Fru talman! Riksdagens arbetsformer handlar om någonting som är oerhört viktigt, nämligen hur vi organiserar arbetet här i riksdagen. Riksdagen är Sveriges viktigaste politiska arena. Här ska diskussioner föras, åsikter brytas mot varandra och tunga beslut fattas.

Den här arenan ska vara öppen. Vi ska ha fri debatt. Vi ska ha ett stort åsiktsutbyte. Men vi ska också ha en anständig debattmiljö och en anständig hantering av varandra. Vi har ett ansvar för att debatten förs korrekt i Sverige. Det berör frågor om hur ledamöter ska få möjlighet att delta i det politiska arbetet, vilka villkor som ska gälla och hur vi ska kunna känna oss trygga i vår roll när vi deltar i debatter här i kammaren. Det handlar också om hur vi ska skydda oss från påverkan och otillbörliga ageranden. Hur ska vi till exempel säkerställa att vi har information som är pålitlig? Allt detta vävs samman till ett försvar för de demokratiska värden som vi alla står för.

Fru talman! Man kan väl säga att ett sådant här motionsbetänkande är mer av en idébank och mindre av ett beslutsunderlag. Vi måste tröska alla sådana här förslag som ska genomföras i andra organ. Vi har parallellt under det här året också en riksdagsutredning som kommer att presenteras och även den beröra den här typen av frågor. Det är en helhet.

I motionsbetänkandet finns ett stort antal motioner med en väldig bredd, alltifrån huruvida vi ska sitta valkretsvis eller partivis i kammaren till vilka flaggor som ska finnas längst fram i plenisalen. Det finns förslag både om att ta bort och lägga till flaggor, och det är klart att det inte finns någon riktigt enkel kompromiss mellan de bägge lösningarna. Det finns alltså anledning att välkomna att idéerna väcks, men det finns också anledning att ta det lite lugnt.

Det finns dock några punkter där jag skulle vilja göra nedslag i motionsfloden som vi behandlar. Den första gäller det ekonomiska registret. Jag träffade för ett par månader sedan parlamentet från Armenien, där man tyckte att det väl kunde vara bra att redovisa hur man använder pengar som man har fått från staten. Att någon skulle kunna lägga sig i vad jag har för ekonomiska tillgångar i övrigt ligger dock utanför det politiska uppdraget, tyckte man.

I Sverige tycker vi annorlunda. Vi tycker att det är viktigt att vi kan redovisa att vi står oberoende inför uppdraget, och därför har vi ett ekonomiskt register där vi ska ange våra tillgångar och våra kopplingar. En fråga är då om det ska vara direkt sökbart på webben. Jag kan tycka att det ibland blir lite svårhanterligt, och man kan fundera på om det verkligen är rätt väg. Men att det ska finnas tillgängligt och offentligt är vi helt överens om. Att ta ett beslut här i dag tror jag vore lite överilat, och därför kommer vi att yrka avslag på den delen.

Det har väckts motioner om hur man säkerställer tillgängligheten för alla människor här i kammaren, alltifrån gällande dem som har olika funktionshinder till dem som på andra sätt har svårt att ta sig till debatten. Vi är överens om att vi måste göra så mycket vi bara någonsin kan för att öka tillgängligheten. Men hur kravet ska se ut kan vi fundera över i andra sammanhang.

Motioner om riksdagens säkerhet med allt från inpasseringskontroll till avskärmningar kan väcka idéer men kräver ytterligare utredning för ett beslut.

Slutligen frågan om arvodet. Dagens system utgörs av en nämnd som oberoende av ledamöternas åsikter gör en självständig arvodesbedömning. Det tycker vi är en väldigt bra ordning. Då slipper vi – och kan heller aldrig anklagas för – att själva besluta om våra arvoden.

Fru talman! Betänkandet väcker många tankar, men för att bifalla motionerna behövs mer än bara det underlag en motion kan ge. Det krävs betydligt mer genomarbetade förslag. Därför yrkar vi i majoriteten i konstitutionsutskottet bifall till förslaget i vårt betänkande nummer 19 om riksdagens arbetsformer och därmed avslag på samtliga motioner från allmänna motionstiden. Det är inte detsamma som att alla idéer är helt felaktiga, men de måste i så fall hanteras i en annan ordning.

Fru talman! Riksdagens arbetsformer är av stor vikt för demokratin. Det som sker här i kammaren och alla de andra aktiviteter, möten och initiativ som varje ledamot har, tar eller involveras i bygger på öppenhet och utgår från det uppdrag var och en av oss 349 ledamöter har gentemot våra väljare. Den sakkunskap i form av ämbetsmän, experter och utredare som finns tillgänglig är en garant för att lagförslag som hanteras, motioner som väcks och andra initiativ som tas vilar på en god grund.

I regeringsformen slås som bekant fast att all offentlig makt utgår från folket. En viktig förutsättning för att den representativa demokratin ska fungera i praktiken är det arbete som sker här i riksdagen.

Fru talman! Riksdagens arbetsformer har särskilt aktualiserats i dagarna då vi nåtts av beskedet att regeringen, vad jag förstår, har gjort en hemställan till talmannen om att riksdagen ska behandla en rad sent inkomna propositioner i mandatperiodens yttersta slutskede i juli och augusti. Samtidigt kan vi konstatera att en rad voteringar under ordinarie arbetsplan redan ställts in. Jag har också träffat företrädare för en del utskott som haft enbart enstaka propositioner att behandla under hösten och vintern.

I normala fall är det propositionsstopp omkring den 20 mars, av respekt för all personal och inte minst för den praxis som normalt gäller. I krissituationer kan det däremot självklart vara motiverat med akuta propositionsbehandlingar. Jag förutsätter att behovet av den arbetsordning som ger riksdagen och utskotten möjlighet att göra ett gott jobb tillgodoses och att partiöverläggningarnas synpunkter beaktas i den begäran som jag förstår nu lämnats till talmannen.

För egen del – och jag tänker också på alla andra invalda i denna sal – är det självklart att det finns beredskap för att kallas in vid vilken tid som helst. Det ingår i uppdraget. Men jag kan tänka mig att ganska många ändå följer den mediala debatt som uppstått i detta ärende och ställer sig frågan om det inte är en ganska pressad regering som dragit ut på tiden med propositionsarbetet för att på det sättet utnyttja ett tillfälle att inför mandatperiodens sista skälvande veckor försöka uppehålla ledamöterna här i salen i stället för att oppositionen ska kunna vara ute i valrörelsen och möta väljarna öga mot öga. Det är en taktisk piruett som jag tror genomskådas av de flesta medvetna medborgare.

Fru talman! I konstitutionsutskottets betänkande KU19 Riksdagens arbetsformer behandlas 52 yrkanden från allmänna motionstiden på detta ämnesområde. Motionerna gäller bland annat formerna för riksmötets öppnande, motionsrätten, översyn av förtroendevaldas villkor och Riksdagsförvaltningens verksamhet.

Öppenhet och insyn är i detta sammanhang utgångspunkter att ta fasta på. I en tid av ökade auktoritära inslag i det politiska ledarskapet internationellt och sviktande förtroende och respekt för demokratiska system och parlamentariskt arbete kan Sverige ta ytterligare steg framåt som fortsatt föredöme vad gäller just transparens. Jag vill därför yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen. Den tar fasta på att förslaget under punkt 10 bör ha lydelsen att riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för riksdagsstyrelsen.

I ställningstagandet anser vi från Socialdemokraterna att förtroendet mellan folkvalda och medborgare är avgörande i en demokrati. Transparens är det starkaste skyddet mot korruption, jäv och otillbörlig påverkan. Riksdagens ekonomiska register över ledamöternas aktieinnehav, styrelseuppdrag och andra ekonomiska intressen bör därför göras mer tillgängligt. Registret är förvisso redan offentligt och kan begäras ut, men trösklarna bör sänkas genom att uppgifterna skulle kunna publiceras på riksdagens webbplats i någon form. Så långt den socialdemokratiska reservationen i detta ärende. I övrigt står vi bakom betänkandet och yrkar avslag på motionsyrkandena.

Fru talman! De 52 yrkanden och motioner som lämnats in i detta ärende om riksdagens arbetsformer får ändå ses som ett kvitto på att detta är ett ämnesområde som väcker intresse. Låt mig resonera en del om avvägningarna kring några av de andra motionerna.

En motion vill återföra riksdagens högtidliga öppnande till Rikssalen på Kungliga slottet. En annan motion vill tidsbegränsa statsministerns regeringsförklaring. Motionen om att flytta öppnandet till Rikssalen har tidigare behandlats vid ett flertal tillfällen. Utskottet vidhåller tidigare ställningstagande och finner heller inte skäl att tidsbegränsa regeringsförklaringen. Vi påminner också om att det är talmannen som fastställer ordningen vid öppningsceremonin.

En annan motion vill avlägsna EU-flaggan från plenisalen och i stället synliggöra Natoflaggan i och kring riksdagen. Det ska sägas att det finns riktlinjer för när EU-flaggan respektive Natoflaggan ska hissas på Riksplan i rådande styrdokument för flaggning i riksdagen.

I sammanhanget kan, som jag ser det, också framhållas den särskilda ställning EU-medlemskapet har i det svenska samhället. Det handlar om frågor och förslag som ska kunna implementeras i svensk lagstiftning. I stort sett varje vecka behandlas ärenden som berör Europeiska unionens verksamhet. EU-flaggan i plenisalen är onekligen väl motiverad, inte enbart som symbol utan som en god påminnelse för alla om att Sverige är en självklar del av det europeiska samarbetet.

Fru talman! En motion tar upp säkerheten i riksdagen, och en annan vill förbjuda demonstrationer i området mellan riksdagshusen. Frågorna om säkerhet är självklart viktiga att ta på största allvar. Det handlar dock om att hela tiden väga tänkbara restriktioner mot det som demokratin i sig bygger på: öppenhet och tillgänglighet gentemot folket.

I betänkandet hänvisar utskottet till gällande rätt i form av regeringsformen och Europakonventionen men också ordningslagen och polislagen, där polisen i nuläget får upplösa en allmän sammankomst om det uppkommer en svårare oordning vid själva sammankomsten eller som en direkt följd av den i dess omedelbara omgivning eller om den medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken.

Det arbete som redan pågår i fråga om säkerhet och där betänkanden bereds av riksdagsstyrelsen tas också upp i texten. Det är, framhåller vi i betänkandet, allvarligt när förtroendevalda utsätts för hot och trakasserier. Att upprätthålla säkerheten kring Riksdagshuset är viktigt för att skydda ledamöterna men även för att säkerställa att riksdagen är tillgänglig för allmänheten och att de som kommer hit är trygga.

Fru talman! En motion tar upp placeringen i kammaren och vill att partier ska sitta samlade och inte som nu när vi är placerade valkretsvis. Den motionen avslås också. Min uppfattning är att det finns all anledning att betona vikten av valkretsplaceringarna. Det i sig kan vara ett sätt att motverka ytterligare polarisering och kanske underlätta kontakter över partigränserna, som ju också är en del av det parlamentariska arbetet. Det är också mitt intryck när jag möter besöksgrupper här i riksdagen att den valkretsbaserade möbleringen uppskattas av allmänhet och väljare.

Tillåt mig till slut säga några ord med viss historisk reflektion och hänvisa till boken Tvåkammarriksdagen 1867–1970, som gavs ut för två år sedan med benäget bistånd av Riksbankens Jubileumsfond. Författare är historikerna Torbjörn Nilsson och Josefin Hägglund. Där beskrivs på de inledande sidorna vad som skedde strax efter halv fyra på eftermiddagen den 16 december 1970, när förstakammarens dåvarande talman slog klubban i bordet och avslutade en 104-årig historia för tvåkammarriksdagen, som då ersattes av den kammare vi har i dag. För första, och för förstakammarens del också sista, gången följde på klubbslaget en applåd från bänkraderna. Denna historiens första applåd i förstakammaren illustrerade att en ny tid var inne. I dagens riksdag förekommer som bekant applåder ganska ofta, inte minst när partiledare framträder. Men det hade, om man ska förstå historiken, varit otänkbart i den gamla och mer strikta förstakammaren.

Javisst, det kan vara trevligt och uppfriskande med en och annan applåd. Men beskrivningen från tvåkammarriksdagens sista dag kanske ändå ger anledning till viss reflektion.

(Applåder)

I detta anförande instämde Hans Ekström och Peter Hedberg (båda S).

Fru talman! Nu ska jag också försöka prata så att jag får lite applåder. Det skapar lite prestationsångest att komma efter föregående talare.

Men först och främst skulle jag vilja yrka bifall till reservation 2.

Fru talman! Det finns ett ordspråk: Är man med i leken får man leken tåla. Som riksdagsledamot, när man är lagstiftare och makthavare, ska man tåla en hel del. Man ska tåla att bli granskad, och man behöver kunna redovisa vilka ekonomiska intressen man har.

Det finns ett register för att ge insyn i till exempel vilka aktier en ledamot äger eller om man har uppdrag eller anställningar utöver uppdraget som riksdagsledamot. Registret har funnits länge, och uppgifterna är offentliga. Men det är inte särskilt lättillgängligt, vilket skapar onödiga hinder. I stället borde dessa uppgifter, precis som i exempelvis EU-parlamentet, finnas publicerade på en hemsida, förslagsvis riksdagens hemsida.

Man behöver också som riksdagsledamot tåla att vara i Stockholm mer än man kanske hade önskat, i alla fall om man inte bor här i huvudstaden. Man får också tåla att åka en hel del med tåg eller andra färdmedel, och man tvingas vara borta från nära och kära.

Allt detta får och behöver man tåla; det är en del av uppdraget och något man är medveten om när man kandiderar.

Men, fru talman, bara för att man är med i leken ska man faktiskt inte behöva tåla vad som helst. Jag representerade mitt parti i den utredning som såg över riksdagsledamöters villkor och på vilket sätt stödet till den parlamentariska beslutsprocessen kan stärkas. Just nu pågår ett arbete med att omhänderta de förslag som gavs av utredningen, och det är välkommet.

Men det vi diskuterade mest var frågor kopplade till hat och hot men också andra frågor kopplade till trygghet och säkerhet. I utredningen tog vi del av resultat från såväl riksdagens egna undersökningar som den undersökning som kallas PTU, politikernas trygghetsundersökning, som regelbundet görs av Brå och innefattar förtroendevalda politiker på samtliga politiska nivåer.

Den senaste undersökningen ger ett väldigt nedslående resultat. Jag vet att fru talmannen också känner till det eftersom det var ett seminarium i förstakammarsalen om detta tidigare i dag. Var fjärde politiker uppger sig ha blivit utsatt för någon form av hot, trakasserier, våld, skadegörelse eller stöld. Om man är ung, kvinna eller har en etnisk minoritetsbakgrund är man ännu mer utsatt. Mycket av hoten och hatet kommer ofta direkt och digitalt på ett sätt som kan göra det svårt att undvika dem, exempelvis genom att de ramlar ned i ens mejlkorg eller kommer som meddelanden på sociala plattformar. Trygghetsundersökningen visar även att så få som en femtedel av dessa händelser polisanmäls, främst för att man inte tror att det kommer att leda till något eller för att man ser det som en del av uppdraget. Är man med i leken får man leken tåla, helt enkelt.

Men så är det naturligtvis inte. Hat, hot och andra former av brott är inget man ska tvingas tåla bara för att man har ett politiskt uppdrag. Men många med politiska uppdrag verkar anse att det till viss del ingår. Om det däremot skulle drabba ens familj, som inte valt att vara offentlig, passeras en röd linje.

Fru talman! För min egen del blev min pizzakväll med riksdagsgruppen för två år sedan avbruten av att polisen ringde. Någon hade skjutit ett antal skott in i mitt vardagsrum. Det går nog inte riktigt att beskriva alla de känslor och tankar som det väckte då. Det var såklart en chock. Men trots att tiden har gått kommer erfarenheten av den händelsen och konsekvenserna för mig att leva vidare.

Skälet till att jag känner mig fri att stå här i talarstolen och prata om just den händelsen är att det inte finns något som tyder på att den var kopplad till mitt uppdrag som riksdagsledamot eller till mig som person. Det verkar helt enkelt ha varit ett misstag, en så kallad felskjutning. Det är givetvis en lättnad, men om jag hade varit hemma hade det kanske inte haft så stor betydelse. Och framför allt hade jag, om det hade haft koppling till mitt politiska uppdrag, verkligen funderat på om det var värt att få sitt hem beskjutet för att ägna sig åt ett politiskt uppdrag. Antagligen hade jag inte tyckt det.

Fru talman! Vi är många som delar erfarenheter av att utsättas för hot och hat men också andra former av brott med koppling till vårt uppdrag. Även om just den här händelsen inte var kopplad till mitt uppdrag tog det tid att få klarhet i det. Även om jag tidvis också har fått ta emot hot och hat med koppling till mitt politiska uppdrag är jag relativt förskonad, tack och lov.

Men det är kanske detta som är det mest slående när det gäller den utsatthet som politiker vittnar om när det gäller hat, hot och andra brott: Utöver att man inte anmäler de brott man utsätts för verkar särskilt kvinnor se hot och hat som något man ska tåla och en del av det politiska uppdraget. Konsekvenserna verkar i stället bli att man lägger ansvaret på sig själv – att man överväger att lämna alla eller vissa uppdrag, att man undviker att engagera sig i frågor där man tror att engagemanget kan få negativa konsekvenser och att man minskar sin aktivitet på sociala medier för att slippa utsättas för brott. Detta är naturligtvis i förlängningen ett hot mot vår demokrati och det demokratiska samtalet.

När det gäller säkerheten här i riksdagen kunde vi i den här utredningen konstatera att det är relativt enkelt att vidta åtgärder. Men vi som riksdagsledamöter och alla andra med politiska förtroendeuppdrag har ju också i uppdrag att möta väljare. Vi kan inte bara låsa in oss i ett rum för att känna oss skyddade. Om ingen är beredd att ta på sig politiska uppdrag kommer det tyvärr inte att spela någon roll vilka arbetsformer vi har i riksdagen. Då spelar det ingen roll vilka övriga villkor som gäller för uppdraget, vilket arvode vi får eller hur tillgängliga riksdagens lokaler är.

Men alla de frågorna, om såväl tillgänglighet som arvoden, är naturligtvis väldigt viktiga att belysa. Det är också därför som Vänsterpartiet står bakom ett antal reservationer om det i detta betänkande.

Fru talman! Är man med i leken får man leken tåla, men inte till vilket pris som helst.

(Applåder)

Fru talman! Riksdagens arbetsformer kan framstå som en lite tråkig titel – den kanske inte riktigt får det att pirra till i magen. Men låt mig ta i från tårna och säga att det i det här betänkandet nog ändå är hjärtat i vår demokrati som vi diskuterar, nämligen hur riksdagen fungerar och vilka förutsättningar vi ger dem som har fått folkets förtroende att sitta här. Det är en otrolig ynnest.

Precis som en tidigare talare sa har ämnet blivit väldigt aktuellt de senaste dagarna. I pressen har vi kunnat läsa om sådant som gäller just våra arbetsformer och eventuella plenifria veckor.

Jag vill inleda mitt anförande med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 3, som rör översyn av de förtroendevaldas villkor.

Fru talman! Sveriges riksdag ska spegla det svenska folket. För att vi ska ha en levande demokrati krävs också att trösklarna in i politiken är så låga som möjligt. Men sanningen är att vi i dag har villkor som riskerar att stänga människor ute.

Att vara riksdagsledamot är ett av de absolut finaste uppdrag man kan ha. Men det är också ett uppdrag som ställer extremt höga krav. För många, inte minst småbarnsföräldrar, egenföretagare eller personer som bor långt från Stockholm, är ekvationen mellan uppdraget, yrkeslivet och familjelivet väldigt svår att få ihop.

Det går att argumentera för att nuvarande ordning är ändamålsenlig, att den översyn som sker är tillräcklig och att det inte får gå för fort. Men då väljer man också att blunda för verkligheten.

Vi i Centerpartiet anser inte att det är ändamålsenligt att kompetenta människor tvekar att kandidera för att priset för privatlivet blir för högt. Vi anser inte att det är ändamålsenligt att arbetsformerna i Sveriges högsta beslutande organ i vissa delar ser likadana ut som de gjorde för decennier sedan, trots att samhället runt oss har förändrats.

Fru talman! Som vi har hört här handlar det också om trygghet. Vi ser en oroande trend där förtroendevalda utsätts för hat och trakasserier och i allt större utsträckning också för hot. Om vi inte ser över villkoren och stödsystemen för våra folkvalda riskerar vi att skrämma bort de röster som vår demokrati så väl behöver.

Vi behöver en modern riksdag för en modern tid. Vi behöver göra en översyn som säkerställer att man kan kombinera politiskt engagemang med ett normalt liv. Det är bara så som vi kan säkra återväxten till de demokratiska uppdragen och se till att riksdagen även i framtiden består av människor med olika bakgrunder och med olika erfarenheter som representerar Sveriges alla delar.

(Applåder)

Fru talman! Det är egentligen ett särskilt ärende jag vill prata om här, men jag tänkte först säga tack till de tidigare talarna. Jag hade en liten föraning om vad ni skulle säga.

Jag har redan gått igenom en del av de ärenden som finns i betänkandet. Precis som Jessica Wetterling hade jag också möjlighet att delta i den så kallade ledamotsutredningen och är naturligtvis väldigt glad över att en del av de förslag som vi hade med där nu är under beredning och också omnämns i motionerna.

Jag har ett ärende som är baserat på en motion som är undertecknad av ledamöter för samtliga partier i riksdagen – alla åtta partierna. De har gemensamt undertecknat en motion om tillgängligheten i våra byggnader.

Om nu vi som har förmånen att få vara här är folkets främsta företrädare är ju Riksdagshuset – eller rättare sagt riksdagshusen – folkets främsta byggnader. De ska naturligtvis i så stor utsträckning det bara är möjligt också vara tillgängliga för alla som arbetar här, för dem som besöker oss och för oss som ledamöter.

Sedan några år tillbaka finns det återigen ett funktionsrättspolitiskt nätverk i riksdagen. Nätverket har arbetat aktivt med att bland annat arrangera funktionsrättsriksdagen och hålla rundabordssamtal med civilsamhällesorganisationer inom området. Till dessa arrangemang kommer personer med olika funktionsnedsättningar, och det finns naturligtvis också riksdagsledamöter som har motsvarande funktionsnedsättningar.

De ledamöter från samtliga partier som skrivit under denna motion har tyvärr kunnat konstatera att tillgängligheten i riksdagen inte alltid är den bästa. Bland annat förekommer det regelbundet att hissar är ur funktion eller att information om tillgängligheten, till exempel gällande hörslingor i olika rum, inte stämmer. Det skapar frustration, tidsbrist och merarbete.

Det är avgörande för riksdagens trovärdighet i funktionsrättsfrågor att våra egna lokaler är tillgängliga för alla oavsett funktionalitet. Det måste vara möjligt att genomföra arrangemang där många deltagare har funktionsnedsättningar utan att detta leder till orimliga förseningar på grund av att insläppet inte har bemannats på ett adekvat sätt. Deltagare i riksdagens arrangemang får helt enkelt aldrig känna det som att de är till besvär.

Ledamöterna, som alltså representerar samtliga partier, menar också att det vore önskvärt att fler debatter i kammaren teckentolkades och att det bör finnas möjlighet att på riksdagens bekostnad anlita teckentolk vid stora arrangemang, till exempel den återkommande funktionsrättsriksdagen.

Vi är medvetna om att riksdagens hus är gamla och att det inte alltid är möjligt att åstadkomma en total tillgänglighet för alla på alla platser, inklusive ingångar och transportsträckor inne i byggnaderna. Men ambitionen måste vara hög. Detta ska säkerställas så långt det är möjligt, och informationen om tillgängligheten ska stämma. Varje gång ett mötesrum bokas ska korrekt information om rummets tillgänglighet vara lättillgänglig, och den ska framgå av bekräftelsen.

I detta syfte föreslår motionärerna att det införs en rutin som innebär att riksdagens lokalansvariga regelbundet genomför en översyn av tillgängligheten, till exempel en gång om året, och föreslår förbättringar och tillgängliggör information om det aktuella läget i samtliga lokaler.

Ledamöterna begär alltså i sin motion ett tillkännagivande – inte till regeringen utan till riksdagsstyrelsen – om att regelbundet se över tillgängligheten i riksdagens lokaler. Detta är också innehållet i reservation 4, som jag härmed yrkar bifall till.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)