Riksrevisionens granskning av Sidas garantiverksamhet

Fru talman! I dag debatterar vi Riksrevisionens granskning av Sidas garantiverksamhet. Garantier är ett instrument som kan spela en avgörande roll i det internationella biståndets effektivitet.

För att nå ett biståndsoberoende och gå från bistånd till handel krävs ett reformerat bistånd och en förmåga till nyfikenhet, nytänkande och innovation. På Sidas hemsida går det att läsa att garantier är ett instrument som liknar en försäkring och innebär att Sida delar risk med en investerare eller en bank för att på så sätt mobilisera kapital till exempelvis infrastrukturprojekt eller småföretagare som annars inte hade fått lån eller investering.

Genom garantierna kan varje krona som investeras mångdubblas, och enligt Sida mobiliserar en betald biståndskrona i subventioner 70 kronor i externt kapital. Garantierna fungerar därför som en viktig hävstång för kapitalflöden till utvecklingsprojekt.

Garantiverksamheten är ett relativt nytt instrument, och vi välkomnar därför att Riksrevisionen i sin granskning kommer med viktiga rekommendationer om hur arbetet kan utvecklas.

Riksrevisionens granskning av Sidas garantiverksamhet

Riksrevisionen skriver dock att det finns flera faktorer som försvårar användningen av garantier. Bland annat upplever Sidas medarbetare att incitamenten är starkare att använda andra instrument än garantier eftersom det genererar större utbetalningar. Medarbetarna uppger att deras arbete framför allt värderas utifrån genererade utbetalningar snarare än utifrån mobiliserat kapital genom garantier. Man hänvisar till att garantier genererar inga eller små utbetalningar av bistånd, vilket gör att det inte kan prioriteras högre av Sidas medarbetare. Detta är en tydlig konsekvens av nuvarande ordning, där utgiftsmålet - att spendera pengar - är överordnat resultaten.

Jag förstår verkligen att medarbetarna känner och agerar på detta vis. När det svenska biståndet utgår från hur mycket pengar vi betalar ut blir prioriteringarna lätt sneda. Det är inte konstigt att det blir så, men det väcker en del frågor hos mig om huruvida detta verkligen är rätt väg att gå. Jag tror inte att det är det.

Svenskt bistånd har gjort mycket gott i världen, och det ska det fortsätta att göra. Men kriser förpliktar att ifrågasätta gamla sanningar. I detta fall ser vi tydligt att utbetalningsmålet står i vägen för garantier som skulle generera mångdubbelt med externt kapital till utvecklingsprojekt.

Moderaterna har ett flertal gånger påtalat problematiken med dagens styrningsmodell och budgeteringsprincip med ett mål om att spendera en viss andel av bni på bistånd. Här har vi ett tydligt exempel på problematiken - att garantiinstrumentet är kostnadseffektivt ses alltså som en utmaning.

På Sidas hemsida kan man läsa att målet med svenskt bistånd är att ge människor som lever i fattigdom och förtryck makt och möjlighet att själva förbättra sina livsvillkor. Men tolkar jag Sidas medarbetare rätt handlar målet snarare om hur mycket pengar som betalas ut. I praktiken fungerar inte svenskt bistånd efter det mål som står mycket tydligt på Sidas hemsida, och det beror på att vi är så otroligt fokuserade på hur mycket pengar vi betalar ut.

Fru talman! Detta kan inte vara rätt ordning. År 1968 fattade Sveriges riksdag beslut om enprocentsmålet. Jag kan inte vara den enda som tycker att världen och inte minst Sverige har förändrats sedan dess. I dag ser vi skjutningar dagligen i Sverige. Arbetslösheten växer. Kvinnor känner sig inte trygga att gå ut om natten ens i sina egna bostadsområden.

Samtidigt som det är viktigt att konstatera att vi har stora problem inom Sveriges gränser kan vi inte bortse från att klimatkrisen är ett faktum. Just nu, när det talas om förlorade år eller till och med decennier av utveckling, är det viktigare än någonsin att vara resultatorienterad och inte gömma sig bakom ett utbetalningsmål.

För att ställa om fokus till resultat behövs en förändring i styrningen och budgeteringen av biståndet. Moderaterna vill se en fyraårig budgetram i stället för dagens ryckiga och oförutsägbara modell. Med långsiktig planering, förutsägbarhet och fokus på resultat kan vi åstadkomma mer.

Fru talman! Riksrevisionen konstaterar att det finns risker för sneda incitament i valet av garantitagare när subventioner belastar förvaltningsanslaget. Det beskrivs att förvaltningsanslaget är mindre flexibelt än biståndsanslaget, vilket riskerar att skapa incitament för samarbete med garantitagare utifrån deras betalningsförmåga i stället för deras förmåga att nå ut till rätt målgrupper.

Moderaterna förespråkar därför att finansieringen för garantiinstrumentet förändras så att subventioner av den administrativa avgiften inom garantiinstrumentet finansieras från biståndsanslaget.

Detta blev ett kort anförande, men vi kanske tar igen det i debatten här. Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! I dag debatterar vi som bekant en skrivelse som rör den granskning som skett av Sidas garantiverksamhet samt om arbetet har varit effektivt.

I grund och botten är det bra att garantier har kommit att få en ökad betydelse inom utvecklingssamarbetet. Från Sverigedemokraternas sida ser vi därför att det är positivt med den här typen av granskningar. Vi menar dock att regeringen tydligare behöver vidta ett antal åtgärder.

I likhet med vad som anfördes från Moderaterna alldeles nyss ser vi att det är problematiskt när man har fokus på hur mycket pengar som satsas på biståndet och inte på vilket resultat dessa satsningar ger. Vi menar att man måste ha ett mycket tydligare resultatfokus och att man ska eftersträva att pengarna också gör nytta.

I jämförelse med andra givarländer går en mycket liten del av det svenska biståndet till företag och företagare i mottagarländerna. Systemet med kreditgarantier är därför positivt, då det till viss del kompenserar för att så mycket av biståndet går till offentliga verksamheter eller civilsamhällesorganisationer.

Även om Riksrevisionen inte har lämnat några konkreta rekommendationer efter granskningen står det klart att man tydligt efterfrågar att objektiva grunder används och redovisas för beslut om subventioner till kreditavgifterna. Subventioner kan annars snedvrida kreditmarknaden, och det faktum att biståndspolitiken styrs av ett övergripande utgiftsmål ökar denna risk.

Det är dessutom tydligt att Riksrevisionen ser ett behov av bättre analyser av eventuella framtida förluster. Även om förlusterna hittills varit små kan det ske förändringar i framtiden. Det finns en risk att det kommer att se annorlunda ut, och i värsta fall kan exempelvis organiserad brottslighet komma att försöka ta del av de medel som erbjuds. Sverigedemokraterna instämmer därför i att det finns behov av förbättringar och menar likt Riksrevisionen att det interna stödet och dokumentationen för dessa analyser måste stärkas.

Fru talman! Sverigedemokraterna har vid upprepade tillfällen påpekat att regeringen behöver vara mycket tydligare i sitt stöd till förtryckta minoriteter runt om i världen. Det kommer vi sorgligt nog också att behöva återkomma till i framtiden. Vi tvingas till att fortsätta med detta just mot bakgrund av den brist på engagemang som vi ser att regeringen har i denna fråga.

Den globalt sett mest förföljda gruppen är den kristna, vilket är ett skäl i sig att stärka engagemanget för att erkänna detta faktum och verka för att skydda denna grupp från olika former av övergrepp som vi ser kontinuerligt runt om i världen. Som ett land som till stor del är byggt på kristna traditioner har Sverige dessutom ytterligare anledning att agera i denna fråga.

Biståndet är i detta avseende ett fantastiskt verktyg för att hjälpa utsatta, vilket vi bör göra, men också för att sätta press på stater som inte lever upp till särskilda villkor. Vi menar att Sverige måste ställa tydligare villkorade krav på förbättringar i dessa avseenden gentemot de stater som tar emot svenskt bistånd, inklusive i form av Sidas garantiverksamhet.

Fru talman! Flyktingläger ses i allmänhet som en temporär lösning i en akut och svår tid för människor som tvingats fly från sina hem. Sorgligt nog visar verkligheten i dag på något helt annat. Flyktingläger tenderar att bli kvar under tiotals år och i många fall ännu längre, och i flera fall har läger successivt kommit att förvandlas till permanenta bosättningar. Hela bosättningsorter har utvecklats på många håll runt om i världen. Vi är säkert flera här inne som med egna ögon har besökt dessa läger och sett den här utvecklingen. Vi har sett denna förvandling från flyktingläger till rena städer.

Nyckeln för att dels ge de människor som bor i dessa läger en någorlunda säker tillvaro och ett drägligt liv, dels möjliggöra en långsiktig försörjning är att verka för ett utvecklat näringsliv där invånarna själva får en chans till ett arbetsliv och en värdig sysselsättning.

Kreditgarantier ges i dag till just sådana projekt i olika flyktingläger, vilket är positivt. Vi skulle dock med fördel se att företagsprojekt i flyktingläger speciellt betonas när det gäller krediter till små företag, eftersom de kan bidra till en tryggare utveckling av lägren och förhoppningsvis också minska uppkomsten av exempelvis flyktingströmmar från dessa.

Fru talman! Med detta sagt önskar jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation i betänkandet, som är reservation nummer 2.

Fru talman! Vi debatterar i dag utrikesutskottets betänkande Riksrevisionens granskning av Sidas garantiverksamhet. För en del som lyssnar på dagens debatt kan det förefalla vara något som först kan låta tekniskt och perifert, men inget kan vara mer fel.

Svenskt bistånd är känt för att göra verklig skillnad runt om i världen och är något som vi kan vara oerhört stolta över. Som socialdemokrat är det självklart att stå upp för enprocentsmålet i en tid som just nu utmanar hela mänskligheten. Samtidigt behöver vi hitta fler verktyg och nya möjligheter som kan bidra till att skapa ytterligare nytta. Ett sådant verktyg, som har vuxit i betydelse under senare år, handlar dagens debatt om.

Redan före pandemin var den humanitära situationen oerhört allvarlig på många platser runt om i världen. Redan före pandemin befann sig fler människor än någonsin på flykt, bland annat beroende på att de väpnade konflikterna i världen är fler än någonsin men också på att vi ser allt allvarligare effekter av klimatförändringarna, såsom extrem torka, översvämningar och skadeinsekter. Redan före pandemin var det tyvärr allt fler människor som inte kunde äta sig mätta. Det som har skett under de senaste ett och ett halvt åren är att covid-19-pandemin exponentiellt har förstorat dessa utmaningar.

Enligt en aktuell rapport från Oxfam kan det ta mer än tio år innan andelen fattiga i världen ligger på samma nivå som precis före pandemin. Samtidigt, enligt samma rapport, tog det för världens tusen rikaste personer knappt nio månader från pandemins start innan deras förmögenheter hade återhämtat sig.

Covid-19-pandemin har ökat den ekonomiska ojämlikheten i nästan alla länder i hela världen. Det är också första gången en sådan förändring har uppmätts sedan mätningarna startade, för över hundra år sedan.

En naturlig följd av detta, som vi nu genomlever, är att fattigdomen och hungern ökar, att vi nu står i den värsta arbetslöshetskrisen på 90 år. Över 200 miljoner människor riskerar att hamna i fattigdom på grund av pandemins ekonomiska konsekvenser.

Inte minst drabbas kvinnor väldigt hårt av coronapandemins effekter, för globalt är ju kvinnor överrepresenterade i gruppen med lågbetalda jobb och osäkra anställningar. 60 procent av världens kvinnor arbetar i den informella sektorn. Vi ser också att otryggheten när det gäller livsmedelsförsörjningen i världen ökar och att personer i behov av akut hjälp blir allt fler.

Sammanfattningsvis kan man säga att pandemin har spätt på den redan stora ojämlikheten i världen gällande ekonomi, gällande ras och gällande kön, och den stora klyftan mellan rika och fattiga i världen visar sig vara minst lika dödlig som viruset i sig.

Världsbanken pekar på att om alla världens länder nu i stället skulle jobba för att minska ojämlikheten i samhället skulle man kunna återgå till den välfärdsnivå som vi hade före pandemin på tre år i stället för det decennium som Oxfam talar om. I stället ser vi tyvärr att många länder i vår omvärld drar ned på sina ambitioner när det gäller bistånd och solidaritet med dem som nu drabbas, vilket riskerar att förstärka den negativa utvecklingen.

Jag tycker att det är ett svaghetstecken att stora partier i Sveriges riksdag, som Moderaterna och Sverigedemokraterna, väljer ett sådant tillfälle att låta de fattigaste i världen ta notan för ett av världens rikaste länder, för det är precis det som görs när man nu i debatten om storleken på det svenska biståndet ställer världens fattiga mot utgifter för svensk polis.

Svenskt bistånd är dessutom ett av världens absolut bästa. Oberoende utvärderingar visar att våra pengar träffar rätt och hjälper många av de absolut mest utsatta i världen. När utvecklingen på många håll går åt fel håll och demokratin backar på fler ställen än den går framåt räknas varje insats för fred, demokrati, utveckling och mänskliga rättigheter.

Det här är inte en tid att låta världens fattiga ta en del av notan för det svenska biståndet.

Brist på finansiering, som vi diskuterar här i dag, är också ett hinder för många entreprenörer i utvecklingsländer, inte minst kvinnor, och för viktiga infrastrukturprojekt och för att människor ska kunna ta sig ur fattigdom. Där har Sverige nu ett unikt garantiinstrument som möjliggör för Sida att dela risker med långivare och investerare. Därför är Riksrevisionens granskning verkligen välkommen. Bedömningen i Riksrevisionens granskning är just att garantierna har fått ökad betydelse inom det svenska utvecklingssamarbetet. Riksrevisionen gör också bedömningen att regeringens styrning har varit tydlig och att arbetet med garantierna i huvudsak har fungerat bra. Det är väldigt glädjande.

Med detta sagt yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag.

Fru talman! Svenskt bistånd ska göra skillnad på riktigt, och det tror jag att jag och Annika Strandhäll är överens om. Men i dag försvårar utbetalningsmålet för goda projekt som hade kunnat göra stor nytta. Sidas medarbetare uppger att garantiers kostnadseffektivitet är en utmaning på grund av att det helt enkelt inte genererar utbetalningar.

Behoven i världen blir inte mindre, tvärtom, precis som Annika Strandhäll lyfter upp i sitt anförande. Extremfattigdomen ökar markant i spåren av pandemin, och utvecklingen går åt fel håll.

Därför vill jag fråga: Tycker Annika Strandhäll att det är okej att kostnadseffektiva projekt bortprioriteras på grund av att de inte genererar utbetalningar? Är detta ett rimligt förhållningssätt i en tid då det talas om förlorade år, eller till och med decennier, av utveckling?

Fru talman! Jag tackar Helena Antoni för frågan.

Det är viktigt att påpeka att det svenska biståndet har utvärderats i närtid av OECD-Dac, faktiskt så sent som 2019, och att man då konstaterade att det svenska biståndet generellt sett är väldigt effektivt.

Men som jag också underströk i slutet av mitt huvudanförande är arbetet med garantier ett viktigt instrument. Därför är det glädjande att Riksrevisionens granskning i stort landar i att det ser ganska bra ut. Den innehåller också ett antal rekommendationer, inte minst till myndigheterna, som innebär att man kommer att kunna förbättra detta ytterligare.

Oavsett om det handlar om garantiinstrumentet eller de övriga delarna av det svenska biståndet behöver vi se till att varje krona används på absolut bästa sätt, och det omfattar även detta.

Fru talman! Moderaterna vill att Sverige fortsätter att göra stor skillnad i världen, men det måste finnas en rimlighet i detta. Statens budget är inte oändlig, och i dag har vi stora problem som behöver lösas även inom Sveriges gränser.

Just nu har vi ett instrument som är kostnadseffektivt, och det är garantiinstrumentet, som kan göra stor skillnad för många människor i världen. Men på grund av utbetalningsmålet bortprioriteras användningen av garantierna.

Varför ska Sverige utgå från ett mål som försvårar för utvecklingsarbetet? Vore det inte bättre att i stället jobba resultatorienterat med alla de verktyg vi har till vårt förfogande?

Fru talman! Svenskt bistånd arbetar resultatorienterat och utvärderas också kontinuerligt, och den sammanfattande slutsatsen är som sagt att det svenska biståndet är väldigt effektivt.

I den tid vi nu lever i ska man nog inte orsaka den osäkerhet eller skicka de signaler som svajigheten hos stora partier i Sveriges riksdag gör kopplat till biståndet.

Jag satt så sent som på lunchen i dag i ett möte med Concord, som representerar ett stort antal mycket seriösa biståndsorganisationer i Sverige, och då lyftes just den oro de känner för hur populistisk den svenska biståndsdebatten har blivit. Till exempel gäller det hur Moderaterna ställer det svenska biståndet mot finansieringen av den svenska poliskåren i olika delningsbilder. Det är inte seriöst.

Fru talman! På Annika Strandhäll låter det som att den svenska statens säck med pengar är oändlig.

Det finns faktiskt en sak som förenar mig och Annika Strandhäll, tro det eller ej, och det är att vi båda tror att bistånd kan göra skillnad för utsatta människor runt om i världen. Vi är båda anhängare av internationellt bistånd.

Problemet är, som Moderaterna också sagt, att Socialdemokraternas och regeringens fokus tycks vara att skicka ut så mycket pengar som möjligt från Sverige till olika biståndsprojekt. Min uppfattning är i stället att de pengar vi använder ska användas på rätt sätt. Det är resultatet som ska stå i fokus, och det är på det vi måste rikta fokus.

Pengapåsen är givetvis inte oändlig, och de resurser vi kan lägga på internationellt bistånd är begränsade. Då ska de också göra nytta. Men framför allt måste de vägas mot förhållandena i Sverige. Om det går dåligt för det svenska samhället blir det mindre pengar över till bistånd. Allt hänger alltså ihop.

Mot bakgrund av detta frågar jag Annika Strandhäll: Menar hon att det inte finns något tak för hur mycket pengar Sverige kan satsa på bistånd?

Fru talman! Jag tackar Markus Wiechel för frågan.

Efter att ha varit minister under fem års tid är jag mycket väl medveten om att den svenska statsbudgeten inte är oändlig. Varje krona måste användas på ett effektivt och klokt sätt för att bygga ett starkare Sverige, och våra internationella engagemang ska göra skillnad på riktigt men också bidra till att förstärka Sveriges position på olika sätt. Det vill jag påstå att det svenska biståndet gör.

Precis som Markus Wiechel själv säger lever vi i en speciell tid, och just därför fokuserade jag i mitt huvudanförande på den snabba negativa utveckling vi ser som en följd av pandemin och vad det innebär för världens fattiga, för stabiliteten i vår omvärld och för risken för ytterligare flyktingströmmar och konflikter. Det är precis detta som det svenska biståndet är tänkt att bidra till att minska genom att bygga stabilitet och stötta länder att ta sig ur fattigdom.

Att i detta läge och som ett av världens ledande biståndsländer skicka en signal att det är okej att skära ned det svenska biståndet med en tredjedel, vilket är det vi talar om, till förmån för finansieringen av den svenska poliskåren är inte seriöst. Dessa behov ska inte behöva ställas mot varandra.

Dessutom är det svenska biståndet väldigt effektivt.

Fru talman! Svenskt bistånd är också väldigt generöst och har varit så under lång tid. Vi är med råge bland de främsta när det gäller hur mycket pengar vi satsar på bistånd, och det kan vi vara stolta över. Men vi måste också se att vi inte hela tiden kan göra allt och att vi inte kan rädda hela världen.

När det gäller signaler är det väl bättre att man signalerar vad som kan komma framöver för att få en långsiktighet i politiken. Faktum är att Sverige inte heller har klarat pandemin särskilt väl. Vår arbetslöshet är en av de värsta i EU, om inte den värsta. Sverige har också kommit att bli ett parialand i förhållande till andra länder till följd av regeringens urusla pandemihantering. Detta kommer givetvis drabba handeln med Sverige och så vidare. Pandemihanteringen påverkar många områden.

Pengarna vi kan satsa på bistånd är inte oändliga, och därför måste vi fokusera på att satsa rätt och se till att pengarna går till det de ska. Men framför allt får vi inte blunda för det faktum att det finns andra områden i samhället som vi behöver satsa på för att vi över huvud taget ska kunna ha något bistånd framöver.

Fru talman! Det får stå för Markus Wiechel när han benämner Sverige som ett parialand och pratar om regeringens urusla pandemihantering. Historien och utvärderingar lär så småningom visa huruvida detta blir eftermälet eller inte.

Vad vi kan konstatera är att Sverige inte lever i en bubbla, utan vi är precis som många andra länder drabbade av konsekvenserna av pandemin i form av arbetslöshet och stora utmaningar framöver.

Tack och lov kan vi konstatera att vi sedan 2014 har haft en regering som har vänt det underskott på 60 miljarder i de svenska statsfinanserna, vilket togs över, till ordentliga överskott - eller, för att citera finansministern, sparat ordentligt i ladorna. Tack vare det har vi, med satsningar på företag och på våra socialförsäkringar, för att nämna några områden, kunnat mota konsekvenserna av krisen på ett sätt som kanske saknar motstycke jämfört med många andra länder. Detta tror jag att en utvärdering så småningom kommer att visa oss.

Det är precis detta som det handlar om: Man måste ha ordning och reda i statsfinanserna för att kunna se till att man har ett bistånd framåt på en nivå som vi alla önskar men också för att kunna hantera konsekvenserna av coronapandemin och bygga tillbaka bättre, som man säger.

Jag tackar Markus Wiechel för hans frågeställningar och ser fram emot fortsatt debatt om storleken på svenskt bistånd.

Fru talman! En av utvecklingspolitikens bistra sanningar är att pengarna inte räcker. Världens samlade biståndsbudgetar kommer inte på långa vägar att räcka till för att förverkliga målen i Agenda 2030 och för att lyfta människor ur fattigdom och se till att vi når de utvecklingsmål som vi gemensamt har enats om ska uppnås under detta decennium.

Om vi ska nå de globala målen måste vi kunna utnyttja andra finansieringskällor. Till viss del handlar det om att se till att korruption och skatteflykt inte urholkar ekonomin och utvecklingskraften i utvecklingsländerna och om att korrupta ledare inte får stjäla från sin egen befolkning. Men framför allt, fru talman, är vår utmaning att mobilisera andra finansieringskällor och privat kapital för att nå utvecklingsresultat. Garantiverksamheten är en viktig del i att förverkliga detta.

Även om det är ett relativt nytt instrument och förhoppningsvis ett instrument som kommer att utvecklas ser vi redan ganska goda tecken. Det var med nöje som jag läste granskningen från Riksrevisionen, och jag är säker på att det inte är den sista granskning som vi kommer att se på detta område. Det som redan nu kan uttolkas är att det är ett instrument som redan är viktigt och som har potential att utvecklas och göra ännu mer nytta.

Centerpartiet vill att biståndsbudgeten i betydligt högre grad än i dag ska fungera som en hävstång för att mobilisera bredare resurser, alltså precis det som garantiverksamheten är tänkt att göra.

Vi vill se att stater, däribland Sverige, är med och försöker minska risken för den som vill investera för att uppnå utvecklingsresultat. Vi vet alla att ett problem när det gäller att försöka lyfta folk ur fattigdom, bygga rikare länder och se till att de fattigaste länderna i världen utvecklas är att det är osäkra miljöer att verka i. Vi vet att det är så för dem som arbetar med biståndet, och vi vet att det är så för företag. Det kan vara knepigt att ha personal där. Man tar ekonomiska risker. Och vi vet att respekten för äganderätten, för privatpersoner såväl som för företag, ofta brister.

Allt detta summerar till en högre risk. Om vi ska kunna göra det tillräckligt säkert och lite säkrare lite oftare, för att få lite fler investeringar för varje år som går i dessa miljöer, behövs instrument, och det behövs verktyg för att sänka tröskeln. Det är precis detta som garantiverksamheten skulle kunna vara.

Detta handlar om att till exempel svenska företag, som har ett stort kunnande på klimat- och miljöområdet, som har ett stort know-how när det handlar om att bygga hållbar tillväxt och som ofta också är bra på att skapa arbetstillfällen med sjysta villkor, oftare ska våga investera i miljöer där det svenska biståndet verkar och på så sätt bygga bredare och mer långsiktiga relationer.

Fru talman! Om det är något som vi också vet är det att målet med biståndet är att vi inte ska behöva ge det och att vi en dag ska kunna säga att vi nu har uppnått våra mål, att vi nu har nått så långt vi kan nå med utvecklingspolitiken och att det nu handlar om att gå över till bredare relationer, att vi fortsätter att ha en relation med de länder, lokalsamhällen och regioner där vi verkar och att vi knyter tätare band till Sverige samtidigt som vi hjälper till att lyfta människor ur fattigdom, bygga hållbara samhällen och bygga jämställdhet, demokrati och rättssäkra samhällen runt om i världen.

Garantiverksamheten kan också ha en viktig roll för att se till att de ekonomiska resurserna når dem som kämpar för att lyfta sig själva, dem som kämpar för att lyfta lokalsamhället ur fattigdom, dem som kämpar för att göra precis samma fattigdomsresa som Sverige har gjort under de senaste 170 åren. Det är de som vi vet inte nås tillräckligt, de som har svårt att ansluta till de finansiella flödena och de som har svårt att få ett lån för att utveckla eller starta sitt företag och ta det arbete som de redan gör men faktiskt kunna omsätta det till ett företagande i en offentlig och vit ekonomi. Här kan garantiverksamheten ha en viktig roll för att minska risken.

Det är såklart inte ett verktyg som står helt för sig självt. När vi använder garantiverktyget är det viktigt att det också handlar om att växla upp resurser för att nå utvecklingsresultat. Det handlar inte om att vi ska flytta pengar från en statlig budget till ett företags intäktssida. Det som är glädjande i Riksrevisionens rapport är att det, åtminstone så här långt, är en risk som man har kunnat klara av att undvika. Det kommer inte att bli en mindre utmaning när verktyget förhoppningsvis skalas upp och utvecklas.

Vidare, fru talman, blir allt detta inte mindre viktigt efter det år som vi precis har haft, efter coronapandemin som har slagit in och inneburit att vi har tappat kanske tio år eller mer av utvecklingsresultat och fattigdomsbekämpning.

Vi vet att hundratals miljoner nu riskerar att kastas tillbaka in i fattigdom, och om man kastas tillbaka in i fattigdom kommer som ett brev på posten den ökade risken för ojämställdhet, för könsbaserat våld och för att flickor och pojkar hålls hemma från skolan. Det handlar om alla de andra utvecklingsresultat som vi strävar efter. Vi riskerar att tappa utvecklingen på alla områden när fattigdomen nu åter breder ut sig i breda lager i pandemins spår.

Det kommer just nu, efter pandemin, när vi ska försöka bygga tillbaka, att vara viktigt att vi vänder den utveckling som skett under pandemin, när handelskedjor har brutits, när ekonomier har saktat ned, när företag har tvingats stänga igen och när affärsmöjligheter för vanliga människor har försvunnit.

Vi vet att vår utmaning de närmaste åren är att göra allt vi kan för att få den motsatta utvecklingen - precis det som hänt det senaste decenniet: att frihandeln verkar, att fler kopplar in i globala värdekedjor och att fler får möjlighet att vara företagare och lyfta sig själva, sina barn och sitt lokalsamhälle ur fattigdomen. Här kan garantiverksamheten också spela en ytterst viktig roll, genom att se till att de positiva ekonomiska trenderna blir så starka som möjligt i verkligheten efter pandemin.

Fru talman! Jag har sagt att jag är glad över Riksrevisionens granskning. Jag hoppas att detta innebär att vi får en mer spänstig debatt om vad vi vill använda garantiverksamheten till och hur vi använder biståndsbudgeten som en hävstång för att nå ytterligare utvecklingsresultat.

Som sagt har vi en utmaning även om fler länder når märket 0,7 procent av bruttonationalinkomsten i bistånd och även om fler länder förhoppningsvis gör som Sverige och ser att de behöver ta ett särskilt ansvar och lägger sig över det märket. Även om vi klarar detta räcker de offentliga medlen inte till, utan vi måste kanalisera alla ekonomiska strömmar vi kan om vi ska klara av att nå målen i Agenda 2030.

Fru talman! Den extrema fattigdomen i världen har de senaste decennierna minskat dramatiskt. Åtta av tio barn får i dag vaccin mot mässling. Medellivslängden i världen har ökat till 70 år, och barnadödligheten har sjunkit till under 5 procent. Detta visar att det går att förändra om viljan finns.

Tyvärr har vi de senaste åren sett att den positiva utvecklingen har stannat av och till och med vänt bakåt, bland annat på grund av det ökande antalet konflikter i världen. Och denna negativa utveckling har dessvärre förstärkts av pandemin. Det för med sig att fler tvingas lämna sina hem, fler kvinnor och flickor utsätts för sexuellt våld och färre barn får möjlighet att gå i skolan.

Men utvecklingen går inte bara bakåt i länder som är i konflikt, utan ett flertal länder stryper även det demokratiska utrymmet. Yttrandefriheten inskränks genom att medieföretag tvingas lägga ned, journalister tystas och människor hindras från att organisera sig och från att demonstrera. Det finns även länder som nu, på 2000-talet, inför lagar som minskar kvinnors och flickors rätt att bestämma över sina egna kroppar.

Reaktionära, patriarkala och rasistiska strömningar, ofta med stöd av en ekonomisk elit, skördar framgångar genom att rikta udden mot de redan mest utsatta och genom att förstöra miljön och klimatet. I denna tid behövs en kraftfull politik för jämlikhet, rättvisa och hållbar global utveckling.

Fru talman! Om inte vi ser till att människor har sjysta arbetsvillkor och löner, om inte skola, sjukvård och omsorg ges efter behov, om inte jämställdhet uppnås och kvinnor får rätt att bestämma över sina egna kroppar, om inte diskriminering och rasism motas och om vi inte tar klimatförändringarna på allvar spelar det ingen roll hur många millenniemål eller Agenda 2030 som upprättas; ojämlikheten kommer att fortsätta öka.

Det gäller inte bara alla andra regeringar ute i världen utan även Sveriges. Här prioriteras skattelättnader för rika som inte kan spola sina toaletter på lantstället, trots nedskärningar på förskolor, skolor och äldreomsorg. Här prioriteras privata utförare i välfärden, trots att den därmed utarmas och majoriteten av svenska folket vill ha bort vinster ur välfärden. Här är regeringen alltså beredd att försämra arbetsvillkoren, trots att de allra flesta vill ha bättre arbetsvillkor, inte minst våra ungdomar och nyanlända som utnyttjas i en arbetsmarknad med jobb på timmar och gigjobb i dålig arbetsmiljö.

Med tanke på att regeringen inte driver på för ökad jämlikhet i Sverige är jag inte förvånad över att regeringen inte driver på för det som verkligen behövs för att göra världen mer jämlik. Bland annat lyfter FN och mängder av organisationer fram human rights and environmental due diligence för att företag ska tvingas följa de mänskliga rättigheterna, klimatavtal och erbjuda sjysta arbetsvillkor och löner. Även land-för-land-rapportering lyfts fram som ett verktyg mot den skatteflykt som är större än all världens bistånd. Men regeringen bara rycker på axlarna åt de viktiga förslagen.

Här står vi alltså nu, med en ojämlikhet som enligt Oxfams rapport The Inequality Virus är så stor att världens tio rikaste personer under pandemin har tjänat mer än vad som behövs till covid-19-vaccin till hela jordens befolkning och för att se till att ingen hamnar i fattigdom på grund av pandemin. Detta pågår samtidigt som de flesta av världens människor har fått försämrad ekonomi.

Tills vi har ändrat det orättvisa systemet behövs bistånd. Det är det minsta vi i den rika delen av världen kan göra. Det är ju vi som har gjort och fortsätter att göra rikedomar på bekostnad av folkflertalet.

Fru talman! Att svenskt bistånd till stor del bidrar till att nå uppsatta mål eller till att motverka tillbakagång visar ett flertal olika utvärderingar. Den som har störst spridning och som betyder mycket inom biståndsvärlden är OECD-Dacs rapport som senast 2019 klassade Sverige som bäst i klassen. Det gör mig som biståndspolitisk talesperson väldigt stolt, även om jag är vänsterpartist. Men det innebär inte att jag anser att regeringen kan luta sig tillbaka och köra kvar i invanda spår. Biståndet måste såklart ständigt utvecklas, förbättras och kompletteras med andra verktyg.

Garantiverksamheten, som vi pratar om i dag, är ett nytt sätt att kanalisera och bidra till länders utveckling. I många andra länder riktas berättigad kritik mot garantiverksamhet då de länderna använder biståndsmedel till det. Biståndsmedel som hade kunnat användas till exempelvis vård, skola och stabila skattemyndigheter ligger alltså på hög om eventuellt utbetalda lån inte skulle återbetalas.

Sverige har i stället valt att använda Riksgälden när det gäller garantier och kan på så sätt fortsätta med annat nödvändigt bistånd. Det lyfter även Riksrevisionen upp som en positiv sak när de har granskat garantiverksamheten. Däremot riktar de berättigad kritik mot Sidas utvärderingar, som ännu inte är tillräckligt träffsäkra för att man ska kunna se huruvida de biståndspolitiska målen uppnås av garantiverksamheten. Det finns dessvärre inte heller någon forskning som visar på garantiverksamhetens effekter. Samtidigt som jag anser att det är bra att vi provar nya sätt är det alltså viktigt att vi inte utökar garantiverksamheten förrän vi har tydliga resultat som visar att det fungerar.

Pandemin har som sagt visat att det ekonomiska system vi lever i inte fungerar. Här finns ytterligare nytt som vi skulle kunna trycka på för och som skulle kunna hjälpa oss att komma snabbare ur pandemin.

Läkemedelsbolagen har snabbt lyckats ta fram vaccin. Men de har inte gjort det helt själva i ett vakuum, utan de har fått stora statliga stöd för det. Trots det lyckas de inte tillverka tillräckligt med vaccin för att tillgodose alla. Här skulle vi återigen kunna göra något nytt för att se till att mer vaccin produceras. Sverige bör ställa sig bakom det förslag som har lagts fram av Indien och Sydafrika tillsammans med över hundra låg- och medelinkomstländer om att patent och immaterialrättsskydd ska tas bort från covid-19-vaccin tillsammans med andra relevanta läkemedel och teknik som behövs i kampen mot pandemin. På så sätt skulle fler än bara några få läkemedelsföretag ges möjlighet att producera vaccin, vilket innebär ökad produktion och lägre pris per dos. Det skulle inte kosta biståndet någonting om patentet hävdes. Tvärtom skulle biståndet räcka till fler doser.

Fru talman! Jag har mött fantastiskt fina människor, både här och ute i världen, som vill se en rättvis och jämlik värld där alla har samma möjligheter och frihet att leva de liv de själva har valt. Det är människor som samlar in pengar i solidaritet med världens andra människor. Det är människor som vårdar kvinnor och flickor som utsatts för grymma våldtäkter bara för att de bor på mark som innehåller naturresurser som våra multinationella företag vill ha tillgång till. Det är människor som trots att de fängslats och torterats fortsätter att kämpa för demokrati. Det är ursprungsbefolkning som trots att de riskerar att bli mördade står upp för att skydda skogar som riskerar att skövlas för att vi ska få billigt kött.

Bistånd ska gå till att både skydda dessa människor och bygga resilienta samhällen som finns till för alla, inte bara de rika. Då är det viktigt att vi behåller den biståndsnivå vi har i Sverige och att vi uppmuntrar andra rika länder att göra som vi. Då är det viktigt att vi fortsätter med sådant bistånd som fungerar och samtidigt utvecklar nya sätt att arbeta för en jämlik värld. Med bistånd och genom att sluta tro att smulor ska trilla ned från de rikas bord kan vi nå de målen.

Fru talman! Vi har alla ett moraliskt ansvar att arbeta för att utrota fattigdom och förtryck i världen. Idén om att alla människor föds jämlika och fria var de än bor och har samma, lika och okränkbara värde och att vi alla har ett ansvar för varandra utgör en stark motivation till den solidaritet och medmänsklighet som är grundläggande i den kristdemokratiska ideologin. Denna solidaritet stannar inte vid Sveriges gränser.

De övergripande målen för Sveriges utvecklingssamarbete måste vara att hävda människovärdet, höja de fattigaste människornas levnadsnivå och främja mänskliga rättigheter och demokrati. Den enskilda människans situation måste vara i fokus för detta arbete. Genom utbildning, arbete och ökad delaktighet i samhället, starkare civila samhällen och större spridning av makt och resurser främjas förutsättningarna för en hållbar utveckling.

Kristdemokraterna står upp för enprocentmålet för svenskt bistånd, men Sveriges generösa bistånd ska vara effektivt. Vi har därför tidigare kritiserat regeringen för att kanalisera stora delar av den ökade biståndsbudgeten i ett trögt och många gånger ineffektivt FN-system. Detta är ett vårdslöst sätt att använda skattepengar och riskerar att urholka legitimiteten för biståndspolitiken. Sidas garantiverksamhet, som är temat för dagens debatt, passar desto bättre in i det här perspektivet som ett effektivt sätt att minska fattigdomen.

I Sidas samarbetsländer kan det vara svårt för en entreprenör att få lån för att kunna starta en verksamhet. Särskilt kvinnor och unga företagare kan ha problem att hitta någon bank som är beredd att ge lån till nya småföretag. Men om de får chansen kan en liten rörelse bidra till att familjen får råd att låta barnen få mer näringsrik mat och få gå i skolan. Man kanske rent av kan lägga undan lite pengar och förbättra sitt boende.

Garantiverksamheten har inte pågått så många år. Därför har inte tillräckligt många projekt avslutats för att man ska kunna dra några generella slutsatser. Men de redovisningar som har gjorts, inte minst Riksrevisionens rapport som vi diskuterar i dag, visar att garantiverksamheten är ett mycket effektivt sätt att använda biståndsmedel. Genom att Sida och Riksgälden står för bankgarantierna vågar externa aktörer gå in med sina medel, vilket gör att de svenska biståndspengarna räcker till fler projekt.

Det är därför bekymmersamt att en stor andel av medlen inte används. Riksrevisionen påtalar att garantiernas värde bara motsvarar hälften av garantiramen. Även om behoven är stora och Sida har fått mer pengar från regeringen används alltså inte allt.

Fru talman! Det kan kanske ligga något i resonemanget att Sida blir en mer trovärdig förhandlingspart om inte allt utrymme är intecknat. Men pengarna hade sannolikt gjort mycket större nytta om det hade blivit verkstad av dem i något land genom att man stöttat kvinnligt företagande eller ungas visioner om småföretagsamhet som en väg ut ur fattigdomen mot ett större ekonomiskt oberoende.

Ett exempel är projektet i Georgien, som Sida berättade om för oss i utrikesutskottet, där många av de nystartade företagen förmodligen annars inte skulle ha kunnat få krediter att bygga upp sin verksamhet. Genom de 20 miljoner US-dollar som Sida garanterade där kunde TBC gå in med motsvarande belopp. Därigenom förväntas 440 miljoner kronor mobiliseras, det vill säga mycket grovt räknat en tjugofaldig potentiering av de satsade medlen.

Ett annat exempel är Somalia Credit Guarantee Scheme där Sverige genom garantiverksamheten bidrar till att stärka den privata sektorn i ett konfliktland och skapa jobb och ekonomiska förutsättningar för kvinnor och ungdomar. Samtidigt får landets finansiella sektor möjlighet att utvecklas. Där har 239 nya jobb skapats.

Det är värt att notera att risktagandet är väldigt begränsat. Erfarenheten säger att 99 procent av lånen betalas tillbaka och kan användas i nya projekt. På så vis kan man arbeta vidare på samma sätt.

Riksrevisionens granskningar är mycket betydelsefulla och lyfter fram olika förbättringsområden. I det här fallet trycker man bland annat på behovet av att förbättra uppföljningarna av både resultat och prestationer på kort och medellång sikt. För ett ansvarsfullt förvaltarskap av de tilldelade medlen är naturligtvis även bedömningen av statens förväntade förluster för garantierna av stor betydelse, då man därmed också rimligen vidtar åtgärder för att minimera riskerna för fallissemang.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Riksrevisionen har granskat Sveriges biståndsmyndighet, Sida, och hur Sida jobbar med kreditgarantier. Orsaken till granskningen är att garantier har fått en ökad betydelse inom svenskt utvecklingssamarbete. Det har vi hört flera exempel på från föregående talare.

Det här är ett finansiellt instrument som liknar en försäkring som gör att den risk som det innebär att låna ut pengar minskar. Genom att Sverige erbjuder kreditgarantier kan banker och investerare investera i utvecklingsrelaterade projekt som annars inte hade fått finansiering. Det ger nya möjligheter till jobb och utveckling i fattiga länder.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att garantiverksamheten bedrivs på ett effektivt sätt. Man anser att regeringens styrning har varit tydlig och lämnar därför inga rekommendationer till regeringen. För Sidas del ger Riksrevisionen rekommendationer om att säkerställa att det ska gå att följa de överväganden som har legat till grund för garantiernas utformning. Kreditgarantiernas kontrollmekanismer är enormt viktiga. Både analys före beslut och uppföljning efteråt är viktigt.

Miljöpartiet kämpar för en värld i balans där solidaritet och respekt för mänskliga rättigheter kombineras med hållbar utveckling och klimaträttvisa över hela världen. Den gröna rörelsen vill stärka det internationella samarbetet för miljö, fred, demokrati och utveckling. Där är biståndet för världen fattigaste en viktig del, och i ljuset av det senaste årets pandemi är resurser till återuppbyggnad än mer viktiga. Här kan garantierna ge möjlighet för människor i utsatta situationer att få tillgång till det kapital som behövs för att starta en verksamhet som gör att de kan försörja sig.

Garantierna gör att även de som annars har svårt att få lån, till exempel kvinnor och unga entreprenörer, kan få den möjligheten. I Malawi får kvinnliga jordbrukare möjlighet till lån för investeringar samtidigt som de får utbildning för att utveckla sin verksamhet. I Etiopien får en bank grundad och styrd av kvinnor möjlighet att utöka sin verksamhet ytterligare. Genom den har kvinnliga kaffeodlare fått ökad tillgång till marknaden.

När den biologiska mångfalden minskar och klimatförändringarna ökar drabbas människor som redan lever i fattigdom allra hårdast. Kampen om vatten, land och andra naturresurser är redan i dag en bakomliggande orsak till en rad våldsamma konflikter och krig. Därför måste mer göras för att rätt och rättvist förvalta våra gemensamma naturresurser. Det handlar om vår gemensamma framtid. Ett hoppfullt exempel här är investeringsplattformen Trine där småsparare i Sverige kan göra kapital tillgängligt för utbyggnad av solenergi i Afrika, tack vare Sidas garantier. Det minskar utsläpp och ger ren el till tiotusentals människor.

Sveriges utrikespolitik ska fungera som en helhet. Miljöpartiet vill att Sveriges engagemang ska stärka demokrati, mänskliga rättigheter och klimat- och miljöarbete och minska fattigdom.

Vi ser i världen i dag ökad fattigdom och stora hälsoutmaningar i spåren av pandemin. Vi ser skenande klimatförändringar och ett ekosystem i kris. Det är utmaningar som ingen kan lösa själv. Det kan vi såklart bara göra om vi samarbetar globalt. För Miljöpartiet är det självklart att golvet för biståndet ska vara 1 procent av bni så att vi kan fortsätta att driva en biståndspolitik som gör skillnad på riktigt och som når de människor som har det allra svårast.

Som flera har nämnt tidigare: Inte ens om alla länder som kan tog ansvaret att lägga 0,7 procent - eller ännu hellre tog det ansvar som Sverige tar och lade lite till - skulle pengarna som behövs finnas. Därför blir den uppväxling som de här krediterna kan bidra till särskilt viktig.

Sverige har en lång historia av ett starkt engagemang i utvecklingssamarbete och fattigdomsbekämpning. I dag behövs våra insatser kanske mer än någonsin. Det behövs sådana som inte backar när det blir en kris utan står kvar och kanske till och med går framåt. Då är det viktigt att vi kan bidra till säkrare sätt att investera som gör det möjligt för fler att bidra där det behövs som mest för att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för de människor som lever i fattigdom och förtryck.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Jag misstänker att Camilla Hansén vet vad jag kommer att fråga om. Det handlar såklart om utgiftsmålet, som sätter käppar i hjulen för garantiverksamheten. 150 miljoner människor har hamnat i extremfattigdom i spåren av pandemin, och i takt med klimatförändringarna kommer utmaningarna att bli än svårare. Det är ett riktigt tufft läge som vi står inför. Moderaterna vill att det svenska biståndet ska utgå från en fyraårig budgetram för att vi ska kunna planera mer långsiktigt med fokus på resultat. En direkt konsekvens av utgiftsmålet är just att garantier bortprioriteras.

Min fråga till Camilla Hansén är om hon inte tycker att vi borde använda oss av alla verktyg vi har för att möta dessa svåra utmaningar.

Fru talman! Jag tackar Helena Antoni för frågan. Jo, jag tycker att vi ska använda oss av precis alla verktyg vi har. Däri ligger att vi har ett golv som vi inte går under när det gäller biståndet.

Kreditgarantierna är ett verktyg som är relativt nytt och som man utvecklar. Vi ser i Riksrevisionens rapport att utvecklingsarbete påbörjats redan före Riksrevisionens granskning. Det är inga konstigheter i att man behöver utveckla och jobba med ett sådant här system och att det kanske tar ganska lång tid. Det kanske också är så att perfektion aldrig uppnås därför att det här är en komplex sektor och det är komplexa samband i världen som avgör hur vi ska kunna hjälpa till på bästa sätt.

Det jag inte riktigt kan förstå, Helena Antoni, är varför man skulle välja det ena eller det andra. Varför inte säga att vi vill ha så bra och välutvecklade system för kreditgarantier som möjligt och ett ordentligt bistånd? Här är ju faktiskt Sverige en förebild i världen genom att inte backa när pengarna behövs som mest.

Fru talman! Det är självklart att vi måste ha en helhet i det här. Men nu ser vi att det är ett faktiskt problem. Riksrevisionen har i sin granskning konstaterat att Sidas medarbetare bortprioriterar garantiverksamheten till förmån för rena utbetalningar. Detta blir såklart en naturlig ordning för tjänstemännen på grund av att vi i svensk biståndspolitik utgår från utbetalningar.

Jag beskrev i mitt huvudanförande att behoven inte direkt minskar i världen. Därför tycker jag att det är konstigt att Miljöpartiet pratar bort problematiken kring att resultaten inte prioriteras högre. Det är inte mer än rimligt att man först bestämmer vad man ska göra och sedan bestämmer hur stor plånboken ska vara. Det säger sig självt att prioriteringarna annars blir snedvridna.

Fru talman! Jag undrar fortfarande varför Miljöpartiet inte vill prioritera resultat högre i det svenska biståndet. Är det verkligen rimligt att kostnadseffektivitet ses som ett problem i biståndssystemet?

Fru talman! Det svenska biståndet utgår från innehåll. Det utvärderas och bedöms vara bland de bästa och mest effektiva i världen. Jag tror inte att man har kommit dit genom att inte bry sig om hur man bidrar på bästa sätt. Det är ju det som karakteriserar det bistånd som Sverige står för.

Om vi är inne på obesvarade frågor - varför ska vi inte använda hela verktygslådan? Det är klart att vi ska ha en tydlig bas för biståndet, där 1 procent är ett golv och inte ett tak, och det är klart att vi ska få kreditgarantier som fungerar på bästa sätt. Det är ju innehållet och effektiviteten i biståndet som är avgörande. Poängen är inte att vi ska se hur mycket pengar vi ska göra av med. Poängen är vad vi behöver göra och använda pengarna till. Men man ska veta att det finns minst 1 procent av bni att tillgå för det man behöver göra.

Det som vi ser är att det inte finns tillräckligt med resurser till bistånd i världen för det vi vet måste göras. Kreditgarantierna är lovande och kan växla upp det bistånd som vi har i stora delar av världen. Vi har hört jättefina exempel på det från flera talare i dag. Men hur hänger det ihop med att man då inte ska ge den kontinuitet som ett golv på 1 procent av bni ger i biståndsvärlden? Det är det som jag inte riktigt har förstått än.

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att komma till kammaren i dag med anledning av betänkandet Riksrevisionens granskning av Sidas garantiverksamhet.

Jag kommer tyvärr att behöva inleda med att teckna en ganska dyster bild av vår omvärld. Vi står nämligen inför väldigt stora utmaningar. Uppfyllandet av Agenda 2030 är i en intensiv fas, men i stället ser vi rekordmånga människor som trycks ut i fattigdom och svält samt klimatförändringar som fortsätter i hög takt och förändrar förutsättningarna för allt liv på planeten.

Pandemin har synliggjort ojämlikheterna i vår omvärld. När handeln bryts, ekonomierna stänger ned och länder sluter sig slår det mot de allra fattigaste. Den globala extrema fattigdomen ökade 2020 för första gången på 20 år. Åtta av tio nya fattiga finns i medelinkomstländerna. Att förlora sitt jobb är i låg- och medelinkomstländer ofta lika med fattigdom, inte bara för individer utan också för familjer. Fattigdom leder till att barn lämnar skolan och till att flickor gifts bort i alldeles för ung ålder. Nedstängningarna har särskilt drabbat personer sysselsatta i den informella sektorn. Småföretagare har svårt att klara ett intäktsbortfall. Som vanligt drabbas kvinnor och unga hårdare och i större utsträckning.

Världen behöver nu en global ekonomisk återhämtning. Jobben måste tillbaka. Jordbrukare, hantverkare och producenter måste få tillgång till marknader igen. Kapitalet måste åter strömma till och tjäna utvecklingen och fattigdomsminskningen. Men det måste inte bli som förut. Det som var tog oss hit där vi är nu, och vi kan alla vara överens om att det långt ifrån är bra som det är. När ekonomin så småningom tar fart igen måste den komma fler till del. Klyftorna i och mellan länder behöver minska. Vi behöver en mer inkluderande ekonomi som ger oss en mer jämlik och mer jämställd värld.

Samtidigt som vi har en hälsokris, en fattigdomskris och kraftigt växande humanitära behov står vi fortsatt inför mänsklighetens kanske största utmaning: klimatkrisen. Tillsammans med utarmningen av växt- och djurliv och allt svagare ekosystem på vår planet påverkar klimatförändringarna förutsättningarna för all utveckling och därmed också förutsättningarna för allt utvecklingssamarbete. Den ekonomiska återhämtningen måste bli den gröna omställningen. Den globala ekonomin måste bli en klimatekonomi. Det är dags att sätta människor och planet främst, fru talman.

Alla dessa utmaningar påverkar också Sverige och vår förmåga och våra möjligheter att utveckla vårt samhälle mer miljömässigt och socialt-ekonomiskt hållbart och göra det mer öppet och demokratiskt, mer tryggt, säkert och motståndskraftigt. Det beror på hur vår omvärld utvecklas.

Därför är utvecklingssamarbetet viktigt och avgörande också för Sveriges utveckling. Svensk utrikes-, säkerhets- och utvecklingspolitik är därmed nära sammanflätade och ömsesidigt stärkande.

Om de globala målen för hållbar utveckling ska uppnås till 2030 krävs det en omfattande finansiell resursmobilisering och ett intensivt arbete med att hitta innovativa metoder och samarbeten även bortom biståndet.

Biståndet kan utgöra en strategisk men en begränsad del av de resurser som behövs för att nå de globala målen, skapa en säkrare och tryggare värld, lyfta människor ur fattigdom och möta klimatförändringarna.

Det finns egentligen inte någon brist på finansiella resurser globalt. Men flödena kommer inte i tillräckligt stor utsträckning till låg- och medelinkomstländer. De gör inte i tillräckligt stor utsträckning gott för planeten, men i för stor utsträckning gör de det som är skadligt.

Till följd av pandemin har vi sett kraftigt minskade investeringar till utvecklingsländerna. En förklaring är att riskerna har ökat markant. Här kommer Sidas garantiinstrument in i bilden. Här kan vi mobilisera resurser för att göra ekonomin just mer inkluderande, jämlik, jämställd och hållbar.

Vi kan ta mer risk och dela risk och möjliggöra för de vanliga finansiella flödena att komma ut, komma fler människor till del och komma vår miljö till del där det annars inte hade skett och där marknaden själv inte klarat det.

Verksamheten är och ska bli fullt integrerad i Sidas arbete och utgöra ett betydande och betydelsefullt komplement till andra insatser i utvecklingssamarbetet. Det har stor katalytisk effekt, är innovativt och flexibelt och fungerar i olika sammanhang.

Vi ser det när vi kan ge garantier för utbyggnaden av solel. Vi kan se det när vi ger kvinnor tillgång till marknader inom jordbruket. Vi kan se det när vi kan främja hälsa och utveckling av vacciner och diagnosmetoder. Vi kan använda garantiinstrumentet för att bidra till att fria medier kan verka och växa i miljöer där det demokratiska utrymmet krymper.

Fru talman! Riksrevisionens granskning av garantiverksamheten är viktig och kommer lägligt, och vi välkomnar den granskningen. Riksrevisionens övergripande slutsats är att regeringen, Sida och Riksgälden i huvudsak säkerställer att garantiverksamheten bedrivs på ett effektivt sätt. Regeringen delar den bedömningen.

Vi ser att efterfrågan på garantier ökar i pandemins spår. Anpassningar har också gjorts i pågående garantier för att möjliggöra för låntagarna att överbrygga den ekonomiska krisen.

Sedan finns det såklart risker också med garantier. Verksamheten är fortfarande under uppbyggnad. Efterfrågan är stor men kräver också i hög grad en aktiv uppsökande verksamhet för att kunna hitta möjligheter och använda garantier där de har störst utvecklingseffekt. Det är komplexa instrument som tar lång tid att utforma och förhandla.

En av utmaningarna är hur man ska följa upp effekterna. Det kan vara svårt att avtala om uppföljning när vi pratar om så långsiktiga processer. Men då får myndigheten komplettera med behovet av egna utvärderingar.

Garantier ska positivt påverka marknaden så att det framöver blir möjligt för exempelvis småföretagare att i en given kontext få lån utan garantier från Sida. Det är självklart viktigt att vi jobbar så att vi inte snedvrider marknader och tränger ut kommersiella aktörer. Vi ska möjliggöra för människor och marknader att växa.

Sida kombinerar dessutom ofta garantier med annat tekniskt bistånd för att låntagarna ska kunna få adekvat utbildning att sköta ett lån och lära sig grunder i bokföring. Lokala banker och finansiella institutioner utbildas för att bättre kunna ge service till låntagare och kanske bli bättre på viktiga jämställdhetsaspekter.

Fru talman! Regeringen ser potential i användningen av garantier i utvecklingssamarbetet för att möjliggöra en ökad mobilisering för privat kapital till stöd för en hållbar återhämtning och utveckling. Därför har vi också successivt ökat garantiramen.

Det finns också ett stort internationellt intresse för Sidas arbete med garantier. OECD, EU och Världsbanken tittar på hur vi gör för att lära, kunna bygga upp och replikera vårt system. Det ska vi vara stolta över.

Fru talman! Jag inledde med att teckna en dyster bild av var världen står i dag. Men jag hoppas att jag också har förmedlat att vi står inför möjligheter.

Vi har ett val att göra. Vi behöver välja att fortsätta att utveckla vårt utvecklingssamarbete. Vi behöver arbeta integrerat, möta utmaningarna och lägga grunden för en hållbar utveckling. Sveriges och omvärldens ansträngningar måste öka.

Med garantierna möjliggör vi en inkluderande, jämlik, jämställd och hållbar återhämtning i världen, partnerskap mellan offentlig och privat sektor för gynnsamma förutsättningar och viktiga insatser som kan skalas upp och nå ut till fler. Det är vad världen behöver i dag.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för att han tog sig tid att delta i debatten. Det uppskattas verkligen.

Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag är lite tjatig i debatten. Jag måste erkänna att jag känner mig lite ensam här på kanten i kampen om resultatorientering.

Regeringen bedömer att garantiinstrumentet inom utvecklingssamarbetet på ett kostnadseffektivt och innovativt sätt bidrar till att nå det biståndspolitiska målet. Så inleds regeringens skrivelse.

Det jag finner märkligt är att regeringen inte alls nämner problematiken med enprocentsmålet. Sidas medarbetare uppger att incitamenten är starkare att använda andra instrument än garantier på grund av att de är kostnadseffektiva och inte genererar utbetalningar. Detta är en tydlig konsekvens av nuvarande ordning, där utgiftsmålet att spendera pengar är överordnat resultaten.

Min fråga till statsrådet är därför: Varför kommenterar inte regeringen att utgiftsmålet leder till att Sida prioriterar utbetalningar framför garantier?

Fru talman! Tack, Helena Antoni, för frågan!

Vi kommenterar inte det därför att det inte är så det ligger till. Som jag också tror att ledamoten anförde i debatten är detta ett nytt instrument som är under uppbyggnad. Det är klart att det traditionella gåvobiståndet fortfarande dominerar svenskt bistånd. Att det därmed också är det som dominerar arbetet på myndigheten är inte särskilt konstigt utan ganska naturligt. Detta med att enprocentsmålet skulle stå i vägen för ett effektivt garantiinstrument har Helena Antoni själv hittat på.

Fru talman! Det är ett väldigt konstigt sätt att se på det som Sidas medarbetare själva säger. Om det nu inte är så det ligger till, varför säger de då det?

Moderaterna har ett flertal gånger påtalat problematiken med dagens styrningsmodell och budgeteringsprincip med ett mål att spendera en viss andel av bni på bistånd. Här ser vi ett tydligt exempel. Det är inte jag som hittar på, utan det är Sidas medarbetare som säger detta.

Att garantiinstrumentet är kostnadseffektivt ses alltså som en utmaning av tjänstemännen på Sida och inte av mig. Moderaterna vill se en fyraårig budgetram i stället för dagens ryckiga modell. Med en budgetram blir heller inte kostnadseffektivitet en utmaning i systemet.

Hur motiverar statsrådet att kostnadseffektivitet ses som en utmaning? Är det verkligen ett ansvarsfullt sätt att hantera skattebetalarnas pengar?

Fru talman! Less is more. Det är en utmärkt devis i jazz, men inte i biståndet. Där är det helt förödande. Med mindre resurser blir det mindre gjort.

När Moderaterna vill skära så kraftigt i svensk biståndsbudget är det färre barn som får mat i magen och tillgång till skola. Färre flickor och kvinnor får tillgång till adekvat hälso- och mödravård. De som står upp och kämpar och riskerar sina liv i det krympande demokratiska utrymmet i vår värld kommer att få mindre skydd och stöd. Det är konsekvenserna av den moderata biståndspolitiken.

Det är heller inte mer effektivt att göra av med mindre pengar. Det är inte heller mer effektivt att ställa vårt enprocentsmål mot garantiinstrumentet. Det verkar också finnas en moderat missuppfattning om att målet med svenskt bistånd är att göra av med 1 procent av svensk bni på utvecklingssamarbetet. Det är inte heller sant. Målet med svenskt bistånd är att förbättra förutsättningarna för människor som lever i fattigdom och under förtryck. Dessa behov är otroligt stora världen över. För att vi ska ha någon rimlig möjlighet att planera långsiktigt och förutsägbart för detta säger vi att vi avsätter minst 1 procent av Sveriges bni i den solidariteten.

Det möjliggör för oss att ha långsiktiga planeringsförutsättningar och vara i starka partnerskap med världens fattiga. Det vill Moderaterna svika.

Fru talman! Det är faktiskt riktigt roligt att se Per Olsson Fridh inte bara över ett förhandlingsbord i skarpa förhandlingar om hur vi fokuserar och förbättrar det svenska biståndet utan också i en öppen debatt här i riksdagens kammare!

Jag lovar att det inte är just på grund av fokuseringsfrågan jag har begärt replik, även om jag vidhåller att den är en av de viktigare saker vi kan fundera på: Hur får vi ett fokuserat, mer effektivt och mer kvalitativt svenskt bistånd?

Jag blir extra glad när statsrådet dessutom säger saker som att både människor och marknader ska växa. Det känns som att vi hade kunnat ha samma fyrklöverpartinål på kavajslaget. Mer sådant!

Det jag vill rikta in mig på är just det som statsrådet sa i sitt anförande om vikten av det uppsökande arbetet och av att arbeta vidare med dem som ska vara med och göra garantin och dem som ska dra nytta av den. Det handlar om dem som vi vill ska investera i de kontexter vi verkar. Men där har vi har vi också en förlängning av arbetet här hemifrån. Vi börjar gå ut i världen när vi ska ta med oss det svenska näringslivet och det svenska civilsamhället.

Centerpartiet föreslog i den rapport om biståndspolitik som vi släppte tidigare i vår att det ska inrättas en samordningsfunktion som har just den här rollen - att vara den enda dörren in. Man ska inte behöva tveka om var man ska in och hur man ska haka på om man som företag eller civilsamhällesorganisation vill vara med och bygga hållbar utveckling i samklang och i samarbete med det svenska biståndet.

Statsrådet får ursäkta, för det här blir mycket av en fråga. Det jag skulle vilja höra är hur statsrådet ser på att arbeta vidare med och förstärka både kopplingen till det svenska samhället och effekten ut av det svenska biståndet. Hur får vi med civilsamhället och det svenska näringslivet på ett bättre sätt?

Även om vi inte gör biståndet från det svenska näringslivet är det inga andra länder som kommer att plocka upp de resurser vi har - det svenska civilsamhället och det svenska näringslivet - på banan. Om vi vill att det här ska hända på ett bättre sätt är det vi från svensk sida som måste se till att det händer och erbjuda verktygen för det.

Fru talman och Magnus Ek! Det här är en otroligt viktig frågeställning och en utmaning för världen just nu.

Jag tycker att Sverige ska kunna erbjuda verktyg längs med hela värdekedjorna för en omställning till jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet i den globala ekonomin. Det betyder att biståndet måste klara av att docka i också andra instrument utanför biståndets verktygslåda.

Det handlar om andra garantier, till exempel Exportkreditnämndens viktiga arbete, och annan exportfrämjande verksamhet. Det handlar om svenska företags kompetens och kapacitet precis som om civilsamhällets organisationer eller myndigheter som är experter och kan bidra till den här utvecklingen.

Hur kan vi hitta dessa bryggor och kopplingar där olika instruments integritet och målsättningar kan värnas men samtidigt bredda det svenska erbjudandet i lägre medelinkomstländer och i låginkomstländer och därmed bidra till ökade resurser? Det tror jag är en otroligt viktig framtidsfråga.

Tillsammans med Anna Hallberg, utrikeshandelsministern, jobbar vi just nu med att försöka hitta och få ihop de myndigheter som är närmast sörjande - kan man säga - för att få detta att fungera.

Fru talman! Jag tror, precis som statsrådet säger, att det här är riktigt viktigt. Hur ska krafter i politiken som statsrådets parti och Centerpartiet, som vill bibehålla det starka svenska biståndet och bibehålla och värna enprocentsmålet, klara av att göra detta på sikt? Vi ser ju nu att det finns politiska krafter som vill skära en tredjedel eller kanske till och med hälften av det svenska biståndet.

Vi kommer därför att behöva svara alltmer på hur vi gör det svenska biståndet och den svenska utvecklingspolitiken så effektiv som möjligt. Då behöver vi kunna mobilisera alla krafter i det svenska samhället ut i världen med oss.

Fru talmannen får ursäkta om det här är ett fult ord, men jag brukar ibland säga att det måste vara idiotenkelt att kunna haka på det här. För så fort vi sätter upp trösklar och spärrar får vi inte med oss alla krafter.

Om vi ska vara krassa vet vi också att vi inte i alla läger har ett väldigt högt förtroende för Sidas öppenhet mot andra krafter som vill vara med och bygga hållbar utveckling i världen. Man har inte alltid goda resultat. Det är någonting jag själv möter när jag pratar med svenska företag och vissa organisationer: Det finns ett glapp in till framför allt Sida.

Det här kommer också att innebära att det tar tid att bygga förtroende. Här välkomnar jag verkligen alla initiativ. Vi har lagt på bordet hur vi skulle vilja att det här ser ut från Centerpartiets sida. Men alla initiativ som gör att det blir just idiotenkelt att kunna vara med och bygga hållbar utveckling under den svenska flaggan är välkomna.

Det är nästa sak i detta: Jag tror att det kommer att bli viktigare att det syns lite grann att det är den svenska flaggan. Det här är någonting som vi inte har velat göra och som vi ibland kanske fortfarande drar oss lite för. Men vi lever i en verklighet där vi har en systemkonkurrens mellan länder, vilket inte minst har synts under coronapandemin. Det finns gärna en kinesisk flagga eller en rysk flagga på vaccinleveranser eller munskyddsleveranser. Om utfallet sedan är särskilt bra kan man dividera om, men signalen är supertydlig. Då måste även Sverige och EU kunna berätta vad det är vi gör för gott här i världen.

Fru talman och Magnus Ek! Vi är överens om den viktiga kopplingen mellan både gåvobiståndets potential till utveckling och garantiinstrumentets potential till utveckling och hur dessa kan skapa ytor där också andra viktiga svenska verktyg och fördelar kan vara en del.

Vi vet att när vi med biståndet bidrar till kapacitetsutveckling i låginkomstländer eller lägre medelinkomstländer för till exempel en hållbar upphandling är det också svenska företag som ligger bra till för att vinna dessa upphandlingar, eftersom de också bär på en djup kunskap i de här frågorna. Vi utbildar inte för upphandlingen med någon form av villkorande att det ska vara svenska företag som vinner upphandlingarna. Det gör andra länder. Vi gör inte så, för det är inte det som är målet med biståndet. Men vi vet att det skapar den typen av förutsättningar.

Ju bättre vi blir på att förstå varandra, komma nära varandra och prata över sektorsgränserna, desto mer kommer de här ytorna att växa. Jag tror att det är väldigt viktigt.

Tillsammans med Norden och med EU tror jag att Sverige spelar en enormt viktig roll i att vara en balanserande partner till många låginkomstländer, som annars måste stå och välja mellan alternativ - ledamoten nämnde vissa av dem - som vi inte riktigt tror på i lika stor utsträckning och där hållbarhet kanske är mer av en chimär.

Jag delar bilden av att det här är en framtid. Låt oss bygga ett trovärdigt och bra svenskt alternativ längs med hela värdekedjorna, där hela vår utrikeshandel och bistånds- och utrikesportfölj bidrar tillsammans till utveckling i världen!

Överläggningen var härmed avslutad.

Riksrevisionens granskning av Sidas garantiverksamhet

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)

Politik för konstnärers villkor