Stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård

Fru talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets förslag till beslut i betänkandet Stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård.

Svensk hälso- och sjukvård står inför betydande utmaningar. Vi lever allt längre, fler människor har komplexa vårdbehov och en växande del av vården ges i kommunal regi, inte minst inom äldreomsorgen. För att möta dessa behov behöver kommunerna ha bättre möjligheter att säkerställa tillgången till medicinsk kompetens. Det är precis vad detta förslag handlar om.

Lagändringen innebär inte att kommunerna tar över regionernas ansvar för läkarmedverkan. Ansvarsfördelningen mellan regioner och kommuner ligger fast. Regionerna kommer även fortsättningsvis att ha ett grundläggande ansvar för läkarmedverkan i den kommunala hälso- och sjukvården. Patienterna kommer fortsatt att vara listade vid en vårdcentral och ha sin fasta läkarkontakt där.

Det som förändras är att kommunerna får möjlighet att själva anlita läkare när det behövs för att säkerställa god vård. Det handlar om ökad flexibilitet och bättre möjligheter att möta patienternas behov. Kommunerna känner sina verksamheter bäst och ska kunna använda de verktyg som krävs för att erbjuda den vård av god kvalitet som behövs.

Fru talman! Kritikerna menar att förslaget riskerar att skapa otydlighet och parallella organisationer. Jag delar inte den bedömningen. Kommunerna får inte något nytt huvudansvar för läkarvården. De får en möjlighet att komplettera den verksamhet de redan ansvarar för. Ansvarsfördelningen är tydlig och regleras fortsatt i lag.

Andra har lyft fram risken för rekryteringsproblem. Bristen på läkare är en verklighet som både kommuner och regioner redan måste hantera. Men den utmaningen löses inte genom att man begränsar kommunernas möjligheter att organisera vården på ett ändamålsenligt sätt. Tvärtom behöver vi ge vårdens huvudmän större möjligheter att använda den kompetens som finns där den gör störst nytta.

Att hitta medicinsk personal samt även tandvårdspersonal till glesbygden är ett växande problem inom flera områden. Här behöver vi titta på hur man har gjort i andra länder, exempelvis Norge: Jobbar en person i glesbygd ett antal år skrivs delar av studielånen av, eller så får personen andra förmåner. Detta är en fråga som kommer att bli mer aktuell och som vi tillsammans måste jobba vidare med om vi vill ha en jämlik vård i hela landet.

Förslaget innebär också att regeringen eller ansvarig myndighet får möjlighet att meddela föreskrifter om utformning av avtal om läkarmedverkan. Det bidrar till tydlighet, kvalitet och en mer enhetlig tillämpning över landet.

I grunden handlar detta om patienterna: om den äldre personen på ett särskilt boende, om den multisjuka patienten som behöver samordnade insatser. Det handlar om att skapa bättre förutsättningar för nära, trygg och tillgänglig vård.

Förslaget innebär att kommuner kan göra detta om de vill och har råd. Man är inte tvingad om man känner att man inte har råd. Men jag tror att många kommer att göra detta nu när de får chansen.

Genom att ge kommunerna möjlighet att anlita läkare stärker vi den medicinska kompetensen där patienterna finns. Vi ökar flexibiliteten utan att rubba ansvarsfördelningen. Vi skapar bättre förutsättningar för vård av god kvalitet. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Jag vill ställa en rak fråga till ledamoten från Sverigedemokraterna. Det som är intressant för mig att veta är följande: Hur tänker sig Sverigedemokraterna att vi långsiktigt ska lösa bristen på läkare och sjuksköterskor i äldreomsorgen genom att lägga ett större ansvar på kommunerna utan att säkra bemanningen i hela vårdkedjan?

I grunden är Socialdemokraterna överens med Sverigedemokraterna om att vi måste stärka den medicinska kompetensen inom kommunal hälso- och sjukvård, fru talman. Men vi har lite olika idéer om hur det bör göras.

Vi vet att hela äldreomsorgen och sjukvårdssektorn är underfinansierade, och det är en av utmaningarna i dag. Den andra utmaningen är att det är svårt att rekrytera läkare till bland annat primärvården på grund av status och lite andra saker.

Därför är det intressant hur man tänker från Tidöpartierna, i det här fallet Sverigedemokraterna. Den här lagen gör att kommunerna får möjlighet att anställa läkare, men hur löser det de bemanningsproblem som finns, till exempel ute i glesbygden?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Mikael Dahlqvist så mycket för frågan.

Det här med glesbygden behöver vi titta på tillsammans, som jag sa i mitt anförande. Det är jätteviktigt. Det som görs i Norge är ett jättebra exempel – jobbar man i ett glesbygdsområde kan man få avskrivna studielån. I Sverige har en sådan reform införts gällande polisen. Man har också gjort tydliga reformer inom polisen gällande arbete i glesbygd. Det ser jag som bra exempel.

Jag tror personligen att folk kommer att vilja söka sig till det här jobbet. Jag är inte så orolig. Det finns läkare. Vi utbildar faktiskt gott om läkare. Om alla läkare vill jobba med det som de är utbildade för kommer vi inte att ha någon brist.

Fru talman! Jag tackar Christian Lindefjärd så mycket för svaret.

Vi är överens om att vi måste attrahera personal till primärvården och speciellt i glesbygd. Det finns många bra idéer om studielån och lite andra saker.

Fru talman! Grundproblemet är fortfarande att det inte finns läkare att tillgå i primärvården. Av Sveriges 290 kommuner är det – om jag minns rätt, jag kommer inte exakt ihåg siffran – ungefär 70, 80 kommuner där vi har bra bemanning i primärvården. I resten är det mer eller mindre brist. Vissa kommuner har enbart stafettläkare, och på vissa ställen får man får stänga i perioder på grund av bemanningen.

Min uppföljningsfråga till Christian Lindefjärd blir: Är det inte bättre att Sverigedemokraterna först och främst driver att lösa kompetensbristen innan man ger möjlighet till kommunerna att anställa läkare?

Fru talman! Tack, ledamoten Mikael Dahlqvist, för lite kompletterande frågor!

Jag ser inte det problemet. Jag ser att vi måste ha nya tankebanor. Ni socialdemokrater har styrt under så många år. Varför har ni själva inte gjort någonting åt den här frågan med kompetensbristen? Ni talar om det nu. Men ni har haft många år på er att göra någonting åt det. Det ställer jag som motfråga till er.

Fru talman! Vi socialdemokrater delar regeringens ambition att stärka den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården. Det behövs.

Allt fler äldre lever längre. Allt fler människor med komplexa sjukdomstillstånd får vård i hemmet eller på särskilt boende. Den kommunala hälso- och sjukvården har blivit en allt viktigare del av vårdkedjan och ställer höga krav på medicinsk kompetens, kontinuitet, medverkan och samverkan. Det bevisades med all tydlighet under covidpandemin. Men att identifiera rätt problem är inte samma sak som att föreslå rätt lösning.

Fru talman! Patienterna i den kommunala hälso- och sjukvården hör ofta till dem som är skörast i vårt samhälle. De behöver en sammanhållen vård där ansvarsfördelningen är tydlig och där olika vårdgivare arbetar mot samma mål. Därför är det bekymmersamt att regeringen väljer att gå vidare med ett förslag som fått omfattande kritik under remissbehandlingen.

Regeringen vill öppna för att kommunerna ska kunna anställa läkare för patientnära kliniskt arbete när regionernas läkarmedverkan inte fungerar. Det låter kanske enkelt. Men risken är att man skapar nya problem i stället för att lösa de befintliga.

Det är inte bara vi socialdemokrater som ser dessa risker. Det är också en styrka i vår reservation att samtliga oppositionspartier står bakom den gemensamma linjen om att avslå just den del av regeringens förslag som öppnar för att kommuner ska kunna anställa läkare.

Vår reservation innebär att riksdagen ska avslå regeringens förslag till ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) i de delar som avser 12 kap. 1 och 3 §§ – det vill säga de bestämmelser som ger kommuner denna möjlighet – och anta lagförslaget i övrigt. Det visar att det finns en bred samsyn i oppositionen om att värna den medicinska kompetensen, patientsäkerheten och en tydlig ansvarsfördelning mellan regioner och kommuner.

Regeringen konstaterar själv att en majoritet av remissinstanserna var kritiska till eller till och med avstyrkte förslaget. Bland dem finns SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, Sveriges läkarförbund, flera regioner, Föreningen Sveriges Socialchefer och ett antal kommuner.

Kritiken är dessutom samstämmig. Man varnar för otydlig ansvarsfördelning, uppbyggnad av parallella organisationer och en risk att redan begränsade personalresurser flyttas runt i stället för att användas där de gör störst nytta.

Fru talman! Vi delar den oron. Förslaget riskerar att skapa dubbla organisationer och otydliga ansvarsförhållanden. Det riskerar att urholka regionernas ansvar för läkarförsörjningen, och det riskerar att leda till en mer ojämlik vård där kommunernas ekonomiska förutsättningar påverkar tillgången till läkarkompetens. Den vägen vill vi inte gå.

Fru talman! Problemet i svensk vård är inte att det finns för få huvudmän. Problemet är att det råder brist på läkare och annan vårdpersonal på många håll i vårt land. Vad hjälper det att ge kommunerna rätt att anställa läkare om samma läkare redan saknas i regionernas verksamheter?

Man löser inte personalbristen genom att flytta människor mellan organisationer. Tvärtom riskerar förslaget att öka konkurrensen om en redan begränsad kompetens. Därför vill vi stärka regionernas ansvar, inte försvaga det.

Fru talman! Samtidigt finns det delar i propositionen som vi välkomnar. Vi stöder förslaget att regeringen ska kunna meddela föreskrifter om hur avtalen om läkarmedverkan mellan regioner och kommuner ska utformas.

Det finns en betydligt bättre väg framåt. Genom tydligare och enhetligare avtal kan vi säkerställa att regionerna tar sitt ansvar för läkarmedverkan samtidigt som vården hålls samman. Det stärker patienternas trygghet utan att skapa parallella organisationer.

Men den långsiktiga lösningen handlar om något mycket större. Under flera år har kommuner och regioner kämpat med stora ekonomiska utmaningar. Samtidigt ser vi personalbrist inom såväl äldreomsorgen som primärvården.

Om regeringen verkligen vill stärka den medicinska kompetensen i kommunal hälso- och sjukvård krävs betydligt mer än organisationslösningar.

Det krävs investeringar i primärvården och sjukvården. Det krävs investeringar i äldreomsorgen. Det krävs fler utbildningsplatser och ett annat sätt att jobba med långsiktig kompetensförsörjning.

Det krävs också en äldreomsorg där personalen har tid att se människan och där kontinuitet och kvalitet står i centrum. Det krävs en politik som stärker välfärden i stället för att låta kommunerna och regionerna bära allt större ansvar med otillräckliga resurser.

Fru talman! Vi socialdemokrater säger ja till de delar av propositionen som stärker samverkan och tydliggör regionernas ansvar. Men vi säger nej till förslaget om att kommunerna ska kunna anställa läkare för patientnära kliniskt arbete.

Patienterna behöver inte fler huvudmän. De behöver en starkare, mer sammanhållen och framför allt mer jämlik vård. Vi står bakom reservation 2 under rubriken regeringens ramförslag.

Fru talman! Vi debatterar i dag propositionen Stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård. Det är i grunden en proposition om något mycket enkelt. När äldre människor behöver vård ska de också kunna få det av en läkare.

I dag ser verkligheten tyvärr ofta annorlunda ut. Kommuner runt om i Sverige vittnar om svårigheter att få den läkarmedverkan som äldre personer i särskilda boenden och hemsjukvård behöver. Det leder till onödiga väntetider, fler akuta sjukhusbesök och i en del fall en försämrad patientsäkerhet.

Den som är multisjuk, skör eller har omfattande omsorgsbehov ska inte behöva hamna mellan stolarna därför att två huvudmän inte lyckas samordna sina insatser. Det är precis detta som propositionen försöker komma åt.

Förslaget innebär alltså inte att kommunerna tar över regionernas ansvar. Det handlar inte om att skapa ett nytt huvudmannaskap. Det handlar inte om att bygga upp dubbla vårdsystem.

Regionerna kommer även fortsättningsvis att ha ansvaret för läkarmedverkan. Patienterna kommer även fortsättningsvis att vara listade på regionernas vårdcentraler. Men kommunerna får ett verktyg som de har saknat. De får möjligheten att själva anlita läkare när det behövs för att säkra kvaliteten i den kommunala vården.

Det är alltså en pragmatisk reform vi har lagt på bordet. Det är en reform som bygger på tillit till kommunerna och en reform som sätter patienternas behov före organisatoriska gränser.

Fru talman! Vi vet att äldreomsorgen behöver förändras. Människor lever längre, fler får avancerad vård i hemmet och patienter som tidigare skulle ha vårdats på sjukhus vårdas i dag i större utsträckning inom den kommunala verksamheten. Det ställer helt nya krav på medicinsk kompetens.

Kommunernas sjuksköterskor möter dagligen patienter med komplexa vårdbehov, och de behöver kunna samarbeta med läkare som känner verksamheten och som känner patienterna. Kontinuitet är inte en administrativ fråga; kontinuitet är en kvalitetsfråga och en patientsäkerhetsfråga. När samma läkare kan följa patienten över tid minskar risken för felbedömningar. Det minskar risken för onödiga sjukhusinläggningar och brister i läkemedelsbehandlingen. Detta är särskilt viktigt för de allra sköraste äldre.

Fru talman! Oppositionen har uttryckt en oro för att ansvarsfördelningen skulle bli otydlig. Jag menar att propositionen faktiskt innebär motsatsen. Den slår uttryckligen fast att kommunerna inte ansvarar för läkarvården. Regionernas ansvar ligger fast. Det som förändras är att kommunerna nu får större möjligheter att agera när verkligheten faktiskt kräver det.

Vi ska komma ihåg att kommunerna redan i dag ansvarar för omfattande hälso- och sjukvårdsinsatser. De ansvarar för sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter. Att samtidigt kunna knyta till sig läkarkompetens där den behövs är därför ett naturligt steg som borde vara ganska självklart.

Fru talman! Det mest intressanta med kritiken är egentligen vad alternativet skulle vara. Om en kommun upplever att läkarmedverkan inte fungerar tillräckligt väl – vilket vi vet att den inte gör överallt – ska kommunen då bara vänta? Ska äldre människor med omfattande behov bara vänta? Ska undersköterskor och sjuksköterskor stå utan det stöd de behöver i sin yrkesutövning? Ska vi verkligen säga att patienten den här gången inte är viktigare än systemet? Jag tycker inte det.

Vi moderater tycker tvärtom: När vården inte fungerar optimalt måste vi ge verksamheterna möjligheten att hitta lösningar. Det är exakt vad propositionen nu kommer att säkerställa.

Fru talman! Ytterst handlar detta om respekt för de människor som har byggt vårt land. Det handlar om de äldre som bor på särskilda boenden, den multisjuka personen som får vård i hemmet, de anhöriga som vill känna trygghet och personalen som vill kunna ge en god vård. De förtjänar en vård där rätt kompetens finns tillgänglig när den behövs, inte en vård där organisatoriska gränser står i vägen.

Därför stärker vi nu med denna proposition den medicinska kompetensen i den kommunala vården. Därför stärker vi patientsäkerheten och också den nära vården.

Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och till propositionen.

Fru talman! Tack så mycket, Noria Manouchi, för anförandet!

I grunden är vi helt överens. Det som Socialdemokraterna tillsammans med den samlade oppositionen ifrågasätter är kommunernas möjlighet att anställa läkare. Vi delar bilden av att vi behöver höja den medicinska kompetensen, speciellt inom kommunal hälso- och sjukvård. Det blev tydligt under pandemin, exempelvis. Då var alla partier överens om att vi var tvungna att ta krafttag mot det vi såg i verkligheten.

Jag vill ändå ställa en fråga till ledamoten: Hur menar ledamoten att fler huvudmän och en parallellorganisation i kommunerna ska lösa bristen på läkare och, för den delen, sjuksköterskor? Det är inte i första hand ett organisationsproblem vi har i dag, hävdar jag. Vi har ett kompetensförsörjningsproblem.

Det jag är speciellt orolig för, fru talman, är de mindre kommunerna i glesbygd ute i vårt avlånga land som i dag inte har någon som helst bemanning i sin ordinarie primärvård utan som många gånger försörjs av hyrläkarsystem eller så kallade straffläkare. Det är inte bra, vare sig ur ekonomiskt perspektiv eller för kvaliteten för invånarna.

Min fråga till ledamoten Noria Manouchi är rak och enkel: Hur löser vi problemet med kompetensbristen när det gäller läkare?

Fru talman! Tack, Mikael Dahlqvist, för din fråga!

Syftet med reformen är inte att med ett förslag lösa kompetensbristen i svensk sjukvård. Det är det ärliga svaret, och det har faktiskt aldrig varit ambitionen med den här reformen. Reformens ambition är att säkerställa att kommuner som i dag saknar en tillräckligt god läkarmedverkan ska kunna agera för att se till att de äldre får tillgång till en läkare. Det tycker vi är rätt och rättvist.

Att Socialdemokraterna tycker att detta är fel och att kommuner inte borde ha verktyg för att se till att deras äldre, deras patienter, deras multisjuka och sköra äldre faktiskt får lov att träffa en läkare – ja, det får stå för Socialdemokraterna.

Angående kompetensbristen har den här regeringen gjort mycket: över 1 miljard i kompetensstärkande insatser, utökning av utbildningsplatser och satsning på primärvård och sjukvård. Om sanningen ska fram är det inte bara den här regeringen som har satsat enorma summor på primärvården; även tidigare regeringar har gjort det. Resultatet har däremot inte varit att särskilt många fler läkare anställts.

Kanske skulle de 10 procent som är utbildade läkare i dag men som inte jobbar som läkare finna att just den här typen av arbetsplats är attraktiv. Man ska inte underskatta arbetsplatsernas och arbetsgivarnas ansvar för att göra sig själv attraktiva. Kanske finns det några kommuner där ute som skulle kunna locka den där läkaren som har utbildning men som inte har funnit sig till rätta inom svensk sjukvård?

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för ditt svar!

Som jag sa är vi helt överens om grundproblemet, och vi är också överens om en del i propositionen. Det är klart att vi måste stärka den medicinska kvaliteten för våra äldres skull.

Det som vi socialdemokrater inte förstår är hur den här lagtexten som innebär att kommuner får anställa egna läkare ska lösa problemet. Kommunerna får ytterligare ett verktyg. Men det förstärker inte helheten, för helheten ser ut på ett helt annat vis. Verkligheten ser ut så att det kanske blir de stora kommunerna – vad vet jag – som har pengar och möjligheter att attrahera och anställa läkare, för läkarna vill ofta ha kollegor.

Jag tänker dock på kommuner som kanske har 5 000 eller 10 000 invånare och som inte har pengar eller ens någon bemanning på regionens vårdcentral. Hur ska det här lösa deras problem? Det är detta vår olika syn på ärendet handlar om. Det handlar inte om vilken kompetens som behövs, utan det är vi helt överens om.

Sedan kan vi också diskutera att resurser behövs. Resurser är såklart inte det enda problemet, men det går att styra. Jag kan ta ett bra exempel från Region Värmland, som styrs av oss socialdemokrater tillsammans med övriga av riksdagens oppositionspartier. Där har man erbjudit 50 000 kronor mer i månaden på vissa vårdcentraler ute i länet som har svårt med bemanningen. Och hör och häpna – intresset har blivit jättestort! Nu är man i början av processen, så vi vet inte hur detta kommer att falla ut när det är klart. Men det visar ändå att det är pengar som styr. Egentligen har inte Region Värmland råd med den här reformen.

Det är detta min fråga handlar om. Hur löser man bemanningen för de äldres skull?

Fru talman! Om sanningen ska fram: Om alla regioner alltid levererade den läkarmedverkan som kommunerna behöver hade den här propositionen och det här verktyget inte behövts. När kommuner runt om i landet beskriver brister i tillgången till läkare måste vi dock agera.

Detta är inte en reform för att fixa ett system som redan fungerar utan en reform för att se till att kommunerna får ytterligare ett verktyg när det inte fungerar. Det är en reform för att de äldre patienter som drabbas av att systemet inte fungerar tillräckligt bra ska få ytterligare en möjlighet.

Kanske är det just den lilla kommunen som prioriterar sin kärnuppgift som kommer att hitta en läkare bland de 10 procent av läkarna som inte jobbar inom sjukvården – de läkare som inte vill söka sig till det massiva sjukhuset i Stockholm eller till de stora vårdcentralerna i storstadsområdena utan vill jobba nära patienterna, på ett äldreboende eller i kommunen, med sjuksköterskor och annan personal som kollegor.

Vi utesluter inte detta, och det borde Socialdemokraterna inte heller göra. Socialdemokraterna borde lita på kommunerna i deras avvägning av hur de ska använda sig av den här reformen. Socialdemokraterna borde stå bakom att kommunerna får fler möjligheter att själva se till att äldre får den vård de faktiskt har rätt till i tid.

Om ledamoten är intresserad av hur man effektiviserar ett system så att man blir av med hyrpersonal och i stället anställer ordinarie, fast personal kan han kika på moderatledda Skåne, som har lyckats väldigt väl med detta under mandatperioden.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Noria Manouchi för anförandet.

Jag instämmer när det gäller grunderna för reformen. Vi behöver stärka den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården, framför allt för de patienter som bor på våra äldreboenden eller befinner sig i sina hem med stöd av hemtjänst. Det handlar ofta om sköra patienter eller patienter med komplexa vårdbehov.

Ledamoten anför, fru talman, att bakgrunden till reformen är att två huvudmän inte har lyckats samordna sina ansvar och att vi därför behöver genomföra detta. Då blir den ena delen av regeringens förslag logisk och den andra delen ologisk.

Den del som handlar om att skriva in krav på avtal och uppdra åt ansvarig myndighet att formulera hur dessa avtal mellan region och kommun ska se ut för att se till att den regionala läkarmedverkan fungerar är logisk. Den andra delen, att samtidigt öppna upp för kommunala läkare, är däremot inte logisk.

Ledamoten säger att det inte handlar om att kommunerna ska ta över regionernas ansvar, men det är ju precis det man öppnar upp för. Inte heller handlar det om, säger ledamoten, att skapa dubbla strukturer eller parallella spår, men det är ju precis det man gör. Det är svårt att riktigt förstå hur regeringen och Moderaterna har tänkt när man faktiskt öppnar upp för parallella spår och för att kommunerna ska börja ta över det regionala ansvaret.

Fru talman! Min fråga till ledamoten är: På vilket sätt blir det bättre för patienterna med dubbla organisationer, den kommunala hälso- och sjukvården kontra den regionala?

Fru talman! Ledamoten beskriver en splittring som jag inte alls upplever i det här förslaget, tvärtom. Det är vår absoluta ambition att detta ska förbättra för de äldre patienter som i dag inte får tillgång till läkare trots att de har rätt till det, kanske för att samarbetet mellan kommun och region inte fungerar eller vad nu skälet kan vara till att läkaren inte svarar på sjuksköterskornas samtal, vilket det berättas om i vissa kommuner.

Att en kommun får möjlighet att se till att det finns en läkare som kan träffa patienten, som känner igen patienten och som kan se till att patienten får den vård den behöver i tid är absolut grundläggande, skulle jag vilja säga. Vår uppgift är att se till att patienter får vård på ett värdigt sätt.

Jag förstår egentligen inte hur man kan motsätta sig att kommunerna får ett verktyg för att komma till rätta med den problematik som de i dag beskriver. Vi har läkare som är utbildade men som i dag inte arbetar som läkare. Detta kan vara en möjlighet för dem att komma tillbaka till vårdyrket. Vi har rutinerade sjuksköterskor som jobbar på äldreboenden, exempelvis, och beskriver en enorm arbetsbelastning och dålig kontakt med läkare.

Att kommunen får en möjlighet att i ett sådant läge anställa en läkare skulle inte bara förbättra för den personal som redan arbetar där utan framför allt förbättra för de patienter som är beroende av den vård som läkaren kan ge.

Detta är ingen tvingande reform för kommunerna. Däremot är det ytterligare ett verktyg för dem för att komma till rätta med sina medborgares problem, och det tycker vi är positivt.

Fru talman! Jag noterar att ledamoten inte upplever att hon förstår problematiken med förslaget. Då skulle jag rekommendera att hon läser alla de remissvar på propositionen som kommit in, där instans efter instans sågar förslaget. Sveriges Kommuner och Regioner är bara en av väldigt många instanser som sågar det längs med fotknölarna.

Anledningen till att de gör det är att de ser ett problem i att man bygger upp dubbla strukturer. Det blir svårt för läkare som ska arbeta kliniskt i den kommunala sjukvården att förhålla sig till ett journalsystem de inte har tillgång till, att förhålla sig till remisskrivande, något man inte brukar ägna sig åt i den kommunala vården, och att förhålla sig till provtagning när det inte finns laboratoriemiljöer i den kommunala hälso- och sjukvården.

Allt detta ligger ju på regionerna. Ska alla de här sakerna också byggas upp i ett parallellt spår tillsammans med de kliniskt verksamma läkarna? Det har inte regeringen svarat på i sin proposition. Man konstaterar bara att det nog inte blir något problem. Dock har alla remissinstanser lyft just detta som blivande problem.

En sak man också lyfter är kompetensförsörjningen. Redan i dag är det svårt att kompetensförsörja i primärvården. Vi har brist på läkare som är allmänspecialister, och andelen patienter i Sverige som upplever att de har en fast läkarkontakt ligger på 31 procent.

Nu säger ledamoten att dessa patienter i fortsättningen ska ha en fast läkarkontakt, men den kontinuitet som läkarna ska stå för ska komma från den kommunalt anställda kliniska läkaren. Detta blir ett mischmasch. Det kommer inte att bli bra för patienterna, det kommer inte att bli bra för kompetensförsörjningen och det kommer definitivt inte att bli effektivt – något som Moderaterna i andra sammanhang efterfrågar, fru talman.

Fru talman! För Moderaterna är det extremt viktigt att vi kommer till rätta med att äldre inte får vård i tid. Om inte kommunpolitikerna är intresserade av att anställa läkare behöver de inte göra det. Det är en valmöjlighet de har. Detta är ett verktyg som regeringen ser till att kommunerna har och kan använda sig av om man upplever att det finns ett behov och om man har en politisk vilja att se till att äldre får vård i tid i ens kommun.

Man behöver inte använda verktyget om man anser att det bara kommer att ställa till med problem att äldre får vård i tid. Men om man väljer bort att anställa läkare när den möjligheten finns och behovet är uppenbart tror jag att man får stå till svars för det inför väljarna på valdagen.

Vi vet att 10 procent av dem som är utbildade till läkare inte arbetar som läkare i dag i Sverige. Kanske är det just en annan typ av arbetsplats som skulle locka dem tillbaka till yrket. Detta skulle vara en fantastisk bieffekt av reformen, som jag tror att ledamoten från Centerpartiet helt bortser från.

För Moderaterna handlar detta om att kommunerna ska få fler möjligheter att tillgodose att varje äldre person i behov av vård också kan få det i tid och av en läkare. Att Centerpartiet är motståndare till detta tycker vi är tråkigt.

Fru talman! Många kommer ihåg pandemin. Den var ett slag i ansiktet på många äldre och sköra. Lärde vi oss något av pandemin? Har den SD-beroende regeringen stärkt kommunernas äldreomsorg? Eller är det så att när den ekonomiska krisen kom svarade inte statsbidragen mot behoven? Det kan man fundera över.

Under pandemin var det ständigt Moderaterna, KD och SD som tydligt sa att allt var regeringens fel. Numera är det kommunernas och regionernas fel – ibland. Det är snabba puckar.

Allt fler blir äldre, och det måste vi möta på olika sätt. Inom äldreboenden och äldreomsorgen måste det finnas utbildade undersköterskor. Det är oerhört viktigt att ha det kravet. Sjuksköterskorna behövs för att leda omvårdnadsarbetet och handleda undersköterskor och vårdbiträden i den komplexa vård som äldreomsorgen innebär. Det behövs också specialistkunskaper inom omvårdnad och medicin för att leda det förebyggande arbetet och undvika onödigt lidande. Men det behövs också fler geriatriska mottagningar. Där finns en brist i dag.

Det är alltid bra att lyssna på, eller snarare läsa, remissinstanserna. I propositionen framgår det att det finns ett nästan samfällt nej till regeringens förslag. Flera remissinstanser för fram att förslaget kan bidra till att förvärra befintliga problem med att rekrytera läkare eftersom kommuner och regioner kommer att konkurrera om samma personer.

Svenska Läkaresällskapet och Läkarförbundet skriver om fragmenterad vård att den riskerar att leda till två parallella vårdkedjor, vilket försvårar helhetssynen på patienten. Vidare skriver man om kompetensförsörjning att den befaras dränera vårdcentralerna på specialister i allmänmedicin. Dessutom skriver man om patientsäkerhet att den riskerar att leda till otydliga ansvarsgränsdragningar mellan kommun, region och hälso- och sjukvård.

Svenska Läkaresällskapet skriver att det bör läggas betydligt mer resurser på primärvården för att man där ska kunna fokusera på att de äldre och sköra ska komma först i ledet för att få en läkare. Förslaget riskerar också att få negativa konsekvenser för läkarnas fortbildning och forskning, kompetensutveckling och utbyte av kunskap kollegor emellan. Det handlar om att det kan bli en ensam läkare.

Läkarförbundet har skrivit att det finns frågetecken i lagförslaget om tillgången till exempelvis laboratorium, provtagning, lokaler och teknisk utrustning som är nödvändiga för läkaryrket.

Förbundet drar också paralleller till skolhälsovården, där det finns stora problem. Det är ett område där kommuner redan i dag kan anställa läkare, och det råder omfattande och strukturella svårigheter med kompetensförsörjning av skolläkare och kunskapen och förmågan hos landets skolhuvudmän när man ska säkerställa bristerna.

Det är som sagt alltid bra att lyssna på remissvaren.

Om kommunerna ska anställa fler läkare för att arbeta med det som regionerna är ansvariga för blir det två huvudmän. Det är inget snack om det. Och det riskerar att försvaga hela samhällets förmåga att arbeta med gruppen.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna som avstyrker förslaget anser vi att regeringens förslag skulle skapa parallella vårdstrukturer och otydlig ansvarsfördelning. Det riskerar också att leda till ojämlik vård eftersom ekonomiskt stabila kommuner får möjlighet att anlita läkare medan kommuner med lite sämre ekonomi inte har det.

Fru talman! I likhet med Svenska Läkaresällskapet och Läkarförbundet anser vi att det i stället behövs en förstärkning av primärvården och tillräckligt många specialister i allmänmedicin som kan vara fasta läkarkontakter. Det är även viktigt att vårdpersonalen som jobbar med äldre har en kompetens och erfarenhet av äldres behov av vård samt att det behövs fler geriatriska mottagningar.

Äldreomsorgen är komplex. Jag tänker på dem som jobbar närmast de äldre. Det är oftast undersköterskor. Det här handlar om helheten, om alla lagar som Tidöpartierna har stiftat och hur lagarna kommer att slå mot alla de svenskar med utländsk bakgrund som i detta nu jobbar inom äldreomsorgen. Enligt SKR är det 33 000 undersköterskor och vårdarbetare som arbetar i kommuner och regioner som har kommit till Sverige det senaste decenniet. Då frågar man sig hur utbildningsnivån är för dessa personer. Det vanligaste är att utrikes födda som arbetar inom äldreomsorgen har en akademisk bakgrund, jämfört med inrikes födda. Hela 39 procent av de utrikes födda har högskoleutbildning, vilket delvis beror på att utländska examina ibland kan vara svåra att validera i Sverige.

Det är inte signalpolitiken som kommer att få vården i Sveriges äldreomsorg att bli bättre, utan det är resurser och kompetenshöjning. Vidare måste arbetsmiljön i äldreomsorgen vara sådan att de anställda trivs och stannar kvar.

Jag tänker på min pappa ibland. Han behövde inte jättemycket hjälp, men ändå lite hjälp med att handla, tvätta och städa. Han tittade på fotboll med killen från Kongo som var undersköterska. Min pappa fick träffa hela världen, och han tyckte att samtalen var intressanta. Men han hade alltid en relevant fråga till dem som kom hem till honom: ”Är du utbildad undersköterska?” Han hade en liten miniundersökning på gång som vi tittade på, vilken var intressant.

Så måste det vara. Närmast de äldre och de sköra måste det finnas utbildad personal med hög kompetens inom sitt område.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall förslaget i utskottets betänkande.

I dag debatterar vi ju socialutskottets betänkande om stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård. Det kan vid första anblicken framstå som att det är fråga om en teknisk förändring i hälso- och sjukvårdslagen, men i själva verket handlar det om något betydligt större, nämligen om trygghet, om värdighet och om att ge några av våra allra mest sköra medborgare en vård som fungerar när den behövs som allra mest.

För oss kristdemokrater är utgångspunkten enkel. Vården ska utgå från människan, inte från organisatoriska gränser. I dag ansvarar kommunerna för stora delar av vården för äldre och multisjuka personer, inte minst inom särskilda boenden och inom hemsjukvården. Men trots detta saknar kommunerna möjlighet att själva anställa läkare för patientnära arbete. De är beroende av regionens läkarinsatser. I många fall fungerar detta väl, men vi vet också att det alltför ofta finns brister.

Vi möter berättelser från äldre som träffar en ny läkare varje gång de behöver hjälp. Vi ser hur personal i äldreomsorgen tvingas vänta på medicinska bedömningar. Vi ser hur anhöriga får ta ett orimligt stort ansvar för samordningen av kontakter mellan olika vårdgivare. Vi ser konsekvenserna i form av bristande kontinuitet, otrygghet, försenade insatser och onödiga sjukhusinläggningar. Det är inte värdigt.

Den äldre kvinnan som bor på ett särskilt boende i Falköping bryr sig inte om vilken huvudman som ansvarar för olika delar av vården. Hon vill veta att det finns en läkare som känner henne, som ser hennes behov och som finns tillgänglig när hennes hälsa försämras. Den anhörige sonen i Skövde som försöker få vardagen att fungera bryr sig inte om organisatoriska gränsdragningar. Han vill veta att hans mamma får rätt vård i rätt tid.

Det är precis detta som regeringens förslag handlar om. Vi vill ge kommunerna möjlighet att anlita läkare för patientnära arbete inom den kommunala hälso- och sjukvården. Det innebär inte att kommunerna tar över regionernas ansvar för läkarvården. Ansvarsfördelningen ligger fast. Däremot innebär det att kommunerna får bättre möjlighet att säkerställa medicinsk kompetens nära patienterna. Det är en viktig skillnad.

Målet är inte fler organisationer – målet är bättre vård. Målet är inte fler stuprör – målet är att minska dem. Målet är inte att skapa konflikter mellan huvudmän – målet är att skapa bättre förutsättningar för samarbete. Därför innehåller reformen också tydligare krav på samverkan och avtal mellan kommuner och regioner.

Fru talman! Sverige står inför stora demografiska förändringar. Vi lever längre än tidigare generationer, och det är i grunden något fantastiskt. Men det innebär också att fler människor lever med flera samtidiga sjukdomar och omfattande vårdbehov.

Den kommunala hälso- och sjukvården utför redan i dag avancerade vårdinsatser som för bara några årtionden sedan hade utförts på sjukhus, och utvecklingen kommer att fortsätta. Då kan vi inte ha ett regelverk som utgår från gårdagens verklighet. Vi måste anpassa vården efter morgondagens behov.

Att ge kommunerna möjlighet att anlita läkare är därför inte ett radikalt steg. Det är ett logiskt steg, och det är ett steg som svarar mot den verklighet som patienter, anhöriga och vårdpersonal möter varje dag.

Fru talman! Jag vet att det finns farhågor. Vissa menar att reformen riskerar att skapa otrygghet eller ökade skillnader mellan olika delar av landet. Jag har respekt för dessa synpunkter, men alternativet är att låta dagens problem bestå. Alternativet är att acceptera att äldre människor även fortsättningsvis riskerar att möta en fragmentiserad vård med bristande kontinuitet. Alternativet är att blunda för de utmaningar som redan finns.

Det är inte ett alternativ som Kristdemokraterna kan ställa sig bakom. Vi vill i stället ge vården bättre förutsättningar att möta patienternas behov. Vi vill ge kommunerna fler verktyg för att skapa trygghet. Vi vill ge vårdpersonalen bättre möjligheter att arbeta nära patienterna. Och vi vill ge anhöriga större trygghet i att deras närstående får den vård de behöver.

Fru talman! Kristdemokratisk politik utgår från människovärdet. Varje människa har ett okränkbart värde, oavsett ålder, sjukdom eller funktionsförmåga. Det gäller också den äldre person som blivit beroende av vård och omsorg. När samhället tar ansvar för de mest sårbara visar vi vilka vi är som nation.

Vården måste därför präglas av kontinuitet, närhet och trygghet. Vi måste våga förändra system som inte fullt ut möter människors behov. Denna reform viktig för att den äldre kvinna som bor på ett särskilt boende i Falköping ska få en tryggare vård.

Att ge kommunerna möjlighet att anlita läkare är inte bara en organisatorisk förändring. Det är ett steg mot en mer sammanhållen vård, mot större trygghet för patienter och anhöriga och mot ökad kvalitet i äldreomsorgen. Framför allt är det ett steg mot en vård som i högre grad utgår från människan.

Fru talman! Tack, ledamoten Dan Hovskär, för anförandet!

Ledamoten säger att vården ska utgå ifrån människan och inte ifrån organisatoriska gränser. Likväl är Kristdemokraterna det parti som mest driver på för att förändra de organisatoriska gränserna i svensk hälso- och sjukvård genom att kasta in hela sjukvården i ett gigantiskt omorganisationskaos med en generaldirektör som styr allting från Stockholm.

Man gör dock undantag, fru talman, för den kommunala hälso- och sjukvården. Där ska vi plötsligt börja anställa läkare i klinisk verksamhet. Eller ska de kanske också vara anställda av staten i slutändan? Det får ledamoten gärna svara på.

Ledamoten pratar om den äldre kvinnan i Falköping som inte bryr sig om vem som är huvudman och varifrån läkaren kommer. Han talar också om vikten av kontinuitet. Men syftet med hela det system vi bygger upp med primärvården och nära vård är att man ska ha kontinuitet via sin vårdcentral och sin fasta läkarkontakt.

Har Kristdemokraterna möjligen övergett idén om fast läkarkontakt för dem som är äldre och vill ersätta den med en kommunal läkare i stället? Det är i så fall viktigt att klargöra det för väljarna.

En av de stora kritikpunkterna mot den här reformen är risken för ojämlikhet. Det är klart att Falköping med ungefär 33 000 invånare kanske kommer att ha möjlighet att anställa en kommunalt kliniskt verksam läkare. Men hur blir det med jämlikheten i kommuner som Färgelanda, Karlsborg och Töreboda? Kommer de också att kunna anställa kommunala läkare?

Fru talman! Tack för frågorna, Christofer Bergenblock!

Kristdemokraterna har hela tiden patienten i fokus. Det är därför vi vill organisera om vården och reformera sjukvården. Vi har ett regionsystem från 1862, och dessa regioner har olika former och gränser. Vi tror inte att det gagnar patienterna, och därför vill vi ha ett förstatligande och ta bort gränser.

Frågan om kommunala läkare är också ett steg i detta. Vi vill ta bort gränser för att fokusera på den enskilda patienten i stället.

Vi ger nu kommuner möjlighet att anställa läkare, om man så önskar. Det är upp till var och en hur man organiserar det. Det här är inte ett tvång. Om man i Falköping eller i Karlsborg vill satsa kommunala pengar på att förstärka vården när man ser brister tycker vi att det är bra. Det sker ju för den enskilde äldres bästa, och det är vad vi utgår ifrån som politiker.

Vi kristdemokrater vill både stärka primärvården och förbättra den kommunala vården. Den mer avancerade vården ges nu i hemmet och på de särskilda boendena, och när vården flyttar närmare patienten måste också de medicinska kompetenserna göra det. Vi ser därför detta som ett steg i helt rätt riktning.

Fru talman! Ledamoten säger att Kristdemokraterna har patienten i fokus, men ärligt talat vet jag inget annat parti som har organisationen så mycket i fokus som Kristdemokraterna. Man vill ju förstatliga hela den svenska sjukvården.

Ledamoten säger att man vill ta bort gränser. Det man har sagt att man vill ta bort är regionerna, men man vill fortfarande ha kvar en statlig hälso- och sjukvård och vad jag förstår nu också en kommunal hälso- och sjukvård. Eller vill man kanske ta bort den gränsen också och avskaffa den kommunala hälso- och sjukvården? Det är ett besked som det är viktigt att lämna till väljarna, om det är på det viset. Eller så är man inte så konsekvent i sin beskrivning av den svenska hälso- och sjukvården.

Men, fru talman, åter till frågan om jämlikheten över landet. Ledamoten fortsätter att prata om Falköping med sina 33 000 invånare. Anledningen till att jag lyfter Färgelanda, Karlsborg och Töreboda är att alla de kommunerna i Västra Götaland har färre än 10 000 invånare. Vi kan plocka andra kommuner, som Dorotea, till exempel, som har färre än 5 000 invånare. Hur stor är sannolikheten att de kommunerna ska ha möjlighet att anställa en kliniskt verksam läkare?

Eller är det så att Kristdemokraterna inte ser ojämlikheten som ett problem? Vissa kommuner klarar av att anställa eftersom de har förutsättningar och ekonomi att göra det, och andra gör det inte – då är de kommunerna inte lika viktiga. Själva poängen med våra regioner är ju att vi har ett samlat system för hälso- och sjukvården under en huvudman som tar det fulla läkaransvaret och det medicinska ansvaret för sina patienter, oberoende av om de bor på ett äldreboende eller någon annanstans.

Fru talman! Det är just därför vi behöver ta ett större grepp, tycker vi kristdemokrater. Det ska inte ha någon betydelse var man bor, om vi tar det stora greppet – förstatligande. I dag har det ju betydelse. Beroende på om du bor i Dorotea eller Karlsborg och på vilken region du tillhör får du vård på olika nivå. Det är därför vi vill förstatliga sjukvården. Vilket postnummer du har ska inte avgöra vad du får för vård. Vi vill att människor ska ges vård efter behov och inte beroende på var de bor eller på regionens förmåga.

Om vi tittar på de största ojämlikheterna, som du också var inne på, ser vi att de finns redan i dag. Äldre människors tillgång till läkare varierar kraftigt beroende på var de bor. Kommunerna samarbetar redan kring många verksamheter och kommer att kunna göra det även här.

Kommuner har olika förutsättningar, men det är inget argument för att neka alla kommuner att kunna förbättra sin vård. Det är detta vi kristdemokrater jobbar för: att förbättra vården och förbättra möjligheterna, inte att sätta upp fler gränser.

Fru talman! Jag har några frågor till Dan Hovskär. Jag blir lite lätt förvirrad, måste jag säga.

Min första fråga är varför ni aldrig lyssnar på remissinstanser och läser vad de tycker och tänker. Det handlar ju om ett manifest nej till den här reformen. Det tycker jag är intressant.

Från remissinstanserna har man lyft ganska viktiga frågor. Man har lyft ojämlikheten över landet, kanske beroende på hur stor kommunen är. Man har lyft att reformen riskerar att leda till två parallella vårdkedjor. Hur ska kompetensförsörjningen när det gäller läkare riggas i kommunerna? Vem ska ta hand om det? Kommer patientsäkerheten att bli maximal?

Jag undrar också lite när det specifikt gäller fortbildningen. Om du går in som läkare i en lite mindre kommun har du kanske inte väldigt många kompisar. Hur ska du få tag på kollegor att diskutera vårdfrågor med? Och vad händer med kompetensen?

Jag tänker också att det är dyrköpt information man får när man tittar på hur skolhälsovården har fungerat i kommunerna. Det är inte så lyckosamt när det gäller vare sig kompetenshöjningen eller hur man kan få tag på skolläkare. På vilket sätt skulle det vara betydligt lättare att få tag på läkare i det här systemet? Ni säger att 10 procent inte jobbar som läkare. Är det de som ska komma springande? Varför ska de komma springande, till färre kollegor och ett ganska diffust ansvarsområde? Varför har ni inte i stället sett till att det blir fler geriatriska mottagningar, exempelvis?

Det är några av mina modesta frågor till Dan Hovskär.

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för frågorna! Det var ju ganska många och ganska stora frågor, så jag ska se hur många jag kan beta av.

Till att börja med finns det en del remissinstanser som är kritiska. Det finns också många som ser behovet av en förändring. Politik handlar ytterst om att väga olika intressen mot varandra. Kristdemokraterna och regeringen har landat i att patientens behov av kontinuitet, tillgänglighet och medicinsk närvaro väger tyngre än rädslan för att göra förändringar.

Vidare pratar du om hur vi ska rekrytera läkare. Brist på personal är ett stort problem inom hela vården, men lösningen är aldrig att förbjuda kommuner att rekrytera. Om vi skulle följa den logiken skulle vi inte kunna få till stånd någon utveckling eller verksamhet alls om vi inte vågade ta lite nya steg. När vården flyttar närmare patienten måste också den medicinska kompetensen kunna göra det. Kommunerna måste få möjlighet att använda de verktyg som behövs för att möta framtidens vårdbehov, tycker vi.

Du ställde också en fråga om rekrytering av läkare. Läkare har ju olika arbetsuppgifter, och det är i dag ungefär 10 procent som inte jobbar som läkare inom vården. Detta skulle kunna ge nya möjligheter att få tillbaka några av dem. Jag anser alltså att detta skulle kunna vara ett sätt, som inte i sig löser rekryteringen men som skulle kunna vara en del i att ändå få tillbaka några.

Fru talman! Då dök det omedelbart upp en ny fråga: Hur ska detta utvärderas?

En fråga som blir väldigt intressant, tycker jag, är att du som läkare måste ha förutsättningar att ta prover, exempelvis. Du måste ha tillgång till labb, lokaler och teknisk utrustning som är nödvändig för en läkare. Det är inte bara att springa runt med ett stetoskop och hoppas på det bästa, utan det behövs lite mer.

Då undrar jag hur detta ska gå till i kommuner med 20 000 invånare? Kommer det att bli andra avtal? Kommer man i kommunerna att ha förutsättningar att rigga för det man ska göra? Det kanske handlar om att bygga ett eget litet labb – vad vet jag. Och kommer staten – nästa regering, där jag hoppas att ni inte sitter – i så fall att behöva betala till dessa laboratorier och så vidare? Eller hur är det tänkt?

Oerhört många har varit negativa till den här reformen, och det handlar inte bara om rädsla utan om krass kunskap om hur det fungerar. Jag tycker att det hade varit betydligt bättre om ni i stället hade kommit med en reform för fler geriatriska mottagningar – det är underskott på sådana i Sverige – eller om ni hade kommit med ett förslag som jag tror att vi alla här hade hängt på: att man skulle gå efter behov när det gäller de nära läkarna så att äldre, sköra och personer med större behov skulle ha tillgång till läkare i första hand. Nu är det ungefär 30 procent som har en egen husläkare. Det tycker jag hade varit en bra reform.

Men jag undrar fortfarande hur det är tänkt när det gäller de här lite svårare frågorna? Och har ni funderat lite på varför just skolläkarna inte har funkat och varför det är så svårt för dem i kommunerna, när det inte finns någon kompetens att leda läkare? Hur ska det lösa sig i den här materien?

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Regionernas ansvar för läkarmedverkan kommer att ligga fast. Det framgår tydligt att vi kommer att ge kommunerna verktyg för att säkerställa den medicinska kompetensen där dagens system inte räcker till. Det handlar egentligen om den enkla frågan om vi ska skydda organisationsgränser eller om vi ska stärka vården för de äldre. Vi kristdemokrater väljer att försöka stärka patienten före systemet. Jag hör mycket om organisationens strukturer från oppositionen, men jag hör mindre om den äldre kvinnan i Falköping som väntar på sin medicinska bedömning, som vi pratade om.

Vi kristdemokrater tycker att det är viktigt att vårdpolitiken börjar med patienten. Därför vill vi genomföra den här reformen. Målet är en bättre vård. Det ska inte vara nya stuprör utan färre stuprör. Vi vill skapa bättre förutsättningar för samarbete, och för detta jobbar vi kristdemokrater ihop med regeringen. Där kommer patienten i centrum.

Det är inte organisationens gränser som är det viktiga, utan det handlar om att ha rätt perspektiv. Det ger mer trygghet.

Vi tror att den här reformen kommer att hjälpa enskilda äldre att få närmare till sin läkare.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 2, under punkt 2, om regeringens lagförslag i betänkandet.

Det råder ingen tvekan om att den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården behöver stärkas. Ofta hör just de här patienterna till de mest sköra och har de mest komplexa vårdbehoven. En hög medicinsk kvalitet och kontinuitet är helt avgörande.

Att ansvarsfördelningen inte fungerar tillräckligt bra i dag framgick inte minst av Coronakommissionens slutbetänkande. Men frågan är förstås vilken slutsats man drar av det.

Från Centerpartiets sida har vi bland annat drivit på för följande tre saker sedan kommissionen kom med sitt betänkande:

Det första är att vi måste ha tillgång till en mer avancerad vård både i privata hem och på särskilda boenden. Det kan exempelvis handla om tillgång till syrgas eller möjlighet att sätta intravenöst dropp.

Det andra är att kompetensen inom äldreomsorgen måste höjas. Därför har vi ställt krav på att all personal inom äldreomsorgen som jobbar i omsorgsnära verksamhet har undersköterskeutbildning.

Det tredje är att det måste ställas krav på tydliga avtal om ansvarsfördelning mellan regioner och kommuner.

Den sista punkten, fru talman, tillgodoses i regeringens proposition om stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bemyndigar, kommer att få rätt att meddela föreskrifter om utformningen av avtal om läkarmedverkan. Genom tydligare och mer enhetliga avtal kan vi säkerställa att regionerna lever upp till sitt ansvar att tillhandahålla den läkarresurs som kommunerna behöver utan att skapa splittrade organisationer eller dubbla spår. Det är bra.

Det som är mindre bra i regeringens proposition är att man nu öppnar upp för kommunal anställning av läkare för patientnära kliniskt arbete. Det är helt fel väg att gå. Förslaget riskerar att skapa dubbla och ineffektiva strukturer, urholka regionernas ansvar och i slutändan leda till en mer ojämlik vård i landet.

Propositionen har också mottagit stark och omfattande kritik från en majoritet av remissinstanserna, däribland Sveriges Kommuner och Regioner, ett stort antal regioner, flera kommuner och många företrädare för vårdprofessionen. Centerpartiet delar i hög grad den oro som de här aktörerna för fram.

Ett av de mest grundläggande problemen med förslaget är risken för en oklar ansvarsfördelning. Om både kommuner och regioner har läkare som arbetar patientnära uppstår en risk för att ansvaret för patienten fragmentiseras och splittras upp. I stället för att skapa en sammanhållen vårdkedja riskerar vi att bygga upp parallella system som försvårar samverkan.

Regionernas grundläggande ansvar för läkarmedverkan kvarstår, men förslaget skapar en otydlighet, och i värsta fall kan det också äventyra patientsäkerheten. Det handlar inte minst om utmaningar med sammanhållen journalföring, remisshantering och provtagning. En uppdelad läkarorganisation försvårar det sammanhållna teamarbetet runt patienten och riskerar att leda till en fragmenterad och mindre trygg vård för den enskilde.

Förslaget, fru talman, väcker också frågor om kompetensförsörjningen. Sverige lider redan i dag av en allvarlig brist på läkare, särskilt specialister i allmänmedicin. Att införa ytterligare en arbetsgivare som konkurrerar om samma begränsade personalresurs är inte lösningen.

Rekryteringsproblemen är särskilt stora i landsbygds- och glesbygdskommuner. Större och ekonomiskt starka kommuner kan få en fördel, medan mindre kommuner med sämre förutsättningar hamnar på efterkälken ännu en gång. Resultatet blir en mer ojämlik vård, där tillgången till läkare styrs av kommunens storlek och ekonomi snarare än av patientens behov.

Jag noterar dock, fru talman, att Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna inte lyssnar på remissinstansernas kritik. De tar inte frågan om ojämlikheten på allvar. De ser inte att kompetensförsörjningen kommer bli ännu svårare att klara av. De tar inte frågan om parallella system på allvar. De delarna i förslaget är inte bra.

Däremot ser vi i Centerpartiet inget hinder för att kommuner, precis som i dag, anställer läkare för strategiska roller och stabsfunktioner, till exempel som medicinskt ansvarig läkare eller som läkarstrateg. Dessa roller skapar inte dubbla kliniska strukturer utan kan tvärtom stärka kommunens beställarkompetens och förmåga att i samverkan med regionen utveckla vården. Fokus bör fortsatt ligga på att stärka samverkan och tydliggöra ansvaret inom ramen för dagens huvudmannaskap.

Fru talman! Sammanfattningsvis kan jag konstatera att den kommunala hälso- och sjukvården behöver ett ökat stöd av läkare men att Tidöpartiernas lösning är helt fel väg att gå. Den svenska vården på särskilda boenden och i enskildas hem kommer inte att bli bättre för att vi låter kommunerna anställa läkare till klinisk verksamhet. Tvärtom kommer det att skapa nya problem – med parallella ansvar, svårigheter med journalföring, svårigheter med remisshantering och svårigheter med provtagning, för att inte tala om att kommuner och regioner nu ska börja konkurrera även om läkarna. Dessutom kommer det att leda till en mer ojämlik vård, där storstadsregionerna bygger verksamheter med kommunala läkare, medan landsbygds- och glesbygdskommunerna står utan.

I stället får läkare gärna jobba i stabsfunktioner, och det ska självklart ställas krav på regionernas läkemedelsmedverkan. Det är bra för våra äldre om vi nyttjar de resurser vi har på bästa möjliga sätt, så att de kommer så många som möjligt till del.

Fru talman! Sedan 1992 har kommunerna fått ökat ansvar för sjukvårdsinsatser inom äldreomsorgen och inom hemsjukvården, även om ansvaret fortsatt är delat mellan kommunerna och regionerna. I praktiken innebär det att kommunerna numera har ett långtgående ansvar inom äldreomsorgen och hemsjukvården för personer med komplexa sjukdomstillstånd, samtidigt som det fortsatt är regionerna som står för de insatser som kräver läkarkompetens.

För att lösa detta delade ansvar har man samverkansavtal. I de fall då det fungerar bra finns det en läkare på en vårdcentral med geriatrisk kompetens som är kopplad till ett äldreboende. Denna har ansvar för att följa upp patienterna löpande och att även finnas tillgänglig under jourtid. Tyvärr fungerar detta inte tillräckligt bra ute i verkligheten. Avtalen är inte tillräckligt bra, och kommunerna är generellt svaga som förhandlingsparter i förhållande till regionerna.

I och med detta förslag stärker vi kommunerna som avtalsparter så att fler fungerande avtal ska kunna tecknas och så att verkligheten ska stämma överens med ambitionen om god tillgång till läkarkompetens i regionens regi inom den kommunala äldreomsorgen. Det är viktigt och bra men inte tillräckligt.

Fru talman! I runda slängar utförs en fjärdedel av svensk sjukvård av kommunerna, men de får enligt lag inte anställa läkare för det patientnära arbetet. Är då detta ett problem? Ja, menar många.

Barbro Westerholm var en som tidigt lyfte detta problem och betonade att äldre ofta har komplexa sjukdomsbilder och därför behöver mer, inte mindre, tillgång till läkare och kvalificerad medicinsk kompetens. Hon kopplade detta till synen på äldre – ett slags ålderism, helt enkelt. De med störst behov får inte samma kvalitet i vården som andra grupper.

Många äldre på särskilda boenden delar Barbros uppfattning. I Socialstyrelsens årliga enkätundersökning från 2025 mättes möjligheten att träffa läkare vid behov för den som bor på särskilt boende. Endast hälften av de tillfrågade uppgav att de tyckte att det var lätt eller ganska lätt att få träffa en läkare vid behov. Då talar vi om personer som ofta har stora vårdbehov – annars skulle de inte bo på ett särskilt boende.

Även Coronakommissionen lyfter upp frågan och pekar på att det är ett problem att äldreomsorgen är beroende av regionernas prioriteringar för medicinska bedömningar som bara en läkare kan göra. De pekar också på att läkare i princip inte kan delta i kommunens planeringsarbete på vårdområdet, inte ens i det krisledningsarbete som kommunen har att utföra exempelvis under en pandemi.

Coronakommissionen slår också fast att motsvarande uppdelning i ansvaret mellan olika huvudmän inte finns i våra grannländer samt att det är svårt för läkarna att inom regionen leda utvecklingen av medicinska rutiner och insatser på enskilda särskilda boenden. Det sistnämnda finns det också ett stort behov av inom äldreomsorgen, då äldre i dag har en betydligt mer komplex sjukdomsbild än vad man hade på 90-talet, när ädelreformen genomfördes och mycket av ansvaret flyttades till kommunerna.

Ytterligare myndigheter som under en längre tid lyft att kommuner bör få rätt att anställa läkare är Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen.

Fru talman! Vad får då bristande samverkansavtal eller förbudet att anställa läkare för konsekvenser i vardagen för dem som bor på boendena och för vårdpersonalen?

Utredningen som ligger till grund för förslaget beskriver detta väl – och jag citerar: Det förekommer att läkarinsatsen brister bland annat genom att uppgifter som bör utföras av en läkare antingen inte blir utförda eller utförs av personal som inte är läkare. Bristerna i läkarmedverkan förekommer löpande men upplevs särskilt problematiska utanför ordinarie arbetstid.

Utredningen skriver också att det inte är ovanligt att det saknas en jourläkarresurs som kan bistå den kommunala hälso- och sjukvården. När så är fallet blir regionens akutmottagning ofta det enda praktiska alternativet för patienter som behöver en läkarbedömning under jourtid.

Med andra ord: Den äldre får ingen läkarinsats. Den äldre får en insats av någon som inte är läkare trots att det är en läkarinsats som krävs, eller så behöver den äldre åka till akuten. Detta skapar inte bara stress och oro hos den som behöver läkarinsatsen. Utredningen pekar även på att det skapar merarbete och stress hos personalen inom äldreomsorgen. Plus att vi vet att det här skapar ett tryck på akutmottagningarna som hade kunnat undvikas.

Fru talman! Självklart hoppas jag och många med mig att samverkansavtalen ska vara nyckeln till att lösa alla de problem som jag har lyft upp. De kommer säkert att vara det i många fall, men det är också hög tid att göra upp med det otidsenliga förbudet för kommuner att anställa läkare inom äldreomsorgen.

I nästa vecka skulle Barbro Westerholm ha fyllt 93 år. Hon brukade alltid säga att politik är ett maratonlopp. Hon finns tyvärr inte längre med oss, men hade hon varit här i dag hade hon kunnat addera ytterligare en sak på den långa lista över förbättringar för Sveriges årsrika som hon har medverkat till. Det är i hennes anda som vi som tog över stafettpinnen nu tar klivet över mållinjen i maratonloppet om läkare inom äldreomsorgen.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Det här är nog min sista debatt för socialutskottet och min sista debatt i kammaren över huvud taget. Därför vill jag passa på att tacka kollegorna i socialutskottet för bra samarbete och härliga debatter och kammarkansliet för allt gott arbete som kammarkansliet gör. Jag önskar er alla en riktigt glad sommar och trevlig ledighet när det väl är dags.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker att ledamoten måste vara väldigt tacksam för att få ytterligare fyra minuter i riksdagens rampljus innan talartiden är slut här.

Jag noterade att ledamoten sa att äldre behöver mer, inte mindre, tillgång till läkare. Där är vi naturligtvis helt överens. Läkarmedverkan i den kommunala hälso- och sjukvården är i dag på många ställen eftersatt, och den behöver förbättras. Det är därför det är så bra att vi nu ställer ytterligare krav på avtalen mellan kommuner och regioner. På det viset ser vi till att regionerna måste bistå med läkarkompetens. De har för all del redan tidigare varit skyldiga att göra det, men nu kommer detta att struktureras och definieras på ett annat sätt. Den delen är bra.

Det som däremot är svårt att förstå är den andra delen, som handlar om att släppa fram möjligheten till kliniskt verksamma kommunala läkare. Jag tänker på hela det batteri av kritik som har förts fram av ett flertal remissinstanser. Det handlar om att vi kommer att skapa parallella spår och att det blir svårigheter med journalföring, remisser och provtagning eftersom det inte är organiserat på det här viset i dag. Detta innebär svårigheter med kompetensförsörjningen och med fortbildningen. Framför allt riskerar vi att skapa ett ojämlikt system – det blir då ojämlikt mellan kommunerna i Sverige. Man kommer att få olika tillgång till läkarvård beroende på om man bor i en glesbygdskommun eller om man bor i en storstadskommun.

Då är min fråga, fru talman, hur Liberalerna ser på ojämlikheten.

Fru talman! Man kan alltid lita på att man får en replik från ledamoten Bergenblock – det uppskattas.

Ojämlikheten finns redan i dag, och detta är ett av de problem som vi försöker rätta till med hjälp av samverkansavtalen. Precis som jag sa i mitt anförande tror jag att det är en viktig pusselbit – att vi får till samverkansavtalen – när det gäller att få en bättre jämlikhet över hela Sverige. Men vi behöver också ta bort det här förbudet. Där detta inte fungerar måste det nämligen finnas en annan möjlighet för kommunerna att säkerställa vården på våra äldreboenden, nu när vi har lagt ett väldigt komplext uppdrag på dem.

Jag ser inte att dessa delar behöver vara motsatser till varandra. Jag ser det snarare så här: I de fall då en kommun väljer att anställa en läkare får man också ta med detta i samverkansavtalet. Det handlar om att hitta lösningar på de olika problem som du lyfter upp, till exempel med provtagning och remisser, så att man får det att fungera.

Jag ser möjligheter med båda lagförslagen. Jag ser också att vi inför en kommande pandemi – sådana kommer att komma igen – behöver ha en organisation som står rustad, där vi kan vara snabbfotade och där man inte behöver bryta mot regelverken. Man bryter nu mot regelverken om man anställer en läkare, vilken en del ville göra och nästan gjorde under pandemin. Detta behövs för att man ska kunna klara en kommande pandemi, till exempel.

Fru talman! Jag delar inte riktigt ledamotens analys, men jag släpper den delen.

Eftersom det är ledamotens kanske absolut sista debatt i kammaren – vi vet inte; det kan finnas fler möjligheter – vill jag passa på att tacka för det arbete som hon har gjort, kanske inte så mycket i sjukdomsfrågorna utan framför allt i funktionsrättsfrågorna där vi har haft väldigt mycket med varandra att göra inom ramen för Riksdagens funktionsrättsnätverk där vi har varit engagerade båda två. Ledamoten har uppvisat engagemang, intresse och stor passion för de här frågorna. Jag vet också att man hyser stor respekt för henne i funktionsrättsrörelsen; det är många som lyssnar på vad ledamoten säger.

Jag vet inte om talmannen noterade det, men eftersom ledamoten sa ”du” till mig i sin replik alldeles nyss tänker jag ändå avsluta med att säga: Tack så hemskt mycket för den här tiden och för det fina samarbete som vi har haft! Lycka till framöver, Malin!

Talmannen har noterat att det förekommit i många sammanhang i utskottets debatt, från flera ledamöter. På fyra år har vi inte klarat denna fråga.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för duandet, men vi är ett vänskapligt gäng som umgås en hel del.

Jag tackar Christofer Bergenblock för de fina orden! Det värmer, och jag önskar dig fortsatt lycka till också. Håll fanan högt när det gäller funktionsrättspolitiken!

Fru talman! Jag tänkte inleda med några korta ord från ett studiebesök som jag gjorde under vår senaste plenifria vecka. Då besökte jag Ljungbys sjukhus och primärvård, och det var väldigt intressant att höra om deras arbete och samarbete med den kommunala hemsjukvården, i synnerhet när det gäller de särskilda boendena.

Hela processen att arbeta med en omställning till en god och nära vård tar tid, och vi får inte glömma bort att en stor del av det bedrivs i kommunal regi. Lika viktigt är det med den tydliga fördelningen kring vem som gör vad, och det viktigaste fokuset borde kanske vara hur man kan förstärka och förbättra samarbetet. Hur kan man se till att samverkan med den här tydliga ansvarsfördelningen fungerar väl?

Jag yrkar bifall till reservation 2 och vill inleda med att säga att propositionen ändå tar sin utgångspunkt i ett verkligt problem. Patienter i den kommunala hälso- och sjukvården är ofta äldre, sköra och har komplexa vårdbehov. Många har flera sjukdomar samtidigt och är beroende av att vården fungerar i hemmet, på särskilt boende eller i annan kommunal verksamhet. Då behöver det finnas god tillgång till medicinsk kompetens, tydliga ansvarsförhållanden och en fungerande samverkan mellan kommun och region.

Miljöpartiet delar därför regeringens ambition att stärka den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården. Det är också bra att regeringen vill skapa bättre och tydligare förutsättningar för avtalen om läkarmedverkan mellan regioner och kommuner. De avtalen behöver fungera bättre. De behöver vara tydliga och kunna följas upp. Regionerna behöver ta sitt ansvar för att avsätta de läkarresurser som krävs för att patienter i kommunal hälso- och sjukvård ska kunna få en god och säker vård.

Men propositionen innehåller också ett annat förslag, och det är att kommuner ska få anlita läkare i de verksamheter som avser den kommunala hälso- och sjukvården. Det är den delen vi motsätter oss.

Fru talman! Remisskritiken mot den här delen av propositionen är stark och omfattande. En majoritet av remissinstanserna avstyrker eller är negativa till förslaget. Det handlar bland annat om SKR, flera regioner, flera kommuner och företrädare för professionen.

Den första och kanske mest grundläggande invändningen gäller just ansvarsfördelningen. Om både regionen och kommunen har läkare som arbetar patientnära runt samma patientgrupper uppstår en risk för otydlighet. Vem har det samlade medicinska ansvaret? Hur ska vårdkedjan hållas ihop? Hur undviker vi att patienten hamnar mellan olika aktörer, olika journalsystem, olika remissvägar och olika organisatoriska logiker?

Regeringen säger att ansvarsfördelningen inte förändras och att regionen fortsatt ska ha ansvaret för läkarinsatserna. Men om kommunen samtidigt får möjlighet att anlita läkare för patientnära kliniskt arbete skapas i praktiken en parallell struktur. Då räcker det inte att säga att ansvaret formellt ligger kvar hos regionen. För patienten, de anhöriga och personalen måste ansvarsfördelningen också fungera i vardagen.

Det är här remissinstansernas kritik måste tas på allvar. De varnar för dubbla strukturer, ineffektiv resursanvändning och en vård som blir mer splittrad. Det handlar om patienter med stora vårdbehov, där kontinuitet, samordning och tydlighet är avgörande för patientsäkerheten.

Fru talman! Den andra stora invändningen handlar om jämlik vård. Regeringen beskriver förslaget som en frivillig möjlighet för kommunerna, men just det är också en del av problemet. Kommuner har mycket olika ekonomiska, organisatoriska och praktiska förutsättningar. Större och ekonomiskt starkare kommuner kan ha möjlighet att anlita läkare. Mindre kommuner, kommuner med svagare ekonomi och kommuner i den del av landet där jag bor, där regionen redan har svårt att rekrytera läkare, kommer sannolikt att ha betydligt sämre möjligheter. Då riskerar tillgången till läkare i kommunal hälso- och sjukvård att bli beroende av vilken kommun en patient bor i. Det är inte rätt väg att gå. Vården ska ges efter behov, inte efter kommunens storlek eller ekonomi.

Detta blir särskilt viktigt i de delar av landet där kompetensförsörjningen redan är mycket ansträngd. I norra Sverige, i glesbygd och på många mindre orter är det redan svårt att bemanna vårdcentraler och säkra tillgången till specialister i allmänmedicin och geriatrik. Om kommuner och regioner ska konkurrera om samma begränsade läkarresurser riskerar vi att förvärra de problem som redan finns. Det är i varje fall inte en lösning.

Regeringen konstaterar att bristen på läkare är en realitet som kommuner och regioner behöver förhålla sig till, men slutsatsen borde då inte vara att skapa ytterligare arbetsgivare som ska konkurrera om samma läkare. Det som behövs är i stället en förstärkning av primärvården och bättre förutsättningar för regionerna att ta det ansvar de redan har. Det handlar om fler specialister i allmänmedicin, bättre kontinuitet, fungerande fast läkarkontakt och en primärvård som har resurser att vara närvarande också för patienter i den kommunala hälso- och sjukvården. Det handlar även om att säkra kompetensförsörjningen vad gäller ST-platser framöver.

Vi säger ja till den del av propositionen som handlar om tydliga föreskrifter för avtal om läkarmedverkan, för genom bättre och mer enhetliga avtal kan regionernas ansvar bli tydligare och kommunernas ställning stärkas. Det är rätt inriktning. Det stärker samverkan utan att skapa splittrade organisationer.

Fru talman! Det finns ytterligare problem som flera remissinstanser pekar på och som jag vill belysa. Den tidigare talaren Karin Rågsjö belyste dem mycket väl. Det kommer relevant kritik från olika organisationer och vårdprofessioner. Det handlar om journalföring, delning av journaldata, remisshantering, provtagning, läkemedelsförskrivning med mera. Sveriges läkarförbund har dessutom lyft frågor om fortbildning, kollegialt utbyte, forskning, lokaler, teknisk utrustning och ansvar under jourtid. Det är viktiga invändningar som jag tycker att regeringen avfärdar för lättvindigt utan att ge ordentliga svar. Det är beklagligt.

Fru talman! Miljöpartiet vill se en starkare kommunal hälso- och sjukvård. Vi vill se bättre tillgång till medicinsk kompetens och bättre samverkan mellan kommuner och regioner, men vi vill inte gå en väg som riskerar att leda till parallella vårdstrukturer, otydligare ansvar och större skillnader mellan kommuner.

Jag vill passa på att lyfta fram några exempel, eftersom det är väldigt tufft i norra Sverige. Det finns dock positiva exempel. Jag pratade just med en person som valt att flytta från Stockholm till Storuman och jobba i sjukstugan där. Där jobbar man framgångsrikt med ny, digital teknik för att kunna bistå patienter. Man har ett välfungerande samarbete med den kommunala hemsjukvården. Ett annat exempel som jag tyckte var fint var nyhetsinslaget om Maja Johansson, som flyttade från Lysekil till Arjeplog. Hon hade sett bilder på Google av den fantastiska naturen där. Hon var lycklig och är kvar – och i Arjeplog är de extremt lyckliga över att ha lyckats tillsätta sin första ST-tjänst på flera år.

Det är alltså värdefullt att flytta till norra Sverige, men vi måste förstå att det ändå finns enorma utmaningar med att rekrytera allmänläkare där. Den här reformen löser inte det grundläggande problemet.

Avslutningsvis vill jag – även om jag inte har suttit i socialutskottet under hela mandatperioden, långt därifrån – passa på att tacka Malin Danielsson för det arbete hon har gjort. Det gäller i synnerhet funktionsrättsfrågor. Det handlar också om den person och den politiker hon är. Jag upplever att det har varit väldigt värdefullt att ha en person som med ett brinnande hjärta, respekt, saklighet och en fin ton har jobbat stenhårt för dessa frågor. Vi tillhör inte samma parti, men vi har stor respekt och uppskattning för varandra. Stort tack! Lycka till i framtiden!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 juni.)