Riksrevisionens rapport om att nekas sjukersättning och aktivitetsersättning

Fru talman! Vi debatterar nu socialförsäkringsutskottets betänkande 12 om Riksrevisionens rapport om att nekas sjukersättning och aktivitetsersättning, och jag vill yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation, nr 1.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är att den som är sjuk ska få bästa tänkbara rehabilitering och grundläggande ekonomisk trygghet. Den som har möjlighet att bli frisk ska få bästa tänkbara förutsättningar och incitament att återgå i arbete. Därför ser vi med djup oro på den utveckling som har skett inom sjukförsäkringen de senaste mandatperioderna och hur det har påverkat och påverkar redan utsatta människor.

Resultatet i Riksrevisionens rapport är bekymmersam läsning som vittnar om hur nuvarande regerings hantering av sjukförsäkringen har lett till ett historiskt lågt antal beviljanden av sjukersättning och aktivitetsersättning samt uteblivna prövningar av människors rätt till dessa ersättningar. Avslagen på ansökan om sjukersättning låg 2017 på över 80 procent för kvinnor och ca 76 procent för män.

De mycket hårda bedömningarna och det strikta regelverket för sjukersättning har lett till att människor har satts i en oerhört utsatt situation, och förra mandatperiodens regering har enligt mig fört en alldeles för hård linje gentemot några av de mest utsatta i samhället.

Det finns otaliga berättelser med människoöden, som jag mer och mer försöker ta del av. Det handlar om människor med cancer som utförsäkras eller att någon med diskbråck som bedömts som 100 procent icke arbetsför bedöms som 100 procent arbetsför av Försäkringskassan och inte beviljas sjukersättning.

Låt mig citera någon som drabbats personligen: ”När man är svag och sjuk, och tryggheten plötsligt rycks undan, så förändras hela ens världsbild. Det är som att man faller handlöst och skräcken lamslår en. Hos de allra flesta skapar chocken och rädslan ett ännu sämre mående – ibland tillkommer flera diagnoser – vilket förlänger rehabiliteringstiden avsevärt. I det läget har man ingen styrka eller förmåga att sätta sig in i sjukförsäkringens krångliga regelverk eller vilka lagar som gäller.”

Jag tror att detta är talande för hur många i dag upplever sin situation.

Naturligtvis är det inga lätta bedömningar, och givetvis måste målsättningen vara att människor får den rehabilitering och hjälp de behöver med målsättningen att återgå i arbete. Men det måste göras en ordentlig översyn av det stora antal avslag som görs i dag. Det är något som inte stämmer. Det är något som inte fungerar som det ska när så många människor upplever att de inte får en rättssäker och rättvis bedömning utan i stället blir orättvist behandlade, faller mellan stolarna och i värsta fall utförsäkras.

Det fanns naturligtvis stora brister i den tidigare bortre tidsgränsen i sjukpenningen, och vi kommer inte att verka för ett återinförande av den i dess dåvarande form. Vi menar dock att de åtgärder från den nuvarande regeringen som hade behövt implementeras i den bortre tidsgränsens ställe till stor del har uteblivit och att de åtgärder som har vidtagits inte har varit tillräckliga, vilket rapporten från Riksrevisionen visar. Detta har bland annat inneburit att prövningar av rätten till sjukersättning och aktivitetsersättning inte genomförts i tillräcklig omfattning.

Vi menar att det samtidigt kan finnas stora individuella skillnader, och innan regeringen är klar med sin pågående översyn av sjukersättningen är det svårt att bedöma huruvida en lagstadgad tidsgräns för prövning av sjukersättning är bästa väg att gå. Tills denna översyn är klar behöver regeringen tydliggöra uppdraget till Försäkringskassan så att de som är i behov av en prövning av rätten till sjukersättning och aktivitetsersättning får en sådan prövning, anpassad efter individens behov.

Låt mig dock framhålla att huvudproblematiken vad gäller bedömning av sjukersättning och aktivitetsersättning inte handlar om huruvida man får en prövning eller inte utan om att majoriteten av prövningarna leder till avslag. Som sagt fick ca 80 procent av kvinnorna och 76 procent av männen avslag 2017. År 2013 låg siffran på ca 23 procent.

Men det faktum att personers rätt till sjukersättning och aktivitetsersättning i många fall inte ens prövas är givetvis oacceptabelt.

Som Riksrevisionen också lyfter fram finns det ett stort gap mellan de krav en människa ska uppfylla för att få ersättning och hennes faktiska möjligheter att återgå i arbete. Det leder till att människor faller ned i detta gap.

En av de vanligaste orsakerna bakom nybeviljande av framför allt aktivitetsersättning men även sjukersättning är psykiatriska diagnoser. Här vet vi, utifrån en annan granskning från Riksrevisionen som vi får anledning att återkomma till senare, att det finns stora brister i bemötande och bedömning av dem med psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är i dag en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning.

Akuta åtgärder måste vidtas för att minska det gap människor faller ned i. En väg att gå är att införa lättnader i regelverket och en mindre permanent form av sjukersättning, där kraven för att få ersättning inte är lika höga eftersom man regelbundet omprövar arbetsförmågan och kopplar denna ersättning till insatser för vård och rehabilitering.

Tidigare fanns det en mer tillfällig form av sjukersättning, och vi tycker att man ska se över möjligheten att införa något liknande igen så att steget till att få sjukersättning inte blir lika högt och så att färre människor utförsäkras.

Givetvis ska möjligheten till en permanent form av sjukersättning för dem som har kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning kvarstå.

Vidare finner Sverigedemokraterna likt Riksrevisionen att det kan finnas fördelar i att processen i övergången mellan sjukpenning och sjukersättning eller aktivitetsersättning blir mer separerad. Vi menar att sett till de negativa konsekvenser för handläggare och den försäkrade som Riksrevisionen har identifierat borde det finnas intresse för regeringen att i alla fall utreda möjligheten till en mer separerad process vad gäller prövning av sjukersättning och aktivitetsersättning.

(Applåder)

I detta anförande instämde Paula Bieler (SD).

Fru talman! Det här är en intressant och viktig rapport, för den handlar om de människor som är i störst behov av samhällets stöd och hjälp. Är man sjuk behöver man få hjälp och möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet, men kan man inte arbeta måste man givetvis få rätt ersättning.

Riksrevisionens rapport visar att de myndigheter som ansvarar för att ge dessa personer rätt stöd och hjälp inte gör det.

Först och främst handlar det om skillnaden mellan sjukpenning och sjukersättning och aktivitetsersättning. Har man sjukpenning förmodas man snart kunna återgå i arbete, men har man sjukersättning eller aktivitetsersättning handlar det om en längre frånvaro från arbetet eftersom man inte är arbetsför.

Den som får avslag på ansökan om sjukersättning eller aktivitetsersättning får sämre ekonomi och fortsättningsvis också sämre hälsa.

Vi hörde alldeles nyss att det framför allt är de som har psykiska åkommor och diagnoser som drabbas av sämre hälsa. Vi vet i dag att de vanligaste ohälsoproblemen är just psykiska diagnoser. Det är där som hjälpen behöver komma snabbt.

Det är skillnad på sjukersättning och aktivitetsersättning. Om man får sjukersättning är man över 30 år, men om man får aktivitetsersättning är man mellan 19 och 29 år, alltså ungdom. Jag ska komma tillbaka till skillnaderna lite lägre fram.

För oss centerpartister är det otroligt viktigt att åtgärder sätts in tidigt i sjukskrivningsperioden, alltså under den tid sjukpenning ges. Försäkringskassan har i dag ett tydligt samordningsansvar för att medverka till dessa tidiga insatser. Det betyder att man tidigt ska hjälpa och stödja personer så att de kan återgå i arbete. Försäkringskassans uppgift är att ha kontakt med den sjukskrivne, med arbetsgivaren och med vården och också se till att man jobbar tillsammans. Vi vet att ju längre tid sjukskrivningen varar, desto svårare är det att komma tillbaka i arbete. Detta betyder att tidiga insatser är otroligt viktiga.

Ett förslag som vi centerpartister har för att möjliggöra prövning av återgång när personer är sjukskrivna är att de får en flexibel återgång i arbete och att de får komma tillbaka till jobbet i den takt de själva vill och sedan rapportera till Försäkringskassan i efterhand. Detta är ett sätt att göra det möjligt att förhindra långa sjukskrivningar, för sådana sjukskrivningar betyder att sjukersättning eller aktivitetsersättning kan komma att behövas.

För att undanröja de långa sjukskrivningarna vill vi i Centerpartiet att den bortre gränsen ska återinföras, för det var ett tydligt steg när sjukersättning och aktivitetsersättning måste prövas. Vi vill också att de tidsgränser som finns i rehabiliteringskedjan ska följas, för detta möjliggör att kontakt kan tas med personen vid olika tillfällen för att få veta vad man kan hjälpa och stödja personen med för att den ska återkomma i arbete.

I Riksrevisionens rapport, som vi behandlar i dag, föreslås en lagfäst tidsgräns för prövning av sjukersättning och aktivitetsersättning. Detta saknas i dag, och det är därför det finns problem. Det viktiga nu är att skilja mellan sjukpenning – sjukskrivningsprocessen – och processen att få sjukersättning eller aktivitetsersättning. Det är alltså två vitt skilda saker, som jag har sagt.

Under alliansregeringens tid togs den bortre gränsen bort. Det var en gräns för när man skulle kontrollera och ha kontakt med den sjuka personen för att se om personen kunde komma tillbaka i arbete eller inte. Då fick man ett absolut tillfälle att möjliggöra att personen fick den sjukersättning eller aktivitetsersättning som den hade rätt till. Men den socialdemokratiska regeringen har tagit bort den bortre gränsen. Detta betyder att man i stället har givit Försäkringskassan rätten att pröva om personen ska gå tillbaka till arbetet, men den är inte lagfäst. Det är skillnaden. Försäkringskassan brister i att följa upp detta, och det är ett problem.

Riksrevisionen rekommenderar, alltså med fog, att man ska medverka till att personer får en ny process. Det gäller allt det här med rätt till sjukersättning och aktivitetsersättning, och detta är viktigt.

Aktivitetsersättning gäller som jag sa ungdomar. Det är barn som har en förlängd skolgång på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning och som förmodas inte kommer att kunna arbeta heltid. Det heter aktivitetsersättning för att det ska vara en aktivitet där man stöder dem att komma ut i yrkes- och arbetslivet efter skolgången. Det gäller alla former av anställning, alltså subventionerade arbeten, trygghetsanställningar, nystartsjobb och skyddade arbeten, men också att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Här finns ett uppdrag att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska arbeta tillsammans, men detta brister, vilket Riksrevisionen har pekat på. Också flera andra har visat på detta, bland andra Inspektionen för socialförsäkringen. Inspektionen föreslår i sin rapport Aktivitetsersättning till trettio års ålder – Vad händer sedan? att regeringen ska ta initiativ till att öka utbudet av förberedande aktiviteter så att ungdomarna kan komma ut i yrkeslivet. Att i ett första steg titta på arbetslivsinriktad rehabilitering och arbetsplatsnära aktiviteter och också studier innebär precis det som Riksrevisionen pekar på: en ny process för rätten till denna form av ersättning. Detta är viktigt. Men vad händer om man inte får aktivitetsersättning och hjälp under den tiden? Vad händer när man fyller 30 år? Jo, då går man vidare till sjukersättning. Vi vet att man då får en sämre ekonomi och också sämre hälsa, och detta är inte rättvist.

Den socialdemokratiska regeringen föreslår nu avslag på Riksrevisionens båda förslag, om en ny process för prövning av sjukersättning och aktivitetsersättning och om att lagfästa en tidsgräns för prövning. Där menar vi att något måste göras nu, för detta gäller människor som behöver hjälp nu. Vi måste vara tydliga på denna punkt. Därför, fru talman, yrkar jag avslag på utskottets förslag och bifall till min reservation.

Fru talman! Inför denna debatt har många som är utsatta för de försämrade sjukförsäkringsreglerna hört av sig till oss i utskottet. Jag tänkte ta upp några av dessa fall.

Vi har till exempel tvåbarnsmamman Lena, som har hört av sig. Hon har arbetat sedan hon gick i nian, studerat på högskolan och i perioder haft flera arbeten samtidigt. För ett antal år sedan började hon få problem med hälsan, och under ett flertal år har hennes hälsa försämrats år för år. Hon har fått fibromyalgi, diskbråck, pupillstörningar, en nervskada i nacken, en hjärntumör och ytterligare diagnoser. Hon har gjort fem arbetsprövningar, som har gjort henne sämre för varje gång. Två timmar var tredje dag kunde hon delta i den senaste arbetsprövningen. Förra året ville hennes läkare sjukskriva henne helt eftersom hon är för sjuk för att arbeta. Strax före jul avslog Försäkringskassan begäran. Hela familjen drogs in i ett mörker den julledigheten, berättar Lena, då hon var tvungen att jaga vårdcentraler, läkare och andra för att inkomma med medicinska kompletteringar och på olika sätt försöka att prata med Försäkringskassan.

Marie fick för ett antal år sedan allvarligt utmattningssyndrom. En specialist i psykiatri gav sitt utlåtande och sa att tillståndet var permanent och inte skulle bli bättre. Varken läkemedel eller samtalsterapi hjälpte. Från 2012 till 2017 fick Marie sjukpenning. Men plötsligt blev hon förra hösten nekad ersättning och uppmanades att ställa sig som aktivt arbetssökande. Det kan inte Marie, eftersom hon inte kan arbeta. Hon lever därför i dag på försörjningsstöd. Hennes hälsa har försämrats efter att Försäkringskassan har dragit in hennes ersättning. Hon orkar inte längre träffa barnbarnen och har svårt att få pengarna att räcka till mat hela månaden. Hon känner stor ångest inför julen, eftersom hon inte vill göra barnbarnen besvikna. Försäkringskassan hänvisar henne till att söka ett arbete som inte ställer krav på vare sig koncentration, uppmärksamhet eller minne. Många med mig undrar nog vilket slags jobb det är.

En vän till mig har behövt flytta tillbaka hem till sin mamma för att försörja henne. Mamman är mycket sjuk och skulle behöva individuellt anpassad arbetsträning och stöd för att kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden, något som hon inte får. Hon har fått fyra läkarintyg om att hon saknar arbetsförmåga plus kompletteringar och ett flertal utlåtanden från läkare. Inget av detta har räckt. Ett avslag från Försäkringskassan har också hon fått. De säger att hon ska ta arbete utan krav och som inte kräver koncentrationsförmåga. Även här kan man fråga sig vilket slags arbete det är.

När mamman sedan kom till Arbetsförmedlingen skickade myndighetens underleverantör hem henne och talade om för henne att hon är för sjuk för att delta. Det innebär alltså att hon inte får hjälp från vare sig Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan. Hon har hamnat mellan stolarna, vilket gör att hennes två döttrar nu har fått flytta tillbaka hem till mamman, och de har fått avsluta sina högskolestudier för att arbeta för att försörja föräldern. Nu försöker de samla in pengar för att kunna driva ett rättsfall mot Försäkringskassan.

Min fråga är om regeringen tycker att samhällskontraktet ska se ut så här 2018? Är det så här sjukförsäkringen ska se ut?

Den borgerliga regeringen försämrade sjukförsäkringen kraftigt 2008. För att finansiera sina skattesänkningar tog den dåvarande regeringen de pengar som vi löntagare tidigare hade betalat in till försäkringspremier för vår egen trygghet, alltså via de sociala avgifterna. Man använde alltså dessa pengar till skattesänkningar för mångmiljonärer. Jag menar att det är en skandal. Det som Sveriges löntagare nu gör är alltså att finansiera skattesänkningar åt bättre ställda, medan vår egen sjukförsäkring är slagen i spillror. Det som vi i Vänsterpartiet inte kan begripa är varför en socialdemokratisk regering inte rättade till detta efter maktskiftet 2014.

De försäkringssystem som vi har i Sverige vid sjukdom och arbetslöshet är inkomstrelaterade. Vi bygger upp dem genom våra egna arbetsinsatser. Många som i dag inte längre kan använda den förstörda sjukförsäkringen har alltså arbetat hårt på arbetsmarknaden i tron att det finns en trygg sjukförsäkring om det någon gång skulle behövas. Genom att förstöra denna trygghet i sjukförsäkringen tycker jag att både borgerliga och socialdemokratiska regeringar krossar arbetslinjen. I stället riskerar det att bli så att de som har råd och sällan blir sjuka tecknar egna privata sjukförsäkringar, medan alla andra med tyngre arbeten blir luspanka och försvinner från arbetskraften. Det är ett mycket dåligt och gammaldags sätt att lösa denna typ av problem. Det ökar den ekonomiska ojämlikheten och vältrar över all sjukdomsrisk på den enskilda individen, trots att det i de flesta fall är även andra som bär skuld. Det kan vara arbetsgivaren och dennes dåliga arbetsmiljöarbete, det kan vara pressade scheman i omsorg och sjukvård på grund av kommunpolitikers snålhet, och det kan vara en plötsligt livshotande diagnos som ingen förstås önskar.

Antalet nybeviljade sjukersättningar minskade dramatiskt efter 2008 och ligger i dag på historiskt låga nivåer. Men ingenting tyder på att antalet sjuka har minskat. De är bara väldigt fattiga nu, eftersom de inte får någon ersättning. Sverige har i dag OECD:s hårdaste regler för att ge människor sjukersättning.

Det som Riksrevisionen har kommit fram till i sin rapport tycks kanske självklart för många. Men jag måste säga att jag i vissa delar såg att det var allvarligare än vad till och med jag trodde. Och Riksrevisionen är ovanligt skarp i sina uttalanden.

Det första som Riksrevisionen pekar på är: Vid nekad ersättning sker en tydlig försämring av en persons inkomster. De som låg vid gränsen för att beviljas ersättning förlorade i genomsnitt 100 000 kronor per år under de efterföljande åren för att de blev nekade ersättning. Bortfallet kompenseras alltså inte av arbetsinkomster eller av andra ersättningssystem. Det lilla fåtal som ändå tvingas ut i arbete har inkomster som det inte går att försörja sig på. De som å andra sidan beviljas ersättning är i större utsträckning kvar i arbetskraften.

Det andra som Riksrevisionen pekar på är: Det finns mycket negativa hälsoeffekter av att bli nekad ersättning. Det finns till och med en klar koppling mellan nekad sjukersättning och en ökning av antalet personer inlagda med allvarlig psykisk sjukdom.

Riksrevisionen gör sedan en ovanlig markering i sin rapport. Man skriver svart på vitt att det förefaller vara så att regelverket inte är anpassat till de nekades möjlighet att försörja sig på arbetsmarknaden. Riksrevisionen föreslår därför att villkoren för rätt till sjuk- och aktivitetsersättning bör ses över i syfte att göra det lättare att beviljas ersättning.

Ett antal regelförändringar behöver genomföras. Arbetsförmågan måste bedömas på ett seriöst sätt. Regeringen kan inte genom direktiv till Försäkringskassan på förhand bestämma hur många bifall och avslag som ska ges på det sätt som sker i dag. Detta måste avgöras av verkligheten. En försäkrad person bör prövas mot faktiskt förekommande arbete, inte mot superanpassade helt kravlösa arbeten som Försäkringskassan fantiserar om existerar där ute.

I dag inkluderar begreppet ”hela arbetsmarknaden”, som är kriteriet, att en person ska prövas mot alla möjliga typer av fiktiva lönebidragsanställningar och så vidare. Till och med Försäkringskassan själv menar att dagens regler slår orimligt hårt mot individer med mycket begränsade möjligheter att försörja sig på arbetsmarknaden. Man menar att begreppet arbetsmarknad behöver mildras, större hänsyn tas till om arbetet de facto finns och personers arbetsnedsättning faktiskt beaktas.

Utgångspunkten behöver också vara att individer har olika förutsättningar och olika möjligheter till omställning. Det är självklart för mig att bedömningen måste anpassas till om personen är 25 år gammal eller 60 år gammal. Man behöver ta hänsyn till utbildning, bosättningsort, tidigare verksamhet och andra typer av individuella skäl. I dag är det alltså förbjudet att ta hänsyn till detta. Det gör att Försäkringskassans bedömningar blir helt missanpassade. Även detta instämmer myndigheten själv i. Även den som har en flerårig men inte nödvändigtvis livslång nedsättning av arbetsförmågan ska kunna få sjukersättning.

Roten till problemet är bland annat en hård och pressad arbetsmarknad. Jag menar att det behövs bättre samverkan mellan arbetsgivarna och Försäkringskassan runt dem som har nedsatt arbetsförmåga. Uppföljning av läkare och förbättrade individuella rehabiliteringsinsatser som syftar till att underlätta återgången till tidigare, liknande eller anpassat arbete hos samma arbetsgivare – alternativt sådant som gör det möjligt att få arbete genom särskilda insatser för arbetslösa som har nedsatt arbetsförmåga – är helt nödvändiga och avgörande. Det krävs även förstärkt förebyggande och systematiskt arbetsmiljöarbete, inklusive en företagshälsovård som håller hög kvalitet och som riktar sig mot ett hållbart arbetsliv. Allt detta är avgörande för att minska inkomstklyftorna mellan dem som drabbas av sjukdom och ohälsa, ofta högre upp i åldrarna, och dem som inte gör det.

Fru talman! Slutligen: Är det inte typiskt att just de – framför allt kvinnor, men även män – som faktiskt har byggt upp och finansierat sjukförsäkringen nu tvingas be och böna hos en handläggare på Försäkringskassan, blir bollade fram och tillbaka mellan läkare och Arbetsförmedlingen och tvingas leva på nära och kära och ta lån som de sällan kan betala tillbaka, medan ingen ställer krav på de mångmiljonärer som i slutändan fick pengarna genom stora skattesänkningar? Jag menar att det inte räcker att regeringen begraver denna fråga i olika enskilda utredningar och promemorior. Vi vet vad som behöver göras. Det ska inte ändras om ett halvår eller nästa mandatperiod, utan det behöver ske nu. Jag yrkar därför bifall till reservation 3.

Fru talman! Det var otroligt intressant att lyssna på ditt anförande, Nooshi. Du tog upp detta med att sjukpenning inte beviljades i den utsträckning som behövs i dag. Sedan sa du också att alliansregeringen tog bort de pengar som man själv hade avsatt för sin sjukförsäkring. Du menade också att vi från alliansregeringen i stället hade använt pengarna till att ge mer pengar till dem som arbetade och var rika. Det stämmer inte.

Därför undrar jag: Vad har Vänsterpartiet gjort under den tid som ni har stöttat den socialdemokratiska regeringen för att medverka till att Försäkringskassan ska få mer pengar och fatta bättre beslut än vad man gör i dag, vilket Nooshi hade synpunkter på?

Vi vet också att den rehabiliteringskedja som alliansregeringen införde var otroligt bra. Under de år som alliansregeringen styrde Sverige avsatte vi årligen mer pengar till Försäkringskassan för att man skulle kunna jobba med de sjukskrivna och stödja dessa för en återgång i arbete och för rehabilitering.

Varför har ni från Vänsterpartiet inte gjort mer under er tid som stödparti till Socialdemokraterna?

Fru talman! Tack för frågan från Solveig Zander!

Det som är Solveig Zanders problem är att för den som har följt den här debatten saknar samtliga borgerliga partier trovärdighet helt och hållet. Det är ni som har skapat denna sjukförsäkring, som är den hårdaste i hela OECD. Man kan naturligtvis kritisera den nuvarande regeringen, och det hörde Solveig Zander att jag gjorde, för att man inte har ändrat på detta.

Det som Solveig Zander säger är att hon vill återinföra stupstocken för de sjukförsäkrade. Hon vill ju inte höja några ersättningsnivåer. Det vet vi, för vi har läst Centerpartiets budgetar där ni framför allt sänker skatter för de absolut rikaste.

Det som hände under Solveig Zanders tid var att ni sänkte avgifterna till sjukförsäkringen. Ni sänkte inte arbetsgivaravgiften, utan ni sänkte bara avgiften, alltså det som löntagarna avstår från att betala in till sin sjukförsäkring. I stället har ni ökat på den allmänna löneavgiften som går rakt in i statskassan, och det använde ni för att sänka skatterna för de absolut rikaste i Sverige. Om de arbetar eller inte kan jag inte säga. Det var framför allt olika typer av förmögenhetsskatter som Solveig Zander var med och sänkte. Ni sänkte skatter för dem som äger mycket, inte för dem som arbetar.

Det har skett en överföring från den gemensamma sjukförsäkringen till dem som har stora förmögenheter i Sverige. Jag menar att det är en dålig fördelningspolitik. Det stora problemet i dag är att sjukförsäkringen är underfinansierad. Vi behöver se till att avgifterna till sjukförsäkringen höjs till samma nivå som de hade innan den borgerliga alliansen slog sönder sjukförsäkringen. Det kommer vi att arbeta för.

Fru talman! Ersättningsnivåer gör inte personer friska, utan de ger en möjlighet att arbeta i den utsträckning som man orkar och kan. Det är det som är det viktiga för personer. Därför var rehabiliteringskedjan otroligt viktig. Då följde man fortlöpande upp personer under sjukskrivningsperioden. Det är viktigt att man följer detta nu också. I rehabiliteringskedjan ingick också den bortre gränsen.

I dag ökar de långa sjukskrivningarna. Riksrevisionen har visat att problemet är att det inte finns någon tydligt reglerad tid för när man ska ha kontakt med personen och avgöra om personen ska få hjälp och stöd vid återgång till arbete eller om personen ska få sjuk- och aktivitetsersättning. Varför man motsätter sig den bortre gränsen är för mig otroligt svårt att förstå. Den är viktig.

Tack vare rehabiliteringskedjan, som infördes under alliansregeringens tid, har Sverige inte de hårdaste sjukskrivningsregler som finns i Europa. Tvärtom finns det betydligt hårdare regler och kortare tidsgränser i andra länder. Detta är viktigt att konstatera.

Jag ställer frågan igen: Varför har ni från Vänsterpartiet inte gjort mer under er tid tillsammans med Socialdemokraterna? Varför står ni här och agiterar emot det när ni har haft stora möjligheter att påverka detta? Det är för mig oerhört främmande.

Fru talman! Jag är naturligtvis fascinerad över att Solveig Zander fortsätter att säga att hon vill införa stupstocken och att hon vill utförsäkra fler människor. Hon berättar här stolt hur de har förändrat sjukförsäkringen på ett sätt som gör att vi har de hårdaste reglerna i OECD, enligt en statlig utredning som ni själva tillsatte.

Sedan klagar Solveig Zander på att Vänsterpartiet inte har förändrat det som ni har skapat. Hur kan man i sin vildaste fantasi tycka att det är en rimlig fråga? Det är väl ert fel att vi har den här situationen. Sedan håller jag helt med om – och det säger jag i mitt anförande – att det nu måste ske en ändring. Det började med den borgerliga alliansen som fullständigt slog sönder detta, men den nuvarande regeringen har inte lyckats genomföra en förbättring på ett sätt som är tillfredsställande.

Jag menar att samhällskontraktet är brutet på grund av att sjukförsäkringen inte är bättre finansierad, tack vare den borgerliga alliansen, och på grund av att vi inte har mildare och mer anpassade regler för ersättning för de människor som inte kan arbeta.

För den som lyssnar på den här debatten är det nog ganska uppenbart att samtliga borgerliga partier – naturligtvis inklusive Sverigedemokraterna – helt saknar trovärdighet i denna fråga. De vill utförsäkra ännu fler människor och försämra ännu mer. De vill inte använda de sociala avgifterna till vår gemensamma sjukförsäkring, utan de vill fortsätta att använda den till skattesänkningar för människor med stora förmögenheter. Det är en dålig fördelningspolitik.

Vi har satt stor press på regeringen för att förändra dessa regler. Vi har delvis lyckats med att ta bort en del direktiv till Försäkringskassan som är det stora problemet. Vi vill fortsätta att arbeta för att förbättra sjukförsäkringen.

Fru talman! För oss socialdemokrater är det viktigt med en trygg sjukförsäkring och ett väl fungerande skyddsnät som fångar upp den som har oturen att bli sjuk. Den som är sjuk och inte kan arbeta ska ha rätt till en snabb rehabilitering för att komma tillbaka i arbete och ekonomisk trygghet under den tid som det tar.

Den som är varaktigt sjuk och inte kan jobba ska ha en trygg ekonomisk situation, inte en tillvaro med en ständig klump i magen för hur livet ska gå ihop. Trygghet är en självklar del av den svenska modellen.

Tyvärr är det i dag många som inte upplever vår sjukförsäkring som trygg och som inte upplever försäkringen som förutsägbar. Alltför många förstår inte vad som händer och hur det ska hjälpa dem att komma tillbaka i arbete. Det är oacceptabelt.

Därför behöver vi göra förändringar för en trygg och väl fungerande sjukförsäkring. Socialdemokraterna vill höja taket i sjukförsäkringen så att fler kan få ut 80 procent av inkomsten, stärka rehabiliteringen och ha en väl fungerande företagshälsovård. Det måste vara tydligt att den enskilde kan lita till systemet och att man får det stöd som man har rätt till.

Regeringen har under mandatperioden tagit steg i denna riktning. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har avskaffat den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, höjt taket för sjukpenningen till 8 prisbasbelopp, höjt sjukersättningen, både den inkomstrelaterade ersättningen och garantiersättningen, samt höjt bostadstillägget för dem som har sjukersättning.

Från den 1 juli i år har det införts ett förtydligande av arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar, vilket innebär att arbetsgivaren är skyldig att upprätta en plan för återgång i arbete för de arbetstagare som varit frånvarande på grund av sjukdom längre än 30 dagar.

Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har fått ett gemensamt nolltoleransuppdrag som innebär att övergången mellan myndigheter ska fungera utan att någon hamnar mellan stolarna. Försäkringskassan har fått ett mål i regleringsbrevet som innebär att myndigheterna ska verka för att fler unga med aktivitetsersättning ska få sitt rehabiliteringsbehov kartlagt i samverkan med Arbetsförmedlingen.

Med anledning av de historiskt låga sjukersättningsnivåerna har en översyn startat inom Regeringskansliet. Översynen går ut på en fördjupad analys av orsakerna till nuvarande nivåer för nybeviljande- och avslagsandelar i sjuk- och aktivitetsersättning. I översynen ska regelverket för sjukersättningen analyseras för att säkerställa att gränsdragningen mellan de långtidssjukskrivna som fortsätter med sjukpenning och de som i stället beviljas sjukersättning är ändamålsenlig. Man ska även analysera eventuella hinder för den som har sjukersättning att delta i aktiviteter eller att prova på att återgå i arbete samt analysera behovet av ytterligare åtgärder i syfte att minska antalet långa sjukfall. Denna översyn ska snart vara klar.

Fru talman! Riksrevisionens rapport om att nekas sjuk- och aktivitetsersättning visar på ett antal saker. Rapporten pekar på att det i dag historiskt låga beviljandet av sjukersättning inte beror på förändringar i hälsa eller arbetsförmåga hos folket utan snarare på tillämpningen av regelverket från Försäkringskassans sida. Än mer beror det historiskt låga beviljandet av sjukersättning på de skärpningar i regelverket som genomfördes 2008.

Riksrevisionen, som har undersökt om förmånerna över- eller underutnyttjats, har kommit fram till att det utifrån i dag gällande regelverk inte finns något som tyder på annat än att Försäkringskassans bedömningar är korrekta. Tyvärr konstaterar den också att det bland dem som har nekats sjukersättning finns ett antal som saknar arbetsförmåga och som lider svår ekonomisk skada av den uteblivna ersättningen. Rapporten pekar också på att det är de som står längst från arbetsmarknaden som drabbas värst. Dessa slutsatser stärker vår bild av att vi behöver göra förändringar för en trygg och väl fungerande sjukförsäkring.

Fru talman! Till förmån för den pågående översynen och de förslag till förändring som oundvikligen kommer att komma därav yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Fru talman! Tack för anförandet, Björn Petersson!

Som jag med flera har sagt nekas i dag 70–80 procent av dem som ansöker om sjukersättning. Människor utförsäkras trots att läkaren har bedömt dem som 100 procent icke arbetsföra. Tycker verkligen Björn Petersson att det är en rättvis och human sjukförsäkring?

Gapet mellan de väldigt strikta, rigida regler som sätts upp för att kunna beviljas sjukersättning och att kunna ta ett arbete på arbetsmarknaden är väldigt stort. I det gapet finns de människor som ramlar mellan stolarna, som man brukar uttrycka det, och utförsäkras. Det drabbar människor hårt.

Jag tror att många när den socialdemokratiska regeringen tillträdde hade förväntningar på att det skulle bli en humanare sjukförsäkring, men så har inte blivit fallet. Även om den bortre tidsgränsen togs bort är det snarare så att människor utförsäkras ännu tidigare än när den fanns. Väldigt många utförsäkras i dag vid dag 180 i rehabiliteringskedjan. Den bortre tidsgränsen fanns vid dag 914.

Jag vill inte ha tillbaka den bortre stupstock som Alliansen hade. Jag vill vara tydlig med det. Men regeringen har skött borttagandet av den väldigt dåligt. Som Riksrevisionen säger är det alldeles för få som över huvud taget får sin sak prövad, och när de får det är det åtta av tio som får avslag. Vad avser Björn Petersson och Socialdemokraterna göra för att få förbättringar på det här området för sjukskrivna människor?

Fru talman! Tack, Julia Kronlid, för frågorna!

Anledningen till att så många nekas sjukersättning har att göra med kravställningen för att beviljas det. Man ska prövas mot hela arbetsmarknaden. Det är inklusive fiktiva hittepåjobb och stödjobb utan några som helst krav på att kunna ta ett vanligt jobb eller att de jobben ens finns. Det är klart att när regelverket ser ut så kommer många att nekas.

Vi hörde här tidigare Nooshi Dadgostar berätta om jobb som inte kräver att man har minne eller koncentrationsmöjligheter. Sådana jobb finns inte. Om människor prövas mot dem är det klart att många nekas ersättning. Det är inte på något sätt ett uttryck för en human sjukförsäkring. Det är definitivt inte uttryck för ett socialdemokratiskt försäkringssystem.

Det ställdes en fråga om varför den föregående – den nu sittande – regeringen inte har ändrat detta från vad som gällde innan. Det är helt enkelt därför att Alliansen och Sverigedemokraterna har haft majoritet i kammaren. Det har inte varit möjligt. Det är ett uttryck för kammarens vilja, absolut inte för socialdemokratisk vilja.

Vad avser vi då att göra? Hade vi haft en regering kvar och den inte hade varit avsatt hade det funnits förslag som vi nu hade kunnat verkställa. Nu får vi vänta tills vi har en ny regering som kan föra fram resultatet av översynen från departementet så att vi kan ta tag i det.

Fru talman! Socialdemokraterna fick igenom att ta bort den bortre tidsgränsen. Men vad har ni gjort mer för att förbättra för de sjukförsäkrade? Har ni föreslagit något?

Socialdemokraterna avstyrker i dag till exempel det förslag som jag och också någon mer motionär har om att lätta på regelverket för att beviljas sjukersättning. Där är det ni som säger nej till våra förslag. Varför gör ni det?

Det vore oerhört bra om vi utreder om det skulle vara möjligt att lätta på regelverket och införa ett mindre permanent spår för sjukersättning, där det finns mer regelbundna omprövningar av arbetsförmågan för att kraven för att beviljas sjukersättning inte ska vara så rigida och högt ställda.

Varför säger ni nej till det? Varför har inte ni föreslagit förbättringar? Allting handlar inte om tidsgräns eller icke tidsgräns. Det handlar också om att förbättra kvaliteten i hela rehabiliteringskedjan från dag ett och framåt. Vad har ni gjort där som ni inte har fått igenom, menar Björn?

Det jag specifikt vill ha svar på är: Varför säger ni i dag nej till vårt förslag om att införa ett mindre permanent spår för sjukersättning? Är det någonting som Socialdemokraterna ändå kan tänka sig att överväga i den översyn som nu görs?

Fru talman! Borttagandet av den bortre tidsgränsen fick vi igenom. Det är helt klart bra att arbetare inte längre utförsäkras. Det är olyckligt att de prövningar för sjukersättning som borde ha gjorts med en gång därefter inte gjordes. Regeringen beskriver i betänkandet att de nu görs i större utsträckning. Vi delar dess bedömning.

Det är klart att människor ska prövas för sjukersättning. Men när det är enklare att erhålla sjukpenning än sjukersättning är det en naturlig konsekvens att det är fler som blir kvar som långtidssjukskrivna med sjukpenning än som övergår till sjukersättningen.

Varför säger vi i dag nej till Sverigedemokraternas reservation? Det gör vi till förmån för översynen och de förslag som vi är helt övertygade om kommer att finnas där. Det är förslag som ligger i linje med det som Riksrevisionen så tydligt påtalat. Den sjukförsäkring vi har och sjukersättningens villkor är inte i linje med ändamålet. Det tycker vi oss se. Vi förväntar oss att det också finns förslag för att lösa det i den översyn som nu görs.

Kommer denna översyn att visa på det som Julia Kronlid nu anför – att det borde vara enklare att få sjukersättning? Ja, jag är övertygad om det. Och ja, vi kommer att stödja det. Det är min absoluta övertygelse och min vilja. Det måste vara så att den som är varaktigt sjuk har en ekonomisk trygghet och slipper gå med en klump i magen och oroa sig över hur man ska klara av det vardagliga livet.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Björn Petersson, för anförandet! Jag är lite förvånad. Jag har aldrig hört Annika Strandhäll så tydligt peka på att det är fel på regelverket, men jag är oerhört glad över att det nu har skett en förändring inom Socialdemokraterna och, förhoppningsvis, regeringspartierna.

Socialdemokraterna talade mycket om trygghet i valrörelsen, och jag är också för trygghet. Jag undrar därför hur Björn Petersson ser på tryggheten när det gäller sjukförsäkringen. Jag har med mig en text från IF Metall, som har drivit kravet att vi ska ha rätt att vara sjuka tills vi blir friska som sin främsta fråga.

Man kan tycka att det är ett ganska modest krav att ställa på en socialdemokratisk regering. Mig veterligen – och jag har ändå talat och förhandlat med regeringen under hela mandatperioden – har regeringen inte visat tecken på att man tycker att regelverket är för hårt utan i stället försvarat det. Sex av tio av IF Metallarna är oroliga för att de inte ska klara sin ekonomi vid en längre tids sjukdom. Jag vill ställa en fråga till Björn Petersson: Tror han att de har fog för denna oro eller inte?

Regeringen har också ställt krav – ett produktionskrav – på Försäkringskassan på att inte bevilja fler än 18 000 nya sjukersättningar per år. Anser Björn Petersson att det bidrar till att förbättra tryggheten i sjukförsäkringen? Eller är det ett krav som inte går att ställa därför att människor som är sjuka måste bedömas individuellt och enligt verkligheten och inte enligt ett produktionskrav från Regeringskansliet?

Fru talman och Nooshi Dadgostar! Som socialdemokrat är trygghet viktigt för mig – oerhört viktigt. Du frågar mig om IF Metalls medlemmar har fog för den oro som de ger uttryck för. Jag tycker att Riksrevisionens rapport visar på att det finns fog för denna oro och att vi har ett arbete att göra här. Och det måste vi göra.

Det är orimligt och inte alls i linje med samhällskontraktet, som Nooshi Dadgostar uttryckte det, att arbetare ska behöva vara oroliga för vad som händer om man gör sig illa på jobbet eller blir sjuk. Det är fullständigt orimligt och inte alls i linje med den samhällsmodell som vårt parti står för. Här finns ett stort arbete att göra, och det hoppas jag att vi kan göra under den mandatperiod som kommer.

Nooshi Dadgostar talar om produktionskrav på Försäkringskassan. Att sätta upp rimliga samhällsmål är en sak. Produktionsmål är inte ett uttryck som jag själv tycker är passande men som Nooshi väljer att använda. Men nej, det är inte så vårt försäkringssystem ska hanteras i det enskilda fallet. Varje individ ska prövas utifrån sina förutsättningar och utifrån sitt läge.

Jag anser att det är rimligt att ha en målsättning för vad vårt försäkringssystem ska vara dimensionerat för som ett samhällsmål. Men det får inte vara styrande i det enskilda fallet – aldrig. Det är min uppfattning.

Fru talman! Tack för det svaret, Björn Petersson! Jag uppfattar då att man ställer krav på myndigheter som inte ska vara styrande för verksamheten. För mig är det en ganska märklig sak. Ska vi applicera detta på samtliga krav och direktiv som skickas till myndigheter – att de inte ska vara styrande? Är det så jag ska uppfatta Björn Petersson?

Jag uppskattar det naturligtvis i det här fallet, men i andra fall kan det vara negativt. Det vore bra om Björn Petersson kunde klargöra om regeringen menar att direktiv till myndigheter inte ska vara styrande.

Under den borgerliga alliansen gjorde man det som jag talade om från talarstolen, nämligen sänkte sjukförsäkringsavgiften i de sociala avgifterna. Man använde i stället löntagarnas pengar till att sänka skatten. Hur ser Björn Petersson på detta? Behöver vi förändra nivån på sjukförsäkringsavgiften så att den blir högre och vi därmed kan finansiera en god, solidarisk sjukförsäkring för alla svenska arbetare? Eller är det bara fina ord i kammaren, men när man kommer till budgeten kan man inte riktigt göra det där som man lovade? Hur ser Socialdemokraterna och regeringen på det?

Jag vill ändå säga att jag är glad över att Socialdemokraterna har ändrat sig på denna punkt och vill ha fler förändringar i regelverket, som är det absolut hårdaste i OECD. Jag utgår från att det är det hårda arbetet från Vänsterpartiet som har lett till att Socialdemokraterna nu förändrar sin inställning, för det är sannerligen inte de borgerliga partierna som har drivit frågan.

Fru talman! Det handlar om att sätta ett mål och ett direktiv för antalet sjukersättningar – ett samhällsmål. Ett sådant ska absolut vara styrande för myndighetens utformning och dess övergripande arbete. Ett övergripande mål och en nationell målsättning är inte en styrning av hur man ska agera i det enskilda fallet. Denna styrning avgörs av våra andra delar av regelverket, och där ska man se till individen och inte till samhällsmålet. Samhällsmålet är till för den samlade bilden och hur man arbetar med den – inte för den individuella bedömningen.

Vad gäller finansieringen av sjukförsäkringen blir det spännande. Vi får se vilka förslag översynen kommer med, och sedan ska vi verka för att genomföra dem. Hur vi finansierar detta kommer att bli en utmaning, och vi kommer att tvingas till att hitta en lösning som kammaren accepterar. Jag själv, som socialdemokrat, kommer att verka för att det finns en finansiering för ett sjukförsäkringssystem som är värt namnet och som garanterar svenska arbetares trygghet.

(Applåder)

Fru talman! Som sista talare i denna debatt kan jag inte låta bli att konstatera att det uppenbarligen är många talare som inte har förstått skillnaden mellan sjukpenning och sjukersättning. För mig är det en distinkt skillnad.

Den debatt vi nu för handlar om socialförsäkringsutskottets betänkande och Riksrevisionens rapport om att nekas sjuk- och aktivitetsersättning. Det är ett stort och omfattande område och ett område som väcker känslor. Tyvärr kan området väcka onödigt många känslor, då regelverket medger tolkningsutrymme och besluten inte alltid blir konsekventa.

En viktig fråga som man måste ställa sig är: Var går gränsen mellan att vara tillräckligt frisk för att kunna arbeta och tillräckligt sjuk för att inte kunna göra det? Gränsen är i många fall hårfin, men grunden måste ändå vara att där det finns en förmåga ska den nyttjas på bästa sätt. Att gå till ett arbete eller delta i en aktivitet fyller så många olika funktioner, exempelvis samhörighet, bekräftelse och social tillhörighet.

Den som är sjuk eller skadad och inte kan arbeta ska ha rätt till ersättning, vård och rehabilitering. Den som har arbetsförmåga ska få stöd och hjälp att komma tillbaka i arbete. Det är ett mål att sträva efter som tidigt i rehabiliteringen ska vara ledstjärnan – att så snabbt som möjligt återgå i någon form av arbete.

Fru talman! Riksrevisionen konstaterar att borttagandet av den bortre gränsen för rätt till sjukpenning förefaller ha haft negativ inverkan på Försäkringskassans benägenhet att utreda den sjukskrivnes rätt till sjuk- och aktivitetsersättning. Oavsett sjukskrivningens längd övergår färre från sjukpenning till sjuk- och aktivitetsersättning i dag än under perioden med en tidsgräns. Med en fast tidsgräns för rätten till sjukpenning fanns en naturlig bortre gräns för att pröva rätten till sjuk- och aktivitetsersättning. Riksrevisionen rekommenderar regeringen att införa en lagreglerad tidsgräns för prövning av rätten till sjuk- och aktivitetsersättning.

Jag och Moderaterna ställer oss bakom utskottets förslag till beslut i betänkandet att avslå detta förslag. En lagreglerad tidsgräns kommer att öka incitamentet för att fler personer ska få sjuk- och aktivitetsersättning, och jag tror att en tydligare rehabiliteringsplan för återgång till ett anpassat arbete eller till den reguljära arbetsmarknaden är målet vi ska arbeta mot.

Det pågår en rad utredningar, alla med syftet att förbättra, förenkla och snabba på hanteringen av Försäkringskassans ärendehantering och även granska ärendenas följsamhet till de beslutsstöd som myndigheten har.

Fru talman! År 2003 beviljades 73 000 personer sjuk- och aktivitetsersättning. Antalet minskade kraftigt till 14 000 personer år 2010. Orsaken till detta, anger Riksrevisionen, är att Försäkringskassan har gjort förändringar i sitt arbetssätt och i tillämpningen av sitt regelverk.

Regeringen har beslutat om en översyn av regelverket för sjukersättning och möjligheter till meningsfull sysselsättning för den som uppbär sjukersättning. En översyn görs även för att analysera regelverket för sjukersättning och säkerställa att det finns en tydlig gräns mellan de långtidssjukskrivna som fortsätter med sjukpenning och de som i stället beviljas sjukersättning.

Regeringens ambition med denna översyn är att lätta på regelverket så att fler personer kan beviljas sjukersättning. Ett mer rimligt förhållningssätt vore att tidigt arbeta med rehabilitering och anpassade anställningar för att behålla en så stor del som möjligt av en persons arbetsförmåga.

Fru talman! Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag och avslag på alla reservationer.

Fru talman! Jag vill tacka Elisabeth Björnsdotter Rahm för inlägget.

Jag försökte lyssna noga och höra vad Moderaterna egentligen vill med sjukförsäkringen. Uppfattar jag det rätt att Moderaterna vill återinföra den bortre parentesen och att Moderaterna inte vill förändra regelverket så att det blir mildare utan är nöjda med det låga bifallet när det gäller sjukersättning? Enligt de budgetuppgifter jag har vill Moderaterna också sänka ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen. Är det en sammanfattning av Moderaternas sjukförsäkringspolitik?

Fru talman! Tack, Nooshi Dadgostar, för frågorna! Det är jättespännande att ledamoten är så intresserad av hur Moderaterna tänker. Det uppskattar jag verkligen.

Det jag tydligt ska klargöra för Nooshi Dadgostar är att Moderaterna inte har för avsikt att gå tillbaka till tiden i mitten av 00-talet, då människor gömdes och glömdes bort i sjukförsäkringar och i konstgjorda arbetstillfällen för att vi skulle få bra siffror för sjukförsäkringen. Den tiden vill vi absolut inte tillbaka till.

Vi vill se ett betydligt mer aggressivt arbetsmiljöarbete. Vi vill se en betydligt mer aggressiv rehabilitering för att människor ska kunna arbeta 100 procent av sin förmåga. Det har varit ledorden i Moderaternas politik under många år.

Är man sjuk ska man i första hand ha rätt till sjukpenning. Har man en bestående sjukdom eller skada som gör att man inte kan vara kvar på arbetsmarknaden ska man givetvis ha rätt till sjukersättning.

Den översyn som görs i dag kommer vi att ta del av för att se vad som framkommer och utifrån det ta ställning till vad vårt fortsatta förhållningssätt ska vara.

Fru talman! Jag uppfattar svaret som ja på samtliga frågor jag ställde till Elisabeth Björnsdotter Rahm.

Jag vill påminna Moderaternas Elisabeth Björnsdotter Rahm om att det var alliansregeringen som förändrade reglerna på ett sätt som gjorde att cancersjuka blev utförsäkrade och att personer med livslånga kroniska sjukdomar inte längre fick sjukersättning. Det är det regelverket som ligger kvar i botten och gör att vi har så låg frekvens av bifall. Det gör de facto att den som har rätt till sjukersättning inte får sjukersättning.

Jag hör att Moderaterna fortfarande har en gammal sjukförsäkringspolitik – den som en statlig utredning sa var hårdast i OECD. Uppfattar jag det rätt att Moderaterna inte har omprövat sin sjukförsäkringspolitik? Vill man fortfarande att ersättningsnivåerna ska sänkas, att antalet personer som ska beviljas sjukersättning och sjukpenning ska ned och att de hårda regler som ligger till grund för det vi diskuterar i dag ska ligga fast? Är det så? Uppfattar jag Moderaternas sjukförsäkringspolitik rätt?

Fru talman! Det är så här, Nooshi Dadgostar: Du hör precis vad du vill höra. Du hör inte riktigt vad jag säger. Det är tydligt.

I mitten av 00-talet såg vi en extrem eskalering av antalet personer som var sjukskrivna. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen påbörjade ett aggressivt arbete men hann inte slutföra det innan alliansregeringen tillträdde. Vi fick fortsätta med det arbete som då var påbörjat.

Här har vi en ganska tydlig skillnad i fråga om hur man ser på människors förmåga och deltagande på arbetsmarknaden. Vi vill att människor ska arbeta och kunna bidra till våra välfärdssystem. Det tror vi är den viktigaste delen i vårt samhälle över huvud taget.

Dessutom ska alla människor få en prövning som är individuell. Här kan man inte generalisera och säga att vi är för strängare regelverk, utan alla människor ska få en individuell prövning. Som jag sa i mitt förra inlägg: Är man sjuk ska man tillåtas uppbära sjukpenning, och har man en kvarstående sjukdom eller skada ska man tillåtas ha heltids eller deltidssjukersättning. Det handlar inte om att man ska införa strängare regelverk. Det handlar om att det ska vara ett tydligt regelverk för individuell prövning. Man ska inte ha det tolkningsutrymme som finns i dag, som tillåter väldigt olika bedömningar av samma skada.

Jag tycker att du ska lyssna noga, Nooshi Dadgostar, och ta del av den moderata politiken. Du ska få se att det blir stor skillnad.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)