Skogspolitik

Fru talman! Vi fick en ny skogsvårdslag i början av 1990-talet. I skogssammanhang är det ganska nyligen. Vi kan ännu inte utvärdera konsekvenserna av den lagstiftningen. Skog som i dag avverkas började brukas innan vi hade de två jämställda målen för produktion respektive miljö. För att förstå de utmaningar vi står inför måste vi titta på de faktiska siffrorna gällande skogens roll för svensk ekonomi, svenskt friluftsliv och klimatarbetet.

Fru talman! Vi har nyligen tagit del av statistik som återigen understryker den svenska skogens kapacitet som kolsänka. Den totala inlagringen av växthusgaser är betydande, och den ökar. Lagringen är en direkt konsekvens av långsiktig förvaltning där tillväxten under decennier har överstigit avverkningen. Det virkesförråd vi byggt upp utgör därmed ett av Sveriges viktigaste verktyg för att bidra till att motverka klimatförändringar.

Svensk skogspolitik har varit en fantastiskt stor framgång och fungerar fortfarande bra. Utmaningarna är i regel regulatoriska och har med svenska myndigheter och kanske framför allt Europeiska unionen att göra.

Fru talman! Det är viktigt att poängtera att skogens klimatnytta inte är statisk. Den nyligen presenterade statistiken bekräftar att skogen är en hörnsten i strategin för att nå nettonollutsläpp i framtiden. Men det förutsätter att balansen mellan aktivt brukande och tillväxt bibehålls. Utan ett aktivt skogsbruk som genererar ny tillväxt avtar inlagringskapaciteten i takt med att skogen åldras. Därför är det viktigt att betänka tidsperspektivet. Skogsverksamhet handlar om extremt långa planeringshorisonter. Omloppstiden för ett bestånd sträcker sig ofta mellan 60 och 100 år. Det innebär att beslut som fattas i dag får sin fulla effekt först under nästa sekel.

Det har gått över 30 år sedan 1993 års skogsvårdslag trädde i kraft. Den lagen innebar ett fundamentalt skifte från 1979 års mycket detaljreglerade lagstiftning. Kraven på föryngringsåtgärder och röjning sänktes till förmån för skogsägarens eget beslutsfattande. På grund av de långsamma biologiska processerna är det centralt att förstå att vi ännu inte ser konsekvenserna av paradigmskiftet i skogsbruket.

Den skog som föryngrades i mitten på 1990-talet har i många delar av landet knappt nått sin första gallringsfas. Det tillstånd vi ser i den avverkningsmogna skogen i dag, den skog som levererar råvara till industrin och binder kol, är i själva verket resultatet av den mer produktionsinriktade lagstiftningen från 50, 60- och 70-talen.

Detta skapar en pedagogisk och politisk utmaning. Att utvärdera hur 90-talets avreglering påverkat den biologiska mångfalden eller virkeskvaliteten går inte att göra i dag. De beslut som fattas nu baseras på modeller och prognoser snarare än på fullbordat resultat i landskapet, vilket skapar stora risker för framtiden. Det kräver en hög grad av försiktighet när det gäller hur regelverken justeras. Vi kan konstatera att denna försiktighet har saknats det senaste decenniet såväl i Sverige som hos beslutsfattare i Europeiska unionen.

Vi behöver också adressera de samhällsekonomiska realiteterna. Skogsnäringen är en av Sveriges viktigaste basindustrier. Exportvärdet uppgår till cirka 185 miljarder kronor årligen. Skogsindustrin sysselsätter uppemot 140 000 människor, om man inkluderar indirekta arbetstillfällen. Den är en ryggrad för sysselsättningen i stora delar av landet.

Trots den ekonomiska styrkan finns det en hel del orosmoln. Det handlar bland annat om en växande strategisk motsättning. Samtidigt som konkurrensen ökar från Kina, där vi ser massiva statsunderstödda investeringar i råvarutillgångar och avancerad förädling, tvingas den svenska näringen lägga en oproportionerlig del av sina resurser på att hantera nya, omfattande regleringar från Europeiska unionen.

I den svenska debatten deltar ett antal mindre riksdagspartier och en hel del intresseorganisationer med perspektivet att skog ska vara allmän egendom. Det har också kommit en våg av initiativ från Bryssel, såsom förordningen om avskogningsfria produkter, naturrestaureringslagen och skärpta rapporteringskrav inom ramen för LULUCF. Det framstår som en paradox att vi i ett läge med hårdnande global konkurrens väljer att öka den administrativa och regulatoriska bördan på just den industri som ska bidra till att leverera den gröna omställningen.

Det finns en betydande risk att det svenska skogsbruket hamnar i ett läge där fokus förskjuts från tillväxt, skogsvård och teknisk innovation till regelefterlevnad. Om vi ska kunna konkurrera med aktörer som Kina, som inte arbetar under samma miljömässiga eller sociala kravställningar, måste de europeiska och nationella regelverken vara förutsägbara och anpassade efter de faktiska förhållandena i skogen och inte efter teoretiska skrivbordsprodukter.

Sverige har en skogsnäring som levererar rekordhög klimatnytta och som bär upp en stor del av vår ekonomi, men det är en näring som är sårbar för kortsiktiga politiska svängningar. Vi måste ha tålamodet att låta biologiska processer ta tid. Vi måste också säkerställa att vi inte reglerar bort vår internationella konkurrenskraft i en tid när den behövs som mest.

Fru talman! Senare i vår kommer vi att få möjlighet att debattera och besluta om en ny skogsproposition. Sverigedemokraterna förväntar sig att den lagstiftningen tillsammans med ny lagstiftning på artskyddsområdet ska bidra till att undanröja många av de hinder och osäkerheter som finns för en i grunden robust svensk skogsindustri.

(Applåder)

Fru talman! Sverigedemokraterna lovade inför valet 2022 att skogsägare ska få goda förutsättningar att bruka och förvalta sina skogar med en stärkt äganderätt utan någon extern reglering eller onödig byråkrati. Det är ju ganska intressant. Vad menar man med extern reglering och onödig byråkrati? En av mina frågor till Martin Kinnunen är alltså vad detta innebär. Ska vi inte ha någon form av styrmedel när det gäller skogens brukande?

Jag har också en annan fråga. Med tanke på det arbete Sverigedemokraterna varit med om att utföra i snart fyra år – är Martin Kinnunen nöjd med det Tidögänget har åstadkommit?

Fru talman! Tack, Tomas Kronståhl, för frågorna!

Jag skulle nog säga att en hel del arbete återstår. Vi har ju den kanske viktigaste produkten vad gäller skogen att vänta från regeringen under våren.

Sverigedemokraterna har även stora förväntningar på förändringarna på artskyddsområdet.

Vi har dessutom stora förväntningar vad gäller äganderättsutredningen, som är en parlamentarisk kommitté där såklart även Socialdemokraterna är representerade. Jag vill gärna ställa en motfråga till Tomas Kronståhl om vilka ingångsvärden Socialdemokraterna har i den kommittén. Är man beredd att snabbt få på plats en enighet mellan blocken om reglering av äganderättsfrågorna för att till exempel inte riskera en situation där utredningen förlängs så mycket att den inte blir färdig före valet? Det är en oro som jag har att Socialdemokraterna kanske inte menar allvar med det de sagt om äganderätten utan i stället gärna skjuter på utredningen så att den inte blir färdig före valet.

Fru talman! De viktigaste frågor vi har att hantera återstår. Vi har en stor förväntan på regeringen att den kommer att leverera på skogsutredningen i skogspropositionen och att vi kommer att få förändringar vad gäller ersättningar och en rimligare hantering av artskyddet. Det är saker som brådskar och som vi förväntar oss ska hända under våren.

Fru talman! Tack, ledamoten, för det delvisa svaret!

Jag delar Martin Kinnunens oro när det gäller de utredningar som pågår och de debatter som återstår. Vi socialdemokrater ser att det krävs samordning och en snabb lösning för att man ska få ordning på skogspolitiken och på alla de olika frågor som kvarstår. Jag är inte säker på att en grundlagsförändring är en särskilt snabb modell.

Däremot är jag alldeles övertygad om att vi måste lösa ersättningsfrågan. Det får mig att ställa ytterligare en fråga, fru talman. Vi hade avsatt 2,5 miljarder kronor till ersättning för skogsägare som inte kan bruka sin mark på ett eller annat sätt. Ni skar kraftigt ned den summan.

Nu kommer ni tillbaka med en summa på 100 miljoner som ska träda i kraft 2027. Frågan är: Vill ni egentligen att markägarna ska få ersättning? Är det bara ett tomt löfte, eller försöker man fördröja ersättningen på något sätt?

Jag har en annan åsikt när det gäller ersättningsfrågan. Jag har sett ett förslag att det ska vara en engångsersättning. Skogen är en levande organism och en växande råvara; den förändras hela tiden.

Skulle det bli en engångsersättning lägger vi i princip en död hand över brukandet av skogen. Då är det betydligt bättre och lämpligare med en tidsbestämd ersättning.

Fru talman! Tack, Tomas Kronståhl!

Jag håller med om att det är många olika processer som påverkar skog. Fritt ur minnet kommer jag att tänka på äganderättsfrågorna, LULUCF-förordningen, skogsövervakning på EU-nivå, avskogningsförordningen, naturrestaureringslagen och artskyddsreglerna.

Det tar nästan aldrig slut! Om vi lägger till de utredningar som har pågått de senaste åren är det smått absurt, tycker jag, att vi har en skogsnäring som fungerar väldigt bra, med ökad tillväxt och med fantastisk klimatnytta och exportnytta. Det är någonting som vi håller på att fundera mest kring för att omreglera på något sätt.

Tomas Kronståhl frågar om ersättningsfrågorna. Jag kan konstatera att Sverigedemokraterna inte är med och tar fram förslagen från regeringen. Vad vi har kunnat se av det som har kommit hittills innebär det konkreta förbättringar.

De 100 miljoner som är avsatta kan eventuellt tyckas inte vara tillräckligt. Samtidigt ska man komma ihåg att tanken är att det ska vara en rättighetsersättning, vilket innebär att om det behövs ersättningar kommer summan att bli högre. Pengar kommer alltså att skjutas till på samma sätt som vid andra rättighetsersättningar.

Grunden för Sverigedemokraterna är att vi inte tycker att det finns ett stort behov av att öka andelen skyddad mark i Sverige. Ett motiv när vi driver på för minskade avsättningar i budget för detta ändamål är helt enkelt att vi tycker att det är bättre om mer skog brukas.

Om vi kan skapa ännu fler jobb, bidra till ännu mer klimatnytta och skapa ännu fler produkter som kan ersätta fossila produkter är det en fördel. Det är en nackdel att plöja ned väldigt mycket mer pengar i fler skyddade områden.

Fru talman! Vi är här i dag för att debattera skogspolitik. I år tillämpar miljö- och jordbruksutskottet förenklad motionshantering. Det gör att många av de motioner och yrkanden som vi hade förra året inte tas upp i år. Vi står givetvis fortfarande kvar vid politiken, men vi har andra reservationer i årets betänkande. Jag vill redan nu yrka bifall till reservation nummer 9.

Mycket av våra reservationer i år handlar om klimat och klimatanpassning av skogen. Vi talar ofta om skogens roll i klimatomställningen, den gröna kolatomen och hur vi ska ersätta fossila råvaror med skoglig råvara. Vi talar också mycket om att vi måste bevara skogen för att den ska ta upp koldioxid.

Samtidigt vet vi att en skog som står hjälper till att minska effekterna av ett förändrat klimat. Om man läser om de senaste rapporterna på Skogsstyrelsens, SMHI:s eller Naturvårdsverkets hemsidor förstår man att vi behöver göra en klimatanpassning i skogen för att vi inte ska få stora skador på samhället av vårt skogsbruk.

Skogsbruk bidrar till stora samhällsnyttor, men en rapport från Skogsstyrelsen visar att skogsbruket också förstör en hel del skogsnyttor och kan göra det om skogen inte brukas rätt.

Skogsstyrelsen har sett att det finns 68 400 riskområden. 42 procent av dessa innehåller vägar, järnvägar, byggnader och vattenskyddsområden. Över 120 000 byggnader, varav 50 000 bostäder, finns i riskområden där skogsbruk pågår. Där behöver man klimatanpassa och riskbedöma innan man gör skogsbruksåtgärder.

Vi såg i höstas hur de stora regnmängderna över Västernorrland gav stora skador. Bland annat raserades en järnväg. I området hade man avverkat på en brant. Man har tillsatt en haverikommission för att titta på om skogsbruket i området påverkade detta.

Precis före jul kom Skogsstyrelsens egen analys av detta. De säger att skogsbruket påverkade. Dels hade ett skogsområde i en brant kalavverkats, dels hade skogsbilvägarna som ledde in till detta blivit som forsar och lett vattnet nedåt.

Vi såg alldeles nyligen stormen Johannes dra in över Sverige. Det blev stora skador, med 11 000–12 000 kubik skog som ligger. Sedan kom det stora blötsnömängder på detta som försvårar.

Stormar har alltid kommit, men vi ser att med ett förändrat klimat som vi nu har kommer de oftare. Vi har förskjutna säsonger och årstider. Det gör att tjälen inte har kommit i marken när många av stormsäsongerna inträffar. Det gör i sin tur att vi får brott på skogarna på ett annat sätt. När det är tjäle i marken kan de stå kvar och ha mer motståndskraft.

Från Miljöpartiets sida ser vi att vi måste klimatanpassa skogsbruket mycket mer för att vi ska ha en robust skog som kan stå emot stormar och annat. Det behövs bland annat andra skogsbruksmetoder så att vi inte lämnar kala ytor i för stora områden.

Detta är någonting som både Skogsstyrelsen och andra säger. Ju större kalavverkade ytor, desto större påverkan blir det. Det blir också större kantzoner gentemot andra skogsområden.

Vi behöver också se till att bedöma rasområdena mycket bättre. Det finns redan i dag hänsynsregler. Skogsstyrelsen kan redan i dag ställa krav på hyggesstorlek i avrinningsområden för att minska vattenrelaterade skador, men detta görs i väldigt liten omfattning.

Här behövs ett förtydligande i miljöbalkens hänsynsregler så att det blir rättsligt bindande krav. Man behöver ha ett försiktighetsperspektiv så att händelser med låg sannolikhet men med allvarliga konsekvenser också måste omfattas.

Även om man inte tror att det kan hända kan det få stora konsekvenser när det väl händer. Ett exempel på detta är tåget som rasade ned. Tåget var dessutom fyllt av ammunition. Det hade kunnat gå riktigt illa.

Vi har i dag ett förfarande vid avverkningsanmälan där man har sex veckor på sig innan man får svar från Skogsstyrelsen på om man får avverka, och sedan får man gå vidare.

Under den här mandatperioden har det kommit flera olika skogsutredningar, som alla har gått industrins ärenden. Bland annat vill man minska antalet dagar från avverkningsanmälan till grönt ljus. Vi tror att det är dåligt av många orsaker, bland annat för att Skogsstyrelsen riskerar att inte hinna bedöma om åtgärden är tillräcklig. Skogsstyrelsen kanske inte har tillräckligt med tid för att se att det handlar om ett riskområde.

Vi ser därför att man behöver ha kvar sex veckor och att Skogsstyrelsen behöver ha större befogenheter när det gäller att titta på riskområdena. Det ska också innefattas i skogsbruksplaner vilka skogsvårdsbruksåtgärder man ska vidta inom riskområden.

Det är stora ekonomiska värden vi pratar om. Det handlar som sagt om flera miljarder när man räknar ihop vad som skulle kunna hända om man gör fel sak på fel plats trots att det är lagligt. Detta måste vi täppa till.

Hur vi brukar skogen påverkar också. Man kan få åläggandet att man får bruka en skog om man har andra, naturnära metoder, tar ned färre träd och gör det på ett annat sätt. Då kan man bruka skogen på många fler ställen. Det är också vad till exempel SMHI säger: I ett förändrat klimat kommer vi att få ökad tillväxt av skogen. Men vi ser också att klimatzonerna förskjuts norrut, vilket gör att vi kan få nya arter. Det är kanske positivt för vissa, men det betyder också fler invasiva arter och arter som inte hör hemma här.

Risken för skogsbränder ökar, vilket också ställer krav på hur skogen ska skötas, hur vi ska ta hand om vår skog och vilken uthållighet man ska ha. Vi kommer förmodligen att få se fler skadeinsekter och fler skadesvampar, som får bättre förutsättningar i ett annat klimat. Våra arter, som finns i dag, får sämre förutsättningar eftersom de är rustade för ett kallare klimat.

Det finns otroligt mycket att göra för att klimatanpassa skogsbruket. Det innefattar planering av när, var och hur man får göra saker och mer reglering så att vi får rutin på detta och inte missar samhällsekonomiska konsekvenser. Det handlar också om ett brukande.

Fru talman! Tillsammans är det här åtgärder som påverkar den biologiska mångfalden och andra delar gynnsamt. Det är alltså en vinn-vinnsituation om vi gör det rätt, men det kan få katastrofala följder om vi inte gör det.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Emma Nohrén, för anförandet!

Skogen ska brukas på rätt sätt. Vad är rätt? frågade vår kollega Elin Nilsson, som sitter bredvid mig i salen. Det är kanske en filosofisk fråga, men i det här ämnet skulle jag kunna tänka mig att den även är väldigt ideologisk.

Emma Nohrén inledde med, och lade sedan ned mycket av tiden i sitt anförande på, att tala om reservationen om klimatanpassning. Hon nämnde olyckan i Västernorrland. Där var det en representant för Skogsstyrelsen som samma dag som olyckan inträffade eller dagen efter var ute och talade om att det hela berodde på att det var kalavverkat.

Det gick bara någon dag, och sedan fick representanten för Skogsstyrelsen vara så god att pudla. Det visade sig nämligen att Skogsstyrelsen och de som jobbar med frågorna där inte stod bakom detta, utan det här var en enskild representant som hade varit ute och pratat.

Detta är tyvärr något som vi inte bara ser hos Skogsstyrelsen, utan det är en utmaning vi ser hos flera myndigheter. Det finns människor som driver egna agendor. Frågan är hur vi ska komma åt detta, så att vi bygger på fakta om vad som är rätt – inte ur ideologisk synpunkt utan vad som faktiskt stämmer biologiskt och ekologiskt. Hur ska vi nå fram där?

Det är en jätteintressant fråga, inte minst utifrån min upplevelse av de kopplingar som Miljöpartiet har till organisationer som driver frågor vad gäller skogen och försöker dränera processer och stoppa avverkningar. De gör vad de kan för att hindra brukande.

Frågan är: Hur anser Miljöpartiet att vi ska göra med våra myndigheter så att vi får myndigheter som alla känner att de kan lita på?

Herr talman! Det var en intressant och ganska oväntad fråga.

Låt mig först påpeka att den person som var ute och uttalade sig om att skogsbruket hade påverkan sedan visade sig ha rätt. Personen gick bara händelserna i förväg, för Skogsstyrelsens egen rapport från den 12 december 2025 säger just att analyser visar att i princip alla skogsbilvägar som löper ut nedför slänter har skadats på något sätt eftersom de har samlat och lett vatten. Det står i rapporten att det är de avverkningar som har gjorts i området som har möjliggjort detta.

Däremot är det också framför allt vägtrummor av fel storlek, körskador och det sätt man hade planerat fällningarna på som har påverkat. Skogsbruket i området har alltså påverkat, och det har Skogsstyrelsen själv sagt.

Hur ska man få förtroende för våra myndigheter? Jag skulle nog säga att man oavsett vilket parti man tillhör har organisationer som står en närmare än andra. Från mitt håll anser jag att det finns andra som har större inverkan på politiken än mig närstående organisationer. Om vi ser till skogen är det de lite större skogsägarna som jag tycker har fått väldigt mycket att säga till om i de senaste utredningarna och utredningsdirektiven. Det kanske inte passar små skogsägare som mig eller gör att vi klarar våra miljö- och klimatmål.

Våra myndigheter ska utgå från lagstiftning, och det ska inte spela någon roll vilken politisk åsikt man har när man jobbar där. Man ska följa myndighetens direktiv. Så är det med det, och det hoppas jag att alla gör oavsett om man jobbar hos polisen, Skogsvårdsstyrelsen eller Naturvårdsverket.

Herr talman! Det hoppas jag också, och jag skulle önska att det vore så.

En annan fråga som Emma Nohrén tog upp i sitt anförande var avverkningar och avverkningsanmälan. Efter stormen Johannes uppe i Gävleborg har vi ungefär 10 miljoner kubikmeter skog som ligger. Där hör vi nu, återigen, hur en del organisationer ska göra vad de kan för att försena möjligheten att ta hand om all denna stormfällda skog. Det är alltså 10 miljoner kubikmeter som ligger – enormt mycket! Det är inte i Gudrunomfattning, utan det är fortfarande en jättestor skillnad. Men här har vi enormt många träd som ska tas vara på innan våren kommer och innan temperaturen når över tio plusgrader, för då börjar barkborren svärma.

Olika organisationer har alltså gått ut och sagt att man ska göra vad man kan för att överklaga där man ser att det är rimligt, inte minst på grund av artskydd. Det leder i sin tur till att vi får de här skadorna.

Med tanke på det Emma Nohrén nämnde om just avverkningsanmälan och att man vill ligga kvar på minst den tidsrymd vi har i dag och kanske utöka den – det vet jag inte – undrar jag: Hur ser Emma Nohrén och Miljöpartiet på den frågan vid ett sådant här tillfälle, när vi har en storm som har fällt 10 miljoner kubikmeter skog? Det tar ganska lång tid att ta hand om det.

Anser Emma Nohrén att skogen fortfarande ska ligga kvar, eller ska det ges dispens från sexveckorsregeln så att man hinner ta vara på detta innan våren kommer och skadeinsekterna börjar svärma?

Herr talman! Det har funnits tillfälliga regler. Stormen Gudrun var väl det senaste tillfälle då man fick dispens från vissa saker. Vad jag har förstått ser man inte att det skulle behövas som det ser ut nu, men vi har bett landsbygdsministern att komma till utskottet för att redogöra för vad regeringen ska göra.

Det är klart att man måste kunna ta vara på den skog som har blåst ned. Det är inte direkt Miljöpartiet som är ute och överklagar, utan det hela ska gå sin gängse gång.

Det som verkar vara tur i oturen den här gången är, vad jag har hört, att stormskadorna ser lite annorlunda ut på grund av att det inte var tjäle i marken. Många träd har fortfarande rotkontakt, vilket gör att de kan klara sig till och med över sommaren. Det har man sett på liknande ställen. Det kanske inte är lika bråttom överallt att ta hand om skogen som om träden hade varit knäckta, som de blir vid tjäle.

Sedan hoppas jag att man ser till att det finns kapacitet och att man tar det viktigaste först, till exempel där det varit tjäle och stammarna har knäckts. Men den samordningen måste myndigheterna hjälpa till med. Jag tror att de enskilda skogsägarna behöver hjälp med samordningen så att det blir rätt åtgärd på rätt plats.

Herr talman! Politik handlar väldigt mycket om prioriteringar. När mål står mot varandra tycker i alla fall jag att man måste vara ärlig med konsekvenserna av den politik man föreslår. Skogen är ett av de områden där många mål står mot varandra, där debatten ofta polariseras och där ärligheten ofta saknas.

Skogsindustrin sysselsätter omkring 120 000 människor med jobb direkt kopplade till skogen. Lägger vi till förädlingsled och kringverksamheter är det betydligt fler. Detta är arbetstillfällen som finns på platser i landet där arbetstillfällen inte direkt växer på träd – om det inte är skogsjobb, såklart.

Miljöpartiets språkrör Amanda Lind sa i Ekots lördagsintervju för ett tag sedan att Miljöpartiet vill minska skogsavverkningarna med 15–20 procent för att nå klimatmålen. Samtidigt påstår hon att detta inte ska leda till färre jobb. Den ekvationen går inte ihop för mig, herr talman.

Min fråga till ledamoten Nohrén är därför ganska konkret och enkel: Hur menar Miljöpartiet egentligen att en minskning av avverkningen med upp till en femtedel inte ska slå mot jobben på landsbygden?

Herr talman! Hur jobben är fördelande inom skogsindustrin borde egentligen vara en helt egen debatt. En stor del av jobben finns på industrier nära större orter eller centralorter. Det som körs med skogsmaskiner och sådant sköts av mycket färre personer i dag än tidigare på grund av ökad effektivitet. Det är också många utländska entreprenörer eftersom vi inte har tillräckligt många skogsförare i Sverige.

Vi ser även att skogsindustrin just nu är lite avsvalnad efter de tidigare priserna. Förra året hade vi höga priser. Vi ser att många sågverk nu varslar. Det handlar inte om att det görs mindre uttag just nu utan om efterfrågan. Vi har också stor konkurrens från övriga världen.

Jag tror att det finns större och allvarligare problem inom skogsindustrin och skogsnäringarna – framför allt på massasidan, där vi nu ser stor konkurrens från Sydamerika, Kina och andra delar av världen. Särskilt nu med handelstullar och blockad mot USA kommer vi att få in mer kartong från Kina. Detta påverkar hela Sveriges marknad, så det är nog det vi ska sikta in oss på.

Den minskning vi vill se när det gäller uttag ur skogen är ungefär till nivån tio tolv år tillbaka i tiden – vi har ökat vårt uttag de senaste åren. Det räckte till den industri som fanns då. Om vi kan minska till ett sådant uttag kan vi uppnå våra klimatmål när det gäller inlagring av kol, ta ut produkter så att vi kan ersätta det fossila och även ta hänsyn till den biologiska mångfalden.

Jag är övertygad om att vi klarar den ekvationen. Det visar i alla fall våra siffror.

Herr talman! Om marknaden redan sätter käppar i hjulet för den svenska skogsindustrin ska vi inte sätta egna käppar i hjulet för den. Enligt beräkningar leder en minskning på bara 5 procent till att cirka 7 000 jobb försvinner. Det här är inte bara siffror på ett papper, utan det här handlar om människor, familjer och lokalsamhällen som kommer att drabbas.

Mot den bakgrunden tycker jag att Miljöpartiet behöver vara väldigt tydliga med vad deras politik faktiskt innebär. En minskning av avverkningen med 15–20 procent riskerar, snabbt räknat, att motsvara över 20 000 jobb, jobb som främst finns på landsbygden.

Jag har respekt för att Miljöpartiet gör andra politiska prioriteringar än vad jag och mitt parti gör. Men väljarna förtjänar också respekt. Det kräver en ärlighet om konsekvenserna av ens politik.

Är Miljöpartiet beredda att offra omkring 20 000 jobb på landsbygden för att låta mer skog stå, trots att till exempel SLU pekar på att ett aktivt och långsiktigt brukande också leder till större klimatnytta på lång sikt?

Herr talman! Det skogsbruk som Moderaterna brukar förespråka är det som också har lett oss dit där vi är i dag. Det är allt större arealer. Det är stora bolag som har skog. Man rationaliserar och har större maskiner, vilket kräver allt mindre personal per avverkad yta.

Den politik som vi står för är att vill vi ha ett mer naturnära skogsbruk med mer variation i brukandemetoder, till exempel plockhygge. Det kommer att kräva fler entreprenörer och ge fler olika arbeten i skogen. Det blir mer småskaligt och färre storskaliga entreprenörer, helt enkelt.

Med vårt skogsbruk kommer man fortfarande att ha flera jobb i skogen. Man kommer också att ha fler nischer än vad som finns i dag. Jag har alltså inte den oro som ledamoten har.

Herr talman! Jag är nog inte ensam i denna kammare om att älska skogen. Sedan barnsben har den för mig varit en plats för lugn, rörelse och eftertanke. Med åren har dock mina perspektiv vidgats. Skogen innebär inte bara rekreation – den innebär jobb och klimatnytta och är en grundpelare i den svenska ekonomin.

Den svenska skogen är något att vara stolt över – inte bara för den biologiska mångfalden och de möjligheter till friluftsliv den erbjuder utan också för den avgörande roll den spelar för ekonomin, klimatarbetet och i förlängningen välfärden i Sverige.

Skogen är och har länge varit en stomme i Sveriges utveckling. Över 300 000 skogsägare brukar skogen med omsorg och långsiktighet. Det har man gjort i generationer och fortsätter göra för kommande.

Frivilliga avsättningar, miljöhänsyn och ett starkt engagemang har sedan 90-talet bidragit till att skyddsvärda skogar bevaras, helt i linje med de skogspolitiska målen. Samtidigt visar indikatorer som mängden död ved och förekomsten av ädellövträd en positiv utveckling, parallellt med ett aktivt brukande.

Det är just denna kombination – brukande och ansvar – som gjort den svenska modellen framgångsrik: en stark skogsindustri som går hand i hand med växande naturvärden.

Herr talman! Skogsbruket är viktigt inte bara för tillväxt och export utan också för en levande landsbygd. Som jag nämnde tidigare sysselsätter skogsnäringen omkring 120 000 människor i Sverige, ännu fler om man räknar förädlingsled och kringverksamheter. Det handlar om jobb, skatteintäkter och framtidstro – i hela landet.

Våra skogsägare är också klimathjältar. Svensk skog binder stora mängder kol, både i växande träd och i upptag i produkter från skogen. För varje träd som avverkas planteras minst två nya, men ofta tre eller fler.

Träråvara ersätter fossila material i allt från byggnader till förpackningar. Forskning från SLU visar dessutom att ett aktivt och långsiktigt brukande ger större klimatnytta över tid än att låta skogen stå orörd.

Trots allt detta finns i dag en växande oro bland skogsägare över att de två jämställda skogspolitiska målen – produktion och miljö – inte längre behandlas som just jämställda. Skogsägare upplever att naturvärden som uppstått genom ansvarsfullt brukande i stället leder till inskränkningar i brukande- och äganderätten. Värden som byggts upp under generationer riskerar att gå förlorade.

Herr talman! Under de senaste åren har något hänt i den svenska skogen. Enligt Skogsstyrelsen har antalet överklaganden ökat med 800 procent sedan 2021. Vad som föranlett detta är till synes att miljörörelsen satt i system att överklaga. Processer drar ut på tiden, rättsosäkerheten ökar och i värsta fall stoppas avverkningar utan ersättning. Då är målen inte längre i balans – och då straffas skogsägare för att de gjort rätt.

Detta får konsekvenser långt bortom den enskilda markägaren. Omkring 60 procent av virket till skogsindustrin kommer från privata skogsägare. När avverkningar stoppas påverkas hela värdekedjan. I orter på landsbygden hotas arbetstillfällen, inte för att den faktiska råvaran saknas utan för att den är uppbunden i långdragna rättsprocesser.

Den som vill minska avverkningarna och inskränka äganderätten är svaret skyldig: Vilka jobb ska ersätta de 120 000 som skogsnäringen står för? Och vilka material ska ersätta de fossilfria produkter som skogen levererar?

Herr talman! Moderaternas svar är tydligt: Ska vi klara klimatomställningen, öka kolinlagringen och ha en levande landsbygd, då måste skogen brukas.

Regeringen har nu tagit viktiga steg i rätt riktning. En omfattande skogsutredning har presenterats, förändringar i artskyddet med stärkt ersättningsrätt är ute på remiss och Sverige har tillsammans med andra skogsnationer fått EU-kommissionen att komma till sans vad gäller avskogningsförordningen. Men mer behöver såklart göras för att skapa långsiktighet i skogspolitiken, för att skogsägare ska våga lita på att deras omsorg och hårda slit för att deras skog ska må så bra som möjligt inte riskerar att slå tillbaka mot dem.

Herr talman! Det är faktiskt valår, och i skogspolitiken finns två tydliga vägval. Den moderatledda regeringen, som står på hårt arbetande skogsägares sida, står upp för äganderätten, står upp mot EU:s klåfingrighet och ser till att skogen, på lång sikt, får spela den avgörande roll för klimatomställningen som vi är beroende av att den får göra.

På andra sidan spretar det. Socialdemokraterna vet att skogen är en förutsättning för en levande landsbygd. Ändå är de villiga att göra sig beroende av ett parti som har en helt annan syn på skogen och inte minst äganderätten. Det är ett parti som vill minska avverkningarna, bredda artskyddet och samtidigt blunda för konsekvenserna detta skulle få för arbetstillfällena på landsbygden eller tillgången på hållbar råvara som är så viktig för omställningen. Jag tror inte man behöver sitta i riksdagen för att veta vilket parti jag talar om.

Herr talman! På Moderaternas stämma i höstas fattade vi beslut som tydligt slår vakt om brukande- och äganderätten. Artskyddet ska inte i onödan hindra markanvändning. Om det ändå gör det, ska ersättning utgå. Eftersom mark utgör en kapitaltillgång bör intrångsersättningen kapitalinkomstbeskattas och inte tjänstebeskattas. Det utgår från en grundläggande princip, nämligen att om staten tar din mark i anspråk ska staten också betala.

Den som bidrar till ökade naturvärden ska inte bestraffas utan uppmuntras. Den som skapar eller vårdar naturvärden ska garanteras rådighet över dem. Det måste finnas en trygghet i att långsiktiga beslut inte leder till oförutsedda konsekvenser. En skogsägare som låter sin skog bli extra gammal ska känna sig säker på att skogen också får avverkas vid ett senare tillfälle.

Vi vill också justera talerätten i miljömål. I dag har miljöorganisationer en mycket långtgående rätt att överklaga beslut. Samtidigt har utvecklingen gått i en riktning som riskerar att urholka både rättssäkerheten och den lokala förankringen. Avverkningsanmälningar bör inte vara offentlig handling.

Herr talman! Sveriges skogar ägs till största delen av människor, inte av staten eller av stora skogsbolag. Det spridda ägandet bidrar till variation i skogsbruket och därmed till biologisk mångfald. Olika mål, olika tidshorisonter och olika brukandemetoder skapar en mosaik av skogar som gynnar både natur och produktion. Moderaterna vill värna denna ägarstruktur. Därför bör mer statligt ägd produktiv skog säljas till privata skogsägare med regional anknytning.

Moderaterna vill ha en skogspolitik som bygger på tillit, äganderätt och långsiktighet. Det ska vara en politik som gör det lönsamt att ta ansvar för skogen, för klimatet och för framtida generationer. Det är bara så vi förenar biologisk mångfald och klimatarbete med ett starkt och konkurrenskraftigt skogsbruk.

(Applåder)

Herr talman! Tack för talet, Joanna! Det var vissa delar där som jag kan skriva under på. Du har uppenbarligen en del klokskap även i skogsfrågor.

Inför perioden hade Moderaterna höga ambitioner, och statsminister Kristersson skickade till och med brev till våra skogsägare. Det skulle bli lättare att bruka skogen, man skulle underlätta regelbördan och man skulle även ge ut ersättning om det var så att skogsägaren inte fick möjlighet att bruka sin skog.

Bland det första ni gjorde var att nästan helt ta bort anslaget för ersättning till markägare som på grund av olika naturvärden inte fick bruka sin skog. Vi ser allt oftare att många oroliga skogsägare av den ena eller andra anledningen inte har möjlighet att bruka sin skog och inte heller får någon ersättning från staten. Det gör att investeringsviljan och viljan över huvud taget att bruka sin skog minskar kraftigt, och värdet på marken minskar också i takt med att det finns en stor ovisshet i frågorna.

Jag kan väl inte tänka mig att det är Moderaternas andemening att markägarna inte ska få någon ersättning när de inte kan bruka sin skog. Frågan är varför det dröjer så lång tid innan det händer något.

Herr talman! Det stämmer att vi har haft höga ambitioner och att vi fortsätter att ha höga ambitioner. Det tycker jag inte minst att alla beslut vi fattade på vår stämma i höstas visar på.

Vi har nu lagt fram en skogsutredning som både branschen och de privata skogsägarna i mångt och mycket tycker är bra. Det kommer en skogsproposition som ska göra den utredningen till verklighet. Det finns också en artskyddsutredning som föreslår en stärkt ersättningsrätt, och den är ute på remiss.

Att sitta i regering handlar om att förhandla. Det vet jag att ledamoten Kronståhl också vet. Vi har förhandlat, och vi har jobbat för att komma fram med någonting som är så bra som möjligt. Samtidigt har vi hanterat många omfattande problem som Sverige har stått inför på andra områden.

Jag tycker ändå att det vi har landat i hittills, och som kommer till riksdagens bord under våren, är bra. Det är betydligt mer än vad Socialdemokraterna lyckades förhandla fram med Miljöpartiet som regeringskamrat.

Herr talman! Jag tackar för den passningen!

Jag kan konstatera att det är många utredningar, samtal och diskussioner. Det är angeläget att man försöker att få frågan samstämmig och likställd, så att vi skogsägare – jag säger vi, jag har ju själv fått ett brev från statsministern – verkligen har en framtid och att frågan inte dras i långbänk.

Det vi ser nu är att inga ersättningar betalas ut och att Artskyddsutredningen, som möjligen är en enmansutredning – den är i alla fall instängd i ett kontor i Regeringskansliet – inte har levererat något än. Det ökar oron. Det blir mycket olyckligt om det blir ytterligare en långbänk i frågorna, vilket innebär att det tyvärr blir ännu större ovisshet och att man inte kommer att investera för framtiden, skapa mer jobb och annat på landsbygden – det som vi alla anser är viktigt och att det finns ett stort behov av.

Om vi inte får en sammanhållen bild av den framtida skogspolitiken, som de facto får en majoritet i Sveriges riksdag, kommer det att ta många år innan vi återigen ser investeringsvilliga skogsägare som vill satsa på framtiden. Jag vill verkligen att ni gör vad ni kan för att sätta fart på Artskyddsutredningen och se till att det finns medel som räcker till att ge skogsägarna ersättning när de inte får bruka sin skog.

Herr talman! Jag vill understryka att vi såklart har tagit den oro som många skogsägare känner på allvar. Att det har dragit ut på tiden tillsammans med att det dyker upp andra förslag, till exempel från EU, bidrar såklart till viss oro.

På bordet ligger två utredningar som kommer att komma till riksdagen. De går kanske inte hela vägen, vilket vi i Moderaterna hade velat. Men det är i alla fall något.

I vissa andra frågor får vi kritik för att det går för fort och att vi implementerar nya lagar för fort och inte överblickar konsekvenserna av det. I andra änden går det ibland för långsamt. Är man väldigt driven och engagerad i vissa frågor vill man såklart att det ska gå fortare. Men vi jobbar på så gott vi kan, och jag tror att det kommer att bli väldigt bra när det väl är på plats.

Jag vet också att John Widegren ser fram emot att debattera båda ärendena som kommer under våren.

Herr talman! Tack för anförandet, Joanna Lewerentz!

Jag kunde inte låta bli att begära replik. Ledamoten begärde replik på mig tidigare, och vi pratade då om arbetstillfällen. Jag var lite konfunderad och hade inte sifforna i huvudet då. Men om man tittar på statistik från Skogsstyrelsen ser man att det var 31 900 som jobbade inom skogsbruket förrförra året, 2024. År 1990 var det 34 200. Det minskar alltså. År 1970 hade vi 340 sågverk i Sverige som tog ut 35 000 kubik. År 2020 hade vi 130 sågverk, alltså en tredjedel, men de tog ut mer volym, 150 000 kubik.

Det är alltså en strukturomvandling. Man tillverkar mer med mindre arbetskraft. Det är likadant här som på alla andra ställen. Men vi tror ju att man får fler arbetstillfällen om det är mer småskaligt.

Jag begärde egentligen replik eftersom jag reagerade när ledamoten talade om skogsägare som gör rätt men som inte får avverka sin skog. Jag är själv skogsägare och vet att jag enligt lagen är skyldig att veta vad jag har i min skog. När jag skickar in en avverkningsanmälan ska jag veta om där finns något skyddsvärt. Och om det visar sig att det råkar göra det trots att jag har skickat in en avverkningsanmälan är det förstås något som jag får hantera.

På ledamoten lät det som att de som är ute och ser om det faktiskt är rätt är aktivister och förstör för skogsägarna. Men egentligen är det ju skogsägarna som inte har gjort rätt från början. Eller har en skogsägare som skickar in en avverkningsanmälan, oavsett vad som finns där, rätt bara för att man är skogsägare? Är det så jag ska uppfatta Moderaternas politik?

Herr talman! Det här tydliggör skillnaden mellan Miljöpartiet och Moderaterna i skogsfrågan. Moderaterna litar på skogsägarna. Miljöpartiet gör det inte.

Nu får ledamoten faktiskt svara, för hon har en replik till. Miljöpartiet väljer uppenbarligen att lita på de hobbyinventerare som åker runt i landet och inventerar skogsägares mark för att leta fram något som är skyddsvärt. Det betyder två saker, bland annat att en massa personer springer runt på andras mark för att sätta käppar i hjulen för dem. Men när de väl hittar saker visar det sig också att det finns mycket mer av vissa arter än vi faktiskt visste.

Jag tycker såklart att skogsägarna ska göra sin del. Men i grund och botten handlar det om tillit till att en skogsägare tar hand om den skog som man själv äger, vilket man har gjort i generationer, för att bygga höga värden, både naturvärde och produktionsvärde.

Skillnaden är tydlig. Det vet väl alla i den här kammaren och alla som lyssnar, men jag vill poängtera att ledamotens fråga gör den ännu tydligare.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

När det gäller att lita på skogsägaren har man självklart, oavsett vad man äger och har, en skyldighet och en möjlighet. Har man något som är skyddsvärt på sin mark har man också en skyldighet att veta om det. Att då bli arg för att någon annan påpekar det tycker jag är lite fel.

Det är duktiga personer som kan arter och som i vissa fall faktiskt räddar vår gemensamma biologiska mångfald. Det tyder på att det finns ett systemfel här någonstans.

Jag tycker att ledamotens argumentation visar att det behövs mer inventeringar i skogen. Till exempel lades de nyckelbiotopsinventeringar som fanns förr ned, eftersom man var rädd för vad som skulle hittas. Men om vi vet att det finns något som vi tror är sällsynt rent allmänt skulle en hel del kanske också kunna fortsätta avverka. Men om man är rädd för vad man ska hitta och vill skynda på med det börjar den andra sidan fundera på vad det är man vill mörka.

Som jag och mitt parti ser det ska det som är skyddsvärt skyddas. Och det ska givetvis ersättas. Det är jättebra att det äntligen kommer en ersättningsmöjlighet. Däremot blir jag lite rädd när det i samma andetag sägs att skogsbruket ska ha undantag för många av artskyddsreglerna. Då får kanske ingen någon utbetalning, eftersom ingenting blir skyddsvärt. Är det så man ska tolka ert nya förslag, Joanna Lewerentz?

Herr talman! Jag har full förståelse för att man blir arg och bedrövad när man berövas sitt livsverk.

Ledamoten sätter ändå fingret på något här. Vi har i dag ett system som riskerar att få exakt motsatt effekt till det Miljöpartiet efterfrågar. På grund av inskränkningarna i brukande- och äganderätten, där skogsägare i praktiken straffas för att ha vårdat skogen och byggt upp höga naturvärden, blir konsekvensen i stället att de kanske avverkar tidigare än de tänkt eller vårdar sin skog på ett sätt som gör att höga naturvärden inte uppstår. Då får vi mindre biologisk mångfald.

Om vi i stället har en ordning där skogsägare garanteras antingen rätten att bruka sin skog, såklart med hänsyn där det behövs, eller rätten till ersättning, där inskränkning är den enda möjliga utvägen, kommer den biologiska mångfalden med största sannolikhet att öka.

Hårdare krav och snävare regler tror jag inte kommer att få rätt effekt – den effekt som Miljöpartiet är ute efter. Det såg vi innan frihet under ansvar infördes i skogspolitiken på 90-talet.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation nummer 5, om ägande, brukande och formellt skydd av skog.

Skogen är en av Sveriges viktigaste resurser. Cirka 70 procent av vårt lands yta består i dag av skog, som inte minst levererar cirka 185 miljarder kronor i exportintäkter. Skogen är en allt viktigare resurs för oss alla och berör oss alla i allt större utsträckning på olika sätt. Intresset för skogen ökar i hela landet och bland hela befolkningen. Det är bra och viktigt men faktiskt också en utmaning.

Skogen skapar jobb och tillväxt i hela landet och skulle kunna vara en framtida sysselsättning för många fler om vi kunde lyckas med att öka förädlingen, nyttjandet och intresset bland våra ungdomar för att pröva att utbilda sig, forska och jobba inom skogsnäringen.

I dag, herr talman, sysselsätter hela skogssektorn 140 000 personer, hävdar jag; vi har hört olika siffror. Inom själva skogsvården – röjning, plantering och naturvärdeskapande arbete – rör det sig nästan uteslutande om utländsk arbetskraft, cirka 97 procent. Här finns verklig potential och en möjlighet att öka antalet arbetstillfällen. Jag tycker att det nu är ett utmärkt tillfälle och läge att återinföra den satsning på beredskapsjobb som vi gjorde under förra mandatperioden för att både ungdomar och andra som i dag står utan sysselsättning ska kunna få ett bra instegsarbete.

Skogen är även en viktig möjliggörare i omställningen från fossila material och bränslen samt för att bryta oljeberoendet. Oljan får vi ofta får från diktaturstater som vi inte vill ha att göra med eller vara beroende av. Vi tror att vi kan öka den inhemska produktionen av exempelvis flytande biodrivmedel och även bioenergi, som kan användas som ett komplement till eldrift och stärka vår egen försörjningsförmåga och energisäkerhet.

Men skogen har även mycket stor social och kulturell betydelse i det svenska samhället. Vistelse i skog och mark minskar bevisligen både stress, ångest och depression. Därför är det viktigt att vi värnar den svenska allemansrätten, som skapar möjligheter för människor att vistas i vår skog och natur. Det är ett viktigt ansvar även när vi brukar vår skog så att vi inte förstör de sociala värden som så tydligt är kopplade till vår kultur, historia och självbild.

Herr talman! Jag vill slå ett slag för det svenska familjeskogsbruket. Ofta har man brukat sina skogar i flera generationer, och kunskap och brukningsmetoder har gått i arv mellan generationerna. Detta har i många fall skapat dessa unika miljöer, där den biologiska mångfalden bevarats och finns.

Det småskaliga familjeskogsbruket skapar inga stora kalhyggen, utan man brukar sin skog långsiktigt och småskaligt oavsett vilken form av skogsbruk man bedriver. Familjeskogsbruket bidrar till biologisk mångfald genom variation när det gäller brukningsmetoder, trädslag och åldrar. Det skapar ett levande landskap, inte bara monokulturer med vissa trädslag.

När skogen ägs och brukas lokalt stannar också mycket av värdena kvar lokalt. Det ger jobb och uppdrag för entreprenörer lokalt och skapar arbetstillfällen och livskraft i samhällen och små byar. Detta kan utgöra skillnaden mellan en levande landsbygd och en avfolkningsbygd.

Herr talman! Skogspolitiken har tyvärr hamnat i en politisk skärningspunkt, där allt fler politikområden gör anspråk på både de värden som skogen skapar och den fantastiska koldioxidfälla den utgör medan den växer. Det finns politiska önskemål om att använda alltmer av skogen som en kolsänka för att minska trycket på andra viktiga klimatåtgärder som borde prioriteras högre. Samtidigt pågår debatten om att skydda så kallade urskogar, skogar med höga naturvärden och skogar med sällsynta växter eller fåglar inom ramen för det så kallade artskyddet.

Alla dessa olika värden som skogen skapar – ekonomi, biologisk mångfald, kolinlagring med mera – gör att det har uppstått olika målkonflikter. Politiken måste ta ett helhetsgrepp och säkerställa att lagstiftning och styrmedel lirar med varandra så att de blir tydliga, långsiktiga och förutsägbara för skogsägarna. Regeringen har tyvärr än så länge bara levererat en röra av utredningar. Vi måste få ett färdigt resultat.

Regeringens ambitioner när det gäller skogspolitiken var högt ställda. Statsminister Ulf Kristersson skickade till och med ut brev till landets skogsägare och lovade att de återigen skulle få möjlighet att bestämma över sin mark. Man lovade att lösa frågan om den kritiserade artskyddsförordningen och tillsatte en mindre utredning – tyvärr bakom stängda dörrar på Regeringskansliet.

Slutsatserna har, inte minst på grund av för lite insyn och delaktighet, blivit kraftigt kritiserade. Den viktigaste frågan gällande ersättningar är ännu inte löst. Man minskade det tidigare anslaget för ersättning till markägare och vill nu återställa det med 100 miljoner. Det kallar man för en satsning, men det är ingen satsning.

Skogspolitisk översyn, äganderätten, EU:s klimatmål och den svenska skogen, miljöskyddet och skogens framtida möjligheter till ökad tillväxt är väldigt viktiga frågeställningar. I många fall omfattas dessa frågor av pågående utredningar, som måste levereras.

Herr talman! Alla dessa pågående utredningar och arbeten som rör vårt brukande av den svenska skogen måste bilda en enhet. Därför är det avgörande att detta pågående arbete samordnas så att vi får en sammanhållen, förutsägbar och långsiktig skogspolitik som har ett brett stöd här i Sveriges riksdag.

Vi socialdemokrater är övertygade om att det går att ge politiska förutsättningar som bidrar till fler levande skogar och samtidigt en ökad virkestillväxt i Sverige. Vi vill stärka förutsättningarna för en framgångsrik skogsnäring, där vi höjer förädlingsnivån och skapar fler arbetstillfällen. Vi vill stå upp för det hållbara svenska skogsbruket och dess mångfald av brukningsmetoder gentemot EU. Vi vill öka kunskapen hos skogsägare för att åstadkomma en förbättrad skogsskötsel. Vi vill gynna och bejaka ett variationsrikt skogsbruk och växtförädling, vilket både kommer att medföra ökad kolinlagring och säkerställa biologisk mångfald och ökad virkestillväxt.

Herr talman! Vi socialdemokrater anser att det är mycket viktigt att ge ersättningar till skogsägare som inte får bruka sin skog på grund av höga naturvärden eller förekomst av sällsynta växter eller djurarter. Vi ställer oss dock kritiska till att dessa ersättningar ska vara för evigt då naturvärdena och skogen förändras över tid. Därmed kan självklart även förutsättningarna förändras. Därför är en tidsbegränsad ersättning att föredra.

Avslutningsvis, herr talman: Skogen är mycket viktig för vår ekonomi, biologi och identitet. Därför är det avgörande att vi nu tillsammans löser de problem och utmaningar som den svenska skogen står inför.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för ett väldigt bra anförande! Det finns mycket som jag håller med ledamoten om.

Den här frågan skulle egentligen ha gått till Miljöpartiet, men jag grävde näsan i papperen lite för länge och hann inte trycka på knappen. Vi kanske får återkomma till ett sådant replikskifte senare.

Jag tänkte passa på att ställa samma fråga till ledamoten, om bonus–malus i skogen och hyggesfritt skogsbruk, också kallat plockhuggning. Det är ibland ett bra verktyg, om det används på rätt plats, i rätt omfattning och när det är skogligt motiverat. Detta vill jag säga tydligt och klart eftersom debatten behöver vara ärlig.

Men Miljöpartiets önskan att med ekonomiska styrmedel via ett bonus–malus-system tvinga fram storskalighet när det gäller specifika åtgärder som hyggesfritt är, anser i alla fall jag, ett avsteg från frihet under ansvar. Det riskerar också att vara kontraproduktivt, både för klimatet, för skogsägarna själva, som jag nämnde, och för svensk export. Vi har redan testat plockhuggning, och resultat har inte varit jätteroligt. Det blev söndertrasade skogar, som ledamoten säkert känner till även om det var ett tag sedan, splittrade bestånd och skogar som till slut var så svaga att man tvingades avverka väldigt stora ytor för att börja om. Detta är inte teori, utan det är dokumenterat.

Min fråga till ledamoten är om Socialdemokraterna ställer sig bakom systemet med bonus–malus och att man ska tvinga skogsägare att plockhugga och få betalt för det för att de inte ska använda andra metoder som de kanske själva får bestämma om.

Herr talman! Tack, Helena Lindahl, för frågan! Vill du ha ett kort eller långt svar?

(HELENA LINDAHL (C): Du bestämmer. Du har två minuter.)

Nej, vi är inte för det. I mitt anförande hänvisade jag ganska mycket till familjeskogsbruk. Jag och vi är övertygade av att om vi har frihet under ansvar när det gäller äganderätten till skogen får vi också ett ganska brett system med olika brukningsmetoder. Jag tycker att det är skogens möjligheter eller förutsättningar som ska bestämma vilken sorts virkesproduktion vi ska ha i skogen.

Jag har tittat på brukningsmetoder som kallas för urskog. Det fungerar möjligtvis till viss del i granskog, men jag tror inte att det skulle passa särskilt bra när det gäller tall och andra trädslag.

Markens förutsättningar och skogsägarnas intressen, idéer och visioner ska få vara avgörande när det gäller vilka brukningsmetoder som ska användas. Sedan tror jag att det är oerhört viktigt att vi ökar kunskapen hos våra skogsägare, så att man ser möjligheter att alltid plantera rätt träd på rätt mark och så att man har en blandskog som både gynnar skogens tillväxt och ger foder till det vilda.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag ska säga att jag är mycket nöjd med svaret. Även om min lilla magra åsikt inte påverkar Socialdemokraternas agenda känner jag mig ändå nöjd.

Däremot vill jag också understryka att det inte bara är skogens möjligheter som ska vara avgörande. Jag tycker att det är upp till skogsägaren att bestämma vilken brukningsmetod som man vill ha, för det är frihet under ansvar. Då är det inte fel med plockhuggning och inte heller om man vill använda traditionella avverkningsmetoder. Men detta ska till syvende och sist skogsägaren bestämma.

Sedan talades det om att strypa råvaran och att detta skulle leda till fler jobb på landsbygden och så vidare. Så kommer det knappast att bli. Det är inte heller särskilt bra för klimatet. De kortlivade produkterna ersätter ju de facto produkter som i mångt och mycket tillverkas av fossil råvara och även av metaller. Om det blir mindre av den varan kommer ju utsläppen att öka väldigt mycket. Jag tror dock att ledamoten håller med mig om detta.

Jag tycker ändå att det är viktigt att det är skogsägaren som till syvende och sist ska ta beslutet. För den som inte är kunnig om skog låter det ju fint med att plockhugga, och den romantiserade bilden kanske kan locka en och annan till valurnan. Men det är viktigt att påpeka vilka konsekvenser det också kan få.

Jag är väldigt nöjd med ledamotens svar.

Herr talman! Tack, Helena Lindahl, för frågan och konstaterandet! Vi har, tror jag, i princip samma åsikt när det gäller detta.

Ofta har vi ett småskaligt skogsbruk som faktiskt levererar mer timmer än de stora skogsbolagen och även statens eget skogsbruk gör. Detta bevisar väl att det är om den enskilda skogsägaren själv får bestämma, testa, prova och avgöra vad som är bäst på den egna marken som vi ser det bästa resultatet.

Sedan tror jag att ambitionen hos alla skogsförvaltare egentligen är att träden ska växa tills de blir så stora och kraftfulla som möjligt, så att vi får produkter som det går att bygga hus, möbler och annat av. Då får vi också en längre tid med kolinlagring och annat. Det finns alltså bara positiva delar med frihet under ansvar här.

(Applåder)

(forts. § 12)

Herr talman! Tack, Tomas Kronståhl, för anförandet! Jag vill börja med att säga att jag sätter stort värde på att Tomas Kronståhl är tillbaka i kammaren och att vi kan stå här och debattera. Det värmer mitt hjärta. Vi har lärt känna varandra ganska bra under den här mandatperioden, och jag vet att Tomas Kronståhl och undertecknad är helt eniga i många frågor även om vi företräder två olika partier.

Min replik blir egentligen en förlängning av det replikskifte som Tomas Kronståhl hade med Helena Lindahl. I den reservation som Tomas Kronståhl yrkade bifall till skriver man om naturnära skogsbruk och hyggesfria metoder. Vad som är naturnära skogsbruk blir återigen en filosofisk fråga. Är inte allt skogsbruk naturnära? I min värld är det det.

I dag är det upp till den enskilde skogsägaren hur man vill bruka sin skog. Jag har en fråga som jag kanske inte vill ha Tomas Kronståhls svar på utan gärna Socialdemokraternas: Vem är det som ska avgöra vilka brukningsmetoder man ska använda? Ska frihet under ansvar gälla även här så att den enskilde skogsägaren själv får bestämma?

Socialdemokraterna har ju en viss förkärlek för storebror staten, i alla fall i vissa frågor. Om nu Socialdemokraternas reservation skulle gå igenom, vilket jag inte tror att den gör, är det då så att det är storebror staten som ska peka med hela näven och tala om vilka brukningsmetoder som ska användas?

Herr talman! Tack för frågan, Kjell-Arne Ottosson! Det är alltid roligt att debattera med dig, även i den här frågan.

Jag kanske formulerar mig lite annorlunda, men i de flesta frågor står jag inte långt ifrån mitt partis åsikter. Det kan jag säga. Så är det även i den här frågan. Vi står verkligen för ett variationsrikt skogsbruk. Det är inte storebror staten som ska berätta vilket slags skogsbruk som ska bedrivas, utan precis som jag sa tidigare ska tusen vilda blommor få blomma. Man ser väldigt många små skogsägare som testar olika lösningar i sina skogar.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi har frihet under ansvar. Som jag sa tidigare ser vi också att det ger det bästa resultatet när det gäller produktion av virke som håller hög kvalitet, som kan användas till husbygge, som ökar kolinlagring och annat. Där står vi stadigt i vår åsikt.

När det gäller naturnära och hyggesfritt skogsbruk är det precis samma sak: Det kan finnas de som är intresserade av naturnära skogsbruk. Jag hade förmånen att få besöka en privat skogsägare i närheten av Tivedens nationalpark som bedriver naturnära skogsbruk, vilket var väldigt intressant. Vad jag förstod på skogsägaren var det också väldigt ekonomiskt. Han brukade alltså skogen utifrån förutsättningen att allt stod kvar tills träden var 75 centimeter grova i brösthöjd, vilket innebar att han fick väldigt bra betalt för sin skog. Det var en framgångsrik modell, tyckte han.

Herr talman! Tack, Tomas Kronståhl, för svaret! Det är glädjande att även Socialdemokraterna litar mer på skogsägarna än på staten. Det ska noteras.

Jag ska ta upp en annan fråga. Jag kommer dock inte att avkräva Tomas Kronståhl något svar på den här punkten, utan även detta kanske snarare blir en filosofisk fråga. Egendomsskyddskommittén, som den kallas, har varit uppe tidigare i debatten. Då problematiserade Tomas Kronståhl kring förändringar i grundlagen och att saker tar lång tid om de ska in i grundlagen. Jag kommer inte att fråga hur Tomas Kronståhl och Socialdemokraterna kommer att ställa sig i den frågan; jag tror nämligen inte att något parti är klara med det ännu eftersom vi fortfarande jobbar med kunskapsinhämtning.

Men ser inte Tomas Kronståhl och Socialdemokraterna att det kan vara värt att arbeta på flera plan samtidigt? Det handlar dels om förändringar i lag som måste göras här och nu och som håller på att göras, dels om äganderätten som är fundamental. Det är tydligt både i FN-stadgan, Europakonventionen och i den svenska grundlagen.

Ändå ser vi tyvärr ganska ofta avsteg från det som många av oss tolkar som något som ingår i äganderätten, och det är i så fall där en förstärkning i grundlagen skulle spela roll. Det handlar alltså både om förändringar här och nu och om tydliggöranden kring äganderätten i grundlagen. De som vann Nobels ekonomipris för två år sedan var väldigt tydliga med just vikten av äganderätten för att bygga upp samhället. Den är oerhört viktig, och det var det som de vann priset för.

Ser Socialdemokraterna vikten och värdet av att göra båda delarna, eller är det bara förändring i lag här och nu som gäller?

Herr talman! Tack för frågan, Kjell-Arne Ottosson!

Jag tycker att det är viktigt, och grundlagsskyddet ses över nu. Jag kommer inte att gå före med några åsikter om det, utan anledningen till att jag tog upp frågan tidigare var att vi pratade om ersättning till skogsägaren i de fall man inte har möjlighet att bruka sin skog på grund av naturvärden eller andra värden som gör att staten har sagt stopp. Jag menade då att det tar tid om vi ska gå in och göra en grundlagsändring. Det tar ju två mandatperioder och krävs en ganska avancerad majoritet för att få igenom en grundlagsändring.

Jag tror alltså att det finns snabbare lösningar i form av smidigare formuleringar och ändringar i både texter och lagförordningar för att faktiskt nå vårt syfte betydligt snabbare. Det var min åsikt i den frågan. Jag tycker att det här ska bli mycket spännande. Jag följer utredningen nära, även om jag inte sitter med i den själv, och tycker att det är intressanta frågor och diskussioner.

Det handlar förstås också om viktning. När är det allmännas intresse så starkt att ägaren inte längre ska förfoga över sin äganderätt? Det är en väldigt intressant fråga som det finns all anledning att diskutera även i framtiden. Än så länge har jag ingen annan uppfattning än ledamoten Kjell-Arne Ottosson.

Herr talman! I en av sina reservationer menar Socialdemokraterna att de är den politiska kraft som garanterar balansen mellan skogspolitikens mål: att det går att bruka skogen samtidigt som man bevarar skyddsvärd skog. Det är vi helt överens om.

Problemet för Socialdemokraterna är dock inte vad som står i reservationen eller vad man egentligen tycker utan vad som händer efter valet. Om inget politiskt mirakel inträffar så att Socialdemokraterna får egen majoritet kommer man att vara beroende av andra partier för att bilda regering, däribland med stor sannolikhet Miljöpartiet, som öppet driver på för kraftigt minskad avverkning.

Herr talman! Då räcker det inte att tala om balans i teorin. Väljarna har rätt att veta vilken politik som faktiskt kommer att genomföras i praktiken. I åtta år lade Socialdemokraterna skogspolitiken i knät på Miljöpartiet. Därför undrar jag: Kan ledamoten garantera att en regering ledd av Socialdemokraterna inte kommer att driva igenom minskad avverkning av skog som följd av förhandlingar med Miljöpartiet?

Herr talman! Jag tackar Joanna Lewerentz för frågan. Det var nog sista gången jag sa namnet – nästa gång säger jag ”ledamoten”, för efternamnet var svårt.

Ingen vet hur det ser ut efter valet. Skulle en lycklig fågel vara framme och ge oss 52 procent skulle vi kunna garantera att den skogspolitik vi rekommenderar och står för blir verklighet. Men jag kan i alla fall lugna ledamoten med att vi inte åter ska hamna i en situation där vi går ut och talar om att skog med biologisk mångfald och naturvärden ska tas över av staten utan att det förs en rimlig diskussion med ägaren.

Vi ska vara väldigt tydliga med att vi ska försöka utforma en skogspolitik som leder till variationsrikedom och biologisk mångfald. Som skogsägare ska man låta skogen växa tills den blir mogen och färdig. Tyvärr har väldigt många valt att avverka sin skog alldeles för tidigt – faktiskt främst de stora skogsbolagen, inklusive statens eget Sveaskog.

Hugger vi ned en skog som är 50–60 år gammal, herr talman, i stället för att låta den stå 90–110 år får vi 30–50 färre år av kolinlagring. Jag tror att det är viktigt att föra en diskussion och en debatt för att förklara vikten av att vi både brukar skogen på ett sådant sätt att han ger maximal kolinlagring och ser till att vi kan använda materialet på ett vettigt sätt.

Herr talman! Det är delvis glädjande besked. Jag vet som sagt att åtminstone jag och ledamoten tycker väldigt lika i vissa av de här frågorna. I sitt anförande lyfte ledamoten Kronståhl lyfte också fram den viktiga roll skogen spelar för jobben på landsbygden, precis som jag gjorde

Herr talman! Att sitta i regering handlar inte om att önska eller om att kunna bestämma allting. Tänk om olyckan skulle vara framme och Socialdemokraterna fick 51 eller 52 procent! Det är ingen situation som någon av oss skulle vilja vara i. Men det skulle vara en ännu större olycka, menar jag, om Miljöpartiet fick alltför stort inflytande på politiken. Varje kompromiss har ju faktiskt ett pris. Om det är så att Socialdemokraterna gör vad de kan för att hindra att skogsavverkningen minskar och för att rädda jobben på landsbygden, vad är man då beredd att ge Miljöpartiet i stället? Vad är man beredd att ge upp? Är det kärnkraften? Är det drivmedelspriserna? Eller kommer det i själva verket att bli så att Miljöpartiet återigen får fritt spelrum i miljöpolitiken och att det då är landsbygdens jobb som blir förhandlingsbrickan?

Herr talman! Tack, ledamoten, för din vision av framtiden! Men du kan inte säga att det är ett skräckscenario att vi skulle få egen majoritet. Du sa ju tidigare att vår skogspolitik är ganska välkommen, och vi får väl hoppas att du står för det.

Jag tycker att det är viktigt att vi i vårt utskott för den här debatten på ett klokt sätt och försöker samla på oss så mycket kunskap om skog som vi kan. Det gör att jag känner mig ganska trygg i diskussioner med samtliga partier som vi kan tänkas samarbeta med. Vi har ju inte låst oss vid någonting, utan vi går till val som ett eget parti. Vi tycker att väljarna ska få säga sitt. Sedan kan vi tänka oss att samarbeta med nästan alla partier utom Sverigedemokraterna. Det är vad min partiordförande har sagt, och det står jag bakom.

Men vi står faktiskt för en politik som vi har en bred majoritet för även i det vi i dag kallar för oppositionen. Vi vill försöka få ut mer av skogen. Vi ska skapa mer av biobränslen och bioproduktion. Syftet är att bli ett hållbarare samhälle som är mindre beroende av oljestater och annat. Det är faktiskt en ganska intressant skogspolitik som skulle kunna ge betydligt fler arbetstillfällen och som vi skulle kunna kroka arm med många fler i. Vi ska förädla den råvara vi har på ett betydligt bättre sätt och skapa fler arbetstillfällen genom att producera mer av vår skog. Det tror jag att även Joanna och jag kan skaka hand på.

(Applåder)

Herr talman! ”Skogsdebatten måste bygga på ordentlig fakta. … Sveriges välstånd vilar på våra naturresurser. Och ingen resurs har betytt mer än skogen. Den ger jobb, exportinkomster, förnybara produkter. Den är dessutom helt avgörande för klimatet. Därför är det oroande att svenskt skogsbruk allt oftare misstänkliggörs utan stöd i forskning, lagstiftning eller fakta. När bilden av skogen förvrids får det direkta konsekvenser för både skogsägare och klimatnytta.”

Det här skulle, herr talman, ha kunnat vara mina egna ord, men det är det inte. Det är ett citat från en debattartikel av tidigare statsminister Göran Persson som publicerades i Aftonbladet i går. Det är kloka ord, trots att de kom från en socialdemokratisk före detta statsminister. Det är väl så att även han nu har upplevt vad det innebär att vara markägare och skogsägare; vi ser debatten och inte minst hur aktivister agerar runt om i Sveriges skogar.

Herr talman! Även i den här kammaren har vi tyvärr ganska många gånger fått höra hur det förs en debatt som inte bygger på fakta. Därmed blir det väldigt svårt att ha en seriös debatt. Vi ser även i den offentliga debatten och i publikationer från stora mediehus hur det är väldigt svårt att ha en seriös debatt eftersom man inte har samma grundplatta att stå på utan jämför äpplen och päron. Men i detta fall kan jag bara hålla med tidigare statsminister Göran Persson.

I betänkandet som vi nu debatterar – jag yrkar förstås bifall till förslaget i betänkandet – finns det ett antal reservationer, och några av dem vill jag kommentera. De två första av dem, herr talman, skulle kanske egentligen inte ens behöva vara reservationer. Att reservera sig är ett sätt att markera, men det finns ändå väldigt stor enighet i riksdagen om de två punkterna.

Den ena punkten handlar om huruvida EU ska ha någonting med den svenska skogen och det svenska skogsbruket att göra. Det råder en väldigt stor enighet i kammaren och i riksdagen om att så inte är fallet. Skogen är nationell kompetens. Inte minst den här regeringen har varit väldigt tydlig med det.

Under förra mandatperioden gjordes en subsidiaritetsprövning i kammaren. Det visade sig då att över 80 procent av riksdagens ledamöter ansåg att EU inte har med skogen att göra, och mandatfördelningen har inte förändrat sig så mycket sedan dess. Visst finns det alltså en reservation om detta, men jag vet att de flesta partier kan tänka sig att stå bakom det här. Det är mer en formaliagrej.

Dessutom är det glädjande och positivt att vi nu har en ny kommissionär som hanterar de här frågorna i EU. Det kan i alla fall inte bli sämre, herr talman, i den här frågan än vad det var med den tidigare kommissionären. Vi noterar även hur gruppen For Forest plus, som den nu kallas, blir större. Den innefattar länder inom EU, bland annat de skogrika länderna Sverige och Finland, som är eniga om att jobba gemensamt för att få en bra hantering av skogsfrågorna i EU.

Den andra punkten handlar om bioekonomi. Självfallet är vi rörande eniga om hur oerhört viktig den är för Sverige, inte minst med tanke på hur mycket skog vi har. Här i kammaren har för övrigt en bioekonomisk strategi från EU anmälts i dag. Jag har inte hunnit läsa igenom den än, så jag har ingen aning om vad den innehåller. Men jag noterar att EU har kommit tillbaka i bilden igen. Vi får se hur strategin ser ut. Det handlar dock om vikten av bioekonomin.

I dessa frågor är det inte jättestor skillnad partierna emellan, utan reservationerna ska nog snarare ses som markeringar.

Miljöpartiet har en reservation som varit uppe tidigare i dagens debatt. Man skriver bland annat följande: ”För en mer hållbar användning av vår skog behöver skogen stå längre, men vi behöver också se till att mer av produkterna från skogen blir kvar som träprodukter, som trähus eller möbler, i stället för att brännas upp eller brytas ned som exempelvis papper.” I denna fråga har vi däremot vitt skilda åsikter.

Vi anser att en brukad skog på alla sätt är den mest klimatsmarta skogen. Den brukade skogen leder nämligen till att vi även kan trycka bort fossila produkter som vi annars inte hade tryckt bort, för vi hade inte haft något annat än fossila produkter att använda för att tillverka det vi vill tillverka. Det hela låter kanske bra, men i verkligheten blir det kontraproduktivt.

En annan reservation handlar om naturnära skogsbruk och hyggesfria metoder, och den debatterade jag nyss med Tomas Kronståhl. Därifrån kom det betryggande besked om att det är upp till skogsägaren hur man gör.

Det talas väldigt mycket om hyggesfria metoder. Vi ska dock komma ihåg att det bara är på cirka 2 procent av den produktiva skogsmarken i Sverige som man ägnar sig åt sådant skogsbruk. Den produktiva skogsmarken i Sverige är annars inte lämpad för denna metod. Hyggesfria metoder skulle alltså fungera på en ytterst liten del. Det är hur som helst jätteviktigt att det är markägaren som får bestämma.

Jag ser att jag får gasa på, för min talartid försvinner alldeles för fort.

Artskydd har varit uppe. Jag är helt enig med reservationen. Den 7 januari höll vi en presskonferens som undertecknad var med vid. Då presenterades en lagrådsremiss om artskyddet. Det här är en rättighetslagstiftning, vilket innebär att om artskyddet på något sätt hindrar skogsbruk har man rätt till ersättning. Om det inte finns pengar nog i budgeten måste regeringen se till att det skjuts till mer pengar. Det ska inte spela någon roll.

Dessutom ska man göra en differentiering av arterna, och man räknar därför med att summan inte ska bli lika stor. Man skapar system och strukturer för fridlysning och gör det på flera nivåer. Man ska även se på vilket ingrepp som görs. Den som brukar sin skog ska inte stoppas på samma sätt som den som medvetet går in och förstör genom att till exempel plocka ägg från rovfåglar eller plockar orkidéer. Det görs en skillnad här.

Det kommer därtill en skogsproposition som kommer att ta upp ytterligare frågor som har berörts här i dag. Flera saker är på gång. En del har redan presenterats, medan andra kommer att presenteras under våren.

Klimatanpassning inom skogsbruket var jag inne på i ett replikskifte förut. Jag noterar att min talartid snart har gått, så jag får knyta ihop säcken även om jag hade mer att säga.

Jag avslutar där jag började: Jag är helt enig med Göran Persson om att skogsdebatten måste bygga på ordentliga fakta. Biologi trumfar ideologi alla dagar i veckan. Det gäller även i skogen.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för anförandet, som var ganska klargörande!

Jag tänkte ta tillfället i akt och fråga lite om det som du tog upp mot slutet. Jag ställde givetvis klockan den 7 januari och såg ledamoten i tv på presskonferensen om ersättning och artskydd. Vi i Miljöpartiet är glada över att det äntligen blir en ersättning. Den frågan har vi drivit länge. Om man drabbas av egendomsintrång och inte kan bruka sin skog ska man ersättas.

Som ledamoten tog upp ska man dock i nästa andetag se över artskyddet och ändra vad som är skyddsvärt. Det ska finnas något slags differentiering. Det står även att skogsbruket ska vara undantaget från många av dessa saker. Därmed har man egentligen gett skogsägarna carte blanche för att göra vad de vill. Så låter det när jag läser det. Nu har vi i och för sig inte sett den färdiga produkten. Eftersom ledamoten är insatt i detta kanske han kan bringa lite klarhet. Kommer det att finnas några restriktioner vad gäller artskydd för skogen, eller kommer allt att vara undantaget?

Jag vill passa på att ställa en andra fråga, som vi kanske kan utveckla sedan. Ledamoten var inne på huruvida man medvetet skadar något eller om man gör det omedvetet. Om man plockar ägg har man absolut tagit bort av en art. Men regeringen är väl ändå medveten om att om någon tar bort ett träd där det till exempel finns fågelbon och ska använda trädet till något blir det ändå en skada? Arten blir ju inte mindre hotad för att skadan sker av en annan anledning. Går det verkligen att göra en sådan distinktion, och kommer det att hjälpa artskyddet?

Herr talman! Jag tackar Emma Nohrén för frågorna.

Det var en lagrådsremiss som presenterades. Propositionen har inte förelagts riksdagen än, men den kommer.

Precis som Emma Nohrén säger är det tänkt att det ska finnas en differentiering inom artskyddet. Vi ska skilja på pågående markanvändning och om man medvetet går in för att förstöra, det vill säga miljökriminalitet. Sådan miljökriminalitet är tyvärr stor. Man plockar till exempel ägg från rovfåglars bon.

Det blir inget carte blanche, som ledamoten tog upp, men det blir undantag i jord- och skogsbruket för vissa arter. Det handlar om arter som fortfarande anses vara sällsynta men som inte är det av den graden att det kräver att man påverkar ägande- och därmed brukanderätten.

Två spår är det som är vitsen. Ett gäller fridlysta arter, och ett annat gäller fridlysta arter där även pågående markanvändning kommer att stoppas. Det är där ersättningen kommer in. Anledningen till att det blir två spår är att vi vill skydda pågående markanvändning inom jord- och skogsbruket. Vi ser hur oerhört viktigt detta är för inte minst omställningen. Vi behöver varorna från skogen för att klara omställningen. Dessutom är det oerhört viktigt för den enskilda skogsägaren att kunna lita på ägande- och brukanderätten. Några arter kommer dock att påverka jord- och skogsbruket, och där tickar ersättningen in.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Det här gör mig fortfarande bekymrad. Om vi släpper på eller minskar lagstödet för många arter som är hotade eller sällsynta och som i dag är fridlysta eller rödlistade, och därmed finns på fridlysningslistan, kommer det att bli en påverkan på den biologiska mångfalden. Man kommer dessutom att ha mindre koll på var det blir så. Kommer förslaget att följas av en inventering så att man vet huruvida någon art kanske snart är så sällsynt att man måste dra i handbromsen? Vore det inte bättre med ett system som ser till att vi har en fungerande population av vad det än må vara, till exempel svampar eller fåglar?

Det här är djupt oroande. Det känns som att det bara blir ett fåtal arter som har ett signalvärde men att fler skulle behöva det. Det gäller speciellt om man inte över huvud taget behöver ta hänsyn till dem. Kommer man att behöva ta hänsyn och i så fall till vilka arter? Vad är det som avgör? Gäller det de mest hotade?

Herr talman! Vi har ungefär 30 000 arter i den svenska skogen. Den är alltså artrik. Vi ligger dessutom i utkanten av det boreala barrskogsbältet. Det gör att vi finns i utkanten av ett utbredningsområde. Det är väldigt normalt att det finns ovanliga och sällsynta arter i skogen.

Rödlistan är ganska trubbig, för den pekar på trender. Det finns djur som är ganska vanliga i vår svenska fauna men som ändå är med på rödlistan därför att trenden är oroväckande. Rödlistan i sig är alltså inte ett instrument som skulle brukas fullt ut i detta fall.

Men ja, det är ett fåtal arter, och det är de mest sällsynta arterna det ska tas hänsyn till även vid pågående markanvändning. Vilka arter det rör sig om är inte upp till mig att avgöra, för den kunskapen har inte jag. Det är Naturvårdsverket som håller på att ta fram en lista och gör en differentiering mellan olika arter.

Herr talman! Nu debatterar vi betänkandet om skogspolitik.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation, nummer 8. Den handlar om två saker.

Den första är att regeringen skyndsamt bör ta fram förslag på lagstiftning i syfte att stoppa avverkning av skogar med höga naturvärden. I dag sker avverkning av skogar med höga befintliga naturvärden, så kallade värdekärnor, trots att det råder brist på dessa naturmiljöer för en mängd hotade växt- och djurarter. Dessa skogar har ofta hög variation och är ofta naturskogsartade. Naturvårdsverket anser att stora ansträngningar bör göras av såväl staten som skogsbruket för att skyddsvärda skogar inte ska avverkas.

Herr talman! Regeringen är visserligen av den uppfattningen att inga skogar med höga naturvärden ska avverkas. Men trots att detta ändå fortsätter att ske har man underlåtit att vidta åtgärder för att förhindra det. Inte heller avsätter man i budgeten tillräckligt med pengar för att dessa värdefulla skogar ska kunna få formellt skydd. I stället väljer man ensidigt att värna skogsindustrins intressen, vilket varken gynnar de mindre skogsägarna, den biologiska mångfalden eller klimatet. Därmed försvåras möjligheterna att bevara de kvarvarande livsmiljöerna för missgynnade arter inom skogsbruket.

Herr talman! Den andra delen i vår reservation handlar om att lagstiftningen bör ändras så att skogar med särskilt höga värden för rekreation och friluftsliv ska bli föremål för avverkningsansökan och kunna undantas från åtgärder och exploatering som inte främjar dessa värden.

Skogens kulturmiljövärden och de sociala värdena ska värnas enligt våra miljökvalitetsmål. Skogens sociala värden brukar definieras som de värden som skapas av människors upplevelser. Dessa är en viktig resurs för samhället när det gäller exempelvis människors välbefinnande, hälsa, boendemiljö och utbildning samt regional utveckling och turism.

Herr talman! Skogens sociala värden berörs av ett flertal olika politikområden, som skogspolitik, miljöpolitik, kulturmiljöpolitik och friluftspolitik. Att stärka skogens sociala värden kan också främja den biologiska mångfalden.

Herr talman! Skogsvårdslagen har brister när det gäller hänsynen till sociala värden. I dag är lagstiftningen och målsättningarna otydliga när det gäller dessa, och de kan tolkas på olika sätt – detta trots att skogens betydelse även för folkhälsan alltmer bekräftas av vetenskapliga studier.

Herr talman! Jag hade inte tänkt att ta replik på Kajsa Fredholm, men det sista triggade mig så pass att jag ändå var tvungen.

Vi har haft replikskiften tidigare, och det är väldigt tydligt att Kristdemokraterna och Vänsterpartiet har väldigt olika syn på staten, vad staten ska lägga sig i och inte lägga sig i och skillnaden på mitt och ditt. Vänsterpartiet har inget problem med att peka med hela näven gällande hur skogsägare ska agera i sin egen skog.

Den reservation Kajsa Fredholm nämnde tar upp hur viktig skogen är för folkhälsa, friluftsliv med mera och att det borde finnas särskilda restriktioner. Men den som ska avverka skog i dag måste lämna in en avverkningsanmälan, så den typen av restriktion finns redan.

Men om vi ska ha skogar som är bra för folkhälsa och friluftsliv, vilket jag uppfattar är intentionen i reservationen, är brukade skogar en förutsättning. Annars tar man sig inte fram. Man vill ju ha fina skogar med pelarsalar av tall eller John Bauer-skogar av gran, alltså skogar som är brukade och sistagångsgallrade, för där finns öppenheten, bärriset och allt det andra fina som jag tror att Vänsterpartiet efterlyser i sin reservation. Men för att vi ska få detta måste någon bruka skogen. Annars får vi en skog som är ogenomtränglig och inte alls gästvänlig, och det tror jag inte att Vänsterpartiet vill ha.

Hur ska man uppnå detta om skogen inte får brukas?

Herr talman! Det är roligt att ledamoten alltid tar replik på mig och alltid säger att han inte tänkte inte göra det men att han blev så provocerad. Det är bara bra.

I min hemkommun Leksand finns väldigt mycket skog som brukas på ett så trist sätt att man över huvud taget inte kan ta sig in i skogen. Det är till och med ett problem, känner jag.

Vad gäller skogens kulturmiljövärden och skogsvårdslagens brister och otydlighet i hänsynen till sociala värden konstaterade Skogsstyrelsen i en rapport från mars 2018, genom en analys av styrmedel för skogens sociala värden, att det behöver skapas mer tydlighet och genomförbarhet. Det är mitt svar. Det är alltså inte jag som hittar på något här.

Herr talman! Kajsa Fredholm nämnde ordet skapas, och det är helt rätt ordval. Jag tänker inte på skapelsen som sådan, som vi kanske också har olika tankar om, utan på att när det gäller skogen är det någon – kanske inte främst vår Herre utan skogsägaren – som genom att bruka skogen skapar och formar den så att det blir den skog vi efterlyser för att kunna plocka bär och svamp i, för att kunna ha en orienteringstävling i och för att ha en fin vandringsslinga i. Det skapas inte av sig självt. Om naturen får sköta sig själv blir det en skog som ingen kan eller vill gå in i.

Skogsägare är med och formar sin egen skog, och det upplever jag att bland andra Vänsterpartiet missar i skogsdebatten. Skogen blir inte till av sig själv, utan det är någon som sköter den och ser till att den blir så fin som vi önskar. Sedan är den fin fram tills den avverkas, men då är det i stället något annat skogsområde som har kommit upp i den åldern.

Det är det som är vitsen med det småskaliga skogsbruk som vi har i Sverige. Man hittar alltid skogar som har det som Vänsterpartiet efterlyser. Man hittar alltid skogar med höga naturvärden – just för att vi har 330 000 olika markägare som sköter skogen efter eget huvud. Det är det som är det viktiga, att någon sköter skogen och att någon har skapat den. Detta glömmer Vänsterpartiet bort i debatten.

Herr talman! Det var ingen fråga, men absolut: Man ska sköta sin skog. Jag vet inte varför ledamoten tror att vi i Vänsterpartiet glömmer bort det. Man ska dock sköta den på ett bra sätt – så är det. Vi anser inte att det svenska skogsbruket i sin helhet är tillräckligt hållbart, så det är bra att våra skillnader framförs här.

Vi behöver nå klimatambitioner, och vi behöver bevara en hög biologisk mångfald. Vänsterpartiets inställning är att produktionsmålen måste vara underställda miljö- och klimathänsyn. Ett hållbart skogsbruk kan inte uppnås om råvaruförsörjningen får styra hur våra skogar brukas.

Jag vet också att det finns många små- och medelstora skogsägare som är duktiga på att sköta sina skogar. Så är det, och så ska det fortsätta att vara. Men vi har ett problem i dag eftersom vi har ett industriellt uttag ur skogen som gör att den biologiska mångfalden försämras.

Herr talman! Skogen engagerar. Man skulle kunna stå länge här i talarstolen, men jag har ett ganska kort anförande. Jag tänker fokusera på det allra viktigaste i den här frågan just nu.

För många av oss som lever och verkar på landsbygden är skogen en naturlig del av livet. Det har den varit så länge människor har bott och levt där. Den har varit själva grunden för skapandet av välstånd, både lokalt och i Sverige som nation. Den är helt avgörande för det samhälle vi ser i dag. Det har den varit länge, det är den fortfarande och det måste den få fortsätta att vara.

Att leva nära den skog man äger, tillvarata det den ger, vårda och förvalta den för kommande generationer och samtidigt få del av det som tidigare generationer har lämnat efter sig är inte bara en form av företagande utan ett sätt att leva. Det lockar människor att bo kvar eller att flytta ut på landsbygden. För mig är det sättet att leva starkt förknippat med frihet. Det finns en känsla av frihet i att äga, bruka och förvalta.

Herr talman! Den som brukar skog har ett ansvar för att värna de gemensamma nyttor som skogen genererar. Vi liberaler tror på individens förmåga att fatta kloka beslut som är väl avvägda. Vi tror på frihet under ansvar. Som liberal värnar jag och mitt parti skogsägarnas rätt till sin egendom.

Något som är viktigt här är vårt ansvar som lagstiftare. Vårt ansvar är att se till att de regelverk som finns är ändamålsenliga, rättssäkra och effektiva. Miljönyttan och äganderätten måste balanseras mot varandra, och där behöver vi hitta en bättre balans.

Under det senaste decenniet har vi sett en utveckling inom miljörättens område som innebär att enskilda skogsägare nu får se sina livsverk slås i spillror. De förlorar rätten att bruka sin skog utan att få rätt till ersättning, ibland med tveksam miljönytta. Det är en ordning som är helt ovärdig en rättsstat.

Det som har förvaltats under århundraden, ofta av samma familj, och som skulle lämnas över till nästa generation går förlorat. Man straffas helt enkelt för att man sköter sin skog på ett sätt som skapar höga naturvärden. Så kan vi faktiskt inte ha det. Som skogsägare måste man vara trygg med att man får ersättning om man fråntas rätten att bruka delar av sin skog.

Herr talman! Nuvarande artskyddsbestämmelser får helt orimliga följder. Förekomsten av ganska vanliga arter får långtgående konsekvenser, och när avverkningar stoppas drabbas skogsägande familjer hårt. Äganderätten är ett liberalt grundfundament, och när den inskränks ska det ske på legitima grunder.

De verktyg vi har för att skydda den biologiska mångfalden behöver reformeras så att de blir mer ändamålsenliga. Nuvarande artskyddsbestämmelser har varit föremål för tidigare inlägg här i dag. Så som de ser ut nu är de varken ändamålsenliga eller proportionerliga. Det är ingen överdrift att säga att det system vi har är ett oskick. Här har vi ett jobb att göra, och ett jobb görs.

Herr talman! Jag är därför otroligt glad över att regeringen nu har presenterat en revidering av artskyddet. Det är på gång och kommer att landa i riksdagen i vår. Jag är lättad – jag hittar faktiskt inget bättre ord – över att vi nu ser till att införa en rätt till ersättning vid artskyddsinskränkningar. Om det är någon fråga som har fått mig att ligga sömnlös på nätterna under den här mandatperioden är det just denna.

Senare i vår kommer vi att säkerställa att det införs en rätt till ersättning. Det är i och för sig inte det förslaget vi ska debattera här i dag, men det är så viktigt att jag precis som tidigare talare ändå vill lyfta upp det. Det är ett viktigt steg i arbetet med att städa upp i ett byråkratiskt haveri.

Samtidigt som vi gör detta ökar vi incitamenten för skogsägare att vårda sin skog långsiktigt och hållbart på ett sätt som främjar den biologiska mångfalden utan att de riskerar att drabbas ekonomiskt. Det är bra för skogen, det är bra för Sverige och framför allt är det bra för svenska skogsägare.

Vi kommer att debattera propositionen senare här i vår, och det är inte långsökt att säga att det är den enskilt viktigaste fråga som vi kommer att stå inför och fatta beslut om under den här mandatperioden när det gäller skogspolitiken. Det är en viktig kugge i uppstädningen av det system som åtta år av socialdemokrati lämnade efter sig.

Men mer finns att göra. Det här är ett steg, men mer kommer. Det ser jag fram emot.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 från Centerpartiet som avser EU:s inflytande över den svenska skogspolitiken.

I helgen besökte jag Ockelbo tillsammans med min partiledare Elisabeth Thand Ringqvist för att lyssna på skogsägare som drabbats av stormen Johannes. Berättelserna tog rätt hårt. Många är väldigt frustrerade och nedslagna efter att familjens sparande slagits i spillror. Det känns i hjärteroten, inte minst för dem som drabbats.

Budskapet från de skogsägare vi träffade var tydligt: Det måste bli så lätt som möjligt att få ut den stormfällda skogen. Detta har vi i Centerpartiet, via vår partiledare, lagt fram förslag om i dag.

Herr talman! Skogsstyrelsens bedömningar indikerar att skog till ett värde av cirka 5 miljarder kronor har fallit i stormen. Hur stor del av värdet som gått förlorat är svårt att säga; det beror på hur skadade enskilda träd är. Men det är betydligt dyrare att avverka stormskadad skog, vilket gör att insatskostnaderna blir högre än normalt, för att inte tala om riskerna för den egna säkerheten med att jobba i stormfälld skog, med rotvältor, träd i spänn med mera.

Virket behöver tas ut ur skogen innan sommarvärmen kommer, så det är ganska snabba puckar. Det är för att man ska undvika svärmning av till exempel granbarkborre och märgborre. Om stora mängder fallna träd ligger kvar i skogen riskerar det att ge gynnsamma förhållanden för skadeinsekter, som i sin tur kan ge stora skador på den skog som har klarat sig undan stormskador. Därför är det avgörande att skogsägarna får möjlighet att avverka skogen snabbt.

Herr talman! Trots att skogen är stormskadad krävs det avverkningsanmälan, som har tre veckors överklagandetid, och man får inte avverka förrän sex veckor efter att anmälan har gjorts. Det är normaltillståndet. Just nu är det instrumentet kanske lite trubbigt med tanke på hur snabbt den här skogen måste ut.

Jag har sett att Skogsstyrelsen nu har gått ut med att man kommer att ge viss dispens och minska handläggningstiden i en del fall. Man lägger också mer resurser på att hjälpa och informera drabbade skogsägare.

Jag har också hört att olika medlemsorganisationer, Skogen och LRF har så kallade informationslinjer dit man kan ringa om man inte mår bra. Det här handlar ju inte bara om ekonomi, utan det handlar också om välmående. Man har ju många gånger tagit över skog, kanske från släktingar som har lagt ned enormt mycket tid och svett på att se till att skogen är så fin som möjligt, så jag kan förstå att man också behöver den delen. All heder åt alla er som har inrättat den här typen av stöd!

Men, herr talman, som läget är nu går det tyvärr likafullt att överklaga för utomstående, vilket just nu sker på systematisk nivå från olika aktivistgrupperingar. Risken i det här läget är att skogsägare inte hinner rädda det fallna virket, och då finns risken att stormskadad skog går till spillo och blir värdelös.

Därför har Centerpartiet i dag via vår partiledare föreslagit att vi tillfälligt ska ändra i artskyddsförordningen och öppna upp för generella undantag i artskyddet men också när det gäller avverkningsanmälan vid extrema händelser som stormar eller kanske bränder.

Vi behöver faktiskt en katastroflagstiftning i Sverige. Det fattas i skogsvårdslagen och i artskyddsförordningen i dag. Det vi vet säkert är ju att det kommer fler stormar och fler bränder. Då behöver vi också göra någonting som lagstiftare för att skogsägarna ska känna trygghet och förutsägbarhet om det skulle hända.

Historiskt är det ytterst sällan vi ser stormskador som dessa, och tur är väl det. Enligt Skogsstyrelsen kan stormen Johannes ha orsakat de största stormskadorna på tio år.

Trots att de ändringar som Centerpartiet föreslår i skogsvårdslagen och i artskyddsförordningen är permanenta ska de bara brukas i undantagsfall. I de här särskilda fallen betyder det att när skogsägarna är hårt drabbade ska vi inte sänka dem med byråkrati. Det tror jag att väldigt många är överens om.

Herr talman! Regeringen föreslår nu ersättning till skogsägare när skogsbruk stoppas på grund av artskydd, och det är bra. Det är faktiskt väldigt bra. Men det finns några utmaningar som jag tänkte att jag skulle peka på – inte med betalningen, för det är plåster på såren till skogsägarna. Men det finns problem med att en del – inte alla – framställer det som att det här skulle vara något som stärker äganderätten. Det är det inte riktigt, även om det är bra. Jag är rädd att det snarare är så att staten ges större möjligheter att använda skattepengar för att köpa ut privatpersoners egendom och kringskära välstånd på landsbygden.

Missförstå mig inte! Jag sa att förslaget är bra. Jag är övertygad om att de flesta partier faktiskt vill skapa en annan ordning i skogspolitiken, och det här kan absolut vara en viktig komponent i det. Men att hantera äganderätten ur perspektivet att inskränkningar är något självklart och att den som drabbas av inskränkningar ska vara glad för att den får betalt riskerar att leda fel. Det förminskar ju äganderätten till att handla om att få ersättning eller bli utan i ett system där inskränkningar av privat egendom konstigt nog har blivit universallösningen på alla målkonflikter. Så borde inte valet behöva se ut.

Herr talman! Statliga ingripanden där enskildas bestämmanderätt över sin egendom blockeras borde faktiskt vara en sista utväg, en nödlösning som tas till för att den enskildes egendom är avgörande för väldigt viktiga samhällsintressen. I ett sådant läge är ersättningsfrågan givetvis central. Därför är rätten till ersättning principiellt korrekt, men det stärker inte äganderätten. Det löser inte alla skogsägares problem, och som enskild reform har det potential att göra viss skada för samhällsekonomin om man ser det som en tillräcklig standardlösning.

Den som investerar i skogsmark gör det i syfte att kunna bruka den många gånger, ofta över flera generationer. Det innebär att man bär kostnaden när man skaffar marken. Därefter bär man kostnaden hela vägen fram till dess att man ska avverka. När man väl har avverkat har man också kvar marken och kan skapa nya värden ur den.

Herr talman! Det här är också grunden för jobb i skogen, jobb inom transport och jobb i industrin, stora exportintäkter för Sverige, väldigt mycket skattekraft och allehanda investeringar på landsbygden.

Ersättningsfrågan avgränsar värdeskapandet till enbart värdet på marken för individen och missar lite grann samhällsnyttan i förädlingsled. Men förhoppningsvis kommer man att få bukt med det eftersom detta nu ska resultera i en proposition.

Har man en politik som år för år ska ersätta statliga inskränkningar i privat egendom kommer det – jag upprepar det, och jag tror att det finns en del här inne som håller med – över tid att socialisera mer skog. Det vill inte Centerpartiet och flera andra partier. Risken är i så fall att man kastar skattepengar på att lägga en död hand över mark, slå ut jobb, underminera industri och sänka Sveriges export.

Herr talman! En bättre skogspolitik borde egentligen sträva efter att minska antalet inskränkningar och helst göra dem tidsbegränsade, för det minskar risken att man av oaktsamhet skapar en skattefinansierad socialiseringsmaskin som gradvis tuggar i sig privatpersoners egendom. Det låter lite hårt, men jag tyckte att det var lite elegant uttryckt om jag får säga det själv.

När det gäller ersättningen föreslås 125 procent i ersättning. Men jag hoppas att regeringen tänker på det här: Skatteverket har, särskilt när det gäller fjällskogsbönder som ska få 125 procent i ersättning när de av olika anledningar inte får avverka, varit ute och gjort gällande att intrångsersättningar ska beskattas som inkomst av näringsverksamhet och då på hela beloppet. Det är väldigt olyckligt för alla, inte minst för dem som kanske har lånat pengar på hela beloppet. De kan fortfarande bli skyldiga att betala när de har blivit av med skogen. Skatteaspekterna behöver alltså redas ut eftersom osäkerheten är stor.

Med det här sagt tycker jag att principen om ersättning är riktig. Ska det här leda till förbättringar i praktiken krävs det att skogsutredningens förslag faktiskt genomförs, gärna i sin helhet, och att den försenade översynen av artskyddet leder till något meningsfullt.

Nu ser jag att tiden rasar iväg. Avslutningsvis ska jag bara återigen säga att principen om ersättning är rätt och riktig. Det ska jag rikta till regeringen. Den komponent som regeringen nyligen levererade känns väldigt rimlig. Däremot löser detta inte de verkliga problemen för skogsägare, och det leder inte till vare sig färre eller tidsbegränsade inskränkningar.

Vi får helt enkelt ha tålamod och se vad övriga delar av skogspolitiken levererar före sommaren.

(Applåder)

Herr talman! I kväll har vi debatterat skogen, och eftersom jag inte kunde ta replik hoppas jag kunna bjuda upp lite till dans. Det är nämligen så att en fördel med att vara sist i debatten är att man hinner tänka efter lite när det gäller vad de tidigare i talarlistan sagt. Jag tänkte därför börja från början.

Martin Kinnunen från Sverigedemokraterna menar att det inte går att utvärdera vår skogspolitik, för skogsvårdslagen är från 1993. Då, herr talman, var jag tre år gammal. Jag tycker att detta var länge sedan, och mycket har hänt sedan dess. Vi har som nation gått med i EU, och Parisavtalet har tillkommit, liksom Kunming-Montreal-avtalet.

Det är dags att utvärdera och välja en ny kurs för svensk skogspolitik. Det är fullt möjligt, för vi vet redan i dag vad som är fel med den. Det har utredningar och myndigheter och rapport efter rapport redan visat.

Efter EU-inträdet har vi varit förbundna att rapportera hur det går för Sveriges natur och hur det går för Sverige att jobba för art- och habitatdirektivet. Vi ser i artikel 17 i art- och habitatdirektivet svart på vitt att vi missar våra miljömål vad gäller skogen.

Det finns bara en skogstyp i Sverige som har gynnsam bevarandestatus, och det är fjällbjörkskogen. Cirka 40 procent av arterna och 20 procent av de livsmiljötyper som rapporterats in har inte gynnsam bevarandestatus i alla regioner där de förekommer.

Det här är svart på vitt, och med den vetskapen är det helt rimligt att vi som politiker också funderar på hur vi kan lägga om skogspolitiken så att vi faktiskt kan nå de mål som för övrigt inte någon byråkrat i EU har bestämt, utan det är vi politiker som fattat beslut om dem. Det är dock så det låter, som att detta är någonting som onda byråkrater i EU som bara vill svensk politik och svensk natur illa har hittat på. Men där sitter ju våra partigrupper med och förhandlar och formar de här målen tillsammans. Det här är alltså ingenting som vi kan skylla ifrån oss kring, utan det är något som har beslutats på demokratisk väg. Det är mål som vi sedan utvärderat och som det svart på vitt visat sig att vi inte når.

Jag tänker också på det som sades från Moderaternas håll om äganderätten. Jag vill säga med full kraft, herr talman, att det är ett himla hycklande om äganderätten. Vad den här regeringen har gjort är att ta bort möjligheten för kommuner att lägga veto mot urangruvor. Hela gruvindustrin ska kunna lägga en våt filt över hela landsbygden.

Där, mina vänner, ska vi prata om äganderätten. Det handlar alltså om människor som har bott och verkat i generationer och som kanske har tänkt lämna detta efter sig till de kommande generationerna. Där finns dock ett inmutat område som är gigantiskt, och man har ingen möjlighet att ha någon typ av inflytande. Där är vi helt i händerna på utländska investerarföretag – rena skojarföretag. Man har ingen makt eller möjlighet att påverka.

Som tidigare har nämnts är äganderätten i skogen stark. Det skulle krävas två riksdagsval och två olika parlament efter varandra för att ändra på detta. Men bara för att man har en skog eller en annan ägodel – låt oss ta en bil som exempel – betyder det inte att man bara för att man har en bil i Sverige kan strunta i hastighetsbegränsningar. Man måste faktiskt vackert besiktiga sin bil, och man måste sätta på rätt däck under rätt period. Det betyder att man har ett ansvar när vi har ett ägande. Samma sak måste självklart gälla skogen.

Det har talats varmt i denna kammare före mig om frihet under ansvar – och vad betyder det? Jo, det betyder egentligen att det är fritt fram. Jag undrar uppriktigt talat hur många av er som har debatterat den här skogsfrågan som vet hur en naturskog – en urskog – i Sverige ser ut. De är väldigt ovanliga, så passa på att åka dit innan de sista avverkas.

Det är alltså inte virkesåkrar som vi pratar om när vi pratar om de sista hotade arterna. Det är inte heller någonting som människan är med och skapar genom motorsågar eller stora maskiner. Då blandar man kanske ihop naturvårdsfrågan med betesmarker eller slåtterängar, för där behöver vi ha en kontinuerlig störning. Vad gäller naturskogar – urskogar – är dock tid den viktigaste ingrediensen för att skapa liv där, inte motorsågar och inte maskiner.

Det kan finnas hagmarker, slåtterängar och andra naturtyper som faktiskt behöver att vi människor är där och hjälper till. Det gäller inte minst att frigöra vattenflöden i våra floder, bäckar och rinnande vatten. Där kan man också prata om äganderätten.

Jag tackar Moderaterna och Socialdemokraterna för det tidigare riksdagsseminariet som handlade om konflikten om dammar och de småskaliga vattenkraftverken. Det vi dock glömmer är markägarrätten som handlar om människors och bygdens möjlighet att fiska. Där ska vi prata om markägarrätt, för detta är helt beroende av vad som händer uppströms. Där har man från den här regeringens sida valt att pausa lagstiftningen, som vi för övrigt gemensamt har kommit överens om både i Sveriges riksdag och inom EU.

Jag tänkte också på det som kallas frihet. Hur stor är friheten för våra svenska skogsägare i dag? Vi har tidigare hört att det är cirka 3 procent som väljer att bruka sin skog hyggesfritt. Vad beror det här då på? Det beror inte på dålig lönsamhet eller att det är omöjliga skogar att bruka på det här sättet. Vi borde säga som det är: Vi har ett marknadsmisslyckande vad gäller skogen.

Vilka är det som är skogsrådgivare i Sverige? Det är inte främst Skogsstyrelsen, utan det är skogsindustrin själv. Där, herr talman, kommer vi till kärnan i hela den här debatten. När ni, kära kollegor, pratar om skog och skogspolitik pratar ni om skogsindustripolitik. Vi har i riksdagen ett skogsindustrinätverk, men vems lönsamhet handlar det om? Vems perspektiv tar vi?

Sett över längre tid har förädlingsvärdet för skogsnäringen i bnp minskat. På 1980-talet var bnp i genomsnitt 4,6 procent. Det var 3,5 procent på 1990-talet och 2,8 procent under 2000-talets första decennium. År 2021 låg det på 2,2 procent. Det är alltså denna näring vi ser vår regering sitta högt och långt uppe i knät på.

Hur ser det då ut för skogsägarna? Södra Skogsägarna redovisar en typgårdslönsamhet och visar inkomster och utgifter. Lönsamheten för skogsägare i södra Sverige är cirka 2 217 kronor per år och hektar före kapitalkostnader. Beaktar man också kapitalkostnader för en hektar skog är det svårt att göra vinst. Detta visar också statistiken.

Av landets cirka 310 000 skogsägare hade 48 700 någon form av inkomst från skogsbruket under perioden 2011–2017. Samtidigt gick 60 procent med förlust, 17 procent redovisade nollresultat och endast 20 procent gick med plus. Jag hoppas att ni antecknar, för det här är dem ni säger er värna men som ni inte för er politik för. Det genomsnittliga överskottet bland dem som redovisade ett överskott var knappt 91 000 kronor.

Den senaste tiden har virkespriserna ökat, och det har hjälpt lönsamheten. Detta är inte på grund av politik, utan det beror mer på hur världen ser ut med oroligheter och marknadsflöden. Vi skulle dock på riktigt behöva en politik som fokuserar på den enskilda markägarens lönsamhet framför industrins. Samtidigt gör stora SCA en vinst på kanske 3–4 miljarder efter skatt, så det går väldigt bra för dem.

Det är också viktigt att beakta vad en skogsägare vill med sin skog. I senaste Skogsbarometern var det bara cirka 12 procent som svarade att god löpande avkastning betydde mest. Viktigast var svarsalternativen känslan av att äga skog, god långsiktig investering och rekreation och jakt.

EU har också granskat Sverige särskilt för kartellbildningar på grund av marknadsmisslyckandet där man helt enkelt låter en industri plocka russinen ur kakan.

Vad gäller jobben, då? Jo, antalet sysselsatta inom skogsindustrin minskade mellan 1990 och 2020 med 60 procent. Även antalet sågverk i landet har under lång tid minskat kraftigt, samtidigt som vi avverkar mer.

Det är ett mönster som vi ser. Vad gäller lantbrukare, sågverk och besättningar går vi i riktning mot allt färre men allt större. Detta är alltså inte en lokal ekonomi som gynnar bygden. De flesta jobb som skapas hamnar i eller nära tätorters industrier.

En studie visar att endast 3 procent av dem som är sysselsatta inom plantering och röjning är svenska medborgare. En övervägande majoritet kommer från Östeuropa. Jag hoppas att fler partier vill titta på vad det betyder för dessa människor, som sällan har bra kontrakt eller möjligheter.

Det är inte avverkningsnivåerna som påverkar sysselsättningen. Det låter ofta som att det blir fler jobb ju mer vi avverkar, men med ett mer varierat skogsbruk skapas fler affärsmöjligheter. Vi skulle kunna satsa på lokala värdekedjor samtidigt som avverkningsvolymerna skulle kunna minska något.

Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med någonting som ligger mig varmt om hjärtat och som jag har varit inne på tidigare, nämligen orättvisan mellan stad och land i skogspolitiken.

De som bor och verkar på landsbygden ser ett stort värde i skogen runt omkring. Skogen kan faktiskt vara anledningen till att människor valde att bosätta sig där. Det finns ett stort värde för exempelvis rekreation, jakt, bär och turism. Man har lokalkännedom och en relation till platsen. Beslut om avverkning fattas dock ofta över huvudet på dem som bor där.

Kristdemokraterna har pratat om vilket oerhört hårt reglerat skogsbruk vi har. Jag bjuder gärna in till en replik för att få reda på exakt vilken lagstiftning som åsyftas. Det enda jag hört om detta från Kristdemokraterna är att Skogsstyrelsen har sex veckor på sig att handlägga ärendet om man gör en avverkningsanmälan. Om myndigheten inte hinner handlägga det på den tiden är det fritt fram – då blir det automatiskt ett godkännande, som dessutom kan vara giltigt i fem år.

Skogsstyrelsen har bara möjlighet att granska 2,5–5 procent av alla avverkningsanmälningar som kommer in. Det är därför vi i Sverige avverkar skog i blindo.

Miljölagen i all ära, men jag har läst skogsvårdslagen från pärm till pärm. Jag rekommenderar er alla att göra det, för då kommer ni att se formuleringen som säger att man ska ta hänsyn till vattenmiljöer, kulturmiljöer och naturmiljöer såvida det inte påverkar ens produktion. Vi är alltså tillbaka på ruta ett – det är helt frivilligt att göra vad man vill i skogen.

Vi kan jämföra detta med makten att påverka om man bor i en stad. Där har man möjlighet att tycka till om översiktsplaner och detaljplaner och kanske till och med om hur ens grannes hus ska utformas. Personer på landsbygden har ingen möjlighet att tycka till. Man har sex veckor på sig. Det finns inga krav på samråd. Det finns heller inga lagar som säkerställer att sociala hänsyn tas.

Låt oss jämföra det med bygglov. Det är inte så att den som vill bygga skickar in en ansökan och sedan, efter sex veckor, får börja bygga. Den får faktiskt vänta till dess man är säker på sin sak och vet att sociala och miljömässiga hänsyn tas. En sådan ordning skulle vi ha även i skogen.

Herr talman! Jag tycker att den här diskussionen, och hela debatten, har varit väldigt missvisande. För svenska skogsägares och den svenska naturens skull, och för att kunna garantera att framtida generationer ska kunna få plocka blåbär i skogarna, som för övrigt har minskat med 50 procent som en följd av den här politiken, skulle vi behöva garantera att vi kan ha levande skogar även i framtiden. Det kräver en helt ny riktning i politiken.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för inlägget.

Jag vet att ledamoten verkligen brinner för de här frågorna. Vi har dock sällan, eller kanske snarare aldrig, samma syn.

Jag har en fråga till Rebecka Le Moine. Jag reagerade när hon sa någonting i stil med att vi övriga partier enbart pratar om skogsindustripolitik. Jag skulle vilja värja mig mot det.

Jag har varit uppe i den här talarstolen och pratat om skogspolitik många gånger. När jag är ute och träffar folk påminns jag om att det även finns andra aspekter. Det handlar om livet på landsbygden. Många byar existerar bara på grund av skogsbruket. Det handlar om jobb för människor. Det är ju inte så att det dräller av jobb där jag kommer från eller på andra ställen på landsbygden, utan man blir lycklig av dem. Vi jublar om det kommer fem nya jobb till Robertsfors kommun. Det kanske inte betyder någonting i ett större sammanhang eller på ett annat ställe, men där betyder det väldigt mycket.

Skogen är ju också viktig för klimatet, och det finns även många andra aspekter som jag tycker att vi nämner i den här talarstolen.

Jag är dotter till en bonde och skogsägare. Jag vet hur han slet och hur stolt han var över sin skog. Jag vet att även många andra är det och hur ömt de vårdar detta.

Inte med ett ord nämnde ledamoten landsbygden. Därför skulle jag vilja veta: Hur ska statligt styrd och subventionerad plockhuggning, som Miljöpartiet har gått ut med, ge fler jobb på landsbygden än vad som finns i dag?

Herr talman! I de här politiska tiderna, inte minst när man som jag följer natur, miljö- och klimatpolitiken väldigt nogsamt, är det lätt att känna sig näst intill deprimerad, inte minst vad gäller artskyddet och skogen. Som tur är finns det hopp. Det hoppet hittar man hos markägare, som redan nu ställer om. De väntar inte på ett nytt skifte, utan de jobbar på med framåtanda, stolthet och bygdens bästa för ögonen. De gör det också med lönsamhet. Kanske hade man kunnat stötta dem. Det minsta man kan göra är att inte tala illa om dem från den här talarstolen.

Genom ett mer hyggesfritt skogsbruk går det att förädla på ett mycket bättre sätt. I dag gör vi köttfärs av oxfilé i den svenska skogen. Vi mejar ned skogarna, och mycket går till pappers- och massaindustrin eller till förbränning. Hade vi bara kunnat vänta lite grann, och inte bara gå skogsindustrins eller pappers- och massaindustrins ärenden genom att bara leverera till dem, och se till att vi får bra kvalitet i sågat virke hade vi kunnat ha en mycket högre förädling och få en mycket högre lönsamhet. Då hade vi också kunnat få fler jobb på landsbygden.

Därför hoppas jag att Centerpartiet kan se med nya ögon på detta. Det finns fler sätt att främja hyggesfritt. Rådgivning kan vara ett sådant. Ett annat sätt är att inte tala illa om det, som om vi hade en gräns och som om det inte skulle lämpa sig. Ett tredje sätt är att gå hand i hand med alla dem som just nu går före.

Herr talman! Jag kan inte säga att jag är jättenöjd med svaret. Min fråga var: Hur ska det ge fler jobb på landsbygden än vad som finns där i dag?

Anledningen till att jag är så mån om detta är att jag är uppväxt i – och har bott i – ett samhälle som heter Bygdsiljum i Västerbotten. Det är präglat av skog. Sågverket ger jobb till folk i byn och i omgivande byar. Det håller uppe värdet på husen. Det gör att man kan öppna en liten restaurang och ett kafé och ha en affär som går runt. Inget av detta skulle finnas där utan sågverket. Vi skulle heller inte få vägarna reparerade; med tanke på var Bygdsiljum ligger tror jag inte att detta är något man skulle prioritera annars.

Skogen är jätteviktig och ger väldigt många jobb. Jag värjer mig mot det ledamoten säger om att vi pratar ned dem som väljer plockhuggning. Det gör vi absolut inte, så länge skogsägaren själv får bestämma. Det är det som är det viktigaste. Vill man välja plockhuggning är det bara att göra det. Det som jag, liksom Centerpartiet, värjer mig mot är att staten med skattepengar ska subventionera en viss typ av brukandeform som skogsägare tvingas använda. Det tycker jag är fel. Jag tror inte heller att det gynnar klimatet eller jobben.

Min fråga är återigen: Hur ska statligt styrd och subventionerad plockhuggning, som Miljöpartiet också har gått ut med, ge fler jobb på landsbygden? Ledamotens språkrör har varit ute i flera tidningar och sagt att detta kommer att ge fler jobb. Jag undrar: På vilket sätt kommer det att ge fler jobb än vad som finns nu?

Herr talman! Jag uppskattar engagemanget från ledamoten Lindahl. Jag tycker dock att jag svarade.

Om man tittar på vad som har hänt nu ser man att vi har förlorat 60 procent av jobben. Det betyder att vi måste gå i en annan riktning. Då tycker jag att man ska jobba utifrån markägarens vilja.

Det förslag som vi har gått fram med, som bland annat handlar om att införa ett bonus–malus-system i skogen, där markägaren kan ingå ett avtal om att frivilligt och på eget initiativ förbinda sig att bruka skogen hyggesfritt, är ett sätt. Ett annat sätt är att låta Sveaskog, som är ett statligt bolag, gå före, så som man har gjort i vårt grannland Finland. Det har visat sig vara ett bra sätt.

Sedan har vi flera kommuner som redan i dag ställer om. Det är som sagt här hoppet ligger. Flera kommuner har redan ställt om och antagit en ny skogspolitik. Det ger oss lite möjligheter att se på hur detta kan göras på ett bra sätt.

Jag har inte varit så hoppfull, men om vi inte kan vänta utan redan nu ska börja jobba i opposition och närma oss varandra i den här frågan på något sätt kan jag, om ledamoten Lindahl vill, bjuda in till ett samtal där vi kan prata om hur vi kan stötta landsbygden. Jag är själv från de småländska skogarna, och jag vet hur viktigt det är med lokala sågverk.

Tyvärr ägs de större sågverken av pappers- och massaindustrin. Detta är något som har fått kritik från EU – hur man i denna monopolliknande situation ger markägare råd om hur de ska bruka sin skog. Jag skulle säga att det ger en falsk känsla av valfrihet när du har experter som hela tiden mejlar och skickar propåer: Du måste avverka din skog, för annars kommer det här och det här dåliga att hända.

Detta behöver vi göra något åt, och jag skickar gärna en sådan invit.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 januari.)