Riksrevisionens rapport om statens fastighetsförvaltning

Fru talman! Salsta slott ligger i Vattholma i Uppsala kommun. Slottet var ända fram till 1976 bostad för familjen von Essen. I 1600-talsslottet kan man i dag se de gamla miljöerna, då slottet är öppet för allmänheten.

Sedan 1976 ägs slottet av staten och förvaltas av Statens fastighetsverk. År 1993 blev slottet statligt byggnadsminne med hänsyn till dess värde som välbevarat barockslott och platsens långa historia, som sträcker sig tillbaka till 1300-talet.

Men slottet har länge funnits på Statens fastighetsverks lista över möjliga objekt att avyttra. Inga kungar har bott på slottet, så Statens fastighetsverk anser inte att slottet har väsentlig koppling den svenska statens historia och framväxt. För ett par år sedan beslutade Statens fastighetsverk att sätta upp slottet på listan över objekt att avyttra. Om slottet säljs tas möbler och inredning till vara eftersom dessa ägs av Nationalmuseum och inte skulle ingå vid en försäljning. Kulturmiljön skulle försvinna, och slottet skulle bli ett tomt skal.

En jämförelse kan göras med Venngarn slott utanför Sigtuna, som 1983 såldes till Lewi Pethrus stiftelse. När slottet såldes vidare till en privat entreprenör hämtade Nationalmuseum konst och andra inventarier från slottet. Svea hovrätt har slagit fast att Nationalmuseum även har äganderätt till ett antal fasta inventarier på slottet, som kakelugnar, öppna spisar och inredning i det unika slottskapellet, något som dåvarande slottsägare överklagade. I den berömda Disasalen är det tomt på väggarna. De åtta 1600-talsmålningarna finns att se på Nationalmuseum.

När slottet med omgivningar återigen var till salu för ett tjugotal år sedan menade avdelningschefen för slottssamlingarna på Nationalmuseum att staten borde passa på att köpa tillbaka det. Staten borde aldrig ha sålt Venngarn slott, menade han, eftersom det naturligtvis var tokigt att avyttra det. Hela tvistigheten visar hur krångligt det blir när man säljer ett kulturminne som staten ägt sedan 1600-talet, sa avdelningschefen till medierna.

Salsta slott har staten visserligen bara ägt sedan 1976, men historien om Venngarn visar hur krångligt det blir när Statens fastighetsverk säljer kulturmiljöer och Nationalmuseum vakar över inventarierna. Med tanke på alla ägarbyten är det nog bra att Nationalmuseum har tagit hand om den konst och de inventarier som fanns på Venngarn – det som inte hann säljas, vill säga.

Det är dock självklart bättre om våra slott får behålla sin inredning och sin konst och att de är öppna för besökare så att vi alla kan ta del av historien. Historien är inte bara kungar, och den tillhör oss alla – precis som vi alla gemensamt äger alla statliga slott och fastigheter.

Riksantikvarieämbetet går emot Statens fastighetsverks förslag om försäljning och menar att Salsta slott är en av Sveriges mest värdefulla kulturmiljöer och en viktig del av berättelsen om statens och samhällets utveckling. Riksantikvarieämbetet bedömer att en försäljning skulle innebära stora risker för att dessa värden går förlorade. Man menar också att allmänhetens tillgång till platsen begränsas, vilket även Uppsala kommun har fört fram i en skrivelse. Riksantikvarieämbetets yttrande kommer med största sannolikhet att innebära att Statens fastighetsverk inte går vidare med försäljningen, men sista ordet har regeringen.

Fru talman! I det ärende vi debatterar i dag riktar Riksrevisionen kritik mot regeringens styrning av fastighetsbeståndets omfattning. Det gäller till exempel den så kallade avyttringslistan med kulturfastigheter, som har mött omfattande kritik. Regeringens uppdrag till Statens fastighetsverk bör därför revideras så att bevarandet av kulturens och kulturarvets värden ges större tyngd. Kulturhistoriska byggnader som Salsta ska inte säljas, och fastighet och inventarier ska inte splittras.

Jag yrkar bifall till reservationen, som också innebär översyn av Statens fastighetsverks avkastnings- och hyresmodell.

Fru talman! Riksrevisionen har granskat Statens fastighetsverks förvaltning av delar av dess fastighetsbestånd. Det gäller framför allt kulturfastigheter och fastigheter där olika typer av kulturverksamheter inhyses.

Rapporten från Riksrevisionen visar att det finns en rad brister både hos själva Fastighetsverket och, framför allt, hos regeringen. Tidöregeringens styrning har enligt rapporten fokuserat på att ge Fastighetsverket i uppdrag att avyttra delar av beståndet i syfte att minska kostnaderna. Någon styrning utifrån kulturens behov har däremot i princip inte alls skett. Riksrevisionen konstaterar att de medel som ändå tillfälligt har skjutits till lite ad hoc under mandatperioden inte kommer att lösa några problem på sikt för bidragsfastigheterna, alltså de fastigheter som inte kan bära sina egna kostnader.

Riksrevisionen konstaterar att det tvärtom saknas långsiktighet i Tidöregeringens styrning. Ett sådant exempel är hur avkastningskravet ska beräknas. Det har fått till följd att Fastighetsverket nu samlar väldigt stora summor på hög samtidigt som många hyresgäster, framför allt kulturverksamheter, inte klarar av att ta kostnaderna för de höjda hyrorna.

Vi har den senaste tiden nåtts av nyheter om aviserade hyreshöjningar. För Världskulturmuseerna handlar det om 57 procent och för Armémuseum om 60 procent. Det innebär en kostnadsökning för Etnografiska museet, till exempel, med 12,25 miljoner kronor per år och för Armémuseum med 8 miljoner kronor per år. Det riskerar självklart att driva bort museerna från de lokaler de finns i, trots att dessa har fungerat väldigt bra. Museerna har funnits och haft sin verksamhet där under lång tid, och besökarna har lärt sig att hitta hit.

Nu har Världskulturmuseerna fått i uppdrag av regeringen att analysera sin lokalsituation. I anslutning till detta ställde jag en skriftlig fråga till kulturministern om regeringen har någon som helst avsikt att agera aktivt för att verksamheterna i de museer som berörs – Etnografiska museet, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet – ska kunna bevaras och inte avvecklas. Jag måste tyvärr säga att svaret var nedslående: inga utfästelser och inga ambitioner. Ministern hade inte heller något svar på vad som kan hända med samlingarna om de riskerar att splittras i det fall museerna inte kan vara kvar i sina lokaler.

Det här överensstämmer rätt tydligt med regeringens svar på rapporten från Riksrevisionen. Regeringen skriver att den instämmer i princip till fullo i Riksrevisionens kritik men meddelar samtidigt att den inte kommer att vidta några åtgärder; åtminstone presenteras inga åtgärder eller ambitioner att vidta några åtgärder.

Detta är helt i linje med Tidöregeringens kulturpolitik i övrigt, som har bestått av att ingenting görs förutom att undvika att räkna upp anslagen i takt med den rekordhöga inflation vi har sett.

Under mandatperioden har en, säger en, proposition skickats från Kulturdepartementet till kulturutskottet. Den handlade om kraftiga nedskärningar på public service. En enda proposition har vi alltså fått! Jag tror att det är något slags rekord för en minister när det gäller att sitta på händerna under en hel mandatperiod och inte kunna producera fler skarpa förslag på ett helt politikområde.

Rapport efter rapport har kommit som visar att svenskt kulturliv har försvagats kraftigt under mandatperioden. Det är framför allt små orter och glesbygd som är de stora förlorarna. Men även i de större städerna har förutsättningarna för ett levande kulturliv och det levande kulturarvet försvagats.

Bara genom neddragningarna på studieförbunden har 300 replokaler och 8 000 speltillfällen försvunnit. Kulturskolorna minskar sin undervisande personal, och eleverna får ett sämre utbud att välja bland. Det hjälper inte med ett fritidskort, till exempel, om man ändå inte har någon plats på kulturskolan. Nio av tio folkhögskolor har tvingats dra ned på personal, antal kurser eller antal deltagare. Särskilt drabbade är de kulturella utbildningarna, som är så viktiga för kompetensförsörjningen av framtida kulturskapare.

Den kulturella infrastrukturen med lokaler, arrangörer, ideella krafter och organisationer har monterats ned över hela landet. Det är Tidöregeringens facit efter snart fyra år. Riksrevisionens mycket kritiska rapport och regeringens icke-svar på den faller väldigt tydligt in i mönstret.

Häromdagen skrev de tre privata finansiärerna av ombyggnaden av Operan, Ax:son Johnson, Persson och Wallenberg, följande på DN Debatt: Det är inte konstigt att mindre privata pengar når kulturen i Sverige. Ingen kommer att vilja bidra med privata pengar till kulturen om politiken på det här sättet fortsätter att backa undan.

I förmiddags kom en utredning med förslag om att stärka den privata finansieringen. Vi får se, men jag tror att det stora är att regeringen måste visa större vilja att finansiera kulturen.

Fru talman! Vi behöver en ny kulturpolitik. Vi behöver en politik som bejakar kulturen och ser kulturens värde. Vi behöver en politik som finansierar kulturen och som inte misstror och misstänker kulturen utan visar tillit och tilltro men också handlingskraft.

Miljöpartiet är det ledande kulturpartiet i svensk politik. Vi har finansieringen via vår budget, vi har förslagen i våra motioner och vi har handlingskraften. Det har våra tidigare gröna kulturministrar visat väldigt tydligt.

Fru talman! Slutligen: Vad gäller Riksrevisionens rapport har Miljöpartiet en motion i betänkandet med tre tydliga förslag.

Vi föreslår för det första en ny modell för beräkningen av avkastningskravet för Fastighetsverket så att pengarna i stället för att samlas på hög kan användas för kulturen.

Vi föreslår för det andra en ny modell för hyressättningen för kulturfastigheterna. Vi vill pröva en modell där finansieringen läggs på hyresvärden, alltså Statens fastighetsverk, som får i uppdrag att tillhandahålla ändamålsenliga lokaler. Kulturverksamheterna kan då fokusera på sitt kulturuppdrag, och vi kommer bort från 1980- och 90-talens new public management där, om man ska översätta det till svenska, staten leker affär med sig själv.

Vi föreslår för det tredje ett helt nytt uppdrag till Statens fastighetsverk, där kulturens och kulturarvets värden ges företräde och där det inte bara handlar om vinstmaximeringen.

Utöver detta vill jag verkligen lyfta fram det som Ilona Szatmári Waldau från Vänsterpartiet ägnade sitt anförande åt, nämligen avyttringslistan. Den borde skrotas, för den innehåller alltför många exempel. Ilona nämnde Salsta slott och Sigtuna slott – 1600-talsslott som ska avyttras! Riksrevisionen själv nämner att listan åtminstone borde kompletteras med en förvärvslista med fastigheter som borde förvärvas för att de ska kunna skyddas.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag har dragit över min talartid lite grann, och jag yrkar bifall till Miljöpartiets och Vänsterpartiets reservation 2 i betänkandet.

Fru talman! Vi behandlar i dag Finansutskottets betänkande 31 om Riksrevisionens rapport om statens fastighetsförvaltning. Det är en viktig rapport, som handlar om två saker som måste fungera samtidigt i en välskött stat: dels vårt ansvar för att förvalta vårt gemensamma kulturarv, dels vårt ansvar för att förvalta skattebetalarnas pengar så väl som möjligt. För oss moderater är bägge delarna självklara.

Staten äger några av Sveriges mest betydelsefulla kulturhistoriska byggnader och miljöer. Dessa ska vårdas och bevaras långsiktigt. Jag brukar säga att vi egentligen inte äger dessa fastigheter utan förvaltar dem åt våra barn. Vår uppgift och vårt mål är att lämna över dem till nästa generation i bättre skick än när vi fick dem.

Samtidigt måste staten präglas av ordning och reda. Varje skattekrona ska användas så effektivt som möjligt, och varje kostnad ska vara tydlig och möjlig att följa upp.

Riksrevisionens rapport pekar på att förvaltningen till största delen har bedrivits effektivt men att förbättringspotential finns när det gäller den långsiktiga styrningen, det långsiktiga underhållet och finansieringen.

Vi kan dela in frågan i två delar. Den första är Statens fastighetsverks eget ansvar. Statens fastighetsverk ska naturligtvis bedriva en effektiv fastighetsförvaltning. Det innebär att myndigheten ska underhålla fastigheterna på ett professionellt och långsiktigt sätt. Det är alltså fullt rimligt att ställa höga krav på effektivitet, kostnadskontroll och långsiktig planering.

Till den delen av debatten hör även frågan om vilka fastigheter som staten måste äga och vilka som bör säljas till andra aktörer som kan förvalta dem på ett ännu bättre sätt.

Den andra delen är frågan om hyror och relationen mellan Statens fastighetsverk och de verksamheter som använder lokalerna. Det är en principiellt viktig fråga. Statens fastighetsverks uppgift är att förvalta fastigheter, inte att indirekt subventionera kulturverksamheter.

Om hyrorna sätts för lågt uppstår en rad olika problem. För det första blir det otydligt hur mycket resurser som faktiskt går till olika verksamheter. Kostnaderna döljs då i fastighetsförvaltning i stället för att synas öppet i verksamheternas egna budgetar. För det andra riskerar man att försvaga styrningen och uppföljningen av lokalkostnaderna. För det tredje blir det mindre transparent gentemot medborgarna vad som faktiskt läggs på kultur och vad som är fastighetsunderhåll.

Fru talman! Självklart ska staten finansiera kultur. Men det ska ske öppet och tydligt genom politiska beslut och anslag, inte dolt genom att Statens fastighetsverk förväntas ge låga hyror till verksamheterna. Detta är en principiellt viktig skillnad, fru talman, och Moderaterna menar därför att dessa två perspektiv måste hållas isär. Statens fastighetsverk ska vara en professionell och effektiv förvaltare, och verksamheterna ska bära sina verkliga kostnader genom korrekta och marknadsmässiga hyror. Beräkningsmodellerna för detta bör ständigt utvärderas.

Regeringen har återkommit med en rad saker som planeras eller som kan komma att ingå i nästa budgetprocess. Några av dessa är just beräkningsmodellen för avkastningskrav, finansieringen av fastigheter samt Statens fastighetsverks styrmodell. Det är så vi både värnar kulturarvet och visar respekt för skattebetalarnas pengar.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)