Pensioner

Herr talman! Låt mig berätta om vårt pensionssystem, som faktiskt har drygt 25 år på nacken. Det ligger helt utanför statsbudgeten. Det står helt enkelt på egna ben. Våra pensioner konkurrerar inte med utbyggnaden av snabbtåg, med hur mycket pengar vi avsätter till de andra trygghetssystemen eller med om vi ska sänka skatten för företagare. Det betyder att vårt pensionssystem är beroende av att vi arbetar och av att vi avsätter pengar under vårt yrkesliv till vår seniora tid, det vill säga när vi slutar att jobba.

Grundprincipen i systemet är att vi avsätter en del av lönen till pensionen. En del av den delen, 2 ½ procent, går till något vi kallar premiepension, som vi får välja själva hur vi vill placera. Den andra delen är den som arbetsgivaren avsätter till tjänstepension. Den tredje delen är det som vi sparar själva om vi vill.

Det här är viktigt. Att ha ett system som står på egna ben betyder att vi vet att det finns pengar. Vi fördelar de pengar som finns i systemet med vår andel som vi har satt in, och resten går solidariskt till andra pensionärer också.

När vi tittar ut i den globala värld som vi lever i nu vet vi att de här 25 åren har förändrat världsbilden. De har förändrat hur länge vi lever och har medverkat till att vi faktiskt behöver uppvärdera vårt pensionssystem. Vi blir rejält mycket äldre än vad vi blev för 25 år sedan - medellivslängden har ökat. Och sättet vi placerar våra pensionspengar på har blivit uråldrigt, för världsekonomin har ju förändrats, liksom våra levnadsvanor.

År 2009, för tio år sedan, hade vi en lågkonjunktur, och det påverkade naturligtvis också vårt pensionssystem. Det medverkade till att pensionerna blev lägre. År 2014 var vi medvetna om att medellivslängden hade ökat med två och ett halvt år på de här 25 åren. Premiepensionsfonderna hanterades inte på ett bra sätt. De sköttes inte väl, och placeringsreglerna för våra AP-fonder behöver nu uppdateras. Vi måste se till att pensionssystemet fungerar i den värld vi ska ha i morgon, för det är ju våra blivande pensionärer vi ska tänka på.

Det finns en parlamentarisk grupp, Pensionsgruppen, som förvaltar vårt pensionssystem. Vi som ingår i den förvaltar pensionerna på ett sätt som gör att vi ska känna en trygghet i att systemet inte går att ändra hur lätt som helst i vår riksdag, utan det ska leva över tid. Därför presenterade Pensionsgruppen den 14 december 2017 nio punkter som vårt system behöver förbättras på.

Den första punkten var att vi ska ha en högre pensionsålder eftersom vi lever längre. Den andra var att vi ska ha jämställda pensioner. Vi har ju hört här i debatten, när det gäller både sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen, att det är kvinnor som har de lägsta pensionerna. Den tredje punkten var att vi behöver modernisera AP-fondsreglerna och den fjärde att vi behöver förstärka grundskyddet. Den femte punkten var att vi behöver ha ett tydligare fondtorg, där fonderna för våra premiepensioner samlas. Den sjätte punkten var att arbetsmiljö- och utbildningsrelaterade åtgärder behöver vidtas. Vi behöver nämligen inte bara kunna jobba längre, utan vi behöver också komma in på arbetsmarknaden tidigare. En punkt innebar att vi behöver ha ett råd för att samtala med parterna. En av punkterna handlade om att vi skulle tillsätta en delegation för äldre arbetskraft, och den sista punkten handlade om att vi behöver titta på avdragsreglerna för tjänstepension.

Det här var nio otroligt viktiga punkter, och åtgärder för de allra flesta har vi vidtagit - alla förutom jämställdheten när det gäller pensionerna och det som har med arbetsmiljö och utbildning att göra eftersom det inte riktigt ligger på vårt bord.

Vi har sett till att höja garantipensionen. Det finns ett förslag som gör att de som har de allra lägsta pensionerna nu ska få en högre pension. Vi har också ett förslag som handlar om att höja pensionsåldern. Reglerna för modernisering av AP-fonderna är också färdiga, och vi har förändrat och tydliggjort reglerna för hur man går till väga när fonder lämnar fondtorget.

Äldredelegationen är viktig, för den har som uppgift att se till att vi förstår hur viktigt det är att vi har en äldre arbetskraft på arbetsmarknaden. Kunskaper och erfarenheter som den äldre arbetskraften har är inte bara viktiga för att vi ska få högre pension utan också för att vi behöver de äldres kunskaper på arbetsmarknaden.

Herr talman! Det här med jämställda pensioner är något som jag värnar om och något som jag med stolthet kan säga att jag har varit med och sett till att vi har fått med i de här punkterna. Från Centerpartiet har vi motionerat i det här betänkandet om att vi vill se till att kvinnor får högre pensioner. Det handlar om att man måste ha lika lön, eller högre lön, och om att man måste kunna arbeta heltid, för det är viktigt, liksom att männen tar ut föräldraledighet i samma omfattning.

För att avhjälpa det här - för det går inte att ordna på ett bräde - vill vi från Centerpartiet att man ska kunna dela pensionsrätter under de år man har små barn. Det är ett sätt att vidta en åtgärd innan vi får det jämställda samhället - vi har ju hört här att det kommer att ta några år innan vi får det. Därför måste vi göra något som innebär att vi kan dela pensionsrätterna mellan mannen och kvinnan i familjen. Det är som sagt speciellt viktigt när barnen är små.

Herr talman! Med detta har jag velat uttrycka hur viktigt vårt pensionssystem är och hur viktigt det är att vi har kontroll över det. Det ska vara ett system som håller, precis som de sa när det genomfördes, till nästa istid.

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla våra motioner, men för tids vinnande yrkar jag bifall speciellt till reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet ställer oss naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 2.

I Sverige bestäms reglerna för pensionssystemet i en sluten grupp av riksdagspartier. Vi menar att det är ett tveksamt sätt att fatta beslut på. Det är svårt för väljarna att avgöra vilka partier som driver de olika politiska förslagen och vad som egentligen gör att vårt pensionssystem i dag inte fungerar eller fungerar på ett visst sätt. Det är en bidragande orsak till att allt fler svenskar känner stark misstro mot pensionssystemet.

Trots att flera partier lovar och lovar att pensionssystemet ska bli bättre och att det ska hända någonting händer ingenting. Plötsliga sänkningar av pensionerna, som har inträffat flera gånger i rad under de senaste åren, sker utan debatt och utan riksdagsbeslut.

Vi är bekymrade över detta eftersom många väljare uppfattar det som att det inte finns några alternativ till en ständigt försämrad pension. Problemet är också att sedan Pensionsgruppen formerades har inte mycket hänt. Pensionsgruppen ägnar sig åt planlösa översyner och överväganden men kommer aldrig framåt.

Bara det faktum att det orange kuvertet dyker upp på hallgolvet ger var fjärde svensk ångest och oro, enligt Pensionsmyndigheten. Jag menar att det är befogat. Över 20 år har gått sedan det nuvarande pensionssystemet sjösattes, och vi ser nu hur låga pensioner systemet ger. Över 250 000 personer är fattigpensionärer. Det är flest i Norden. Över hälften av alla kvinnor har garantipension, alltså det lägsta bottenskyddet.

Det mest oroväckande är att detta bara är början. Om vi tittar på åren framåt kan vi se att den allmänna pensionen kommer att sjunka dramatiskt. Halva lönen i pension är redan ett faktum för 50-talisterna. Om inget görs landar pensionerna under 45 procent av slutlönen för alla födda efter 1971 och 40 procent av slutlönen för millenniegenerationen. 90-talisterna kommer att behöva jobba tills de är minst 70. Om de börjar arbeta mycket tidigare än i dag, jobbar heltid hela tiden och får en bra lön kanske de kan nå upp till dagens pensionsnivåer, ungefär hälften av lönen.

För den som minns lovade partierna som deltog i pensionsuppgörelsen att den allmänna pensionsutbetalningen skulle ligga på minst 60 procent av slutlönen, men den är långt ifrån det. Vi i Vänsterpartiet menar för övrigt att 60 procent är för lågt för att kunna upprätthålla en god livskvalitet. I dag kan dessutom en person som har jobbat heltid ett helt arbetsliv få hundralappar mer per månad i allmän pension jämfört med någon som inte jobbat alls.

Anledningarna till detta är i första hand, menar jag, de mycket låga avsättningar som görs till pensionen under vårt arbetsliv. Pensionsgruppens förslag om pensionsåldershöjning i form av höjning av riktåldern höjer pensionsnivåerna till i genomsnitt 53 procent av slutlönen. Vi menar att det inte räcker. Detta sker dessutom under vissa förutsättningar, det vill säga att man har en hyfsad lön, jobbar heltid och så vidare. Trots en höjd pensionsålder kommer systemet att fortsätta att ge mycket låga pensioner eftersom grundproblemet fortfarande är de låga inbetalningarna.

Mitt stora problem är att sexpartigruppen inte har valt att höja inbetalningarna till pensionerna. Den har inte valt att försöka dämpa skillnader i pensionen mellan höginkomsttagare, som ofta har mindre fysiskt tunga arbeten och lever längre, och den som har ett tyngre arbete men lever kortare eller skillnader mellan kvinnor och män. Det är som att hela pensionssystemet är på svältkur, men eftersom man vägrar att höja inbetalningarna åtgärdas svältkuren på ett desperat sätt genom att höja pensionsåldern ytterligare. Pensionsåldern ska höjas allteftersom - återigen utan att fatta beslut i riksdagen om detta.

Det finns stora orättvisor med pensionerna i dag. Skillnader i inkomst förstärks när vi går i pension. Pensionsgapet mellan kvinnor och män är ungefär 65 000 kronor per år, vilket alltså är mer än inkomstgapet i arbetslivet. Eftersom grundskyddet räknas upp med prisutvecklingen i stället för löneutvecklingen hamnar också det hela tiden på efterkälken. Garantipensionen urholkas alltså för varje år som går. Allt fler av dem som får garantipension kommer snart att ligga på en nivå under låg ekonomisk standard. Vänsterpartiet föreslår därför att grundskyddet i stället ska räknas upp med lönerna.

När man läser yttrandena som har kommit om förslaget från Pensionsgruppen om till exempel höjda åldrar kan man se att LO rasar över förslaget om höjd pensionsålder. Många klarar inte ens att arbeta till dagens pensionsålder. Då är det mycket illa att höja den ytterligare. Kritiken handlar till stor del om att förslaget inte är kopplat till förbättringar i arbetslivet så att det över huvud taget blir möjligt att arbeta så länge. Av LO:s yttrande framgår att enbart höjda åldersgränser inte kommer att göra det möjligt för LO-grupperna att orka arbeta längre. Det innebär alltså att arbetare i Sverige kommer att få lägre pensioner eftersom risken överförs på den enskilde.

Föreställningen om att vi lever längre är också behäftad med stora skillnader mellan olika grupper. Medellivslängden för korttidsutbildade kvinnor sjunker i Sverige, och den är oförändrad för korttidsutbildade män. En höjd pensionsålder kommer alltså - jag vill betona det - att öka skillnaden ytterligare mellan arbetare och tjänstemän.

Faktum är att utvecklingen när det gäller arbetsmiljön, som Solveig Zander också påpekade och som tagits upp i Pensionsgruppen, är på väg åt fel håll. Det går emot hela idén om att höja pensionsåldern. Egenkontrollen över arbetet har minskat. Sju av tio arbetarkvinnor anger att de som mest under halva arbetstiden kan bestämma över sin arbetstakt. Det är alltså en försämring över tid. Påfrestande arbetsställningar är vanligast bland kvinnor i arbetaryrken. Utsatthet för buller har ökat över tid. Särskilt utsatta är män i arbetaryrken, med en andel som har ökat från 44 till 51 procent mellan 1991 och 2015. Tillgången till företagshälsovård har minskat inom alla grupper mellan 1995 och 2015. Störst minskning har skett för arbetarkvinnor, där 43 procent har tillgång till företagshälsovård jämfört med 74 procent år 1995. Utvecklingen går tyvärr åt fel håll, samtidigt som vi förutsätts arbeta längre.

LO menar att en lång rad förstärkningar måste göras i arbetslivet innan man börjar diskutera höjd pensionsålder. Reglerna behöver ändras på så sätt att fler får fasta anställningar på heltid så att det går att tjäna ihop till en rimlig pension. Arbetsmiljöverket behöver få ökade resurser. Skyddsombuden behöver också få ökade resurser. Alla anställda behöver få tillgång till kvalitetssäkrad företagshälsovård och stödet till omställning förstärkas på olika sätt och så vidare.

Jag måste verkligen instämma i att det är orimligt att det enda konkreta förslaget är höjda åldersgränser. Det finns inga andra satsningar. Det betyder att konsekvenserna av dålig arbetsmiljö ensidigt läggs på den enskilda anställda i form av mycket låga pensionsnivåer resten av pensionärslivet. Risken att drabbas av sjukdom och utslitning är ojämlikt fördelad, och LO-gruppen drabbas i högre utsträckning än andra grupper.

Det som vi måste börja med är att höja inbetalningarna till pensionssystemet. Grunden är att höja pensionsavgiften från dagens 17,21 till åtminstone 18,5, som var tanken när nuvarande system utformades. Det skulle höja pensionerna för morgondagens pensionärer med 1 500 kronor per månad och dagens pensionärer med 1 000 kronor per månad.

Det är naturligtvis helt feltänkt, menar jag, att höja pensionsåldern. Många klarar inte av att arbeta ens till dagens pensionsålder. Men den höjda pensionsåldern förvärras av att möjligheten att få sjukersättning i dag är så begränsad. Nästan 80 procent får avslag i dag. Vänsterpartiet presenterade därför på första maj ett förslag som innebär att det efter 61 års ålder inte ska ställas krav på omställning och prövning mot hela arbetsmarknaden vid en ansökan om sjukersättning. Det är inte rimligt att det ställs samma krav på omställning på en person som är till exempel 25 år som på en som ska gå i pension om några år. På så sätt kan många slippa ta ut pensionen i förtid och i stället få sjukersättning. Det kan dämpa de värsta effekterna av höjd pensionsålder. Sedan är det en nyckelfråga att göra större insatser i offentlig sektor för att minska stress och arbetsbelastning.

Slutligen: Vi i Vänsterpartiet är mycket bekymrade över det pensionssystem vi har. Ett helhetsgrepp måste tas för att generellt höja pensionerna och också minska skillnaderna i pensionsutbetalningar mellan arbetare och tjänstemän och mellan kvinnor och män.

Herr talman! Jag blir lite upprörd när man yvs över att pensionssystemet inte fungerar och att pensionerna har sänkts flera gånger, som Vänsterpartiet tycks tro. Pensionerna har inte sänkts flera gånger. Pensionssystemet har under de här åren sänkts vid tre olika tillfällen. Det beror på att det inte är knutet till statskassan. Om det skulle vara knutet till statskassan skulle pensionerna förmodligen ha sänkts betydligt fler gånger, och man skulle ha använt pengarna till andra delar. Men detta är tydligen inte något som Vänsterpartiet förstår.

Vi har, som jag sa, partsråd tillsammans med arbetsmarknadens parter. Vi har träffats fyra gånger, om jag inte missminner mig. Parterna kommer mangrant, och skälet till det är att man ska arbeta tillsammans för att medverka till att folk kan arbeta längre när vi nu höjer pensionsåldern. Det betyder att vi ska se till att arbetsmiljön blir bättre, att vidareutbildningen blir bättre och att omskolningen blir bättre. Det är också något som är med i den överenskommelse vi har med regeringen om att förändra arbetsmarknaden.

Dessutom har vi ändrat AP-fonderna. Tror inte Vänsterpartiet att det kommer att innebära att placeringsreglerna som uppdateras ger mer pengar i våra fonder? Tror inte Vänsterpartiet att det kommer att ge högre pension?

Kommer inte heller förändringarna i premiepensionen att ge en högre avkastning? Vem ska se till att vi får mer pengar till pensionssystemet utan det som vi har gjort nu?

Herr talman! Tack, Solveig Zander, för frågan! Jag noterar att Solveig Zander först säger att pensionerna inte har sänkts, men sedan erkänner hon att de faktiskt har sänkts tre gånger. Det var ju precis detta som jag var inne på.

Låt mig komma in på huvudproblemet. Nej, jag tror inte att de förslag som Pensionsgruppen kommer med kommer att höja pensionerna. Huvudproblemet med vårt pensionssystem är ju att det är kraftigt underfinansierat.

Trots att Solveig Zander föredrar alla de punkter som man har funderat över i Pensionsgruppen finns det inget om att vi måste höja inbetalningarna till detta system, som är kraftigt underfinansierat. Det är därför bromsen slår till. Det är därför man inte får ut högre pensioner.

Jag undrar verkligen hur man tror att människor ska få högre pensioner när man dessutom vill försämra arbetsrätten och ta bort turordningsreglerna. Det innebär ju att de äldsta på arbetsplatserna kommer att ryka först. Den som har jobbat in mest pengar till företaget men har ont i nacke och handleder kommer att bli den som blir uppsagd först, och det är oftast den som är lite äldre. Detta fungerar väldigt dåligt också med den övriga regeringspolitiken.

Dessutom drar regeringen och Centerpartiet dramatiskt ned på bidrag till kommuner och landsting, där kvinnor ju arbetar. Jag vet inte varifrån Solveig Zander tror att kvinnor får sina löner, men 80 procent av dem som jobbar i offentlig sektor är kvinnor. Vill man höja kvinnors löner måste man alltså höja statsbidragen. Där vill ju Centerpartiet dra ned dramatiskt. I alla dessa delar är Centerpartiet verkligen en fiende till högre pensioner.

Herr talman! Att vi drar ned statsbidragen dramatiskt är väl i högsta grad att ta i. Det är ju inte sant.

Jag undrar hur Vänsterpartiet tror att våra pengar växer. Kommer en krona i dag att vara lika mycket värd om tio år? Vi placerar våra pengar på det bästa sättet för att de ska växa. Det är så marknaden fungerar. Det är så pengar kommer in, även till vårt pensionssystem. Det är därför som vi nu har genomfört att våra AP-fonder ska få placeringsregler som innebär att vi får bättre möjligheter till högre avkastning från dem.

Jag vet inte om Vänsterpartiet trollar med knäna för att få pengar att växa. Det enda sättet är ju att placera pengarna på ett bra sätt. Det är precis detta som nu blir verklighet.

Dessutom medverkar vi, via våra samtal med parterna, till att man ska ta ett ansvar för att arbetsmiljön ska bli bättre och att vi dessutom ska se till att arbetsgivaren får ett större ansvar för att man ska få omskolning och vidareutbildning. Kommer detta inte att innebära att våra arbetstagare får möjligheten att arbeta längre? Vi kan ju inte få en pensionstid som är längre än vad vi betalar in till systemet.

Man kan inte trolla med knäna. Pengar regnar inte som manna från himlen. De kommer av att man investerar.

(Applåder)

Herr talman! Nu förstår jag vad Solveig Zander tror ska hända. Hon ska gambla på ett kasino! Hon ska satsa en krona och hoppas att den blir tusen miljoner om 20 år.

Jag tror inte att man kan jobba på det sättet. Vi ska inte tro att vi kan betala riktigt lite och göra en suverän investering i något obskyrt företag som vi hoppas ska få en jättebra idé om 50 år och att det ska leda till väldigt höga pensioner. Så kan man inte hantera en stat och ett pensionssystem!

Väldigt många människor är överens om att inbetalningarna måste höjas. AP-fonderna investeras, och de ska investeras på ett bra sätt. Det är vi helt överens om. Men det kompenserar inte för den låga inbetalningen. Det är fortfarande för lite pengar som avsätts.

Precis som jag sa i mitt inlägg är pensionerna för låga även om vi höjer pensionsåldern. Om vi jobbar tills vi blir 100 år gamla kanske vi får bra pensioner. Men jag menar att det behövs andra saker, inte bara att man hela tiden höjer åldern. Det är så många människor som inte ens klarar att arbeta till dagens pensionsålder. Detta måste Solveig Zander och Centerpartiet ha respekt för. Man är sliten i kroppen, och det hjälper inte att man gör så mycket neddragningar i den offentliga sektorn som regeringen och Solveig Zander vill göra.

För att upprätthålla dagens nivåer i kommuner och landsting skulle vi behöva skjuta till 60 miljarder. Det är långt ifrån vad regeringen skjuter till, vilket alltså innebär dramatiska nedskärningar i offentlig sektor. Då spelar det ingen roll att man säger till arbetsgivarna att de ska vara lite snällare och så vidare. Det måste finnas pengar, och det är en skam att man kombinerar detta med att försämra arbetstryggheten, vilket kommer att drabba äldre arbetskraft.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Kristdemokraternas reservation nr 3, som handlar om ett seniorvänligt samhälle där alla kan åldras i trygghet och värdighet, om att öka drivkrafterna för ett längre yrkesliv och om att skapa mer jämställda pensioner.

Herr talman! Det är våra äldre som har varit med och byggt upp det här landet, och därför ska de få åldras med bibehållen värdighet. Det är en fråga om etik och anständighet. Värdighet känner ingen ålder. I dag är det dock många som blir äldre med en känsla av oro inför sin egen ålderdom. Man lever i många fall ett liv i påtvingad ensamhet och isolering. Vi ser att det finns mycket för oss att göra politiskt för att komma till rätta med detta.

Samtidigt ska vi se våra seniorer som en resurs - en mycket viktig resurs. Vi har från Kristdemokraternas sida kritiserat den särskilda löneskatt för äldre på 6,15 procent som infördes av den rödgröna regeringen den 1 januari 2016. Den var och är olycklig av flera skäl, och ett skäl är att det behövs erfarna sjuksköterskor, lärare, hantverkare, socialsekreterare med mera. Med M-KD-budgeten ser vi nu till att denna skatt kan avskaffas från och med den 1 juli i år. Den debatten ska hållas och det beslutet fattas i denna kammare nästa vecka.

Beslutet att avskaffa den särskilda löneskatten för äldre rimmar väl med de beslut vi har fattat och de överenskommelser vi har slutit i Pensionsgruppen, exempelvis om att stegvis höja pensionsåldern. Det är samma justeringar som har skett i både Danmark och Finland, och de är nödvändiga. I dag lever vi nämligen nära tre år längre än vi gjorde när beslutet om vårt pensionssystem fattades.

I Pensionsgruppen har vi också kommit överens om att höja garantipensionen med 200 kronor i månaden och att höja taket i bostadstillägget från 5 600 till 7 000 kronor. Det innebär rejäla förbättringar för de pensionärer som har det ekonomiskt svårast. I och med dessa beslut kommer 800 000 pensionärer att få mer i plånboken.

Att värna det pensionssystem vi har och som i sin helhet såg dagens ljus 2003 är för oss kristdemokrater viktigt. Vi var med och stöttade det eftersom det är ett sätt att skapa hållbarhet både i nutid och i framtid. Därför deltar vi också aktivt i det arbete som sker i den parlamentariska pensionsgruppen.

Ska vi ha ett långsiktigt hållbart pensionssystem måste vi här i kammaren titta på vilka åtgärder vi kan vidta som bidrar till detta. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att en nyckel för att vi ska kunna ha ett hållbart pensionssystem i framtiden är att arbetslivet förlängs - att antalet år som arbetas ökar. Det ställer i sin tur mycket stora krav på arbetsmiljön, så att människor inte bara orkar utan också vill jobba längre. Det handlar även om att göra det attraktivt att anställa äldre och attraktivt för den enskilde att omskola sig.

Om vi ska förlänga arbetslivet ska vi dock inte titta enbart på den ena änden utan också på den andra, nämligen inträdesåldern på arbetsmarknaden. Svenska studenter avslutar sina akademiska studier senare än studenter i jämförbara länder. Enligt Statistiska centralbyrån är etableringsåldern i dag drygt åtta år högre än den var på 90-talet.

Enligt en rapport från Skandia gör detta att en 60-talist, det vill säga en sådan som jag, får ut ca 68 procent av sin slutlön medan en 90-talist - vilket inkluderar två av mina söner där hemma - får ut 53 procent. I Långtidsutredningen 2011 uppskattade man att den privatekonomiska förlusten av att förskjuta examensåldern med ett enda år uppgår till 80 000 kronor. Även OECD tittar på detta med inträdesålder och har koll på en rad olika länder. De visar på en skillnad på fem år: När vi i Sverige i snitt är klara med vår examen har människor i Belgien gjort sitt inträde i arbetslivet fem år tidigare.

Även här behöver vi alltså titta på vilka politiska beslut vi kan fatta i den här kammaren för att inträdesåldern ska sänkas. Kristdemokraterna föreslår exempelvis en examensbonus som innebär två år med dubbelt jobbskatteavdrag för dem som tar ut en akademisk examen senast det år då de fyller 25.

Herr talman! Sedan 1999 finns det i pensionssystemet, efter ett kristdemokratiskt initiativ, en rätt att tillgodoräkna sig pensionsrätt för så kallade barnår. Det innebär att upp till fyra år kan räknas som pensionsgrundande för den av föräldrarna som har haft den lägre inkomsten bland annat på grund av längre föräldraledighet och deltidsarbete. Den reformen var viktig eftersom den dels oftast stärker kvinnors pensioner, dels signalerar att det är en viktig samhällsinsats att ta hand om sina barn. Det är i dag många gånger kvinnorna som jobbar deltid, och de gör det även efter barnets fyraårsdag.

För att i större utsträckning kompensera de föräldrar som går ned i arbetstid eller är hemma med sjuka barn vill vi kristdemokrater utöka antalet barnår från fyra till fem. Vi vill också höja den generella jämförelseinkomsten i barnrättsåren från 75 procent till 85 procent, så att de med lägst inkomst får en högre pensionsrätt. Detta är ett förslag som även Pensionsmyndigheten har fört fram, och enligt myndigheten uppskattas den typen av förändringar minska gapet mellan mäns och kvinnors intjänande till den allmänna pensionen med ca 0,8 procentenheter.

(Applåder)

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i betänkande SfU22, som rör det allmänna pensionssystemet, garantipension och bostadstillägg.

Sveriges pensioner ska vara trygga och hållbara. Som många av oss har sagt är pension nämligen uppskjuten lön, och varje individ har tjänat in till den under sitt arbetsliv. Vårt pensionssystem är ett av de tryggaste i hela världen och en viktig del av vår svenska välfärdsmodell. Det är robust och pålitligt. Tyvärr finns det dock klyftor mellan pensionärer, och systemet är inte rättvist för alla. Varje individs inkomst spelar stor roll för den framtida pensionen - ju mer pengar som kommer in till systemet, desto mer pengar kommer ut i form av pensioner. Fundamentet är livsinkomstprincipen.

I Sverige finns över 2 miljoner pensionärer och 8 miljoner framtida pensionärer. Pensioner är därför något som berör oss alla - även mig som är 90-talist. Därför måste systemet vara legitimt. Det måste skapa ett starkt förtroende hos människor, så att man kan lita på att systemet står på individens sida den dag man börjar spara till pensionen eller den dag man går i pension. Socialdemokratins mål har alltid varit att bekämpa samhällets orättvisor. Därför prioriterar nu den socialdemokratiskt ledda regeringen, tillsammans med Pensionsgruppen, att genom en rad olika åtgärder minska de ekonomiska klyftorna i pensionssystemet.

Fru talman! En av de största orättvisorna i pensionssystemet är den mellan män och kvinnor. I snitt skiljer det 6 000 kronor per månad i pension mellan könen. Det är inte acceptabelt på något sätt. Kvinnor är som vanligt den grupp i samhället som drabbas hårdast av den rådande ojämställdheten. Det gäller kvinnor som jobbar inom låglöneyrken och inom välfärden. Det gäller kvinnor som deltidsarbetar med otrygga anställningar och tar extra ansvar för det obetalda hemarbetet. Det gäller kvinnor som har större sjukfrånvaro och i större utsträckning än män är föräldralediga. Vi kan inte få ett mer jämställt och jämlikt pensionssystem om vi inte pratar om de här problemen och åtgärdar dem tillsammans.

Fru talman! När pensionssystemet sjösattes år 1994 var politikens mål att alla pensionärer skulle få ut minst 70 procent av sin slutlön i pension. Med facit i hand kan vi se att det inte blev så. Pensionerna är i dagsläget för låga, vilket påverkar varje individs uttag. I kombination med att vår befolkning lever längre i dag än för 20 år sedan ser vi att pensionerna blir lägre ju äldre människor blir.

Det är såklart fantastiskt att människor blir friskare och lever längre i dagens Sverige. Medellivslängden ökar med tre och en halv timme per dygn, och detta är tack vare stora investeringar i vårt gemensamma - vår välfärdsstat. Men konsekvensen av den ökande medellivslängden blir dessvärre en lägre pension än vad vi hade räknat med. Det är politikens uppgift att nu lösa det här problemet och matcha den åldrade befolkningens behov. Därför kommer vi nu att successivt höja pensionsåldern och LAS-åldern, för att möjliggöra för fler att stanna kvar på arbetsmarknaden. Vi behöver som sagt fler arbetade timmar och ett hållbart arbetsliv som gör att människor kan stanna längre i arbetslivet.

Åldersdiskrimineringen mot både unga och äldre måste motverkas i alla dess former för att vi ska få en sjyst arbetsmarknad. Precis som Hans var inne på har min generation - vi 90-talister - en högre etableringsålder på arbetsmarknaden än tidigare generationer. Efter sabbatsår, första ungdomsjobbet och många år av högskolestudier kommer vi in på arbetsmarknaden när vi är runt 30 år. Detta påverkar givetvis vår pension, och jag tror att många inte tänker på det. Ett längre arbetsliv kombinerat med högre insättningar är därmed en förutsättning för att säkra trygga pensioner.

Min generation är också en generation som kommer att byta jobb, utbilda om sig och flytta runt på arbetsmarknaden i större utsträckning än vad mina föräldrar gjorde. Här gäller det också för samhället att möjliggöra omställning, kompetensutveckling och utbildning för alla åldrar.

Fru talman! Låt mig nämna några av de värdefulla insatser som den rödgröna regeringen genomförde under mandatperioden 2014-2018 tillsammans med Pensionsgruppen.

Vi sänkte skatten för 1,7 miljoner pensionärer och tog bort pensionärsskatten för alla som hade inkomster upp till 17 000 kronor per månad. Vi höjde bostadstillägget två gånger. Vi dubblerade tandvårdsbidraget för pensionärerna. Vi tog bort avgifterna för öppenvården för alla över 85 år, och vi investerade i de äldres välfärd.

Detta räcker såklart inte. Framöver måste vi göra alltmer för att säkerställa en ekonomisk trygghet för alla människor i samhället.

I dag beskattas pensionärer mer än vad löntagare gör genom den så kallade pensionärsskatten. Det är mycket orättvist, och därför kommer den socialdemokratiskt ledda regeringen att avskaffa denna skatt under nästa år. Detta är en välbehövlig reform för samtliga pensionärer för att möjliggöra mer pengar i plånboken varje månad.

Fru talman! De förändringar som Pensionsgruppen tillsammans med regeringen nu gör under mandatperioden har brett parlamentariskt stöd, vilket är bra för vår demokrati. Under mandatperiodens gång kommer följande att genomföras:

Vi kommer att höja garantipensionen och bostadstillägget för dem som har det allra tuffast. De som har slitit ett helt liv med låg lön ska få höjd pension med upp till 600 kronor per månad. Målet är att människor ska komma upp i en pension som motsvarar 70 procent av slutlönen. Därför ska vi öka inbetalningarna till 18,5 procent och höja riktåldern i pensionssystemet.

Premiepensionssystemet ska reformeras och renoveras genom ett upphandlat fondtorg med minskat antal fonder. Tidigare har det varit komplicerat för individer att förstå systemet och välja rätt fonder. Dessutom har avgifterna till förvaltningen varit för höga, vilket har varit en stor nackdel. Nu kommer premiepensionssystemet att bli mer lättbegripligt och informativt än tidigare i och med reformeringen.

Regeringen ska också ta ett större ansvar för omställning på arbetsmarknaden samt fixa en bättre arbetsmiljö som möjliggör ett hållbart arbetsliv. Vi ska även se till att det inrättas en delegation för senior arbetskraft som kan arbeta med dessa frågor, exempelvis att fler seniorer kan stanna kvar och jobba inom välfärden - och att deras kompetens tillvaratas - eller inom skolan, där det saknas personal. Eftersom vår välfärd expanderar behövs det fler hjälpande händer. Här kan fler seniorer ta plats i arbetslivet.

Fru talman! De främsta anledningarna till att vi gör dessa förändringar är att vi vill säkerställa högre pensioner och en bättre arbetsmiljö för vanligt folk. Varken pensionärer eller löntagare ska lämnas i sticket. Såväl de som har byggt upp vårt land som deras barn och barnbarn ska ha en trygghet på ålderns höst.

Slutligen, fru talman: Pensionssystemets orättvisor behöver attackeras från flera håll genom ökad jämlikhet och trygghet. Därför ska samhället gå före och investera, renovera och förbättra pensionssystemet.

Det är mycket glädjande att regeringen nu satsar 2,1 miljarder kronor, som kommer att gynna 800 000 pensionärer varje månad. Ett starkare samhälle byggs tillsammans genom bred demokratisk förankring.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Erica Nådin, för inlägget!

Erica påpekade att vi ska investera i samhället och i pensionssystemet - antar jag - för att det ska bli bättre. Samtidigt är ju verkligheten sådan att det inte var nog med att M-KD-SD-budgeten gick igenom och undandrog 20 miljarder från kommuner och landsting; det avtal som regeringen har ingått med Centern och Liberalerna innebär också dramatiska nedskärningar i vård, skola och omsorg, där många kvinnor arbetar.

Jag undrar på vilket sätt detta kommer att höja pensionerna för kvinnorna och på vilket sätt det kommer att underlätta en bättre arbetsmiljö.

Därutöver undrar jag hur försämringarna i turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd kommer att förbättra situationen för den äldre arbetskraften.

Jag hörde också Erica Nådin tala om att insättningarna ska öka. Det gläder mig mycket att de ska öka till 18,5 procent. Jag undrar när denna proposition är tänkt att läggas fram, för jag har inte sett någonting av det. Jag vet bara att Socialdemokraterna i 20 år har talat om ökade inbetalningar. Dock har ingenting hänt trots att Socialdemokraterna sitter i regering, vilket man hade kunnat förvänta sig om det ges den typen av löften. Jag är väldigt nyfiken på när denna proposition ska läggas fram. Jag antar att det blir mycket snart, för det är bråttom med att höja inbetalningarna till pensionssystemet.

Som jag var inne på är det många som inte orkar jobba ända fram till dagens pensionsålder. Jag undrar hur det ska bli lättare för den gruppen att få en bra pension om man dessutom höjer pensionsåldern. Det hjälper ju inte att höja pensionsåldern, utan det är inbetalningarna som måste öka om vi ska få bättre pensioner.

Fru talman! Tack, Nooshi Dadgostar, för dina frågor - det var många olika!

Till att börja med är det såklart beklagligt med M-KD-budgeten, men vi tillför nu 20 miljarder tillbaka in i välfärden just för att kunna anställa fler i kommuner och regioner runt om i landet. Förhoppningsvis kommer de som jobbar inom välfärden - framför allt kvinnor, men också män - att få fler kollegor och en bättre arbetsmiljö tack vare dessa investeringar.

Regeringen har också en arbetsmiljöstrategi som syftar till att ge en bättre arbetsmiljö för våra anställda inom välfärden.

När det gäller LAS och den kompromissen är det som sagt en kompromiss i januariavtalet. Det gör såklart ont i en socialdemokrats hjärta att behöva göra detta, men eftersom det är en kompromiss kommer vi att göra det. Vi hoppas att parterna på arbetsmarknaden kommer att kunna få till bästa möjliga lösning som gör att folk ändå kan ha kvar en trygghet på arbetsmarknaden. Vi hoppas också att även äldre genom den seniora arbetskraften kan stanna kvar och trivas på jobbet.

Jag vet inte när en proposition om 18,5 procent kommer, men jag hoppas också att den kommer snart. Jag tror dock att det främst är Pensionsgruppen som har ansvaret för den. Där sitter inte jag, så jag kan tyvärr inte ge dig ett svar, Nooshi Dadgostar.

Vi kommer även att satsa dessa 600 kronor, tillsammans med höjt bostadstillägg och bättre garantipension för dem som har det sämst. Jag hoppas att det möjliggör att fler pensionärer får en bättre trygghet.

Fru talman! Tack, Erica Nådin, för svaren!

Man ska jämföra 5 miljarder per år i satsningar på kommuner och landsting med att det krävs 60-70 miljarder för att upprätthålla dagens nivåer i den offentliga sektorn. Detta är en dramatisk nedskärning i offentlig sektor, och samtidigt står regeringen här och säger hur viktigt det är att utjämna skillnaderna i pensioner.

Av dem som arbetar i offentlig sektor är 80 procent kvinnor. Deras löner är skatter. Om man skjuter till så lite pengar till den offentliga sektorn blir det inga lönehöjningar. Då får vi en ytterligare inkomstskillnad, inte bara i arbetslivet. Den fördubblas - den blir större i pensionen, som jag var inne på i mitt inlägg.

För mig hjälper det så att säga inte med strategier, samordningspersoner eller härliga, tuffa uttryck, utan det måste skjutas till resurser när man talar om en bättre arbetsmiljö. Om det är färre personer som gör mycket mer, vilket är en konsekvens av minskade resurser, skapar det en stressigare och sämre arbetsmiljö.

Jag tycker att det är jättebra om Pensionsgruppen har bestämt sig för att höja inbetalningarna till pensionssystemet - det är så jag tolkar Erica Nådin. Det är en mycket bra nyhet som kommer i denna debatt.

Jag hoppas också att det höjs ytterligare, för jag tror inte att 18,5 procent räcker. Precis som LO instämmer Vänsterpartiet i att detta nog skulle behöva höjas ännu mer. Det är ju inte rimligt att man till exempel som kommunalare ska arbeta ett helt liv och ändå behöva använda sig av garantipensionen. Det rimliga är ju att få en väldigt god inkomstpension.

Fru talman! Jag håller såklart med om att det är orättvist och ojämställt att kvinnor tjänar mindre och därmed får en sämre pension. Å andra sidan tror jag verkligen att vi behöver göra de här investeringarna tillsammans med många olika förslag för att lösa de här problemen. Då är de 600 kronorna väldigt viktiga, och 18,5 procent är en bra början. Men självklart vore det himla härligt om vi kunde öka dem till 20 procent.

Det blir verkligen förändringar på sikt. Det bästa med Pensionsgruppen är just att vi har en långsiktig lösning för vårt stora pensionssystem som har byggts upp under 20 år. Men jag tror verkligen inte att vi kan tala om pensionssystemet som rättvist eller jämlikt om vi inte nämner jämställdhetsproblemen.

Kvinnor som i dag har låga pensioner har tyvärr fått det på grund av att de har jobbat deltid, tagit mer ansvar för hemarbete och mer föräldraledighet än männen, plus att de redan i dag har en mycket lägre lön än vad män har på arbetsmarknaden. Det spelar in för pensionen, tyvärr. Det är därför vi vill se till att garantipensionen och bostadstillägget höjs.

Jag tror också att vi behöver se till att arbetsmiljön inkluderar den psykosociala arbetsmiljön och att vi bryter mönstret kring psykisk ohälsa. Det är väldigt avgörande faktorer för att vi ska få folk att orka jobba längre men också trivas på jobbet under tiden man jobbar.

(Applåder)

Fru talman! Sverige har ett i grunden mycket bra pensionssystem, men det finns självklart sådant som behöver förbättras.

Vi lever allt längre. Det är otroligt positivt, men det innebär att pensionerna blir lägre eftersom de måste räcka under en längre tid. För att upprätthålla pensionsnivåerna behöver arbetslivet förlängas i takt med att vi lever allt längre.

Ett längre arbetsliv är också av stor betydelse för hela välfärden och därmed för hela samhället. Det finns också ett stort samhällsintresse av att människor får en pension som går att leva på. Detta är vi moderater mycket angelägna om. Jag tycker att det är väldigt bra att vi i Pensionsgruppen är överens om att ett långt arbetsliv egentligen är det enda som gäller för bättre pensioner.

Vi kan också tänka oss att sänka skatten för pensionärerna, vilket vi också har gjort i år i och med vår budget som gäller, och vi kan tänka oss att fortsätta göra det, mest för dem med lägst pension så att de ska få mer i plånboken.

Det är bra att vi har en pensionsöverenskommelse över blockgränsen, som faktiskt har gällt i snart 25 år, och det är viktigt att vi fortsätter att arbeta inom ramen för denna för pensionssystemets fortlevnad. Det krävs att systemet är långsiktigt, tryggt och förutsägbart för att det ska fungera, för pensionen handlar ju om människors trygghet på äldre dagar. Men tyvärr förstår ju inte alla vårt pensionssystem. Det blev särskilt uppenbart när vi häromveckan hörde och såg protesterna från dem med låga pensioner. Många känner sig till och med lurade, för de hade trott att det skulle bli mycket mer i plånboken.

Därför är det viktigt att vi ser till att människor får kunskap om och förstår hur systemet fungerar och att man får en konsekvensbeskrivning av de val man gör under livet. Det gäller särskilt kvinnor som har låga pensioner, de som har varit hemma med barn och de som har jobbat deltid, vilket ju de flesta faktiskt gjorde på 60-, 70- och 80-talen. Här finns det många orättvisor.

Man kan enkelt uttrycka det så här: Pensionen är resultatet av arbetslivets längd och antalet arbetade timmar för varje enskild person. Självklart spelar det också roll hur stor lön man har och har haft för hur stor pensionen blir, liksom att man har en bra tjänstepension. Allt detta hänger samman.

Det gör till exempel skillnad hur vi tar ut föräldraförsäkringen, hur vi tar ut ledigheter i samband med barnaåren och om man, eller rättare sagt kvinnor, arbetar deltid eller går i förtida pension. Allt detta påverkar till sist pensionen.

Alla måste förstå att var och en är ansvarig för sin pension. Här är det återigen kvinnorna som är, har varit och förmodligen kommer att bli de stora förlorarna. Och kanske har politiker varit alldeles för positiva när det gäller utsikterna för den allmänna pensionen. Man har lovat och garanterat en stor del av slutlönen i pension. Vi hörde här nyss att den skulle vara minst 70 procent av slutlönen. Men så är det inte och kommer det inte att bli. Självklart kommer det att bli en stor skillnad för människor när man inte längre får en lön utan en pension. Det blir helt enkelt en stor minskning.

Så sent som i fjol, i förstamajtalet och även återupprepat före valet, lovade Stefan Löfven rejäla höjningar av pensionerna. Man skulle kunna få upp till 600 kronor i månaden eller 5 000 kronor om året i ett separat system som inte ska ingå i det ordinarie pensionssystemet. Det kom inga besked om hur detta ska betalas. Vi har fortfarande inte hört hur det ska betalas, utan det måste finansieras via statsbudgeten. Kostnaden är drygt 4 miljarder per år. Det är väldigt mycket pengar, en stor post. Dessvärre tror jag att pensionärerna ändå inte kommer att bli särskilt nöjda med den höjningen. Det finns en stor risk med att lova mer och mer, när vi vet att vi lever allt längre. Den ekvationen går inte ihop.

Visst är det viktigt att påpeka att de sista arbetsåren är mycket viktiga för resten av livets pensionsutbetalningar. Men det är lika viktigt att påpeka att tiden för inträdet i arbetslivet är viktigt. Vi måste se till att den tidigareläggs och att synen på arbete och ledighet när man blivit vuxen uppgraderas och bättre kopplas till den påverkan det får på den framtida pensionen. Vi kan inte nog poängtera att det endast är arbete som skapar en bra pension. Jo, möjligen kan också sänkt skatt ge mer i plånboken. Men vi måste poängtera att arbetslivet måste bli längre i båda ändar.

Fru talman! I Sverige ska det löna sig både att ha arbetat och att arbeta. Seniorerna är en oerhört viktig resurs i vår välfärd. Vi behöver dem i väldigt många branscher. Därför har vi moderater länge, också i årets budget, sänkt skatten för pensionärer och gjort det mer lönsamt för seniorer att fortsätta arbeta i ett rikt arbetsliv. Vi har avsatt stora summor för detta i årets budget, och det är jag väldigt stolt över.

Eftersom det är vår budget som gäller får Sveriges pensionärer mer sänkt skatt än vad man skulle fått om regeringens budget hade gått igenom. Och det lönar sig mer att arbeta för den som är pensionär. Vi tog också bort den särskilda löneskatten som arbetsgivare tvingades betala för äldre - en mycket korkad skatt för äldre. Jag tycker att det är ren diskriminering.

Skillnaden mellan oss moderater och den rödgröna regeringen är att de lovar mer i pension med pengar som de inte har. Vi moderater vill självklart se till att alla får mer pengar i plånboken. Men vi sänker skatten, vilket är det bästa sättet att se till att människor får mer pengar. Det har vi gjort sex gånger för pensionärer.

Jag vill i det här sammanhanget påpeka att före 2006 och Alliansens tid vid regeringsmakten hade skatten för pensionärer aldrig sänkts med en enda krona. Varenda svensk pensionär betalade tusentals eller tiotusentals kronor mer i skatt varje år. Aldrig har människor fått behålla mer av sin lön och sin pension än sedan alliansregeringen med en moderat statsminister tog över 2006. Det tycker jag att man bör påminna om ibland när vi talar om protesterna och låga pensioner. Det var inte alltid bättre förr för Sveriges pensionärer, när Socialdemokraterna hade egen regeringsmakt.

(Applåder)

Fru talman! Vi har en generation äldre där många lever i relativ fattigdom. Varannan kvinna och 15 procent av männen har garantipension. Varför har det blivit så att vi inte kan leva på våra pensioner längre? Vad har blivit sämre?

Tandläkare berättar att äldre med tandproblem inte har råd att betala utan ber att få dela upp betalningen i många små doser. Att höja bidragsdelen med 300 kronor har inte hjälpt speciellt mycket. Att tandvård är gratis efter 85 hjälper inte heller. Man kan inte vänta i 20 år på tandvård. Väl att märka har priset för tandvård ökat fyra gånger mer än de genomsnittliga priserna för alla varor och tjänster sedan 80-talet. Det är alltså dyrare i dag.

Det är en generation som har försökt att klara sig själv, inte är van att få bidrag och inte vill stå med mössan i handen och tigga och be om pengar. Det är en generation som inte vill ligga sina barn till last. Det är generation som trodde att samhällskontraktet skulle hålla.

Likväl hjälper var femte svensk en anhörig. Många får gå ned i arbetstid eller till och med sluta arbeta för att ta hand om närstående då den kommunala servicen inte längre räcker. År 1980 fick ca 70 procent av de äldre hemtjänst eller äldreboende. I dag är siffran halverad. Många kommuner hävdar att de äldre vill bo hemma. Det är billigast så. De döms till ensamhet, ångest och depression.

Fru talman! I förhållande till konsumentprisindex sjönk garantipensionen under indexet med drygt 20 procent eller en femtedel från 2006 till 2017. Bostadsbidraget och äldreförsörjningsbidraget har mer eller mindre följt konsumentprisindex. Borde inte garantipensionen följa den fördyring som sker i form av inflation och ökade inkomster för den arbetande befolkningen? Det skulle medföra att inkomstgapet mellan pension och arbete minskar.

Samtidigt har Pensionsgruppen, ett organ inom Regeringskansliet som bildades av sex partier 2007 och byggt på en överenskommelse från 1994, gjort upp med riksdagen om att pensionsåldern ska höjas successivt, då vi lever längre och är friskare, med start 2020.

Vi Sverigedemokrater ser inte med glädje på höjd pensionsålder. Vi menar att den som vill arbeta heltid, deltid eller timmar ska få göra det. Vi menar att pensionsgränsen måste vara flexibel. Vi menar att det måste skapas incitament för att få människor att vilja arbeta längre, som att den extra inkomst man får genom jobb inte ska beskattas upp till ett visst belopp.

Det är 45 000 pensionärer som lever i relativ fattigdom, och de flesta är kvinnor. Garantipensionen på 8 254 kronor före skatt som ensamstående får är väldigt låg.

En undersökning visar att trots att män och kvinnor inom samma yrke, som läkare, lärare och civilingenjör, har lika lön under hela livet har kvinnorna en lägre pension - detta då livsinkomsten och inte lönen styr pensionen.

Kvinnor har 82 procent av männens inkomst i livsinkomst. Inkomstförändringen sker i samband med barnafödande mellan 26 och 32 år och därefter genom frånvaro på arbetsmarknaden på grund av vård barn och sedan kanske deltid.

Här måste vi från grunden titta på hur vi på ett hållbart sätt kan hitta lösningar för att stärka pensionen för föräldrar, både mammor och pappor, som tar ett stort ansvar för barnen under småbarnstiden. Att investera i en trygg tillvaro för barnen med tid med föräldrarna ska inte straffas genom lägre pension.

Hur kan det vara så att när jag tar hand om mina egna barn kallas det föräldraledighet medan det när jag tar hand om andras barn är arbete med full lön?

Problemet med kvinnornas sämre pension är kvinnornas mindre närvaro på arbetsmarknaden. Vi är även medvetna om att det inom olika yrkesgrupper finns höga sjukskrivningstal. Speciellt gäller det de kvinnor som jobbar med människor och ofta upplever stress då felaktiga krav ställs och effektivitet mäts i minuter i stället för i kvalitet.

Pensionen minskar även för utförsäkrade från Försäkringskassan. Det är en grupp som fortsätter att öka då den psykiska ohälsan har ökat, speciellt hos kvinnor.

Så har vi åldersdiskrimineringen. Den medför svårigheter för äldre att bland annat få nytt arbete om de av en eller annan anledning förlorar sitt jobb. Sverigedemokraterna ser med spänning fram emot redovisningen från Delegation för främjande av äldre arbetskraft som kommer den 1 oktober 2020.

Fru talman! Slutligen: Pensionsgruppen tillsattes 2007 och har uppdaterats. Det är märkligt att den inte har ombildats då det parlamentariska landskapet har ändrats och att en relativt liten grupp för hela socialförsäkringsutskottets talan utan att delge dem som inte får vara med vad som diskuterats och beslutats. Borde inte gruppen vara parlamentarisk, det vill säga att alla i socialförsäkringsutskottet sittande partier deltar?

(Applåder)

Fru talman! År 1994 lade vi grunden till dagens pensionssystem. Det är finansiellt stabilt, men för den enskilde kan det uppstå problem. År 1998 tog riksdagen det definitiva beslutet, och då höjdes åldersgränsen för rätten att vara kvar i arbetslivet från 65 till 67 år. Tanken var dock att fortsätta att öppna för människor att arbeta högre upp i åldrarna.

Detta skulle betyda mycket. För en månad sedan hörde jag i ett föredrag att om vi skulle höja snittåldern för när man går i pension med ett år skulle det ge 22 miljarder i statskassan. Skulle vi sänka åldern för när unga människor går ut i arbetslivet med ett år skulle det ge 9 miljarder i statskassan. Det handlar alltså om mycket pengar, och de skulle kunna användas till stöd för dem som inte orkar och kan arbeta högre upp i åldrarna.

Delegationen för senior arbetskraft nämndes, och jag är ambassadör för den. Delegationen har just givit ut en skrift av Lisa Laun och Mårten Palme, Kan seniorer arbeta längre? Läser man i skriften är svaret ja, eftersom man i dag har så mycket bättre hälsa än vad man hade på 1970-talet. Det är från den tiden och framåt vi har bra undersökningar av hur vår hälsa har utvecklats.

Lisa Laun och Mårten Palme frågar vilka hinder som ligger i vägen för att höja den kronologiska åldersgränsen. Jo, det är regler och normer på arbetsmarknaden, och i detta med normer ligger just den ålderism, den åldersdiskriminering som har nämnts i ett par av dagens anföranden av hur årsrika människor fungerar på arbetsmarknaden.

Jag skulle önska att det kom in forskare som kan se vad det betyder att fler och fler årsrika finns kvar trots att vi har denna åldersgräns.

Nu startas det företag. Jag har varit på ett antal äldremässor, och på den senaste var det tre bemanningsföretag som startats av seniorer och som använde seniorer i sin arbetskraft. Dessa företag växer så det knakar, och de som arbetar där stortrivs. De jobbar vidare med sin yrkesskicklighet som bas och kan arbeta så mycket de vill, kanske inte hela veckan eller ett visst antal timmar per dag, utan de har flexibel arbetstid. De tycker att det är roligt att fortsätta att jobba, och de är stolta över det de gör.

Varför är det då så svårt att ändra åldersgränsen? Det har varit svårt länge. År 1952 skrev Ivar Lo-Johansson, som jag nämnde tidigare, en bok om Ålderdomssverige. Han såg hur illa människor mådde av att tvingas bort från arbetsmarknaden för att gå i pension. Han föreslog att det skulle skapas åldringsyrken för dessa personer, för allt är bättre än att tvingas in i passivitet.

År 1963 kom socialdemokraten Gustav Möller, som var ganska sur över att han fick lämna riksdagen. Han hade just fyllt 70, och då var han för gammal för att finnas här som riksdagsledamot. Han gjorde en utredning som kallades Möllerkommittén, och den kom fram med samma förslag som Pensionsgruppen nu håller på med och som de utredningar som har kommit ganska nyligen har.

År 1976 sänkte man pensionsåldern från 67 till 65 utan att fråga människor hur de såg på det. Det var ett ganska snabbt politiskt beslut.

År 1981 fann vi i Socialstyrelsen, där jag var chef då, att detta att tvingas gå i pension skapar ohälsa bland dem som får lida av tvånget. År 1982 sa Världshälsoorganisationen samma sak: att man skulle öppna arbetsmarknaden för dem som vill och kan fortsätta arbeta därför att det är en hälsorisk att tvingas bort.

Sedan kan jag rabbla upp ett antal årtal till, men det ska jag inte göra, för tids vinnande. Men vi måste nu ta mod till oss och höja den kronologiska åldersgränsen, för den är en viktig signal ut i samhället om att vi värderar årsrika människor, det de står för och den resurs som de utgör. Men jag har läst i tidningarna, senast i dag eller i går, om fackförbund som bara är mot, mot, mot. Arbetsmarknadens parter ser inte positivt på att man gör dessa förändringar, men jag tycker att vi här i Sveriges riksdag ska ha modet att öppna arbetsmarknaden för dem som vill och kan fortsätta i arbetslivet, för detta gynnar också dem som inte orkar längre. Vi får en bättre ekonomi.

I tidigare inlägg i dag tog jag upp arbetsmiljö och att vi samtidigt måste satsa på kompetens och utveckling. Inlägget handlade om utvecklingen av området arbetsmedicin, som nu för en tynande tillvaro. Men jag tror att jag ska koncentrera mig på detta med åldersgränsen. Det finns mycket mer att säga, fru talman, men som jag sagt tidigare är det fler utskott som ska hinna före kl. 23 i kväll.

(Applåder)

Fru talman! Vi blir allt friskare och lever allt längre i Sverige. Det är i sig otroligt positivt. I dag lever många ett aktivt liv mycket längre än vad tidigare generationer har haft möjlighet till.

Att pensionen i dag blir lägre som andel av lönen för respektive årskull som blir 65 beror i grunden just på att vi lever allt längre samtidigt som avgifterna till systemet under många år inte har räknats upp utan har varit oförändrade under en ganska lång period. Lika mycket pengar ska helt enkelt räcka till ett längre liv som pensionär.

För Miljöpartiet är det viktigt med en långsiktig ekonomisk hållbarhet i pensionssystemet, så att det blir stabilt och ger en förutsägbar pension den dag det är dags att börja ta ut den.

Tack vare den ökade friskheten vill många människor arbeta längre. Det är därför som vi i Pensionsgruppen menar att det är rimligt att göra en viss höjning av pensionsåldern, vilket bör ske i steg så att de som ska bli pensionärer får gott om tid att planera sin pension.

Fru talman! Det finns en motstående trend mot denna positiva bild, för samtidigt som befolkningen som helhet blir äldre och friskare är det många, inte minst kvinnor inom vård och omsorg, som inte orkar arbeta heltid fram till pensionen. När de går ned i arbetstid får de lägre inkomst och lägre pension. Det är inte rimligt att man ska straffas med lägre pension när man har slitit hårt i svensk välfärd eller, för den delen, gått ned i arbetstid för att ta hand om sin familj, om det så är sjuka föräldrar eller för att få det vardagliga familjepusslet att gå ihop.

Vi i Miljöpartiet driver alltid frågor om ökad jämställdhet, och den uppstår inte av sig själv när pensionen närmar sig. Vi måste ha ökad jämställdhet på alla områden, inte minst när det gäller löner och i den utsträckning man arbetar. Men det slår till hårdare mot kvinnors ekonomi och livsvillkor i takt med att vi blir äldre. Därför drev vi i Miljöpartiet i valrörelsen förslaget att införa möjligheten för äldre inom välfärden att gå ned i arbetstid men ändå behålla full lön. Vi vill att staten skjuter till pengar så att man kan gå ned i arbetstid till 80 eller 90 procent med bibehållen lön.

Skillnaderna mellan män och kvinnor är mycket stora när det kommer till pensioner. Vi vill inte stå vid sidlinjen och se ytterligare en generation kvinnor bli fattigpensionärer trots att de har arbetat ett helt liv.

Pensionsgruppen har i det senaste fokuserat på ekonomisk jämställdhet bland pensionärer, och det är viktigt. När det gäller de reformer som har gjorts för att förbättra pensionärernas ekonomiska situation har vi fokuserat på dem som har det tuffast, vilket till övervägande delen är kvinnor. Därför vill vi höja garantipensionen, något som nu håller på att förverkligas.

Vi i Miljöpartiet vill inte bara ha ekonomiskt hållbara pensioner. Vi vill också att våra pensionspengar placeras på ett sätt som bidrar till hållbar utveckling i hela systemet. Vi vill successivt skärpa reglerna och följa upp dessa genom exempelvis stärkta hållbarhetskrav och se över att AP-fonderna följer Parisavtalet.

Det ägande som är kopplat till fossil energi har minskat kraftigt under de senaste åren, och ny lagstiftning för att skärpa systemen utifrån hållbarhetsaspekter är på plats. Utan Miljöpartiet i Pensionsgruppen hade detta inte varit fallet.

Men vi kan verkligen inte luta oss tillbaka. Ett långsiktigt fungerande pensionssystem är otroligt viktigt. Med vår modell har vi både en stabilitet och en förmåga att göra förändringar. Vi måste fortsätta jobba för långsiktigt hållbara pensioner som är bra för jorden, med de utmaningar vi ser med snabbt försvinnande biologisk mångfald och klimatkris, men också för att ge vår hårt arbetande befolkning en pension som det går att leva på.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 8 maj.)