Herr talman! I dag är det en mycket viktig fråga som vi ska debattera och senare besluta om, nämligen organdonation. Det är inte bara en viktig fråga, utan framför allt är det en fråga som inte är enkel och som saknar enkla svar. Det behövs en plan för att förbättra tillgången på organ och vävnader för donation. Väntelistan med patienter som behöver ett organ är lång. Genom transplantation kan människor få ett bättre liv, och fler liv kan räddas. Antalet donatorer i Sverige skulle behöva bli större för att kunna fylla behovet av organ till alla de patienter som väntar på en transplantation. Många är allmänt positiva till att donera organ efter sin död, men olika hinder gör att det inte blir möjligt. Förra riksdagsåret när frågan om organdonation var uppe på socialutskottets bord uttalade utskottet följande som svar på de motioner som då behandlades: "Utskottet har fått veta att det inom Regeringskansliet pågår ett arbete med att inhämta kunskaper om och erfarenheter av dagens regelsystem när det gäller ökad tillgång på organ med flera frågor på området för organdonation. Med hänsyn till detta samt till det arbete Donationsrådet bedriver anser utskottet inte att riksdagen bör ta något initiativ. Motionerna avstyrks." Men, herr talman, trägen vinner. I dag är vi ett enat utskott som föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet har anfört om att regeringen ska återkomma till riksdagen. Det ska göras innan riksdagens sommaruppehåll nu i år, 2012. Regeringen ska återkomma med en redovisning av en plan för vilka åtgärder som krävs i det fortsatta arbetet i syfte att förbättra tillgången på organ och vävnader för donation. Herr talman! Sammanfattningsvis drar alltså utskottet slutsatsen att det finns otydligheter på området som kan gälla såväl regelverket som rutiner och organisationsfrågor. Vår socialdemokratiska motion har därför delvis bifallits, vilket jag är nöjd med. Jag började med att säga att organdonation inte är en enkel fråga med enkla svar. Organdonation måste ses ur många aspekter: medicinska, etiska, juridiska och psykologiska. Jag har förmånen att sitta i SMER, Statens medicinsk-etiska råd. I SMER har denna fråga varit på dagordningen i flera år; det kan säkert du, Barbro Westerholm, som också sitter här intyga! Anledningen till att frågan har behandlats i SMER under så lång tid är bland annat att ju mer man sätter sig in i problematiken, desto mer inser man hur komplex frågan om organdonation är. Men SMER har satt ned foten och anser mot bakgrund av den kunskapsutveckling som har skett att en översyn av regelverket är nödvändig för att bättre kunna tillgodose behovet av organ för donation. Herr talman! 77-88 procent av svenska folket har när de tillfrågas inställningen att de vill donera sina organ och vävnader för transplantation. Det ska jämföras med att endast 0,2-0,3 procent av svenska folket dör på ett sådant sätt att de kan donera sina organ och vävnader för transplantation. I Socialstyrelsens donationsregister finns i dag ca 1,5 miljoner personer som har gjort klart om de vill donera sina organ eller inte. Men det räcker inte. Vi behöver bli många fler som tar ställning och anmäler oss till donationsregistret. Ju fler av oss som gör det, desto mer ökar chansen att kunna hjälpa dem som i dag står i kö och väntar på att få organ transplanterade. Nu, när jag tittade den 1 januari 2012, väntade 763 personer på ett nytt organ. Herr talman! I vår socialdemokratiska motion pekar vi på att varje människa har rätt att själv bestämma om man vill donera eller inte. Bristen på organ och vävnader är stor, och det är därför viktigt att fler människor än i dag tar ställning till om man är positiv till organdonation eller inte. Som en följd av bristen på organ avlider människor som står i kö innan de får möjlighet att få organ transplanterade. Inom sjukvården har olika frågor ställts om vad som bör gälla vid organdonation och vård av döende patienter. Eventuell förändring av nuvarande lagstiftning och hantering måste föregås av grundliga överväganden. Vi föreslår därför i vår motion att regeringen tar initiativ till en översyn av nuvarande regler och hantering och lägger fram förslag om hur fler organ ska kunna doneras. Frågan inrymmer en hel rad etiska överväganden. Ett förslag som bör övervägas för att få fler att ta ställning till organdonation är att göra det möjligt att meddela sin vilja med ett kryss på till exempel deklarationsblanketten. Det bör också undersökas om sjukvården ska kunna få titta i donationsregistret redan innan patienten har avlidit för att kunna göra förberedelser för organdonation. Det bör vidare prövas om sjukvården under en kort och begränsad tid ska få fortsätta intensivvården även när hoppet om att rädda patientens liv är ute om det innebär att man kan tillgodose en patients önskan att donera organ. Herr talman! Jag ställer mig avslutningsvis bakom utskottets förslag och ser att vi med beslutet tar ett steg närmare målet att förbättra tillgången på organ och vävnader för donation. I detta anförande instämde Lena Hallengren (S).

Herr talman! Ledamöter! Jag yrkar bifall till utskottets förslag. År 1964 genomfördes den första organtransplantationen i Sverige. En människa fick en ny njure, och med den chansen till ett nytt, friskt liv. Det var tio år efter det att den första njurtransplantationen gjordes i USA. I november förra året blev en 15-årig tjej i Skåne den yngsta patient någonsin som har fått ett par nya lungor - lungor med vilka hon kommer att kunna leva ett normalt och aktivt liv. I Sverige har vi alltid strävat efter att ligga i framkant av den medicinska utvecklingen så att människor får långa och lyckliga liv. Trots detta fantastiska medicinska under - att vi kan rädda liv och undvika lidande med hjälp av organ som annars skulle begravas - står, precis som har sagts här tidigare, 763 personer i väntan på ett nytt organ. Av dessa väntar 29 personer på ett nytt hjärta. Vi har diskuterat den här frågan i Moderaterna, och vi behandlade den nyss på vår partistämma. Då sade vi att vi ville se en översyn av reglerna i syfte att åstadkomma fler donationer. Därför är det tillkännagivande som socialutskottet yrkar på extra glädjande för oss. Det sätter också fokus på en annan viktig aspekt av sjukvården i Sverige, att den är ojämlik, att man i olika landsting får olika bra vård. Framför allt belyses det i förhållande till vilket stöd som ges åt levande organdonatorer, människor som donerar en njure för att rädda livet på någon. Vad händer med dem om de mot förmodan blir sjuka eller får en permanent funktionsnedsättning? Hur långt sträcker sig det offentliga ansvaret? Det är frågor som inte har tillfredsställande svar i dag och som hanteras olika i landstingen. Den andra viktiga frågan handlar om att få sjukhusen att bli bättre på att identifiera donatorer. Enligt Socialstyrelsen har Sverige potential att identifiera minst 210 möjliga donatorer varje år. Men under 2010 lyckades landstingen bara identifiera 166 av dem. Det är en minskning med 20 procent jämfört med året innan. Dessutom ser man stora regionala skillnader. År 2011 ökade det visserligen igen - man är tillbaka på ungefär samma nivå som 2008. Men det finns något som är allvarligt. När Jämtlands landsting identifierade 10 procent av de avlidna på intensivvårdsavdelningen som möjliga organdonatorer var samma siffra i Jönköpings landsting 0 procent. Det är klart att det är en skillnad som vi inte kan ha. Det är viktigt att få människor att ta ställning. Även om vi redan i dag är den befolkning som är mest positiv måste vi fortsätta att få svenska folket att ta ställning. Under de senaste åren har svenskarna blivit mer positiva till organ- och vävnadsdonation. Också anhöriga är mer positiva nu, vilket är viktigt då den här frågan ofta kommer i ett väldigt jobbigt skede. Av omtanke om anhöriga bör man ta ställning. Att ge en annan människa liv - kan man ge en bättre gåva? Är man religiös vågar jag tro att man nog kan få förtur till himlen på det sättet. Om vi är inne på det religiösa spåret kan vi konstatera att kristendomen säger: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." Det står i Matteusevangeliet. Den katolska kyrkan uppmuntrar donation, och påven Johannes Paulus II säger att det yttersta beviset på medmänsklig kärlek är just donation. Judendomen säger: Är det möjligt att rädda liv är det obligatoriskt att göra det. Och när det gäller islam är enligt Koranen Guds ord: Om någon räddar ett människoliv ska det anses som om han har räddat hela människosläktet. Alla religioner talar faktiskt om hur viktigt det här är, att rädda ett liv. Samtidigt är det redan i dag så att man, om man inte har sagt någonting, antas vara positiv till att donera sina organ. Men för att underlätta för anhöriga och vården bör man ta ställning och göra det tydligt. I dag tar man i snitt fyra organ av donatorerna. Något som är viktigt att komma ihåg är att ålder inte är ett problem. Även i höga åldrar har vi användning av donatorer. Kärnan i problemet i dag är inte, som jag uppfattar det, registreringen, utan att vården måste blir bättre på att se möjligheterna. Vi ser stora skillnader i hur bra sjukhus är på att ta till vara möjliga donatorer. Jag är övertygad om att en kvalitetsfaktor på sjukhus är hur bra de är på att se den här möjligheten. Vi kan göra mycket tillsammans. Jag har haft förmånen att bli invald i Donationsrådet som representant för Sveriges riksdag. Donationsrådet har till uppgift att driva opinion gentemot medierna och allmänheten för att stimulera fler att ta ställning och att få fler donationer i Sverige. Socialstyrelsen är Donationsrådets verktyg för att lyckas med det. Riksdagen bifaller inte motioner så ofta. Därför tycker jag att det är extra glädjande att vi har fått så stor enighet kring att bifalla just dessa motioner. Beslutet innebär att regeringen ska återkomma före sommaren med förslag. Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Vi har här att debattera ett enigt betänkande med ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma till riksdagen senast före sommaruppehållet i år med en redovisning av en plan för vilka åtgärder som behövs i det fortsatta arbetet för att förbättra tillgången på organ och vävnader för donation. Jag tycker att det är väldigt bra att vi är eniga. Frågor kring livets början och livets slut berör många. Sådana beslut måste grundas på all den kunskap vi har. Och efter diskussioner om hur vi ska åtgärda problemen handlar det om att ta ett enigt beslut. 1995 års beslut om transplantationslagen var just ett sådant enigt beslut. Det var inte lätt. Men vi samlades, en från varje parti, och diskuterade och diskuterade och kom så småningom fram till den lag som gäller i dag. Vi blev kallade för pralingruppen eftersom vi firade enigheten, när vi kom fram till den här lagen, med att äta praliner tillsammans. Hur gick det sedan? Efter ett år kom Socialstyrelsens information om lagen i hushållsutskick till allmänheten. Då exploderade debatten. Det vi lärde av det var att vi ska debattera den här typen av frågor i den politiska familjen, men vi måste också ha en debatt ute i samhället och en kunskapsförmedling. Och människor ska ha möjlighet att komma med sina synpunkter. Det tycker jag är viktigt nu när regeringen ska gå vidare med att förbättra den här lagstiftningen. Varför är vi då inte nöjda med den? Det har sagts i tidigare inlägg att en majoritet av dem som bor i Sverige är positiva till att donera. Ändå har vi en brist på donatorer, och vi har en växande kö av människor som är i behov av ett organ. Det är människor som dör i den kön för att vi har en sådan brist. Vad är då problemet? Ett problem är att lagen är otydlig. Socialstyrelsen har försökt gå ut och tydliggöra så långt som lagens paragrafer tillåter. Man kom sommaren 2007 ut med ett sommarbrev, som det kallas. Där framgår att det inte är förenligt med dagens lagstiftning att initiera behandling uteslutande med syftet att patienten ska bli organ- eller vävnadsdonator. Ventilatorbehandling är acceptabelt under successivt försämrad prognos för att säkerställa om patienten utvecklar total hjärninfarkt, det vill säga att hjärnans funktion utsläcks helt. Det är inte i strid med gällande lagstiftning. Men det här förtydligandet räcker inte - det har vården sett - och inte heller det som Socialstyrelsen kom med i januari 2011. Vi har i Statens medicinsk-etiska råd, där Ann Arleklo och jag sitter, och i socialutskottet fått redovisningar av olika personer med kunskap om donationsverksamhet om var problemen sitter. Vi har ett problem med donationsregistret, som omfattar 1 ½ miljon svenskar. Det är ett fåtal som får söka information där. Det är transplantationskoordinatorer och vävnadskoordinatorer och ett litet antal personer till. Det är bra. Det ska vara begränsat. Men informationen får man hämta först när den potentiella donatorn är avliden, och här tappar man tid. Det är viktigt att organen tas ut så tidigt som möjligt för att de ska kunna fungera i den som mottar organen. Min rekommendation i avvaktan på att man får ett annat system för att registrera är: Ha donationskortet på er! Då kan vården se när man kommer in på akuten om man är villig att donera eller inte. Berätta också för era närmast anhöriga hur ni vill ha det! Nationella Vävnadsrådet och Sveriges Kommuner och Landsting tar upp i sina krav att man ska verka för ett samordnat, entydigt och donationsfrämjande regelverk. Delegationen för medicinsk etik vid Svenska Läkaresällskapet pekar på nödvändigheten av att utreda och förbättra regelverket. Etikrådet vid Organisationen för organdonation har också mött upp med skriftlig och muntlig information där man motiverar de problem som finns när det gäller att verkligen kunna säkerställa att man får så bra rutiner och så livskraftiga organ som möjligt och samtidigt inte gör en endaste miss. Det är fråga om donatorer som inte har en chans att leva vidare. Vi har naturligtvis också de levande donatorerna, de som donerar en njure till andra. Det har varit uppmärksammat lite i tidigare inlägg. Statens medicinsk-etiska råd har som Ann Arleklo sade behandlat frågan ganska så länge. Det innebar att vi kände i november i höstas att nu går det inte att vänta längre med denna växande kö av människor som behöver ett nytt organ. Vi skrev i vårt protokoll den 11 november i 6 § om organdonation: Det finns värdefulla lärdomar att dra av donationsverksamheten i olika länder. Mot bakgrund av den kunskapsutveckling som skett anser rådet att en översyn av regelverket är nödvändig. Sedan har vi i utskottet i enighet konstaterat de otydligheter som finns på området och att vi måste få en översyn här. Nu har vi detta tillkännagivande. Men vi slår in en öppen dörr. Regeringen hade i början av december ett möte med experter och sakkunniga i frågan, så arbetet rullar redan på. Men för allmänheten och människor ute i Sverige är det viktigt att vi visar enigheten i politiken. Det gäller också experter som kan dessa frågor på djupet.

Herr talman! Jag lärde för länge sedan känna en kille, sex år gammal. Jag fick följa honom under många år fram tills han i sena tonåren dog. Han dog efter att ha fått vänta alldeles för länge i kön för att få ett nytt hjärta och nya lungor. För mig handlar debatten om just det, att rädda liv och att ge livet mer av kvalitet. Det handlar om att göra allt som någonsin står i vår makt för att förhindra att människor dör på grund av att reglerna för organdonation inte är tillräckligt tydliga. Förutsättningarna för transplantationsverksamhet borde vara mycket goda i Sverige. Vi har en intensivvård av världsklass. Sverige har alltid varit ett av transplantationskirurgins allra främsta länder. Svenska folket har bland de mest positiva inställningarna till att donera organ. Åtta av tio svenskar vill att deras organ ska kunna doneras. Trots det lyckas vi inte fullt ut. Ett problem är att reglerna som omger transplantationer till viss del varit otydliga. Det budskapet är tydligt från många som har praktisk erfarenhet av både intensivvård och transplantationer. Här krävs en översyn med det uttalade målet att öka antalet transplantationer och rädda fler liv. Det är inte acceptabelt att mer än 700 människor står i kö och väntar på nya organ. Varje dag i transplantationskö är en medicinsk risk och dessutom ett onödigt lidande. Inte sällan handlar det om ungdomar som inte kan gå i skola och vuxna som inte kan arbeta. Det är ett slöseri. Det är därför bra att regeringen nu tar fram en plan för det fortsatta arbetet. Från Centerpartiets sida är vi tydliga med att lagstiftningen bör ändras. Den bör utgå från att åtta av tio svenskar faktiskt är positiva till transplantation. Man måste överväga om det inte vore mer naturligt att den som inte vill att ens organ efter döden ska kunna ges till behövande medmänniskor får göra den aktiva handlingen att anmäla det till donationsregistret i stället för som i dag att den som vill donera är den som ska göra den aktiva handlingen. Genom att man skulle anta samtycke skulle med all sannolikhet dessutom antalet transplantationer komma att öka. Fler liv skulle räddas, och livet för människor som exempelvis är bundna vid dialys skulle bli betydligt lättare att leva. Det här är den modell man provat i andra länder. Det är lätt att på olika sätt ge sin donationsvilja till känna. Men för den som inte vidtar en aktiv handling utgår man från att personen i fråga är positiv till donation. Om de anhöriga har kännedom om att personen varit negativ kan de på den grunden stoppa organdonation. I annat fall ska det vara öppet för att en katastrof och en tragisk, ofta för tidig död, kan leda till det positiva att en medmänniska ges liv. För oss är målet att rädda liv och ge livskvalitet det viktigaste. Vi är också helt övertygade om att den lilla grupp som av religiösa eller etiska skäl vill att kroppen efter döden ska vara intakt kommer att ha en stark motivation för att göra den anmälan. Ingen kommer därför att mot sin vilja efter döden behöva bli föremål för organdonation. Herr talman! Vår utgångspunkt är att vi i alla lägen gör allt som står i vår makt för att rädda liv och för att ge livet kvalitet. Jag hoppas därför att denna enighet och denna debatt leder till förändringar och förbättringar av det regelverk som omger transplantationsverksamheten i Sverige går i den riktningen.

Herr talman! Få områden inom dagens sjukvård står inför så många och svåra etiska problem som transplantationskirurgin. Tänk att vara beroende av en annan människas död för att rädda sitt eget liv eller att behöva donera ett organ från sig själv. Det är två etiska dilemman som patienter och anhöriga tvingas stå inför i väntan på en organtransplantation. Det är just väntan på besked som många upplever som mycket påfrestande. Varje gång som telefonen ringer finns det hopp om att det är deras tur. Men besvikelsen är lika stor när samtalet inte gäller transplantationen. För närvarande väntar omkring 763 svårt sjuka på organ som kan rädda deras liv eller lindra deras lidande. Men bristen på organ gör att många av dem som väntar hinner avlida innan de fått den enda hjälp som kan rädda deras liv. I stort är Sveriges befolkning mycket positiv till att donera sina organ. Enkäter har visat att upp till 80 procent är beredda att efter sin död ge organ till svårt sjuka medmänniskor. Men ändå ligger vi bland de sämsta i Europa när det gäller antalet organdonationer. Att det inte är fler donationer beror i stor utsträckning på oklarheter i den lagstiftning som reglerar hälso- och sjukvården. Dagens regelverk ger en otillräcklig vägledning för vårdens personal. Om ett läge uppstår där vidare aktiv behandling bedöms som utsiktslös är det för närvarande oklart hur länge och i vilken omfattning donationsförberedande åtgärder får vidtas. När det redan står klart att behandling är utsiktslös får intensivvård inte påbörjas för att möjliggöra donation även om patienten förklarat att den vill donera sina organ. Det innebär att organ går förlorade, vilket är mycket olyckligt. Herr talman! Denna fråga är naturligtvis mycket komplicerad och svår. Men någonting måste vi göra. Vi menar därför att det behövs en översyn av nuvarande lagstiftning som möjliggör fler donerade organ och att fler liv kan räddas. På sikt ska Sverige bli nationellt självförsörjande på organ. Det gäller också för att svenska patienter inte ska behöva välja kommersiella alternativ utomlands. Därför välkomnar jag utskottets ställningstagande i detta mycket viktiga ärende att regeringen ska återkomma till riksdagen senast före riksdagens sommaruppehåll med en redovisning av en plan för vilka åtgärder som krävs för att förbättra tillgången på organ. Det här är viktigt. Det är en kamp mot tiden, och tiden är liv i detta avseende.

Herr talman! Donation och transplantation är så tydligt kopplade till liv och död. När en människa dör kan hon eller han ge fortsatt liv till en eller flera andra människor. Det är naturligtvis en angelägen och viktig fråga vilken lagstiftning som gäller och vilka regler som gäller och att de fungerar. Det är också en tydlig fråga där den medicinska utvecklingen måste kopplas till tydliga etiska ställningstaganden där både den döende människan och dennes anhöriga och den som kan få fortsatt liv ska känna sig trygga och respekterade. Att vi i utskottet står här i dag och är överens i den väldigt angelägna frågan om en översyn över såväl regelverk som rutiner och organisationsfrågor kan vi egentligen tacka Etikrådet vid Organisationen för organdonation för. Den 19 maj fick utskottet en skrivelse från dem och de kom sedan på besök och informerade. Utskottet har jobbat och berett frågan under hela perioden sedan dess. När Statens medicinsk-etiska råd kom på besök satte de också ned foten tydligt, som sagts här tidigare, och sade att det behöver tittas över, det behövs förändringar. Nu står vi här tillsammans och säger att regeringen bör snabba på med åtgärder så att fler människor som behöver det kan få tillgång till livsviktiga organ genom transplantation. Människor ska inte behöva dö eller få en oerhört försämrad livskvalitet i onödan. Antalet levande givare ska inte behöva öka i onödan, för det finns alltid en risk med att vara en givare, även om man villigt ställer upp. Människor ska inte heller i ren desperation ge sig ut på den kommersiella organmarknaden med dess utnyttjande av utsatta människor. Det är inte bara dessa människors lidande och förkortade liv vi talar om utan runt varje människa som behöver få organ genom transplantation finns nära anhöriga och vänner. Runt omkring finns en sjukvårdspersonal som vill göra bästa möjliga insatser. Det har sagts här flera gånger att åtta av tio svenskar är positiva till att donera organ. Där ligger vi väldigt högt, men vi ligger ju lågt med antalet donatorer per miljon invånare. Där ligger Spanien ungefär två och en halv gånger så högt som Sverige och Norge ligger inte riktigt men nästan dubbelt så högt. Det finns alltså stora möjligheter att jobba på förbättringar i vårt land. Det har också sagts här tidigare att det ändå är ganska få som dör på ett sådant sätt att de kan bli donatorer, bara 0,2 till 0,3 procent. Då förstår vi alla att vi måste jobba med de möjliga donatorerna på ett annat och förbättrat sätt än vi gör i dag. År 2011 donerade 145 personer sina organ efter döden. Totalt utfördes 744 transplantationer. I antalet transplantationer ingår också levande givare. Förra året hade vi det högsta antalet lever- och njurtransplantationer hittills, men fortfarande står väldigt många människor i kö. Det har sagts här förut att människor står i kö och att människor avlider medan de väntar i kö. 762 människor finns i transplantationsköer. Men den siffran skulle antagligen vara ännu högre om man visste att tillgången på organ var större och man då kunde bedöma att det kanske var idé för ännu fler människor att stå på en väntelista, att det var idé att få organ eller vävnader transplanterade. Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till utskottets förslag och ser fram emot när regeringen före sommaruppehållet återkommer till utskottet och talar om konkret vilka planer man har och vilka förbättringar man har börjat göra eller tänker göra.

Herr talman! "Tänk på döden" - så står det vid entrén till kyrkan i Mollösund i Bohuslän. Tänk på döden! Det är ju inget som man vill göra så ofta. Någon menar att vi borde tänka mer på döden, men de flesta av oss skjuter det här framför oss. Det gör att vi inte heller reflekterar så mycket över vad som händer efter döden, förutom att vi försöker ordna med livförsäkring, testamente och annat med tanke på de efterlevande. Tänk på döden! Det är ju en verklighet för oss alla att vi en gång ska lämna det här jordelivet. Nej, det är inte inspirerande att tala om det men ändå så viktigt när det gäller flera dimensioner. I dag debatterar vi organdonationer. Att få ett nytt organ innebär skillnad mellan liv och död. Det innebär en andra chans med lindrat lidande och en ökad livskvalitet. För mig som känner personer som har fått denna möjlighet finns inga betänkligheter: Vi måste öka antalet donationer! Det behövs en översyn för att klargöra de otydligheter som finns inom området. Men jag vill behålla principen att var och en aktivt ska ge sitt medgivande när det gäller organdonation. Det synsättet bygger på en djup respekt för varje individ. För oss kristdemokrater är det här en etisk fråga. Den medicinska utvecklingen har gett oss oanade möjligheter, och allt fler svenskar, åtta av tio, är när man frågar dem, som flera har sagt här, positiva till att donera organ. Sverige har den högsta donationsviljan i Europa. Samtidigt ligger vi dåligt till när det gäller antalet donerade organ. Det är långt ifrån alla som tar steget att registrera sin vilja, att tala med sina anhöriga eller bära ett donationskort. Det här är ett område där informationen måste intensifieras, och jag tror att vi som utskott - alla medlemmar i utskottet - liksom Socialdepartementet, myndigheter och intresseorganisationer kan bidra till att fler i Sverige uppmärksammas på behovet och på möjligheten att bli en livräddare genom att donera ett eller flera organ, som levande person eller i samband med sin död. I dag väntar drygt 750 personer på transplantation. Förra året genomfördes fler transplantationer än någonsin, men behovet och kön har inte minskat. Fler möjliga donatorer hade ändå en känd inställning till donation och färre närstående lade in sitt veto än när donationsviljan var okänd. Vi är alla här överens om, vi har hört det från samtliga, att fler donationer borde ske. Och enligt en kartläggning som Donationsrådet har genomfört avlider varje år ca 225 personer som inom dagens lagstiftning skulle kunna vara möjliga donatorer. Inom vården måste man bli bättre på att finna dessa personer på ett snabbt och effektivt sätt. Såväl regeringen som Socialstyrelsen har flera pågående arbeten, bland annat en översyn av donationsansvariga läkares och sjuksköterskors uppdrag. Den svenska sjukvården har de senaste åren tillämpat en praxis som går ut på att man behandlar patienten ytterligare ett tag efter att hoppet är ute, för att kanske kunna möjliggöra donation. Den hälso- och sjukvårdslag som gäller i dag säger att man ska vårda patienten för patientens egen skull. Om alla läkare följde den lagen bokstavligt skulle det finnas ännu färre organ tillgängliga för donation. Orsaken till att så många läkare fortsätter att intensivvårda döende patienter är att de hänvisar till en annan lag, transplantationslagen. Den uttrycker att vårdgivare och myndigheter ska verka för att få fler organdonatorer. Regelverket lämnar alltså utrymme för egna tolkningar. Vilken lag ska läkarna förlita sig på? Socialstyrelsens senaste ställningstagande uttalar att det är okey att fortsätta intensivvården under ytterligare något dygn, dock aldrig mer än två dygn, för att möjliggöra donation. Vi förstår att det här handlar om ledarskap, naturligtvis om kompetens, resurser och inte minst etik. Det är ju på grund av dessa rådrum och frågor som vi välkomnar en utredning. Som det har uttryckts från läkarhåll: Det är svårt att detaljreglera vården i livets slutskede, men ett bättre definierat handlingsutrymme skulle vara ett stöd för intensivvårdens personal. Vi kristdemokrater är övertygade om att det behövs ett tydligare regelverk. Vi välkomnar den utredning som nu kommer att inledas. Varje människa har rätt att bestämma över sin egen kropp. Därmed har vi rätt att bestämma om vi ska bli donatorer efter vår död. Det är viktigt att visa respekt för varje enskild person, att varje person själv får ta ställning. Vi ska underlätta detta, men vi ska inte förutsätta att alla till hundra procent vill. Målet ligger fast att ge fler chansen till ett bättre liv med hjälp av fler organdonationer. Det är tråkigt att i en avslutning av det här inlägget uttala orden: Tänk på döden. Men den här gången kan det vara på sin plats. Vi bör alla, var och en, även du som lyssnar eller ser på tv, fundera över och även fatta beslut om hur vi vill göra när det gäller att donera ett eller fler organ för fortsatt liv eller förbättrad livskvalitet för en medmänniska. Kristdemokraterna står därför bakom utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Tio motioner i detta betänkande, varav fem från moderata ledamöter, med väsentligen samma ambitioner har inneburit att utskottet efter hörande av Socialstyrelsen och Statens medicinsk-etiska råd kommit fram till att regeringen bör återkomma redan före sommaren i frågan om hur tillgången på organ och vävnader för donation avseende transplantation kan förbättras i vårt land. Utgångspunkten är en otydlighet gällande regelverk liksom rutiner och donations- och transplantationsorganisatoriska frågor som råder i dag. Otydligheten i lagstiftningen har uppkommit på grund av en mycket snabb teknisk-medicinsk utveckling som gör att diskrepansen mellan behoven av transplantation, och därmed donerade organ, och möjligheten att rättssäkert och samtidigt tidsenligt kunna utnyttja tillgången till sådana organ är hjälplöst på efterkälken. Som Barbro Westerholm redan konstaterat slår vi med detta förslag in öppna dörrar eftersom regeringen redan arbetar med frågan för fullt. Herr talman! Hälso- och sjukvårdslagen bygger på tre huvudsakliga etiska principer, som i sin tur har följande inbördes hierarkiska ordning; människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnads- och effektivitetsprincipen. Utom allt tvivel är såväl behovs- och solidaritetsprincipen som kostnads- och effektivitetsprincipen motiverande för en ändring av lagstiftningen för att underlätta organdonation och transplantation. Men hur är det med människovärdesprincipen? Jag vill lyfta fram det resonemang vi för på temat i vår motion So411. Fakta visar, som vi har hört i debatten, att svenska folkets vilja att donera organ och vävnader efter sin död uppgår till fyra femtedelar av befolkningen medan anslutningen till dagens frivilliga donationsregister endast ligger på under en femtedel av befolkningen. Problemet är att i allt väsentligt har denna diskrepans bestått över åren trots att de teknisk-medicinska möjligheterna att rädda liv med hjälp av transplantation dramatiskt ökat. Folk lider och dör i onödan medan den rådande ordningen inte på ett adekvat sätt har kunnat ta till vara möjliga organ och vävnader tillgängliga för transplantation. Bland de politiska åtgärder som därför föreslagits märks en förfrågan i samband med situationer som majoriteten av medborgarna återkommande ställs inför, exempelvis i samband med den årliga allmänna självdeklarationen eller vid körkortsutbildning. Men, herr talman, organdonationsförfrågan är för viktig för att bli förknippad med något negativt. Enbart krav på en "organdeklaration" vid exempelvis den allmänna självdeklarationen eller vid körkortstagning riskerar att inte ge den positiva klang som ett sådant erbjudande till en bredare allmänhet bör förknippas med för att locka potentiella donatorer att ta steget fullt ut och anmäla sig. Av samma anledning är inte ekonomiska incitament bra styrmedel för att öka antalet organdonatorer. Om samhället vill ta ett ansvar för att öka tillgången till organ och ge möjlighet till transplantation under goda etiska premisser är det viktigt att förstå psykologin som är inblandad i ett aktivt beslut som att ta ställning till att donera organ om man skulle avlida. För den stora majoritet detta berör, men som ännu inte tagit aktiv ställning på uppmaning från olika kampanjer för detta, förefaller det just som att det behövs en process att aktivt ta ställning till den för de allra flesta hypotetiska situationen: "Nu är jag plötsligt död och vad händer då?" Med det svenska folkets goda vilja att i de allra flesta fall indirekt svara ja på frågan om organdonation som princip bör kanske inte frågan ställas på det sätt som sker i dag. Om vi i stället vänder på problemet, så att de allra flesta vill donera men inte vill svara på frågan så länge frågan förefaller inaktuell och hypotetisk - även om det inte är så - kanske det hittills närmast olösliga problemet för att få fler organdonatorer kan närma sig en konstruktiv lösning. Förslaget utgår från att det finns en inneboende vilja att låta sina organ doneras om man oväntat skulle förolyckas och vara aktuell för sådan donation. Då gäller denna princip underförstått för personen i fråga, såvida man inte antingen aktivt själv sagt nej till detta under sin livstid eller anhörig inte vill låta det ske. Den senare gruppen ska naturligtvis inte tvingas uppge orsaker till ett sådant beslut, än mindre få det dokumenterat i öppna handlingar utan enbart i sådana som är underkastade den professionella transplantationsorganisationens göromål. Det är alltså principiellt viktigt att man själv under sin livstid, och anhöriga efter ens oåterkalleliga tillstånd av etablerad hjärndöd, på ett fullständigt avidentifierat sätt inom ramen för transplantationsorganisationen kan neka organdonation. Det viktiga med detta konstaterande är att vi har frihet att säga obetingat nej, och det bör ses som en självklar mänsklig rättighet inom ramen för våra friheter som individer i ett fritt samhälle, inte minst om religiös övertygelse eller annat ligger bakom beslutet. Men minst lika viktigt är att den grupp av individer som detta berör med all sannolikhet kommer att vara betydligt mer begränsad än vad som är fallet i dag, när man aktivt måste ta ställning till sin kropps vara eller inte vara i oförändrad form före begravning när det egna dödsfallet för många inte ens är inom det riktigt känslomässigt rimliga att förhålla sig till. Herr talman! Mycket riktigt har det visat sig att i andra länder som har anammat detta koncept med en omvänd ordning vid medgivande för organdonation, till exempel Spanien, också klart leder ligan om möjliga transplantationer som kan genomföras. Därför har Spanien de kortaste köerna till vanliga livsavgörande transplantationer för mottagaren. Jag vill med detta inlägg och de kommentarer jag har fogat till ett i övrigt klokt utskottsbetänkande yrka bifall till förslaget i betänkandet och fästa regeringens uppmärksamhet på att analysera den möjlighet som har berörts i detta inlägg vid en förändring av regelverket för organdonation.

Herr talman! För fem år sedan fick jag ett nytt liv. Jag hade fyllt i det rödgröna donationskortet för länge sedan och hade haft det i min plånbok. Jag tänkte att det skulle vara bra om någon får nytta av mig när jag är död. Tänk att få bidra till någon annans liv när jag inte finns längre. Inte hade jag anat att jag skulle behöva ett nytt hjärta själv. Det hade inte funnits med i min sinnevärld. Jag har nu efter snart fem år levt mitt nya liv. Det har varit en fantastisk möjlighet att återigen själv bestämma inriktningen på livet. Alla som har varit med om något livsomvälvande ställer sig frågorna: Vad ska jag göra med mitt liv? Är det jag håller på med viktigt eller ska jag göra något annat? I samband med den upplevelsen var inte politiken det viktigaste i mitt liv. Tro det eller ej! Men politiken blev viktig igen, därför att jag insåg att politiken kunde vara ett verktyg att påverka fler att ta ställning inte minst för organdonation. Jag har haft förmånen att åka runt - även innan jag blev riksdagsledamot - och prata om dessa frågor, vad det innebär att vara transplanterad, vad det innebär att komma tillbaka till ett nytt liv. Transplantation är ingen enkel sak. Man lever med en livslång medicinering, och man får ett sämre immunförsvar. Visst är det så. Men vad är alternativet? Det är väl så mycket sämre. Eller hur? Därför är det naturligtvis en stor glädje för mig att höra att det finns en sådan politisk samstämmighet om att organdonation är viktigt. En sak jag skulle vilja poängtera är det som jag får många frågor om när jag är ute och pratar om just detta att vara transplanterad, nämligen att så många tror att man inte kan donera om man är i en viss ålder eller om man har en sjukdom av något slag. Det finns många förutfattade meningar omkring möjligheterna att donera. Det är naturligtvis en informationsfråga, där vi alla får hjälpas åt för att klargöra vad som gäller. Man säger ofta: Du ser ju så frisk ut - mår alla så här bra? Nej, det gör de kanske inte. Men återigen: Alternativet hade varit så mycket sämre. Det har visat sig genom studier och undersökningar att merparten av dem som till exempel är hjärttransplanterade, som jag, kommer tillbaka till ett fullgott arbetsliv, kan vara med och bidra till sin egen försörjning och kan vara med och visa att det här är en möjlig väg för människor att få ett helt nytt liv med en ny livskvalitet. Felet är just att så många drabbas av att få vänta så länge att övriga organ blir så dåliga. Den fysiska, och även den psykiska, statusen blir så nedsatt innan man får det nya organet att man har en lång väg tillbaka. Alla åtgärder som på något sätt kan öka möjligheten att fler donerar sina organ är naturligtvis jätteviktiga, för då kan fler transplantationer göras mycket snabbare. En sak som kanske inte har nämnts så mycket i diskussionen om organ i dag är behovet av vävnader, som ingår i dessa begrepp. Det är ungefär 1 000 personer som väntar på nya vävnader. Förutom dem som väntar på nya organ är det alltså 1 000 personer som väntar på vävnader av olika slag. Det är till exempel hornhinna, hjärtklaffar, hörselben och hud. Det kan naturligtvis ibland vara obehagligt att prata om de här sakerna eller visa på vikten av dem. Men för dem som väntar, för de anhöriga och vänner runt omkring, blir glädjen så oerhört stor när man efter att ha stått på väntelista äntligen blir klar för en transplantation, när det händer någonting. Jag blev transplanterad den 1 april. Man kan nästan tro att det var ett skämt, men för mig var det verkligen blodigt allvar att få chansen, att vakna upp och känna att det är mitt hjärta, inte någon annans utan bara mitt. Den känslan skulle jag så gärna vilja att fler i vårt land får uppleva. I höstas hade jag förmånen att tillsammans med organisationen Livet som Gåva och Socialstyrelsen ha en utställning här i Riksdagshuset. De som deltog i utställningen sade att det var en hel del riksdagsledamöter som skrev på donationskortet och tog med sig buntar. Jag tycker att vi som är här har ett särskilt ansvar för att inte bara prata om de här frågorna utan alltid ha med oss en bunt kort, eller prata med vänner och bekanta så att vi sprider detta budskap så mycket som möjligt.