sitter med i.

Jag driver på för att detta ska komma så snabbt som möjligt. Jag hade trott, precis som jag redogjort för här i kammaren tidigare, att tidsplanen skulle vara något tajtare än den nu är. Tyvärr är det inte så. Av skäl som inte jag känner har det tagit längre tid. Jag är dock helt övertygad om att detta nu kommer snarast möjligt.

Fru talman! Jag är mycket orolig, Bengt Eliasson, för att det kommer att komma direktiv som inte pekar på att vi får ett förstatligande. Det är det som riksdagen har krävt. Det är det som vi har gått fram med. Det är också det som Bengt Eliasson och Liberalerna har lovat i många år. Detta är en huvudfråga!

En sak som Bengt Eliasson har kritiserat oss som framförde detta utskottsinitiativ för är just tidsaspekten. Det vore inte så snyggt om regeringen och ni samarbetspartier nu drar ut på tiden på ett sätt som gör att detta inte blir möjligt att genomföra.

Riksdagen har sagt sitt. Nu är det upp till er att leverera. Jag hoppas att Bengt Eliasson nu står fast vid sitt ord och att vi därmed pratar om ett förstatligande, inte om huruvida det ska vara ett kommunalt eller ett statligt huvudmannaskap.

Fru talman! Tack för stödet, Maj Karlsson! Det är precis det stödet, att ha i princip hela riksdagen i ryggen, som ger oss möjlighet att tydligt driva de här frågorna framåt.

Nu är det så att vi inte sitter i regeringen. Det är regeringen, departementet och ministern som äger huvudfrågan när det gäller det slutgiltiga, vad som presenteras. Men vi ger oss inte i förhandlingarna; det vet Maj Karlsson också.

Precis som Maj Karlsson beskriver det är mitt parti sedan mitten av 90talet fast beslutet att huvudmannaskapet ska vara enat och att det ska vara ett statligt huvudmannaskap som har hand om finansieringen av hela den samlade personliga assistansen. Det innebär ett gediget arbete i att komma åt behovsprövningarna, att komma åt alla de delar där domar sedan 2009 - om jag inte minns alldeles galet - har inkräktat på och stegvis, sakta men säkert, malt ned och trasat sönder bedömningarna och rättigheten till personlig assistans. I det arbetet står vi fortsatt sida vid sida.

Jag kan garantera Maj Karlsson att vi inte kommer att ge med oss i förhandlingarna förrän vi är framme vid en direktivsskrivning till utredningen som alla kan känna sig nöjda med.

Fru talman! Det var en borgerlig regering som införde LSS under den dåvarande folkpartistiske socialministern Bengt Westerbergs ledning. Jag delar min föregångare i talarstolen Maj Karlssons syn att det inte finns någon som helst tvekan om att ledamoten Bengt Eliasson har ett oerhört starkt engagemang i de här frågorna. Vi hörde också i talarstolen att detta är dna:t i Liberalernas politik, och det gläder mig verkligen.

Samtidigt, fru talman, blir jag orolig. Under de senaste åren, trots fina ord i talarstolen - också i dag - röstar Liberalerna nej till förslag som skulle kunna göra verklig skillnad i vardagen för människor med funktionsnedsättning. I det här fallet, fru talman, syftar jag på detta med att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet. Det är ju den bedömningen - det vet ledamoten - som är kritisk och som gör att så många i dag faller ur systemet.

Jag undrar, och jag tror att det är många som tittar på debatten som också gör det: Varför, fru talman, röstar Liberalerna återigen nej till skarpa förslag här i riksdagen som skulle kunna leda till att samtliga grundläggande behov blev assistansberättigande i sin helhet?

Fru talman! Jag tackar Pia Steensland för frågan.

Det är helt sant att det var vår partiledare Bengt Westerberg som på 90talet - egentligen började arbetet i slutet av 80-talet - drev igenom reformen. Det är också vårt parti som kanske mest konsekvent försvarat och velat utveckla LSS genom åren, och det tänker vi fortsätta med. Personer med omfattande funktionsnedsättningar har samma rätt till självständighet och delaktighet som alla andra.

Det blir tydligt, och jag försökte beskriva det lite kort i mitt huvudanförande tidigare, att riksdagens arbetssätt för personer utanför den här kammaren kan te sig märkligt när det gäller hur partier tar ställning och röstar i olika frågor. I dagens motionsbetänkande finns en lång rad förslag, och somliga är bra och andra är kanske mindre bra, enligt mitt sätt att se det hela. Men om man tittar i reservationslistan ser man att nästan samtliga reservationer är till förmån för den egna motionen, och det är väldigt få samskrivningar. KD och SD har skrivit ihop sig på några av reservationerna, men i övrigt är det inte så.

Det blir tokigt när man lyfter fram detta och säger: Ni säger ju nej till det här. Det är precis så det blir i riksdagsarbetet. Det är ett helt annat förhållningssätt med gemensamma utskottsarbeten som vill till. Där behöver vi i så fall utveckla diskussionen mycket mer i utskottsarbetet för att komma fram med gemensamma ställningstaganden. Det vet Pia Steensland också.

Fru talman! Tack, Bengt Eliasson, för svaret!

Vi har ett väldigt bra socialutskott med god stämning. Vi har kommit till enade beslut i många viktiga frågor under det senaste året.

Bengt Eliasson brukar uttrycka att arbetet pågår inom januariöverenskommelsen med att upprätta rätten till assistans och även utifrån behovsbedömningen. Men problemet är, fru talman, att just den här kritiska punkten inte finns med i januariöverenskommelsen. Det gör mig orolig för att den här överenskommelsen med regeringen sätter käppar i hjulen för möjligheten att samtala med samtliga partier för att hitta en majoritet och komma framåt med förslag som kan göra verklig skillnad för människor. Det är det som gör mig orolig.

Eftersom just den här specifika frågan om de grundläggande behoven inte finns med i januariöverenskommelsen menar jag att Liberalerna har en möjlighet att faktiskt stödja den reservationen också.

Jag vill återkoppla lite gällande frågan om det statliga huvudmannaskapet för assistansen. Precis som Maj Karlsson från Vänsterpartiet har beskrivit är det otroligt viktigt nu att direktiven kommer att landa i att det är staten som ska vara huvudansvarig och att det ska bli bra och ske på ett rättssäkert sätt. Direktiven till regeringen är att de som har kommunal assistans ska säkras, komma in och omfattas av omprövningsstoppet. Ledamoten har i vissa sammanhang framhävt att så inte skulle vara fallet och att direktiven är svaga här.

Socialministern har i ett skriftligt svar på en fråga från mig angett att hon ännu inte kan ge svar på om det kommer att vara staten som kommer att vara huvudansvarig.

Fru talman! Tack, Pia Steensland!

Jag försöker uttolka vad Pia Steensland hade för avsikt att fråga i slutet av sitt anförande, och den frågan bör nog ställas till regeringspartierna i stället. Det var tydligt i debatten om tillkännagivandet att det var just där åsiktsskillnaderna, eller sprickorna, gick. Jag tror därför att det är bättre att den frågan får ställas till min kollega regeringsföreträdaren Mikael Dahlqvist.

Om vi backar bandet till vad som finns med och inte finns med i januariavtalet är det korrekt att behovsprövningarna, frågan om grundläggande behov och integritetsnära krav inte är ord som är aktuella.

Den utredning som Fredrik Malmberg leder och som jobbar just nu tangerar dessa frågor. Jag är helt övertygad om att man måste ta hand om detta. Det är min ingång i de delar av samtalen som jag är med i när det gäller direktiven till utredningen som ska titta på förstatligandet. Det har varit mitt besked hela tiden. Det här är grundläggande och viktiga frågor för att vi ska kunna göra en av de största delreformerna inom LSS sedan den kom till. Det är vad det handlar om i det här huvudmannaskapsskiftet som komma skall.

Därför är det otroligt viktigt att detta inte är undantagsregler utan att det slås fast direkt vad det är för behovsbedömningar som ska ligga till grund så att assistans kommer fler och inte färre till del.

Fru talman! Bengt Eliasson talar sig varm för och ger tydligt stöd till personer med syn- och hörselnedsättningar. Det är såklart behjärtansvärt och bra, men faktum är att Bengt Eliasson har valt att ställa sig bakom regeringens budget.

När jag lyssnar på Eliasson får jag nästan känslan av att han är lyckligt ovetande om den rådande situationen för döva, dövblinda och för den delen även personer med nedsatt hörsel. Man kan i regeringens budget för 2020 läsa att det statsbidrag som ska öka möjligheterna till tolktjänst i arbetslivet upphör. Således har Eliasson ställt sig bakom ett beslut som innebär att man försvårar för den grupp människor som han i sitt anförande lyfter fram som specifikt viktig. Det blir lite märkligt.

Tycker inte Bengt Eliasson att statsbidrag för att öka möjligheten till tolktjänst i arbetslivet är bra, eller varför finns den här skillnaden mellan anförandet och det faktiska agerandet?

Fru talman! Tack, Carina Ståhl Herrstedt, för frågan!

Det är helt riktigt att det riktade statsbidraget är borttaget. Mig veterligt, utan att ha kolumnerna framför mig, är det inbakat i det generella statsbidraget i stället därför att det stöd som kom permanentas. Jag har inte fått till mig att det skulle vara borttaget och struket helt ur budgeten, utan stödet är inbakat i andra stöd.

Det jag däremot lyfte i mitt anförande, fru talman, var inte direkt enbart tolkstödet i arbetslivet - det finns möjligtvis med som en detalj däri - utan den massiva neddragning av stöd med ledsagning, kontaktperson, personligt ombud och boendestöd som faktiskt har skett för personer med funktionsvariationer i allmänhet och för dem som är synsvaga, blinda eller dövblinda i synnerhet. Vissa kommuner har nästan helt tagit bort det från beviljandeskalan eller gjort det så svåransökt med väldigt långa ansökningstider i förväg att det har blivit helt omöjligt att få stödet i alla fall.

Det gör att det har blivit tydligt, inte minst nu i coronatider, att de här personerna sitter i husarrest. Det är ett hårt ord att använda i den här debatten, men det är de facto det som sker. Det handlar om personer vars frihet och vardag har inskränkts något alldeles otroligt - kanske ännu mer än för alla oss andra som så att säga enbart, ursäkta uttrycket, är drabbade av coronapandemin i allmänhet.

Det här är ett bredare resonemang än att bara handla om det stöd som riktas till tolktjänst.

Fru talman! Tack, Bengt Eliasson, för svaret!

Jag är till 98 procent säker på att det i budgeten står att den här satsningen avslutas. Därför har vi sverigedemokrater valt att budgetera för ett fortsatt sådant stöd. Om det verkligen är så att Bengt Eliasson menar allvar med detta kanske det är någonting han bör se över inför kommande budgetar. Jag tycker att det är ett viktigt stöd som faktiskt behövs.

Jag vill lyfta upp en annan sak. Bengt Eliasson talade i replikskiftet med Pia Steensland om riksdagens arbete och att det finns många reservationer där var och en håller på sitt. Det var precis det jag lyfte upp i mitt anförande. Om vi bara pratar ihop oss och tittar på gemensamma åsikter och var vi har minsta gemensamma nämnare skulle vi kunna få igenom många fler förslag.

Det blir lite märkligt. Jag återkommer till skillnaden mellan det man säger i ett anförande och hur man agerar. Väljer Bengt Eliasson och hans parti att avstå från att hålla med om en massa förslag, som de ser är bra, bara för att de inte själva har lagt fram dem? Jag förstår inte riktigt resonemanget.

Om det finns bra förslag, som på riktigt skulle göra skillnad för dem som är i behov av stöd, måste det också finnas möjlighet att släppa prestigen och att rösta på de förslag som är bra, till exempel förslaget om att alla grundläggande behov ska vara assistansberättigande i sin helhet. Tycker inte Eliasson att det vore ett bra förslag att stödja?

Fru talman! Tack, Carina Ståhl Herrstedt!

Jag börjar med budgetfrågan och tolkstödet. Jag ska inte ge mig in på att på stående fot och utan att ha papperen framför mig tolka statsbudgeten. Det vore att bluffa, och det vill jag definitivt inte göra. Vi får gå igenom de delarna. Jag kan bara konstatera att tolkstöd kanske inte är Sverigedemokraternas paradgren inom andra områden, det vill säga brett tolkstöd och inte bara syntolk och så vidare.

Med det sagt ställdes det också en fråga om samarbetet i riksdagen och om gemensamma förslag, fru talman. Arbetssätten i riksdagen bygger väl i grund och botten på ett majoritets- och oppositionsarbete från förr i världen, då det var två tydliga block. Men visst gör vi, vilket Pia Steensland också beskrev, i utskottsarbetet ofta breda överenskommelser där alla partier är med och där förslaget har kommit från ett enskilt parti.

Jag konstaterar också att förslag som Liberalerna har kommit med genom åren går att läsa i många andra partiers förslag några år senare. Det är klart att vi fogas samman i olika delar. Men det är lång väg därifrån till att vi i dagens debatt skulle göra upp om reservationslistan. Det är bara att titta på den. Då ser man att alla partier beter sig likadant.

Fru talman! Även om lagstiftningen är tydlig med att verksamheterna på våra LSS-boenden ska bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet fick vi i höstas ta del av en förfärlig granskning i SVT som visade på grava missförhållanden på LSS-boenden. Personer blev inlåsta och utsatta för kränkande behandling. Reportaget har satt djupa spår inom mig och säkert alla andra som tog del av nyheten. Tyvärr vidimeras bilden av forskare på området.

Regeringen och utskottet agerade snabbt. Berörda myndigheter och organisationer kallades in. Sedan dess har regeringen givit ett antal myndighetsuppdrag på området. Bland annat ska Socialstyrelsen se över kompetensen hos personal som arbetar på boendena. Om brister ses ska man komma in med förslag på förbättringar. Man ska även tillsammans med Inspektionen för vård och omsorg och Sveriges Kommuner och Regioner föreslå åtgärder.

Socialstyrelsen ska också ta fram ett samlat kunskapsmaterial om personlig assistans. Och IVO ska redovisa tydligt hur de agerar om de finner brister på LSS-boenden. Naturligtvis har kommuner och aktörer som driver verksamheten det yttersta ansvaret.

Trots kraftfull lagstiftning och andra styrande dokument sker detta. Det måste innebära att vi måste fokusera mer på personalen och på arbetsgivarens roll. En god omsorg och ett gott bemötande handlar mycket om grundläggande kunskaper och värderingar. Det är där insatser ska göras. Samtidigt ska arbetsmiljön och chefsrollen stärkas. Alla människor ska kunna känna sig trygga och säkra. Ingen ska behöva utsättas för kränkande behandling.

Fru talman! Insatserna för särskilt stöd och särskild service är en unik rättighetslag som ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Vi socialdemokrater har som övergripande mål att den personliga assistansen och assistansersättning ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet. Men alltför många blir inte beviljade LSS eftersom det under ett tiotal år har gjorts flera juridiska tolkningar som har medfört snäva tillämpningar.

Vi får ofta kritik av oppositionen för att regeringen gör för lite och för sent. Viss kritik är befogad, men det har också funnits möjligheter för tidigare regeringar att agera.

Fru talman! Jag menar att regeringen har vidtagit många åtgärder, och fler lagförslag är på gång. Redan under förra mandatperioden tog vi flera beslut för LSS. En genomgripande LSS-utredning gjordes. Remissvaren som har kommit in analyseras nu och sammanställs i Regeringskansliet. Vi stoppade också tvåårsomprövningar, eftersom hela reformen var i gungning.

Fru talman! Funktionshinderspolitiken har fått stort utrymme i januariöverenskommelsen. Ett antal skarpa förslag ska genomföras. Delen som rör andning och sondmatning är klar.

Fredrik Malmberg utreder hur rätten till assistans ska stärkas för personer med behov av egenvård och tillsyn. I uppdraget ingår också att se över det så kallade föräldraansvaret, så att fler barn ska få assistans.

Vi lovade att se över huvudmannaskapet för personlig assistans. Utredningsdirektiv håller på att tas fram. Vi har höjt timschablonbeloppet rejält, med 3,5 procent för i år. Och vi tittar på att genomföra EU:s tillgänglighetsdirektiv.

Vi håller även på med en utredning för att se över merkostnader i LSS-boenden. Syftet är att se över de kostnader som den enskilde har för att bo i en bostad med särskild service enligt LSS. Det är en mycket aktuell fråga då en person med funktionsnedsättning som har sjuk- eller aktivitetsersättning får betala en betydligt högre hyra för sin bostad än en person som inte har någon funktionsnedsättning.

Även tolktjänsten har varit kantad av utmaningar, och utifrån utredningen En samlad tolktjänst ska en analys göras och en handlingsplan tas fram.

Lika viktigt är det att jobba med statushöjande och kvalitetsförbättringar för personliga assistenter. Under 2020 lämnades ett betänkande av en utredning där man visade vilka åtgärder som behöver vidtas för att förbättra deras arbetsvillkor.

Dessutom har historiska satsningar inom välfärden gjorts och görs, så att vård och omsorg stärks. Det är speciellt viktigt nu under den pågående pandemin.

Fru talman! Tyvärr nämns ofta assistansersättningen i samband med välfärdsbrottslighet. Vi måste komma ihåg att det är en liten del som sysslar med kriminalitet. Men för systemets legitimitet måste det stävjas. Det är viktigt att assistansersättningen kommer personer med funktionsnedsättning till del. Regeringen har gett flera myndigheter i uppdrag att jobba systematiskt med frågan.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att det är viktigt att dessa frågor ges större utrymme i det politiska samtalet och att de prioriteras. För många personer med funktionshinder existerar fortfarande skillnader i ekonomiska villkor, möjligheter till utbildning, arbete och hälsa. Det är klart att vi med alla stora ekonomiska tillskott som ges borde få en mer jämlik fördelning. Jämlik fördelning är alltid Socialdemokraternas övergripande mål.

Fru talman! Tyvärr kan jag inte säga samma sak till Mikael Dahlqvist som jag sa till Bengt Eliasson. Du och jag har under åren inte varit särskilt mycket överens om dessa frågor. Men saker och ting kan ju förändras. Jag vill inget hellre än att du och jag och våra partier kan komma framåt i de här frågorna. Det vore hedersamt.

Du nämnde själv att du känner till riksdagens vilja; vi vill ha ett förstatligande av den personliga assistansen. Min första fråga handlar om kommande direktiv. Kan vi vara trygga med att de kommer att handla om hur vi genomför ett förstatligande och inte om vi kommer att göra det? Riksdagen har varit tydlig med sin vilja. Jag vill också gärna veta när de kommer. Det börjar bli dags. Det vore fint att få svar på detta.

Jag vill ställa ytterligare en fråga. Vi hörde nyss i ett inlägg från ett av era samarbetspartier, Liberalerna, att LSS-utredningen har varit ute på remiss igen i en förnyad form. Det kom inte särskilt bra reaktioner på den. Ämnar regeringen lägga fram förslag från utredningen? Jag rekommenderar er verkligen att låta bli. Utredningen gav inte det vi behöver för att säkra den personliga assistansen.

Fru talman! Tack, Maj Karlsson, för dina frågor!

Den första frågan gällde ett förstatligande av den personliga assistansen inom LSS. Där är mitt besked tydligt. Mellan regeringen och samarbetspartierna pågår en förhandling och diskussion om hur direktiven ska se ut. Vi har naturligtvis noterat riksdagens vilja, och naturligtvis kommer vi att respektera den. Hur det sedan utformas är som Maj Karlsson förstår, fru talman, statsrådets mandat.

Jag vill samtidigt understryka att en huvudman inte löser alla problem. Det har jag tidigare sagt här i talarstolen till Maj Karlsson med flera. Vi måste också se på konsekvenserna.

Men vi har som sagt en överenskommelse i och med januariavtalet, och vi har noterat vad riksdagen tycker.

Fru talman! Den andra frågan som Maj Karlsson ställde till mig gällde hur vi ser på den LSS-utredning som har skickats på remiss och som vi har fått svar om. Tyvärr är den i stora delar inte bra. Vår ambition har dock varit att kunna använda delar av utredningen för att komma vidare med sådana felaktigheter som finns i dag inom LSS-reformen vad gäller tolkningen av behov och så vidare.

Fru talman! Tack, Mikael Dahlqvist, för svaren! Jag är försiktigt positiv till det jag hör. Jag hoppas verkligen att ni respekterar riksdagens önskan, vilja och beslut.

Du nämnde förut att tidigare regeringar inte heller har gjort vad de skulle göra. Ni har nu haft väldigt lång tid på er att göra det ni ska göra. Man kan inte hur länge som helst säga att det var någon annans fel. Ni bär ansvaret. Det finns två saker som är superviktiga - faktiskt grundläggande - för att vi på riktigt ska säkra LSS. Det absolut viktigaste är att justera lagen efter alla de domar som har kommit ända sedan 2009. Vi är alla väl medvetna om detta. Problemet med LSS-utredningen var att detta aldrig var ambitionen med den.

Ni har nu möjlighet att innan mandatperioden är slut se till att göra det som krävs för att vi ska komma framåt i frågan på riktigt. Man kan visst plocka saker här och där. Det är bra, även om det går sakta. Men det är inte vad som krävs för att vi ska kunna göra den riktigt stora förändringen, som ju är helt avgörande för att rädda den personliga assistansen. Detta är en helig rättighetslagstiftning. Vi får inte förlora den. Det är ni som har ansvaret.

Kommer ni att ta chansen nu? Det är vad jag undrar. Tar ni den? Gör ni det?

Fru talman! Tack, Maj Karlsson, för dina frågor eller din önskan!

Jag hoppades personligen mycket på LSS-utredningen och att den skulle innehålla färdiga lagförslag som hade gjort att den juridiska tolkningen av "grundläggande behov" hade blivit bättre. Jag tycker att det fortfarande finns embryon i utredningen som kan göra att det blir ett bättre utfall för dem som behöver hjälp så att man kan tolka "grundläggande behov" på ett bättre sätt, fru talman och Maj Karlsson.

Men du vet precis som jag, Maj Karlsson, att om vi ska påbörja en ny utredning kommer det att ta två tre år innan vi kommer till ett beslut. Det är tyvärr det som har fördröjt processen.

Ja, regeringen och vi har ansvar för hur det ser ut. Det är inget att hymla om, fru talman. Tidigare i mitt anförande ville jag bara påpeka att det har pågått under en historiskt lång period som varit kantad av vissa svårigheter. Det har också varit svårt att få en enighet i riksdagen om frågorna.

Fru talman! Ledamoten Mikael Dahlqvist vet precis som jag hur viktig assistansreformen är för människor i vardagen. Det är en reform som ökar livskvaliteten otroligt mycket. Jag vet att vi delar denna kunskap. Jag vill därför, fru talman, få veta hur ledamoten känner inför den utveckling som pågår i samhället vad gäller assistansen.

I mitt anförande hänvisade jag till den hearing som vi hade för tre år sedan här i riksdagen. Då hade vi den akuta kris som gällde den rättspraxis som hade kringskurits ännu mer. Jag tror att den statistik som anger antalet personer som omfattas av assistansersättning, fru talman, otvetydigt visar att det regleringsbrev som kom 2016 fick en förödande effekt. Drygt 2 000 personer färre har i dag assistansersättning jämfört med 2016. Innan dess hade det alltid ökat. Det var ingen minskning över huvud taget.

Fru talman! Det är otroligt mycket svårare i dag att komma in första gången med sin assistansansökan. Före 2016 fick ungefär var tredje som för första gången gjorde en ansökan om assistans sin ansökan om assistansersättning beviljad. I dag ligger det på ungefär 17 procent. Det är alltså otroligt svårt även om man har en omfattande funktionsnedsättning. Det här beror på den striktare bedömningen av "grundläggande behov".

Fru talman! Jag undrar om ledamoten känner sig nöjd. Har Socialdemokraterna gjort tillräckligt sedan hearingen 2018?

Fru talman! Jag tackar Pia Steensland för frågorna.

Fru talman! Det är klart att vi inte är nöjda med dagens utveckling av situationen, och det är klart att jag personligen gärna hade sett att vi hade kommit en bra bit längre. Samtidigt vill jag understryka att vi har gjort en hel del för att eliminera den värsta utvecklingen. Det har vi gjort på så sätt att vi har stoppat tvåårsomprövningen. Vidare har vi stoppat beslutet att ta bort rätten till jour och beredskap, som Pia Steensland känner väl till. Vi har också sett till att andning och sondmatning räknas som grundläggande behov. Vi kommer också, fru talman, att se över föräldraansvaret och rätten till grundläggande behov. Det är klart att vi skulle behöva, som Pia Steensland antyder i sin retorik, en större genomgripande förändring av vad som ingår i grundläggande behov.

Jag hoppades oerhört på LSS-utredningen som gjordes förra mandatperioden, och där kanske vi kan använda delar av den och på så sätt komma framåt. Jag vill bara understryka att vi är precis överens i frågan om att alltför många i dag inte kommer in i systemet. Det beklagar jag verkligen.

Fru talman! Jag tackar Mikael Dahlqvist för svaret.

Visst är det så. Jag vore oärlig om jag framhärdade i att det inte har hänt någonting på de tre åren. Det har det. När det gäller andning och sondmatning fanns ett beslut redan från hösten 2018 i och med Kristdemokraternas och Moderaternas gemensamma budgetreservation.

Sedan tog det alldeles för lång tid innan regeringen tog frågan i mål. Funktionsrättsorganisationerna och bland annat vi kristdemokrater här i riksdagen tryckte på därför att regeringen lade fram förslag som faktiskt skulle göra det ännu sämre för personer med funktionsnedsättning som hade andra grundläggande behov än just andning och sondmatning.

Fru talman! Jag får ofta höra från Socialdemokraterna att det här är en så svår och komplicerad fråga. Jag menar att vi inte kan rädas att ta tag i en fråga för att den är komplicerad. Det är människors liv som står på spel under väntan.

Ledamoten uttalar att han hade hoppats mer på den LSS-utredning som fortfarande är på bordet. Men vi visste redan i januari 2019, för två år sedan, att de förslag som fanns där inte skulle vara tillräckliga för att se över och rätta till rättspraxis för just de grundläggande behoven. Förra året ändrade Försäkringskassan sin vägledning för personlig hygien så att det blev ännu mycket striktare vad som får ingå.

Tiden går. På de två år som har gått sedan januari 2019 hade vi faktiskt kunnat ha en ny lagstiftning på plats nu.

Fru talman! Jag vill påminna ledamoten Pia Steensland att regeringen agerade kraftfullt i fråga om andning och sondmatning. Vi lade fram ett förslag där det fanns betänkligheter om det skulle hålla juridiskt. Det gick snabbare än vad vi hade tänkt. Följden blev att vi fick komma tillbaka med ett modifierat förslag i den delen. Detta visar ändå hur komplicerad och svår lagstiftningen är.

Sedan kan vi alltid ha olika åsikter om hur snabbt och effektivt man agerar. Där finns ingen svart och vit sanning, utan det är mer av en gråaktig ton i den processen. Men det var ändå regeringen som lade fram propositionen om andning och sondmatning, precis som vi kommer att lägga fram propositioner framöver om att säkra även andra besvärliga områden, till exempel föräldraansvaret.

Vi får väl se tiden an och se hur långt vi kommer i processen. Men helt klart är vi inte nöjda, utan vi måste se till att göra ytterligare förbättringar.

Fru talman! Förra veckan tjänstgjorde jag tillsammans med elva kollegor från Sveriges riksdag i januarisessionen i den parlamentariska församlingen av Europarådet, där jag är ledamot i utskottet för jämställdhet och icke-diskriminering.

När jag i denna församling av 47 medlemsstater ser vad vi har åstadkommit i vårt land i dessa frågor känner jag mig stolt. Det betyder inte att vi även om vi är framgångsrika i frågor om jämställdhet inte kan bli bättre.

Fru talman! Jag blir djupt berörd av alla berättelser och samtal med människor som har behov av personlig assistans och som kämpar och sliter varje dag. De vill inget hellre än att leva så självständiga liv som möjligt. Och deras anhöriga vill inget hellre än att deras döttrar och söner, mammor och pappor ska få leva sina liv i trygghet och värdighet.

Funktionshinderspolitiken är en del i arbetet för ett mer jämlikt samhälle, där människors olika bakgrund eller förutsättningar inte ska avgöra möjligheten till delaktighet i samhället. Personlig assistans är en frihetsreform som vi är stolta över att ha infört. Det är en reform för ökad frihet i sin allra bästa bemärkelse.

Men det finns också brister med denna reform i struktur och utformning. Det finns anledning att se över inslag i reformen för att utveckla högre kvalitet, tydlighet och fördelning av ansvar och befogenheter. Ordning och reda i välfärden är avgörande. Det handlar i grunden om vilket synsätt man har och ur vilket perspektiv frågor om personlig assistans betraktas. Vi moderater värnar om alla människors rätt till ett rörligare liv.

Valfrihet och mångfald bildar en stabil grund för hög kvalitet. Utvärdering och uppföljning är tillsammans med tillståndsgivning, tillsyn och sanktionsmöjligheter centrala delar för att säkra den fortsatta legitimiteten av personlig assistans. De utmaningar som vi moderater ser inom detta område gäller hur vi kan skapa bästa förutsättningar för en personlig assistans av hög kvalitet i hela landet. Här är vi stolta över att vi moderater tillsammans med andra partier har fått till en utredning om ett statligt huvudmannaskap.

Fru talman! I min hemstad Falun har jag genom årens lopp följt tre flickor, som alla föddes med olika funktionsnedsättningar. De har under åren behövt assistans i olika former för att klara sina dagliga liv såväl i hemmet som i skolan. De är rullstolsburna och har upplevt de problem som det medför att till exempel inte komma in genom skolporten som har tre trappsteg utanför och därmed få byta skola för att det inte gick att sätta dit en hiss eller en ramp för att ta sig in i byggnaden. En av flickorna fick vid 16 års ålder ett brev med besked om att hon skulle bli förtidspensionär. En annan fick ett liknande besked något år senare. Men de ville ju börja gymnasiet och utbilda sig vidare! Varför skulle de inte få det?

Flickorna växte upp och ville ha barn, men hur skulle man klara det när man inte kan ta hand om sig själv? Samhället har många farhågor och fortfarande fördomar om hur en funktionshindrad mamma kan ta hand om ett barn.

Fru talman! Det är nu, just nu, samhället måste komma in och ställa upp så att dessa ungdomar kan leva ett så normalt liv som möjligt trots sin funktionsnedsättning.

I min moderata värld ska Sverige vara ett land där alla blir sedda och känner sig behövda. Det ska inte vara så att en funktionsnedsättning betyder att man plötsligt ses som ett kollektiv med exakt samma behov av stöd och service. Alla som har en funktionsnedsättning ska kunna delta i samhället på så jämlika villkor som möjligt, och stödet ska finansieras gemensamt och solidariskt efter behov och dessutom vara tillgängligt för alla oavsett vilken betalningsförmåga den enskilde har eller var i landet man bor. Vi värnar om valfrihet och etableringsfrihet.

Det är helt avgörande att fler människor kommer i arbete och att fler företag startas och växer sig starka för att ge långsiktiga och hållbara förutsättningar för en trygg och väl fungerande personlig assistans och all annan välfärd i Sverige. Fler i arbete och fler starka företag stärker möjligheterna att LSS och personlig assistans kan säkerställas långsiktigt.

Minsta lilla arbetsförmåga ska föranleda att alla krafter syftar till att stärka arbetslinjen. Det gynnar den enskilde, som ges möjlighet att känna arbetsgemenskap och glädje i att utvecklas. Se till det friska och inte till det sjuka!

Alla de tre flickorna har i dag full sysselsättning. Två av dem är mammor och har startat egna företag.

Fru talman! Det är viktigt att vi i Sveriges riksdag fattar de nödvändiga besluten för att få sjysta villkor för dessa barn, ungdomar och vuxna så att de får leva ett lika värdigt liv som vi andra. Det här är en skör grupp som vi inte ska svika. Vi ska säkra kvalitet men också motverka fusk och missbruk.

Utgångspunkten är att insatserna för funktionsnedsatta ska vara träffsäkra, flexibla och kostnadseffektiva. De ska också vara enkla och tydliga och samverka väl med andra insatser.

Fusk, bedrägerier och missbruk av förmåner undergräver systemet, och det drabbar främst dem som har störst behov av stödet. Därför krävs utökad och mer systematisk tillsyn samt uppföljning av tillämpning och effekter av den samlade assistanslagstiftningen. Allt fusk med bidrag och skatter är djupt problematiskt. Såväl i LSS som i andra välfärdssystem behövs skarpare uppföljning och tillsyn. Allt oupptäckt fusk är förlorade skattekronor och resurser som i stället kunde ha använts till att utveckla välfärden för alla med behov av assistans, vård och omsorg.

Det är direkt stötande att mindre nogräknade personer skor sig på andras legitima behov av stöd och hjälp. Resurserna ska gå till dem som har rätt till samhällets gemensamma stöd. De som har personlig assistans ska få den hjälp de behöver och har rätt till. Ingenting annat duger. Samtidigt ska stöden vara långsiktiga och hållbara. Ett ekonomiskt balanserat ansvarstagande är nödvändigt.

Fru talman! Frågor och avgöranden som rör LSS och personlig assistans kräver gemensamma lösningar, en helhetssyn och balanserade avvägningar som syftar till långsiktighet, överblickbarhet och hållbarhet för den enskilde. Det är så vi når upp till FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och Agenda 2030-målet om full och produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor för alla kvinnor och män, inklusive ungdomar och personer med funktionsnedsättning.

Fru talman! Miljöpartiets ideologi bygger på tre solidariteter - med djur och natur och det ekologiska systemet, med världens alla människor och med kommande generationer.

Vi och många andra tar stöd i en syn på hållbarhet som säger att social hållbarhet är målet, en hållbar ekonomi är verktyget och planeten sätter gränserna.

Vi behöver också leva upp till Agenda 2030:s devis om att ingen ska lämnas utanför. I dag ska vi kanske särskilt hålla ögonen på mål 10, som handlar om minskad ojämlikhet och att utplåna diskriminering. Ojämlikheter finns både mellan länder och inom länder, vilket är tydligt inom det här området.

I dag debatterar vi motioner som gäller stöd till personer med funktionsnedsättning. Vi i Miljöpartiet utgår då från våra värderingar om solidaritet med alla människor och från synen att målet med omställningen är social hållbarhet.

Den omfattar alla. Det innebär att personer med funktionsnedsättning ska omfattas av den sociala hållbarheten med allt vad den innebär av trygghet, inkluderande arbetsliv, stöd för ett friskt liv och vård när man blir sjuk. Man ska få den assistans man behöver, och assistansen ska kunna förändras under livets lopp. Man ska få det stöd man behöver för att kunna delta aktivt i kulturliv och idrottsliv utifrån vad man själv väljer, gillar och vill göra och för att kunna vara en bra och deltagande förälder - eller, som alla vi föräldrar säger, åtminstone tillräckligt bra.

Många av dessa frågor berörs också i de motioner som betänkandet behandlar.

Målet om social hållbarhet inkluderar oss alla tillsammans, och här vill jag särskilt betona alla tillsammans. När man pratar om funktionshindrade kan det ibland leda tankarna till att det mest är av intresse för de personer som har ett funktionshinder, men som nämnts tidigare är det här något som är av intresse för oss alla. Det här är ett säkerhetsnät som gäller för oss alla om vi skulle behöva det någon gång i livet, närhelst det inträffar.

LSS och assistansreformen får såklart starkt fokus. Det har förbättrat livskvaliteten och ökat självbestämmandet för många. Men det här är framsteg som hela tiden behöver bevakas. Vi ser av rättstillämpningen att det fordrar en aktiv politik för att se till att livskvaliteten ökar, inte stannar av och inte minskar.

Nu pågår förberedelser för en extremt viktig utredning om ett samlat huvudmannaskap för assistansen. Där behöver vi ta till vara kunskaper som kommit fram i tidigare utredningar. Det är otroligt viktigt att utredningen brett undersöker förutsättningarna för ett samlat huvudmannaskap och ger konkreta förslag på hur det ska gå till. Många är helt beroende av assistans i sin vardag, och man ska kunna känna sig trygg med hur den fungerar och att förändringarna som planeras innebär förbättringar. Det här är en viktig del av januariavtalet som vi fyra partier kommer att uppfylla.

Stöd till personer med funktionsnedsättning

Ett annat pågående ärende, som jag hoppas snart kommer till riksdagen, är det om ett oberoende institut för mänskliga rättigheter som bland annat ska följa upp att mänskliga rättigheter respekteras och förverkligas i Sverige men även främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.

Med ovanstående yrkar jag bifall till förslaget i socialutskottets betänkande.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Digitaliserings- och postfrågor