Skärpta regler för unga lagöverträdare

Herr talman! Socialdemokraterna kommer att rösta för det här nya förslaget att under fem år pröva och utvärdera en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år för de allra grövsta brotten. Det är samma förslag som vi socialdemokrater lade fram när regeringen tidigare ville sänka åldern ända ned till 13 år.

Frågan om straffbarhetsåldern har engagerat, och det är inte alls konstigt. Det är en mångbottnad och genuint svår fråga som måste behandlas med allvar och eftertanke. Jag ska redogöra för Socialdemokraternas överväganden, som lett fram till vårt ställningstagande.

Herr talman! Jag tror inte att någon vill att 14-åringar ska sitta i fängelse. Ändå står vi nu inför det. I grunden handlar det om den växande gängkriminaliteten. De senaste åren har gängen lagt om sina arbetssätt, och de använder nu allt oftare barn för att utföra mord och bombdåd. Sedan 2022 har antalet barn under 15 år som är involverade i mordärenden ökat med över 700 procent.

Det här är ett relativt nytt och tämligen unikt fenomen och en horribel utveckling, där Sverige sticker ut i jämförelse med andra länder. Det är en krissituation för vårt land.

Regeringen har under sin mandatperiod misslyckats med att vända utvecklingen med nyrekrytering. Den går i stället åt helt fel håll. Gängens nyrekrytering är regeringens blinda fläck. I stället för akutåtgärder och extra ändringsbudgetar har Sverigedemokraterna och regeringen tvärtom tvingat fram nedskärningar i verksamheter som hade behövts för att fånga upp de här barnen.

Här har vi socialdemokrater en helt annan ambition. Vi är helt överens om att sätta hårt mot hårt mot gängen, men vi vill också göra lika mycket för att bryta nyrekryteringen. Därför gör vi andra ekonomiska prioriteringar än regeringen. Vi har också en lång rad förslag på reformer som skulle göra skillnad. Det handlar om fler lärare, en starkare barn- och ungdomspsykiatri, bättre verktyg för socialtjänsten och mer tillgänglig fritid med trygga vuxna. Det handlar om uppsökande insatser för riskfamiljer, U-svängsprogram för de 7–8-åringar som redan har börjat springa ärenden åt gängen och punktmarkering av de tonåringar som polisen och socialtjänsten är oroliga för kan utföra våldsdåd härnäst. För varje extra krona som ska satsas på rättsväsendet – och det ska det – behöver därför också en krona satsas på de förebyggande och tidiga insatserna, för vilka det finns evidens och som vi vet har betydelse.

Samtidigt kan vi inte blunda för att samhällets reaktion på de här avskyvärda brotten måste bli tydligare än i dag. Vårt samhälle kan inte acceptera den våldsglorifierande gängkultur som har fått fäste, och vi måste ta fenomenet med morduppdrag på allra största allvar.

De barn som utför våldsdåden utnyttjas givetvis av gängen, men många söker sig också aktivt till dessa kriminella uppdrag. Man gör det för pengarna, för statusen och faktiskt också för att man vet att straffen blir milda – om det över huvud taget blir någon påföljd. Och inte sällan är det barn som rekryterar barn. Även i denna ände måste därför reformer genomföras, men det måste göras extra varsamt just för att det handlar om barn.

Herr talman! Barn hör inte hemma i fängelse. Det är det som gör den här frågan så svår. Ändå vill jag påminna om att vi redan i dag har barn i svenska fängelser. Man är trots allt barn tills man är 18 år. Lagstiftningen och anstalterna har däremot inte varit anpassade för barn och unga. Men de blir det nu, och det är bra.

Även om domstolarna sedan en tid tillbaka faktiskt dömer unga personer till ganska långa fängelsestraff har ändå den huvudsakliga ordningen under de senaste decennierna varit att de yngsta straffmyndiga, det vill säga de mellan 15 och 18 år, dömts till sluten ungdomsvård på Sis-hem i max fyra år – tillsammans med barn som placeras där på grund av annan social problematik.

Personer yngre än 15 år som begår de grövsta brotten genomgår redan i dag en så kallad bevistalan i domstol med åklagare och försvarare men alltså utan att dömas till en påföljd. Ofta placeras de i stället akut på institutionshem tillsammans med 15-åringar som dömts till att vara där. Skillnaden är att 14-åringarna är där på obestämd tid och att det är socialtjänsten och förvaltningsrätten som beslutar och kommunen som betalar – kostnader som för övrigt har skenat de senaste åren i takt med problemen. Tiden blir därför ofta kort. Och vad som därefter händer är upp till den enskilda kommunen, som står där med allt sämre förutsättningar att möta den här verkligheten.

Det här håller inte. Vi måste hantera den här problematiken med det allvar som den förtjänar. Det behövs en ordning där de här barnen tas om hand både mer resolut och mer likvärdigt, både för deras skull och för samhällets.

Frågan om barn i fängelse innehåller med andra ord två politiska avvägningar – dels vilken myndighet som ska bära ansvaret för de dömda, dels vid vilken ålder man ska kunna få en straffrättslig påföljd.

Låt mig börja med frågan om ungdomsanstalter, som riksdagen egentligen beslutade om redan i våras. Vi socialdemokrater röstade då för regeringens förslag. Vi anser nämligen att det är rätt att de ungdomar som döms för grova brott ska placeras på nya, anpassade ungdomsanstalter i Kriminalvårdens regi i stället för att vara frihetsberövade på Sis-hem.

Den senare ordningen har nämligen inte alls fungerat, särskilt inte när brottsligheten har förändrats och blivit allt grövre bland allt yngre. Återfallsfrekvensen är skyhög. Ungefär 90 procent av de unga gängkriminella återfaller i brottslighet, trots stora ansträngningar att förbättra. Jag träffade en polis före sommaren som beskrev Sis-hemmen som universitet för gängkriminalitet. Många av de gängkonflikter som plågat vårt land kan härledas till kontakter som knutits på Sis-hemmen. Det här måste vi vara ärliga om. Sis har misslyckats. En ytterligare bieffekt är att vården och omsorgen har trängts ut för de andra barn som myndigheten har ansvar för.

Det går inte att nog understryka att barn inte ska sitta i fängelse tillsammans med vuxna och att Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete och metoder ska anpassas och kompletteras för att möta barns och ungas särskilda behov och rättigheter. På Kriminalvårdens nya ungdomsavdelningar kommer barnen först och främst att gå i skolan. Men de kommer också att få vård, terapi, rehabilitering och anpassning till ett liv bortom det kriminella. Skillnaden mot Sis är inte vården, som det ibland låter på debatten, utan att det hos Kriminalvården blir tydligare krav på att barnen ska delta i skola och övrig verksamhet och även krav på vilken utbildning de anställda ska ha.

En annan avgörande skillnad är att Kriminalvården har en kontroll-, säkerhets- och underrättelseapparatur som saknas på Sis, för att avskärma från kontakter med kriminella och förhindra nya. Därtill finns förutsättningar att ingripa vid våld och tumult på ett helt annat sätt än man får och har möjlighet till på Sis. En tredje skillnad är kläderna. I stället för sina egna kläder kommer ungdomarna att tilldelas Kriminalvårdens neutrala kläder.

Herr talman! Vi kommer nu till den andra, än mer komplicerade, frågan om åldern. Efter många och långa diskussioner kring utvecklingen i vårt land landade vi socialdemokrater för något år sedan i att vi är beredda att tillfälligt pröva och sedan utvärdera en sänkning av straffbarhetsåldern vid allvarliga brott som kontraktsmord från dagens 15 år till 14 år.

Det innebär i praktiken att även 14-åringar i så fall ska få sin vård på Kriminalvårdens ungdomsavdelningar, det vill säga om brottet och omständigheterna är så allvarliga att fängelse är den påföljd som döms ut. Det kan också handla om andra påföljder, som till exempel ungdomsövervakning.

Vårt ställningstagande går helt i linje med den expertutredning som har utrett frågan. Utredaren fick i uppdrag att överväga och, om lämpligt, lämna förslag på en sänkning av straffbarhetsåldern. Det utredaren kom att föreslå var att den generella straffbarhetsåldern ska förbli 15 år men tillfälligt sänkas till 14 år endast för de grövsta brotten.

När regeringen i våras lade fram sitt förslag valde de att strunta i expertutredningens rekommendation. Helt och hållet baserat på magkänsla föreslog de i stället en sänkning ända ned till 13 år.

Vi socialdemokrater sa tydligt och bestämt nej till det. Vi anser inte att 13åringar ska omfattas av straffrätten. I vår följdmotion föreslog vi i stället, i enlighet med utredningen, att straffbarhetsåldern tillfälligt skulle bestämmas till 14 år för de allra allvarligaste brotten och därefter utvärderas på djupet.

Regeringens förslag om 13 år saknade stöd här i riksdagens kammare. Därför valde regeringen klokt nog att återkalla propositionen – även om det var i elfte timmen. Den debatt och den omröstning som skulle ha hållits här i juni ställdes därför in, och regeringen aviserade att ett nytt förslag i linje med utredningens skulle komma.

Mycket riktigt står vi nu här. Det förslag som riksdagen nu ska ta ställning till innebär, precis som expertutredningen föreslog och som vi socialdemokrater föreslog i vår motion, att straffbarhetsåldern under fem år sänks från 15 år till 14 år för de brott som har ett minimistraff på minst fyra års fängelse.

Utredningens argument för 14 år i stället för 13 är flera. Ett av dem är att det är en stor förändring jämfört med i dag och att osäkerheterna kring effekterna talar för att gå varsamt fram. Ett annat argument är att FN:s barnrättskommitté i sina allmänna rekommendationer menar att länder inte bör gå under 14 år.

De här argumenten anser vi socialdemokrater är kloka, relevanta och rimliga. Lägg därtill att 13åringar ofta fortfarande går på mellanstadiet, och vi menar att detta helt enkelt är att gå för långt.

Vi socialdemokrater anser att lagstiftning måste vara väl underbyggd, och utredningens förslag är väl underbyggt. Det var däremot inte regeringens förslag om 13 år. Det är därför bra att regeringen under galgen har backat från det förslaget och återkommit med det nya.

Vi har samtidigt stor respekt för de farhågor som lyfts fram med anledning av förslaget om att över huvud taget pröva denna sänkning. Framför allt är det två argument som vi särskilt har beaktat och vägt in.

Den ena farhågan är risken att förstärka och befästa en kriminell identitet hos barnen. Det ska vi akta oss noga för, och det är därför vi socialdemokrater liksom regeringen och expertutredningen anser att den generella straffbarhetsåldern ska ligga kvar på 15 år. Många ungdomar begår nämligen någon gång brott, men väldigt få blir livsstilskriminella. Vi får inte göra sådant som gör att de lättare fastnar i ett kriminellt mindset.

När det däremot gäller de 14åringar som begår kontraktsmord eller livsfarliga bombdåd är den mörka verkligheten tyvärr att många av dem redan har en kriminell identitet. Därför anser vi att det är rimligt att göra den här åtskillnaden mellan mindre allvarliga brott, som snatteri, och grova våldsbrott.

Det andra farhågan är risken att förslaget kommer att trycka ned kriminaliteten ännu längre ned i åldrarna, men tyvärr kan vi konstatera att det redan skett. Vi har ju redan 13–14-åringar som begår de grövsta brotten, och vi har redan så små barn som 7–8-åringar som rekryteras på skolgårdar och idrottsplatser för att utföra uppdrag åt dessa vidriga kriminella.

Så mörk är dessvärre verkligheten redan, och därför menar vi att argumenten för att pröva utredningens förslag väger tyngre.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga att vi socialdemokrater inte inbillar oss att det här är den stora lösningen på problemet med kriminella gäng som rekryterar barn och unga för att utföra våldsdåd. Det är dock en pusselbit när det gäller hur samhället ska möta de ungdomar som ändå begår de här fruktansvärda våldsdåden.

Fram till för bara några år sedan behövde vi inte fundera särskilt mycket på 13–14-åringar som begår kontraktsmord, men dessvärre måste vi i allra högsta grad göra det i dag. Därför säger Socialdemokraterna ja till att i enlighet med expertutredningens välgrundade förslag tillfälligt pröva en sänkning av straffbarhetsåldern för de grövsta brotten till 14 år. Utredningen gav välgrundade skäl för just åldern 14 år, och regeringen kunde inte presentera övertygande skäl för 13 år. Därför sa vi nej till det men ja till 14 år.

Nu har regeringen återkommit med ett nytt förslag som överensstämmer med expertutredningen och Socialdemokraternas förslag från i våras. Därför kan vi stå bakom det, och därför kommer vi att rösta ja i dag.

(Applåder)

Herr talman! Vänsterpartiet yrkar bifall till reservation 1, vilket innebär avslag på regeringens förslag i de delar som handlar om en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Vi stöder givetvis också de två övriga reservationer som vi ställt oss bakom.

Barn och unga som har begått brott måste möta konsekvenser av sitt handlande. Ja, samhället måste reagera och visa sitt avståndstagande. Frågan är dock hur, och hur detta kan göras effektivt.

Redan i dag kan barn i åldern 15–17 år dömas till fängelse om det finns synnerliga skäl, exempelvis om brottet är mycket allvarligt, som vid mord och andra grova övergrepp. Jag och Vänsterpartiet anser att sluten ungdomsvård ska finnas kvar som påföljd för unga i åldern 15–18 år och att Statens institutionsstyrelse ska ansvara för den även fortsättningsvis. Deras erfarenheter är värdefulla, och särskilt deras skolverksamhet är väldigt viktig.

Vi vill stärka och förbättra den slutna ungdomsvården, satsa på att utveckla verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen och med kraft förbättra unga frigivnas inslussning i samhället. Där har det funnits väldigt allvarliga brister. Jag anser därför att det är ett mer konstruktivt förslag att förlänga den maximala tiden i sluten ungdomsvård och att kombinera den med villkorlig frigivning, precis som vi har från fängelserna i dag, som Kriminalvården då skulle komma in och ansvara för, i samarbete med Sis.

Det finns vetenskapliga belägg för att insatser i frihet gör större skillnad, och det svenska frivårdssystemet räknas till ett av världens mest utvecklade. Insatserna som verkställs inom frivården kan utformas mer innehållsrikt och individanpassat. Det skulle stämma utmärkt väl för de unga som lämnar institutionsvården.

De barn som avses i den här propositionen är ofta mer brottsoffer än förövare. Systemet kan med rätta uppfattas som orimligt när barn som inte har uppnått tillräcklig mognad döms för brott som en eller flera vuxna har lurat, drogat eller tvingat barnet att begå. Var är Tidöregeringens brottsofferperspektiv då? Att straffa dessa barn är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda.

Forskningen visar också att barn som har begått brott i regel befinner sig i ett sammanhang präglat av omsorgsbrist, trauma och social problematik i familjen, liksom av psykisk ohälsa. Det är också väldigt vanligt att de har upplevt våld eller varit utsatta för våld mot sin egen kropp i olika former. Sådana omständigheter kräver att barnen bemöts som individer med behov av stöd och skydd snarare än rättssubjekt inom den repressiva straffrätten.

Samhället har också sedan lång tid dragit sig tillbaka från ekonomiskt utsatta delar av samhället. Det har inneburit färre vuxna i många unga personers liv, och det har ofta inneburit att verksamheter som kunnat förebygga brott har gått på sparlåga. Resultatet ser vi när unga tonåringar grips för att ha mördat andra tonåringar på uppdrag av samvetslösa kriminella. Detta skapar en rädsla och en otrygghet som ekar genom hela samhället. Det måste tas på allvar.

Regeringen har dock ett ensidigt fokus på hårdare tag. Det har inte minst gällt frågan om tonårsutvisningar, som tydligt visar hur problematiskt det kan bli när regeringen driver på en lagstiftning utan att bry sig om en stark opinion. Vi riskerar nu en liknande situation inom kriminalpolitiken.

Också här har det varit väldigt starka opinionsyttringar, och misstron mot regeringens politik är och har varit stark. Nu är den det även i professioner inom särskilt juristkåren. Det är en kår som egentligen domineras av människor som röstar borgerligt, men nu förekommer blandade upprop genom aktioner som liknar metoo och som benämns jutoo, där ”ju” syftar på juridiken. Nästan 2 000 jurister har redan varnat för en nedmontering av rättsstaten och för att regeringen allt oftare ignorerar allvarlig kritik från Lagrådet.

Som jurist med mer än 55 års yrkeserfarenhet är jag en av dem som har reagerat på och förfärats över Tidöregeringens hänsynslöshet i sin iver att införa så kallade reformer. Förslaget till lagstiftning om sänkt straffbarhetsålder var det mest bristfälliga och undermåliga jag någonsin läst. Nu måste jag tyvärr lägga till ett ännu värre exempel, nämligen den stora straffrättsreform som också ska debatteras i dag.

Åter till straffmyndighetsåldern: Här finns förödande kritik från många instanser – tunga sådana – i form av myndigheter, forskare och aktörer inom civilsamhället, utan att regeringen låter sig påverkas. Sju av utredningens nio experter motsatte sig förslaget att sänka straffbarhetsåldern när man diskuterade en sänkning från 15 till 14 år, det vill säga den gräns vi nu har på bordet. Därför går det inte att benämna den utredningen som en expertutredning. Statusen höjdes definitivt inte heller av att enbart 3 av de 95 remissinstanserna tillstyrkte förslaget.

Trots den massiva kritiken gick regeringen vidare med ett förslag om att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Det drog man dock tillbaka av rädsla för att bli nedröstad här i kammaren, och vi har nu ett aktuellt förslag på 14 år.

Det vi ser är en relativisering av expertorgans och Lagrådets yttranden som kan ifrågasättas men som är en trend också bland högerregimer i andra länder. Det är en skam att Sverige har bidragit till detta och att vi ser en så stark trend till nonchalans mot expertis och något som jag tyvärr skulle vilja benämna som kunskapsförakt. Det är ett hemskt fenomen.

Socialstyrelsen har hela tiden hävdat att utvecklingen mot ett ökat antal grova våldsbrott i första hand är ett samhälleligt misslyckande och därmed samhällets ansvar. Det borde inte drabba det enskilda barnet.

Kriminalvården har också länge hävdat att man inte har resurser att ta hand om så här unga barn. Förändringar har skett så att Kriminalvården har utvecklats, men man är verkligen nybörjare på det här området.

Forskningen visar även att barn som har begått de här brotten i regel befinner sig i sammanhang med omsorgsbrist, trauma och psykisk ohälsa. Härtill kommer uppgifter om att barnen ofta har upplevt våld, vilket jag vill återkomma till. Det kräver att barnen bemöts som individer i behov av stöd och skydd. De kriminella gängen är hänsynslösa mot barnen, och det ska inte även samhället vara.

För att hantera och vårda de här barnen krävs oundvikligen en stark kontroll, och det finns vägar framåt som bygger på forskning och beprövade erfarenheter. Vi vill stärka och förbättra den slutna ungdomsvården och utveckla ungdomshemmen. Sist men inte minst vill vi förbättra unga frigivnas inslussning i samhället, som i dag är väldigt bristfällig. En skärpt kontroll kan uppnås med gps-övervakning, personliga övervakare och eftervård för den som frigivits.

Barn och unga som utnyttjas i kriminella nätverk behöver även få tillgång till traumabehandling, och det behöver bli lättare att få akuta LVU-omhändertaganden av utsatta barn och unga.

Idealt ska vi naturligtvis förhindra att unga begår brott över huvud taget och se till att de inte kommer i närheten av kriminalitet. Här är det brottsförebyggande arbetet otroligt viktigt, men det är dessvärre eftersatt av regeringen.

Många samverkansprojekt är dock igång, en del med väldigt imponerande resultat. Jag vill nämna ett exempel, nämligen SAO-jobb. Det är en studiemotiverande arbetsorientering där man samverkar med både näringsliv och offentlig sektor. Där kan unga komplettera skolgången med att jobba två timmar i veckan, och få betalt för det, mot att de också sköter skolarbetet. Detta har varit framgångsrikt där det har prövats, och försöksverksamheten sprider sig över landet. Det är utmärkt.

Jag tar upp detta som ett exempel på hur näringsliv och offentlig sektor, utöver kriminalvård och socialtjänst, kan bidra väldigt konstruktivt. Samhällets olika delar måste naturligtvis samverka.

Regeringen har nyligen upptäckt att man behöver satsa mer på förebyggande insatser och har till exempel gett Brå i uppdrag att undersöka hur kulturprojekt skulle kunna bidra till att förebygga våldsbejakande aktiviteter bland ungdomar, inklusive våldsbejakande extremism. Jämställdhetsmyndigheten har fått i uppdrag att granska sociala medier och vad de kan innebära för våldsutsatthet och våldsutövande, inklusive manosfären.

Jag vill återkomma till brottsofferperspektivet. Det finns oerhört många exempel där professionella som möter ungdomar säger att de är allvarligt utsatta för våld i den egna familjen. Det kan handla om att de har bevittnat våld eller om att de själva har utsatts för våld. Det finns data sedan länge. Vi vet att vart 10:e barn i vårt land har upplevt våld i hemmet och att vart 20:e barn gör det ofta. Vi måste ta dessa siffror på allvar och fokusera mycket starkt på att förebygga mäns våld mot kvinnor och barn för att begränsa något som utgör en grogrund för att personer lär sig att använda våld som maktmedel redan i unga år och inom familjen.

Forskningen visar entydigt att barn under 15 år saknar den kognitiva och emotionella mognad som krävs för att de ska förstå konsekvenserna av sina handlingar. Gränsen sattes 1864, vilket kan tyckas vara väldigt länge sedan. Det skedde dock av en anledning, och den anledningen finns kvar. Strafflagen, som var föregångare till brottsbalken, markerade den här gränsen. Mycket har hänt sedan dess, men barn är fortfarande barn. Samtidigt har samhället blivit alltmer komplicerat, och kanske är det mer motiverat att fråga sig om gränsen borde höjas än att sänka den.

Vi har ratificerat barnkonventionen och antagit den som svensk lag. Barnrättskommittén har tydligt uttalat att en sänkning av ett lands befintliga straffbarhetsålder strider mot konventionen. Det är värt att tänka på med fullt allvar.

Vi kan också se att dessa reformer drabbar könen olika. Flickor är mer utsatta och förekommer oftare som målsägande redan innan de kommer in i de kriminella gängen.

Någon har sagt: Utan sårbara barn, ingen rekrytering.

År 2025 tilldelades Frances Crook världens största pris inom kriminologi, Stockholm Prize in Criminology, för att hon verkat för att reducera antalet barn i fängelse i Storbritannien. Detta antal har minskat från 3 500 till 500. Hon menade i sitt anförande och i intervjuer att Sveriges regering har gjort nästan allt fel. Man har satsat på fängelser i stället för på förebyggande sociala insatser.

Herr talman! Vi debatterar justitieutskottets betänkande om skärpta regler för unga lagöverträdare.

Regeringens proposition utgör en viktig del i avskaffandet av Socialdemokraternas och Vänsterns tidigare kriminalpolitik. Man kan kalla det vi nu gör för ett ordentligt perspektivskifte i kriminalpolitiken. Vi menar att ansvar för egna handlingar måste ha betydelse och att samhällets rätt till skydd från farliga individer måste prioriteras. Upprättelse för brottsoffer är minst lika viktigt, och där har straffets längd en faktisk betydelse.

Sverigedemokraterna har efterlyst detta perspektivskifte väldigt länge. Många av de ändringar som vi kommer att fatta beslut om i dag kan man läsa om i motioner som Sverigedemokraterna har kämpat för i 15 års tid i Sveriges riksdag. Med tanke på hur tidigt Sverigedemokraterna varnade för en utveckling med tilltagande grov kriminalitet kan man säga att det är lite av Sverigedemokraternas signum att vara ute i god tid för att möta och förhindra en ankommande katastrof.

Herr talman! Om vi hade lagt om kriminalpolitiken för 15–20 år sedan hade vi sannolikt inte behövt uppleva den våldsvåg som eskalerade till sinnessjuka nivåer under Socialdemokraternas regeringsår. Till följd av Socialdemokraternas passiva regeringsår, med eskalerande gängkonflikter, kunde vi till slut vittna om att 52 barn under 15 år involverades i mord och mordplaner under 2025. Denna utveckling hade kunnat förhindras med en ansvarsfull regering som inte ägnat åtta år åt att stoppa huvudet i sanden.

Sverigedemokraterna och regeringen gör nu det jobb som egentligen hade behövt göras för länge sedan. Innehållet i den här proposition innebär att vi sänker straffbarhetsåldern till 14 år för de allvarligaste brotten. Det tål att sägas att åldersgränsen på 14 år var en kompromiss – Sverigedemokraterna stod beredda att gå längre.

Socialdemokrater och straffrabatter har ju länge varit synonymer i kriminalpolitiken. I samband med ett annat betänkande kommer Socialdemokraterna i dag att rösta nej till att ta bort mängdrabatter på grova brott. Ett nej är ju ett nej, och det får man respektera. Det är heller egentligen inte så konstigt – Socialdemokraterna har mig veterligen röstat nej till att ta bort mängdrabatter och straffrabatter sedan SD kom in i riksdagen 2010. Under ganska många år har Socialdemokraterna hållit fast sitt motstånd mot att ta bort mängdrabatter och straffrabatter, och det är därför inte så konstigt att de röstar nej till att ta bort mängdrabatten för grova brott.

Genom det här betänkandet, herr talman, tar vi äntligen bort Socialdemokraternas straffrabatt till myndiga brottslingar som hittills har kunnat få straffrabatt på grund av sin ålder när de varit mellan 18 och 21 år gamla. Vi kommer i princip att fördubbla straffen för brottslingar som är under 18 år. Vi öppnar också för att brottslingar under 18 år ska kunna dömas till det längsta tidsbestämda straffet, som är 18 års fängelse. Påföljden ungdomsövervakning kommer att skärpas, och regleringen vid misskötsel av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst kommer att skärpas.

För oss sverigedemokrater handlar inlåsning av unga brottslingar i första hand om samhällsskydd, upprättelse och en moralisk markering. Det går dock inte att komma ifrån att inlåsning också innebär en befrielse från en destruktiv kriminell miljö för unga som begår brott.

Som jag ser det, herr talman, finns det bara två saker att välja mellan: Antingen tar samhället greppet om unga som involveras i grov brottslighet, eller så tar den grova brottsligheten greppet om unga som inte förstår bättre eller som har en egen drivkraft att begå en massa brott.

Det som Socialdemokraterna och Vänstern så uppenbart har misslyckats med ändrar vi på nu.

Herr talman! Socialdemokraternas bästa samarbetspartier, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet, yrkar i betänkandet avslag på sänkt straffbarhetsålder. Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstar också emot slopade straffrabatter för vuxna och vänder sig mot straffskärpningar för dem under 18 år.

Detta betänkande liksom många andra från justitieutskottet sätter fingret på en skillnad som finns på riktigt i svensk kriminalpolitik. Den ena politiken ledde fram till brinnande gängkrig där en eller flera dödsskjutningar i veckan var verklighet i vårt land. Den andra politiken, regeringens och Sverigedemokraternas politik, har satt stopp för den utvecklingen och har som ambition att fortsätta att prioritera samhällsskydd och brottsofferperspektiv framför brottslingars rättigheter och perspektiv.

Herr talman! En röst på Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet utgör en uppenbar risk för en återgång till det samhällskaos som vårt land tyvärr har fått uppleva. Jag hoppas att svenska folket inte längtar tillbaka dit. Sverige kan bättre, och vi svenskar förtjänar mer. Låt oss tillsammans välja ett tryggt och sammanhållet Sverige.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på vänsterkantens olika reservationer.

Herr talman! Centerpartiet säger som bekant nej till en sänkning av straffbarhetsåldern. Här är vi till och med mer nostalgiska än Sverigedemokraterna och vilar tungt på att man redan på 1860-talet bedömde att 15 år är en lämplig ålder när man kan ta ansvar för sina handlingar straffrättsligt.

Det finns dock barn under 15 år som begår grova brott, och enligt vårt synsätt ska det då ske en bevistalan, vilket är viktigt för klarhet och upprättelse, och barnet ska omhändertas enligt LVU på grund av eget beteende.

Låt mig ta ett exempel med en 14åring som begår ett brott med ett straffvärde på tio år – det kan vara enskilt tio år eller fem år med dubbelt straff på grund av gängkriminalitet. Med vårt system kan man bli omhändertagen genom LVU tills man är 21 år. Nu för tiden har vi bra lagar som gör att man under hela tiden kan vara inlåst och inte ha tillgång till teknik. Med det nya systemet får 14åringar en straffreduktion på 80 procent, vilket innebär att två år av straffet kvarstår. Häktningstiden kan vara nio månader, och sedan sitter man nio månader på anstalt innan man blir villkorligt frigiven vid 15 ½ år, max 16 år. Då är man ute på gatan och fri. I vårt fall kan man som sagt vara inlåst tills man är 21 år.

Hur ser Sverigedemokraterna på denna skillnad utifrån ett brottsofferperspektiv och möjligheten att ge unga under 15 år en reell möjlighet till vård?

Herr talman! Det korta svaret är att Sverige under lång tid har prövat ett system och fått ett ganska tydligt resultat av detta system, det vill säga att unga som har begått allvarliga brott har varit väldigt tillgängliga för grov organiserad brottslighet. De har kunnat promenera rakt ut från Sis-institutioner för att utföra mord och andra uppdrag på de kriminella gängens begäran.

Det finns flera skäl till att vi gör detta. Ett är att vi ser att de som är involverade i grov organiserad brottslighet ofta har en kriminell identitet och att kriminalvården är den institution som har bäst kompetens att hantera personer med kriminell identitet eller som är involverade i grov organiserad brottslighet. Det är också rimligt att man är ansvarig för sina handlingar oavsett om man är ung eller äldre. Därför är en bevistalan inte tillräcklig, utan man ska också hållas straffrättsligt ansvarig. Det är ett av skälen till att regeringen väljer att sänka straffbarhetsåldern från 15 år till 14 år. Om Sverigedemokraterna hade fått bestämma hade åldern till och med sänkts till 13 år.

Det finns som bekant en straffreduktion på grund av ålder, och vi är givetvis beredda att diskutera vad som är mest lämpligt. Men i ett så kallat fängelsestraff för en person under 15 år kommer även andra institutioner att vara involverade i denna persons framtid. Man kommer inte att lämnas i en kall och mörk cell under den tid man sitter på anstalt, utan det kommer att göras mycket för att man ska få förutsättningar att komma ut som en bättre person.

Vi tror att kriminalvården har bäst förutsättningar att skapa den inlåsningseffekt vi tror är bäst för de personer som på andra institutioner är så tillgängliga för gängen.

Herr talman! Det är just tillgängligheten för rekrytering vi pratar om, och i mitt exempel är den unge åter möjlig att rekrytera för gängen vid 15 ½ års ålder. Jag har den största respekt för kriminalvårdens verksamhet och kompetens, och vi är för att man ska ta bort sluten ungdomsvård och i stället införa ungdomsfängelse från 15 år. Men nu pratar vi om sänkningen till 14 år, och då får vi barn som från 15 ½ eller 16 år åter är tillgängliga efter att ha begått ett brott med ett straffvärde på tio år. Detta stämmer inte överens med talet om brottsofferperspektiv och möjlighet till rehabilitering.

Vi menar att man inte har möjlighet att ta det straffrättsliga ansvaret vid 14 års ålder. Man har till exempel inte rätt att köra bil, och gränsen för våldtäkt av barn är satt till 15 år eftersom man då kan ta ansvar för sina handlingar.

Min fråga kvarstår: Tycker Sverigedemokraterna och regeringen att det är rimligt att unga som har begått brott är tillgängliga för gängen att rekrytera vid 15 ½ års ålder?

I valrörelsen säger Tidöpartierna att saker kan diskuteras. Men låt mig påminna om att det regeringen har lagt på riksdagens bord och som vi nu debatterar är att dessa unga kommer att släppas ut väldigt tidigt.

Herr talman! Jag kan bara upprepa det jag sa i min första replik. Vi har haft ett system i Sverige som har fått tydliga effekter. I mitt anförande sa jag att 52 barn under 15 år varit involverade i mordplaner och morduppdrag. Det är alltså ganska många under 15 som har varit involverade i grov kriminalitet. Man kan då fråga sig varför inte kriminalvården ska ha ansvaret för dessa personer med grov kriminell identitet. Vi tycker helt enkelt olika i denna del.

Till skillnad från Centerpartiet och vänsterkanten tycker vi att man ska vara ansvarig för sina handlingar, att det är rätt att sänka straffbarhetsåldern och att fängelse är rätt plats för mördare. Om man inte tycker det får man givetvis argumentera mot det.

Nu har regeringen lagt ett förslag på bordet som har en ganska bred majoritet i kammaren bakom sig, vilket bådar gott för att förslaget också ska hålla över tid. Sedan får vi utvärdera hur detta faller ut, och det finns en sådan mekanism i denna lagstiftningsprodukt.

Jag är övertygad om att denna förändring kommer att ge betydligt bättre förutsättningar att ta hand om unga kriminella som har en grov kriminell identitet. Vänsterpartiets huvudanförande gav en bild av hur alternativet kan se ut, och det tror jag inte är önskvärt för någon.

Herr talman! De dödliga skjutningarna och sprängningarna har de senaste åren drabbat Sverige hårt. Vi ser nu en välkommen nedgång, men faran är inte över. Vi vet att den organiserade brottsligheten och framför allt narkotikahandeln som driver våldet är långtifrån besegrad.

Det är mycket kvar att göra inom arbetslivskriminalitet, svart arbetskraft, trafficking och människohandel. Vi ser narkotika- och vapenhandel som inte minskar, välfärdsbrott som hotar samhällskontraktet och mängdbrott som drabbar både enskilda och företagare i vårt land. Centerpartiet har därför sagt ja till alla resursförstärkningar och de flesta förslagen inom rättsområdet när vi har funnit att insatserna har varit effektiva, rättssäkra och evidensbaserade.

Även om brott begångna av barn generellt sett minskar har vi ett antal barn, både under och över 15 år, som begår grova brott. För den som blir svårt skadad eller vars anhörig blir mördad spelar det absolut ingen roll hur gammal gärningspersonen är eller om den är äldre eller yngre än 15 år. Brottet är lika fruktansvärt och drabbar lika hårt.

Vi har sett att barn som är 12, 13 eller 14 år skjuter, mördar, spränger och levererar sprängmedel i en utsträckning som vi aldrig tidigare skådat. Det är ett misslyckande för vårt land. Under denna mandatperiod i riksdagen har Centerpartiet därför röstat ja till bevistalan för barn yngre än 15 år som begår grova brott. Det innebär att förundersökning och rättegång genomförs som vanligt för att klarlägga och utröna vad som har hänt, för att ge de drabbade klarhet.

Vi i Centerpartiet har även ställt oss bakom förslaget om att kunna använda preventiva tvångsmedel för barn under 15 år. Vi har också meddelat att vi är positiva till en förlängning av detta – allt i syfte att kunna förhindra och utreda brott och ge brottsoffer klarhet men också för att kunna hitta och straffa dem som rekryterar barn till att begå brott.

Vi har sagt ja till nedtagning av annonser för onlinerekrytering. Vi har sagt ja till de så kallade ungdomsfängelserna för barn mellan 15 och 17 år. Vi har sagt ja till att ta bort sluten ungdomsvård. Vi har sagt ja till lättnader i sekretessen.

Vi säger även ja till den nu aktuella propositionen – att ungdomsreduktionen avskaffas helt för unga myndiga och att den minskas för barn mellan 15 och 17 år samt att påföljden ungdomsövervakning och regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps.

Vi har sagt ja till det här och annat därför att vi anser att det är effektiva, evidensbaserade och rättssäkra verktyg för att bekämpa dessa grova brott och återskapa tryggheten.

Vi säger dock nej till att straffmaximum för barn under 18 år höjs från 14 till 18 år samt att man avskaffar påföljden ungdomsvård, alltså inte sluten ungdomsvård utan bara ungdomsvård. Vi anser att det är bra att det finns alternativ för att hitta det som är lämpligast för den unge.

Registrering av bevistalan i belastningsregistret anser vi också är fel tänkt. Om man inte är straffmyndig ska man inte hamna i belastningsregistret. Men det behöver registreras, och det bör därmed utredas var detta ska ske på det lämpligaste sättet, både för de rättsvårdande och brottsbekämpande myndigheterna och för barnet.

Nu kommer jag till det kanske viktigaste: Vi säger nej till förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Centerpartiet är emot en sänkning till 14 år, precis som vi tidigare var emot en sänkning till 13 år.

Senast i går kväll fick jag frågan av en journalist om det inte var okej nu när regeringen ändrat sig till 14 år och tvingats backa från 13 år. Nu kommer jag till det som vi tycker: Det är skillnad mellan 13 år, 14 år och 15 år. Jag har sagt någon gång att vi ibland pratar om det som om det vore samma skillnad som mellan 43, 44 och 45 år, men det är det inte. Den generella utvecklingen mellan 13, 14 och 15 år är stor.

Förslaget att sänka straffbarhetsåldern har mött ett motstånd utan motstycke från akademin, myndigheter och civilsamhällets organisationer. De säger nej till 14 år. De sa nej till 13 år. Jag vet att förslaget i dag är 14 år, men vi vet alla att Tidöregeringen vill ha 13 år. De bedömde dock att de inte hade en majoritet i riksdagen, och därför är det nu 14 år som ligger på riksdagens bord.

Bland dem som har reagerat negativt på förslaget finns polisen, åklagarna, domstolarna, Kriminalvården och Rättsmedicinalverket. Många remissinstanser har reagerat på förslaget både för dess konsekvenser och för dess bristande rättssäkerhet.

Polisen säger att man tror att gängen kommer att rekrytera ännu yngre barn. I vintras skrev 26 erfarna och rutinerade åklagare med lång erfarenhet och protesterade. De lyfte fram alla problem som finns med förslaget utifrån deras arbete och profession. Det är alltså människor som har som jobb att åtala och lagföra folk, inte människor som vi dagligdags säger är mjuka mot brott.

Herr talman! I stället för att sänka straffbarhetsåldern behöver vi byta perspektiv i Sverige. Vi behöver först och främst bekämpa den grova brottslighet som gör att barn och unga går in i, lockas eller tvingas till fruktansvärda handlingar. På samma sätt som de kriminella gängen rekryterar barn – vi brukar säga att de har Sveriges bästa HR-avdelningar – behöver vi från den goda sidan och det laglydiga samhället rekrytera barnen till en verklighet där det finns framtidsutsikter, trygga vuxna och ett samhälle som går att lita på.

Centerpartiet konstaterar självklart att det finns starka skäl till att barn successivt och stegvis under sin uppväxt får ta ett större ansvar, men vi vet att till exempel gränsen för våldtäkt mot barn är 15 år och att det är olagligt att ha sex före 15 år. Det är samma barn och samma utvecklingsnivå som vi bedömer. Vi har till exempel 18 år för att köra bil och rösta.

Detta är baserat på att barn inte har en vuxens konsekvenstänk och erfarenhet. Det är skälet till att det inte primärt är straff som avhåller 13 eller 14åriga barn från att begå brott. De har inte det konsekvenstänket. Detta insåg man på 1860talet, och det gäller fortfarande. Man insåg då som nu att barn under 15 inte kan förstå och råda över sina handlingar på ett tillräkneligt sätt utifrån straffrätten.

Som sagt har vi barn under 15 som begår grova brott, och vi har en regering som säger att något måste göras. Då säger Centerpartiet: Gör något effektivt, något som inte alla experter säger nej till!

Centerpartiet anser att vi måste göra det här genom en skola där man får ägna sig åt att ge barn och unga en utbildning, genom en socialtjänst som finns nära familjerna redan under mödravårds- och barnavårdscentralerna och genom en fungerande psykiatri för både barn och vuxna. Det handlar också om ett nära samarbete mellan alla som möter barnen: polisen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, förskolan och skolan.

Det handlar om en uppväxt fri från våld. Vi vet vilken stark koppling det är mellan att ha varit utsatt eller upplevt våld och att hamna i gängen. Att skydda barnen från våld är en av samhällets kärnuppgifter. Vi vet också att en fungerande skolgång och stöd vid diagnoser är enorma skyddsfaktorer. Varje anständigt samhälle måste sträva efter att ge alla barn rätt förutsättningar och en ljus framtid, inte en fängelsecell.

Centerpartiet har därför föreslagit traumascreening för alla barn, larmnummer för barn och anhöriga som riskerar att rekryteras, en kontaktperson som samordnar alla insatser samt ännu skarpare straff för dem som involverar barn i brottslighet.

Vi kan inte straffa barnen när det är vuxensamhället som har brustit. Därför måste vi vuxna och vi i samhället ställa oss på barnens sida och säkerställa att de får stöd och hjälp till ett liv utan kriminalitet och ge dem förutsättningar att bli ansvarsfulla medborgare som i sin tur bidrar till det gemensamma efter bästa förmåga.

Att vara tuff mot brott är att fatta nödvändiga beslut, men att vara smart mot brott är att göra det som fungerar. Regeringens förslag om sänkt straffbarhetsålder, som stöds av Sverigedemokraterna, är varken eller. Låt oss i stället samlas kring en politik som bygger på kunskap, som är både tuff och smart och som ger våra barn en framtid i stället för en fängelsecell.

Jag står bakom Centerpartiets reservationer och avslag på propositionen i de delar som rör sänkt straffbarhetsålder, höjt straffmaximum, avskaffandet av ungdomsvård samt registrering i belastningsregistret, men jag yrkar bifall endast till reservation nummer 5.

Herr talman! Den politiska debatten måste utgå från verkligheten. Inte från paragrafer, inte från betänkandetexter utan från det som faktiskt händer i svenska städer, i bostadsområden och på våra gator.

Förra året var 52 barn under 15 år inblandade i rättsliga prövningar om mord eller mordplaner – 52 barn! Inte rån, inte misshandel utan mord. Av dessa 52 barn var nästan en tredjedel inte 14 år fyllda. Det här är inte bara statistik. Det är ett brutalt kvitto på en utveckling som Sverige inte längre kan blunda för. Det här är barn som borde ha suttit i ett klassrum, haft fritidsintressen och framtidsdrömmar, inte transporterat vapen eller utfört morduppdrag.

Det vi debatterar här i dag är inte en ideologisk fråga. Det är en fråga om ansvar, och ansvar kräver handling.

Herr talman! Sverige har länge värnat principen att mycket unga barn inte ska bära straffrättsligt ansvar. Det finns goda skäl för den principen. Men också straffrätten måste kunna möta en verklighet som förändras. Barn vars barndom kapas av kriminella nätverk och 12- och 13-åringar som bär vapen är inte en bild vi målar upp. Det är verkligheten.

Polismyndigheten bedömer att omkring 17 500 personer är aktiva i kriminella nätverk. Antalet barn med koppling till gängkriminalitet har blivit allt fler och allt yngre. Mot den bakgrunden är det dags att sätta ned foten. Vi har en skyldighet att skydda samhället men också att skydda de barn som håller på att dras allt djupare in i kriminaliteten. Läget är akut.

Regeringen lägger nu fram ett av de mest genomgripande reformpaketen för unga lagöverträdare på decennier. Ungdomsreduktionen avskaffas helt för unga myndiga. En 19-åring som skjuter någon är inte ett barn som har gjort ett misstag. Den personen är myndig och ska dömas därefter. Ungdomsreduktionen minskas för lagöverträdare under 18 år, och skillnaden i påföljd mellan en 17-åring och en 18-åring som begår samma allvarliga brott minskas.

Straffmaximum höjs till fängelse i 18 år för den som begått brott under 18, så att domstolarna ges bättre möjlighet att döma ut straff som faktiskt speglar brottets allvar.

Ungdomsövervakningen skärps, hemarresten utökas och misskötsamhet av ungdomsvård och ungdomstjänst ska mötas med snabbare och tydligare reaktioner.

Så har vi straffbarhetsåldern, den fråga som har dominerat debatten. Regeringen föreslår att den sänks till 14 år, dock inte för alla brott utan för de allvarligaste: mord, mordförsök, grova våldtäkter, grova vapenbrott, människorov. Det handlar inte om ungdomsbrott, snatterier eller skadegörelse. Det är en differentierad, riktad och proportionerlig åtgärd. Denna akuta åtgärd tidsbegränsas till fem år med noggrann uppföljning av Brottsförebyggande rådet. Jag hade gärna sett en sänkning till 13 år för att fånga upp fler av dessa barn och bryta mönstret innan det blir för sent. Men för att reformen ska kunna vara på plats så snart som möjligt agerar vi ansvarsfullt och pragmatiskt och lägger nivån vid 14 år.

Herr talman! Jag hör argumentet från oppositionen om att Lagrådet och barnrättsorganisationer har haft invändningar. Det är legitima röster i ett demokratiskt samhälle. Men frågan kvarstår: Vad ska samhället göra när en 14-åring skjuter och dödar och rättssystemet inte ens kan utkräva straffrättsligt ansvar? Vad säger vi till brottsoffrets anhöriga? Hur ger vi samtidigt de barn som begått brottet en verklig möjlighet att bryta med kriminaliteten?

Ett brott blir inte mindre allvarligt för att gärningsmannen är ung. Den som har blivit skjuten eller våldtagen eller har förlorat ett barn i ett mord har också rätt att förvänta sig att rättsstaten reagerar.

Nio av tio barn som döms till sluten ungdomsvård med kopplingar till gängen har återfallit i grov brottslighet. Det är inte vård. Det är ett systemfel, och ett systemfel kräver ett nytt system. Sis-hemmen byggdes för en annan tid och andra problem. De har fått hantera ungdomar som har begått de allra grövsta brotten utan att verksamheten ursprungligen utformats för den uppgiften. När de allra farligaste och allvarligaste fallen i stället hanteras av kriminalvården kan man fokusera på det man faktiskt är rustad för: förebyggande arbete med barn i riskzonen och med psykosociala problem eller missbruk, inte barn som mördat.

När barn frihetsberövas ska de inte placeras tillsammans med vuxna kriminella. De ska hållas åtskilda och få en särskild anpassad verksamhet med utbildning, behandling och rehabilitering. Barn ska behandlas som barn, också när samhället måste ingripa mycket kraftfullt.

Är fängelse rätt för ett barn på 14 år? Nej, självklart inte – inte i första hand. I normalfallet bör ungdomsvård, ungdomstjänst och ungdomsövervakning dömas ut. Men i de allra allvarligaste fallen, som när ett barn har begått ett mord, måste samhället kunna svara med frihetsberövande påföljd och då under former som ger bättre förutsättningar att bryta den kriminella utvecklingen. Det handlar om särskilda barn- och ungdomsavdelningar med små grupper, hög personaltäthet och legitimerade lärare på plats.

Med barnets bästa i fokus ges förutsättningar för rehabiliterande insatser och helt enkelt bättre möjligheter än i dag att ta hand om dessa barn. Ingen vill heller att 15- och 16-åringar ska sitta i fängelse. Ordet gör ont och går rakt in i hjärtat. Men verkligheten gör mer ont. Att inte agera är ansvarslöst.

Herr talman! Argumentet att reformen strider mot barnkonventionen hör jag ofta. Men barnkonventionen kräver att vi ser till barnets bästa. Att låta ett barn leva vidare med vapen, hot och morduppdrag är inte barnets bästa. Det är ett svek. Barnkonventionen säger inte att barn aldrig får frihetsberövas. Den säger att det ska ske som en sista utväg. Och om inte mord och den allra grövsta brottsligheten kan motivera den sista utvägen, när kan den då användas?

Det finns faktiskt barn på båda sidor av lagstiftningen: barnet som begår brottet men också barnet som offer. Den unge som sköts. Den unge som rånades. Barnet som förlorade ett syskon. Också dessa barn har rättigheter. Också de förtjänar ett rättsväsen som tar dem på allvar.

Vi skärper straffen, men vi satsar också historiskt på det förebyggande. Sedan sommaren 2025 är det inte längre frivilligt att arbeta förebyggande utan ett krav. Vi har rivit sekretesshindren som i decennier har stoppat samverkan mellan socialtjänst, skola och polis. Vi har investerat 2,8 miljarder kronor i den största omläggningen av det förebyggande arbetet på 40 år.

Vi måste bort från ordet ”eller”. Det handlar inte om att förebygga eller att straffa, inte om rehabilitering eller samhällsskydd. Vi måste klara båda för att skydda samhället, ge brottsoffer upprättelse och, ja, rädda barnen och ge dem en verklig chans att bryta med gängen.

En fängelsepräst uttryckte något som har stannat kvar i mina tankar: Det är först bakom lås och bom som insikten om vad man orsakat faktiskt infinner sig. Kriminalvårdschefen som ska leda barnenheten sa: De är fortfarande barn, lätt påverkade åt ena eller andra hållet. Vi kommer att lyckas att påverka dem rätt.

Det finns hopp, kära kollegor. På tre år har det dödliga gängvåldet halverats. Den moderatledda regeringen har visat att förändring är möjlig. Ingen av oss här vill se ett 14-årigt barn i fängelse. Men vi kan inte låta den önskan stå i vägen för att agera mot den verklighet vi faktiskt befinner oss i.

Vi måste klara av att förebygga att unga hamnar i kriminalitet med fler tidiga, tydliga insatser och dessutom möta de ungdomar som redan skjutit, sprängt eller mördat med trovärdiga och tydliga konsekvenser. Det ena utesluter inte det andra, och ett starkt samhälle klarar båda.

Herr talman! Barn ska bära framtidsdrömmar och hopp, inte vapen. Jag yrkar på att riksdagen avslår motionsyrkandena och bifaller utskottets förslag om att bifalla propositionerna.

(Applåder)

I detta anförande instämde Fredrik Kärrholm (M).

Herr talman! Kära kollegor! För Miljöpartiet är det självklart att samhället ska agera kraftfullt mot grov brottslighet. Det gäller även när barn begår mycket allvarliga brott. För oss är det lika självklart att reaktionen måste vara träffsäker och effektiv och leda till att barnet får en chans till rehabilitering och återanpassning. Vi menar att regeringens förslag i den här propositionen går i motsatt riktning och dessutom kommer att innebära en tydlig förskjutning inte bara i synen på unga lagöverträdare utan också från förebyggande, sociala och vårdande insatser till ökad repression mot barn och unga.

Vi har tillsammans med remissinstanser och experter konsekvent sagt nej till att sänka straffmyndighetsåldern. Men regeringen har tyckt sig veta bättre. I sista stund tvingades man tidigare i somras att backa från sin egen politik. Det var välkommet, men samtidigt är det beklagligt hur regeringen fortsätter att hantera denna allvarliga fråga om att sätta barn i fängelse så slarvigt.

FN:s barnrättskommitté uppmanade 2023 Sverige att behålla straffbarhetsåldern på 15 år. Det är en uppmaning som inte går att missuppfatta. Ändå tillsatte Tidöregeringen samma år en utredning som skulle överväga att, om det var lämpligt, lämna förslag om sänkt straffbarhetsålder. Få rättspolitiska förslag har mött lika massivt motstånd som dagens förslag att sänka straffmyndighetsåldern för allvarliga brott, även om det är tillfälligt.

Vi anser att det är minst sagt anmärkningsvärt att regeringen först gick vidare med förslaget om att sänka till 13 år, sedan tog tillbaka det och därefter föreslog en sänkning till 14 år trots den skarpa kritiken från såväl barnrättsorganisationer och rättsväsen som fackförbund, akademi, myndigheter och Lagrådet.

Sammantaget är bilden tydlig, anser vi. Förslaget saknar stöd i forskning, riskerar att motverka sitt eget syfte och innebär ett allvarligt avsteg från principen att barn ska behandlas som barn i rättssystemet.

Redan i utredningen Straffbarhetsåldern framkom vilka risker som var förenade med en sänkt straffmyndighetsålder till 14 år. Åtta av utredningens elva sakkunniga experter lämnade särskilda yttranden eller reservationer till utredningens förslag.

Experterna framhåller sammantaget att en sänkt eller differentierad straffbarhetsålder saknar forskningsstöd och sannolikt inte leder till minskad brottslighet. Tvärtom varnar de för att straffrättsliga ingripanden mot barn riskerar att skada barns utveckling, öka risken för återfall och pressa rekryteringen till kriminella nätverk ännu lägre ned i åldrarna.

Flera ifrågasätter också utredningens påstående om att dagens ordning hotar rättssystemets legitimitet. I stället framhålls att samhällsskydd redan kan uppnås genom LVU och att resurserna bör riktas mot tidiga förebyggande och rehabiliterande insatser.

Även remisskritiken mot en sänkning till 14 år är omfattande. Bland annat påpekar Brå, Barnombudsmannen och Socialstyrelsen att det saknas stöd i forskning för att sänkt straffbarhetsålder skulle minska brottsligheten. Även i själva utredningen konstateras att det saknas evidens för brottsförebyggande effekter.

Brå, Domstolsverket och Polismyndigheten lyfter också fram betydande risker med en differentierad straffbarhetsålder. En ordning där olika regler gäller beroende på brottets art riskerar att skapa både tillämpningsproblem och legitimitetsproblem. Det kan exempelvis uppstå svåra gränsdragningar när samma unga person misstänks för flera brott, där vissa omfattas av den föreslagna regleringen och andra inte. Ett sådant system riskerar att bli svårt för rättsväsendet att hantera och svårt för allmänheten att förstå. Det kan i förlängningen skada förtroendet för rättssystemet, särskilt bland barn och unga.

Flera remissinstanser lyfter även fram de konkreta riskerna för barn. Dessa risker ser inte olika ut beroende på om barnet är 13 år eller 14 år. Enligt Bris och andra barnrättsorganisationer kan frihetsberövande påföljder få allvarliga negativa konsekvenser för barns utveckling. Det framgår även av själva utredningen att sådana påföljder kan förstärka ett kriminellt beteende och påverka barnets familj negativt. Det gäller särskilt barn som redan befinner sig i utsatta livssituationer och därmed riskerar att dras ännu djupare in i kriminalitet.

Fackförbundet ST och Socialstyrelsen, bland andra, påpekar dessutom att barns hjärnor inte är färdigutvecklade i så här unga åldrar. Förmågan till impulskontroll, konsekvenstänkande och riskbedömning är ännu under utveckling. Det gör det orimligt att behandla barn i nedre tonåren som vuxna i ett straffrättsligt sammanhang. En sådan likställning riskerar att bli både orättvis och kontraproduktiv.

Kritiken handlar också om vilken syn på barn som ska prägla rättsstaten. Institutet för mänskliga rättigheter beskriver förslaget som ett radikalt avsteg från Sveriges långvariga tradition, som det ju tidigare har refererats till här av min namne i utskottet, att basera reformer som rör barn på vetenskap, kunskap om barns utveckling och barnets bästa. Den svenska rättsordningen har historiskt byggt på att barns särskilda behov kräver särskilda lösningar.

Även de myndigheter som ska hantera konsekvenserna av regeringens förslag pekar på allvarliga brister. Kriminalvården framhåller att myndigheten saknar tillräckliga resurser och rätt kompetens för att hantera barn i nedre tonåren. Polismyndigheten men också Justitiekanslern och Statskontoret lyfter fram att de praktiska och organisatoriska konsekvenserna inte är tillräckligt analyserade. Polismyndigheten varnar dessutom för att kriminella aktörer kan komma att rekrytera ännu yngre barn för att undgå straffrättsligt ansvar. En sådan utveckling skulle självklart innebära att gränsen för vilka barn som exploateras av kriminella nätverk förskjuts ytterligare nedåt.

Herr talman! Barnkonventionen är svensk lag. I stället för att säkerställa den rätt till skydd som barnkonventionen innehåller och sträva efter att skyddet bibehålls eller stärks behandlar regeringens förslag konventionens bestämmelser som hinder att ta sig förbi. Man menar att en inskränkning och kränkning av en rättighet är okej så länge det inte görs med barnkonventionen som grund utan med syftet samhällsskydd eller brottsoffers upprättelse. Det är ett helt felaktigt sätt att hantera folkrättsliga förpliktelser och mänskliga rättigheter – förpliktelser som dessutom gäller som svensk lag, vilket också Institutet för mänskliga rättigheter har påpekat i en mycket läst debattartikel.

Barn och unga som begår brott ska naturligtvis mötas av konsekvenser till följd av sitt agerande, men på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen och som bygger på kunskap om barns utveckling och behov och vad som faktiskt minskar risken för att de begår nya brott.

Att sätta barn i fängelse är ett radikalt avsteg från en lång svensk rättstradition av att särbehandla barn och unga i straffrättsligt hänseende. Den principen bygger på erfarenheten att ingripanden mot unga människor måste anpassas till den unges brist på mognad.

Att sänka straffmyndighetsåldern är ett av de mest långtgående skiftena i svensk barnrätt och straffrätt. Ändå har den här processen präglats av påskyndade processer, parallella utredningar och uppdrag till myndigheter och bristande överblick. Inte minst har regeringen hanterat kopplingen mellan frågan om att inrätta ungdomsfängelser till frågan om sänkt straffmyndighetsålder ogenomtänkt, hastigt och utan möjlighet till analys av konsekvenserna av helheten.

Utredningen om ungdomsfängelser byggde på en straffmyndighetsålder på 15 år, och det gjordes inte analyser utifrån en lägre ålder. Det konstateras till och med i utredningen att om straffmyndighetsåldern sänks kan det finnas goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den ålderskategorin. Eftersom så unga barn inte har omfattats av de analyser som gjordes i utredningen kan det finnas behov av ytterligare analyser om frihetsberövande påföljder för barn om straffmyndighetsåldern sänks.

Herr talman! Miljöpartiet står bakom regeringens förslag att skärpa påföljden ungdomsövervakning, skärpa regleringen vid misskötsamhet i samband med ungdomsvård och ungdomstjänst samt att sänka gränsen för när åklagaren ska väcka bevistalan enligt presumtionsregeln för brott med minimistraffet fem års fängelse till fyra år. De förslagen skiljer sig från propositionens mer långtgående repressiva delar genom att de ger samhället möjlighet att reagera tydligare utan att sänka straffbarhetsåldern eller generellt höja straffen för barn.

Ungdomsövervakning är en icke frihetsberövande påföljd som infördes för att fylla utrymmet mellan ungdomsvård, ungdomstjänst och sluten ungdomsvård. Miljöpartiet ser positivt på att sådana påföljder kan användas i större utsträckning under förutsättning att de utformas proportionerligt och med barnets bästa i centrum.

När det gäller bevistalan bedömer Miljöpartiet att en sänkt presumtionströskel är en mer träffsäker och proportionerlig åtgärd än att göra yngre barn straffmyndiga. Rädda Barnen har också framhållit att ett ändrat regelverk för bevistalan är en bättre väg än att sänka straffbarhetsåldern. Samtidigt bör Åklagarmyndighetens invändning om att nuvarande regler är nya och ännu inte är utvärderade tas på allvar och följas upp noga.

Herr talman! För att förhindra att barn rekryteras in i gängen och förmås att begå grova brott är det breda och långsiktiga förebyggande arbetet helt avgörande. Vi i Miljöpartiet vill ge kraftigt stärkta resurser till vård, socialtjänst, psykiatri och skola. Det är verksamheter som varje dag möter barn och deras familjer och som har störst möjlighet att främja en gynnsam utveckling för varje barn och förebygga en kriminell utveckling innan det första brottet sker.

Dessutom måste riktade förebyggande insatser mot barn och unga i riskzon komma fler till del. Det finns många exempel på goda projekt som borde kunna spridas bättre. Det här är dock en resursfråga. Alla kommuner har inte sådana resurser, och vi anser därför att kommunerna borde få mer resurser från staten.

Vi vet att barn under 15 år som utreds för allvarliga brott ofta har en omfattande problembild med flera riskfaktorer, såsom en tidigare ställd psykiatrisk diagnos, uppvisad hög aggressivitet, låg impulskontroll och omfattande skolfrånvaro. Många har också vuxit upp i ett område med socioekonomiska utmaningar eller bor med en ensamstående förälder eller föräldrar som saknar tillräcklig föräldraförmåga. Dessutom är närmare nio av tio barn redan kända av socialtjänsten innan de begår det första brottet.

Det är helt uppenbart att nästan alla barn som begår brott tidigt i livet har uppvisat riskbeteenden för att rekryteras till kriminalitet och att skola, socialtjänst och ibland polis har kännedom om detta. Det finns därmed stora möjligheter att fånga upp dessa barn och deras familjer genom bättre myndighetssamverkan och mer stöd till berörda familjer redan innan det första brottet begås.

Miljöpartiet vill behålla straffmyndighetsåldern 15 år och fortsätta reformera insatserna hos Sis. I debatten låter det ibland som att vi diskuterar ungdomsfängelse för unga personer eller ingen åtgärd alls. Jag vill därför förtydliga igen att det inte är det vi talar om.

Reformarbetet hos Sis har pågått under många år. Många av de brister som har lyfts fram i debatten handlar om problematik som inte längre finns. I en intervju i Dagens Nyheter i somras med den nyligen tillsatta gd:n för Sis framhöll han att åtgärden att nu införa ungdomsfängelse var lite sen med tanke på att Sis redan har utvecklats i den riktningen.

De Sis-hem där barn sitter som har begått brott fungerar i praktiken som fängelser. Sis är ju den myndighet som har varit specialiserad på att just ta hand om unga personer som har begått brott.

Jag ansluter mig för övrigt till det resonemang som Centerpartiets representant hade i ett meningsutbyte tidigare om vikten av att vårdtiden måste vara tillräckligt lång. Det är inte bättre för ett ungt barn att hamna i fängelse med reducerad strafftid och inte få tillräcklig tid på sig att utvecklas för att komma ut med de bästa förutsättningarna att inte begå nya brott.

När barn begår grova brott är det samhällets misslyckande, och det här ska inte dumpas över på barns axlar.

Jag yrkar bifall till reservation 1 och 4. Jag tror att Vänsterpartiet redan yrkat bifall till reservation 1 men lägger själv till reservation 4.

Herr talman! Ungas medverkan och delaktighet i brott har varit ett återkommande tema för debatt här i kammaren under mandatperioden. Stora och omfattande lagändringar har presenterats och genomförts, allt i akt och mening att främst få bukt med dödlig våldsbrottslighet i form av skjutningar och sprängningar som till omfattning saknar motstycke i jämförbara länder.

De brottsbekämpande myndigheterna, främst polisen, har fått nya och kraftfulla verktyg. I kombination med ny och förbättrad arbetsmetodik har det gett goda resultat i form av markant ökad brottsuppklaring och framgångsrika insatser som uppdagat och förhindrat hundratals planerade grova våldsbrott. Omfattande framgångsrika insatser har även genomförts för att gripa anstiftare som gömt sig i andra länder.

Vi har på senare tid sett en markant minskning av antalet dödsskjutningar och även allt färre sprängdåd. Läget är dock fortfarande allvarligt. Det är även fortsatt påtagligt att det finns en rivalitet och maktkamp i de kriminella miljöerna.

Herr talman! Under hela denna period har ett av de stora orosmolnen varit att utförarna av de grova våldsbrotten blivit allt yngre. Gängkriminella har cyniskt och på skilda sätt lyckats rekrytera och förmå unga att för deras räkning och på deras uppdrag likvidera utpekade offer.

Tyvärr har många gånger helt oskyldiga drabbats av detta. De har fått sätta livet till för att någon har tagit fel på person. Man uppvisar en uppenbar likgiltighet för andra människors liv.

Vad som varit mest skrämmande är att unga till synes mer eller mindre har stått i kö för att utföra dessa uppdrag. Polisen larmade för något år sedan om att det fanns tusentals som förklarade sig villiga att ta på sig sådana uppdrag. Ofta har det också förekommit inslag av tvång, vilket medfört att man har löpt risk att råka illa ut om man inte fullföljt sitt uppdrag.

Ett argument som tidigare användes för att locka unga vid rekrytering var de låga straffen för dem som var under 18 år. Länge fanns begreppet ”att brösta en fyra för att bli en hundragubbe”. Det innebar att om man var mellan 15 och 17 år var maxstraffet fyra års sluten ungdomsvård. Det var värt att ta den risken för att bli accepterad och vinna respekt i de kriminella miljöerna. Man fick även en viss status. Nu ser vi att rekryteringen fokuserar på ännu yngre.

Herr talman! Insatser har gjorts och fler är på gång för att förhindra rekryteringen av unga, något som mestadels sker digitalt, men fortsatt dras villiga till de här uppdragen. Under 2025 identifierades ett femtiotal unga under 15 år som misstänks för mord eller mordförsök.

Eftersom vi i dagsläget har 15 år som lägsta gräns för straffbarhet saknas adekvata och verkningsfulla åtgärder för gruppen unga under 15 som begår dessa brott. Det är i det perspektivet som vi ska se det nu liggande förslaget.

Jag ska villigt erkänna att jag inledningsvis var skeptisk till en sänkning av straffmyndighetsåldern till 14 år. Jag var även skeptisk till 13 år. Men jag har tänkt om i de här delarna. Jag kan förstå att förslaget, oavsett om det handlar om 13- eller 14-åringar, har mött kritik från flera håll. Det är inte oproblematiskt, och vi rör oss på oprövad mark.

Förslaget i sig är en tydlig signal om att något gått fundamentalt fel. Jag har på senare tid deltagit i ett antal seminarier där frågan har diskuterats och debatterats. Ofta landar man i en diskussion om orsakerna, och det blir mycket tal om brottsförebyggande åtgärder och vad man vill göra för att förhindra att unga, eller rent av barn, begår grova brott. Vi har också hört detta från talarstolen.

Vi är nog alla överens om att olika former av brottsförebyggande insatser kan vara bra. Men vi i Sverige har under många år de facto lagt ned mycket möda och krut på sådant arbete utan någon påtagligt påvisbar effekt. Det är den bistra sanningen. Om det brottsförebyggande arbetet hade fungerat hade vi inte haft den situation som vi nu debatterar här i kammaren.

Dessutom innebär brottsförebyggande insatser ett långsiktigt arbete och att förhindra saker och ting från att hända i en framtid. Det hjälper inte nu när vi kanske har en 14-åring med en rykande pistol, ett mordoffer och förkrossade anhöriga. Vi har ett akut läge då vi måste använda varje möjlighet för att få bukt med grovt våld utfört av barn och unga, något som för bara några år sedan var otänkbart.

Inom parentes kan jag berätta att jag jobbat som chef för underrättelseverksamheten. Vi undersökte då barn under 15 år och deras involvering i brottslig verksamhet. Vi kunde konstatera att bristen på åtgärder gjorde att man innan man fyllt 15 år hade utvecklat en kriminell identitet. Man var en förhärdad brottsling redan när man fyllde 15 år på grund av bristen på insatser. Ta med er det!

I samtalen verkar vi i stort vara överens om att en ung mördare bör frihetsberövas och få behandling och en ordnad skolundervisning. Flera förordar, vilket vi också har hört från talarstolen, en fortsatt satsning på Sis, som erfarenhetsmässigt inte lyckats särskilt väl med sitt uppdrag. Insatser och behandling sätts in under tiden på anstalten, men i nuläget brister det i uppföljningen efter frigivning, varvid ansvaret faller på kommunerna och socialtjänsten. Vi kan alltså konstatera att det finns brister, och 90 procent av dem som varit på Sis-hem återfaller i brottslighet – återigen ett totalt misslyckande.

Det nu liggande förslaget är att unga som fyllt 14 år ska kunna dömas till fängelse för de allra grövsta brotten, men med kraftig rabatt, och att Kriminalvården får ansvaret för vård, behandling och återanpassning. Det är här oppositionen sätter klackarna i marken – gärna frihetsberövande men absolut inte fängelse. Trots att Kriminalvården har gjort noggranna förberedelser, sett till att de unga får en ordnad undervisning, anlagt särskilda avdelningar separerade från vuxna intagna och till skillnad från Sis har en fungerande frivård och uppföljning samt har lägre återfallsfrekvens och bättre prognos än nuvarande ungdomsvård säger man från vissa partier fortsatt nej. Det gläder mig att Socialdemokraterna säger ja till förslaget.

Jag medger, herr talman, att ordet fängelse kan kännas obekvämt, men sett till form och innehåll är förslaget avsevärt bättre än nuvarande ungdomsvård, som inte är anpassad för unga som begår denna typ av grova våldsbrott.

Är det då rimligt att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år? Jag har som sagt svängt och anser att även så pass unga som 13–14-åringar är tillräckligt mogna för att förstå allvaret i sina gärningar. Min bedömning är även att Kriminalvården är den huvudman som med sin erfarenhet av grova brottslingar har bäst förutsättningar att ge adekvat vård. Det finns även ett signalvärde och en brottsförebyggande eller avskräckande funktion i en sänkning, som inte ska underskattas.

Jag ser detta även ur ett brottsofferperspektiv. Som före detta polis har jag flera gånger haft det tunga uppdraget att underrätta anhöriga till mordoffer. Det är inte svårt för mig att se ett scenario där polis kontaktar anhöriga till en mördad 16-åring och har gripit gärningsmannen som ännu inte fyllt 15 och av det skälet inte kommer att åtalas eller dömas för brottet. Jag tror att sådana saker är lite svåra att ta in som anhörig.

I likhet med regeringen anser jag också att den särskilda straffreduktionen för personer mellan 18 och 21 bör tas bort. Som 18-åring anses man som vuxen i andra sammanhang, och det är rimligt att motsvarande gäller även vid bedömning av påföljd för brott. Likaså är det rimligt att det sker straffskärpningar för dem som är mellan 15 och 17 år.

Med detta sagt, herr talman, yrkar jag bifall till betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Herr talman! Vad är det som är farligt och dåligt med att sänka straffbarhetsåldern från 15 till 14 år? Det är den fråga man måste kunna svara på om man inte vill att straffbarhetsåldern ska sänkas.

Jag ställer ofta denna fråga när jag möter dem som inte vill göra ändringar av straffbarhetsåldern, men jag får sällan några bra svar. Oftast blir det något om att de är barn; de saknar konsekvenstänk. Deras hjärnor är inte färdigutvecklade. De mår inte bra; de behöver hjälp och stöd i stället. Det är just det här ”i stället” som jag är intresserad av. Vad är det?

Envis som jag är brukar ofta fråga vidare om vad det är för åtgärder de vill se mot en 14-åring som har skjutit ihjäl en familjefar eller sprängt bort huvudet på en 12-åring. Hur vill de att samhället ska hantera den 14-åringen? Vad är ”i stället”? Då brukar den jag frågar skruva på sig lite grann och svamla något om att socialtjänsten ska hantera detta, eller Sis. Sis är en riktigt vanlig banderoll att hissa – det är lösningen.

Jaha, brukar jag säga då, du vill alltså att vi ska fortsätta så som det har varit och som det är i dag, vilket vi vet inte fungerar. Ni förstår att det är en vänsterpartist jag pratar om och med i det här fallet. Därför brukar svaren i fortsättningen bli något om att det handlar om de låga skatterna för dem som tjänar mest och att det är klassamhället som måste bort – det är detta som är anledningen.

Då brukar jag zooma ut, och så undrar jag hur 8 procent av befolkningen kan ha så dålig verklighetsförankring. Hur kan 8 procent tycka att Vänsterpartiet har en bra kriminalpolitik? Det är så uppenbart att Vänstern inte kan ha två tankar i huvudet samtidigt, i vissa fall inte ens en tanke.

Herr talman! Som tur är har vi nu en regering som inser att vi måste göra något åt den utveckling vi har haft i samhället, med allt yngre som begår allt grövre brott. Vi måste börja ta hand om de 14-åringar som luras in i kriminalitet och som begår grova brott. Ja, de är också i många fall själva offer för den organiserade brottsligheten. Men det ursäktar inte att man utan reaktion från samhället kan döda. Därför vill vi nu sänka straffbarhetsåldern från 15 till 14 år.

I den bästa av världar kommer regeringens effektiva och faktiskt mycket framgångsrika kriminalpolitik att ge resultat så att den grova brottsligheten sjunker även i de unga åldrarna. Därför lämnar vi en dörr öppen för att om fem år se över om vi ska höja straffbarhetsåldern igen eller om vi ska ha kvar den lägre åldern. Men att vi nu vill se att 14-åringar som begår grova brott – observera att det handlar om grova brott, inte att stjäla en bil, slå någon på käften eller sno något i en butik – i fortsättningen ska hanteras av Kriminalvården betyder att vi vill att dessa barn ska få bästa möjliga förutsättningar att få ordning på sitt liv.

Nej, jag är inte naiv. Jag förstår mycket väl att en 14-åring som har skjutit ihjäl någon har en väldigt brant uppförsbacke framför sig. Tyvärr är det så att många av de unga som har mördat inte kommer att lyckas. I och med det dödande skottet är deras liv i många fall redan över, tyvärr. Det kommer inte att gå bra för dem. Det är den bistra sanningen. När det gäller dem mellan 18 och 20 år som mördar vågar jag sticka ut hakan och påstå att det nog är kört i de allra flesta fall. Så ser verkligheten ut; så ser statistiken ut.

Vi har sett hur nio av tio som hanteras av Sis i samband med att de har begått brott återfaller i brottslighet. Detta är alltså en grupp barn som det är väldigt svårt att jobba med. Det krävs väldigt många insatser för att det ska bli bra.

Men vi politiker får aldrig ge upp. Vi, om några, måste alltid vara de som jobbar för att hitta lösningar, även för de barn som begår de värsta handlingarna. Vi vill att de ska få en ny chans i livet och kunna få ett ordnat leverne. Jag är övertygad om att det är Kriminalvården som har de största möjligheterna att lyckas med detta.

Det här handlar som sagt om barn, och de ska hanteras som just barn och inte som vuxna. Därför har vi de särskilda ungdomsavdelningarna på fängelserna, där rätt utbildad personal kommer att jobba och behöriga lärare med speciell kompetens kommer att ta hand om skolverksamheten. Jag tror att dessa barn kommer att få mer och bättre undervisning inne på avdelningarna än de skulle ha fått om de gått i en skola ute i frihet – en skola som de förmodligen hade skolkat från eller där de suttit längst bak i klassrummet och inte deltagit i undervisningen. Nu blir det små grupper och individanpassad skolgång, vilket kommer att passa de här barnen mycket bättre.

Återigen: Hur man kan vara emot detta är för mig obegripligt.

Herr talman! Slutligen: Jag har jobbat i över 30 år med att se till att folk ska kunna sova tryggt i sina hem, utan att riskera att vakna upp av att en handgranat har exploderat i rummet bredvid, där femåringen sov. Jag har jobbat för att den vanliga mannen som går till mataffären för att handla inte ska få tre skott från ett automatvapen i bröstet, få sin kropp uppsliten och dö. Jag har jobbat för att kvinnan som går hem sent på kvällen inte ska bli indragen i en bil, körd till en avlägsen plats och där bli gruppvåldtagen av flera män.

Jag har jobbat för detta i mer än halva mitt liv. Jag har sett till att farliga personer har låsts in och inte längre kan förstöra vardagen för vanligt, hederligt folk. Jag har jobbat för att gator och torg, arbetsplatser, lekplatser och hem ska vara säkra och trygga.

Då blir jag faktiskt provocerad när jag hör hur naiva och verklighetsfrånvända politiker inte uppskattar det jobb jag har gjort och inte uppskattar det jobb som alla Sveriges poliser gör varje dag. Man misstror dem. Man har lågt förtroende för dem. Man till och med hatar dem.

I tillägg till detta vill man försvåra för Sveriges poliser att göra ett bra jobb. Man har noll intresse av att göra våra gator och torg säkra. Man har noll visioner om hur tryggheten ska öka. Man har noll idéer om hur skjutningar, sprängningar och narkotikahandel ska bekämpas.

Man sitter på läktaren medan den organiserade brottsligheten tjänar hundratals miljarder på välfärdsbrottsligheten. Man tittar åt annat håll när farliga personer tar sig in i politiken och i myndigheter. Man blundar för de skuggsamhällen som växer fram och blir allt starkare, framför allt i områden där just Vänsterpartiet har många väljare.

Jag hör ingenting om hur man vill bekämpa de vidrigheter som sker i vissa kretsar i religionens namn. Även där säger man att problemet är segregation och ekonomisk ojämlikhet. Det är helt verklighetsfrämmande. Det provocerar mig enormt.

Jag hoppas verkligen att svenska folket noterar detta och att man ser att delar av oppositionen faktiskt inte har någon som helst effektiv kriminalpolitik. Jag är på riktigt orolig för att vi om vänstersidan vinner valet kommer att få tillbaka våld och otrygghet på de nivåer vi hade det innan den här regeringen med justitieminister Gunnar Strömmer lyckades bryta de farliga trenderna.

Att rösta nej till effektiv och fungerande kriminalpolitik är inte lösningen på dagens problem.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan förstås inte låta bli att reagera på de oerhörda beskyllningarna i Martin Melins anförande nyss, som framför allt var riktade mot Vänsterpartiet.

Jag vill markera att vi just har två tankar i huvudet samtidigt. Vi vill markera mot den grova kriminaliteten, inklusive om barn begår grova brott, men vi vill inte sätta barnen i fängelse. Vi vill agera på andra sätt som vi tycker är mer effektiva. Det skulle vara att satsa på Sis men också att ha mycket förebyggande verksamhet. För mig är detta att ha två tankar i huvudet samtidigt.

Vi kommer inte att klara av att hantera den grova kriminaliteten om vi inte stoppar nyrekryteringen. Där krävs det givetvis poliser, som många gånger gör ett fantastiskt jobb. Det är inte snack om annat, och jag har inte uttryckt mig negativt mot poliser.

Men polisen måste också få stöd och kunna samarbeta med många andra, och man kan vidta åtgärder som ger de unga personerna hopp om ett bättre liv. Man kan kanske ge dem fritidsaktiviteter, andra stimulanser eller till exempel egna pengar genom de nya formerna där de jobbar några timmar åt ett företag eller offentlig sektor. Där får de känna att de är uppskattade och värdefulla och kan kanske knyta nya vuxenkontakter.

Herr talman! Jag uppfattade ingen fråga utan mer ett försvar. Det respekterar jag. Men jag hörde också ordet ”polis” nämnas.

Ja, jag vände mig mot Vänsterpartiet, och jag har några raka frågor till ledamoten, som representerar Vänsterpartiet här i dag. Ledamoten har själv skrivit under debattartiklar där man säger att man misstror svensk polis, att svensk polis inte kan hantera de lagar som de får och att svensk polis kommer att profilera, rasifiera och diskriminera personer med anledning av exempelvis lagen om visitationszoner. Det finns företrädare för Vänsterpartiet som har skrivit att det finns strukturell diskriminering inom svensk polis. Min konkreta fråga är: Vad är det för strukturell diskriminering som finns?

Säkerhetszoner infördes för tre år sedan. Efter detta har noll personer anmält att de blivit rasifierade, profilerade eller diskriminerade. Vad menade ledamoten när hon skrev under debattartikeln?

Och framför allt undrar jag: Har ledamoten tagit avstånd från sina partikamrater som säger att de hatar svensk polis?

Herr talman! Mitt anförande nyss handlade mer om att markera att det som ledamoten Melin tog upp inte vara relevant i relation till mig eller till Vänsterpartiet. Det var grova överdrifter.

Sedan handlar det om vilka strukturella problem som vi kan se i samhället i stort. Där ser vi problem med kvinnoförakt och rasifiering, och jag menar att det är problem som samhället bär i stort. Där kan inte poliser komma undan. Det finns tyvärr exempel på att detta existerar i alla yrkeskårer och alla grupper i samhället. Det kan jag inte backa ifrån, för där är forskningen väldigt entydig.

Men man ska också se vad som dominerar och hur man inom polisen försöker arbeta för att motverka detta på ett bra sätt. Där vet jag att det pågår ett viktigt arbete, men det finns fortfarande personer som känner sig illa behandlade – ibland som kvinnor, ibland som till exempel afrosvenskar. Detta är ett arbete som måste fortgå. Men det var kanske inte dessa saker som vi framför allt skulle diskutera i dag.

Jag hör inte till dem som hatar poliser, och jag har aldrig stött dem som yttrar sig så.

Herr talman! Jag har faktiskt försökt söka reda på om ledamoten – som ändå är Vänsterpartiets representant i justitieutskottet, som är en av de högsta politiska instanserna i Sverige och också hanterar Polismyndigheten och dess arbete – på något sätt har förklarat sig och tagit avstånd från det som Vänsterpartiet i Malmö skanderade under pridefestivalen där nere. Jag har inte sett något sådant.

Jag hade uppskattat om ledamoten offentligt hade uttryckt att hon tar avstånd från detta. Jag har fått hundratals mejl och meddelanden från besvikna poliser runt om i landet. De blev väldigt besvikna på Vänsterpartiets uppträdande. Det var inga som uppskattade det, och det vill jag att ledamoten ska känna till.

Det jag har sagt i talarstolen om att jag tycker att Vänsterpartiet inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt står jag bakom till 100 procent. Jag tycker att Vänsterpartiet har den sämsta kriminalpolitik som det här samhället har skådat på år och dag.

Jag förstår inte hur man kan vara emot den kriminalpolitik vi har i dag när man ser hur effektivt den fungerar. Vi ser hur skjutningarna minskar, det grova våldet bland vuxna – inte bland barn – minskar och narkotikahandeln bekämpas alltmer effektivt. Hur kan man vara emot detta?

För mig är det en gåta. Det visar bara hur otroligt dålig kriminalpolitik vänstern har. Den är sämst.

Herr talman! Jag börjar med att instämma i allt som Martin Melin sa.

Herr talman! En lördagsnatt i oktober förra året träffades sex personer i en skjutning utanför en krog i centrala Gävle. Helt mirakulöst överlevde alla. En misstänkt person kunde gripas. Han var då 13 år gammal.

En kort tid efter det träffade jag polisen i Gävle. De gav uttryck för en enorm frustration. Det hade funnits många varningssignaler, inte bara hos polisen utan också hos socialtjänsten och på andra håll. Många visste om riskerna. Ändå lyckades man inte stoppa det här våldet.

I sommar väckte åklagaren i det här målet en så kallad bevistalan mot den numera 14-åriga pojken, alltså en rättslig process som ska fastställa om han har begått det här brottet.

Den här händelsen illustrerar bakgrunden till det som vi diskuterar här i dag, behovet av att lägga om hela vår ordning för barn och unga som begår brott.

Vi vet inte vad som kommer att hända med den här pojken, och jag vill inte föregripa den rättsliga prövningen. Men vad vi vet är att han på grund av sin ålder i dag är hänvisad till det system som inte lyckades stoppa hans brottslighet från första början.

Det finns ett väldigt stort behov av att göra om det här systemet. Det är en realitet att dagens system varken lyckas skydda medborgarna från livsfarligt våld eller ge brottsoffer upprättelse eller bryta de destruktiva mönster som finns runt de här barnen.

Verkligheten talar för sig själv. Jag tycker att det är slående när jag lyssnar på en del inlägg från vänster i dagens debatt att man liksom inte utgår från verkligheten så som den ser ut. Verkligheten har förändrats. Det talas om forskning. Det finns ingen forskning som är relaterad till den situation som Sverige upplevt under senare år när det gäller det grova våldet och de här barnen. Vi är alltså i ett nytt läge.

Den verklighet som vi förhåller oss till är att nio av tio barn som döms till sluten ungdomsvård på Sis-hem och som har kopplingar till gängen återfaller i grov brottslighet. Tala om ett havererat rehabiliteringsuppdrag för den statliga barn- och ungdomsvården! Straffen för 15–17-åringar blir med dagens ungdomsrabatter orimligt låga sett ur brottsoffrens synvinkel. Vi vet att förra året var det över 50 barn under 15 år som var inblandade i rättsliga prövningar om mord eller mordplaner. Det är svindlande siffror, och det är faktiskt på det hela taget en rätt unik svensk erfarenhet.

Att vi har hamnat här beror på flera olika saker. Det beror på en organiserad brottslighet som under alldeles för lång tid möttes med otillräckliga insatser. Det beror på att gängen i hög grad har flyttat rekryteringen av barn från skolgårdarna och fritidsgårdarna till mobilerna och att därmed tusentals barn exponeras för gängens aktiviteter. Det beror på ett system som har byggts för en annan tid och verklighet – det system som många här inne uppenbarligen vill ha kvar eller möjligtvis justera lite grann. Vi talar då om sekretesshinder mellan skola, socialtjänst och polis, fri tillgång till mobiler på Sis och regler som har gjort socialtjänst och polis handfallna i relation till barn under 15 år som är involverade i väldigt allvarlig brottslighet.

Att rulla på som hittills har aldrig varit ett alternativ. Det är därför vi lägger om både det brottsbekämpande arbetet och det brottsförebyggande arbetet. De här barnen kan i många fall ses som både offer och förövare. Det är också så vi måste ta oss an det här problemet.

Det är mot den här bakgrunden, herr talman, som vi nu debatterar de förslag som ligger på riksdagens bord. Det handlar om ett brett grepp om de straffrättsliga reglerna för unga lagöverträdare, med syfte att skydda samhället på ett bättre sätt mot livsfarligt våld, att öka och stärka upprättelsen för brottsoffer och att på ett mycket bättre sätt än i dag ta hand om de barn som begår väldigt allvarliga brott.

18–20-åringar är vuxna medborgare. De kommer med våra förslag också att behandlas som vuxna även i straffrättsligt hänseende. Ungdomsrabatten tas bort helt för den som har fyllt 18. Den som har fyllt 18 ska inte längre särbehandlas i domstol. Det ska heller inte vara möjligt att döma till påföljden ungdomsvård för brott som har begåtts efter 18-årsdagen.

För 15–17-åringarna minskar vi dagens ungdomsrabatter på ett kraftigt sätt. En viss reduktion kommer fortsatt att kunna göras med hänsyn till gärningsmannens ålder, men värdena vad gäller straffmätningen kommer med de här förslagen i regel att bli dubbelt så höga som i dag. Det är väldigt motiverat sett ur brottsoffrets synvinkel och samhällsskyddets synvinkel.

Vi skärper påföljden ungdomsövervakning. Kriminalvårdens kontroll förstärker vi bland annat genom att hemarresten utökas och genom att den kan kombineras med förbud mot att vistas på en viss plats.

Straffbarhetsåldern sänks tillfälligt till 14 år för dem som begått allvarliga brott. Förslaget träffar alltså allvarliga brott som är vanligt förekommande i den organiserade brottsligheten. Vi talar om mord och andra väldigt allvarliga och ofta livsfarliga brott där ofta andra barn är brottsoffer – andra barn med rättigheter, andra barn med föräldrar som har berättigade förväntningar på att det omgivande samhället ska skydda deras barn mot livsfarligt våld.

Genom att sänka straffbarhetsåldern kan mer rättvisa och rimliga påföljder dömas ut, och det ger oss helt andra förutsättningar att sätta in framgångsrika, rehabiliterande insatser mot de här barnen.

Det finns ingen nationell samlad statistik om vad som händer med barn under 15 år som begår allvarliga brott. Jag måste säga att det nästan chockerade mig. Man ställer frågan: Vad händer med de här barnen, de som är föremål för bevistalan? Ingen vet. Det säger jag apropå frågan om hållbar forskning om den här gruppen barn. Vårt rättssystem vet inte ens vad som händer med de barn som är under 15 år och som är föremål för bevistalan. Ingen har den statistiken och ännu mindre någon mer kvalitativ uppfattning om vilka barn det handlar om och vart de tar vägen efteråt.

Men det vi med säkerhet kan säga är att de här barnen i dag skickas tillbaka till det system som inte räcker till för att förebygga och förhindra att de begår väldigt allvarliga brott. I många fall är de därmed också fortsatt exponerade för gängens rekrytering. Jag har förstått det som att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet vill att det ska förbli på det sättet. Det förvånar mig, inte vad gäller Miljöpartiet och Vänsterpartiet men faktiskt vad gäller Centerpartiet, som jag allmänt sett har fortsatt höga tankar om även om jag allt oftare tycker att jag möjligtvis har skäl att ompröva det, men jag vill ändå hoppas och tro.

Det här ledde i alla fall till att regeringen föreslog en sänkning av straffbarhetsåldern till 13 år för allvarliga brott. Jag står fortfarande för bedömningen att en 13-årsgräns hade varit bättre. Det hade på ett bättre sätt återspeglat verkligheten så som den ser ut i dag. Vi vet att av de drygt 50 barn som var involverade i rättsliga prövningar avseende mord och mordplaner var nästan en tredjedel inte fyllda 14 år. Det var det som var bakgrunden, inte någon drivkraft att slänga 13-åringar i fängelse. Det handlade om att anpassa regelverket till verkligheten så som den ser ut.

Det var därför den första ålderssänkningen den här mandatperioden avsåg socialtjänstens möjligheter att sätta in insatser mot barn även utan föräldrars samtycke. Det var 15 år, anpassat för en annan verklighet. Vi sänkte det till 12 år för att de förebyggande insatserna ska kunna sättas in även i fall när föräldrarna motsätter sig det.

Det finns en koppling mellan de här två frågorna – preventionen och ingripande insatser när det väl har hänt, anpassade till verkligheten så som den ser ut, inte några forskningsstudier som avser amerikanska förhållanden på 90-talet.

Jag kommer att fortsätta att vara genuint oroad för 13-åringarna. Jag är fortfarande övertygad om att det vi nu bygger upp i Kriminalvården skulle ha väldigt fina förutsättningar att hjälpa de här barnen, men jag måste också säga att det ändå är väldigt bra att vi kan erbjuda en reform avseende 14-åringarna. Det kommer att fånga många barn. Det kommer att stärka förutsättningarna att rehabilitera de barnen. Det kommer att stärka samhällets skydd mot allvarlig brottslighet. Sedan är det bara en realitet att det nu ställs väldigt höga krav på andra aktörer i samhället för att fånga 13-åringarna och för den delen ännu yngre barn som är involverade i allvarlig brottslighet.

Den här sänkningen ska vara tillfällig. Den ska gälla i fem år. Under de fem åren behöver det ske en rejäl mobilisering så att det sociala systemet får en chans att komma i kapp.

Ett viktigt skäl till att vi går över till ungdomsfängelser är en insikt när det gäller den här gruppen barn som är dömda till sluten ungdomsvård. Jag vet att flera här inne inte tycker att Kriminalvården ska ta ansvar för 15, 16- och 17-åringarna. Men den här gruppen barn har vuxit från 50 till över 300. De tränger ut alla andra barn i behov av statlig ungdomsvård, de som behöver behandling av helt andra skäl och vård av helt andra skäl. Det här är alltså också ett sätt att stärka vår samlade förmåga att förebygga brottslighet, eftersom vi får en arbetsdelning mellan kriminalvård i relation till dem som har begått riktigt allvarliga brott och ungdomsvård – statlig eller kommunal – riktad mot barn med helt andra behov i samhället.

Nåväl, det är detta vi vill att den här femårsperioden ska användas till. Det handlar om en mobilisering på den sociala sidan så att vi helst slipper se några 13, 14, 15- eller 16-åringar i så allvarlig brottslighet att någon del av systemet behöver gripa in.

Målet måste förstås vara att så få barn som möjligt – helst inga – ska begå mord eller andra allvarliga brott. Svaret på hur vi förhindrar att barn över huvud taget begår brott ligger inte i första hand i den här reformen, utan det handlar om att få full effekt av de förändringar som sker i form av en ny och mer förebyggande socialtjänstlag, rivna sekretesshinder, en reformerad lag om vård av unga, förändrad statlig ungdomsvård och mellantvång för att nämna några.

I dag, herr talman, lyckas vi varken skydda samhället från allvarlig brottslighet, ge brottsoffer upprättelse eller hjälpa barnen att bryta med gängen. Offren för det livsfarliga våldet är som sagt ofta själva barn. Jag är övertygad om att det går att vända den här utvecklingen. På tre år har det dödliga gängvåldet gått ned med över 75 procent. Antalet gängtoppar som vi griper i utlandet har fördubblats. Förändring är möjlig också i relation till barnen.

En sak är säker: Vi kan inte fortsätta som hittills, för då kommer det att gå som det hittills har gått. Det kan inte vara ett alternativ för ett anständigt samhälle. Det är därför så oerhört betydelsefullt att ställa sig bakom regeringens reform för skärpta regler för unga lagöverträdare.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ludvig Ceimertz, Mikael Damsgaard och Charlotte Nordström (alla M), Rashid Farivar och Adam Marttinen (båda SD), Torsten Elofsson (KD) och Martin Melin (L).

Herr talman! Jag kan inleda med att säga att om statsrådet hade hedrat riksdagen med sin närvaro när debatten inleddes skulle statsrådet ha hört att Centerpartiet visst är för att det ska skapas ett register för dessa bevistalansbeslut och domar. Vi tycker däremot inte att belastningsregistret är rätt register. Rätt ska vara rätt!

Jag går nu över till att tala om ungdomsreduktionen. Jag får väl även där upprepa att Centerpartiet är för de föreslagna ändringarna i ungdomsreduktionen för 15–17-åringar. Vi är för borttagandet av reduktionen för unga vuxna myndiga.

Men låt oss titta på verkligheten, som det heter, som den ser ut. För en 14-åring kommer ungdomsreduktionen att vara 80 procent. Som exempel kan vi ta ett brott som en 14-åring har begått och som har tio års straffvärde. Det kan vara antingen ett brott som i sig självt ger tio år eller som ger dubbelt från fem år, om det är i kriminella nätverk. Vi har nu en situation där unga sitter häktade i kanske nio månader. Då blir det med de här tio åren, 80 procents rabatt och två års avtjänande i fängelse ungefär nio månader i anstalt innan man sedan villkorligt friges. Det innebär att man med Tidöregeringen och efter ett brott med ett straffvärde på tio år är ute och går på gatorna när man är 15 ½ år.

I vår modell tycker vi inte att de här barnen som är 14 år är straffmyndiga men att de kräver en lång vård om de har hamnat där. Med LVU har de möjlighet att vara där och få vård med numera ganska mycket större tvång tills de är 21 år.

Jag vill gärna ha statsrådets kommentar till den här skillnaden i verkligheten, som den ser ut.

Fru talman! Jag ska först säga något om reduktionen. Det är väldigt viktigt att säga att det inte går att bedöma det på det sätt som Ulrika Liljeberg gör.

Det här med 80, 60 och 40 är alltså inte en regel, utan det är en schablon. Det viktiga i modellen är den nyanserade straffmätningen. Det här är en utgångspunkt i relation till unga. Det är inte så konstigt – om nu alla här inne är överens om att unga ska behandlas annorlunda än vuxna och att ju yngre man är, i desto högre grad ska man behandlas annorlunda. Det ska dock vara en nyanserad straffmätning som också innebär att straffet kan bli avsevärt längre, framför allt om man har begått ett väldigt allvarligt brott. Det är det första.

Det andra är att det är helt riktigt att det finns ett snitt mellan häkte och avdelningarna i Kriminalvården som är utmanande. Därför sker nu också väldigt stora insatser, inte minst i relation till de yngsta, där Kriminalvården till exempel överväger möjligheten till särskilda häktningslösningar för barnen som är mycket mer integrerade med den huvudsakliga verksamheten. Det handlar om att man från dag ett ska få tillgång till den utbildning, den behandling och den aktivitet som nu byggs upp.

Den är faktiskt ett Champions League – om jag får säga så – i jämförelse med det som de här barnen har haft! De har liksom harvat runt i Norra Ångermanland division 2, om man får uttrycka sig på det sättet, och nu får de Champions League. Det tycker jag är fantastiskt!

Det sades här tidigare att man inte var förberedd på Kriminalvården. Det är klart att man inte var förberedd för uppdraget innan man fick det. Jag hoppas och vet att flera av er redan har varit ute och besökt de här avdelningarna. Det är fantastiskt att uppleva dem. Jag har träffat chefer i verksamheterna som har varit chefer på Sis och på HVB. De säger att de nu äntligen får riktiga verktyg för att arbeta med barnen, och det är oerhört centralt.

Det sista jag också vill säga är detta: Det här betyder inte att vi stänger dörren till vare sig HVB, familjehem eller den statliga ungdomsvården. Det kommer naturligtvis att vara ett fortsatt snitt. En helt avgörande sak är det uppdrag vi nu har gett till de olika delarna av systemet att arbeta tillsammans runt barnen så att de sömlöst också kan gå vidare från en sådan här påföljd in i andra insatser på den sociala sidan.

Fru talman! Om detta är vi eniga. Vi har båda ett stort förtroende för Kriminalvården och dess verksamhet och den ungdomsverksamhet eller barnverksamhet som nu startas. Vi har också stått bakom de lättnader i sekretess som är en förutsättning för att hela samhället ska kunna skjuta ihop stolarna och hjälpa de här unga.

Något kvarstår ändå. Jag har inte något betänkande med mig här, för jag trodde att det här var lite ostridigt. Där står ju ändå att ungdomsreduktionen är 80 procent för de här unga. Sedan får vi veta att det är en schablon. Det betyder att den skulle kunna vara både mindre och större.

I mitt exempel hade jag redan tagit höjd för att det eventuellt hade kunnat vara dubbla straff utifrån straffvärdet. Vi tog exemplet med ett straffvärde på tio års fängelse om det hade varit en vuxen. Det kvarstår ändå att det är fråga om 10, 20 eller 30 procent i normalfallet för en 14-åring som har begått ett brott med ett straffvärde på tio år.

Det vi befarar är att de här insatserna – hur kompetenta de än må vara – är mycket kortare än vad det ges sken av. Många gånger skulle det vara bättre att få insatser på Sis, som ju har gjort en välbehövlig omstart med ny ledning och så vidare. De kan pågå under längre tid.

Vi ska ju också hedra principen att man när man har avtjänat ett straff också har avtjänat det. Vi kan inte säga att man ska fortsätta att få insatser med anledning av ett brott när man har avtjänat sitt straff.

Även om det finns tolkningsutrymme är det så att en 14-åring som begår ett brott kommer att vara ute på gator och torg igen ganska snabbt med nuvarande förslag.

Fru talman! Jag vet att Ulrika Liljeberg har läst propositionen. Där skiljer hon sig från till exempel Thomas Bodström, som dök upp i debatten i går. Jag minns att han i sina memoarer stoltserade med att han under sin tid som justitieminister inte läste en enda sida i någon av de propositioner som han lade fram. Jag vet att Ulrika Liljeberg har ett mycket seriösare förhållningssätt till det här arbetet.

Det är dock ingen nyhet när jag kommer i dag och säger att det här är en schablon. Det är så att säga ett grundackord i modellen. Man måste ha en utgångspunkt men bevara den nyanserade straffmätningen så att straffet kan bli både högre och lägre beroende på omständigheterna i det konkreta fallet. Det är en avgörande del av reformen.

Det var också väldigt viktigt för utredaren – och det har varit viktigt för oss att understryka – att det här inte är någon regel. Det är inte Borgekes tabellverk när det gäller straffrabatten, som vi ska komma tillbaka till sedan. Där har det i praktiken fungerat automatiskt, och det ska det inte göra här.

Likafullt tycker jag att detta är en bra synpunkt. Det här är barn som sannolikt har behov av en längre kedja av olika insatser. Därför tycker jag att det är viktigt att nämna alla aktörer som ska vara med barnet efter det att man har avtjänat sitt straff. Det kan vara de institutioner som Ulrika Liljeberg tar upp, men det handlar kanske i normalfallet om barnets skola och socialtjänsten i hemkommunen. Alla aktörer kommer alltså att vara inne från dag ett och tillsammans med Kriminalvården lägga upp det hela.

Den stora förtjänsten med den här modellen är att det sker en kontrollerad utslussning. Det är därför jag tycker att det är så synd att ni så innerligt gärna inte vill att 14-åringar ska omfattas av den. Kriminalvårdens frivård kommer alltså att kunna spela en viktig roll i helheten.

Jag säger det igen: Kriminalvårdens excellens är vi överens om. Jag tycker att den borde få omfatta så många barn som möjligt. Jag tycker det är lite trist att Centerpartiet inte riktigt ville hänga med. Nu ordnar det sig i alla fall, som det ser ut, och det blir framför allt bra för de här barnen.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för att han deltar i den här debatten.

Forskning står inte så högt i kurs, förstår jag av statsrådets inlägg. Jag tolkade det som att det riktade sig mest mot det som jag sa, eftersom jag hänvisade ganska mycket till forskning.

Forskningen går lite i linje med det som myndigheterna också har lyft fram som problem. Om man inte tycker att det finns tillräckligt med forskning nämnde jag också att det har kommit en hel del invändningar mot förslagen från de olika inblandade myndigheterna. Till exempel Polismyndigheten och Domstolsverket lyfte fram de risker som de såg med en differentierad straffbarhetsålder. De pratade om tillämpningsproblem, legitimitetsproblem och så vidare. Kriminalvården, som statsrådet nämnde, framhöll att de saknar tillräckliga resurser och rätt kompetens och så vidare.

Jag förstår att allt detta går att ändra på. Det går att skaffa sig kompetens om man tycker att man inte riktigt har den. Jag undrar varför regeringen ändå har drivit igenom det här i stället för att fortsätta med en utveckling som man själv också är delaktig i. Det är ju inte så att tidigare regeringar inte har gjort någonting och bara har låtit saker vara. Det har till exempel pågått ett reformarbete av Sis. Inte minst Miljöpartiet har varit extremt kritiskt till många delar av Sis verksamhet men har samtidigt sett att det har genomförts en stor mängd förbättringar.

Det som Sis till exempel brukar få ganska bra omdömen om är att de är bra på att få unga att delta i skolundervisning och så vidare. Jag undrar: Varför det är så centralt att sänka straffbarhetsåldern och överföra unga till Kriminalvården, i stället för att fortsätta att utveckla Sis för att säkerställa att barn som befinner sig i den här situationen får bästa tänkbara vård för att minska risken för återfall?

Fru talman! Först vill jag understryka att jag är en mycket varm anhängare av forskning, men min fråga till Ulrika Westerlund är då: Exakt vilka studier är det som Ulrika Westerlund pekar på? Fram med studierna så ska vi diskutera dem!

När jag räknade baklänges hittade jag 2–3 brottsforskningssammanställningar på det här området som avser amerikanska förhållanden. Min poäng är att jag inte har sett några studier som avser det faktum att över 50 barn under förra året var involverade i mord och mordplaner och var föremål för bevistalan. Jag vet inte heller vilken erfarenhet i andra länder som är så pass omfattande och har beforskats på ett sådant sätt att den är omedelbart överförbar till så kategoriska slutsatser som bland annat Miljöpartiet drar i den här frågan.

Det är det som är min poäng. Sverige befinner sig precis i det så kallade svenska tillståndet med 62 dödsskjutningar som vi tog över. Jag håller inte med Ulrika Westerlund om att tidigare regeringar inte har suttit med armarna i kors. Det tycker jag att tidigare regeringar har gjort, och det var därför vi också var i det läget. Det svenska tillståndet var också unikt. Varför har vår gängkriminalitet, om man får använda det uttrycket, varit så oerhört våldsam jämfört med andra länder?

Forskning är naturligtvis oerhört betydelsefullt, men det blir ibland lite magiska ord när man tittar på vilka studier som ligger till grund för dem, och man får bläddra lager för lager för att hitta dem. Detta är inte forskning som enligt min uppfattning träffar den situation som vi befinner oss i. Den måste vi bryta, och vi gör det på olika sätt. Vi har lyckats väldigt väl när det gäller skjutvapenvåldet. Jag vet inte vad forskningen sa om det. Miljöpartiet hade en del invändningar när det gäller forskning då också. Nu har vi ändå fått ned våldet med 80 procent. Det finns alltså lite erfarenhet. Det borde vi titta på.

Vad gäller invändningarna från rättsväsendet kan jag bara konstatera att dessa nu har hanterats av rättsväsendet på ett sådant sätt att den modell som vi nu har satt på fötter när det gäller kriminalvården är, vågar jag påstå, bäst i världen på att hantera barn som begår allvarliga brott.

Vad gäller differentieringen är det riktigt att det fanns en kritik mot den. Alternativet till vår modell, där vi riktar in oss på allvarliga brott, var att fokusera på alla brott. Vi har trots allt inte problem när det gäller ungdomar och kriminalitet i stort, utan vi behövde rikta in oss på det här akuta problemet.

Fru talman! Tack så jättemycket för svaret!

Min poäng var att om man, som statsrådet, inte anser att det finns tillräckligt med forskning kan man i stället lyssna på vad myndigheterna sagt. Det var det som jag exemplifierade.

Jag har också, som flera andra, misstänker jag, varit på besök. Vi var på Kumla och träffade ledningen, som diskuterade hur de hade förberett sig för det här. De kommer naturligtvis att verkställa det beslut som fattats här och ta emot barn. De var ganska tydliga med att de fortsatt inte tyckte att det här var någon särskilt bra idé men att de självklart kommer att göra det på allra bästa sätt, och det betvivlar inte jag. De är oerhört kompetenta personer som kommer att göra sitt yttersta. De sa dock att de hade pekat på problem och ansåg att dessa problem kvarstod.

Vi hade också en diskussion om hur det kommer sig att det är så hög återfallsfrekvens hos unga som har befunnit sig hos Sis. De sa då väldigt tydligt att det beror på bristen på eftervård. De trodde inte att de själva skulle kunna trycka på någon magisk knapp som skulle få återfallsfrekvensen att minska drastiskt, utan återfallsrisken kommer att vara kvar om man inte satsar väldigt mycket på eftervården. Här har ministern nämnt frivården. Vi har varit anhängare av ett liknande system som man skulle kunna utveckla för unga som släpps från vård inom Sis.

Jag hoppas verkligen att det kommer att läggas mycket resurser på eftervård, för jag tror också att det är en av knäckfrågorna för att få bukt med återfallsfrekvensen. Det kan satsas hur mycket som helst på bra vård inom Sis eller Kriminalvården, men får man inte eftervård är risken stor att många unga ändå kommer att återfalla i brott.

Ett annat problem är att kriminalvården är helt överbelastad. Det här kommer vi kanske att återkomma till i vår nästa debatt. När kriminalvården ska göra plats för unga som inte ska dela cell och som ska få en hel del resurser kommer ännu större problem att uppstå för kriminalvården i stort, som ska ta hand om alla intagna, vilket kommer att bli konsekvensen av regeringens andra förslag som nästa debatt, som sagt, handlar om.

Fru talman! Apropå empiri har vi rätt mycket empiri av den modell som Miljöpartiet gärna vill fortsätta att jobba med i den statliga ungdomsvården. Den visar trots allt att nio av tio i den här gruppen barn återfaller i allvarlig brottslighet. Det är en entydig erfarenhet, och den är för mig trots allt en anledning att säga att vi uppenbarligen inte kan arbeta på det här sättet.

Avsaknaden av eftervård har mycket riktigt varit ett viktigt skäl för oss. Det här är inte bara en torped om straffbarhetsåldern från Miljöpartiets sida, utan ni motsätter ju er att Kriminalvården ska ha uppdraget när det gäller unga över huvud taget. Det är trots allt en ganska radikal ståndpunkt, måste jag säga. Det ska bli intressant att se vad ni ska göra med den om ni till äventyrs skulle få majoritet efter valet. Då kanske allt det här ska rullas tillbaka om ni är lita ultimativa. Helldén var ju faktiskt det i 30 minuter. Det ska bli spännande att se vad som händer med det.

Kriminalvården har den kontrollerade utslussningen och den villkorliga frigivningen. Detta är ett helt avgörande skäl för vår preferens för att ta hand om även de unga lagöverträdarna i den modellen. Frivården som central aktör får man inte på den sociala sidan. Frivårdens expertis är att arbeta med personer – för den delen också yngre personer som har begått brott – och deras återanpassning i samhället. För mig hänger det inte ihop att inte använda våra bästa resurser i relation till det problem som vi kanske tycker är allra mest smärtsamt.

Vad gäller myndigheterna är det helt riktigt så att Kriminalvården tog sig an uppdraget med 15–17-åringar utan invändningar – det vill jag understryka. Diskussionen har gällt förutsättningarna för att ta hand om ännu yngre barn. Där har det skett anpassningar som gör att de har väldigt goda förutsättningar att hantera 14-åringar. Jag vågar påstå att detta är mycket bättre än alla andra alternativ som står till buds i vårt samhälle.

Fru talman! Jag vänder mig till justitieministern och undrar om vi kan titta närmare på vilka verkligheter vi lever i. För mig är det ganska självklart att beslut som starkt kommer att påverka mångas liv framöver ska bygga på både forskning och beprövad erfarenhet.

När det handlar om bristen på forskning kan man nämna bevistalan. Där har det funnits så få fall tidigare att det inte finns någon bra forskning med uppföljning. Det kommer förhoppningsvis att komma, för det tror jag är en viktig reform i de här paketen.

Det finns också forskning där man har intervjuat anhöriga till dem som har blivit våldsdödade. Många av dem vill inte ha vare sig hårdare straff eller sänkt straffbarhetsålder. Där finns alltså en del att gå på.

Det alla viktigaste, menar jag, är dock dels att vi kan dra en del konsekvenser av forskning i andra länder, dels att vi har en oerhörd erfarenhetsbank i dem som arbetar med denna problematik i Sverige, här och nu. Där har både rättsväsen och många andra berörda myndigheter och intresseorganisationer varit starkt emot. Varför kan vi inte ta vara på det och reformera Sis och satsa på skolan – som de gör – och på bästa vård under tiden, men också lägga till eftervård?

Fru talman! Jag håller helt med om att vi i ett akut läge ska försöka basera våra politiska beslut, i brist på omfattande studier avseende egna förhållanden, på den praktiska erfarenhet som vi bygger upp genom att hantera problemen i vår samtid. Då är det bara en realitet att vi måste göra både och.

Nu pågår en stor reform av Sis, den statliga ungdomsvården, men jag vill återkomma till att den statliga ungdomsvården fick uppdraget att ta hand om denna grupp av barn vid millennieskiftet. Tidigare var det Kriminalvården som hade ansvar för barn som begick allvarliga brott. Sedan fick Sis ta över uppdraget. Då gällde det en ganska liten grupp, i relation till alla andra grupper av barn i behov av statlig ungdomsvård.

I takt med samhällsutvecklingen har det förändrats. Vi har gått från ungefär 50 barn som tidigare var dömda för allvarlig brottslighet och föremål för statlig ungdomsvård till över 300 barn. Det får enorma effekter för alla andra barn i behov av statlig ungdomsvård – barn som växer upp i hem med missbruk, som själva har missbruksproblem eller stora psykosociala problem och för vilka det då inte finns plats i den statliga ungdomsvården.

Det här handlar om att få en bättre arbetsfördelning baserat på vår erfarenhet. Kriminalvården tar nu ansvar för dem som har begått de allvarliga brotten, vilket kommer att ge mycket bättre förutsättningar för att rehabilitera den gruppen av barn. Samtidigt lättar vi på trycket på den statliga ungdomsvården och andra sociala insatser för att på allvar kunna rikta resurser mot det förebyggande arbetet och barn som är yngre och ännu inte har dragits in i allvarlig brottslighet.

Vi måste alltså även reformera Sis, och det gör vi också – gärna med eftervård och gärna under mer kontrollerade former.

När det gäller andra risker som rättsväsendet har pekat på – jag kanske kan komma tillbaka till det vid tillfälle – är de nu omhändertagna på ett väldigt omdömesgillt sätt.

Fru talman! Tack för kompletterande svar från justitieministern!

Då undrar jag också varför det har blivit så att Sis har så stor resursbrist att de inte kan ta hand om de barn som har en problematik men inte är kriminellt belastade. Det är ju ett tecken på att resursfördelningen har varit fel att Sis först genom att flytta över en grupp till, vad jag menar, sämre vård inom Kriminalvården kan frigöra resurser så att man kan göra en stor del av det förebyggande arbetet och ta hand om barn som är illa utsatta av andra anledningar än att de är involverade i kriminalitet.

Varför har det blivit så, och varför skulle man inte kunna rätta till det med att lägga de enorma resurser man lägger på Kriminalvården på Sis i stället? Det skulle kunna vara en bättre satsning på brottsförebyggande arbete och därmed en bättre satsning på det som skulle kunna vara ett brottsofferperspektiv än en satsning på ett gärningsmannaperspektiv inom Kriminalvården.

Fru talman! När det gäller den statliga ungdomsvården är det ett faktum att vi tog över ett havererat läge från vänstersidan i politiken. Den var underfinansierad. Den hade otillräckliga verktyg. Det tilläts mobiler. Man kunde inte ens skydda barnen mot andra barn genom avskiljning. Allt det där har vi nu rättat till.

Jag vill understryka att Sis med sina fantastiska och hårt arbetande medarbetare också är på en positiv resa – även om vi från moderat håll och, vågar jag påstå, hela den blågula sidan ser ett stort behov av ytterligare reformer av verksamheten framöver. De har en otroligt viktig uppgift i relation till alla andra barn i ett tidigare skede där vi kan förebygga och förhindra brottslighet.

Ett av skälen till att vi går över till Kriminalvården när det gäller barn som begått allvarliga brott är att vi tror att vi på ett bättre sätt kan skydda samhället mot brottslighet. Ett problem var ju den låga säkerheten på Sis och de risker den innebar för andra, inte minst andra barn. Ett annat skäl är att vi nu hos Kriminalvården kan erbjuda en mycket bättre rehabilitering avpassad just för gruppen med denna problematik och sedan bygga vård och behandling för alla andra barn med andra behov i den statliga ungdomsvården.

Det kommer att krävas mycket mer investering där. Det kommer att krävas förändrad lagstiftning. Jag tror att det kommer att krävas en annan huvudman och att man gör om det till ett annat slags myndighet.

Vi ska ha hög ambition när det gäller statlig ungdomsvård, men jag vågar påstå att den kommer att ha otroligt mycket bättre förutsättningar att klara sitt grunduppdrag när det gäller alla andra barn och deras behov när Kriminalvården nu kan hjälpa till att ta hand om de barn som har begått väldigt allvarliga brott.

I båda avseendena – där tror jag att den sociala sidan kan lära av Kriminalvården – ska det vara ett mycket större fokus på eftervård och kontrollerad utslussning. Detta ska inte bara erbjudas barn som begått allvarliga brott, inom ramen för Kriminalvårdens verksamhet, utan också byggas ut i den statliga ungdomsvården i relation till alla andra barn i behov av långsiktig relation med ungdomsvård.

Fru talman! Det som nu händer i Sverige är ytterst allvarligt i många avseenden. Vi vet exakt vilka som drabbas och som kommer att fortsätta drabbas. Det är inte ministersöner som deltar i kriminella våldsgäng som kommer att fängslas. Det är barn i arbetarfamiljer, familjer som kanske har sociala svårigheter och familjer i vissa geografiska områden. Det är svarta barn. Det är bruna barn.

Regering efter regering har rivit ned alla skyddsnät under decennier. Något som många av oss flaggade för har blivit verklighet, det vill säga att kriminella utnyttjar barn till de brott de vill ska begås.

Lösningen från dem som varit ansvariga för utvecklingen blir alltså fängelsestraff för de barn som inte fått ett skyddsnät. Och inte bara det, de inför också åtgärder som gör livet tuffare för familjer i våra förorter – straff för föräldrar om socialtjänstens åtgärder inte följs, skärpta bidragsregler som slår mot de mest utsatta och övervakning som normaliseras.

Vi har ett samhälle som alltmer präglas av repression och kontroll. Familjer med uppehållstillstånd får aldrig veta om de egentligen har en framtid här. Ni kan fråga er själva: Vad tror ni händer när familjer knäcks ekonomiskt, när föräldrar lever under en ständig press och när tilliten till samhället raseras?

Rekryteringsbasen för de kriminella gängen är inte en slump utan ett resultat av ett strukturellt utanförskap. Ungdomar växer upp i områden där skolan inte har tillräckligt med resurser, där det inte finns en meningsfull fritid och där föräldrar kämpar för att få vardagen att gå ihop. Det är barnen som står utanför, som inte ser en framtid med jobb och bostad, som sedan blir måltavlor för gängens rekryterare.

Rekryteringen har blivit professionaliserad och sker numera i sociala medier och krypterade chattar. Polisen varnar nu för att alla barn med mobiltelefon är i riskzonen.

Vi har nu nått en punkt där barn i 12–13-årsåldern rekryteras. För att ett barn ska kunna välja en ljusare väg, en hoppets väg, måste den vägen vara synlig, tillgänglig och trovärdig. I dag är den inte det för många barn i våra förorter. De ser ingen skola som fångar upp dem, ingen fritidsgård som ger dem en meningsfull gemenskap och ingen framtid med jobb och bostad. Samhället bygger på oändlig konsumtion för att man ska kunna sig som en del av det.

Forskningen är glasklar. Vi vet att skyddsfaktorer i form av en fungerande skola, en stabil familj och en meningsfull fritid är det som håller barn borta från kriminalitet. Det är där det förebyggande arbetet måste börja, det vill säga med tidiga samordnade insatser där skola, socialtjänst, polis och fritidssektor samverkar. Men för att bryta rekryteringskedjan måste insatserna få de resurser de behöver för att växa.

Barnen lockas tyvärr av pengar, status och gemenskap. Men när de väl är inne används hot mot både dem och familjen för att hålla dem kvar. Det är starka krafter vi pratar om. Låt oss tala klarspråk. Det här handlar om marknadsekonomins vidrigaste form där barns liv är prissatta och deras ”ostraffbarhet” är en tillgång som utnyttjas maximalt av drogindustrin.

Vad gör politikerna? De förstärker precis de strukturer som gör barn till lätta byten för kriminella nätverk. Ett samhälle som övervakar och straffar familjer, som tvingar föräldrar in i en omöjlig ekvation mellan jobb, boende, barnens framtid, uppehåll och så vidare, gör det svårt att ha koll. Det gör det svårt att hålla gängens rekryteringsmaskineri borta.

I allt detta – var hittar barn och unga vägen till hopp om en bättre framtid? Jag har flera gånger tagit upp att jag själv kommer från och bor i Skärholmen. Jag vill gärna ta upp ett par exempel från Skärholmen. Ministern nämnde att vi ska prata om verkligheten, inte om forskningen. Jag tycker att man kan prata om båda.

Första gången ett barn mötte polisens repression var han och hans kompisar elva år. Barnet hade spelat fotboll med sina kompisar och var på väg från fotbollsplanen med två av kompisarna. De stoppades av polisen, och de fick frågan om vart de var på väg. Varför var de så svettiga?

Den ena kompisen, ljus i hudfärgen, ombads vänta medan de andra två togs åt var sitt håll för förhör. De två barn som togs till förhör var båda svarta. Året efter, när barnen var 12 år gamla, hade alla tre haft upplevelsen av att ha blivit förhörda av polisen.

Innan jag kom till riksdagen var jag ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd. En av de första sakerna jag gjorde var att bilda ett ungdomsråd. De fick egen budget och frihet att jobba med vad de tyckte var viktigt. En av de första sakerna de ville göra var att ha ett samtal med polisen. Det var ett tufft möte. Var och en av ungdomarna i Skärholmens ungdomsråds styrelse hade varit med om situationer där de hade blivit illa bemötta av polisen. De upplevde att det var jobbigt att följa med småsyskonen till parken för att de kanske skulle möta polisen och bli förhörda. Sedan var det hur polisen bemötte nattvandrarna, på ett kanske inte så respektfullt sätt när man egentligen ska samarbeta med varandra.

Det finns mycket att berätta om mötena mellan ungdomarna och polisen. Jag vet att de tog vara på upplevelserna.

Från Skärholmen finns många andra berättelser, till exempel om den ensamstående mamman som förlorade rätten till ensam vårdnad om barnen mot en våldsam pappa, som såklart var en del av inte så trevliga miljöer.

Det finns också exempel där socialsekreterare har försökt lägga fram planer för att rädda ungdomar och barn från kriminalitet, men inte har kunnat fullfölja dem därför att resurserna inte har funnits på plats. Det är sorgligt. Ett par månader senare är situationen såklart mycket värre.

Det är de rösterna vi ska lyssna på när vi pratar om hur vi kan göra ungdomars och barns framtid bättre. Det är inte genom att de får möta repressiva krafter eller överarbetade socialsekreterare som inte har vare sig resurserna eller orken att ta hand om dem.

Det här är politik som skapar brottslingar, inte en politik som förebygger brott. De kriminella nätverken kan inte rekrytera från starka familjer och trygga skolor. Det vet vi. De rekryterar från kaos och förtvivlan. Den här regeringen bygger med många politikers tysta medgivande just nu ett Sverige med mer av kaos och förtvivlan för familjerna.

Den här politiken kommer snarare att sänka åldern på dem som rekryteras. Vi varnade för detta för flera år sedan, och nu blir det ytterligare en sänkning av åldern. Det här kommer inte att stoppa gängkriminaliteten. Drogaffärerna i de rika kvarteren går ju så himla bra.

Det är ett annat arbete som behövs. Vi behöver skydda barnen och ungdomarna, och vi behöver stoppa det som gör att pengarna rullar in.

Det behövs ett annat samhällsbygge; ett samhällsbygge som skyddar barnen från kaos och förtvivlan, som stärker familjerna, som ger barnen hopp om en annan framtid. I framtidens vänster och i Stockholms vänsterallians vill vi det. Vi vet att ett annat samhälle är möjligt; ett samhälle som satsar på välfärd och skola samt ger familjer en stabil grund att stå på, inte ett samhälle som bygger fler murar och sedan förvånas över att barnen kastas in mot dem.

Att straffa barn för vuxnas misslyckanden är inte politik. Det är ett svek. Att låsa in ett barn är att cementera en kriminell identitet. Det vet vi från Danmark. Det handlar inte om rehabilitering, utan det handlar om att bryta kontakten med skolan, familjen, med ett normalt liv. Det är inte en sund miljö att växa upp i.

Vi pratar om barn som i regel själva är offer, som oftast har utsatts för grov brottslighet och som nu utnyttjas av vuxna. De ska inte straffas för att vi vuxna inte har kunnat skydda dem.

Våra förorter kommer att drabbas ännu hårdare. Det är där barnen växer upp i utanförskap, och det är där de möter rasism i tidig ålder. Det är där föräldrarna ibland har dubbla jobb för att klara ekonomin. Det är där man bor trångt, och det är där man inte vet om man får stanna i Sverige. Det är där skolan inte har kraften att synliggöra var och en av barnen. Det är där gängen rekryterar.

Att ersätta sociala insatser med fängelse är att ge upp hoppet om en bättre framtid för just dessa barn. Vi behöver satsningar på skola, fritidsgårdar och socialtjänst och ett förebyggande arbete som faktiskt fungerar.

Vi som kommer från och bor i förorterna och som vet vad det innebär att leva i de områdena säger ifrån. Och vi är inte ensamma. Det finns en bred allians av civilsamhällesorganisationer, såsom Rädda Barnen, Bris och Barnrättsbyrån, och fackförbund som står emot det här.

Tillsammans med nya politiska krafter som vill skapa ett rättvisare och mer demokratiskt samhälle, så som vi vill göra här i Stockholm, kräver vi en politik som bygger upp och inte river ned.

Mina medmänniskor! Låt oss inte vara ett land som straffar barn för vuxnas brott. Låt oss inte vara ett samhälle som låser in 14-åringar. För det är ett samhälle som har gett upp. Jag vägrar gå med på att vi ger upp om våra barn. Det gör vi inte nu, inte någonsin.

Till dig i Skärholmen eller annan förort som inte ser hoppet om en vacker framtid vill jag säga: Jag hoppas att du vågar be om hjälp, att du vågar berätta för någon vuxen om hoten och att du får veta att ditt liv inte ska präglas av våldschattar utan av att spela med dina kompisar, sparka fotboll, läsa i skolan och komma hem till värme.

Med det yrkar jag bifall till motion 2025/26:4234, det vill säga avslag på propositionen.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka avslag på denna proposition. Eftersom jag, till skillnad från vad som verkar vara majoriteten i Sveriges riksdag, tror på forskning och beprövad erfarenhet yrkar jag bifall till samma motion som Lorena Delgado Varas precis tog upp här i talarstolen.

Det här är en otroligt viktig debatt. Det är min näst sista debatt i Sveriges riksdag. Jag har suttit i riksdagen de senaste tolv åren och har sett hur debatten har gått från att vara någorlunda saklig till att bli symbolpolitik som inte över huvud taget handlar om att förbättra vårt samhälle.

Vi är inte här för att debattera om 14-åringar ska sättas i fängelse, för att det på något sätt skulle leda till en förbättring vad gäller att bekämpa kriminalitet. Vi är här för att den här regeringen håller på att förlora valet och för att de fascistiska åsikter som vi har sett komma in år efter år har blivit stärkta eftersom också andra partier nu står bakom dem. I dag står vi inte längre i ett läge där det bara är Tidöpartierna som står bakom denna fascistiska tanke, utan nu har också Socialdemokraterna helt gått med på den här typen av repressiv politik.

Inte ens regeringens egna experter – hör och häpna – står bakom den här politiken. Samtliga experter i utredningen som ligger till grund för betänkandet om att sänka straffåldern har sagt nej till förslaget om att sänka till 14 år. Advokatsamfundet har sagt nej, Barnombudsmannen har sagt nej och civilsamhällesorganisationerna har sagt nej.

Många har pekat på att detta bryter mot bland annat internationella konventioner, till exempel om barns rättigheter. Men också kriminologer och rättsexperter har varit otroligt tydliga med att detta inte är en lösning för att få bukt med kriminaliteten.

Detta vet alla i denna kammare. Vi sitter egentligen inte här och debatterar själva den saken. Vi debatterar vilket samhälle vi ska vara. En majoritet i Sveriges riksdag har gjort ett val. Samhället byggde en gång i tiden på att vi ska ha tillit och på att vi ska se till att bygga upp en gemensam välfärd för alla. Det var ett samhällsprojekt som alla skulle kunna vara en del av. Nu ska samhället i stället byggas på repression, och det ska bli ett samhälle för några få, som ska bli rikare och rikare på bekostnad av resten av samhället.

Man lägger under 30 års tid ned fritidsgårdar, skolor och idrottsverksamheter och undrar: Varför hamnar barn i kriminalitet? Man privatiserar sönder den svenska välfärden, ser till att färre människor blir utbildade för det de ska jobba med, till exempel inom skolan och andra delar, och undrar: Varför fick inte barnen den hjälp de behövde? Man jagar asylsökande och flyktingar och lägger miljarder på det vid gränserna i stället för att lägga miljarderna på att stoppa vapen och droger, för att vissa ska kunna få sitt kokain på Östermalm.

Och nu står vi här i dag och pratar om att sänka straffbarhetsåldern till 14 år. Alla ni i Sveriges riksdag som röstar för det i dag ska skämmas över det. Det är inget som jag någonsin kommer att vara med och bidra till. Jag vill vara noga med att Framtidens Vänster, som jag företräder, aldrig kommer att gå med på den här typen av repressiva förslag som saknar fakta och beprövad erfarenhet.

Vårt samhälle behöver mindre klyftor och mer satsningar på välfärd och på våra barn – inte fler fängelser. Barn ska gå i skolan, inte sitta i fängelse.

(Applåder)

Fru talman! Det här är min sista debatt i den här kammaren den här mandatperioden. Jag önskar att den hade handlat om något annat än att sätta 14-åriga barn i fängelse.

Fru talman! Låt mig börja där. Barn föds inte som kriminella. Ingen fyraåring drömmer om att bli torped. Ingen sjuåring skriver i skolboken: ”När jag blir stor vill jag skjuta någon.” Någonting händer på vägen. Någon upptäcker ensamheten, ilskan, fattigdomen och längtan efter att höra till. Och när samhället inte säger ”Jag ser dig” gör någon annan det – en rekryterare, en gängledare, en vuxen man som inte själv vågar hålla i vapnet. Gängen hinner före oss. Det är den sanningen vi måste våga möta.

Och vad svarar politiken? Vi flyttar straffbarhetsåldern längre ned. Den sänks till 14 år. Den här regeringen säger med stöd av Socialdemokraterna att 14-åringar ska kunna dömas till fängelse. Ungdomsreduktionen begränsas. Och för personer under 18 år höjs det maximala fängelsestraffet till 18 år. Lyssna på det – 18 år! Vi är beredda att ge ett barn ett fängelsestraff som är lika långt som hela barndomen. Och det kallar vi handlingskraft.

Jag säger inte detta för att ursäkta brott. Den som förlorat ett barn till våldet ska aldrig behöva höra politiker förminska det som hänt. Men rättvisa och prevention är inte motsatser. Vi måste skydda barnet från att bli skjuten och skydda barnet från att bli skytten. Det är samma kamp, fru talman.

Bakom många av dessa barn finns det vuxna människor. De beställer, betalar för och levererar vapnet. Sedan skickar de fram ett barn för att bära risken. Jag vill se en stat som jagar dem med all sin kraft, som tar deras pengar, tar deras vapen och slår sönder deras organisationer och verksamheter.

Vi ska straffa de vuxna som använder ett barns liv som förbrukningsvara. När 14-åringen blir för riskabel för gängen kommer de nämligen inte att lägga ned sin verksamhet. De kommer att leta efter en 13-åring och sedan en 12-åring, en 11-åring och en 10-åring.

Sverige måste bestämma sig. Ska vi följa gängen allt längre ned i åldrarna? Eller ska vi stoppa dem innan de når barnen?

Fru talman! Jag har stått i den här kammaren och den här talarstolen många gånger. Men när jag nu gör mitt sista anförande den här mandatperioden vill jag lämna efter mig en övertygelse. I ett samhälle får man aldrig bli så rädd för sina barn att man slutar tro på deras möjlighet att förändras.

Ett barn kan begå en fruktansvärd handling, och det måste få konsekvenser – ja. Ett barns värsta handling får dock inte bli hela definitionen av dess framtid.

Vi kan bygga fler fängelser – fler fängelser än bostäder, till och med – och vi kan höja murarna och sänka åldrarna. Men om barnen fortsätter att komma dit har vi löst fel problem. Den viktigaste kampen utkämpas nämligen långt innan man kommer till domstolen. Den utkämpas den dag ett barn står vid ett vägskäl och två händer sträcks fram: gängets hand, och samhällets hand.

Vår uppgift är inte att bygga den bästa fängelsecellen för barnet som tog fel hand. Vår uppgift är att se till att vår hand når barnet först. Det är den politik jag fortfarande tror på.

Jag vill lämna denna kammare med dessa ord: Skydda brottsoffren, och jaga dem som rekryterar, men ge aldrig upp barnens framtid. Om ni inte visste detta vet ni det nu.

Jag vill yrka bifall till motion 2025/26:4234.

Jag tackar alla kollegor, kammarkansliet och utskottskansliet för den här tiden i Sveriges riksdag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)